Månad: mars 2020

Den 17 december 2019 meddelade Högsta Förvaltningsdomstolen dom i målet 5824-18. Både Skatteverket och ST har nu meddelat sina tolkningar av domen och de följer givetvis HFD fullt ut.

Bakgrund

En hästägare ville veta om prispengar var momspliktiga.

HFD:s beslut

För att en vara eller tjänst ska vara momspliktig krävs att prestationen står i direkt relation till ersättningen. ”Femhundringen”, dvs ”prispengen till alla”, har direkt korrelation till prestationen. Hästägaren ställer sin häst till förfogande för tävling och ersätts med 500 kronor. Det är således momspliktigt.

Vad gäller de prispengar som är direkt beroende av hästens placering innehåller de ett visst mått av slumpfaktor. Detta är således inte en tjänst och därmed inte momspliktigt.

Vad innebär detta i praktiken?

Inte ett skvatt. Det är en ren bokföringsteknisk sak att ena raden ska momsredovisas och andra delen inte.

Det enda som betyder något i detta är huruvida hästägande fortsatt ska vara momspliktigt. Eftersom de flesta travhästar går back är det oerhört viktigt att bolag som äger travhästar får momsregistrera sig. Inget i denna dom avgör det utan det är fortsatt upp till momsansökande bolag att påvisa att bolaget bedrivs i vinstsyfte.

Kvarstående frågor

Skatteverket anser alltjämt att konstruktionen med ”prispengar till alla” är ett förfarandemissbruk då prispengen är införd för att vinna skattefördel. HFD fastslår dock att de är begränsade till att svara på de frågor som bolaget har ställt till Skatterättsnämnden. En förutsättning för att pröva den av Skatteverket väckta frågan om förfarandemissbruk är att en skattefördel kan identifieras. Frågan om avdrag för ingående mervärdesskatt omfattas emellertid inte av de frågor som bolaget har ställt. Det finns därför inte förutsättningar för att ta upp frågan om förfarandemissbruk till prövning i detta mål.

Min kommentar

Det är logiskt att frågan om förfarandemissbruk inte togs upp i aktuellt mål då den enskilde hästägaren inte infört prismedelsystemet. Denna fråga är dock den viktigaste för sporten och kvarstår således alltjämt. Den är dock mellan ST och Skatteverket och inte mellan enskilda och Skatteverket.

HFD påtalar också att vid det fall någon häst skulle erhålla ”appearance money” skall dessa vara momspliktiga.

En annan viktig reflektion är att HFD anser att denna sak redan är grundligt utredd av EU och avslog begäran att inhämta förhandsbesked i målet. HFD verkar finna Bastovadomen klar och tydlig och därmed kan man anta att HFD inte kommer inhämta förhandsbesked i resterande frågor heller.

Kommer vi få fortsätta dra momsen på travhästägande?

Vi kan bara fortsätta att visa att vi är en seriös bransch och det är helt upp till varje enskild hästägare att kunna påvisa att dennes verksamhet faktiskt bedrivs i vinstsyfte. Huruvida det blir svårare att påvisa när merparten av intäkterna inte är momspliktiga kan jag inte sia om. Utifrån de många hästägarkontakter och egna kontakter med Skatteverket jag haft förefaller det vara mer utmanade att påvisa om hästen inte åsyftas att vara i A-träning. Väver man dessutom in att bolaget exempelvis ämnar köpa och sälja hästar och redovisar hur detta ämnar ske i vinstsyfte har jag faktiskt stött på få problem. Vidare verkar hingsthållning vara något som Skatteverket definitivt uppfattar vara en verksamhet med vinstsyfte.

Sammantaget är det kort och gott rätt logiskt: företag ska drivas med vinstsyfte och gör man det erlägger man momsen man får in men får kvitta mot den man erlagt. Moms i sig är en skatt och åsyftar att ge mer pengar åt staten och inget annat. HFD har tolkat både svensk lagstiftning och EU-rätten lika logiskt och korrekt som den är.

Coronan fortsätter begränsa oss alla. Ångesten över både personerna i ens närhet, i synnerhet de som jobbar inom vården eller tillhör en riskgrupp, lägger sorti över allt. Ångesten för ens egna försörjning här och nu och ångesten över den troliga ekonomiska depressionen som kommer sen. Ilskan och frustrationen över begränsningarna i ens vardagliga liv. Vi svenskar var liksom världens friaste folk. Den ständiga oron och det ständiga ältandet kring vad det innebär för ens egna bransch, därigenom man betalar sin egna hyra, med allt och alla och försök till att lugna sig själv.

Travsporten är ju ”min” bransch och min försörjning både direkt och indirekt. Min största inkomst består i att köpa in hästar och sälja dem vidare i andelar, managera och deläga en avelshingst och agera ombud i diverse tvister och problem som främst relateras till travsport eller i vart fall har en travsportutövare som part. ”Trav” är därför hur jag livnär mig och jag har ett finger i allehanda grenar av den. Eller ”syltburkar” om ni frågar vissa av mina vänner. Hursomhelst börjar jag se vissa mönster i hur svensk travsport verkar påverkas av detta.

Till min natur är jag positiv och föredrar i 99% av fallen ”satsning” framför ”besparing”. I branschen ”trav” är det också vad som gäller. Vår situation i Sverige är ju unik genom att vi, genom ett strålande arbete av ST, fått igenom att travbanorna är ”arbetsplatser” och därmed undantagna folksamlingsbegränsningarna. Detta innebär dels att ATGs omsättning skjutit i höjden. I brist på andra spelobjekt har många svenska spelare vänt blickarna mot ATG. I brist på egna travtävlingar att spela på har flera andra länders medborgare börjat spela på svenskt trav.

