Den skeva kostnadsbilden: vart gick det fel?
1. Bakgrund, syfte och metod
”Alla” inom den svenska travsporten pratar om att kostnaderna för att ha häst träning har ökat, medan prispengarna inte alls gjort detsamma. ”Alla” är vidare överens om att prispengarna är för låga. Jag bestämde mig för att grotta ner mig djupare i exakt vart det är skevt för att förstå hur ekvationen ska bli bättre och därigenom kunna leverera några konkreta förslag i denna artikelserie. Något av dem kommer vara kontroversiellt, något kommer säkert ses som omöjliga att genomföra, men mitt mål är att alla i varje fall ska anses vara konkreta och byggda på väl underbyggda analyser vilka faktiskt skulle kunna vara värda att utreda. I den bästa av världar leder de till ett förverkligande på högsta ort. I den mer realistiska av världar väcker de idéer hos enskilda utövare att ta vidare i sin egen verksamhet. I alla fall hoppas jag på att kunna ge ökad förståelse för hur verkligheten ser ut.
Inför 1973 års lag vilken ledde till att ATG kunde bildas gjorde regeringen noggranna utredningar kring travsporten. Jag har inte kommit över en lika grundlig genomgång sedan dess. Travsporten står idag, drygt 40 år senare, inför sin nästa, lika stora förändring. Utredningen inför 1973 års lag konstaterade att Sverige vid tidpunkten hade en framträdande ställning i Europa vad gällde totalisatorvadhållning på trav- och galoppsport, vilken till huvudsak var vad som försörjde sporten genom att överskottet blev prispengar. Man uppskattade sportens näringsmässiga betydelse i och med de arbetstillfällen den skapade. Det stora problemet ansågs redan år 1973 vara hästägarnas otillräckliga kostnadstäckning. Oron var stor då ”hästägarna genom intäkter av sporten inte får sina kostnader täckta genomsnittligt ens till hälften”. Utredningen fann det nödvändigt med brådskande åtgärder från staten för att stoppa den kraftigt negativa utvecklingen för hästägarnas ekonomiska villkor. Utredningen landade i att travet i framtiden skulle bli vad det har varit, ”en folksport i den bemärkelsen att människor i någorlunda normal inkomst- och förmögenhetssituationer med rimlig uppoffring skall kunna var ägare till en tävlingshäst.”
Svenska staten genomförde alltså historiska skattelättnader för att travsporten skulle klara sig utan statliga bidrag framöver och detta genom att möjliggöra för att hästägarna skulle få kostnadstäckning till i vart fall hälften av sina insatser. Enligt ST’s uppgifter pumpar svenska travhästägare årligen in ca 3 miljarder i sporten. Enligt ST’s officiella uppgifter uppgick de totala prispengarna år 2016, för de varmblodiga travhästarna, till 679 miljoner kronor. ”Alla” har således rätt. Hästägarnas kostnadstäckning är alldeles för låg jämfört med vad både sporten och staten enats om är vad som behövs för att travsporten ska fortsätta stå sig frisk och stark.
En del av ovan nämnda 679 miljoner kronor är dock hästägarnas egna insatser. En någorlunda rimlig uppskattning är att ungefär 100 av de 679 miljonerna är insatser från hästägarna och premiepengar som hästägarna avstått vilka istället betalats ut genom Premiechansningen. Omkring hälften av dessa, Premiechansningen-pengarna, är att se som intäkt för hästägarna medan andra halvan är ett nollsummespel för hästägarna som grupp. Vi landar således i en ungefärlig siffra på 630 miljoner kronor i prispengar för varmbloden år 2016. Då kallbloden står för ungefär 10 % av antalet startande hästar och ungefär lika stor del av de totala prispengarna är det rimligt att anta att kallblodens ägare även står för ca 10 % av hästägarnas totala insatser- med reservation för att större andel av kallbloden än varmbloden befinner sig i b-träning och att inköpskostnaden för ett kallblod är lite lägre än ett varmblod. Således landar vi dock på en total insats av Sveriges travhästägare på ungefär 2,7 miljarder årligen och alltså en förtjänst om 630 miljoner kronor. Kostnadstäckningen för en svensk, varmblodig travhäst är alltså ca 23,3 %. Knappt hälften mot regeringens och travsportens egna uträkningar om hur högt det behöver vara.
