Månad: december 2020

Ett år där ingenting började som det sen blev och därtill definitivt inte slutade. Jag tog mig ett glas vin häromdagen och det kom fasen en liten tår. Inte av sorg utan tvärtom. Det här slutar ju faktiskt väldigt bra. Hur blev det så här?

Året inleddes i största dur och det kändes som jag var rätt bestämd över att denna inslagna väg var hur jag skulle leva och utvecklas nu. Under åtta år hade jag sakta byggt upp en stabil grund med ett andelshästkoncept och kände att jag hittat ett hållbart koncept med regelbunden rekrytering av hästägare till sporten, fokus på att välja medelstora tränare med bra organisationer men utan storstallindustrin. Ett nätverk av hingsthållare, uppfödare och tränare så det fanns grund för att stadigt säkerställa att andelsägarna alltid hade nya potentiella hästar att köpa men även en långsiktighet så varje häst säkrades trygghet genom hela livskedjan. Glädje och delaktighet för varje delägare men ändå ett koncept som gav trygghet för alla i och med att det gick att styra. 

Jag hade sakta men säkert byggt upp trygghet för alla i alla led. Utom för mig själv. Jag var nämligen så trygg med att om jag bara gjorde mitt och alltid var ärlig, rakryggad, positiv, alltid gjorde lite mer än överenskommet och tillgänglig så skulle ju folk bara prata med mig om det var nåt… 

År 2020 åkte jag dock på en smäll som jag aldrig någonsin skulle kunnat föreställa mig skulle ske och det jag under 8 år byggt upp raderas. Jag tröttnade aldrig på hästar och trav. Men att viga livet åt att rekrytera hästägare åt travsporten och hjälpa människor från stadiet att de bara sett en häst på tv till att ha så mycket hästkunskap att de inte bara blev bra hästägare utan även tyckte det var roligare för de skulle ges möjlighet att lära sig allt de ville om hästar och trav försvann omedelbart. 

Som alla vuxna människor hade dock mitt liv gått åt helvete förr och eftersom var och ens liv ligger helt och hållet i ens egna händer var det bara att ta sig en funderare på hur jag istället ville leva. Och sju månader senare kan jag ändå se tillbaka på mig själv och känna viss stolthet över mig själv: under Elitloppet satt jag med några av mina närmaste vänner och kände att jag mådde så dåligt att jag trodde jag skulle behöva söka professionell hjälp. Jag sov inte, åt inte och såg bara hur allt jag arbetat upp under 8 år, och ådragit mig en kvarts miljon i studieskulder för, var borta. Efter Elitloppsfinalen åkte jag inte ens hem utan körde raka vägen till en tingsrätt i Mellansverige och vann en knockout-seger åt en klient. När jag summerar året tvingar jag ändå mig att själv att ta med mig den situationen: en är starkare än en tror. Och en fixar fanimej allt en bestämmer sig för att fixa. 

Sen tog sommaren några vändningar till och plötsligt stod jag på Gocksta och Anne-Sophie som i princip skickade med mig Batting hem. Det blev startskottet för en höst jag aldrig i mitt liv, hur mycket champagne jag än hade tryckt i mig vid nyår, hade kunnat föreställa mig. Året slutar nu med fyra hästar i Stall 17 på Örebrotravet och det är visst travtränare jag gett mig den på att bli. Lite i vart fall. Har lovat bokföraren att fortsätta jobba med saker som faktiskt inbringar pengar på kvällar och helger också…

Livet och dess outgrundliga vägar. I vanlig ordning är det bara att förhålla sig till det som sker och göra det bästa av det. Hästar och trav släpper jag aldrig (även om jag emellanåt gör slut med travsporten, men några glas vin och en megachat senare så inser jag att ett äktenskap bygger på ”i nöd eller lust”). 

