Månad: augusti 2020

Inför detta år förändrade ST licenssystemet. Tidigare fanns lärlings- respektive amatörlicens och som amatör, det vill säga B-tränare, fick man inte träna hästar ägda av andra.

De tidigare bestämmelserna är vad de flesta av oss växt upp med och vi finner dem väldigt logiska. En ”lärling” är per definition ”en person som håller på att lära sig ett hantverksyrke”. Att travsporten är just ett ”hantverksyrke” torde stå rätt självklart. Travträning är inget yrke som det går att plugga sig till kunskapen i utan här är det praktiskt arbete under många år som gäller. Och gärna för olika tränare då det, förvisso på sina sätt är en hel vetenskap, men å andra sidan är direkta motsatsen till vetenskap då det i livet med hästar aldrig finns nån som helst fakta utan bara massa teorier… En lärling ska alltså vara en person som jobbar för en travtränare och kan köra lopp som en del av sitt utbildningsarbete. Så här har det alltid varit inom travsporten. Alla framgångsrika travtränare har varit just lärlingar och en del av sportens riktiga hedersmän, så som Olle Goop, Jim Frick och Nordinbröderna är herrar som alla har en diger meritlista som chefer åt en mängd sedermera ytterst framgångsrika travtränare.

En amatör är per definition en person som jobbar med något helt annat än trav och har en eller ett par egna hästar den tränar på hobbynivå. En amatör ska således i alla avseenden vara betydligt mindre kunnig än vad en professionell travtränare är.

En A-tränare är alltså den skickligaste yrkesutövaren inom travsporten. Denne är väl, såväl praktiskt som teoretiskt, utbildad och sporten går i god gentemot tredje part att personen har så mycket kunskaper att den kan ansvara för andra människors hästar.

Utifrån den här ordningen är det också fullt logiskt att lärlingar får köra lärlingslopp eller sin arbetsgivares hästar i lopp. Eftersom löpkörningen ingår i utbildningen är det heller inte tänkt lärlingen själv ska ta betalt för detta utan löpkörningen är en del av dennes utbildningsjobb och tränaren debiterar för dennes tjänster och betalar ut det som lön. Amatörer vill självklart mest köra mot andra amatörer, och gärna starta i lopp där professionellt tränade hästar inte ens får delta. Medan A-tränarna ska vara de klart duktigaste och därmed vara utestängda från loppen för personerna under utbildning eller som tränar häst på hobbybasis.

Så här var det tänkt. Så här funkade det länge och det förra licenssystemet var därför helt i linje med det.

Det senaste åren har det dock dykt upp väldigt skickliga lärlingar som, trots sin lärlingslicens, skaffade egna bolag, åkte runt och körde så mycket att de blev så duktiga att de till och med anlitades som catchdrivers i vanliga V75-lopp. Samtidigt dök alltfler upp som bedrev väldigt professionella rörelser men under B-licens. Detta kringgicks genom olika former av bolagsägande eller att B-tränaren skrevs in som delägare och företrädare av hästen i ST:s hästägareregister, men personen de facto inte ägde en enda procent i hästen- vilket klargjordes i avtal som ST aldrig efterfrågade.

För de som tänkte ta ut A-licensen blev det också ett enormt problem. Ingen person går från att jobba heltid med något annat eller hos en travtränare utan en enda icke-delägd häst i stallet för att över en natt plötsligt stå med 6-8 betalda hästar i stallet. Själva processen för att bli A-tränare var alltså skapad för att det skulle nödga nya A-tränare att bedriva olika varianter av svartträning och en A-tränare att ställa upp som en bulvantränare en tid innan den blivande A-tränaren faktiskt hade så pass många hästar i träning att den kunde livnära sig på det. Samtidigt ledde systemet till att det satt en hel del personer med en A-licens de inte längre egentligen uppfyllde kraven för. De var nere på bara någon enstaka extern häst i stallet och livnärde sig de facto på att åka runt och sko, sälja ved eller mest agera hyresvärdar åt andra tränare genom att hyra ut sina stall till dem men behöll A-licensen för att ändå kunna ta upp nån extern häst på listan om de tillfrågades.