Intäkterna är beroende av totalisatorspelandet. ATG’s spel omsatte år 2016 15,8 miljarder. Därtill hade ATG övriga intäkter om 621 miljoner kronor. Totalt omsatte alltså ATG ca 16,5 miljarder kronor år 2016. Utifrån sin egen, och ST’s, information ska 13 % av bruttoomsättningen gå tillbaka till sporten, d.v.s. 2 145 000 000 kronor. Därtill måste dock även ST’s egna intäkter tas med i beräkningen. Moderbolaget Svensk Travsport (ST) hade år 2016 en egen omsättning om 336 miljoner kronor. Eftersom vi får utgå ifrån att ST och ATG kommunicerar korrekt när de anger sina siffror betyder det alltså att någonstans på vägen försvinner 1,8 miljarder. Var vet jag inte och det är inte heller vad denna genomgång ämnar att ta reda på. Konstaterat är i vart fall att någonstans finns 1,8 miljarder i spelintäkter vilka inte tillfaller svenska travhästägare. Glasklart är också att om ST och ATG kunde halvera den kostnaden skulle svenska travhästägare nå upp i målet om 50 %-ig kostnadstäckning.
I fyra delar, en publiceras varje kommande fredag, går jag ner djupare i exakt vilka merkostnader som bidrar till att kostnadsbilden idag är så skev.
Den skeva kostnadsbilden: vart gick det fel?
2. Hästägarnas kostnader
Hästägaren till en a-tränad häst har egentligen endast en enda fakturaställare: tränaren. Utöver administrationskostnader för sin egen ägandeform kommer alla kostnader, direkt eller indirekt, från den som anlitats för att träna och vårda hästen.
Jag kontaktade 14 travtränare för att fråga om deras allmänna tankar om travsportens ekonomi för dagen och ”vad gör du om du vid månadens slut om du konstaterar att kostnaderna för din verksamhet har ökat mer än vad intäkterna har gjort”? I de flesta fall ledde det sedan till olika följdfrågor eller att tränaren själv fritt berättade om sin verksamhet. Urvalet av personer ska på intet sätt ses som signifikant för kåren i stort. Urvalet gjordes dock inom en geografisk radie av 80 mil, i åldersspannet 37-65 år och med ett nuvarande hästantal från 8 hästar till ca 80 hästar i träning. Knappt hälften är att anse som ”småtränare”, alltså med max ca 20 hästar på träningslistan och drygt hälften är att anse som ”medelstora”, d.v.s. ca 20 till ca 80 hästar i träning. Ett par av tränarna har tidigare varit så kallade ”stortränare”, d.v.s. de har någon gång under sin karriär haft över 80 hästar på träningslistan.
För den nye hästägaren är träningsavgiften den enda förutsebara utgiften. Den borde rimligtvis därmed stå för den absoluta största delen av hästägarens kostnader. Merparten av landets a-tränare fakturerar mellan 300 och 400 kronor exklusive moms per dag för att ta fullt vårdansvar för en häst och träna och matcha den för att bästa möjliga tävlingsresultat ska uppnås.
Enligt en redovisning av ST’s styrelseledamot Mats Norberg år 2012, vilken jag den 19 oktober år 2017 fick bekräftat är den sista lika utförliga rapporten som tagits fram, steg travtränarnas intäkter för en häst i träning från ca 65 000 kronor om året år 1995 till ca 135 000 kronor år 2010. Trots den enorma ökningen om en drygt 100 %, jämförelsevis steg konsumentprisindex under perioden med 19 %, sjönk travtränarnas justerade vinst per häst från att gå ca 10 000 kronor minus årligen till att år 2010 gå back med 40 000 kronor per häst och år. Det stämmer väl överens med en av travtränarna jag pratade med som berättade att hens budget bygger på att varje häst i tävlingsbar ålder måste springa in 50 000 kronor varje månad, d.v.s. inbringa 5000 kronor månatligen i provision, för att ekonomin ska gå ihop. En annan tränare berättade att hen år 2003 tog 220 kronor om dagen i träningsavgift. Idag har hen svårt att få det att gå ihop trots en dagavgift om 355 kronor. De flesta av tränarna hade bra koll på exakt hur mycket de betalade för foder, strö och personal. De stödjer Mats Norbergs siffror i att priserna för foder och strö ökat procentuellt enormt mycket under de senaste 20 åren. Flera framhåll dock att det gick att även idag, likt på 90-talet, går att få tag i både hö och spån för 1 krona per kilo. Det som dock framkom var hur utbudet har förädlats. De flesta upplever att höet idag kan specialbeställas för att få fram exempelvis exakt proteinhalt och att spån, som tidigare var en ytterst billig restprodukt, idag förädlats och blivit, enligt någras uppfattning, upp emot fyra gånger högre.