Jag tänker vidare gissa att dessa omsättningskronor borde vara väldigt billiga för ATG att jaga in. Att attrahera en ny spelare och vinna marknadsandelar kostar givetvis. Nu finns det ingen annan marknad utan jag tänker gissa att dessa intäkter är bland de billigare i hela ATG’s historia. Det här innebär ju en enorm vinst för travsporten om ett par år när risken med Corona, sämre privatekonomi för många potentiella hästköpare, kan vägas upp av att sälja hästar med argumentet bättre ekonomisk täckning.

ATGs och ST’s utmaning blir att nu verkligen knyta till sig en hel del av dessa nya spelare så de faktiskt fortsätter spela på trav även när andra sporter kommer igång igen. Och härifrån ska vi givetvis även försöka värva nya hästägare.

Norska och danska (eventuellt även finska?) hästar väller in i landet. De svenska travtränarna är på kort sikt riktiga vinnare. De kan åtnjuta en mängd skattelättnader samtidigt som deras verksamheter kan fortsätta bedrivas- dvs, de kan tävla sina hästar i hela Sverige. Eventuellt ritas deras hästägarbild om lite då de nu har mängder av norska och danska hästägare som knackar på dörren.

Det är väl faktiskt lite oklart om norsk travsport kommer återhämta sig alls efter detta, men Norge som nation har förutsättningar att klara sig rätt gott. Även om oljepriserna sjunker har de sin olja och Norge är mindre urbaniserat än Sverige. Enskilda norrmän påverkas därmed sannolikt mindre av Coronan i vardagen än vad många svenskar gör. Norsk travsport är ju av överlag sämre sportslig kvalité så inledningsvis kommer de svenska stallen fyllas med många hästar som inte duger här. Prispengarna är dock klart bättre här än i Norge varför en hel del hästägare kommer trivas här. Och vilja stanna här.

Så på totalen kommer troligen den svenska hästägarmarknaden att ritas om kommande år. I det här finns det dock en rad möjligheter. Moms- och bolagsregler är betydligt mer fördelaktiga i Sverige och många norrmän äger redan hästar här genom svenska handelsbolag så detta är inget nytt för dem. Vidare är Andelshästar något som exempelvis över huvud taget knappt finns i Norge. Här har helt enkelt min marknad enorma möjligheter framöver.

Så hästägarkartan lär komma att ritas om både på kort och lite längre sikt som det ser ut nu. För sporten behöver detta dock faktiskt inte innebära något negativt alls. Svenska travtränare bidrar till svenskt näringsliv oavsett om kundernas pengar trillar in från Sverige eller Norge.

Och dessa norrmän kommer förstås att köpa svenskuppfödda hästar. Inom uppfödarlägret vädrar jag faktiskt mest möjligheter. Jag har ännu inte känt av att intresset för att betäcka i år minskat av ännu utan många verkar resonera som så att ”vi har redan de märrar vi har, de kommer kosta även om de går tomma och det dröjer minst två år tills avkomman ska säljas- då kan ekonomin ha stabiliserat sig eller i vart fall marknaden blivit en ny.”

Utifrån det här blir ju dock debatten om ”vad är svenskfödd” ännu viktigare. Nu om någonsin måste vi stötta upp alla företagare i Sverige och tveklöst gynna den uppfödningen som är förlagd just i Sverige också. Det är genom våra lukrativa unghästlopp vi kan bibehålla kapitalstarka norrmän i svensk travsport och då behöver de ”svenskfödda” unghästar. Det ligger i allas vårt intresse att svensk ekonomi kan återhämta sig efter detta och då behöver vi varje arbetstillfälle i Sverige vi kan. Att exempelvis rikta de 127 miljonerna i uppfödarmedel till de hästar som de facto är födda och uppväxta genom svensk arbetskraft och med alla de synergieffekter det innebär på exempelvis svenska foderförsäljare är helt enkelt svensk travsports skyldighet till det svenska samhället.

Vad gäller alla leverantörer, tjänstemän och övriga arbetare inom sporten verkar det ändå rulla på. En hel del banor lär drabbas rejält ekonomiskt av publikstoppet men å andra sidan kommer de många, nya utländska hästägarna behöva massor av hjälp. Så även om kartan ritas om även där behöver det inte innebära färre arbetstillfällen totalt.

För dagen känns det ändå som fler möjligheter än farhågor kan målas upp vad gäller svensk travsport under och efter Corona. Svenska hästägare lär bli förlorarna på kort sikt medan travtränarna rent av kan bli vinnare. Och uppfödningen och hingsthållningen har stora möjligheter att stå sig intakt- om än med förändrad karta.

Idag presenterade regeringen ett krispaket för landets små och medelstora företag.

Detta omfattar väldigt många av travsportens anställda. Som vanligt vid lättnader för företag finns säkerligen undantag för tränarna själva och deras nära anhöriga. ST’s siffror säger att det finns runt 1000 travhästskötare och att travsporten direkt eller indirekt sysselsätter upp emot 30 000 personer. Förvisso en ifrågasatt siffra. Och väldigt många inom travstallarna är ju alltså nära anhöriga till tränarna själva varför jag skulle förvånas om även de omfattas. Men vi om vi för skojs skull skulle räkna på att det innebär 1000 personer som direkt jobbar med travhästar i proffsstall innebär det skattelättnader på 20 miljoner under dessa fyra månader.

