Tvister inom travsporten avgörs både civilrättsligt och av travsportens interna rättsväsende. Här är ett antal krönikor där jag tyckt om tänkt om diverse beslut.
Publicerad i Travronden februari 2016
All organiserad idrott/sport omfattas av egna regelverk. En viktig del i det sportsliga regelverket är att sportens egna regelsystem på vissa plan ersätter de allmänna rättsreglerna. Därför är det oerhört viktigt att ST:s regelverk fungerar och tillämpas på ett förtroendeingivande vis. ST:s hantering av fallet Wille’s Ametist visar dock med all tydlighet på att ST:s eget system har kollapsat.
Idrottsjuridiken som egen disciplin har fått sitt erkännande genom olika domstolsavgöranden. Varje idrott/sport har sitt eget specifika regelverk som består av bl.a. reglementen. Det är givetvis logiskt att exempelvis inte Brottsbalkens regler kring misshandel kan tillämpas på en vanlig fotbollsmatch. En viktig del i det sportsliga regelverket är alltså att sportens egna regelsystem på vissa plan ersätter de allmänna rättsreglerna.
Sportsbestämmelserna är naturligtvis inte bindande för en allmän domstol, men domstolarna har utvecklat en praxis varför man generellt kan säga att sportens egen bedömning är oerhört viktig för vilken bedömning en allmän/civil domstol kommer göra kring skadestånds- eller straffansvar.
Det strikta tränaransvaret innebär att travtränare omfattas av ett så kallat presumtionsansvar, man utgår alltså från att tränaren är ansvarig för uppkommen skada på häst den har i sin träning om den inte kan bevisa motsatsen. För att kunna frias från ett presumtionsansvar krävs generellt att man aningen kan visa att det som skett var en olycka eller att skadan orsakats av exempelvis sabotage.
När Wille’s Amestist testades positivt i ett dopingprov startade ST, i enlighet med sitt tävlingsreglemente, en utredning. I enlighet med det friades tränaren från sitt ansvar då det ansågs oskäligt att utdöma böter då man ansåg att denne ej utfört handlingen. Därefter slutar all form av logik av ST:s hantering av fallet. ST väljer att inte gå vidare med utredningen mot den, av ST, namngivne, utpekade sabotören- trots att denne är underställd ST:s reglemente. En person pekas alltså ut av ST att olovligen ha tillfört DMSO till en häst. Indiciekedjan anses så stark att ST inte bara väljer att fria tränaren från presumtionsansvaret utan ST väljer också att namnge en person som sabotör utan att ens ge denne en möjlighet att få anklagelsen prövad via en utredning! Denna godtyckliga bedömning föranleder en rad frågor. I det allmänna rättssystemet, vilket givetvis all form av idrottsjuridik skall följa, är en person oskyldig tills motsatsen bevisats. ST har alltså pekat ut en person som sabotör, men ej valt att utreda om vederbörande verkligen begått handlingen. Handlingen sabotören påstås ha gjort faller sannolikt in under en rad åtalspunkter i det allmänna rättsväsendet. ST:s agerande i sig är sannolikt också något en åklagare säkerligen skulle vara intresserad av att utreda i sin tur.
Vidare kan detta orsaka problem för samtliga berörda personers möjligheter till skadeståndsprövning i det allmänna rättsväsendet då ST uppvisat sådan uppenbar ovilja att utreda ett ärende som så uppenbart faller inom deras reglemente. Att ge någon annans häst ett läkemedel i syfte att sabotera är tydligen accepterat i svensk travsport. Vidare har ST:s reglemente, liksom övriga rättsregler i samhället, en värdedefinerande mening: många regler åsyftar inte att straffa brottslingar utan bara att klargöra våra gemensamma värderingar på vilka vi bygger vårt samhälle. Mitt i allt detta står en häst. Den mest utsatta vi har inom hela travsporten. VAD har den getts? Hur? När? I vilken dos? Har det injicerats? Har någon, ej medicinutbildad, stuckit en spruta i en häst? Vart? Har den rengjort området den stack sprutan i? Ska en häst över huvud taget prestera efter en injektion med DMSO? Hur kan ST se så oerhört nonchalant på det som en häst har utsatts för?
