Månad: oktober 2021

Under många månader har jag brottats med huruvida jag ska skriva om det här. Jag tycker nämligen det finns något riktigt bra med att många brister i ST’s antidopingarbete är okända. Men efter att ST själva gick ut i förra veckan och bekräftade att ”milkshake-provtagningen ligger lite på is” och som uppföljning av gårdagens blogg, så kör vi då.

Att ”milkshake-provtagningen ligger lite på is” var ju en underdrift. Efter att ST ignorerat ett tips inför ett storlopp tidigare i år där det angavs precis vilken häst som milkshakeats, tid och plats började jag rota lite i det här med milkshakeprovtagning. Men syftet är inte att publicera nån skandal utan mitt syfte är att vi måste sluta sila mygg och svälja elefanter.

Jag skulle vilja dela in dopning/otillåten medicinering i fyra olika delar.

1. Olyckor.
Metacam-kontaminerar, koffeinkontaminerat foder eller av veterinär ordinerat medel som ej gått ut vid karenstidens slut.

Kollar man besluten från STAD är dessa de vanligaste. Rena, skära olyckor och så oerhört små volymer att det omöjligt smärtlindrat/förhöjt hästen. Självklart ska vi vara noggranna. Det är rimligt att tränare har krav på sig att ha rutiner för att tävlingshästar inte ska ha över gränsvärdet i sig av i sig tillåtna ämnen i kroppen. Men de är olyckor.

2. Otillåtna åtgärder i syfte att hjälpa hästen.
Blistring är en behandling som utförs i syfte att hästen ska återhämta sig, eller fräschas upp, då travhästar helt enkelt blir slitna av träning och tävling. Det är förbjudet att blistra så det blir hudskador. Dessutom är vissa produkter, exempelvis cedarolja, förbjudna i sig- även om personen vet exakt vad den gör och inte orsakar minsta prick på hästens hud.

Det är i Sverige otillåtet att själv slanga vatten till häst. Även om den har kolik och en slangning således kan rädda livet på den. Det är otillåtet att droppa en häst på tävlingsdagen. Även om den rest långt och ska starta i två heat i 30 graders-värme.

Sånt här görs ändå väldigt utbrett. Nej, det är inte okej. Om det är ”doping” eller syftet faktiskt är att hjälpa hästen att bara må bra? Ja, det finns ju liksom grader i helvetet.

3. Veterinärbehandlingar inom karensen.
Här anser jag vi kommit över till gränsen för dopning. Med en mindre nogräknad veterinär och något medel ett lab inte kan hitta startar hästar veterinärt smärtlindrade.

Problemet med att komma åt detta är att om ingen ser när det sker och medlet inte går att hitta och det inte skrivs in i en behandlingsjournal: hur ska det upptäckas?

4. Prestationshöjande medel.
Vi hade Kobolt för några år sen, sen ryktades det om ozon och nu är milkshake ett begrepp även för svensken. Allt detta är ju odiskutabelt ren och skär dopning.

”Alla” säger att ”alla som jobbat i Italien kan slanga.” Jag har varit med på ett gäng kolikslangningar och mångfalt fler halskoller. Och i ärlighetens namn ser det faktiskt inte så svårt ut. Man ska väl lära sig vilken strupe som går till vad typ och hur långt ner magsäcken ligger. Tänker gissa jag gör en hel radda saker varje dag som var svårare att lära mig.

I Italien och i USA göra milkshaketester inför start. Det kan slumpas så det är ett lopp per tävlingsdag. Som jag fått berättat för mig så får man då veta att hästen ska kollas innan loppet. I USA får man inte värma innan. Det får man tydligen i Italien. Varför spelare i Italien säger man ska kolla efter 1.15/2000 meters-värmningar för full drivning. Då är det en slangad häst som ska kollas och man kör helt enkelt ur milkshaken innan testet och sen åker man ut till loppet och glömmer den dagen. Spela aldrig en häst som värmts hårt i Italien, alltså.

