Månad: augusti 2021

Hur många bloggarna om Proppengate nu är orkar jag inte ens räkna. Men troligen kan man söka sig till något om ungefär allt i det här nu.

Nästan 15 månader efter att travvärlden slogs omkull av nyheten, som bara inom ett par dagar styrktes av så många dokument att inte ens Redéns advokat säger annat än att hästen uppenbarligen genomgått ett ingrepp för att nervsnittas, är det äntligen dags för förhandlingar i STAD.

Personligen känner jag enbart lättnad. Början på slutet på detta är här.

Så vad har vi nu ungefär att kunna hålla i huvudet för att tolka alla partsinlagor, STAD:s ordförandes kommentarer och medias rapportering?

Travsporten har, liksom alla organiserade idrotter/sporter, av HD tilldömts ett eget rättsystem. Utgångspunkten är alltså att det är sportens interna rättsväsende som hanterar såna här frågor och oavsett hur missnöjd en part blir så tar sen ingen allmän domstol upp det. För det krävs synnerliga skäl vilka utförligt beskrivs i tidigare bloggar. För att travsporten ska vara berättigade att ha ett eget rättsystem måste systemet följa gängse rättsprinciper. Därför kommer bloggen dra liknelser som, inte alltid är helt jämförbara, till andra rättsproblem för att underlätta hur STAD troligen kommer tänka.

En begreppsförvirring jag sett i flera medier är ST:s yrkande. ST har inte yrkat på att Redén ska fällas för oaktsamhet och ådömas ansvar i enlighet med det strikta ansvaret. Detta är givetvis alternativyrkanden. I första hand anser ST Redén varit oaktsam. Han ”borde” helt enkelt ha förstått att hästen inte var startberättigad. För oaktsamhet finns alltså en viss ”försumlighet”. Man har varit ”klantig” eller liknande. Det krävs en del bevisning för att nå upp till det och om STAD då inte anser att bevisningen räcker ska Redén under alla omständigheter då i vart fall hållas ansvarig i enlighet med det strikta ansvaret.

Ett strikt ansvar finns inom flera områden. Exempelvis omfattas alla hundägare av det. Om din hund biter mig är du således ansvarig såvida du verkligen inte kan bevisa att jag provocerat hunden. För att däremot bli fälld för att du verkligen varit oaktsam eller vårdslös krävs högre bevisning.

Att hästen, i USA, före köpet, genomgått ett ingrepp i syfte att nervsnitta den är parterna överens om. Redéns ombud anför dock att ingreppet inte lyckats varför hästen inte ska anses vara ”nervsnittad” i enlighet med svensk lag och således ST:s regelverk.

Det här kommer ju att bli knäckfrågan. Med reservation för att jag aldrig någonsin kommer säga att advokat Arvenberg inte kan tråckla ur någon ur vad som helst efter att ha läst domen där han tråcklar ur sol-och-våraren i testamentetmålet: jag kan inte se hur STAD ens ska beakta detta. Måste en idrottare som tagit anabola bevisligen haft verkan av anabolan för att fällas för dopning?

Redéns ombud trycker sen en hel del på ST:s hantering. Den är milt sagt diskutabel men i sak för STAD: nej. Om jag bränner ner till Holland och Tessa tycker det är en skitbra idé att gömma lite, i Holland tillåtna, roliga piller bland BiB:arna och tullen inte stoppar oss kan jag inte, väl hemma i Örebro, påstå de är lagliga för att tullen inte stoppade mig. Inte ens om tullar faktiskt gått igenom våra BiB:ar men missat pillren. De har då inte ”godkänt” importen av knarket. De har ”missat” den. Det fråntar inte mig ansvaret. Inte ens om nån ondskefull civilpolis stoppar mig på vägen mellan Öresundsbron och Örebro och påstår jag kört, hypotetiskt, 119 på en 100-sträcka, tittar i bilen, men inte hittar pillren. Inte ens om polisen därefter låter mig åka vidare är tyvärr dessa piller legala och jag är berättigad att få köpa hästar för pengarna försäljningen av dem ger mig utan att jag kommer åka på massa trista böter.

Sen kan vi kritisera både tullen och usla civilpoliser hur mycket vi vill: jag är den som gjort fel även om ingen upptäckt mig och verkligen ”borde” ha gjort.

Här upplever jag fortsatt den största tankevurpan av såväl allmänheten som diverse skribenter. ST har skött så mycket i Proppengate så uselt att det fan inte finns ord. Men det fråntar inte Redén ansvaret.