Svensk travsports regelverk har kollapsat. ST:s tillämpning av sitt eget regelverk är ett rent rättshaveri. ST bör omgående genomlysas av en extern revision där varenda del i dess regelverk omfattas av en utomstående genomlysning av såväl reglernas funktion som ST:s tillämpning av dem.
Utan fungerande regler, och ett styre som väljer att tillämpa dem, har vi faktiskt ingenting.
Publicerad i Sulkysport april 2017
Fyra veckor efter att förhandling ägde rum i Skaraborgs Tingsrätt meddelade domstolen idag att skadestånds-åtalet mot Anna Forsell ogillades.
Det finns några domar som klargör förhållandet mellan hästägare och travtränare. Högsta Domstolen har tidigare fastslagit att skador som uppstår under träning och tävling inte skall omfattas av presumtionsansvar utan i de fallen skall den endast svara för sådan skada som visas ha berott på försummelse på tränarens sida. För skador som uppstår utanför träning och tävling (exempelvis i stallet eller hagen) har domstol fastslagit att så kallat presumtionsansvar, dvs omvänd bevisbörda föreligger. Presumtionsansvar innebär att den anklagade, som vanligtvis är oskyldig tills motsatsen bevisats istället anses ansvarig för uppkommen skada såvida denne inte kan bevisa sin oskuld. Detta bevisförhållande är på intet sätt unikt för travsporten utan är vad som gäller i de flesta fall när någon har besittningsrätten på någon annans egendom. Om jag hyr en lägenhet så hålls jag helt enkelt ansvarig för de eventuella skadorna på den också om jag inte kan visa på att de uppkommit utan min försumlighet.
Målet kom att handla om dels var hästen faktiskt skadat sig och dels vad tränaren borde ha förstått. Flera veterinärer, och försäkringsbolaget, fastslår att en häst skadat sig och ådragit sig två frakturer i ett knä, men då tränaren undlät sig att ta den till veterinär utan istället tränade den ledde till sådana sekundära skador att hästen tvingades avlivas. Tränaren anför att hästen förvisso kan ha haft skadan under tiden tränaren hade den i sin vård, men att den inte uppvisade någon hälta och att tränaren därmed inte agerat försumligt. Ägaren begärde att tränaren skulle återbetala de erlagda träningsavgifterna. Hästens livförsäkring utlöstes, men ägaren anser att tränaren inte ska vara berättigad till de ca 145 000 kr hon tagit betalt under perioden då alltså tränaren inte insåg att hästen var skadad, men ägaren menar att hon var ansvarig för att upptäcka det och ta hästen till veterinär. Domstolen slår fast att hästen hade skadan under tiden tränaren hade den i sin vård, men domstolen anser det inte är uteslutet att skadan uppkom inte uppkom innan hästen kom i tränarens vård. Därmed fastslår domstolen att tränaren inte kan hållas ansvarig enligt presumtionsansvaret då den inte anser det styrkt att primärskadan uppstod under den tiden som tränaren hade hästen i sin vård.
När domstolen fastslagit att något presumtionsansvar för att tränaren varit försumlig inte föreligger gick de vidare till att pröva huruvida tränaren under den tid som hästen var hos tränaren uppmärksammat eller borde ha uppmärksammat hästens primär- och/eller sekundärskada och om bolaget genom fortsatt träning förvärrat skadan. Tingsrätten konstaterar att utredningen ger stöd för att hästen borde visat tydliga tecken på skada i anslutning till det primära skadetillfället. Utredningen visar också att hästen visat tydliga tecken på skada hos tränaren den sedermera flyttades tills vars veterinär dömde ut hästen. Det finns däremot inget stöd för att skadans synlighet under tiden däremellan varit konstant. Tingsrätten resonerar sedan en del kring huruvida hästen varit förkyld och vidrör även hur ägaren och uppfödaren agerat efter att de säger sig ha noterat att hästen ”inte såg bra ut”. Slutligen finner tingsrätten att hästägaren inte styrkt att hästen under den tid som hästen vistades hos tränaren visat sådana tecken på skada att bolaget uppmärksammat eller borde ha uppmärksammat att hästens primära och/eller sekundära skada. Åtalet ogillas därför.
