Hästskötarbristen: ur ”En hästskötares dagboks perspektiv”

Jag hyllar verkligen debatten om hästskötarbristen och allmänhetens förståelse för att utan hästskötare kan vi inte bedriva dagens svenska travsport som vi gör. Jag börjar känna mig som den i smyg betalda influencern för Travronden som nämner dem gång efter annan, men kan garantera att jag inte fått en spänn av blaskan sen jag slutade kröniköra för dem 2016. Dock betalat desto mer för alla annonser för Flocki…

Men Travronden gjorde faktiskt att seriöst försök att lyfta problemet ur flera vinklar i veckan. Jag både läste dem själv med nöje och såg till min förtjusning att de rönte uppmärksamhet på sociala medier.

För ett par år sedan lanserade jag ju ”En hästskötares dagbok” här på sidan. Här kan ni läsa dem: En Hästskötares Dagbok

Syftet med dem var just att låta skötarna själva komma till tals. Det var en mycket uppskattad ”serie” som snittade 500-1000 läsare per blogg. En del skötare skrev verkligen sju stycken under en vecka också och läsarna fick mycket god inblick i deras vardag.

Det var en underbart rolig grej för mig som administratör att göra! Jag var nog mest nyfiken av alla varje dag på vad som komma skulle. Men det var en hel del jobb att fixa med format, få in bilder och att bistå med korrekturläsning så att den fick somna in berodde verkligen inte på ointresse från vare sig mig, landets skötare eller läsarna! Det blev bara för mycket jobb för att jag skulle hinna med det på min ideella basis.

Hursomhelst. Att jag älskar travhästskötare är en lika dåligt bevarad hemlighet som min orimliga förtjusning för Emilia Leo. Det är skötarna jag haft genom åren och inte tränarna som lärde mig så mycket att jag för nio månader sen vågade ta b-licens och sköta massa egna hästar i ett eget stall.

Travhästskötare är ett yrke. Det kräver dels en så ofantligt stor kunskap om djuret häst. En kunskap de riktigt skickliga förvärvat rent ideellt. Glöm att detta är ett ”instegsjobb” och de kan börja jobba för lön för att lära sig. Här snackar vi borned and raised i ett stall för att över huvud taget ha den mest basic kunskap om djuret häst så de ens kan få ett helgjobb som innebär en enda krona in.

För att få jobb som travhästskötare måste de ha hästkunskap och kunna köra häst. Många travhästskötare är förvisso unga. Men glöm att det är ungar som skolkade sig igenom skolan för att hänga på caféer liksom. Skolkade gjorde de kanske. Men det för att hänga i stall och få gratisarbeta. Därtill måste de vara strukturerade, kunna planera sin dag och ha en grundmurad filosofi att hem går man när man är klar- inte när klockan slår. Har du nånsin sett en travhäst kvarglömd i en hage bara för att klockan slog 16 liksom? Nej. Man gör klart innan man går hem.

Bara genom att påtala vilken inställning som krävs inser en vilken liten del av befolkningen som ens är kapabel för yrket. Om vi sen då även beaktar att denna redan lilla grupp ska ha just travhästintresse och inte intresse för bilar, hundar eller datorer… Ja. Rekryteringsbasen är helt enkelt låg.

I debatten vill många, givetvis av ren välvilja, hjälpa till med lösningar. Många vill gärna att vi tar bort uppgifter ”vem som helst” kan göra. När en som jag dock läst alla dessa hästskötares dagböcker så tror jag lösningen ligger på andra håll.

Vad driver en travhästskötare?

De vill jobba hästar och eftersom de valt just travhästar finns även en vilja att träna för att tävla.

Dessa personer vill göra allt med sina hästar. De vill mocka själva. För de vill veta om hästens bajs är av normal mängd och konsistens varje dag och de vill notera ifall hästen verkar ha härjat runt mer i boxen under natten än normalt.

De vill köra hästarna själva. För de vill veta hur hästarna känns.

De vill lägga nattbandagen själva. För de har en idé om vad för ställe just denna häst just idag behöver extra omsorg om.

De vill bestämma vem som ska gå med vem i hagen och i vilken ordning hästarna ska ut. För de vet vad som får deras hästar mest harmoniska.

De vill åka på trav med sina egna passhästar. För till syven och sist, skotta skit och lägga linimentbandage i all ära, det är tävlandet som är målet. Annars hade de jobbat på ett stuteri.