Samtidigt började travsporten genomlida en enorm segregation. Det skedde en specialisering och för att bli riktigt vass på träning eller löpkörning valde alltfler det ena eller det andra. De bästa tränarna blev därmed allt duktigare, vilket gör att fler vill ha sina hästar hos en liten andel av A-tränarkåren, vilket leder till att de stadigt förbättrar sitt hästmaterial, attraherar de bästa kuskarna, får råd att göra investeringar i sina verksamheter…. Svensk travsports topp är idag så hög och så bred att resten får allt svårare att konkurrera. För att stimulera bredden har det på senare år genomförts en rad åtgärder så som breddlopp, bredare prisskalor och många röster har höjts för att det ska skrivas andra propositioner så loppen blir mer jämna.

I år genomfördes alltså förändringar som stötts och blötts i åratal. Den här orimligt långa processen sätter i så mycket fingret på det otidsenliga styrskicket inom ST och hur omöjligt ett beslutsfattande inom travsporten är. I stora drag mynnade det nya licenssystemet i vart fall ut i att begreppen lärling och amatör försvann och en B-tränare nu får ha upp till 5 icke-delägda hästar i träning. Istället infördes olika kategorier beroende på hur många lopp kusken kört och dennes ålder. I reglementet skrevs också in att för att B-tränare ska få ha andras hästar i träning måste giltig f-skattsedel kunna uppvisas och ”licensinnehavare som kör/rider åt andra mot ersättning måste ha f-skattsedel”. Det sistnämnda då för att kompensera den gamla idén om att en lärling ju körde och red lopp inom ramen för uppdraget från sin arbetsgivare.

Det nya licenssystemet är betydligt mer harmoniserat med den verklighet vi lever i. Dock har det vissa brister. Men det är tyvärr inte dem som kritiken rört utan återigen sätter den kritiken som framkommit i media bara fingret på problemet med styrskicket.

A-tränarna har varit emot att B-tränarna ”ska få ta deras hästar”. Såklart. Och utifrån hur systemet ser ut med att A-tränarna är organiserade i en förening som har direkt förhandlingsmandat med ST så kan den helt enkelt inte vara positiv till det. Även om enskilda både travtränare och företrädare för TR är fullt medvetna om att sporten inte har något egenvärde i att vi har 400 A-licensinnehavare utan tvärtom sporten bara skulle må bra av dem, uppskattningsvis runt 100, som egentligen inte alls uppfyller villkoren också bytte licens. Men så som systemet ser ut kan de inte arbeta efter det.

Svenska Travamatörers Riksförbund (STaR) har varit enormt kritiska till att de inte fick delta i processen. Här har vi ett annat organisatoriskt problem: ST utgörs av en sammanslutning av bland annat 32 travsällskap och 7 BAS-organisationer. Utan att ta ställning i sak kring huruvida STaR borde ha inkluderats i denna process gör denna enorma organisationen ST fullständigt ostyrbart. Det blir vansinnigt ineffektivt när varenda möte måste bestå av sisådär 16 personer för ingen ska känna sig exkluderad. En liten egen reflektion gör nämligen att jag drar slutsatsen att sisådär 90% av all medial kritik från någon förening faktiskt oftast handlar om att de exkluderats ur någon process. Vilket varje förening måste opponera sig emot för att inte anse sig viktig nog att delta i ungefär allt innebär ju att man själv sätter bilden av att vara onödig. För att tvista till det ytterligare kan ju liksom konstateras att inte ens ”amatörerna” själva är enade utan separerat sig i två olika föreningar: STaR och BTR.

Så ST:s styrskick visar här verkligen sina enorma brister.

Den rättmätiga kritik som bör riktas mot de nya licensbestämmelserna är skrivelsen om att licensinnehavare som kör/rider åt annan mot betalning ska inneha f-skattsedel. Kontrollen blir stört omöjlig såvida ST inte lägger till att de ska ha full tillgång till samtligas svischtransaktioner.

Ett annat problem är att B-tränarna fortfarande är utestängda ur TDS:en. Det medför att de har en obegriplig nackdel gentemot A-tränarna och det omöjliggör därtill ST:s kontroll över att de faktiskt fakturerar sina tjänster. Vidare skulle TDS-fakturering kunna ge ST utmärkta underlag kring huruvida B-tränarna är billigare än A-tränarna eller inte.

Samtidigt finns fortsatt inget som helst krav på A-tränarna att de ska använda TDS:en. Så den svartträning som fanns förut finns kvar.