Oavsett vad utgången i detta mål hade blivit är det av enorm principiell vikt för travsporten. För alla som professionellt tränar andras människors hästar är detta en stor seger. Domstolen resonerar som sådant att det inte är bevisat att ”hästen uppvisat samma smärta hela tiden” och därför kan inte tränaren hållas ansvarig för att hon inte lär en veterinär undersöka hästen. Det resonemanget skulle alltså betyda att en tränare fritt kan ha en mycket skadad häst i sin träning och fakturera full träningsavgift bara den kan ställa rimligt tvivel kring att hästen inte varit lika halt hela tiden. Av tidigare domstolspraxis kan jag nog inte påstå att jag gör riktigt samma bedömning av lagstiftarens intentioner kring presumtionsansvaret. För alla människor som äger hästar vilka de överlåter till professionella utövare att träna och vårda är den svårtydd. Domstolen resonerar på ett sätt som att ägaren har ett eget ansvar att hålla sin häst under uppsikt och för att vara ansvarig för att genast vidta kraftfulla åtgärder om den upptäcker att hästen inte verkar må helt perfekt. Just detta resonemang borde oroa alla landets travhästägare väldeliga. Det är inte bara praktiskt omöjligt för alla travhästägare att hålla alla sina hästar under uppsikt utan ställer också praktiskt orimliga kunskapskrav för att ens kunna äga en travhäst. Denna dom kommer medföra betydande konsekvenser för travhästägandet vad den slutligen än blir. Just nu måste tolkningen bli att allt ansvar åvilar hästägaren. Få svenska travhästar i proffsträning ägs idag av personer som ens har fysisk möjlighet att regelbundet har fysisk möjlighet att frekvent kunna kontrollera sina hästar. Än mindre har naturligtvis den genomsnittlige travhästägaren en kunskapsnivå som är i närheten av en professionell travtränares. Jag tycker att Skaraborgs Tingsrätt är inne och resonerar kring en, mig veterligen, tidigare rättsligt oprövad mark. Domen går att överklaga och vid det fall hästägaren gör det borde hon ha goda möjligheter att högre instanser tar upp målet. Jag hittar som sagt nämligen ingen praxis som behandlar just detta.
Travtränarnas Riksförbund (TR) och Riksförbundet för Sveriges Travhästägare (RST) upprättade för drygt två år sedan gemensamma branschvillkor. Crazy Good Pepper lämnades i Anna Forsells vård redan under hösten 2014 och enligt domen förelåg endast ett muntligt avtal. Idag kan sannolikt branschvillkoren anses vara vedertagen branschpraxis, men det kan de ej anses vara vid tidpunkten. Även om så vore behandlar inte branschvillkoren just den aktuella frågan. Däremot klargör branschvillkoren att de båda intresseföreningarna är överens om att tvister kring avtalet mellan tränaren och hästägare inte får överskjutas till domstol utan skall avgöras av av en skiljenämnd bestående av en representant vardera från RST, TR och ST. Det är mycket märkligt att RST, TR och ST samtliga vägrat att ta i denna tvist då det är ett av de principiellt viktigaste rättsfallen för travsporten på mycket länge.
I en rättsstat måste det alltid uppmuntras att människor väljer att lösa sina tvister i en domstol. Vår rättsordning bygger på att riksdagen stiftar lagar och domstolar avgör hur de ska tolkas. Det finns åtminstone fyra andra principiellt viktiga domar som rör ansvarsförhållandena inom travsporten och detta kommer således att bli det femte. Det borde väl dock ändå vara betydligt bättre om sporten själva kunde tillhandahålla ett rättsväsende för sådana här interna tvister än att det ska avgöras av allmänna domstolar vilka är helt utan både bransch- och hästkunskap? I en så stor sport som travet borde det inte bara finnas betydligt tydligare regelverk utan också ett mer utvecklat rättssystem där man kan avgöra rena branschfrågor utan allmänhetens system? Allmänna domstolar borde träda in först när det interna regelverkets rättsliga riktighet ska prövas. Nu kommer Anna Forsell, Crazy Good Pepper och Tina Dale Brauti för evigt finnas angivna i svenskt rättspraxis. Det känns både tråkigt och onödigt.