För grejen med milkshake är alltså att det måste testas före loppet. Loppet tar liksom ur den. Som jag förstått det är testerna vidare känsliga. De måste analyseras inom en timme efter de tagits eller nåt. Och angående då det här med att ”svensk milkshakeprovtagning ligger lite på is”…. Det verkar vara milt sagt utmanande att hitta lab i Sverige som är godkända att få analysera milkshake.

Som jag vidare förstått det från USA och Italien har provtagaren där som en liten handdator den skickar in blodet i och som snabbt svarar ”ok” eller ”not ok”. Låter som en provtagningsmaskin för röda och vita blodkroppar ungefär. Varför i hela fridens namn inte ST kontaktat USA för att få köpa deras får gärna nån som faktiskt har betalt för att gräva i sånt här, ställa frågor till ST och skriva om. (Men ni kan gärna svischa mig ändå som tack för idén.)

Vidare med milkshake verkar det ges 4-6 timmar före loppet och man värmer sen alltså väldigt lugnt för att inte blåsa ur den. Detta tillförs således inte på tävlingsbanan utan innan hästen kommer dit. För att förhindra genom så kallad detention barn behöver alltså tiden där vara rätt så lång. I vart fall klart längre än de fyra timmar som var inför Sto-EM och Jubileumspokalen.

Utöver milkshake, som alltså ändå verkar vara relativt enkelt att få bukt med, har givetvis travsporten samma problem som humanidrotten: fuskarna ligger alltid steget före i att hitta medlen som prestationshöjer och först efter kommer dopingpolisen och hittar sätt att spåra vad de tillfört sig.

Såna här preparat framställs i labratorium beställda av privata bolag. Utifrån samma principer som all medicinsk forskning.

Vi ska vara förbannat tacksamma över all forskning med privata medel som gett oss både vaccin och mediciner mot massor av sjukdomar. Men återigen: det är ju olovligt naivt att inte tro att det finns bolag som gärna forskar även på prestationshöjande medel. Bara beställaren betalar. Och beställare av såna saker är ju knappast lilla Lisa som hoppar någon Clear Round på klubbmästerskapet utan självklart personer som har djur där det finns ekonomisk förtjänst inblandat.

Rent logiskt torde det faktiskt vara betydligt lättare att testa diverse prestationshöjande grejer på djur än på människor. Människor är ändå överlag smått ovilliga att utsätta sig själva för fara, och kan dessutom prata om det. Medan det finns tusentals avdankade tävlingshästar i Sverige som inte längre upptas på någon träningslista och ingen har en susning om vad de får i sig och huruvida de körs eller ej.

Dessa beställare ligger ju givetvis åratal före dopningspolisen. Medicinska bolag känner till, och får importera och inneha, varenda medel som finns i världen och på laboratorium råder strikt sekretess och noga hierarki mellan vilken forskare som har tillgång till vilken information utifrån säkerhetsklass. De enda experiment jag känner till som beställts på häst förefaller vara i medicinska syften. Men min vinkompis var också tydlig med att hen vet det förekommer betydligt mer avancerade tester på häst på nivåer över hens level.

Här har jag noll koll på hur sporten ska komma åt detta. Kanske börja prata med humanidrottens dopningspoliser? Jordbruksverkets nya krav om att varenda häst ska ha en angiven uppstallningsplats ger ju i vart fall teoretisk möjlighet att komma åt de djur som är uppstallade utanför laboratorierna. Men de kan ju mycket väl ha något undantag som försöksdjur.

Jag känner mig uppgiven, del 2 liksom. Vi pratar om hur underbar travsporten är där den lilla kan ta upp kampen mot den store, där män och kvinnor tävlar mot varandra på lika villkor och där man kan hålla på från 16-80 års ålder.

Ett konkret tips från en läsare av gårdagens blogg var att ATG kan skjuta in medel rakt i antidopingsarbetet för inte heller spelare vill se dopning. Det tycker jag var en bra poäng.