Mats Norberg redovisar att kostnaden för att ha en sextonåring anställs under perioden år 2000 till 2010 ökat med 140 %. De totala löneökningarna har ökat med 42 till 52 % under det första decenniet av 2000-talet. Det är självklart inte den anställdes lön i handen med ökat med 140 %, eller ens 42 %, jämfört med de 16,4 % konsumentprisindex steg med under perioden, utan att samhället i stort gjort en stor uppstädning i svartarbeten. Det är även de minskade svartförsäljningarna av foder och strö som anses ligga bakom många av de stora prisökningarna, menar några tränare. Att allt fler affärer sköts i enlighet med lag och förordning är givetvis glädjande. Nästan alla tränare framhöll redan som svar på den första, öppna frågan att de gärna vill att deras personal ska ha kollektivavtalsenliga löner och i största mån inte arbeta mer än arbetstidslagstiftningen tillåter, ha skäliga OB-ersättningar och lagstadgade traktamenten. Samtidigt slutade nästan alla samtal med uppgivna suckar och ett konstaterande om att travsporten skulle dö ut direkt om inte ”hästskötarna och travtränarnas egna familjer stod ut med att jobba så som de gör.”
Tittar man närmare på Mats Norbergs siffror visar de att just foder- och ströpriser ökade med procentuellt skyhöga 60 till 80 % under 2000-talets första decennium. Den enskilt största ökningen stod dock hovslagaren för vars kostnadspost steg med 100 %. Återigen är knappast dessa skyhöga ökningar ett resultat av så värst mycket högre produktionspriser eller löner för hovslagarna, utan snarare även det ett tecken på branscher med mycket svarta pengar som numera är vita. Ett samtal med ett av landets största foderföretag berättar också att egentligen har inte själva råvarukostnaderna ökat så mycket, utan det är i huvudsak deras personal- och transportkostnader som stigit enormt de senaste 20 åren vilket givetvis visar sig i slutpriset till kunden. Trots de procentuellt enorma kostnadsökningarna lägger jag ingen större vikt vid dessa kostnader för a-tränarna. Huruvida en häst kostar 2000 eller 3000 i månaden i foder- och strökostnad är av marginell betydelse när hästägaren gör årsbokslut. Däremot är det sannolikt av enorm betydelse för landets b-tränare. På 90-talet kunde en häst hemma hållas för en driftkostnad om under tusenlappen per månad. För en b-tränare innebär därmed givetvis en fördubbling av den kostnaden enormt mycket. Därtill kan b-tränarna i lägre utsträckning än a-tränarna nyttja storköpsrabatter varför deras driftskostnader sannolikt snarare tredubblats på 20 år. Detta i kombination med urbaniseringen, vilken medför att det idag svårare att bo nära staden med jobb och skolor och samtidigt ha häst hemma, har sannolikt b-tränarnas både praktiska och ekonomiska utmaningar blivit övermäktiga för alltför många. Även hovslagarkostnaden är en hög post för den som äger en häst privat, medan de flesta a-tränare ombesörjer skoningen genom befintliga resurser i sin personalstyrka.
Att livnära sig som travtränare i Sverige år 2017 förefaller vara i princip omöjligt förutom några enstaka i absoluta toppen med ett hästantal på över 100 hästar. Alla 14 tränare jag pratade med berättade de att de antingen hade någon sidoinkomst, allt från att jobba i en butik, på en veterinärklinik eller att sälja försäkringar till att de på något sätt ökade sina inkomster genom inköp och vidareförsäljning av travhästar. Två av de tillfrågade tränarna hade tidigare under sina karriärer varit så kallade ”stortränare” och berättade att de idag, i sin kategorisering som ”småtränare”, levde fullt drägliga liv tack vare att de under tiden de var stora gjorde smarta investeringar, betalade av topplånen på sina gårdar och på så vis lade en grund så de idag har betydligt lägre driftkostnader än vad ett nybyggt stall med nyanlagda träningsbanor skulle komma att kosta.