Men nu är det på mina villkor. En har noll och inget för att lägga ner sitt hjärta och själ, och dessutom betala för det, för andra helt utan att även säkra upp sina egna ens grundläggande rättigheter: det går verkligen inte att räkna med att de uppskattar det. Jag vägrar helt enkelt jobba gratis längre: ersätt mig för min tid och mitt engagemang eller gör jobbet själv. Aldrig någonsin mer jag ens kommer tillåta att det ens är möjligt någon kan orsaka att jag sitter som en fullständig åskådare till mitt egna liv och ens har gjort möjligt för nån att förstöra allt jag själv arbetat upp med mina egna bara händer. Aldrig mer att jag själv kommer möjliggöra för någon att blåsa mig på något jag själv arbetat upp eller pengar jag jobbat ihop. 

Så trots dessa avgrundsdjupa hål under året så entrar jag 2021 med massor av hopp. 
🔹I runt 70 stons magar ligger Flocki-bebisar och väntar på att det ska bli vår. 
🔹I utedriftar knallar det runt 34 föl som inväntar sommaren så de kan gå in i träning hos tränare och ta sina första steg mot att bli travhästar. 
🔹Ett av dessa föl är mitt och heter Noir de Noir. 
🔹På Gocksta står en svart hingst jag äger 65% i. Han kommer bli min pensionsförsäkring eller min skuldsanering. Jag vägrar låta honom bli det sistnämnda. Flockis första kull visar att han är mycket lovande i aveln. Det är upp till mig att stoägarna ger honom chansen att visa att han är lika bra som jag tror. 
🔹40 betäckningsrätter i Flocki är sålda och dessa 40 stoägare är av sådan kvalitet att han årligen är garanterad minst 40 bra ston. 
🔹På Gocksta vaggar även Charmis, Bell och Silver runt med sina tjocka magar. Bell och Silver är hyperintressanta i aveln och genom Noir visar Charmis att hon nog inte är helt uppgiven i aveln heller…
🔹Hemma hos Emilia Leo vintertränar det kanske, med objektiva mått mätt, intressantaste fyraåriga kallblodsstoet. 
🔹Hemma hos Rickard Svanstedt preppas ett extremt fint treårigt sto för sin debut. 

Och i stall 17 på Örebrotravet står:
🔹Astas Illbatting och hoppas på att veterinären idag hittade och lagade felet som gjort att denna starka, raska och extremt löpvillige kille inte fått med sig höger bak. 
🔹Poledancer som möljat 30-35 hela hösten och om någon månad ska visa om hon vill tävla eller åka till Gocksta. 
🔹Rob Dyrdek som är i sista fasen efter sin gaffelbandskada och under vintern åker tillbaka till Bjertorp för att preppas för ett nytt år på tävlingsbanan. 
🔹Checklist som ska få lite mer tid för att bygga upp sig och sen förhoppningsvis bli en jätterolig starthäst för mig och ett underbart härligt ägargäng. 

Tiden med ”regelrätta” andelshästar är helt över- men trots allt så gav mig de åtta åren och hundratals delägare jag delat glädje och sorg med mig så mycket. Många av dessa människor är med mig in på denna nya stig. För det är faktiskt roligare att dela sin glädje och sorg med andra. När jag på kvällarna skriver långa mail till Robbans och Checkens delägare, eller ett alster till Anne-Sophie, så kommer en liten, liten sorg över att ingen bara väntar på plinget att få höra om Strippans dag…. Jag älskar ju verkligen att få deläga häst ihop med andra. Jag hoppas jag kommer fortsätta göra det men med största omsorg kring vilka de är. Som vi har det nu. Hösten har inte varit en dans på rosor för något av gängen. Men inte en enda gång har jag gått och lagt mig med magknip för att jag får mail om kupper och omröstningar bakom min rygg eller långa mail med fullständigt orimliga förväntningar. Trav är kul igen. Att vara i stallet är kul igen. Att slita fullständigt arslet av sig i ur och skur är kul igen. Att jag till slut kom hit igen kunde jag aldrig tro under detta år av berg-och-dalbana. Jag nämner ingen vid namn utan konstaterar att alla som på något vis är en del i mitt hästliv idag kan ta åt sig!