Vi ska självklart hålla oss inom alla regler hur små eller fjantiga de än kan kännas. Men i stort känns svensk travsports antidopingarbete som en enda jefla stor sila mygg och svälja elefanter-damm.

Jag vet att det fuskas inom svensk travsport. Jag har fått för många detaljerade redogörelser berättade för mig i förtroliga samtal från folk i stallarna. Jag känner för många som jobbar på lab och berättar på middagar vad det beställs för tester på hästar. Jag har haft för många mål inom travet för att inte ha lärt mig en hel del om hur ST’s antidopingarbete funkar. Jag vet för väl hur många medel som inte gå att spåra. Jag har alldeles för bra koll på hur lätt det är att göra vissa saker. Och jag kan dra försvaret för allt redan nu så jag vet exakt hur de ska komma undan.

Där det finns pengar och där det finns möjlighet till framgång finns också incitament till att fuska. Att tro att ingen försöker fuska även inom svensk travsport är ju bara olovligt naivt.

Debatten hamnar hela tiden i två motsättningar: vi måste våga prata vs ingen ska öppna käften utan bevis.

ST öppnade anonym tipssajt. Jag har inte frågat ST om hur många tips de fått på den eller kvalitén på dem. Jag tänker bara gissa det är ungefär detsamma som alla länsstyrelsers problem: runt 75% är ren skit och personvendettor mellan grannar så de tvingas lägga 90% av resurserna på att försöka sålla ut vad som faktiskt är riktigt och inte.

För ingen vill vara den som står för vad den sett, hamnar i en ord mot ord-situation där fuskaren får veta vad som sagts. Man brukar säga att ”ställt utom rimligt tvivel” är 98-99% säkert och ”styrkt”- vad som tillämpas i vanliga tvistemål- ska vara 60-70% sannolikt. I ord mot ord- dvs i ett 50/50-läge- fälls ingen. Kvar står visselblåsaren och är för evigt dömd inom denna lilla, lilla bransch travsporten är och vem fan vill ha något att göra med nån som hittar på bisarr skit om andra?

Jag går upp klockan 05 varje morgon. Sju dagar i veckan. För att jag vill leva ett liv med hästar. Varje dag, 365 dagar om året, har jag åtta hästar att sköta om och träna. ”PdA nästa år?” Undrade Tessa. ”Jag vet inte vem som ska ta hand om mina hästar…”

Ja, jag vill åka till Paris i januari. Och jag vill åka på Elitloppet och öla och äta och tjåla med polarna. Men jag vill också ta hand om mina hästar. Att leja ut dem till nån annan handlar ju inte bara om att hitta ”en” person. Tänk om den inte tvättar Strippans karleder som jag instruerar och hon blir halt i en vecka? Tänk om den inte knäpper av Karamells grimma i nacken utan i spännet varpå Karamell får panik, tror hon gjort något fel och så är ett halvårs arbete med hennes självförtroende för jäves?

Sen jag började träna mina egna hästar har det blivit så tydligt. Jag räknar foderstater, somnar till att fundera på hur jag ska köra jobben optimalt, står och linimentbandagerar och inleder varje dag med att, stel och jävlig klockan 6 på morgonen, stå på huk och linda av bandagen. I somras fick Karamell ont i kroppen av brunst och växtvärk och veterinären ville ställa henne på en kur Metacam. Som en diklofenakkur typ. Det ges i munnen så man behöver inte sticka nån led. Dessutom smakar det gott. En mycket snäll behandling bara för att hjälpa hästen i ett tufft läge i livet. Och jag hade panik. Hästar slabbar och eftersom metacam smakar gott så kan ni ju gissa vad boxgrannen gör när hästarna nosar på varann och grannen hittar lite smaskens i polarens mungipa… Och just metacam ingår i alla dopingprover. Just nu byter Strippan päls plus är avmaskad och det tar lite på henne. Så veterinären tyckte jag skulle ge Gastrogard ett par dagar. Också oral pasta för att magen ska bli glad igen. 96 timmars karens. Gissa vem som stod med det just kl 6 på söndagmorgonen och noggrant noterade på behandlingsjournalen att det gavs just på morgonen- eftersom hästen ska starta på torsdag kväll….