Varför är inte förhandlingarna öppna för allmänheten?

Enligt STAD:s nytillträdde ordförande finns inget stöd i regelverket för det. Här faller vi åter tillbaka på ST:s fullmäktige som inte möjliggjort det. I det allmänna rättsväsendet är allmänhetens insyn en av de allra mest grundläggande för en rättsstat. Allmänhetens tillträde till rättegångar och rätt att ta del av allmänna handlingar är en av de viktigaste rättigheterna vi har att värna om. Det är bisarrt att det inte finns utrymme för det vad gäller ST:s rättsväsende. Åtgärda. Omgående. Och vid det fall det rör något känsligt kring en person ska den givetvis, precis som i det allmänna rättsväsendet, kunna begära lyckta dörrar. Men utgångspunkten ska självklart vara att dessa sammanträden ska vara öppna.

ST:s ansvar
Så många och så usla arbetsinsatser av så många under dessa 5, numera 6, år. Och likt förbannat valde ST:s fullmäktige att bevilja styrelsen ansvarsfrihet. Det var det mest menlösa, korkade, knähundsitteri jag skådat. Men organisationen som bygger ST är inte mer kompetent än så här. Ett antal tappra slet in i det sista men i vanlig ordning blev det än övervikt av de fega, korkade ryggkliarna och vips så var styrelsen ansvarsbefriad.

Sen kan en ju hoppas det ändå hanteras en hel del internt. Men utåt sett behövde ingen annan än före detta säkerhetschefen offras.

Raset på antalet födda hästar och antalet B-tränare började runt millennieskiftet. Knappt 20 år senare var båda siffrorna halverade. Pegasus 2020 är ett av alla måldokument som skapats genom åren men under åren 2017-2019 lades massiv kraft på att uppnå diverse mål- bland annat att vi inom travsporten skulle bli fler.

Det fanns en tid mitt i allt detta då jag först jobbade som skribent och därefter för riksorganisationen Travhästägarna så det fanns en tid jag var djupt insyltad i det där dokumentet på allsköns vis. Nu är mitt travliv ett annat och intresset för måldokument är rätt svagt. Senaste veckorna har flera diskussioner på sociala medier förts där fokuset legat på att de stora problem inom dagens travsport är att det både är för många olämpliga kuskar och ryttare på våra banor samt en hel del hästar som borde bokas in för veterinärbesök istället för att startanmälas. Så därför tänkte jag backa bandet till vad Pegasus 2020 egentligen handlade om och vad som gick fel i genomförandet.

Varför slutade så många?

Flera undersökningar av olika varianter har genom åren genomförts för att utreda varför travet tappar utövare. Med utövare avses här allt ifrån hästägare till hästskötare. En större för en 8-10 år sen som bland annat handlade om tappet på amatörer. Där anförde många att det helt enkelt blivit för svårt. Ekonomin kom för denna grupp faktiskt bara på typ sjunde plats. Men när för sisådär 20 år sen ett antal personer insåg att de var bättre på att träna än att köra så blev helt enkelt toppen på landets tränare för bra för resten. Som en naturlig del utvecklades även catchdrivandet en del då cathdrivers, en grupp som för övrigt alltid funnits inom travet, gick från att ha många amatörer som kunder till att istället ha några få proffstränare. Såvida man som hästägare inte hatar pengar väljer man naturligtvis både bästa möjliga tränare och bästa möjliga kusk åt sin häst. Så därmed uppstod en extremt segregerad sport. Som gjorde det för svårt. Som ledde till att många B-tränare la och lägger av. Det är helt enkelt inte kul när man aldrig ens är i närheten av att vinna ett lopp.

Runt år 1990 genomfördes en hel del förändringar i syfte att hjälpa landets proffstränare. Samhället och travsporten led av en finanskris och samtidigt vidtogs åtgärder för att göra den då väldigt svarta travsporten vit. Det ledde till att det är oerhört gynnsamt att inneha A-licens istället för B-licens trots att man det senaste årtiondet varit väl medveten om att den stadiga siffran om ca 400 A-tränare, trots att alla andra utövare halverats, enbart beror på att en väldigt stor andel de facto B-tränare håller stenhårt i sin A-licens. Här omöjliggör dock organisationen ett krafttag mot detta. Travtränarnas Riksförbund kan givetvis inte arbeta för att sänka sitt egna medlemsantal. Men de nya reglerna om att en B-tränare numera får träna upp till fem externt ägda hästar har lett till att antalet A-licenser börjat lämnas in och det är en mycket välkommen uppstädning.