Publicerad på legolas.bet juli 2017
De senaste veckorna har ett par uppmärksammade domarsituationer inträffat. Först var det Adrian Kolgjini som firade sin seger bakom Dante Boko i Årjängs Stora Sprinterlopp genom att segerdefilera utan hjälm. Domarna följde reglementet och utdelade 500 kronor i böter. Sex dagar senare gjorde Stefan Söderqvist detsamma på Axevalla. Domarna följde även där reglementet och utdelade 300 kronor i böter. Dessa böter togs då bort efter att domarna hört Stefan Söderqvist och ”godtagit” hans förklaring om att gesten var en hyllning till en avliden vän.
Båda situationerna diskuterades på sociala medier. I det första fallet verkar uppfattningen vara delad i två läger: vissa tycker att domarna borde visat mer ”bollkänsla” och sett mellan fingrarna medan lika många anser att regeln finns av en anledning och den ska följas. Där emellan tycker en del att domarna gjorde rätt, men att Adrian som vuxen människa kan få segerdefilera hur han vill, men då också acceptera att han får böter om det strider mot reglementet. I det senare fallet verkar den stora massan enig om att det var rätt att böterna togs bort för anledningen var behjärtansvärd.
Själv tillhör jag skaran som tycker att om en regel finns ska den följas. Dock är jag smått allergisk mot regler som ingen vet varför det finns eller som är så luddigt formulerade att de skapar mer oreda än ordning. Vidare anser jag att i en rättsstat ska alla former av bestraffningar föregås av glasklara bestämmelser kring vem som har rätt att utdela dem, hur de utdelas och den bestraffades rätt att få vissa beslut omprövade ifall den tycker de är felaktiga.
Fortsätter man följa den breda massans debatt framträder en bild av att ett problem som många upplever inom travsporten är just att domarna dömer så olika. Vi kommer aldrig komma ifrån att alla sporter kräver en domare och en domare fattar beslut på det som den har. I många fall handlar det rent och skärt om en enda persons uppfattning. Det är svårt att se ett annat system än att många beslut helt enkelt måste baseras på en människas åsikt. Däremot måste givetvis domarinsatser kunna kritiseras på samma sätt som sportpublik har rätt att ”tycka” än det ena än det andra om de aktivas insatser på tävlingsarenan.
I Svensk Travsports tävlingsreglemente framgår klart och tydligt (§ 47):
”Hjälm ska alltid användas vid all körning eller ridning på ban-, stall- och träningsområdet. Hakbandet till hjälmen ska alltid vara fastspänt. Säkerhetsväst ska alltid användas vid all körning eller ridning på tävlingsbanan.”
Det finns ingen formulering som ger domarna rätt att göra avsteg från detta. Jag kan heller inte finna någon annan formell skrivelse om att domarna kan välja att fria.
Hjälmtvånget baserar sig troligen i huvudsak på två grunder. Dels att sporten vill klargöra en värdegrund gentemot yngre utövare. Unga kopierar sina idoler och de flesta av oss är nog överens om att vi inte vill se åttaåringar ta av sig hjälmen för att de sett sina kuskidoler göra det. Det andra skälet är troligen försäkringsfrågan. Det händer då och då att även rutinerade travhästar blir skrämda, eller någon annan häst på banan blir skrämd av något och rammar ekipaget med hjälmlös kusk, och då kommer försäkringsbolaget sannolikt ha vissa invändningar emot ifall kusken vid tidpunkten var utan hjälm på huvudet.
Dock kan jag tycka att hjälmen enbart skyddar den vars huvud den sitter på. Vuxna människor kan få ta ansvar för sin egen, personliga säkerhet. Såvida inget försäkringsbolag invänder tycker jag att ST kan meddela möjlighet för domarna att fria kusk som inte använder hjälm på tävlingsområdet. Jag betackar mig för godtyckliga bedömningar och ett regelverk som domarna över huvud taget kan välja att bortse ifrån. I så fall ska regeln helt enkelt skrivas om. I en sport finns nog med bedömningar att hantera med ett klokt förnuft ändå.