Så här håller jag på. Att Strippan skulle möta en dopad häst i breddlopp på torsdag är väl inte så sannolikt. Men jag VET ju. Att den dagen nån av mina Edel-hö-Arnica-tvål och vatten-av veterinär korrekt behandlade och journalfört-hästar startar i lite större sammanhang än så kommer de tvingas möta hästar som har helt andra grejer i kroppen.

Och det gör mig helt jävla uppgiven.

Jag skriver om mig själv men 99% av trav-Sverige känner att jag skriver om dem. Och det är fanimej för oss ST måste ha ett fungerande antidopningarbete.

Hade jag haft en bra lösning hade jag ringt ST och berättat om den för länge sen. Jag tror vi måste börja inse att överallt där man kan tjäna pengar eller bara nå framgångar kommer fuskare attraheras. Så även svenskar. I Sverige. I vår travsport som på många vis är den vackraste djurhållningen i hela världen.

Det finns folk som fuskar även här.

Jag vill ha högre prispengar, nya läktare och bättre publikfaciliteter, förändrad tävlingskalender och billigare gästboxar.

Fast överställt allt vill jag inte att mina hästar ska bli Per Elofsson när Johan Mühlegg gör sitt ryck.

I åratal har sociala medier engagerat sig i det låga fysiska antalet besökare på travbanorna nuförtiden jämfört med för 20-30-60 år sen. När Coronan slog till med stor kraft gick även tränare ut och var oroliga för att hästägarna skulle tappa intresset när de inte fick se sin häst tävla, och om de fick: inte träffa den och människorna runt den på stallbacken. Nu är alla restriktoner släppta men oron är ändå stor över att publiken uteblir.

Hästägarna åkte dock inte särskilt ofta på trav ens före Coronahelvetet och jag har faktiskt inte sett en enda rapport om att antalet hästägare minskade under alla pandemirestriktioner?

För att kort stilla blodtrycket av den utmanande rubriken: jag som aktiv, det vill säga allmän travsportälskare, tränare, skötare och ägarföreträdare vill definitivt ha publik. Jag vill ha andra människor inför loppet som bryr sig om min hästs chanser, jag vill ha andra människor vid bankanten som också har häst till start att dela de känslor man bara kan känna vid en bankant före en start med och efter loppet vill jag ha andra människor som bryr sig om att fråga hur det gick. Och om, otroligt sällsynt nog, solen, vinden och Jupiters alla månar står rätt så min häst vinner vill jag verkligen ha publik att få välla ut mina känslor inför!

Men jag är inte den typiske travhästägaren. Har heller aldrig varit och kommer aldrig att bli. Att jag skulle ta mina egna personliga drivkrafter och med dem försöka påverka en sport i min önskade riktning vore direkt kontraproduktivt mot sporten jag just skrev mig älska.

Jag växte upp på Örebrotravets läktare. Vid bord nummer 7 på hästägarläktaren precis vid mållinjen. Där var det, vanliga torsdagar, mer folk på plats än vad en lite yngre travbesökare ens upplever på V75-dagar numera. Det fanns ingen ATG live utan för att få se hästen behövde man vara på plats. Man ägde häst ihop med några gubbpolare (ja, på den här tiden var proffstränade-hästägande kvinnor knappt existerande) och man hade hästen på den banan man bodde närmast. De veckoliga besöken på banan innehöll en sväng förbi den tränarens stall. Det var helt enkelt så man fick info om sin häst. Telefoner fanns ju i och för sig även när jag växte upp, men de var fasta och travtränare kör ju som bekant rätt mycket häst om dagarna så i dem svarades det sällan. Mobiltelefoner, mail och sociala medier är ju trots allt en rätt så ung förseelse.

