Att resa med häst har jag gjort många gånger förr, men aldrig en sån här resa.
Isbjörn var bara en vecka gammal första gången jag fick se en bild på honom och förfrågan om jag ville göra honom till andelshäst.
Herregud. Gick det att vara gulligare?! Dyr var han dock redan då och ännu dyrare skulle han bli. Såklart. Med avelsmatadoren Bork Odin som pappa och ett av de bästa svenska möderne som finns i kallblodsvärlden. Dessutom med det här utseendet och det här namnet…
På hösten som ettåring föll till slut alla bitar på plats och jag kunde stolt presentera honom som ny andelshäst. Trots att han sannolikt är ett av de dyraste kallblod som någonsin sålts i andelar i Sverige så fick jag ihop allt. Matilda Persson ombesörjde fotograferingen och om jag inte hade varit smält innan så blev jag det ju av de bilderna…
Tessa hade ju också en ettåring hingst och under tvåårssäsongen började ”Kallblodskriget” att utvecklas. Ett krig som bland annat ledde till att stackars Rikard N Skoglund hetsades till att köra målgalopp med Justus N.A. i kvalet när Uffe Eriksson skulle slå av honom på finish för att motsvara den ytterst tydliga körordern ”jag skiter fullständigt i om hästen blir godkänd eller ej- bara du är före Justus i mål.”
Sen på våren som treåringar debuterade de samtidigt och där var inte Isbjörn alls sitt bästa jag medan Justus såg ut som en blivande Kriterievinnare. Båda var dock före den sedermera kullettan, Ängsborken, i mål.
Måndagen efter midsommar kom dock en av mina mer magiska travdagar. Upp till Solänget för att möta upp Isbjörns dåvarande mamma Jenny som kom med både just Isbjörn och Justus. Vi hade en sån där fullständig kaos-utselningsdag som är så surrealistisk att man inte vet om man ska skratta, gråta, fly därifrån eller bara söka jobb någon helt annanstans. Men båda vann. Och det var proppen ur. Det var inledningen på Isbjörns segersvit där sex starter under tre månadersperioden resulterade i fem segrar och enda plumpen kom i Kriteriekvalet som helt enkelt bara blev alldeles för tufft kört för tidigt i Isbjörns karriär.
Jag är så oerhört tacksam mot Jan-Olov Persson som lät mig och Jenny göra precis vad vi ville med hästen i matchning och veterinärbesök. Vi satt varenda dag och planerade långt fram och försökte bara vinna lopp och ha kul. Min absoluta övertygelse med en andelshäst är att sportsliga framgångar slår ekonomiskt utfall åtta dagar av sju. En del i en andelshäst köper man för att ha kul och inget annat. Då är det just upplevelserna som är överställt allt. Och att vinna ett 20.000 kronors-lopp är helt enkelt mångfalt roligare än att vara tvåa och tjäna 25.000. Och avsevärt bättre för hästens psyke…
Så vi matchade för att vinna och inget annat. Och Isbjörn svarade. Han gjorde precis allt vi hoppades, jobbade och planerade för. Varje gång. Vi avslutade den magiska sommaren 2018 med seger i Martinssons. Det var egentligen rätt elakt att dra på hästen 100.000 att bära i det läget, men den upplevelsen är ändå överställt oerhört mycket…
Sen kom den långa vintern och här började guppen. Först en misstänkt allvarlig skada. Kris och panikhantering och akut resa upp till Hudiksvall för att hantera ifall han rent av skulle bli utdömd. Efter att Isbjörn bara visat sig ha busat med oss kunde vi andas ut. Bara för att strax därefter, i de inledande tre starterna, konstatera att hästen inte alls var densamma som nybliven fyraåring som han varit som treåring.
Som hästägare har man inte särskilt mycket cred att ta åt sig. Jag kommer aldrig någonsin förstå hästägare som får storhetsvansinne vid framgångar, blir stöddiga och börjar håna konkurrenter, plötsligt ska börja lägga sig i matchning, utrustning och ge körorder just när det går bra. Samma personer brukar dock oftast vara väldigt tysta när det är problem att lösa… Här kom dock tveklöst den perioden där jag själv kan se tillbaka och känna att ”fan- här gjorde jag något bra.”
Jag satt som ägareföreträdare till en häst som inte presterade lika bra i inledningen av fyraårssäsongen som den gjort ett halvår innan. Det var ren fakta. Det ”enkla” hade varit att bara godta dåvarande tränares åsikter om det och lugnt förklarat för 20 delägare att så här är livet som hästägare. Det går upp och ner.
Så är jag dock inte intresserad av att agera kring något jag ska engagera mig i. Och här kommer läget då varje företrädare måste kunna se sig själv i spegeln och svara på frågan: på vems uppdrag arbetar jag?