Min förhoppning om att finna svar i a-tränarnas rörelser visade sig tämligen fruktlöst. Fram träder en bild av en bransch som inte har i närheten av kostnadstäckning. Inte ens med en redovisningsekonoms hjälp att formulera slagkraftiga frågor lyckades jag urskilja poster som är orimligt höga. Emellertid vill jag betona att en djupdykning i de 10 största tränarnas bokslut dock ger en helt annan bild. Här visar sig snarare vinstmarginaler om upp emot 33 % bara på själva träningsavgiften. Gemensamt för dessa är dock en mycket hög omsättning. Det förefaller vara ungefär 100 hästar som är brytpunkten för när tränarens vinst blir hög. Fram till 80 hästar är anläggningskostnaderna per häst höga, medan vid tresiffrigt hästantal, bedriven på en avbetald gård, sjunker den månatliga driftkostnaden så långt som ner till 8000-8500 kronor per häst. Dessa tränare tillhör även uteslutande dyraste med träningsavgifter omkring 12 000 kronor per månad exklusive moms. Detta rör sig dock om ett ytterst fåtal tränare i landet, endast 3-4 % av alla a-tränare. Det är dock mot dem precis alla andra tävlar. Det är givetvis en helt skev kostnadsbild när brytpunkten för när en a-tränare går break even verkar ligga runt 80 hästar i träning. År 2016 befann sig 8059 hästar i a-träning. Det innebär att det endast egentligen, med nuvarande kostnadsbild, fanns marknad för 100 proffstränare, d.v.s. en fjärdedel av det faktiska antalet.
Nästa vecka går jag in på sportens intäktsida.
Den skeva kostnadsbilden: vart gick det fel?
3. Spelet och dess intäkter
Jag kontaktade 12 personer som ser travet ur en spelares synvinkel och frågade om varför de spelade på just trav, varför tävlingsdagar med sämre ekipage, generellt, lockar mindre spelande och vad som skulle kunna få dem att spela mer på trav. De tillfrågade är i helt skilda åldrar och bakgrund. Några av dem livnär sig på att spela, gemensamt är dock att nästan alla ser sig själva som professionella spelare på sättet att de bokför sina spel och ständigt strävar efter att bli skickligare spelare. På så vis tillhör de den procentuellt lilla, men omsättningsandelsmässigt stora, grupp av spelare som spelar på trav utan att ta lägga ”sympatispel” på grannens delägda häst. Urvalet av personer är på intet sätt statistiskt säkerställt. Dock gav de mig alla intressanta infallsvinklar och var förvånansvärt samstämmiga i sina svar.
De flesta framhåller att spelvärdet på trav är större än på de flesta andra sporter då det är ett kunskapsspel och har stora potter. Vidare betonar nästan alla att antingen kom de in på travspelandet genom en sportslig väg, eller så kom de att finna en enorm tjusning med travsporten i sig under vägen. I princip samtliga framhåller det stora spelavdraget som något som får dem att avstå från att spela mer. Även på frågan varför sportsligt bättre tävlingar lockar mer spel än sportsligt sämre är svaret förvånande samstämmigt, och var för mig aningen oväntat: nämligen att de inte upplever att travsporten har särskilt hög spelsäkerhet på lägre daterade tävlingsdagar. Deras uppfattning är att loppen med lägre prispengar till stor del anses används som ett led i matchningen för de bättre hästarna vilket gör loppen mer svåranalyserade. Vidare anser de flesta av dem att förhandsinformationen kring utrustning är problematiskt ojämn, vilket i synnerhet märks på mindre bevakade tävlingsdagar. De upplever att de helt enkelt inte ges förutsättningar att analysera loppen så bra som de skulle kunna och därmed helt enkelt struntar i att spela. Det sistnämnda framhåller dock flera av dem att de inte tror är hela svaret utan att ”den stora massan” inte attraheras lika mycket av att spela på vardagar så de upplever att ATG riktar mycket stor marknadsföring åt just de större speldagarna vilket är svaret på den överlag lägre omsättningen.