På 90-talet, när sporten hade ungefär dubbelt så många hästar, hade vi travpolitiskt ett franskt system: vi körde inte så många lopp så alla kunde starta jämt. Å andra sidan var prispengarna i loppen högre kontra kostnaderna jämfört med idag. Här drevs då tesen att folk tröttnade för att deras poänglösa hästar inte kom med i loppen. Idag kör vi alltså ungefär lika många lopp som då, men prispengarna har inte kunnat ökas, utan ”alla får vara med- men ingen får kostnadstäckning”.

Lösningarna som blev helt fel

Några av de åtgärder som vidtagits är bland annat införande av breddlopp. Här var det tänkt att glada amatörer skulle få tävla på sin egna nivå mot likasinnade. Tyvärr glömde man att begränsa att A-tränarna naturligtvis skulle ha exkluderats utan man införde endast begränsningar för kuskarna. Så mina stackars amatörtränade hästar får vackert möta proffstränade hästar där med. Dvs, stick i stä för att möta problemet att det stora tappet på B-tränare tros bero på att det blivit för svårt.

Man ville stoppa raset på födda hästar. Detta genom att införa en konstgjord andning för att kompensera att uppfödarna inte fick kostnadstäckning vid försäljning av unghästarna utan istället öronmärkte en stor andel av prismedlen till uppfödarpremier. Dels glömde man tyvärr att reglera att en ”svenskfödd” häst faktiskt också måste vara just svenskfödd och dels ledde detta till att det absolut viktigaste för en uppfödare idag är att hästen kommer till en bra tränare. Jag har väl ringt på, eller blivit uppringd om, några hundra hästar genom åren och är säljaren även uppfödare är den första frågan ”vem ska träna?” Och jag är numera väl medveten om att om jag öht får köpa hästarna med ”fel” svar så blir det ett helt annat pris om jag säger nån av de 100 sista på listan över landets vinstrikaste A-tränare jämfört med om jag säger nån på topp 100.

Så att ”rädda uppfödarna” ledde enbart till en än mer segregerad travsport. Utöver att jag inte fattar hetsen. Det är ju inte de bra märrarna som slutat betäckas utan de dåliga. Och för vems skull ska sporten uppmuntra att vi betäcker fler märrar som själva är för dåliga för att tävla med?

Det skulle satsas på travskolor och deras uppgift var både att få in nya människor och att få dem att ta licens. I åratal har ponnytravet påtalat att alldeles för många ponnykuskar inte övergår till stor häst och här har travsporten sin största rekryteringsmöjlighet. Ponnytravet lyfte fram konkreta exempel som att de incitamentpengar travskolorna får ska återinvesteras i de nya licensinnehavarna så de har råd att köpa träningsvagn, sulky och allt som nu behövs för att kunna träna sin egna travhäst.

Istället löste man problemet att få fler licensinnehavare genom att sänka kraven på licensutbildningarna.

Paradoxalt nog skulle dock visst montén dödas för här införde man helt ovidkommande fystester som alla människor som tränar regelbundet klarar- men de säger zip zero nada om huruvida man orkar rida ett montélopp. Och vice versa.

Jag önskar givetvis att ännu fler förstår tjusningen med hästar och trav och har ju som bekant vigt mitt liv åt just det i 8-9 år. Men i allt det här så glömde travsporten det absolut viktigaste: det är ingen mänsklig rättighet att få ha en häst eller att köra lopp. Bara att ha en häst kräver en hel del kunskap och att dessutom ha en tävlingshäst är på en nivå så vi rent av har undantag i djurskyddslagen. Vi utsätter våra travhästar för det absolut tuffaste man kan utsätta djur för och kunskapskraven på att få träna en travhäst behöver bli högre. Vi pratar en hel del om hästhälsa men likt förbaskat tillåts hästar ådömas startförbud gång på gång utan att samtidigt åläggas veterinärbesök. Jag har själv fått två startförbud på egentränade hästar- i ena fallet fullständigt självklart då det avbrutna loppet ledde till halskamera och halsoperation. Ingen av gångerna har jag kontaktats av måldomarnas för att höras? Inte heller kuskarna i något av fallen. Vore det inte lämpligt att höra tränaren om vad den själv tänker om att ha startat en uppenbarligen inte tävlingsmässig häst? I inget av fallen ålades hästarna friskintyg. I fallet med halshästen var det ju fullständigt uppenbart att hon behövde veterinärundersökas. Men om jag inte hade förstått det själv hade definitivt sporten behövt klargöra det. Dessvärre ser vi även gång på gång hästar få tävla trots usla resultatrader helt utan att sporten kliver in och säger ”ta den hästen till veterinär innan du anmäler igen.” Och på längre sikt: hur många ej tävlingsmässiga hästar ska jag tillåtas starta? Det finns idag inget reglerat kring detta.

