Publicerad i Travronden i mars 2016
Kärleken till en brun liten häst
ATG är inte ett spelbolag ”som alla andra” för det ägs av travsporten. Vi kan snacka skattenivåer, spellicenser, antalet jobb det ger och hur bra det är för statskassan. Det är inte vad det handlar om. När staten plockat sina miljarder och Skarplöth och Ljungqvist exalterats över sina Virtuella hästar står jag kvar. Och älskar en brun liten häst.
Mitt hästägande i vuxen ålder började med en annons i ett travprogram för nästan prick 4 år sedan. Den då ettåriga Charmant Hornline var av sådan enkel börd att hon helt enkelt skänktes bort av sin uppfödare, i samarbete med Björn Goop, i 25 andelar. Jag föll dock inte för att hon var gratis, jag hade gladeligen betalat en tusenlapp eller två för min andel, utan det var att allt var klart på förhand: häst, tränare, någon som satte ihop oss, någon som tog ansvar för att göra allt som jag var medvetet omedveten om skulle krävas blev gjort. Äntligen var det ett hästägande som jag inte visste att jag saknat som serverades mitt framför min näsa!
I fyra år har nu samma 25 personer följt denna häst. Hon har skämt bort oss med nästan bara bra insatser. Spår, distans, underlag, motstånd eller kusk spelar ingen roll: Charmis gör alltid sitt. Efter loppen kommer alltid de närvarande delägarna över till stallbacken. Jag har sällan haft problem med att få stallbacksbiljetter till samtliga- även om ett par banor gnisslat mer än andra. För Charmis drar alltid publik. Hon har i princip alltid 12-15 supportar med sig vart hon än startar. Hon fick vackert lära sig redan efter premieloppet (vilket än idag är ”fans-rekord” med 23 av 25 delägare närvarande) att är man andelshäst får man finna sig i att stå på stallbacken och bli klappad, fotad, beundrad och matad efter loppen. Och det kan ta sin lilla tid. Charmis älskade det dock från start. Och tro sjutton det, att bli så hyllad efter en arbetsdag skulle väl glädja de flesta. Tror rent av att det gör henne till en bättre tävlingshäst då man verkligen ser på henne vilken självförtroende-boost det är för henne. Skötaren, eller ”pappa Stig” som vi säger, har också fått lära sig att många vill prata med honom. Kusken och tränaren är lite sekundär att träffa: med häst hos en stortränare så märker man snabbt att hans tidsschema på tävlingsdagar är oerhört pressat. Men det gör inte så mycket för alla delägare vet att jag alltid skickar ett mail dagen efter om vad han sagt om henne. Och det är ju faktiskt inte han som räknas mest utan det är vår lilla Charmis allt kretsar kring. Jag kommer aldrig glömma när hon var heroisk tvåa i Oaks Consolation. Delägarna hade tagit med både vänner och barnbarn som haft en toppendag på Solvalla. Och så gör Charmis sitt livs lopp och, trots att hon får stryk, så står vuxna män i grupp på stallbacken och fäller tårar för den makalösa insatsen. För det är vad allt handlar om: spänning, glädje och gemenskap. Vi är så olika i åldrar och personligheter att vi aldrig hade träffats om det inte vore för travet. Och vi förenas i kärleken till en brun liten häst.
Som jurist med många politiska uppdrag tillbringar jag mycket tid i kretsar där trav är tämligen ointressant. Nya bekantskaper frågar ibland lite slött om jag ”vinner något på V75”? Efter en vecka som Facebook-vänner brukar dock frågorna bli helt annorlunda. Efter att ha matats med bilder på en Charmis i rosa bandage och blingiga boots visar många ett helt annat intresse. De flesta människor känner ändå någon som är ”hästbiten” men av något skäl ser få mig som en hästtjej eftersom det är travhästar och inte ridhästar jag håller på med. De behöver en vecka som min Facebook-vän för att förstå att jag är precis som den där granntjejen som lever för sina hästar. Bara att mina tävlar i trav istället. Och jo, jag kan rida på dem fast de är travhästar.
Travet kämpar febrilt för att locka fler besökare. Det är inget vi löser i en handvändning eller som vi ordnar med bara EN åtgärd. Men kanske kan vi bara börja här. Allt jag gör inom travet idag, allt jag har idag och, politik till trots, det mesta jag tänker på det från det att jag vaknar tills jag somnar härrör sig till en enda sak: kärleken till en brun liten häst. Det är så vi ska sälja in vår underbara sport för att nå ny publik.