Jag är egentligen allergisk emot att ställa ”hästägare/ aktiva” mot ”spelare”. De allra flesta hästägare, hästskötare och travtränare spelar nämligen också på trav. Det finns dock en klar skiljelinje i hur man ser på sporten ur de olika perspektiven. Jag själv har inga problem att hoppa mellan dessa roller och det uppfattar jag gäller även de flesta hästägare. Dock innebär givetvis att många av oss ser travet från både stallbacken och totohallen att vi ser en annan typ av helhet och till syven och sist anser ändå de flesta spelande hästägare att de är just hästägare och när det ställs på sin spets tar de den synvinkeln. Därmed finns ändå en markant skiljelinje i den procentuellt stora gruppen som spelar på trav just för att vi gillar hästar och trav och gruppen som spelar på trav för att de gillar spel. En stor schism mellan dessa grupper är just i utrustningsinformation. Den renodlade spelaren kan lära sig att förstå att en häst är en häst och inte en bil vilket innebär att den inte kan köras fullständigt soppatorsk varje gång. Den renodlade spelaren vill bara ha en ärlig chans att kunna räkna ut på förhand vilka gånger hästen är förberedd för en redig tömning och vilka gånger den ska köras uppbyggande. Travsportens aktiva kan stöna sig gröna i sina invändningar mot övertron på jänkarbiken och ryckta skor. Faktum är att för spelaren är just huvudlag, vagn och skoinfo de enda sätt denne kan känna att den fått förutsättningar att kunna analysera ett loppscenario. Flera spelare jag pratade med uttryckte stor frustration kring hur nonchalant de tycker att sporten själv möter informationsefterfrågan.
Jag reagerade på hur tydligt denna grupp framhöll att de uppfattar informationsbristen till de lägre doterade tävlingsdagarna. Tränarna ger en bild av att det finns ett oräkneligt stort antal tipssajter som ringer ner dem. Men uppenbarligen ligger fokuset på främst onsdagar och lördagar.
Några spelare nämnde de låga prispengarna som spelosäkert. De framförde egna uträkningar om hur mycket större incitament det finns för kuskarna att acceptera bud för att medvetet bli tvåa istället för att vinna när prispengarna är så låga att skillnaden i provision knappt ens är en tusenlapp, medan det kan ligga både sex- och sjusiffriga belopp i potten för spelaren. Flera spelare ogillar även skarpt att körande kuskar tillåts vara både ägare och tränare till flera hästar i ett lopp. De menade dock att detta fenomen var svårt att reglera utifrån hur den svenska travsporten idag ser ut. Dock finner de därför vikten av utrustningsinformation vara så viktig så de känner att de kan få en rimlig chans att försöka förstå på förhand vilka hästar som kommer köras offensivt och inte.
Jag tror ATG gör rätt i att hålla nere marknadsföringskostnaderna för speldagar som ändå inte tar fart. Däremot finns onekligen väldigt mycket att göra i informationshanteringen. Inför 2019 års lag blir tveklöst en av ST’s viktigaste frågor just vilken information man vill tillhandahålla och hur den ska levereras. ST erhåller stora sidointäkter just genom att vägra införa krav att huvudlag och vagninfo ska inlämnas från samtliga tränare på samtliga tävlingsdagar, utan låter egna tipstidningar tillhandahålla denna information för kunder som betalar för det. Om detta visade sig genom bättre kostnadstäckning för landets hästägare vore det en sak. Nu gör det inte det och då måste ST tänka om. Informationen är efterfrågad och inför den nya licenslagstiftningen är detta något som ST måste ta kontroll över. Det innebär givetvis en inskränkning i tränarnas möjligheter att förändra detaljer nära inpå start vilket försvårar hästägarens möjligheter till maximal förtjänst vid varje start. Emellertid skulle reglerna bli lika för alla och regler som är lika för alla brukar inte förstöra för en bransch på sikt. För- och nackdelar i enskilda fall jämnar helt enkel ut sig över tid. Vidare är alltså även nivån på prispengar synnerligen intressant även för gruppen ”spelare”.
Nästa vecka går jag in djupare i hästägarnas merkostnader.
Den skeva kostnadsbilden: vart gick det fel?
4. Veterinärkostnaderna
Hästägarens merkostnader består i huvudsak om omkostnader vid starter, veterinärkostnader, utrustningskostnader och administration. En häst behöver ett par täcken, någon grimma och eventuellt en egen förbygel eller liknande varje år. Det rör sig normalt sett inte mer än om några tusenlappar och extrakostnaden är här betydligt lägre för en a-tränad häst än för en b-tränad då den mesta utrustningen faktiskt ingår i träningsavgiften. Den genomsnittliga administrationsavgiften är sannolikt högre idag jämfört med för 20 år sedan då allt fler hästar ägs i så kallade andelsbolag vilka kräver mer administration. Efter en genomgång av redovisningskostnaderna hos två av landets största redovisningsbyråer, specialiserade på travhästbolag, så visar den dock inte på en kostnad om mer än 20 000-30 000 kronor årligen i administration ens för en häst ägd i 20 andelar. Sedvanlig redovisningskostnad, inklusive bokslut, för alla småföretag ligger ofta på omkring 10 000-20 000 kronor årligen så denna kostnad är marginellt större än vad det varit tidigare- även fast fler delägare kräver mer administration.