Att få köra lopp är lika lite en mänsklig rättighet det. Det är bisarrt att utdela körlicens till personer som kört 15 gånger i sulky i fält med fem hästar i 1.30-fart. Mest synd är det om licensinnehavarna själva. Väljer sporten att ge dem licens tror de naturligtvis själva att de är färdigutbildade för det. Primärt måste det givetvis till betydligt högre krav på travskolorna men även här måste det även till tuffare regler när licensen väl är utdelad och kunna ryckas i väntan på att x antal nya licenslopp eller provlopp genomförts med godkänt resultat om en kusk får ett visst antal bestraffningar inom en viss tid. Som en prövotid för körkortet i trafiken. Det är väl inte en regel nån har något emot. Eller en ryttare som helt uppenbart inte orkar rida ett helt lopp. När ska vi inse att fystesterna är helt fel utformade?

Jag ser som sagt gärna att vi blir fler. Men inte på bekostnad av hästarnas hälsa. Med dagens tafatta krav både för att få träna sin egna häst och för att få sätta sig i lopp och riskera liv och hälsa på andra människor och andra människors djur glömde man helt att införa incitament som hade djurens välfärd överställt allt.

Det här är en ren ”skriva av mig själv-blogg” och ämnet är makabert. Så varning för känsliga läsare. Men jag tänker skriva om avlivning av häst och hoppas ändå några läser. För det är till slut oundvikligt för alla oss djurägare.

Ibland måste beslutet fattas. I morse gjorde jag årets tredje resa till gårdsslakteriet i Gällersta- bara 10 minuter från Örebrotravet. ”Du var ju nyss här?!” Sa mannen vid inskrivningen. ”Mm, tredje gången i år…”

Vi kan prata om huruvida fler hästar ”borde få leva längre”. Om det verkligen är ”nödvändigt” att avliva i vissa fall. Jag skriver inte den här bloggen för att starta de diskussionerna. Jag skriver den här om att när djurägaren gjort allt och känner att sjukdomen/arna och/eller skadan/orna är av sådan art att det inte är realistiskt att hästen kan leva ett lyckligt liv ens i en hage och/eller det inte finns en annan väg där man kan garantera den ett tryggt och bra hem utan avlivning är det enda rätta.

Vi har en väldig tur i Örebro. Strax utanför stan har vi Närke Slakteri och där tas även hästar emot. Oerhört vänlig, proffsig och rutinerad personal med en organisation så jag är helt övertygad om att min katt som avlivades på ett djursjukhus hann uppleva mångfalt större stress än vad hästarna där gör. Och folk åker från hela Mellansverige. Vid den bisarra stunden när, idag, 12 människor kom dit med varsin häst och vi står i kö för att överlämna först våra hästpass, sen bistå att hästen id-kontrolleras i transporten för att sen lugnt stå där bakom stängd lucka tills det är dennes tur- allt under övervakning av veterinär- tills personalen kommer och tar den och man, om man vill, kan åka därifrån redan innan smällen hörs. Under den stunden förenas människor. Alla är beslutsamma. Alla, även transportörerna från de största travstallen som gjort detta hundra gånger förr och åker med en häst de inte ens har en relation till, hatar stunden.

Inte fan skaffar man hästar för att åka och skjuta dem liksom.

Men vi står där. Med våra fattade beslut och nu fast beslutna att göra detta så lugnt, tryggt och fint det går. Ingen häst ska behöva känna stress. Alla står på sina transporter och ingen lucka öppnas förrän det är just dennes tur. Från det att grimskaftet överlämnas på gårdsplanen försvinner hästen bakom hörnet och inom 30 sekunder från det att man lämnat över den hörs smällen och dunsen. Passar man på att bara stänga luckan direkt behöver man inte ens höra vad som händer runt hörnet.

Så går det till i vanliga fall. Vänliga och mycket rutinerade människor som lugnt och fint tar de sista 30 sekunderna och genomför allt så fort så hästen aldrig hinner förstå vad som händer. Den har liksom inte ens med spetsade öron hunnit se sig om och funderat ut vart den hamnat.