Jag tänker göra mitt absolut bästa i varje del i allt jag åtagit mig oavsett om det är en klient, en avelshingst eller tävlingshäst jag åtagit mig att managera eller om det är en häst jag åtagit mig att träna och sköta själv. Det är det enda nyårslöfte jag kan eller kommer att ge. Jag gör mitt absolut bästa i allt jag har ett ansvar för. Vart sen livet leder mig och vad andra människor gör kan jag inte påverka. Jag gör mitt. Och jag ämnar ha jävligt kul när jag gör det. 
Avslutningsvis behöver jag i år, extra mycket, skänka ett stort hjärta till mina vänner, min syster med familj och pappa och Frida. Ni vet vilka ni är, alla i min Messengerfeed/twitter-dm eller sms. Det var tufft i år och i vanlig ordning valde denna barnlösa egoist att leva sitt egna liv och ni alla ständigt sattes i andra hand. Trots det genomled ni ännu ett helt år med mig. Ni gnäller fan aldrig. Skäller förvisso som bandhundar på mig emellanåt. Och tur är väl det för annars skulle jag trampat i klaveret hundra gånger till. Ni finns alltid där närhelst jag behöver och vad jag än behöver. Jag fattar inte hur fan ni står ut med mig. Men jag uppskattar det verkligen. 

Gott nytt år och mot ett nytt år ingen av oss har en aning om vad det har för överraskningar att bjuda på! Vi kan bara enjoy the ride!

År 2020 blir ett oförglömligt år. Året Elitloppet kördes för tomma läktare, året som spräckte mångåriga sviter av camper på StoC och året mitt liv äntligen blev samhällets norm: obefintligt umgänge med andra människor och utegångsförbud efter klockan 22.

Men i vanlig innehöll det så ofantligt mycket mer. Extremt mycket.

Årets Komet: Eric Flygare
Som en komet dök han upp och gjorde sig ett namn som Josefin Ivehags pojkvän. Sen gjorde han en Anna Anka och skapade sig ett eget namn. Med en matsked självdistanserad humor, en matsked food porn och en matsked vinorgie fyllde Flyer nästan ett helt decilitermått med allt som travtwitter vill ha. Han är nu älskad av typ alla. Inklusive trollen.

Årets tweet: ”Vad fan är oddsen att man lirar fel Djuse?!”
Tessa Anlér skrev den redan i februari och den blev därefter ett återkommande inslag på twitter, i någon sorts ny tappning, varje helg.

Utifrån bockarna Bruses… Förlåt! Bröderna Djuses! Framfart under året konstaterade jag redan i mars att svaret på frågan var ”ca 75%.” Tessa kunde dock inte lira statistiskt resten av året och bestämma sig för ena och därmed få rätt ungefär var fjärde gång utan skulle prompt alternera sig. Med kronisk förlust till följd. Som vanligt på travliret alltså.

Årets citat: ”Jag är så jävla trött på folk som tror de kan ta min tid, mitt engagemang och mina pengar.”
Sagt av mig själv. Och verkställt. År 2020 blev fan året jag fullgjorde det typ 15:e likadana nyårslöftet. Far åt helvete, alla som tror andras tid, engagemang och pengar är något ni kan roffa åt er av hur som helst.

Årets häst: Propulsion.
Ingen häst har omnämnts mer av hela travvärlden och även folk utanför travsporten.

Årets ord: ”sekretessavtal”
Det lilla, fula ordet har stoppat oss från så sjukt mycket vi vill veta. Så som vad som egentligen hände under ST’s utredning av Propulsion 2019 och varför ST sedermera sparkade säkerhetschefen Steen Morten Johansen.

Årets spöke: Marjaana Alaviuhkola
Alla har hört talas om henne. Absolut ingen inom travet har sett henne på hela året.

Årets vin: André Clouet Grande Réserve
27 dagar över tiden födde så min första häst, Charmis, sitt första föl och min första uppfödning var här! Med en svart fransos till far döptes den svarta hingsten givetvis till Noir de Noir- en champagne på bara blå druvor. Även om en och annan tråkmåns vill säga Blanc de Noir. Det är fel. Men skit i det. Min uppfödning. Jag bestämmer hur det ska tolkas.