Lösningen på alla ovanstående problem blir helt enkelt att tvinga in varenda licensinnehavare som har en enda häst i träning åt annan eller kör/rider ett enda lopp åt annan än sig själv ska fakturera genom TDS:en. Att 95 spänn exkl moms per faktura är rent ocker har jag sagt flera gånger förr. En normal factoringavgift är 4% av fakturan så det är naturligtvis helt orimligt att en kusk/ryttare ska betala 47,5% av sin uppsittningsavgift i fakturakostnad. Det borde gå att lösa smidigt med en fast avgift om kanske 20 kronor per faktura och något procentsystem så självklart tränarna som fakturerar 10-30.000 för en häst varje månad betalar mer. På så vis blir det lättare för de mindre etablerade att faktiskt våga ta betalt, ST säkerställer att det faktureras och ST får utmärkta underlag till vad för kostnader hästägarna faktiskt debiteras för.

När vi ändå är i farten är det nu, med det nya licenssystemet på plats, definitivt tid att sätta stopp för det horribla att A-tränare får delta i breddlopp. Själva definitionen av breddlopp är ju att det är breddens möjlighet att få tävla mot sina likasinnade och helt slippa möta dem som arbetar professionellt med att träna och köra andras hästar.

Vad gäller kritiken mot att licenssystemet inte riktigt beaktade amatörernas intressen är jag enig. Trots denna mångåriga processen glömdes en del aspekter för både lärlingar och amatörer bort. Det går givetvis att åtgärda, och kommer sannolikt ske. Men det är inte de största problemen kring de nya licensbestämmelserna som kritiken rört.

Inledde dagen med att läsa en väldigt bra ledare i Travronden. Glädjande nog såg jag sen att den lades ut öppet: Rikstravet för bra för att läggas på is

Det handlar alltså om Rikstravet och den hästägarrekryteringen till sporten den innebar. 

Jag minns väl när Gert Fylking drog igång, då Rikstravet, genom radioprogrammet Rix Morgonzoo. Utifrån hur andelarna såldes som smör i solsken måste det kallas en ”succé”. Media hängde på och få av oss kan gnugga bort känslan i kroppen när Malin Löfgren, framför kamerorna, ”fick hem sin Sanity”. Det blev sen en saga för bra för att ens Fylking kunde ha förutspått den och Sanity blev sedermera en av Sveriges bästa hästar.

Det finns så mycket att resonera kring med sin start i Rikstravet att jag skulle kunna skriva fem bloggar. Jag håller mig dock till två ämnen.

Sporten kunde inte behålla andelsägarnas orimliga förväntningar

Den här problematiken inom travsporten bottnar sig rent och skärt i kostnaderna för att ha häst. Det är liksom surrealistisk att man i förarbetena till 1973 års lag, som låg bakom bildandet av ATG, fastslog att målet med kostnadstäckningen inom travsporten skulle vara att ”alla människor med en normal inkomst med en rimlig uppoffring skulle ha råd att äga en travhäst.”

Verkligheten idag är att en proffstränad travhäst behöver springa in 200-250.000 kronor per år för att gå break even. Inköp och uppträning ej inräknat. Det klarar bara några enstaka procent av hästarna. Medellönen i Sverige är 35.300 brutto (källa: SCB). Det innebär att svensken i snitt har ut ungefär 26.000 per månad. När bostad, bil, telefon, mat och allt annat en arbetande person behöver är betalt finns således inte i närheten av några 18-20.000 per månad kvar av lägga på en travhäst. Inte ens hälften. Faktum är att äga en tjugondel i en proffstränad A-häst ligger på en knapp tusenlapp i månaden och det är helt enkelt rätt mycket pengar för medelsvensson.

Därtill ska beaktas att för att den tusenlappen ska vilja läggas så vill man engagera sig lite också. Att hälsa på hästen under semestern blir en del av familjelivet och då spenderas en icke oansenlig summa pengar på bensin, glass, McDonalds och kanske ett lekland för att övertyga kidsen om att ena förälderns nöje visst är en skitkul familjegrej.

Så för en helt vanlig Svensson är helt en tjugondel för dem oftast ”mycket pengar.” I vart fall tillräckligt för den faktiskt ska göra lite avkall på något annat. När tränaren betalat leasingen på hästbilen, fodret, spånet, selarna, köpt marken den i nästa steg anlagt banor på och byggt staketen, skötaren kostat sina 40.000 i månaden, men likt förbaskat snittat 60 timmars-veckor för att hinna med att ta hand om alla hästar den ålagts för tränaren helt enkelt inte har marginaler att anställa en skötare till, veterinären fått betalt för cortisonet den sprutat, bokföraren för timmen den betalat fakturor och fördelat kostnaden på 20 personer och sen bokfört det samt tävlingsbanan fått betalt för boxen de ställt till förfogande är helt enkelt den där tusenlappen för en tjugondel fullständigt ha eller mista. Det sista någon i kedjan har tid eller råd till är helt enkelt att lägga tid på att prata med en tjugondelsägare.