Under tisdagskvällen körde Lutfi Kolgjini hästen Gina Boko i Jägersros trettonde lopp. Det fyraåriga stoet blev, från åttondespår bakom bilen, hängandes i spåren genom den första svängen. Efter ett halvvarv har Kolgjini försökt avancera, och sånär kommit ner i som andra häst i andra spår. När det misslyckas gör Kolgjini till synes ett försök att istället avancera fram utvändigt om ledaren. Hästen som ligger utvändigt ledaren blir då het och Kolgjini kan omöjligt ta sig förbi. Lutfi Kolgjini valde då att ta upp sin häst och utgå efter halva distansen. Detta ansåg domarna vara ett brott mot § 59:
”Häst ska köras/ridas tävlingsmässigt till bästa möjliga placering om ej påtaglig trötthet eller tecken på skada hos hästen eller fel på utrustningen konstateras under loppet.”
Här blir det intressant. Denna regel är givetvis en av de mer fundamentala inom travsporten. Att samtliga deltagande ekipage faktiskt är med för att tävla för sin egen skull är inte bara av största vikt för varje konkurrent utan också helt nödvändigt ifall det ska anordnas spel på tävlingen. Det leder mig dock osökt in på hur jag uppfattar denna regel bland allmänheten. Jag uppfattar det som att det är betydligt mer acceptabelt att en kusk kör alldeles för optimistisk än att den kör för defensivt. Att köra så offensivt att en häst stapplar i mål som sjua verkar ur gemene mans ögon vara att ”tillvarata sin hästs chanser” mer än att försöka söka ryggar, leta efter lucka och gå i mål som sjua med krafter kvar.
Att utgå med en häst som till synes varken verkar skadad eller trött kräver bedömning av domarna. Detta är ett solklart läge då domarna måste göra en bedömning likvärdig med huruvida ordningsföljden hade ändrats om Kolgjini exempelvis kört regelvidrigt och pressat sig ner som andra häst i andra spår i en lucka som inte fanns och stört bakomvarande häst. Samtidigt ser vi väldigt ofta att en häst som galopperat bort mycket mark, men inte diskvalificerats, körs ut av kusken. Även där är det ju faktiskt en bedömning av kusken om att hästen inte skulle kunna komma ikapp fältet igen. Jag har sällan eller aldrig sett en repressalie från domarna kring ett sådant agerande. Så varför kunde inte Lutfi Kolgjini få avgöra att hans hästs chanser var spolierade efter, vad det skulle ha blivit, ett helt lopp i tredjespår?
Reglementet § 59 är en av de viktigaste reglerna vi har och jag skulle gärna se att den var under ständig diskussion, både bland de aktiva, bland åskådare, hästägare och inom domarkåren.
Avslutningsvis begick domarna en tabbe i bestraffningen av Lufti Kolgjini i ovanstående fall. Enligt reglementet § 59 andra stycket:
”Måldomarnämnden ska fordra att tränare eller körsven/ ryttare avger förklaring till ifrågasatt överträdelse av bestämmelsen i första stycket.”
Och vidare i ”Tillämpningsanvisningar”:
”Om förklaring begärs från tränare/körsven/ryttare ska detta meddelas på resultatlista. Vidare anges där måldomarnämndens beslut i ärendet, varvid alternativen “godkänd”, “noterad” eller “icke godkänd” kan ifrågakomma. På resultatlistan ska en kort sammanfattning av förklaringen anges. – Bestämmelsen i första stycket avser endast avsiktliga överträdelser.
På resultatlistan finns endast den utdelade bestraffningen om ”2000 kr, avstängning 170808-170812, för att ej ha kört tävlingsmässigt för bästa möjliga placering” angiven och ingen kommentar. Domarnas hantering är således reglementsvidrig och Lutfi Kolgjinis bestraffningar skall därför omprövas. Då domarna inte verkar ha handlagt ärendet korrekt skall därför bestraffningarna tas bort. Kalla mig gärna ”paragrafryttare”. Men på samma vis som domare som agerar i enlighet med reglementet ska respekteras ska även den enskildes rätt till en korrekt handläggning i ett påstått brott hanteras på det sätt som är bestämt.