Idag behöver man inte vara på plats för att se sin häst eller få info om den. Jag tror vi i den här diskussionen behöver lägga vår nostalgi åt sidan och se vad denna utveckling istället gett oss för gott.

Man kan idag följa sin häst så otroligt mycket bättre än man kunde för 20 år sen. Det medför också att mängder av människor äger/deläger en häst som är geografiskt placerad på annan ort än sig själv. Skulle vi verkligen backa bandet och ta bort en del sändningar från ATG live skulle vi snarare tappa en jäkla massa hästägare. För de kommer inte komma live istället. Och de kommer inte köpa in sig i en annan häst närmare dem själva.

Men kommer de inte tröttna om de bara ser hästen genom datorn??

Jag har väl sålt en 500 andelar eller nåt sånt de senaste decenniet och typ 30 hästar har passerat min ägo/mitt ägarföreträdande. Utifrån devisen att hästägarna prompt måste komma till hästen för att känna engagemang har jag lagat bufféer för upp till 140 pers i de mest suspekta vrår. Jag har ordnat dubbelsulkyturer, tipspromenader, möten med tränaren, filmat själv i alla möjliga och omöjliga lägen, hyrt in fotografer, friserat unghästar, jagat stallbacksbiljetter till i princip varenda bana i detta land, bokat storsällskap med Tallink Silja till Estland, envist hållit kvar vid Handelsbolagformen trots att det gav mig 20 timmars administrativt merarbete per bolag varje vår i samband med årsmötena bara för jag desperat trodde att jag behövde förmå delägarna att besöka hästen en gång om året i vart fall, hamnat på suspekta bakgator i Tallinn, kört bil i 10 timmar på en dag för att besiktiga ny, potentiell häst, släpat med mig Flocki in på publikplats på två olika banor, flugit till Tallinn och råkat hamna i Riga… Nä men fan. Tro mig jag har kämpat utifrån devisen att hästägarna måste komma till hästen! Och alltid, alltid, alltid har jag uppmuntrat delägarna att ta med en vän. Utifrån devisen att det är så nya hästägare lockas in i vårt förtrollande nät.

Jag tror inte jag fått en enda ny hästägare genom nåt av detta. Däremot är det säkert svaret på varför jag än idag har några trogna hästägarkompisar kvar i nya hästar trots att deras tidigare inte skänkte någon större sportslig lycka. Samtidigt ska vi komma ihåg att jaga andelsägare inte är särskilt smart för sporten. Vi kan verkligen inte ha ett tillräckligt stort hästantal genom att jaga tjugondelsdelägare utan vi behöver fokusera på att få in fler som äger en väsentlig del i en eller några hästar. Samtidigt är det en inkörsport och bara Easy KB managerar runt 650 hästar. Sannolikt finns det därmed säkert 1500 andelsägda travhästar idag och de utgör alltså runt 10% av det totala antalet hästar i landet.

Men det är nog det vi ska minnas. Denna enormt stora grupp människor utgör en mycket liten andel av de totalt ägda hästarna varför det inte är en grupp sporten ska lägga resurser på. Det är upp till oss uppfödare och tränare av dessa hästar att ta hand om dem. Men en certifiering för att få förmedla andelshästar i travsportens namn får ju gärna komma på plats så inte denna stora grupp människor på riktigt tror en proffesionellt tränad travhäst kostar 18-20.000 kronor per månad…

Vad driver då folk till att ändå äga häst idag?

De gillar att följa den genom ATG live och de älskar att få mailrapporter om den! Tack vare detta fantastiska sociala medier-samhälle kan alla delägare alltid få samma info om hästen exakt samtidigt rakt plingandes i telefonen. Detta är den återkommande feedbacken jag får från dem som gillar att äga häst med mig: regelbunden och utförlig info så det känns som om de känner sin häst och vet exakt alla dess egenheter och vem som är dennes bästis. Utförligt förklarande om exakt hur Noir hostade och varenda tankebana kring det förklarad, in i detalj om hur Checken fick sprickor i strålarna av leran och hur hovslagaren skott med silikonsula nu, och återkommande bilder från Karamells vardag som återspeglar hennes enorma begär av närhet med Strippan.