Rikstravet var fantastiskt på att locka in människor! Det som många inom travet säger är dock att det lade en fullständigt orimlig nivå i förväntningar. För en femhundring per år förväntades såväl träffar hemma hos tränarna där det bjöds på något att äta som fri entré på banorna varje gång hästen startade. Det går inte. Ingenstans i kedjan går det att bjuda bort allt det.

Travet visade sitt riktigt fula tryne

ST tvingades justera reglerna för ett oräkneligt antal tränare såg sin chans att sälja sina egna skithästar dyrt.

Likväl som jag vet hur orimliga förväntningarna är från en del personer som inte kan trav är så är jag smärtsamt medveten om vilken utbredd kultur det finns att utnyttja och lura nya personer som kommer in som hästägare.

Det här är så jävla vidrigt att jag skäms över att säga att jag jobbar med travsport.

Problemet

I grunden tror jag travsportens enskilt största problem är den enorma skillnaden på kunskap mellan de aktiva och hästägarna/spelarna. Tränare, kuskar och skötare väljer att jobba med trav för de vill jobba med hästar och leva ett liv med hästar och trav. Hästägarna blir ett nödvändigt ont för att kunna leva det livet. Sen har vissa bättre insikt, större intresse och är lite smartare än andra så en hel del tränare är ändå måna om att hästägarna ska tycka det är kul. Men varenda en som jobbar med travhästar gör det ju i grunden för den vill jobba med just hästar och inte med människor.

Inom travet har ganska få hästägare hållit på med hästar själva. Ridning är en stor sport bland barn och unga men ridskolorna domineras av tjejer. Merparten av hästägarna är män. De flesta hästägare med häst i proffsträning har alltså aldrig över huvud taget ens tagit hand om en häst och än mindre tränat och vårdat den professionellt. Då blir det givetvis en oerhörd kontrast för hur lära sig en sport om man över huvud taget inte har den minsta kunskap om djuret sporten handlar om?

Sen är ju hästägarna överlag betydligt mer bildade än travfolket så några dumhuvuden är de oftast icke. Tvärtom skulle jag påstå att de allra flesta med sådan inkomst att de ändå kan deläga en häst är så pass kloka och insiktsfulla att de är fullt medvetna om sin okunskap och ödmjuka inför den. Samtidigt som de inte är så korkade att de inte känner när något inte går ihop riktigt. Här blir dock problemet att de, med sin ödmjuka insikt om sitt egna icke-kunnande, sällan tar diskussionen. De backar undan istället och kvar står travsporten och tappade ännu en av alla dem där vi egentligen så hett ville ha som hästägare. De trevliga, vänliga och ödmjuka hästägarna som inte ställde till nåt som helst bekymmer, tog ingen tid i anspråk utan tvärtom rent av förgyllde tillvaron lite.

Och sen har vi såklart, vilket min egna empiriska forskning handlar om 10-15% av befolkningen oavsett vart i samhället man vänder sig, är fullständigt orimliga i sina förväntningar på andra, byter fot fortare än jag hinner öppna en ny Carlsberg Hof, anser sig ha allsköns jefla ”rätt” till precis allt men aldrig några som helst skyldigheter gentemot nån. De finns såklart representerade inom hästägandet också. Och har lika svårt att samexistera med andra där som de troligen har även i de övriga delarna av livet.

Problemet med att hästkunskapen överlag är så låg bland travhästägarna polariserar. Man brukar inom sporten fnysa åt ”spelarna”. Och dem kan vi hålla på en armlängds avstånd. Spelarna kan vi lyssna på, acceptera vissa regler så som anmälan av barfota och vagnsort och svara ärligt på frågorna från media om hästen. Men förstår de efter loppet ändå inte att en häst är en häst och att ”köra för seger” i dagens travsport ytterst sällan innebär ”dra i högertömmen så många gånger du behöver sista 700 för så länge hästen har öppet spår ’ger du den chansen” utan snarare ”chansa invändigt 700 kvar istället för att spara de metrarna och psyket är enda sättet hästen kan vinna på” så kan vi faktiskt ignorera dem. Storspelarna fattar att en häst är en häst och lär sig just sånt i ren självbevarelsedrift för annars skulle de aldrig kunna bli duktiga spelare.