De vill gå upp dagen efter trav. För de vill checka gårdagens starthäst själva och dessutom har de fler som av något skäl är skitviktiga att kolla just idag: ett sår, en något lösare mage igår, nån annan som ska starta och skötaren vill köra sista jobbet själv…

I alla lösningar så många, av rent goda avsikter, vill ”lösa” åt denna yrkesgrupp så får ni inte glömma att fråga gruppen själva vad de vill.

Deras svar är rätt entydigt: de flesta vill ha egna passhästar och med dem vill de göra allt. Färre hästar per skötare är enda vettiga och hållbara lösningen. Alternativt i vart fall färre starthästar per skötare och unghästar i högre utsträckning fördelat på dem. Endast genom färre passhästar, och i en organisation där man inte ansvarar för fodringar varje dag, kan travhästskötaren själv reglera sina vardag och kompa ut fler timmar. Det kommer nog inte ta bort tidiga morgnar även om de kommer hem 03. Men det är ju en väsentlig skillnad i att veta att en kommer kunna gå hem vid lunch efterföljande dag och inte slita häcken av sig för att hinna bli klar till 17…

Vems ansvar är detta att lösa?

Nu svarar jag själv: det är tränarnas. Det är tränarna som anställer personal och det är tränarna som har arbetsgivaransvaret. Det kan vi aldrig någonsin tumma på.

Men sporten måste ge dem förutsättningar.

Om vi nu utgår ifrån en stortränares perspektiv. Jag avskyr att de största tränarna ”alltid” blir normen för allt när det finns runt 8000 personer som tränar travhäst i det här landet. Men dessa 10-15 personer står för runt 10% av det totala antalet travhästar och sysselsätter ensamma ett par-tre hundra travhästskötare så… Ja, vad gäller just detta är detta problem något som egentligen bara rör en ytterst liten andel av alla svenska travtränare.

Lunchtrav förstör en hel dag för en skötare. När en hel dag försvinner måste övriga hästar köras dagen innan och dagen efter. Eftersom travhästar vanligtvis inte tränar oftare än var tredje dag orsakar ett enda lunchtrav några grisdagar både veckan före och veckan efter.

Senarelagt V75, lördagskvällstrav och söndagstrav. Stöld av de få lediga kvällar och dagar en travhästskötare kan ha.

Men det är ju då folk vill spela?

Japp. Och därför måste prismedlen vid dessa tidpunkter upp eller ner. Antingen rikta om så de åker upp så mycket att tränarna får ut så mycket högre provisioner att facket kan förhandla till sig bättre villkor för travhästskötarna. Eller ner så mycket vid dessa tidpunkter att de professionella tränarna med så stora stall att de har anställd personal inte finner det attraktivt att åka.

Den kortsiktiga konkreta lösningen är dock att träningsavgifterna justeras. Med högre träningsavgifter löser sig egentligen allt. Som det är nu går ca 5000 av varje träningsavgift oavkortat till skötarlön om skötaren har åtta passhästar. Om dessa största tränare istället tog ut en marknadsmässig träningsavgift skulle de kunna skapa gynnsammare förhållanden för sin personal. Idag tar i princip varenda tränare mellan 300 och 400 kronor exklusive moms per dag- med några tiors skillnad i båda ändarna. Kollar man resultaten på de 10 främsta tränarna kontra de 10 sämsta förefaller ju den ytterst låga prisskillnaden bisarr.

Rent krasst subventionerar de största tränarna träningsavgiften och låter personalen betala priset. Sen gnäller samma tränare om hästskötarbrist…

De allra bästa tränarna, de som är stora nog att ha ett gäng travhästskötare anställda, är så jäkla duktiga på det de gör att de lätt skulle ha nästan lika många hästar kvar i stallet om de tog 450-500 spänn om dagen istället för 400. Men det skulle innebära att skötarna kunde gå ner från åtta passhästar till ca sex.

Här är den omedelbara lösningar. Och i förlängningen skulle den även innebära att fler mindre tränare skulle kunna konkurrera genom markant lägre avgifter. Vilka subventioneras av deras egna och deras familjemedlemmars arbete och inte av de anställdas.

Uppföljning om dopning- och varför jag inte bloggat sen dess.

Skrev två bloggar om dopning för en knapp månad sen. Det ledde till att personer en inte vill ha uppmärksamhet av kom på att jag fanns igen.