Posten som förefaller ha skenat iväg allra mest är veterinärkostnader. Frågan är komplex, Veterinärstudier är långa och det är självklart en yrkesgrupp som vill ha tillbaka den investeringen. Fullutrustade kliniker eller veterinär med höga investeringskostnader i tekniska hjälpmedel prissätter givetvis för att de satsningarna ska betala sig. Här är dock en kostnad som procentuellt troligen ökat enormt mycket under senare år. Efter att gått igenom 16 starthästars bokslut, ägda i olika delägarformer och hos olika a-tränare, landar jag i att en trolig snittsumma på ca 30 000 kronor exklusive moms årligen torde vara summan som tillkommer för en a-tränad travhäst. Det innebär således att utöver de ca 10 000 kronor som förutses i träningsavgift tillkommer ungefär 25 % bara i kostnader för veterinär/ alternativ medicin.
”Alla”, både tränare och hästägare, är överens om att veterinärkostnaderna ökat enormt mycket under de senaste 20 åren. Frågan är dock vad som egentligen ökat? Här är konkreta underlag få, men det verkar inte vara exempelvis kostnaden för cortison i sig. Även veterinärbranschen har troligen genomgått en förändring så att en större del av omsättningen idag är vit. Den tekniska utvecklingen har gått framåt varför fler, och dyrare, resurser finns att tillgå. Frekvensen på veterinärbesöken verkar dock ha ökat. Om det betyder att sporten idag tävlar med fräschare och friskare hästar är det jättebra. Samtliga tillfrågade tränare verkar dock överens om att det inte är skälet. Skälet är att vi för dagen pressar hästarna betydligt mer på gränsen för vad deras kroppar klarar av. Därför får vi också slitna och skadade hästar oftare vilket gör att veterinärkostnaderna skjuter i höjden. Tränarna är dock överens om att man måste träna mycket hårdare idag för att kunna matcha konkurrenterna. När känslan är att tränarna i den absoluta toppen kan ”spruta och köra” hamnar alla konkurrenter som inte gör detsamma på efterkälken.
Travsporten har blivit en alltmer materialstyrd sport. Vi behöver komma tillbaka till att det är hantverket som ska avgöra vem som vinner. B-tränare, eller faktiskt inte heller de flesta a-tränarnas kunder, kan lägga 30-40 000 kronor årligen på att fräscha upp sin häst för att den tränats hårdare än vad den tål. En tränare konstaterade: ”om det ska handla om vem som kan lägga mest pengar på reservdelar (veterinärer) hade Formel 1 lagt ner för länge sen. Travet borde kunna reglera på samma sätt.” Här tror jag hen satte fingret på något oerhört viktigt, vilket sedan bekräftades av andra tränare jag berättade om citatet för.
Frågan är dock hur? Travträning handlar, liksom all elitidrott, och att pressa kroppen till absoluta maxgränsen vad den tål. Det i sig är inte dåligt att tränarna tar hjälp av veterinär när en häst får ont. Men vilka preparat är det vi använder? Tuppkam har ingen dokumenterad effekt, men används flitigt. Tuppkam i sig har ingen egen karenstid utan omfattas endast av de 14 dagars startförbud som själva sticket i leden medför. Det ungefär fyra gånger billigare cortisonet har dokumenterad effekt. Men cortison i led innebär 28 dagars karens. Under senare år har även flera preparat som innebär att hästens eget blod används, så som IRAP och PRP, slagit igenom i travsporten. Gemensamt för dessa är just att de inte omfattas av egen karens. Och att de är betydligt dyrare än cortison.
När jag frågade tränarna varför de väljer exempelvis tuppkam, vilket även samtliga konstaterar inte egentligen läker ut några skador utan smörjer upp och skjuter upp tidpunkten tills man måste hantera problemet på riktigt, istället för exempelvis cortison svarade samtliga snabbt och utan omsvep: ”jag vill inte ha 28 dagars tävlingsuppehåll. Med cortison måste hästen ställas av och det dröjer 4-5 veckor innan hästen kan starta igen. Tuppkam använder jag regelbundet mellan loppen och hästen behöver oftast knappt ens stå över ett enda jobb.” Här tror jag vi kommer till pudelns kärna: tid är pengar och vikten av att kunna träna och tävla hästen regelbundet är grunden till en häst som utvecklas. Men om det blir på bekostnad av att hästarna tvingas till så tuff träning, för att kunna prestera så bra som krävs för att matcha de bästa inom dagens travsport att de behöver sprutas i leder efter var och varannan start är vi på en oerhört farlig väg. På kort sikt, för den enstaka hästen och enskilda ägaren, utsätts både hästen för etiskt diskutabla situationer och ägaren för höga kostnader. På längre sikt segregerar detta de absolut bästa från resten ännu mer. Antalet b-tränade hästar har redan halverats under de senaste 20 åren och om, utöver de kraftigt ökade foder-, strö-, transport- och uppstallningskostnaderna, det även numera krävs att man kan lägga 30 000 kronor exklusive moms på veterinär varje år blir det väldigt enkelt att få ihop den matematiken.