Krispaketet förefaller inte göra skillnad på bransch. Det ligger nära till hands att anta att det i första hand avses att rädda restauranger, butiker och serviceyrken från konkurser. Även om travsporten tillåts fortsätta, om än med många åtgärder, skulle givetvis en massarbetslöshet påverka hästköpaviljan på sikt. Här och nu kan jag dock inte riktigt se hur travsporten i Sverige skulle påverkas på samma snabba sikt som övriga företag. Till skillnad från restauranger som tappar sina kunder direkt finns en rejäl fördröjning inom travsporten. Landets hästägare tar inte sina hästar ur träning direkt så som folk slutar äta lunch ute.

Svenska travhästägare har en kostnadstäckning på ungefär 25-30%. Exakt hur mycket som investeras i travsporten är omöjligt att veta då ingen kan räkna på alla hästars anskaffningsvärde. Det vi dock vet är att det utbetalades ganska exakt 900 miljoner i prismedel i fjol, av det står hästägarna själva för ett antal tiotals miljoner i form av insatser till årgångsloppen och vi vet att av dessa 900 miljoner i prispengar försvinner 10-15%, det vill säga 90-135 miljoner, i tränar- och kuskprovisioner. Vi vet att en starthäst i A-träning kostar runt 200 000 kronor årligen i träningsavgifter, veterinärvård och transporter. Vi vet att den B-tränade hästen kostar mindre och vi vet att det, utöver de 11 899 hästar som startade i fjol finns ungefär lika många till som ännu inte börjat tävla eller är konvalescenter. Så den vedertagna siffran om att svenska travhästägare stoppar in tre miljarder i travsporten årligen gäller definitivt fortsatt. Och av det får de tillbaka runt 800 miljoner.

20 miljoner i minskade kostnader motsvarar således en prismedelökning om mångfalt mer då det varken finns några merkostnader för dessa pengar och de därtill kan fördelas över alla.

Jag hoppas den svenska travtränarkåren tänker till rejält nu och verkligen använder dessa pengar riktigt smart. Till skillnad från många andra branscher har trav-företagarna rätt så gott om tid på sig att fundera över hur pengarna ska användas för att gå åter till kunderna på bästa vis. För att direkt investeras i kunderna är givetvis avsikten med denna skattelättnad då den åsyftar att kompensera ett inkomstbortfall.

Det ska bli intressant att se utfallet. För mig ligger det nära till hands att tycka att tränarna ska passa på att göra investeringar i sin hästägarinfo. Nu när hästägarna är förbjudna att åka och titta när hästen tävlar och heller inte bör besöka stallen skulle en långsiktig satsning på mjuka värden passa bättre än någonsin. Det måste på något vis vara riktigt kul att äga häst nu och när denna akuta kris är över måste det vara så kul att det inte är hästägandet folk börjar prioritera bort när de behöver se över sin ekonomi. Runt 20 000 kronor per anställd finns nu att göra kundinvesteringar för hos varje trav-företagare. Använd nu dessa miljoner riktigt smart så kommer vi klara effekterna av den här krisen på ett bra vis.

ST:s årsstatistik för 2019 är här! Utöver den rent personliga njutningen att återigen få påminnas om att jag ägarföreträder en häst som slog svenskt rekord i fjol, och därmed även blev årets snabbaste fyraåring med volt, så innehåller denna årsstatistik all fantastisk fakta en fullständig travnörd som mig vill ha.

Sorry, men det är lite för magiskt för att inte bara få med. Här är bloggen bakom allt: Isbjörn: hela historien till och med nu.

ST:s årsstatistik är en diger sammanställning på 92 sidor med alla tänkbara siffror och det enkelt uppställt så man kan analysera utvecklingen. Alla gamla årsrapporter från millennieskiftet ligger på ST:s hemsida så man kan enkelt ta reda på siffror 20-25 år tillbaka i tiden och göra analyser på rena fakta siffror. En utmärkt service av ST och glädjande att de prioriterade resurser för att få fram denna årsrapport även i år i dessa besparingstider.

Första reflektionerna på årsstatistiken 2019

Glädjande siffror att raset på hästar i träning minskat! Från att antalet B-F-tränade hästar stadigt minskat med 5-600 varje år hela 10-talet bromsades raset under år 2019. ”Bara” 201 tappade hästar i B-F-träning under år 2019 jämfört med år 2018. När de A-tränade hästarna faktiskt ökade med 28 stycken under fjolåret innebär minskningen av 173 hästar det lägsta tappet på hela decenniet.

Den 1 januari i år gjordes licenssystemet om vilket tros innebära att antalet A-tränare för första gången på 20 år kommer landa på en bra bit under 400, men antalet B-F-licenser istället kommer öka med samma antal. Därmed kommer sannolikt kartan att ritas om lite grann under detta år. Det är ju dock det totala antalet hästar i träning som är det mest intressanta. Även redan i fjol såg vi dock faktiskt det minsta tappet på B-licenser på hela 10-talet. Från att travsporten stadigt tappat 150-300 amatörer varje år tappade vi ”bara” 103 under 2019. Antalet A-licensierade har stadigt legat på ca 400 så länge ST redovisat statistiken. 2019 var faktiskt historiskt lågt med sina 384 A-licensierade. Det är dock snarare en sund utveckling i en bransch där allt annat också går ner. 122 av 384 A-tränare körde in över en miljon kronor och 66 mer än två miljoner. Långt ifrån alla 384 A-licensierade år 2019 levererar helt enkelt resultat så att det är rimligt att anta att de kan bedriva sunda verksamheter. Därför är också det förändrade licenssystemet utmärkt så en del av dessa istället kan ha upp till fem icke-egna hästar och sen jobba med lite annat också.