Men hästägarna inverkar värre på sporten. När hästägarna mestadels kommer från spelet och, förvisso får lite känslor för hästen de äger, ändå inte har mer hästkunskap än staketkuskarna i Facebooks Travgrupper har sporten ett problem.

Hur lösa denna gordiska knut?

Genom kunskap. Det är enda sättet. Travsporten måste bli bättre på att faktiskt ”utbilda” sina kunder. Dels har naturligtvis den enskilde tränaren ett ansvar för sina egna kunder, men så som kostnadsbilden ser ut finns väldigt begränsat utrymme för det.
Sen är inte travtränare lärare. De är inte superpedagogiska med människor. Återigen: hade de varit ens intresserade av det hade de jobbat inom kommunen. Nu har de valt att jobba med hästar.

Travsporten som organisation måste ta det här ansvaret.

Ett annat ansvar travsporten som organisation måste ta är att strukturera upp de regler, sedvänjor och praxis som finns. Travsporten är sannolikt år 2020 Sveriges mest analoga bransch. Återigen: tada- för det är ett praktiskt yrke och hade travfolket älskat att läsa och skriva hade de jobbat som administratörer istället. Nu gör de inte det….
Men det gör att det är fullständigt stört omöjligt för nya kunder att förstå allt som anses så jäkla självklart inom travet. Jag dristar mig alltså till att påstå att det är den bransch i Sverige för dagen som har allra mest oskrivna regler. För mig personligen funkar det fint i vardagen. Jag kan dem. Jag har heller inga problem att förstå mina travklienters problem för jag ser precis vad som har hänt och kan säga vad som är praxis eller ej. Men jag har ett smärre helvete när vi sen kommer till tingsrätten och ska övertyga en domare om diverse sedvänjor och plocka in vittnen till höger och vänster för att styrka allsköns branschpraxis för på varsin sida i rättssalen sitter två personer, där ingen egentligen hade för avsikt att blåsa den andra utan både bara gick runt och ”trodde” två helt olika saker och absolut ingenting finns skrivet.

Och lägg då därtill till att allt alltså börjar från djuret häst och jag är benägen att utnämna travsporten till en av de absolut svåraste branscherna att komma in i.
Jag har suttit och kuckilurat en bra stund nu, men kommer inte på en enda sport som kan vara svårare att förstå? Först måste man ”kunna” lite häst. Det går enbart att lära sig genom att i ur och skur under lång tid hålla på med hästar. Sen kommer all loppteori. Den delen har alla sporter men att kunna läsa ett travlopp på samma vis som en travkusk kräver sannerligen att man ser åtskilliga lopp. Och sen då alla helt oskrivna sedvänjor. Mitt i alltihop är vi en sport där den stackars kunden betalar långt mer för detta än vad den trognaste Manchester United-supporten gör per år och dessutom ska den prata med skötaren, tränaren och kusken själv. Det slipper ändå Janne Andersson göra med 20 pers kring varje spelare i truppen efter varje match.

Här måste travsporten som organisation strukturera upp. Vi har avtalsfrihet i Sverige och alla travtränare får ställa i princip vilka avtalsvillkor de vill till sina kunder. Men att ett skrivet avtal, där ett antal punkter klargörs, måste ingå för att få ta in andras hästar i träning behöver till som regel. Samtidigt måste givetvis ST skapa ett regelverk som ger möjlighet att agera med hårdhandskarna mot de enskilda utövare som på olika sätt blåser kunderna i travsportens namn.

För ganska prick två år sen satt jag på Hästsportens Hus och försökte få ST att skaka liv i Rikstravet igen. Jag känner således väl till alla utmaningar kring det och att det innebär en kostnad för sporten. Men nånstans måste vi inse att attrahera nya kunder till sporten inte bara kan skjutas ner på enskilda företagarna. Alla andra branscher har riksorganisationer som tillvaratar deras intressen. Inom travet heter det ST, genom en komplicerad struktur av mer än 40 föreningar, och den organisationen måste på allvar ta tag i det här med kundrekrytering och hur sporten ska behålla dem.