En ytterst kontroversiell idé vore därför att utreda huruvida precis alla ledinjektioner ska omfattas av 28 dagars karens? Dels försvinner då incitamenten för att använda dyrare och sämre produkter och dels skulle det tvinga samtliga att träna något mildare. Det skulle innebära att sporten skulle gå åter till vad den borde handla om: att utveckla sig själv att bli en kunnigare hästmänniska och förvalta hästen man har.
Den skeva kostnadsbilden: vart gick det fel?
5. Transportkostnaderna och slutdiskussion
Mellan åren 2000 och 2015 har bränslekostnaderna ökat, även med hänsyn tagen till KPI, men ca 40 %. Att transportera en häst idag, i en godkänd transport, körd av en chaufför med rätt körkortsbehörighet kostar ungefär 59 kronor per mil exklusive moms med en extern transportör. De flesta tränare har dock egna transporter och transporterar då hästen för 40-50 kronor/milen. Häri ligger sannolikt, tillsammans med ökade veterinärkostnader, hästägarnas enskilt största kostnadsökning. Här framhöll flera tränare att problemet inte är milkostnaden i sig- utan att tävlingsschemat tvingar hästarna till väldigt långa transporter.
De flesta tränarna menar att ATG’s mandat över att få sätta tävlingsschemat innebär att speloptimeringen går före hästägarnas rätt att kunna starta sin häst på hemmabanan. Flera tränare anser att problemen uppkom när ATG bestämde sig för att satsa på att varje dag i veckan skulle de bästa kuskarna och tränarna samlas på en bana för att attrahera spel. Detta tänk verkar förvisso ha fallit gruppen av spelare jag pratade med i smaken då de hellre spelar på tävlingsdagar med högre prispengar. Problemet för tränarna blev att hästarna tvingades transporteras allt längre för att ha startmöjligheter och väl där möter de hårdare konkurrens. Eller, än värre, hästarna tvingas transporteras långt för att kunna starta över huvud taget. För i ATG’s vilja att kunna erbjuda spelarna många lopp att spela i tvingades prispengarna i alla andra lopp än huvudbanans 6-8 huvudlopp ner. Eftersom trenden idag är tydlig, spelarna gillar inte att spela på lopp med låga prispengar, förefaller denna förändring för dagen helt enkelt inte vara bra för någon.
Tränarnas lösning på detta var samstämmig: utgå från regionens hästar och möjliggör för fler starttillfällen på varje hästs hemmabana. Åtminstone för hästarna i de lägre klasserna. De bättre hästarna, som tävlar om mer pengar, kan gott resa lite längre, uttryckte merparten av tränarna. Häri vill jag även själv påtala det skeva med transportbidrag inom V75. Har man 200 000 kronor i samlad prissumma, varav hälften till vinnaren, är knappast de 4,9 miljoner som ST betalade ut i transportbidrag år 2016 mest lämpligt använt just till dessa hästars ägare. En a-tränad häst som gör 15 starter om året, med ett snittresavstånd på 40 mil, kommer att kosta ungefär 30 000 kronor bara i transportkostnad. Därtill tillkommer övriga startkostnader så som 80 kronor i anmälningsavgift, ca 700 kronor i utselningsavgift/ traktamente och 300 kronor i boxhyra. Totala tävlingsomkostnader för en häst som gör 15 starter under ett år är således omkring 46 200 kronor. Dessa kostnader passerar genom tränarens bokföring, men är ett nollsummespel för denne. Hästägaren har merkostnader för att över huvud taget kunna starta i snitt drygt en gång i månaden på omkring 40 % av träningsavgiften. Värt att notera är att tränar- och kuskprovision utgår från första intjänade kronan. En svensk, a-tränad häst behöver således springa in 60 000 kronor årligen för att över huvud taget täcka sina direkta startkostnader. Det motsvarar merkostnader om halva träningsavgiften. Bara för att över huvud taget få se sin häst tävla.