Allt det här kan de få tack vare mailen. Och det är vad dagens svensk uppskattar. Vi lever andra liv idag.

Det tenderar att landa i slutsatsen, och bitvisa direkta anklagelser, att när hästägarna uteblir från starterna betyder det att de är oengagerade. Jag blir direkt förbannad. Mina hästägare är vansinnigt engagerade i sina hästar. Det märker jag i min telefon varenda dag. De delar allt kring hästarna med mig. Men de har även andra liv. De har jobb- annars hade de inte haft råd att deläga en häst. De har familjer, vänner, ett hem att städa och troligtvis även något mer fritidsintresse. De kan helt enkelt inte avsätta 8-10 timmar mitt i allt det för att åka och se sin häst live. Och för vems skull ska de? Ja, jag blir ju glad. Men det ger inte sporten fler hästar. De har det bekvämt i soffan, dricker något gott. Kanske, tack vare tillgängligheten genom ATG live, kan de förmå alla kollegorna på after worken de plikttroget närvarar på avbryta samtalen några minuter för att följa loppet. Den här utvecklingen gör faktiskt att vi får fler tittare. Jag har vänner som sagt de måste ta paus från jobbet prick 14.04 för att kolla ett travlopp. En helt trav-ointresserad syster som bänkade ungarna framför tvn när Charmis startade på V75. Att det går att se på datorn ger oss helt enkelt en mycket större publik än vad vi kan greja live.

Men om vi nu vill ha publik så är fasta dagar för banorna prio 1 att återställa. Folk har liv och rutiner. Ska det finnas en sportmössa att de ska kunna åka live på trav, oavsett om egen häst startar eller ej, måste sporten respektera dem och låta varje bana ha sin dag så de kan få in det i sina vardagliga rutiner. Gjorde för skojs skull ett stickprov på tre banor jag själv symboliserar med fasta dagar avseende 2022. Av Axevallas 42 tävlingsdagar är 27 på en tisdag. Av Färjestads 34 är 23 en måndag. Och av Örebros 32 tävlingsdagar år 2022 är endast 19 på en torsdag.

Här är det första och förhållandevis lätta att åtgärda.

Sen behövs ju ett krafttag kring publikområdena och så vidare så det över huvud taget blir lite trevligt att ägna även vanliga dagar på trav. Det är dock en betydligt dyrare fråga.

Men paniken över att livepubliken uteblir tror jag vi kan ta och chilla lite över. Istället för att utgå från sig själv kan vi faktiskt fråga de som vi vill ska köpa några hästar vad som stoppar dem. Och då kommer inte svaret på frågan vara att de inte åker till Solvalla personligen på onsdagar.

Jag kommer givetvis aldrig gå in på enskilda ärenden men utifrån hur många ärenden inom travet jag ändå haft så sammanställer jag här en lista med saker du som kund eller leverantör kort och gott ska tänka på.

1. Ägare: Betala din träningsavgift.
Annars finns en rättslig väl prövad mall för hur tränaren äger rätt att ta över din häst.

2: Alla: skriv avtal.
Oavsett om du lämnar hästen i träning till annan, köper eller säljer eller ska samäga. Skriv för guds skull ett avtal. Annars kommer allt sluta i en svindyr tvist där en praxis du sannolikt inte känner till kommer avgöra målet.

3. Gör bara dina affärer i Sverige.
Ska du handla från utlandet och det blir något problem med varan- allt från en felkonstruerad hjälm till kontaminerat foder- ska det först utredas i vilket land tvisten ska avgöras och med stöd av vilken lag. Du vill inte driva ett reklamationsärende i Kina med stöd av kinesisk lag. För du har helt enkelt inte råd.