Om pratet om att minska antalet tävlingsdagar och lopp blev det i princip intet. 875 tävlingsdagar var endast en mindre än året innan och antalet lopp, 8371, var blott 62 färre än året innan. Dock blev det ganska prick 900 miljoner i prispengar även 2019 vilket bara var en minskning med runt 700 000 kronor. Prispengarna per lopp gjorde därmed ett skutt uppåt med nästan en tusenlapp.

Dock startade 68 färre hästar och, lite förvånande och värt att fundera på, gjorde de startande hästarna ännu färre starter. Att öka starterna en svensk travhäst faktiskt gör varje år har legat högt upp på den travpolitiska agendan de senaste åren. Många starter fyller ut loppen, välfyllda lopp ökar spelet på spelet på trav. Å ena sidan är reskostnaderna en av sportens absolut största problem så ur ett enskilt hästägarperspektiv är givetvis färre starter, men mer pengar per start, bra för resultatrapporten. Men det här får mig definitivt att reagera. När den svenska startande travhästen 2018 gjorde 7,7 starter i snitt och man där nationellt räknade på och införde åtgärder för att det i vart fall skulle pallra sig upp på en bit över 8 är det alarmerande att snittet istället sjönk till 7,5. Antalet startande per lopp minskande därför också från 10,88 till 10,70 och det leder till att spelet blir mindre intressant. Därtill måste hästägarens mjuka värde beaktas. Vi vill se våra hästar tävla.

Här anser jag att rapportens viktigaste siffror finns. Man är väldigt överens inom travsporten att svenska travhästar behöver göra fler starter men utan att öka kostnaderna för hästägarna. Utifrån detta länkar jag in bloggen jag skrev för några dagar sen- innan denna årsstatistik publicerades. Nu behövs mer än någonsin åtgärder som stimulerar att hästarna startar men det utan att dra på hästägaren massor av merkostnader: Bygg en svensk Sire Stakes-serie

Lite värt att notera är att siffrorna för kallbloden i de flesta avseenden är något bättre än för varmbloden. Kallblodens lopp är såväl bättre fyllda som att både de totala prismedlen och prismedlen per lopp ökat något. Varmbloden är fortfarande förfördelade i prispengar kontra hur stor andel av det totala antalet starter de gör, men kallbloden tog lite mer av den totala andelen av prismedlen jämfört med året innan. Dock står varmblodens ägare för avsevärt större insatser till årgångsloppen så den här delen av statistiken haltar en hel del.

Örjan Kihlström har inte fått en drivningsbot sen 17 januari 2018. 2256 lopp har han hunnit köra sen dess och toppar därmed ”schyssta listan”. Han har sen dess kört in närmare 120 miljoner. 120 miljoner kronor inkörda utan en enda drivningsförseelse. Nånstans känns det som något oerhört vackert i all annan ren fakta till höger och vänster.

Vad gäller fördelningen av medel kan konstateras att uppfödarna genomgått de största förbättringarna under decenniet. Givetvis som en del i kompensationen för att hästköparviljan minskat varför ST istället riktat särskilda insatser till uppfödarna. 127 miljoner i uppfödarmedel 2019 vilket således är en enorm ökning från de knappa 79 miljoner i uppfödarmedel 2010. Värt att notera är dock att antalet betäckta varmblodsston år 2019 i Sverige var 3563 vilket ska jämföras med 4938 år 2010. Uppfödarna har helt enkelt varit väldigt skickliga i sin förhandling om medel. Väl värt att notera här är att hela 874 svenskregistrerade varmblodsston därtill betäcktes utomlands! 20% av den ”svenska” uppfödningen är idag förlagd utomlands.

Här är nästa stora allvar i rapporten. 2010 slogs 197 hingstar om de 4938 stona. 2019 var det 156 hingstar som, genom att vara uppstallade i Sverige eller kunde användas här genom importerad semin, erbjöd sina tjänster till de 3563 stona. Med 22,8 ston i snitt bär sig ingen hingst ens i driftkostnader. Här skulle Hingsthållarna behöva göra sin röst hörda och ställa frågan om vi över huvud taget vill att folk ska importera avelshingstar eller om vi ska nöja oss med import av semin.

Sammantaget innehåller i vanlig ordning årsstatistiken massor av siffror att vända och vrida på. Det här var mina första reflektioner. Här kan du läsa den i sin helhet: https://www.travsport.se/arkiv/nyheter/2020/mars/arsstatistiken-for-2019-ar-har/

På 1990-talet infördes vad som sedermera skulle bli dagens Premielopp. De kallades för ”träningsbidrag” och gällde endast A-tränade hästar. Vid den här tidpunkten var nämligen ett av svensk travsports största problem att A-tränarna gick på knäna. En annan åtgärd vid ungefär den här tidpunkten var införandet av TDS-systemet och de fördelar, så som räntefria lån därigenom, för att stoppa den av A-tränarna hotade massflykten till USA.

Premieloppen har därefter förändrats och så även travsporten. Det som för 30 år sen var sportens problem, A-tränarnas dåliga ekonomi, och detta därmed riktade stöd till just A-tränade hästar, är idag istället att antalet A-tränare stadigt håller sig på samma nivå men antalet B-tränare halverats. Det som från början var ett rent träningsbidrag för att uppmuntra människor att placera sin häst under i vart fall tre månader hos en A-tränare har idag blivit ett väldigt viktigt bidrag för B-tränarna.

För några år sedan infördes då Premiechansningen. Hästägaren kunde välja mellan att låta hästen genomföra premielopp eller ”satsa” premieloppet och istället erhålla dubbla prispengarna i ett antal stora unghästlopp. Med denna åtgärd hoppades man på att möta de hårdsatsande hästägarnas önskemål.