Här är det överlägset svåraste i att vara andelsföreträdare och jag förstår personligen till fullo att många väljer någon av de enkla vägarna: låt allt rulla på och/eller bli bara en dålig företrädare och skit i att ta ansvaret. Eftersom travhästägande är en hobby och att bygga relation till alla runt hästen är både nödvändigt och blir ett naturligt utfall av, i synnerhet en andelsföreträdare som ju ständigt har andra att informera, den täta kontakten har jag full förståelse för alla kring hästens perspektiv. Men det är på ägarnas uppdrag jag arbetar. Hur ont det än kan göra att meddela personer jag tycker ohyggligt mycket om som människor, och tycker är fantastiskt skickliga yrkesutövare, så är inte mitt uppdrag att avgöra vem som är bäst totalt eller vem som är en bra eller dålig människa. Det är att i varje situation avgöra vad som är bäst för just dessa ägare till just denna häst. Och här kom situationen, efter många och långa samtal med många olika människor, att jag ansåg det bästa för Isbjörns ägare var att hästen bytte tränare och detta nu.
En hästs karriär är som den är. Även om kallblods är längre än varmblods är den ändå kort. En ägare har den häst den har. En travtränare har, och måste ha, ett lite annat fokus och ibland är helt enkelt inte en enskild ägares intressen detsamma som tränarens intressen. Om jag åtar mig att företräda ett bolag med uttalat uppdrag att ”managera och verka för att bolagets syfte, bästa möjliga sportsliga och ekonomiska utfall för bolagets egendom” så innefattar det en hel del obekväma situationer.
Så… Efter två månader av vånda och oerhört mycket arbete i kulisserna ingen någonsin kommer få veta ens en bråkdel av kom då dagen då jag åkte upp till Hudiksvall. Efter att 20 delägare unisont beslutat att flytta hästen och även unisont valt att göra det till tränaren jag förslagit och just vid denna tidpunkt. Känslorna just en sån dag är väldigt märkliga. Att avsluta en affärsrelation och ta grimskaftet ur handen på en skötare man kommit att älska. Även om allt gick otroligt ”bra” är ändå känslan att stå där på gården och lasta hästen ett jävla knivhugg i hjärtat. Jag kände mig som världens vidrigaste människa när jag ledde hästen över gården, framför alla fantastiska skötare som jag vet älskar varenda häst. Med en häst som året innan vann fem lopp och var en av landets bästa treåringar. På Sveriges kallblodskungs gård. Vem fan är jag liksom? Är jag inte NÖJD? Vem fan är jag att göra det här? Och jag gjorde det själv. Jag valde inte ens en transportör eller bad tränarna lösa logistiken mellan sig bara. Jag gjorde det helt själv.
Här kom även aspekten över att jag flyttade en välkänd och framgångsrik häst. Det här kunde komma att snappas upp utav media och det absolut sista jag ville var att få något i media om detta. Det var faktiskt inte så dramatiskt i sak. Inget hade ”hänt”. Det var bara en helt vanlig situation där ägare och tränare hade olika syn på några övergripande saker kring en specifik häst varför ägaren och tränaren i trevlig ton konstaterade att det var bättre hästen bytte tränare. Och detta långt innan vi behövde vi bli osams eller ens få alltför många sura miner. Så snabbt ut med ett kort och koncist inlägg på alla sociala medier för att avdramatisera. Och det funkade. Media gjorde, och har inte heller därefter, gjort någon som helst affär av något som inte behöver vara det.
För att köra 60 mil till och ge grimskaftet till den nya tränaren. En ny tränare är ju givetvis glad. Efter att här ha avverkat över 100 mil i en hästbuss, dessutom ha lämnat och hämtat en annan andelshäst på en klinik mitt i alltihop, kan jag här ha varit lite av mitt tröttaste jag någonsin. Då stod jag där och skulle vara professionell igen. Fast i ett helt tvärtom-känslolandskap.
Sen började då nästa problem. Att det var något ”fel” på hästen trodde jag ju såklart. Och att det skulle kunna vara svårt att finna. Här tror jag faktiskt en hästägare har en viktig uppgift: om man flyttar en häst vill man ju av något skäl ha nya ögon på den. Då måste också den nya tränaren få tid, känna förtroende och ges utrymme, det vill säga både engagemangmässiga och ekonomiska resurser, att faktiskt göra det. I den här perioden var Isbjörns delägare de mest fantastiska människor man kan föreställa sig! Det går omöjligt att känna ett mer 100%-igt stöd än vad de gav. Jag och Magnus fick mandat att göra precis ALLT vi ville. Tack vare delägarnas orubbliga stöd och uttryckliga ”gör vad ni vill, kosta vad det kosta vill och låt det ta den tid det tar- bara Isbjörn blir bra igen” gick det ändå på bara drygt tre månader. Här hade minsta lilla krångligare ägare kunnat orsaka både massor av onödig tid och inte alls gett den känslan som jag fick och därmed kunde ingjuta i tränaren och alla andra kring hästen i min tur. Isbjörns delägare gav både formellt mandat och i princip obegränsade ekonomiska resurser åt mig och Magnus att vidta varenda åtgärd vi gemensamt fann lämpligt. Efter det som de gjorde då kan jag helt enkelt inte konstatera annat än att dessa människor förtjänar en bra häst. De var de mest fantastiska ägare man kan önska sig.