Därmed är ”kenneltemat” för alla mina framtida uppfödningar här: vin-tema. Och jag och gudmor Stina åkte givetvis raka vägen till Systembolaget och firade med just en champagne på bara Pinot Noir.

Även om jag inledningsvis tänkte döpa honom till Ver de Terre- franska för daggmask. Detta som reaktion på att hästskrället går 27 dagar över tiden och väljer att föla på den mest ryggradslösa och ynkliga daggmask till människa jag någonsin mötts födelsedag. Tessa höll förvisso med om att en bestraffning för hennes humor var lämplig. Men fann det orimligt att jag skulle påminnas om en så ynklig människa resten av mitt liv.

Så svarar riktiga vänner. Så jag och Stina tog oss en champagnefylla en tisdag och döpte honom efter det istället. Oklart om det även var där hon blev delägare i och administratör för honom. Det är hon nu i vart fall.

Årets fylleköp: Poledancer
Efter att ha konstaterat att varenda hästköp jag gjort i nyktert tillstånd blivit mindre lyckat men varenda ett i väldigt onyktert verkar lovande såg jag till att ha ett lagom antal glas vin i kroppen när jag bänkade mig vid internetauktionen i september och överskred min budget och köpte en osedd häst. Hoppet om minst en seger i Diamantstoet nästa år lever således alltjämnt.

Årets fraktur
Efter att ha kämpat i nästan 39 år genom något hundratal avramlingar av hästar, ett par bilolyckor och försökt avbryta några krogslagsmål blev slutligen år 2020 året jag äntligen bröt något. Lite i vart fall. En spricka i foten. Tillräckligt för jag redan sjukskrivit mig från precis all konditionsträning på gymmet hela 2021. Minst. Ha! Äntligen!!

Årets tråkigaste
De tre bästa kallbloden Sverige haft under i vart fall detta sekel dog samma år. Vila i frid Järvsöfaks, Hallsta Lotus och Månprinsen AM.

Årets patent: Flocki.
Jag borde ha tagit patent på ordet och kunnat se cashen rulla in varje gång någon nämnde ordet ”flockimmunitet”.

Tack och lov verkar Flockis semin funka bättre än Tegnells strategi så kanske tacksamt orden inte blandas ihop ändå.

Gott slut på 2020 och gott nytt 2021!

Livet inom travet har gett mig många nya vänner. Även om jag har några riktigt nära sen en tid långt innan galjonsfiguren Linn Andersson blev någon många inom travet känner till har det nu knappa decenniet som djupt involverad i travsporten gett mig många fler.

Vi har en chatt där vi delar allt i våra liv. Alla deläger några hästar vi följer med nöje på avstånd. Vi grubblar, funderar, hoppas och drömmer. Jag ältar allt från mina kolikvak och sårskador till ber om hjälp kring marknadsföring av en avelshingst och ältar sönder dem när någon häst inte funkar perfekt.

Sammantaget har vi haft några rätt bra hästar, långt fler som inte blev i närheten av vad vi hoppades och en av oss hade lyckan att under en period äga världens bästa kallblod.

Vi lägger en icke oäven del av våra disponibla inkomster på just våra hästar. Där emellan utbyter vi aktietips så vi kan finansiera odjuren. Och jobbar. Det är vår hobby (även om jag rör mig i gränslandet till att arbeta med trav). Vi lägger egentligen all vår tid vi inte behöver lägga på att jobba och göra resten i livet som vi alla måste på trav. Och i princip varenda korvöre vi har efter att ha betalat hyran och andra nödvändigheter.

Vi umgås med varann kring trav. Elitloppet, StoChampionatet och Kriteriet är våra givna tillfällen att umgås varje år. Utom i år. Jävla Corona.

Vi gillar verkligen våra tränare, skötare och kuskar. Att prata med och om dem är en stor del av vårt sociala liv. Som hästägare kommer vi ju närmare sportens aktiva än vad spelarna gör. Vi delar glädje och sorg med dem ni ser på tv. Vi ser med våra egna ögon hur en del av landets tränare och hästskötare försakar exempelvis egna familjeliv för att jobba med trav. Vi vet, bättre än någon utomstående, hur hårt de jobbar. Jag har eget ansvar för flera hästar: jag vet själv hur hästar har en förmåga att skada sig just när en bokat in en familjemiddag. Och då överväger man aldrig ens något annat än att välja hästen.