Sverige har därmed idag världens mest lukrativa unghästlopp. Enstaka toppar på auktionerna rusar också iväg i pris. Man kan alltså anta att det finns ett direkt samband mellan några få skyhöga förstapriser i några unghästlopp med några enstaka hästköpares lusta att betala svindlande belopp för de bäst stammade ettåringarna. Detta stimulerar givetvis de fåtalet uppfödare med kapital nog att investera miljonbelopp i de bästa stona för att sen investera flera hundra tusen för att betäcka med världens bästa avelshingstar.

Det vi också ser i denna extrema elitsatsning är att uppfödningen och uppträningen till stor del förläggs utomlands. Begreppet ”svenskfödd” har idag seglat upp som den kanske största travpolitiska frågan och kommer sig ifrån att om man redan lagt miljonbelopp på att avla fram den genetiskt bästa hästen tullar man naturligtvis inte på en enda detalj heller i uppfödningen.

Ytterst få personer kan dock över huvud taget konkurrera på den här nivån. Mot denna ”elit” ställs då stadigt ”bredden”. Den lille amatören, sportens gräsrot, som ser premiepengen som det kanske allra viktigaste i hästens hela liv.

Jag vill inte polarisera då jag anser att polarisera mellan grupperna är vad som kommer bli svensk travsports död. Men de flesta är överens om att vi behöver både en bredd och en elit. De flesta är idag även överens om att det största problemet är att vi inte längre har någon bred medelklass. Detta är vad man försökt åtgärda på senare år så som med hjälp av breda prisskalor och att öka prispengarna för treåringar just för att även fler i den stora massan under eliten ska bära sig ekonomiskt. I stora drag har den svenske hästägaren idag en kostnadstäckning på ungefär 30%. Problemet är att det bara är någon enstaka procent som faktiskt bär sig. Att fler hästägare ska få bättre kostnadstäckning är således vad som varit ST:s mål de senaste åren.

Att superdupermultijackpots är viktigt för att hålla vår dröm vid liv vet vi. Någon enstaka möjlighet till ett skyhögt förstapris är därmed oerhört viktigt för att några enstaka ska vilja göra miljoninvesteringar. Jag saknar dock alltjämt utredningen bakom att just fyra miljoner i Kriteriet och Derbyt är vad som stimulerar denna grupp? Hur vet vi att gränsen inte går vid tre? Eller 2,5?

Premiepengen om 20.000 utfodrar amatörens häst i ungefär ett halvår. Hur viktigt är just detta bidrag under hästens andra levnadsår om amatören istället kan tävla om dessa pengar åren efter? Alla tvååringar klarar ju heller inte premieloppet så en hel del blir utan del av denna kaka enkom för hästen helt enkelt inte är tidigt utvecklad.

Premiepengarna kostar närmare 50 miljoner årligen. Om man delade in trav-Sverige i exempelvis fem regioner, och förlade knappt 10 miljoner i vardera region, där man gjorde en serie för just den regionens hästar skulle vi få bort bidrag och tävla mer om pengarna, stimulera det lokala hästägandet, agera helt i linje med de travpolitiska målen att minska resandet, kunna göra nya lopp- vilka man kan erbjuda spel på vilket ger sporten ännu mer pengar på sikt- istället för att anordna premielopp vilka är en ren kostnad för banorna. Vi skulle uppmuntra till fler starter och även eliten äger hästar vilka inte kan tävla om de premiechansade pengarna.

Regelverket för detta behöver givetvis utformas. Eftersom det dock vore en uttalad ”medelklass-satsning” kan jag exempelvis tänka att varje regions serie inte bara är riktad endast till regionens tränade hästar utan kanske man rent av begränsar till att varje tränare inte får starta fler än två hästar per lopp? Istället för renodlade B-tränarlopp kan B-tränarna ta upp kampen mot regionens bästa A-tränare. Men inte möta en hel armada från dem. De armadorna får de ta ut i V75. Den här serien skulle vara ett mellanskikt med exempelvis 60.000 i förstapris och 200.000 i samlad prissumma i de vanliga serieloppen med en eller ett par årliga finaler med exempelvis 500.000 i samlad prissumma. 15 hästars-fält och 8 priser. Kanske rent av prispengar till alla startande så möter vi ytterligare travpolitiska mål. Olika klasser och gärna tilläggslopp och spårtrappor. Amatören ska kunna matcha sin enda häst regionalt och med bra prispengar oavsett om hästen är 3 år och snäppet under kulltopp eller 9 år och med framtiden bakom sig. Sån variation i propparna går att hitta. A-tränaren ska kunna matcha sin breda massa av hästar som inte håller unghästlopp-klass eller V75-klass. De hästarna har sina pengar att tävla om ändå.

En svensk Sire Stake-serie skulle uppnå flera travpolitiska mål och det med pengar som från första början avsattes för att främja A-tränarna och därefter justerats under närmare 30 år för att riktas mot gruppen/grupperna man anser vara i störst behov av dem. Det är idag därför att rikta dem mot den stora massan, i syfte att få ner resekostnaderna, få fler hästar att gå lite mindre back och främja spelet på trav de behövs bäst.

För svenskfödda och svenskregistrerade hästar betalar ST ut uppfödarpremier till hästens uppfödare enligt särskilt fastslagen modell. Uppfödaren erhåller 10-30% av det hästen springer in i sin karriär. Ett bidragssystem som årligen stöttar svenska travhästuppfödare med ungefär 75 miljoner kronor (källa: travsport.se).

Detta är av avgörande vikt för de flesta uppfödare. I en tid då travhästägaren får dålig ekonomisk täckning betalar den heller inte tillräckligt bra för produkten att producenten ska få skälig kostnadstäckning. Uppfödarna är helt enkelt beroende av att deras uppfödning faktiskt presterar, och då inte bara av rent marknadsföringsmässiga skäl- att en uppfödares produkt levererar är givetvis dess viktigaste marknadsföring för att kunderna ska vilja köpa fler av dennes produkter- utan lika mycket av direkt ekonomiska skäl.