Nu bloggar jag ju enbart när jag känner för det så är liksom inget direkt hämmande i mitt liv att inte ha blogglusta. Jag struntade helt enkelt i det och ägnade anledningen inget skäl.

Utifrån helgens olycka har ju dock livet åter ruskats om och jag har fått lite perspektiv. Jag tycker å ena sidan att mediala skribenter, sportens högre tjänstemän och förtroendevalda och de medialt uppmärksammade kuskarna och tränarna borde prata mer om det här så allmänheten får större kännedom om vad som följer med medial uppmärksamhet. Världen kryllar av knäppskallar och inga attraherar dem så mycket som personer som får mycket uppmärksamhet i media.

Personligen har jag det rätt lugnt numera. Perioden jag skrev i Travronden var klart värst. Nu har jag mest kvar mina trogna gamla haters från tiden jag var krönikör, politiker och valsade runt i media av andra mer eller mindre smickrande anledningar.

Jag skulle kunna skriva en milslång blogg om typerna som provoceras väldeliga av personer som får uppmärksamhet i media men det blir inte nu. Men kort och gott finns det inget som attraherar så många knäppskallar som att vara en person som får medial uppmärksamhet. En gigantisk baksida av exempelvis de framgångsrika kuskarnas och tränarnas vardag.

Eftersom uppmärksamhet är vad många av knäppskallarna själva dock söker så finns en poäng i att bara blocka så gott det går och ignorera. Så kanske är att jag skriver detta det värsta jag kan göra för mig själv. Men som sagt: i kriser får man perspektiv. Vad får vi för värld om människor slutar säga vad vi tycker och försöka driva saker åt det bättre utan låter oss tystas av den andelen dårar som världen tyvärr aldrig kommer bli utan?

Min blogg Hur det dopas blev igår ”förarbetet” åt Richard Hanssons och Johan Lindberg podd på Travronden. Det är jätteroligt varje gång jag citeras rakt av och blir lite kvitto på att jag emellanåt lyckas med en av sakerna jag vill lyckas med som skribent: behandla komplicerade ämnen på ett sätt så de ändå blir lättbegripliga.

Jag gillar inte att spekulera utan skriver så gott kan jag vad jag anser mig ha styrkta uppgifter om och inget annat. Men en nu ständig fundering i trav-Sverige är såklart: hur vanligt är det här?

Vi tar de fyra delarna en för en.

Hur vanligt med foderkontamineringar och övriga ”olyckor”?

Travsporten tar runt 4000 dopingprover årligen och några stycken är positiva. Olyckornas ämnen, koffein, metacam, cortison osv, är standard i alla dopingtester. Således tror jag resultatet speglar omfattningen av dessa rätt väl. De är några stycken per år: dvs 0,5-1 promille av alla hästar tävlar kontaminerade, dvs obetydligt påverkade.

Hur vanligt är det med blistring och övriga otillåtna åtgärder ”i syfte att hjälpa hästen”?

Extremt utbrett. Skulle nog gissa att mer än hälften av de startande hästarna nån gång omhändertagits på ett vis som inte bara är på gränsen till otillåtet utan direkt otillåtet.

Hur vanligt är det med regelrätt fuskande: så som veterinärbehandlingar inom karensen?

Betydligt vanligare än vad nog många tror. Här börjar vi dock röra oss mer emot att det är relativt få tränare som gör det. Men många gör det systematiskt. Enda sättet att komma åt detta är nog högre andel out of competion-test och andra oanmälda campbesök.

Men allra största frågan då: hur vanligt är det med prestationshöjandes preparat- så som milkshake?

Här tror jag vi är nere på en väldigt liten klick tränare i förhållande till hur många tränare det finns. Jag tror inte det är särskilt svårt att lära sig exempelvis slanga i sig. Men jag tänker gissa det är rätt mycket mer att kunna så som mängd och när det ska tillföras för optimal effekt. Jag tror inte många av landets travtränare behärskar detta. Däremot tror jag att de som kan det här tar en ansenlig del av priskakan.

Om vi sen tar än mer utvecklad dopning, att uppfinna nya ämnen, måste det rimligtvis vara en person med de resurserna och kontakterna utan att behöva blanda in alltför många fler människor. Det här tror jag inte mer än en handfull tränare i landet har. Denna typ av dopning utförs således inte av fler än några enstaka tränare. Men hur stor andel av prismedlen dopade hästar tar kan jag inte ens gissa.