Jag tror på att människor behöver känna förtroende och vill ha tydliga förväntningar på sig. Oavsett vad det gäller. Jag tror att det är vad som får människor både att plocka fram den största kompetensen de har inom sig och verkligen lägger ner sig engagemangsmässigt och verkligen VILL lyckas. Och när man överlåter sin häst i vård och träning åt annan är det ju exakt vad man vill: ta del av deras kompetens och engagemang. Därför tror jag också att känslan av förtroende och viljan att vara en schysst och bra kund är den viktigaste uppgiften en hästägare har.
Det kan givetvis låta pardoxalt när jag nyss flyttat samma häst. Men just att kunna hålla alla dessa saker i huvudet samtidigt är också det absolut svåraste med att äga häst.
Efter en comeback där Isbjörn rekordsänkte 1,8 sekunder trots hermetisk instängd kom då äntligen loppet på Romme vi siktat mot så länge. Isbjörn dundrade runt, vann överlägset och rekordsänkte ytterligare en sekund. Här fick vi rejäla matchningsbryderier. Det slutade med att jag och Magnus, med hjälp av några stora koppar kaffe, en söndagseftermiddag satte oss ner och la alla tänkbara alternativ på bordet. Det här är vad jag fullkomligt älskar med de tränare jag har idag: de har både oerhörd kompetens och säger nej till fler hästar än att de kan vara så här detaljerade med varenda en.
Vi var inkvalade till Martinssons och trodde vi hade god chans på de 100.000 igen. Men vad skulle vi göra efter det då? Vi ville avelsvärdera och vi ville fortsätta låta hästen få starta på så han, med sin ringa rutin och unga år, skulle kunna utvecklas. Vi hittade ett lopp på Rättvik 15 dagar senare där Isbjörn skulle kunna kapa de där tre tiondelarna för att bli svensk rekordhållare, vilket skulle vara nödvändigt om vi ens skulle försöka få honom avelsgodkänd OCH han inte skulle dra på sig så lite mer pengar än att han skulle stå perfekt inne i Dubbelcupenförsöket på Färjestad en månad senare OCH, om han skulle vinna eller vara tvåa där och bli finalklar, skulle vi fortfarande ha sån marginal upp till det första tillägget i finalen att Magnus skulle kunna matcha rätt fritt för att kunna sätta hästen i perfekt ordning.
Det var en sjuk plan. Inte bara för den sträcker sig över tre månader och man inte bara kan ”bestämma” att hästen ska springa svenskt rekord 15 dagar senare. Men som så många gånger förr: Isbjörn svarade. Trots att precis allt egentligen blev fel den där kvällen på Rättvik så mosade han det 17 år gamla svenska rekordet.
Tyvärr var han inte riktigt som bäst sen på Färjestad men sprang ändå 1.25,0/2160 meter och snabbare än så hade ingen annan fyraåring travat under hela 2019. En tredjeplats krigade han sig till och kanske att det faktiskt räcker till en finalplats i Dubbelcupen. Vi får se. Det är fem veckor kvar.
Då var det dags att anmäla till avelsvärdering och börja preppa. I en månad har vi planerat och tränat, vid sidan av hans förberedelser inför Färjestad. Nu sitter jag här och konstaterar ”vi gjorde det”.
Å ena sidan har jag ingenting i den här hästen att ta åt mig någon ära för. Jag har inte fött upp honom och aldrig tränat honom eller varit hans skötare. Jag syns inte på några papper kring honom utan är bara den osynlige spindeln i nätet. Det passar mig egentligen ohyggligt bra personligen. Dessutom: hylla dem som hyllas bör!
Men för min rent personliga orks skull måste jag våga känna sån genuin jäkla glädje kring vad jag emellanåt åstadkommer.
Har du en företrädare till din andelshäst, oavsett om du är tränare, skötare eller delägare, som faktiskt försöker göra det bra: låt den få veta det ibland. Vårt uppdrag är väldigt otacksamt då ingen någonsin kommer förstå allt jag gör, alla pengar jag lägger ner för att andra ska kunna informeras om sin häst och all denna tankemöda på vad som faktiskt är bäst för andra. Och eftersom min största uppgift ständigt är att skydda alla andra så blir det emellanåt förbaskat ensamt. Och jag ställer mig själv ständigt i skottgluggen. Tar strider till höger och vänster. För vad jag tror är bäst för just den här hästen och just för dennes delägare. Jag lägger ohyggligt mycket pengar och mer tid och engagemang på dessa hästar än vad jag nånsin kommer kunna säga i ord. Jag måste emellanåt låta mig själv bara njuta också.
Nu ska vi åka hem. 60 mil på vägarna. Bara jag och Isbjörn. Vi gjorde det. Igen. Isbjörn är numera godkänd som avelshingst. Jag har varit med honom på hela hans resa. Jag kan inte ta åt mig mycket ära. Men jag tänker tillåta mig att känna ofantligt stor glädje kring att av alla famnar denna en på miljonen-häst kunde ramla ner i så ramlade han ner i min. Just jag har förmånen att vara en liten del av hans liv.
Jag är så lyckligt lottad.
