Jag hyllar verkligen debatten om hästskötarbristen och allmänhetens förståelse för att utan hästskötare kan vi inte bedriva dagens svenska travsport som vi gör. Jag börjar känna mig som den i smyg betalda influencern för Travronden som nämner dem gång efter annan, men kan garantera att jag inte fått en spänn av blaskan sen jag slutade kröniköra för dem 2016. Dock betalat desto mer för alla annonser för Flocki…
Men Travronden gjorde faktiskt att seriöst försök att lyfta problemet ur flera vinklar i veckan. Jag både läste dem själv med nöje och såg till min förtjusning att de rönte uppmärksamhet på sociala medier.
För ett par år sedan lanserade jag ju ”En hästskötares dagbok” här på sidan. Här kan ni läsa dem: En Hästskötares Dagbok
Syftet med dem var just att låta skötarna själva komma till tals. Det var en mycket uppskattad ”serie” som snittade 500-1000 läsare per blogg. En del skötare skrev verkligen sju stycken under en vecka också och läsarna fick mycket god inblick i deras vardag.
Det var en underbart rolig grej för mig som administratör att göra! Jag var nog mest nyfiken av alla varje dag på vad som komma skulle. Men det var en hel del jobb att fixa med format, få in bilder och att bistå med korrekturläsning så att den fick somna in berodde verkligen inte på ointresse från vare sig mig, landets skötare eller läsarna! Det blev bara för mycket jobb för att jag skulle hinna med det på min ideella basis.
Hursomhelst. Att jag älskar travhästskötare är en lika dåligt bevarad hemlighet som min orimliga förtjusning för Emilia Leo. Det är skötarna jag haft genom åren och inte tränarna som lärde mig så mycket att jag för nio månader sen vågade ta b-licens och sköta massa egna hästar i ett eget stall.
Travhästskötare är ett yrke. Det kräver dels en så ofantligt stor kunskap om djuret häst. En kunskap de riktigt skickliga förvärvat rent ideellt. Glöm att detta är ett ”instegsjobb” och de kan börja jobba för lön för att lära sig. Här snackar vi borned and raised i ett stall för att över huvud taget ha den mest basic kunskap om djuret häst så de ens kan få ett helgjobb som innebär en enda krona in.
För att få jobb som travhästskötare måste de ha hästkunskap och kunna köra häst. Många travhästskötare är förvisso unga. Men glöm att det är ungar som skolkade sig igenom skolan för att hänga på caféer liksom. Skolkade gjorde de kanske. Men det för att hänga i stall och få gratisarbeta. Därtill måste de vara strukturerade, kunna planera sin dag och ha en grundmurad filosofi att hem går man när man är klar- inte när klockan slår. Har du nånsin sett en travhäst kvarglömd i en hage bara för att klockan slog 16 liksom? Nej. Man gör klart innan man går hem.
Bara genom att påtala vilken inställning som krävs inser en vilken liten del av befolkningen som ens är kapabel för yrket. Om vi sen då även beaktar att denna redan lilla grupp ska ha just travhästintresse och inte intresse för bilar, hundar eller datorer… Ja. Rekryteringsbasen är helt enkelt låg.
I debatten vill många, givetvis av ren välvilja, hjälpa till med lösningar. Många vill gärna att vi tar bort uppgifter ”vem som helst” kan göra. När en som jag dock läst alla dessa hästskötares dagböcker så tror jag lösningen ligger på andra håll.
Vad driver en travhästskötare?
De vill jobba hästar och eftersom de valt just travhästar finns även en vilja att träna för att tävla.
Dessa personer vill göra allt med sina hästar. De vill mocka själva. För de vill veta om hästens bajs är av normal mängd och konsistens varje dag och de vill notera ifall hästen verkar ha härjat runt mer i boxen under natten än normalt.
De vill köra hästarna själva. För de vill veta hur hästarna känns.
De vill lägga nattbandagen själva. För de har en idé om vad för ställe just denna häst just idag behöver extra omsorg om.
De vill bestämma vem som ska gå med vem i hagen och i vilken ordning hästarna ska ut. För de vet vad som får deras hästar mest harmoniska.
De vill åka på trav med sina egna passhästar. För till syven och sist, skotta skit och lägga linimentbandage i all ära, det är tävlandet som är målet. Annars hade de jobbat på ett stuteri.
