Nej, jag vet inte. Men jag vet att jag verkligen inte vet. Men att jag skulle behöva göra det.
Skulle starta ”Strippan” (Poledancer) idag. Min alldeles egna häst. Mattes tjej. Hon som får mitt hjärta att smälta. Hon som jag köpte med en benhård inställning att ”är det en skithäst så gör du dig av med henne. Direkt.” Och hon som Elin likt förbannat hittade Linn, 39, storbölandes i manen på och bara tjöt ”jag vill inte hon ska vara en skithäst för jag tycker ju så mycket om henne!!!!”
Japp. Hon skulle debutera för mig idag. Jag skriver det pinsamma stycket ovan för ni ska fatta det handlar om mitt hjärta alltså.
Redan i veckan kom hoten om tjällossning. Eftersom jag har Strippy på banan är jag där varje dag och har pratat med både tränare där och banskötarna. Både igår och i morse stod banskötarna helt lugnt och trodde banan skulle inneha bra fäste- om än kladdigt såklart. Men definitivt inte att det skulle hinna börja släppa nån tjäle. Så jag chillade och bestämde att jag skulle ta det som det kom. Eftersom hon skulle starta i sista loppet kände jag liksom att det skulle kunna hinna svänga åt alla möjliga håll.
Under lopp 2, vilket trots allt 8 av 12 ekipage genomförde, stod jag med en tränare som sa ”det var mycket värre på Mantorp igår.” På min andra sidan stod en tränare som hade startat en häst i lopp 1 och sa ”idag är skaderisken hög på äldre hästar som haft lite känningar.” Sammantaget blev jag knappast klokare liksom.
Parodin inför lopp 3 avverkades i fikarummet inmundigandes stora mängder hallonpaj. Min kusk körde i loppet och jag bestämde mig för att söka upp honom efteråt för att fråga om hans åsikt. Det var minst en timme kvar tills jag ens skulle börja sela för värmning så jag tryckte lugnt min paj och sa att ”fortsätter det skjuta på det så kommer inte mitt lopp gå förrän klockan 21 och det hunnit frysa på igen!” Meningen efter konstaterade jag att ”fy fan om jag varit spelare och lagt pengar på att spela på det här. Jävlars vad jag hade velat att de bara ställt in eländet så jag hade fått tillbaka min insats.”
Det verkade också, utifrån inläggen på sociala medier att döma, vara många spelares åsikt. Dock under förevändning att de skulle bli djurens riddare och hätskt klargöra att de som över huvud taget tänkte tanken att starta idag inte brydde sig om sitt djur.
Och här går det liksom helt åt helvete va.
Mina ägda/delägda/företrädda hästar har väl gjort en 200 starter de senaste 7 åren och det enbart för A-tränare. Flera olika A-tränare. För ett gäng år sen hade jag häst till start på Solvalla i ett av V86:s sista avdelningar en onsdag i februari. Banan blev sämre och sämre och till slut sköt de på just min hästs lopp och kuskarna begav sig ut på banan. Synen när landets kuskelit sen sprang runt och ställde ut koner för att förhindra körning på innerspåret i sista sväng var ju obetalbar. När min kusk, tillika hästens tränare, kom tillbaka sa jag ”om det är hål i banan stryker vi väl…?” ”Nej, nej, nu har vi ju stängt av innerspåret så nu är det lugnt!” Sa han, tog tömmarna, körde ut och genomförde loppet. Rätt eller fel? Tja, hästen gjorde många starter under flera år till efter det där.
Några år senare kom en annan kusk, tillika hästens tränare, in efter att ha värmt på en helt annan bana men även det en dag i februari månad. ”Det här kan vara den sämsta jävla bana jag kört på i hela mitt liv!” ”Är det skaderisk- i så fall stryker vi väl..?!” Sa jag. ”Äsch, den är nog mer ’dålig’ än ’farlig.” Sa tränaren, körde ut till loppet och vann. Och hästen tävlade vidare även efter det.
I fjol valde en tredje tränare att starta en glasbit till häst på betongbanor. Hon blev så halt så hon togs till avel på våren.
Tre tränare. Samma beslut. Helt olika utfall. Det är inte enkelt.
Idag hann jag aldrig söka upp min kusk utan han ringde mig efter lopp 3 och sa ”jag kör inte ut på den banan igen- den är livsfarlig.” Det avgjorde för mig och jag tog vojlocken och körde upp till inskrivningen och strök direkt. Samtidigt stod några kuskar på banan och beslöt sedermera att avbryta tävlingarna. Exakt i samma stund cirkulerade flera av landets bästa kuskar på stallbacken. Redo att köra ut till lopp. Jag frågade en kusk utanför inskrivningen ”skiter vi i det här nu?” Det tyckte han inte. En annan kusk hade börjat ta av sig dressen.
Det råder liksom inte ens samsyn bland landets kuskelit eller bland landets mest meriterade tränare. Det är helt enkelt inte så jävla enkelt som de rasande spelarna med sina stensäkra svar på sociala medier vill få det till. Däremot förstår jag verkligen deras frustration.
Vi lever liksom i det landet vi gör och med det klimat vi gör. Det här riskerar att hända under en ganska ansenlig del av årets 12 månader i och med att vi kör trav över hela vårt avlånga land hela året. Även om jag själv spelar på trav så definerar jag mig långt mer som ”hästägare” än som ”spelare”. Jag tycker dock väldigt mycket om alla dem som spelar på trav i och med att jag inte skulle kunna lägga så ohyggligt mycket pengar på mina hästar om inte deras spelöverskott blev prismedel. Därför behöver vi ta tag i det.
För några år sen ingick jag i en arbetsgrupp som skulle försöka den gordiska knuten om utrustningsinfo. Jag tror det vore bra om vi kan göra ett liknande krafttag här. Upp med alla perspektiv på bordet. Vänd och vrid på kostnader och intäkter kontra goodwill och badwill för ATG. Vem ska betala hästägarnas kostnader för att ha transporterat dit sina hästar? Ska de som vill erbjudas att köra loppen ändå men spelarna äger rätt att makulera alla sina spel? Jag vet inte. Jag vet bara att det bevisligen är skitsvårt men en fråga som kommer att fortsätta komma gång på gång på gång… Jag skulle önska att tränare, veterinärer och spelare satte sig ner med representerar för spelbolag och representanter från banorna och kastade upp alla perspektiv på bordet för att försöka hitta någon sorts lämplig hållning framgent. För vi kan inte ha det så här. Och vi kommer som sagt ha det.