Vad kan vi göra för att få en travsport där alla tävlar på lika villkor?

Jag läste en intervju med chefen över ST:s hästvälfärdsavdelning, Mattias Falkbåge- även det i nu flitigt nämnda Travronden. Jag uppfattar det som att ST anser sig besitta kompetensen- eller i vart fall på god väg att utveckla. Men det handlar om resurser.

Jag tror vi alla och envar kan visa vi tycker det är sånt här ett förbund ska syssla med och inte allsköns skit som inte ST har med att göra. ST har liksom inget anställningsförhållande till nån av oss men likt förbannat är de nedringda med allt från att folk är upprörda för de inte kan anmäla sina hästar när de själva inte klarat av att betala sina räkningar, uppta tjänstemäns arbetstid för att nån skrivit dumt om den på Instagram eller bara vara oförmögna att läsa en proposition och då tycka ST ska lägga tid på att få höra hur dumma ST är.

Det är liksom en väldigt enkel matematik: alla vill att organisationen ska kosta så lite som möjligt. Då måste man också själv begränsa bördan för den så den kan lägga resurserna på rätt saker.

För att knyta detta an till bloggens inledning: det händer då och då att kuskar mottar reella hot i samband med travtävlingar. Konkret att den på den tävlingsdagen ska skjutas. Då ska givetvis aktuell bana meddelas och banan kontaktar ST. Det här händer och i dessa lägen agerar sporten. Tyst men effektivt.

Men att en bloggare retar upp nån dåre eller att nån tomte sitter på allsköns forum och hittar på att jag gjort massa saker jag inte gjort: nä, det är inget jag upptar ST:s resurser för faktiskt. Det får jag hantera på det personliga plan det är.

Uppdatering alla hästar

Stallet rullar vidare och de åtta odjuren verkar överlag friska och glada.

Astas Illbatting

Grejade kvalet på Örebro 28 oktober efter underbar vägledning av Andreas Lövdal. Comebackar Örebro 18 november från spår 1 över 2140 meter med Emilia Leo.

Poledancer

Av allt att döma var Strippan sjuk i andra starten efter halsoperationen. Som den kloka häst hon är spottade hon då bara ut bettet och sket i det. Tyvärr fattade nog inte riktigt morsan hur illa ställt det var utan startade några veckor senare igen då hästen kämpade frenetiskt men ändå presterade uselt. Nu har vi prenumerat på blodprover varje måndag och är dags för nytt igen på måndag. När hon är frisk får jag försöka hitta nåt på hemmaplan och hoppas hon bidrar till nån Edelsäck.

Checklist

Fick ett par extra dagar i hagen efter Solvalla-starten, genomgången av veterinär, avmaskad, vaccinerad och småfixad och rejält tränad med sikte på Örebro 18 november. Spår 1 bakom bilen i en spårtrappa med Emilia Leo i vagnen.

Timotejs Karamell

Gick till vintervila efter starten i början av oktober. Vilade oktober ut, avmaskad och vaccinerad och har nu joggat ett par veckor. Passade också på att växa ännu mer… Börjar träna nästa vecka igen med mål att vara i full vinterträning 1 december- 1 mars.

Noir de Noir

Lilleman växer både på höjden och bredden. Har travat 5 km 5 gånger i veckan de senaste två veckorna och ökar nästa vecka till 6 km. Har extremt lätt för sig men inte särskilt bråttom…

Ella Vendil

Håller på att bli en redig biffmärr! Kom i vagn en månad senare än Noir men jag la på en kilometer i taget något snabbare på henne så även hon har gått 5 km 5 gånger i veckan de senaste två veckorna och ökar nästa vecka till 6 km. Piggare än Noir och med härlig inställning till det här med att trava!

Norrlands Smaragd

Lever livet som dagisfröken åt Ella och går annars bara och tjockar på sig. Den skadade X-plattan ska lysas om i februari och därefter åker hon till Gocksta stuteri för fölning. Är glädjande nog helt ohalt i hagen i vart fall då hoppet om att kunna sätta igång henne igen lever!

Flocki d’Aurcy

Kungen vill ha frukost, gå ut i hagen och komma in för lunch senast 12.00 varje dag. Han har lärt sig vilka hästar som går vart och står i sitt hörn och spejar så han har koll på alla. Pigg, glad, tjock och gör sig omsorgsfullt väldigt skitig varje dag. Flyttar såklart tillbaka till Gocksta inför nästa betäckningssäsong.