De vill gå upp dagen efter trav. För de vill checka gårdagens starthäst själva och dessutom har de fler som av något skäl är skitviktiga att kolla just idag: ett sår, en något lösare mage igår, nån annan som ska starta och skötaren vill köra sista jobbet själv…
I alla lösningar så många, av rent goda avsikter, vill ”lösa” åt denna yrkesgrupp så får ni inte glömma att fråga gruppen själva vad de vill.
Deras svar är rätt entydigt: de flesta vill ha egna passhästar och med dem vill de göra allt. Färre hästar per skötare är enda vettiga och hållbara lösningen. Alternativt i vart fall färre starthästar per skötare och unghästar i högre utsträckning fördelat på dem. Endast genom färre passhästar, och i en organisation där man inte ansvarar för fodringar varje dag, kan travhästskötaren själv reglera sina vardag och kompa ut fler timmar. Det kommer nog inte ta bort tidiga morgnar även om de kommer hem 03. Men det är ju en väsentlig skillnad i att veta att en kommer kunna gå hem vid lunch efterföljande dag och inte slita häcken av sig för att hinna bli klar till 17…
Vems ansvar är detta att lösa?
Nu svarar jag själv: det är tränarnas. Det är tränarna som anställer personal och det är tränarna som har arbetsgivaransvaret. Det kan vi aldrig någonsin tumma på.
Men sporten måste ge dem förutsättningar.
Om vi nu utgår ifrån en stortränares perspektiv. Jag avskyr att de största tränarna ”alltid” blir normen för allt när det finns runt 8000 personer som tränar travhäst i det här landet. Men dessa 10-15 personer står för runt 10% av det totala antalet travhästar och sysselsätter ensamma ett par-tre hundra travhästskötare så… Ja, vad gäller just detta är detta problem något som egentligen bara rör en ytterst liten andel av alla svenska travtränare.
Lunchtrav förstör en hel dag för en skötare. När en hel dag försvinner måste övriga hästar köras dagen innan och dagen efter. Eftersom travhästar vanligtvis inte tränar oftare än var tredje dag orsakar ett enda lunchtrav några grisdagar både veckan före och veckan efter.
Senarelagt V75, lördagskvällstrav och söndagstrav. Stöld av de få lediga kvällar och dagar en travhästskötare kan ha.
Men det är ju då folk vill spela?
Japp. Och därför måste prismedlen vid dessa tidpunkter upp eller ner. Antingen rikta om så de åker upp så mycket att tränarna får ut så mycket högre provisioner att facket kan förhandla till sig bättre villkor för travhästskötarna. Eller ner så mycket vid dessa tidpunkter att de professionella tränarna med så stora stall att de har anställd personal inte finner det attraktivt att åka.
Den kortsiktiga konkreta lösningen är dock att träningsavgifterna justeras. Med högre träningsavgifter löser sig egentligen allt. Som det är nu går ca 5000 av varje träningsavgift oavkortat till skötarlön om skötaren har åtta passhästar. Om dessa största tränare istället tog ut en marknadsmässig träningsavgift skulle de kunna skapa gynnsammare förhållanden för sin personal. Idag tar i princip varenda tränare mellan 300 och 400 kronor exklusive moms per dag- med några tiors skillnad i båda ändarna. Kollar man resultaten på de 10 främsta tränarna kontra de 10 sämsta förefaller ju den ytterst låga prisskillnaden bisarr.
Rent krasst subventionerar de största tränarna träningsavgiften och låter personalen betala priset. Sen gnäller samma tränare om hästskötarbrist…
De allra bästa tränarna, de som är stora nog att ha ett gäng travhästskötare anställda, är så jäkla duktiga på det de gör att de lätt skulle ha nästan lika många hästar kvar i stallet om de tog 450-500 spänn om dagen istället för 400. Men det skulle innebära att skötarna kunde gå ner från åtta passhästar till ca sex.
Här är den omedelbara lösningar. Och i förlängningen skulle den även innebära att fler mindre tränare skulle kunna konkurrera genom markant lägre avgifter. Vilka subventioneras av deras egna och deras familjemedlemmars arbete och inte av de anställdas.