4. Apropå foder…
Köp bara svenskt foder producerat av i huvudsak svenska råvaror och beställ alltid så du har batchnumret. Gör du dessa saker kommer både du och ST relativt enkelt kunna säkerställa kedjan när ST knackar på och berättar att en av dina hästar ertappats med sterioder i kroppen. Japp, det finns sterioder som är fullt tillåtna i exempelvis Nord- och Sydamerika och som tillsätts i vissa grödor där i läkemedelssyfte. Det finns relativt färska foderskandaler i Europa där de råvarorna även hamnat i råvaror som exporterats till Europa.

Vad gäller exempelvis koffein i dopningsprover sker detta uteslutande genom kontaminering i transporter av en råvara som kommer in i en fabrik. Vissa foderråvaror, exempelvis koffein, kommer vanligtvis in i fabriker genom att transporterna med sojabönor inte rengjorts ordentligt innan sojabönorna lastats. Här är inte kedjan lätt att kartlägga då dessa fraktats från Sydamerika. Förutom att jag fördomsfullt tänker påstå att rengöring och egenkontrollprogram av transporter kan vara aningen sämre i Ecuador än vad det är i Sverige.

Och du själv ger blanka fasen i att dricka Coca Cola, kaffe eller äta choklad i närheten av en starthäst. Det finns dopingprover där detta sannolikt är förklaringen till varför hästen fråndöms sin placering och prispengar. Detta är även ett av skälen till att du aldrig någonsin får klappa på en häst på en tävlingsbana utan att först säkerställa med den som är ansvarig för hästen att det är okej. Jag som ansvarig för hästen vill vara helt säker på att ingen som just druckit kaffe ur en mugg med dåligt plastlock ger min starthäst en uppmuntrande klapp på mulen.

5. Ha stenkoll på vad veterinären injicerar i din häst.
Man tar ju sin häst till veterinären för man litar på denne och vill ha dennes hjälp. Men tyvärr måste man som tränare lära sig olika cortisonpreparat och vilken mängd som ändå går ur kroppen inom karensens tid. That’s life som svensk travtränare. Vi behöver inte bara plugga närings- och träningslära, bli sjuksyrror över alla sår och irriterande ögon och handy mens som dyrkar upp igenrostade skruvar på vagnar eller lagar elstängsel. Vi måste också ha en liten kemist i oss.

6. Läs dina avtal och våga ifrågasätta.
Den bristande avtalsviljan inom svensk travsport har inte bara lett till många problem i sig utan även att i det fall det finns avtal så kan de vara helt horribla.

6.1. Köp inte in dig i en häst där det inte framgår exakt vad du betalar för hästen, vad du förväntas betala i träningsavgift och vad som är några sorts ”administrativa avgifter”. Travsporten har haft så många missnöjda kunder genom alla de andelshästkoncept där delägarna, helt utan att förstå det, gett mandat för tredje part att plocka åtskilliga tusenlappar varje månad.

Pris för häst och vad som är vad i månadsavgiften. Det borde inte vara svårt att redovisa för säljaren och de två sakerna måste man kunna fråga som köpare. Om du sen finner din säljare sälja ett så bra koncept så du vill betala den 5000 spänn extra i månaden: varsågoda.

6.2. Acceptera inte nödvändigtvis vare sig försäkringsbolagets eller auktionsförrättarens svar när denne säger du inte har rätt till ersättning. Jag har drivit fall mot två olika försäkringsbolag och i ena fallet drev jag igenom en ändring av deras horribla villkor. Även auktionsfirmor skriver avtal de såklart tror är bra och rättvisa där och då. Liksom alla rättsregler ska sen texten prövas i specifika fall. Det är där och då man kan inse den inte alls nödvändigtvis ska tolkas som den som skrivit den tänkt.