Sammanfattning
De tillfrågade tränarna uttrycker en känsla av att ”alla går på knäna men någonstans bara försvinner alla pengar” och ”svensk travsport är Ebberöds bank”. Spelarna uttrycker en stor frustration över den upplevda bristen på spelsäkerhet.
Dessa känslor är ST’s största problem. Det är möjligt att de två tredjedelar av spelavdraget, eller ca 75 % om vi även räknar in ST’s egna intäkter, som inte går till prispengar används vettigt. ST är dock alldeles för dåliga på att kommunicera det. Både tränarna och spelarna reagerar starkt på att de upplever det som att mediaproduktionen kostar ohyggligt mycket pengar. Här behöver de styrande förstå att det inte handlar om hur mycket det de facto kostar kontra vad de innebär i ökade intäkter: det är den utbridda känslan av felprioriteringar som är den allvarliga. Huruvida tränarna och hästägarna tycker spelarna har en övertro på jänkarbiken eller helstängda huvudlag är inte heller relevant: upplever spelarna att travsporten har låg spelsäkerhet av det skälet är det bara upp till sporten att lyssna på det.
Jag hade hoppats på att hitta fler svar i tränarnas verksamheter. Det finns garanterat utrymme för att effektivisera enskilda a-tränares verksamheter en del. Ett exempel är Mats Norbergs analys att tränarnas effektivitet gått ner. Det ger en hint om att fler saker nog skulle kunna lösas med tränarens befintliga resurser om viss omfördelning av arbetet gjordes. Skoning, alternativa behandlingar så som massage och en större del av transporterna skulle säkerligen gå att lösa i högre omfattning av tränarnas egna personal vilket skulle kunna minska kostnaderna för hästägarna. Även viss annan samordning kan leda till pressade priser. En tränare berättade att hens banas tränarförening lyckats få till billigare halskontroller inför start på banans veterinärklinik. På så vis upplevde personen en större vilja bland tränarna att faktiskt kontrollera om hästarna var sjuka inför en start vilket i sig sparade in onödiga startkostnader för hästägarna. Även banornas boxhyror under tävlingsdagar är en mycket stor merkostnad för hästägarna. En a-tränad hästs ägare betalar redan mellan 400 och 800 kronor exklusive moms för att över huvud taget få sin häst utselad på en tävlingsdag. De ytterligare 300 kronorna för boxhyran och 80 kronorna i anmälningsavgift innebär att redan där har merkostnaderna passerat 1000 kronor varje start. Och då har vi inte ens kommit till transportkostnaden. Boxhyrorna uppkom efter att en del positiva dopingprov påstods ha kommit från kontaminerade gästboxar och skulle därmed garantera deras felfrihet. Detta borde dock gå att garantera med befintliga resurser vilket skulle innebära att landets hästägare årligen besparades omkring 26 miljoner kronor exklusive moms (87 000 starter á 300 kronor) i den merkostnaden. Här borde man kunna titta på Norge där tränaren själv får göra rent sin gästbox. Har Norge fler positiva dopingfall vilka kan härledas till kontaminerade gästboxar än vad Sverige har?
Många tränare skulle säkerligen även kunna optimera sina verksamheter och sina anläggningar genom att i högre grad lägga ut sin administration på entreprenad, placera hagarnas ingångar närmare stallarna, bygga fler hagar eller bara planera stallbyggnaderna på ett mer effektivt vis. Tveksamt är dock om detta i sig skulle innebära lägre kostnader för hästägarna. Men det skulle bespara landets hästskötare mycket onödigt merarbete.
Jag hoppas med denna artikelserie ha kunnat bidra till en ökad insikt om travsporten och väckt tankar både hos enskilda och personer som befinner sig på positioner så de kan påverka ur ett större perspektiv. Jag arbetade delvis hypotesstyrt men fick själv vända om flera gånger då de många svarandena gav mig nya infallsvinklar. Jag vill rikta ett stort tack till alla som på något sätt bidragit till att jag kunde göra denna djupdykning i travsportens ekonomi! Jag lovade alla fullständig anonymitet och tack vare det gav många mig tillgång till detaljer i deras verksamheter som hjälpte mig på vägen. Svensk travsports verklighet är tyvärr inte särskilt vacker. Det kommer krävas kraftfulla åtgärder från högsta ort för att vända skutan innan alltför mångas profetia om Ebberöds Bank slår in.