Det är inte konstigt de flesta som jobbar med trav mest umgås med andra som jobbar med trav. Vem fan ska annars stå ut med dem?

Det finns en handfull tränare och kuskar som lever ekonomiskt bra liv för en rimlig arbetsbelastning. Vi snackar dock inga löner á la styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Och definitivt inte så renliga och flexibla liv. Men motsvarande nån miljon om året tjänar ju en liten klick.

Hästskötare tjänar ungefär som alla lågutbildade personer i Sverige gör. Arbetsbelastningsmässigt är det väl ungefär som en undersköterskas eller servitris och utbildningen, gymnasial, densamma. Liksom de flesta praktiska yrken går det inte att vidareutbilda sig så mycket vid en skolbänk utan man lär sig genom att jobba. Så några sporten verkligen borde försöka värna om är dem travsporten tappar: hästskötarna som kommit upp i 30-årsåldern. När en hästskötare jobbat 10-15 är den så förbaskat duktig på djuret häst, vet massor av tips och tricks hur man får en häst att äta eller trava, ser sjukdomstecken direkt, är snudd på en operationssjuksköterska i att kunna hantera sår och vet exakt när veterinär ska tillkallas. Vilket är rätt sällan. För dessa hästskötare lägger om sår, ger sprutor med penicillin och häver en kolik bättre än många veterinärer.

Att travhästskötarna slutar beror sällan på lönen. Dels beror det, liksom i alla praktiska yrken, på att kroppen tar stryk. Och sen att denna ständiga jour, dessutom med obetalda övertidstimmar, till slut gör arbetet omöjligt att kombinera med familjeliv.

Vi ska lyfta fram alla dessa stenhårt arbetande människor utan vars insats det vore omöjligt att bedriva en travsport. Men dessa personer är inte de som pumpar in pengarna. Dessa människor arbetar med detta. Så länge det finns arbetstillfällen kommer det alltid finnas människor som är villiga att göra dessa saker.

De som betalar är hästägarna. Det är oss jag beskrev inledningsvis som gör det möjligt för närmare 2000 människor, och en hel del fler i form av veterinärer, transportörer, foderförsäljare etc, att kunna jobba med det här som mångfalt fler har som sin hobby.

De som betalar är en ständigt bortglömd grupp. Såvida vi inte råkar vara hockeyspelare. Då är det ”Peter Forsbergs häst”. Eller bröderna Sedins. Aldrig någonsin har jag hört tv basunera ut att det var ”Petterssons häst” som vann loppet.

Förra veckan avlivade min bästa vän sin gamla stjärnhäst. Hallsta Lotus gav så många så mycket under så många år. Under hela tiden hade ägaren, AB Johan Hansson, hästen i Jan-Olov Perssons träning och Lotus sköttes under längre perioder av fyra olika personer. När karriären ändade för fem år sen frågade ägaren hans sista skötare om hon ville ha honom hemma hos sig. Detta betalade ägaren för. Några hundra tusen hann han ju såklart kosta. Och jag vet de gladeligen betalat för uppehället i många år till. Om inte Lotus tänder tagit slut.

Förra veckan kom dagen D. Från beslutet till verkställandet tog det bara ett drygt dygn. Tessa var i princip hysterisk det dygnet. Hon kände sig ansvarig för att personligen meddela varenda en som någonsin skött eller kört hästen själv. Hon gick upp mitt i natten för att åka med hästen och stå med honom när han föll till marken. Efteråt var det bara att bege sig 20 mil söderut igen. Arbete påkallade. Hon hann inte ens tillbaka förrän det var ute i media. Men ingen hade ringt henne.