7. Tänk på att utgångspunkten är att Konsumentköplagen gäller när en näringsidkare säljer till en privatperson men inte mellan två företagare.
Vare sig KKL eller KL är skriven för handel med levande djur. En reklamerad cykel går att ställa i ett förråd i några år tills ni tvistat färdigt. En häst måste fodras och omhändertas under tiden. Det här är något många hästjurister lyft på senare år som ett extremt problem men än så länge har vi den gällande rätt vi har. Skriv därför alltid, alltid, alltid avtal om du så bara överlåter en häst som sällskapshäst.

8. Följ bara de sabla avtal du ingått.
Jag tar gärna striden för dig om allt ovan. Men för guds skull: tjafsa inte om skit bara för du inte vill göra det du åtagit dig. Har du lämnat din häst i träning till nån: betala bara din träningsavgift och ta ett samtal med din tränare om du är missnöjd med något eller säg som det är om du hamnar i ekonomiskt trångsmål. Har du betäckt ditt sto med en hingst för överenskomna kostnader vid levande föl: betala då bara när du fått ett föl.

Men. När du får ett avtal i din hand. Det finns väldigt många människor inom travet som har koll på vad som är rimligt, praxis och inte. Be alltid nån läsa igenom avtalet först för hjälp att förstå innebörden.

Jag får, extremt roligt nog🤗, en hel del frågor om man kan bli delägare hos och med mig.

Jag har ju som bekant slutat med andelshästar MEN älskar ju ändå gemenskapen i att äga häst ihop med andra och få dela dennes vardag, bolla tankar och dela glädje och motgångar med. Så alla helt normalschyssta och normalvettiga människor som alltid sätter omtanken om hästen över allt, oavsett förkunskaper om hästar och trav, är välkomna att bli hästägare ihop med mig.🙌

I stallet finns just nu möjlighet att bli delägare i följande hästar.

STARTHÄST: CHECKLIST.

Har inlett med 2-1-3 på sina tre första starter och rekordet 1.16,2/2160. Vill du hänga på en frisk och fräsch starthäst som planeras att starta regelbundet framöver är en andel (1/20) i Checklist genom Easy KB rätt häst. Anmäld till Solvalla 10 oktober.

Pris för en andel fram tills dess, vilken då gäller fr.o.m 1 oktober så du är med på alla kommande starter: 15.000 (momsfritt genom Easy KB).

Kolla ATGs lopparkiv och/eller hör av dig för att komma och hälsa på honom.

ETTÅRING: ELLA VENDIL.

Sto efter Flocki d’Aurcy- Bottnas Baronessa. Ella är en lagom stor och mycket fin modell som rör sig trevligt. Mormor är Steffi Bob vilken i aveln lämnade bl a två miljonärer.
Ingen insats utan del av tävlingsrätten förvärvas mot viss procent på insprungna pengar.

Ella är nu i vagn och körs på rundbanan i princip varje dag. Hör av dig om du vill komma och titta på henne när hon körs.

AVELSHINGST: FLOCKI D’AURCY

Ready Cash-sonen med extremt bra dräktighet och vars avkommor i snitt kostade 73.750 kr på Kriterieauktionen! En andel kostar 30.000 kr (momsfritt genom Easy KB) och berättigar till en årlig fri levande föl-avgift.

Flocki bor hemma hos mig under hösten så bara att höra av dig om du vill komma och hälsa på honom. Ps: medtag morötter.

DRÄKTIGT STO: NORRLANDS SMARAGD

Eller så kanske du verkligen vill hänga med på hela resan och köpa in dig i den kanske speedigaste kallblodsmagen som finns?!🐎💨

Fartvidundet Norrlands Smaragd skadades tyvärr i våras som fyraåring. Hon betäcktes därför med Ängsborken och är beräknad att föla i början av april 2022. Därefter är förhoppningen att den blott fyra år unga Smarrisen kan sättas igång igen och tävla några år innan avkomman tar över.

Pris för 1/20: självkostnadspris vad sto och föl kostat 1 maj 2021 – 30 april 2022 (beräknas till ca 4000 per andel).

Även Smaragd bor hemma hos mig fram tills det är dags för fölning i vår och finns således att hälsa på.