Idag var jag där med en häst som jag bara haft ett knappt halvår och på alla vis visade att hon mådde fruktansvärt dåligt i sig själv. Efter samråd med veterinärer och varenda förändring i vardagen så som byte av hage, gå själv, byta kompisar, ha ute dygnet runt, ta bort kraftfodret, maxa kraftfodret, tillsätta allsköns jefla piller och mineraler, köra oftare, inte köra alls…. Men inget funkade utan det var ett konstant vandrande, konstant brunstande, krubbitande på allt och 5 minuter på box och hästen var sjöblöt av svett efter att bokstavligt talat försökt slå sig ut. Hästen var helt enkelt inte frisk i sig själv. Hon bevisade det in i det sista genom att freaka fullständigt på transporten till den milda grad att hon knappt kunde chipkollas och till slut visste jag inte vad jag skulle säga åt personalen vad de skulle göra. Jag erbjöd mig att gå in med henne själv. Väl där erbjöd de sig att byta så jag slapp hålla i grimskaftet men hästen var överallt och ingenstans och jag skrek bara ”skjut”. Jag såg för min inre syn hur hon skulle fläka sig och bryta ett ben eller flyga runt så att bultpistolen skulle råka skjuta snett. Och kände bara ”i helvete heller- det får inte ske. En avlivning måste ske fort och omedelbart.”

Jag hann precis vända mig om innan smällen och stod sen med ansiktet i ett hörn. Jag kände verkligen inget trängande behov av att ha fått själva avblodningen, som ju måste ske omedelbart, på näthinnan. I rummet innanför hängde dagens tidigare 6 kroppar och minuterna jag stod där blev en sån där utomkroppslig upplevelse där man bara slutar tänka, slutar låta hjärnan ta några som helst syn- eller ljudintryck. Jag frågade om det fanns nån bakväg ut så jag slapp kliva över kroppen och en i den vänliga personalen lotsade mig genom ladugården. Han tackade mig för att jag hade lett in och hållit henne själv. Det blev det klart bästa för henne.

Jag satte mig i hästbussen och den bara tjöt. Jag var helt enkelt så nollställd att jag helt glömde att stänga luckan när jag kom tillbaka. Jag ringde Tessa och bara vällde ut vad jag gjort. Jag har aldrig varit så långt inne på ett slakteri och visste ju inte vad jag skulle göra eller ens hur det såg ut. Jag hade just fört ett djur till avlivning och den dagen man är bekväm med det i sig bör man nog bli orolig för sig själv. Och mitt alltihop så kände jag sån extrem lättnad över att både beslutet att låta henne vandra vidare verkligen visade sig vara rätt, att det fanimej var djurägaransvar att leda fram henne själv och att jag hade gjort det på bästa, möjliga sätt för henne. Stressen blev absolut minimerad.

Jag åkte hem till de andra hästarna. I stallet stod Checken och Batting på tork efter nattens skyfall. I hagen under regntäcken stod två skitsura märrar och undrade vart fan matte höll hus som lät dem stå där i regnet. Intill dem, i hagen bredvid, stod Rob Dyrdek. Han hade somnat till i regnet. Helt obrydd under sitt regntäcke. Jag tog in Strippan och Karamell, körde dem, lunchade alla hästar, på med regntäcken och ut igen. En helt vanlig dag i stallet. De tittade till mot hagen där Glory brukade gå men ingen reagerade på att hon var borta. De är helt lyckligt ovetande. Hon var redan bortstött av dem på grund av sitt irrationella beteende och nu har hon bara vandrat vidare på stäppen. Inte värre än så verkade de tänka.

Glory är fri från sina demoner och övriga hästar är helt ovetande om traumat på morgonen. Precis som det ska vara. Det är mitt krig. Det är min sorg. Det är min smärta. Det är mina mardrömmar. Hästarna ska besparas allt det.

De verkar helt obekymrade även ikväll. Ingen verkar förstå något alls. Precis som jag vill ha det. Men vid kvällsfodringen blev det några minuter extra hos Robban. Jag är så oerhört tacksam för att jag inte behöver göra denna resa med honom utan vi slutade träna och tävla honom innan han fick någon skada eller sjukdom som påverkar honom i vardagen och att han under sin tid hunnit charma någon till den milda grad att han nu bara går och väntar på att pensionärslivet ska börja på riktigt.

Och för er andra hästar: när er dag kommer så kommer jag göra exakt detsamma för er- var och en. Jag bara hoppas det dröjer jävligt länge nu.