I mitt idealsamhälle skulle uppfödarepremierna läggas på prispengar istället. Att föda upp en häst för att sälja som ettåring är redan en tre år lång investering: stoet köps på hösten/vintern för att kunna betäckas på våren. Året efter föder hon (förhoppningsvis) ett föl vilket säljs vid ca 12-18 månaders ålder. Avkastningen dröjer således i upp emot tre år. Det är en väldigt lång investeringsperiod för en vara i de allra flesta andra branscher. Denna långa period är därtill behäftad med mängder av risker. Långt ifrån alla föl föds helt enkelt så pass exteriört korrekta att det innebär att ens dess produktionskostnad ersätts. I mitt idealsamhälle skulle det vid denna tidpunkt betalas så pass bra för produkten att det är här producenten får sin fulla avkastning. Med dagens system dröjer det ytterligare några år och uppfödaren och köparen delar på risken då de båda är beroende av att hästen sen faktiskt levererar alls.

Med nuvarande kostnadsbild inom svensk travsport går detta dock inte alls att argumentera för i nuläget. Det är en lång, lång väg innan hästägarna erhåller kostnadstäckning i sådan utsträckning att det ens finns på kartan att förflytta dessa, för närvarande, årliga 75 miljoner till prispengar.

Dock måste vi ställa oss frågan varför vi har uppfödarpremier alls? Givetvis för att stimulera svensk travhästuppfödning. Som en pacemaker för det dåliga hjärtat- bristen på travhästägare. Vi skulle sannolikt klara av att förse landets travhästägare med hästar genom importer. Men vi vill ha en svensk uppfödning. Vi vill att det lokala engagemanget ska finnas och vi argumenterar mot politikerna med att uppfödning av travhästar på många vis är bra för det svenska samhället såväl genom de arbetstillfällen det ger och att det är en trevlig samhällsbild med betande djur.

Uppfödarepremier är ett form av bidrag. Svensk Travsport väljer att rikta en del medel rakt till uppfödarna. Man har valt att göra detta till endast ”svenskfödda och svenskregistrerade hästar”. Man har alltså redan här fastslagit att det är inhemsk, och inte dansk, norsk eller finsk, uppfödning man vill stötta genom riktade insatser. Att detta är helt okej enligt EU-rätten redde jag ut häromdagen: https://linnandersson.org/2020/03/13/svenskfodd-enligt-eu-ratten/

I debatten om vad som är svenskfödd och inte tror jag det är så enkelt att vi bara behöver ställa oss frågan: varför har vi ens uppfödarpremier och varför är de riktade endast till ”svenskfödda och svenskregistrerade hästar”?

Debatten om vad som är en ”svenskfödd” travhäst har varit på tapeten ett tag och i och med EUs nya djurskyddsförordning som träder i kraft 2021 har frågan hamnat högt på agendan.

Jag uppfattar debatten i sig som huruvida det ska vara tillåtet att registrera ett föl som ”svenskfött” även om det de facto fötts utomlands och endast tagits till Sverige under något dygn en gång under kalenderåret det fötts eller inte. Detta uppfattar jag vara debattens kärnfråga och utifrån det försöker då olika parter argumentera för sin ståndpunkt med hjälp av EUs regelverk.

EU är en överstatlighet vilken aldrig kan få jurisdiktion över något som inte medlemsstaterna överlåtit till den. EU-samarbetet bygger på ”de fyra friheterna”: att skapa fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital över gränserna. Därigenom har vi gemensamt momsdirektiv, passfrihet inom unionen etc etc etc. Även EU:s konkurrensregler har blandats in i debatten. En del debattörer påstår att begränsa exempelvis uppfödarepremier till hästar som de factoär födda i Sverige skulle strida mot EUs konkurrensregler (artikel 101 EUF).

Utan att ta ställning i sak kring huruvida svensk travsport gynnas eller missgynnas av att en del uppfödare väljer att förlägga den fysiska uppfödningen av travhästar utomlands anser jag ur ett EU-rättsligt perspektiv att debatten inte börjar på ruta 1 utan de olika debattörerna plockar ut de delar ur EU-rätten de finner passande för att stärka sin egna argumentation.

Att svensk travsport måste förhålla sig till EUs regler är självklart. Det är bland annat på grund av Eus konkurrensregler varmblodshingstar idag inte kan bli ”underkända” av annat än grava defekter. Detta är för att det anses strida mot EUs regler att marknaden själv ska få bestämma. Dock har verkligen inte EU jurisdiktion för precis allt som rör svensk travsport.
Därmed torde debatten, utifrån EU-rätten, kring begreppet ”svenskfödd” föras utifrån huruvida det är legalt att dela ur uppfödarpremier till ”svenskfödda” hästar alls. Det som möjligtvis skulle strida mot EU-rätten torde faktiskt vara att ge uppfödarpremier till ”svenskfödda” hästar men inte utlandsfödda. Begreppet vad som är svenskfött kan, utifrån hur jag än vänder och vrider på det, inte bli föremål för EU-domstolen. Det svensk travsport möjligtvis skulle kunna fällas för är alltså i så fall att vi ger uppfödarpremier till enbart svenskfödda och inte också till italiensk-, fransk- eller danskfödda.

