Eftersom det är väldigt kostsamt att ha häst i proffsträning tror många att travtränare tjänar rätt så bra med pengar. Som i alla företag gör givetvis ägaren det om företaget har väldigt hög omsättning. År 2017 gjorde jag en rejäl undersökning för att ta reda på vart alla pengar svenska travhästägare egentligen pumpar in tar vägen. Min hypotes från början var just att det måste gå att effektivisera på något vis så att det går att sänka själva träningsavgiften. Har Du gott om tid rekommenderar jag verkligen att läsa min egna Krönikaserie i 5 delar vilken sannolikt är det jag är mest nöjd med av allt jag någonsin skrivit.
Det just krönikaserien inte redogjorde för i detalj var dock exakt vad själva träningsavgiften faktiskt går till.
Eftersom 4 % av hela A-tränarkåren står för nästan 20 % av det totala hästantalet i A-träning har 96 % av kåren endast ungefär 16,6 hästar/var i träning. Merparten av landets A-tränare har således inte en verksamhet baserad på att denne har en eller flera anställda hästskötare med uttalat helhetsansvar för ett antal passhästar varje dag. Det torde blott vara högst 20-25 % av hela branschen som är så pass stora tränare att deras verksamheter fungerar på det viset. Ändå är det där vi alltid tenderar att hamna i debatten: som att den ordningen vore det ”normala”. Det är det alltså inte. I hästantal är dock andelen hästar överrepresenterade i den gruppen. Troligen befinner sig ungefär hälften av landets ca 8000 A-tränade hästar i en verksamhet där en skötare ansvarar för dem dagligen och tränaren själv är företagare. Den andra halvan av hästar befinner sig hos en tränare som ensamt kämpar med upp emot 20 hästar samtidigt som denne är rörmokare, banskötare, hovslagare, mockare, kusk och där emellan även ska hinna vårda varje häst så som en person som enbart behöver just omvårda åtta hästar på en hel arbetsdag gör. Dessa har sällan heltidsanställd personal alls men om de har blir det en ”alltiallo-tjänst”. Mest plockar de dock in hjälp de dagar de själva ska på lunchtrav eller har många hästar att köra så de därför kan få hjälp med mockningen i varje fall.
För enkelhetens skull räknar vi nu dock på en tränare som har så pass stor verksamhet så den har några heltidsanställda hästskötare med uttalat ansvar för ett antal passhästar.
En travhästskötares lön ligger på 22-25.000 kronor/månaden. Med sociala avgifter, semesterlön, höjd för nån sjukdag och för att även täcka upp med dennes hästar på helgerna innebär det att total lönekostnad blir ca 40.000 kronor. Fördelar man det genom att fördela passhästar där varje skötare har 8 passhästar och 100 % ansvar för dem, dvs vare sig mockningshjälp eller extrakuskar, så ger det en lönekostnad om 5000 kronor/passhäst. Dvs 170 kronor/dagen. Den här posten fördelas dock lite olika mellan olika tränare. En del ålägger skötarna fler passhästar är 8, men har istället anlitad körhjälp och/eller mockhjälp. En del hästskötare förväntas även sko sina passhästar själva medan andra aldrig ens behöver slå på en tappsko. Total lönekostnad utslaget per häst förefaller dock stadigt ligga i dessa krokar hur man än räknar.
Kommunals kollektivavtal för trav- och galopphästskötare
Kraftfoder kostar närmare fyra kronor/kilot. Därtill ska det transporteras till gården och lagerhållas. Så fyra kronor/kilot i kostnad. En travhäst äter oftast 4-5 kilo per dag. Fjolårets grovfoderkris orsakade chockhöjningar på hö. Grovfoder låg tidigare på under tre kronor/kilot men ökade med 1-2 kronor/kilot år 2018. Därtill är transporterna svindyra då grovfoder är väldigt ytkrävande. En travhäst äter 9-10 kilo grovfoder per dag och trampar därtill ner en del. En normal förbrukning är därmed ungefär 14 kilo/dag. Hästar som står på box behöver strö. En spånbal kostar omkring 50 kronor. Efter varje mockning behöver man fylla på. En häst som tillbringar mycket tid i boxen förbrukar således runt tre spånbalar i veckan. Total foder- och strökostnad blir således ungefär 80 kronor per häst och dag.