Travronden skrev innan liket över huvud taget kallnat. Men kunde inte ens kontakta henne före. I varenda efterföljande artikel intervjuades hästens tränare. Inte en enda media som skrivit har kontaktat hästens ägare. Lika mycket som jag vet hur fantastiskt jag vet ägarna tycker det är att se hur många människor som hyllar deras häst- lika mycket sitter de som totala åskådare till sin egna sorg. Det är som att de inte finns. De sitter som lika stora betraktare till vurmen för hästen och hans dåvarande tränare. Att de faktiskt är den närmast sörjande parten finns över huvud taget inte i det här. Med all respekt för tränarens arbete: det var fem år sen hästen lämnade honom. Det var fler som älskade den här hästen. Det var helt andra personer som tagit ansvar för hästens väl och ve och betalat för den under de 20 år den levde. Aftonbladet var bland det mest oförskämda jag sett av en svensk media. De publicerade en underbart fin bild efter en seger där Lotus flankerades av hela familjen Anlér i tre generationer, kusken och tränaren. Och skriver ”Hallsta Lotus med Jan-Olov Persson och Ulf Ohlsson”. Ja, punkt där. Trots att ägarna är med på bilden Aftonbladet publicerar är det som att de inte finns.

Många av de tränare som är så stora att de har fast anställd personal debiterar hästägarna högre provision för att avsätta en del till personalen. Fin gest. Att vi sen har såna bisarra skatter att det inte blir mer än några tusenlappar i näven till varje anställd är varken tränarens eller ägarnas fel. Men det är ägarna som betalar även här. Vilket vi under veckan sett tränare helt glömma att berätta när de meddelar om bonusen. Och allmänheten hänger på och hyllar tränaren.

Jag känner verkligen inte till nån grupp människor som är mer tacksamma än de travhästägare som har lite insikt i sin hästs liv. Trots att vi oftare betalar en veterinärräkning än en anmälningsavgift till lopp. Trots att vi betalar såväl tränares som skötares och kuskars löner oavsett om hästen står i en hage och inte ens tränas- än mindre tävlar. Trots att vi, när det olycksdrabbade lilla odjuret äntligen kommer till start, betalar såväl resan dit som boxhyran som utselningsavgift och traktamente till skötaren. Sen betalar vi glatt oavkortat 10-15% provision på insprunget till tränaren och kusken. Och i vissa fall ett par procent till för att tränaren ska kunna ge skötaren bonus.

Jag känner ingen som gör detta för att bli hyllad. Ty ingen jag känner är gammalt hockeyproffs. Jag vet bara heller ingen människa som vill bli förbisedd, undanknuffad eller behandlad med en fnysning.

Media ska ge fullständigt fan i att kalla mina hästar för någon annans. Jag älskar när ni hyllar människorna jag anlitat för att ta hand om dem. Jag älskar när ni framhåller deras fantastiska arbete med mina hästar. Jag vill bara lika lite som någon annan bli helt nonchalerad för något jag faktiskt själv har en del i.

Det är inte svårt. Förändra era uttryck och säg inte ”Svante Båths Very Kronos” utan ”Svante Båth-tränade Very Kronos”. Det är inte bara mer respektfullt utan faktiskt även det korrekta. Publicera inte en bild på en häst och bara låtsas som ägaren på bilden inte finns. Ni behöver inte ens skriva ut ägarens namn. Ni kan bara notera att den faktiskt finns. Uppenbarligen. Låt ägarna få komma till tals i vinnarcirkeln. Ja, i många fall är de intervjuerna helt värdelösa då hästägare är totalt ovana vid att prata i en mick. Men folk kan ju skita i att lyssna. Om ni bara visste hur mycket det kan betyda för nån att faktiskt ha fått uppleva det.

Under detta år har oron för travsportens överlevnad varit stor. Kommer hästägarna fortsätta tycka det är kul att pumpa in tre miljarder årligen när vi inte ens får se våra hästar tävla? I den här vurmen är det verkligen märkligt inte vare sig media eller sportens aktiva själva förstått vikten av att framhålla ägarna.

Det handlar som sagt inte om cred. Det handlar om att absolut ingen människa vill känna sig förbisedd eller att nån annan ska creddas för sin egna insats.

Print från Aftonbladet den 27 november. Efter att jag lagat den lite. Den var trasig.