Dock är debatten intressant. Att det finns konkurrensfördelar med att föda upp hästarna i andra länder, och då både låglöneländer och länder där man anser kvalitén blir högre, är ju självklart. Annars skulle ingen göra det. Vad det innebär för vinster för svensk travsport kontra vad det kostar sporten i både arbetstillfällen och engagemang inom Sveriges gränser är vad debatten borde handla om. Och den debatten ser jag fram emot att följa. Hur definitionen av begreppet ”svenskfödd” skulle kunna bli föremål för EU-domstolen får dock gärna nån förklara för mig innan jag kan ta till mig av just det argumentet.

Jag vill ha en travsport att glädjas kring så länge jag lever. Därför känner jag också ansvaret för att göra vad jag kan för att det ska bli verklighet genom att sporten faktiskt finns kvar så länge jag gör det. Så borde precis alla som på något sätt har ett ekonomiskt intresse i den känna.

Jag har bloggat förr om skillnaderna mellan de som valt att jobba med trav och de som tjänar sina pengar på helt andra håll för att istället investera de pengarna i sporten som hästägare, bland annat här, Vad hästägare vill ha, hur tränaren tänker och hur världarna möts. Man blir givetvis inte travtränare och tillbringar sju dagar i veckan bakom en häst, i en traktor för att harva banor och med att sko hästar och försöka sig på alla vis förstå sig på hästar för att man fullständigt älskar att administrera, marknadsföra eller ens fundera över människors behov och viljor. Det är fullständigt självklart och något kunderna måste acceptera. Därför behövs vi som har lite av en fot i olika läger, det vill säga gör våra pengar på ett håll för att kunna tillbringa all vår övriga tid kring hästarna, för att kunna knyta samman yrkesutövarnas vardag med deras kunders.

Travsporten blöder på alla håll och pudelns kärna är att sporten inte har tillräckligt med kunder. Hade vi haft fler personer som ville investera i hästar hade uppfödarna fött upp fler hästar, tränarna hade kunnat ta bättre betalt per häst vilket hade lett till både en drägligare tillvaro för tränarna själva och att de kunde ha mer personal. Med färre passhästar per skötare hade inte sporten haft hästskötarbrist pga den höga arbetsbelastningen utan fler hade både attraherats och valt att stanna längre i yrket. Hästägandet är således nyckeln till precis alla problem alla inom sporten ser.

Dock är det inte lätt att värva kunder till en sport som upplevs både ha höga trösklar in och är ekonomiskt kostsam med den låga återbetalningen vi idag har. Som lite salt på citronen leder det dessutom till att tränarna och skötarna är så överhopade med arbete att varenda minut de lägger på kunderna blir en minut de tar från sin kärnverksamhet. Alla ”förstår” att tränarna måste bjuda till. Alla tränare själva förstår givetvis innerst inne att de måste avsätta lite tid för sina kunder. Men jag förstår också att det kan vara svårt att faktiskt lista ut vad man tror kunden vill ha när man aldrig haft ett annat jobb än inom travet själv och därmed aldrig sett på deras jobb med utifrån-ögon. Det som både tränarna och sportens administratörer KAN, och direkt MÅSTE, ändra är sin inställning. I en sport som förblöder på hästägare och inte har mycket som attraherar dagens svensk måste vi förstå att tröskeln från att få upp ögonen för trav till att faktiskt bli hästägare är så enormt hög att den måste tas i 10 steg. Jag har gett många tränare många tips om saker som skulle främja hästägandet. Det jag uppfattar som problemet är att de många gånger förväntar sig direkt avkastning. Ska de avsätta en kvart för att köra en dubbelsulky vill de ha garanti på att den personen blir hästägare. Ska de orka närvara en kvart i stallet ihop med befintliga hästägare vill de ha direkt avkastning i form av att de vill köpa en ny häst.

Det. Funkar. Inte. Så.

Alla hästar jag kallar ”mina” har flera, eller direkt ”många”, delägare. Mitt uppdrag inom travet är att förvalta hästägarnas intressen. För det behöver jag vissa redskap: hästarna, tränarna, kuskarna och skötarna är ”redskapen”. Hästarnas karriärer är korta och tränarna är utbytbara: men kunderna ska bestå. Dock måste jag nyttja mina redskap friskt för att sporten ska få nya kunder. Igår fick Flocki bli ett redskap.

Jag och Flockis skötare Jeanette, vilken även sköter mina övriga tre hästar, styrde först upp en enormt oprentiös frukost i stallet. Lite plockmat, en kaka och termosar med kaffe. Under förmiddagen hade vi ”öppet hus” och ett tjugotal personer dök in och bara hängde där medan vi fixade med hästarna. Fantastiskt trevligt! Om vi sålde en enda ny häst? Nej. Inte direkt. Men förhoppningsvis behöll vi åtminstone 20 personer som glada hästägare ett tag till. För det glöms precis lika fort: bara för att vi en gång fått in dem kan man inte glömma bort dem sen och tro de glatt betalar en kvarts miljon årligen utan ansträngning. Dagens svensk är alldeles för flyktig för det och är redo att byta hobby precis när som helst.

Focaccia, lite ostar, röror och kakor.