För stall, varmvatten och banskötsel är det svårare att räkna. Många travbanor subventionerar sina stallhyror men ändå ekar stallbackarna tomma. Många tränare gillar helt enkelt att ha egna anläggningar. Eftersom det är oerhört kostsamt både att köpa så mycket mark som krävs och anlägga alla banor samt sköta dem blir det allt vanligare med stora travcamper där tränare kan hyra in sig. Dessa torde också väl spegla minsta priset för att anlägga en fullfjädrad anläggning själv. Hyrespriserna per box på större anläggningar är runt 1850 kronor/månaden. Det vill säga drygt 60 kronor/dag för box, vatten, el, hage och träningsbanor.
Total dygnskostnad för att omhänderta en travhäst är således ca 310 kronor/dag. Tar tränaren 350 kronor/dag har den alltså 40 kronor/dag, eller 1200 kronor/månaden, kvar till att köpa utrustning, liniment och övriga produkter tävlingshästar behöver, investera i sin verksamhet, betala hovslagare, betala sin egen bokförare och, såklart, lön själv.
Det går säkerligen att skruva en hel del i många travtränares effektivitet och därmed, om inte förbättra vinstmarginalen, så i vart fall ge en drägligare arbetsmiljö. Hur hagarnas öppningar är placerade i förhållande till stallet, avståndet till dynghögen, hur vattenslangar är dragna ut i hagarna, hur arbetsytorna är planerade, hur många duschar det finns tillgång till, hur foder och strö lagerhålls och hur det dagliga arbetet planeras medför givetvis stor skillnad i flödet. Det vore otroligt intressant att se en riktigt duktig logistiker, exempelvis någon före detta logistikchef inom Ikea eller liknande, gå igenom flödet i ett travstall för att kunna ge konkreta förslag på hur arbetet ska effektiviseras. Här finns sannolikt väldigt mycket tid att spara in med väldigt enkla medel. Genom att ta bort mycket onödig tid ges både tränarna och skötarna en mindre tidspressad tillvaro vilket både borde uppmuntra fler att stanna i yrket längre men också frigöra mycket tid till kärnverksamheten: att ta hand om hästarna. Detta skulle på lite längre sikt sannolikt innebära ett bättre omhändertagande av hästarna överlag vilket skulle innebära att travtränarna, med befintliga resurser, istället kunde arbeta mycket mer förebyggande med hästarna så att veterinärkostnaderna- en av travhästägarens största merkostnader- kunde minska.
Trots känslan är att man betalar oerhört dyrt för att ha travhäst så betalar man faktiskt bara för ungefär tre timmars arbetskraft kring sin häst varje vecka. Likväl som det innebär att vi kunder behöver respektera det i vår förväntan på våra tränares tillgänglighet så borde detta i sig vara en drivkraft för tränarna att faktiskt se över sina flöden: vad vill tränarna egentligen betala för? Blir det verkligen dyrare att dra ut vattenslangar till alla hagar än vad det blir att betala en människa en timme för att kånka runt på dunkar?
För att märkbart påverka själva träningsavgiften behöver dock travsporten påverka samhället. Sverige är ett av världens bästa länder att vara anställd i vilket också medför att vi är ett av världens dyraste länder att ha anställd personal i. Därtill har vi skyhöga bränsleskatter och kanske världens högsta djurskydd. Det sistnämnda vill knappast någon tulla på och då får vi också acceptera att just det kostar i form av bland annat dyra stallbyggnader. Just nu är fortsatt momsfrågan travsportens överlägset viktigaste. När detta är utrett borde dock sporten med fördel bedriva lobbyism för sänkta arbetsgivaravgifter. En slopad arbetsgivaravgift skulle, med ovanstående redovisning, få ner kostnaden med 1000 kronor per häst och månad. Eftersom hela travsporten bygger på underleverantörer innebär det att slutkunden, det vill säga hästägaren, betalat väldigt mycket bränsleskatt från det att ingredienserna i hästens pellets skördas på åkern tills det att hästen står på en tävlingsbana. Genom lägre bränsleskatter skulle således även många kostnader kunna sänkas.
Utifrån den verklighet vi dock lever i idag är det således inte “dyrt” att ha häst i träning. Däremot är det oerhört kostsamt.