Vid lunch tog vi resterna av frukosten och den tvättade och blankpolerade Flocki och körde in till Färjestads V75-tävlingar. Plockmaten ställdes istället upp i en barack där det står ett bord, några stolar och en tv. Där hängde sen fler personer än jag kunde räkna av och till under dagen. Diverse hästägare, olika tränare och kuskar, hästskötare, B-tränare…. Ja gud vet vilka etiketter jag ska sätta på dem alla. Att svabba av rummet hade inte tagit många minuter men att det faktiskt var gjort noterades faktiskt till och med av en manlig travtränare. Utan att låta alltför raljant men om en karl som jobbar med hästar noterar att det är dammtorkat kan man ju bara betänka vad alla fruar till hästägarna som kanske följer med på trav en gång om året faktiskt tänker om alla ostädade fikarum… Om sporten värvade nån ny hästägare där? Sannolikt inte. Om dock några tiotals människor fick en lite trevligare dag på travet? Ja, det tror jag faktiskt! Att Flocki bjöd på kalaset ledde sannolikt inte heller direkt till någon ny bokning. Men några snappade säkert upp hans namn och tyckte förhoppningsvis att han var fin när de svängde förbi stallet vägg i vägg han stod i. Och nån gång ska väl även nån av dessa betäcka en märr och då har de säkert bara positiva känslor i kroppen när de hör hans namn…

Sen fick Flocki gå på transporten och åka till publikplats. Vi fällde ner luckan och ställde en hink morötter där. Under en dryg timme frågade vi sen alla som passerade om de ville mata honom med en morot? Nästan varenda en brast upp i ett leende, sa ”JA!”, tog en morot och gick in och gav honom. En del hade häst själva och andra visade sig vara förstagångsbesökare på trav. Huruvida någon av dem faktiskt äger ett sto och nu kommer boka honom är oklart. Men vi måste tänka längre: om någon tidigare bara sett hästar genom tv:n för de köpt en Harry Boy nu för första gången besökte en travbana och fick chansen att faktiskt träffa en häst kanske detta faktiskt gav dem blodad tand. Kanske hjälpte Flocki till att de tyckte det var så kul att de kommer tillbaka. Om ett år kanske de ser en annons om en ettårig andelshäst med Flocki som pappa och då tänker ”ja men det var ju hästen jag träffade! Tänk att deläga en svanstipp i en bebis till honom!” Och så får vi in en ny hästägare. Som, om vi sen kan förvalta den, både utvecklar sitt egna hästägande till kanske en hel häst och lockar in flera vänner och bekanta i sporten. Först genom en liten andel, sen en andel till i ännu en häst.

Jag vet att det är skittrist att tänka i så små baby steps men vi har ingen sport som säljer på annat vis. Ta hästen till folket. För folket kommer inte komma till hästen.

Att travsporten i mångt och mycket inte tillgodoser dagens kunders behov och därmed förblöder på kunder och att de människor som valt att jobba med travsporten i stallen därmed inte riktigt har idéer för hur man främjar intresset hos nya är en sak. Få saker förstör dock hästägarnas investeringsvilja så mycket som att höra personer representerade tränare snacka skit om andra människors hästar. Absolut ingen hästägare, oavsett om den äger 1/20 i en gammal valack utan något som helst restvärde eller har 20 hästar själv varav någon kanske rent av är ett potentiellt avelsdjur och vars värde utåt är skyhögt, vill höra skitsnack om sin häst. Representerar man en tränare kan man helt enkelt inte sitta vitt och brett och snacka negativt om hästar denne har i sin träning till folk som inte har med hästen att göra. Jag skulle önska att jag bara kunde lägga såna saker åt sidan för att det är något enstaka rötägg som ägnar sig åt sånt och att sådant agerande givetvis fördöms av tränaren så det skulle hanteras. Men det är så vanligt förekommande att det är direkt strukturellt. Min förståelse för att många som jobbar med hästarna aldrig verkat i andra branscher, att arbetet i stall är så annorlunda att folket i stallarna utgör en egen liten grupp som mest umgås med varandra och att detta, ihop med den ekonomiska omöjligheten att bedriva en träningsrörelse gör att många i stallarna inte får betalt för varje timme utan många gånger är en del av tränarnas familjer och därmed svåra att ställa samma krav på som en företagare normalt sett kan göra på sin personal, till trots så är det få saker som får mig att tappa engagemanget så som att få höra hästskötare sitta och pladdra om andras hästar högt och lågt. Ingen vill höra via omvägar från en tränares representant att tränaren visst tycker ens häst är ”ful” eller ”piss”. Absolut ingen hästägare vill höra via omvägar att tränarens personal pladdrar högt och lågt om vare sig dennes hästs egenheter eller veterinärbesök. Det är bara FÖR oseriöst och FÖR oprofessionellt. Att slarva bort hästägare på grund av sånt här skitbeteende har vi helt enkelt inte råd med. Även om man aldrig haft ett annat jobb än i ett stall måste man helt enkelt förstå att det finns en värld utanför stallbacken, en värld där sportens kunder rent av kan ha jobb där de jobbar mot kunder själva. Det här är tyvärr en sån sak där travsporten är hopplöst efter. Och att sånt här kommer fram, och då garanterat inte i en mildare form än det faktiskt sades i förstaläget, är det enda man kan vara säker på. För INGEN hästägare vill höra skitsnack om någon annans häst för precis alla förstår att då snackas det lika mycket om ens egna.

Avslutningsvis går det inte att avsluta bloggen utan att framhålla Rickard Svanstedt. Inte bara för han faktiskt, för att knyta lite an till bloggens huvudpunkt: Flocki, äger en andel i Flocki och väntar ett föl efter honom och sin Love You-märr Kaci inom kort. Utan för att min ägarföreträdde Rob Dyrdek igår blev fyra i V75 och Baron Gift blev tvåa i gulddivisionen. Att leverera en andra- och en fjärdeplats inom V75 när man har blott 30 hästar i träning är inget annat än urstarkt. Båda är dessutom att anse som hans ”egna produkter.” Utöver Robban har jag även treåriga Denise Dyrdek och tvååriga Timotejs Karamell hos Rickard så vi har förhoppningsvis en spännande framtid också!

Rob Dyrdek och Rickard Svanstedt inför segern på Åmål 16/8-19. Foto: Kurt Einevåg.