Månad: juli 2019

Efter att tränarna sagt sitt är det nu dags för hästägarna och spelarna att säga sitt. Omröstningen är öppen tills onsdagen den 31 juli.

Torsdagen den 18 juli kickar vi igång årets StoChampionat-helg med att visa upp andelsfamiljens senaste tillskott, Denise Dyrdek, i ett rundbanejobb på Bjertorp.

Klockan 11.00 samlas vi i hästägarestugan vid Bjertorps rundbana och inväntar att Denise kommer och visar upp sig. Vi har kaffet kokat och fikat uppdukat från ca 10.45! Efter jobbet går vi ner i stallet och hälsar på Denise, hennes tränare Rickard Svanstedt, nuvarande skötare Kenneth Glaas och kommande skötare Jakob Smith.

Under hela StoChampionats-helgen har sedan Rickard Svanstedt ett tält på stallbacken där alla nuvarande och potentiella hästägare är välkomna att svänga förbi på något att äta och/eller dricka när det passar var och en under helgen. Alla intressenter i Denise är välkomna! Tillträde till stallbacke får Du genom att maila linn@linnandersson.org eller sms:a 0704-92 79 49.

Vill Du titta på Denise under helgen, men inte har möjlighet att komma just på torsdagen kl 11.00 när hon går jobb, försöker vi lösa det. Kontakta mig på ovan angivna uppgifter så ska jag försöka lösa med Stall Rickard Svanstedt att Du får möjlighet till det trots att de har starthästar i dagarna tre och därför mest är inne på Axevalla.

Just nu finns det åtta (8) andelar kvar i Denise så först till kvarn… Köpanbud kommer att finnas på plats i Rickards tält hela helgen.

Denise Dyrdek_annons

I kölvattnet av 16.20 som starttid för V75 börjar äntligen vissa av pudelns kärnor utkristallisera sig. Det finns dock ett antal argument som jag ännu inte förstår och fullständigt saknar.

De allra flesta tränare verkar överens om att de tycker så sen starttid är negativ. Enda argumentet för att behålla starttiden är att det gynnar spelomsättningen. Vilket bara det i sig utlöser lite funderingar hos mig. Varje gång hästägarrekrytering diskuteras förefaller det vara tabu att diskutera hästägarens ekonomi utan det anses faktiskt komma rätt långt ner på hästägarens lista. Så å ena sidan påstås det alltså att kostnadstäckningen inte alls är så viktig som en del påstår. Å andra sidan motiveras en, bitvis väldigt kritiserad, tävlingskalender just med att ATG ska leverera så hög vinst som möjligt så sporten erhåller så mycket prismedel som möjligt som överställt precis allting annat.

I sak blir ungefär 5% av ATGs totala omsättning prismedel. Därtill ska givetvis tävlingsbanorna och allt som tillsammans utgör den svenska travsportens organisation försörjas varför ATGs totala bidrag är klart större. I just 16.20-debatten så är det dock enkom extra intäkter det fokuseras kring.

Det jag saknar är helhetsgreppet kring vad man egentligen vill uppnå med travsporten totalt? Om vårt primära syfte är att rekrytera och behålla hästägare så måste vi börja med att ta reda på vad som driver människor att bli, och fortsätta vara, hästägare. Hur hög kostnadstäckning sporten än har kommer ändå aldrig alla travhästar att gå ihop sig. Därför måste vi vara tydliga med att ägande av en travhäst kommer att vara en kostnad. Egentligen borde hästägandet blomstra för dagen. Det som år efter år toppar svenskens önskelista är “upplevelser”. Den välställda svensken vill uppleva saker. Och vad stämmer egentligen in på produkten travhästägande än just att det är en “upplevelse”?

Vår bransch, upplevelseindustrin, står såldes i stor blom och miljoner svenskar är redo att lägga en ansenlig andel av sin disponibla inkomst på just det vi erbjuder. Varför väljer de golf, äventyrsresor och spahelger istället? Vad gör vi för fel? Hur kan vi ta större marknadsandelar inom upplevelseindustrin?

Travsporten erbjuder fart, spänning, gemenskap, närheten till djur och möjligheter att ge sig ut på massor av dagsutflykter genom vårt avlånga land. Dessutom har vi som hobby en helt unik sak: denna hobby kan faktiskt komma att generera i en slant i intäkt också. Vilken annan hobby kan säga detsamma?! Vi har egentligen precis allt svensken vill ha år 2019. Vi är också anständigt duktiga på att rekrytera nya hästägare- men vi är alldeles för usla på att behålla dem.

En travhästs karriär är relativt kort. Är man lyckosam kanske tävlingskarriären är ungefär 5 år. Var femte år måste således hela kundkretsen välja om oss på nytt. Vi måste bli oerhört mycket bättre på att ta hand om kunderna så de då fortsätter att välja oss istället för att börja spela golf.

Svensken år 2019 är oerhört mån om att bli sedd, hörd och få känna sig delaktig. Dessutom är vi så pass bortskämda och välbeställda att vi tycker det är otroligt viktigt att “ha roligt”. För att möta dessa önskningar behöver travsporten således bli avsevärt bättre på att (utan inbördes ordning):

• Inkludera hästägarna. Varje enskild tränare behöver inom sin verksamhet ombesörja att varenda ägare, oavsett om den äger 1/20 i en häst eller 20 hästar själv, få känna sig delaktig i hästens vardag. Det behöver inte, bör inte ens, vara tränaren själv som gör detta för en travtränare ska i huvudsak lägga all sin tid på att köra häst, arbetsleda sin personal, läsa propositioner för att kunna matcha, plugga på inför lopp så den kan förvalta varje lopp på bästa vis, utvärdera varje häst och på alla vis ständigt utveckla sig själv som yrkesperson. Men det här borde få ha en lika naturlig del i varje travtränares verksamhet som det är självklart att man har en hovslagare. I denna sociala medier-tid är möjligheterna för detta oändliga.
• Genom att inkludera hästägarna ger man känslan av att även de har möjlighet att bli hörda själva. Den “känslan” är kanske det enskilt viktigaste för alla säljare år 2019. Svensken har för dagen ett abnormt behov av bekräftelse.
• Bjud in. Öppna upp för en tillgänglighet. Det här är inte helt lätt i praktiken då de flesta hästägare faktiskt kommer fysiskt nära sin häst just vid de tidpunkter det passar tränaren sämst: i samband med starter. Därför är det även här oerhört viktigt att ge “känslan” av tillgänglighet.
• Utbilda kunden. Genom att lära den mer om hästar och trav kommer den inte bara att bli en bättre kund för den enskilde tränaren utan även tycka allt blir otroligt mycket roligare.
• Se till att hästägaren faktiskt dyker upp. Här har vi nog den allra svåraste delen. Min uppfattning är glasklar: ska vi uppmuntra människor att fortsätta äga häst måste vi helt enkelt “se till” att de ibland dyker upp fysiskt. De ska infinna sig vid en och annan start och de ska ibland bara ut på gården där hästen bor för att träffa alla som befinner sig i hästens vardag. Detta här är helt avgörande för huruvida de kommer tycka det är så kul att äga häst att de köper en ny när deras nuvarande går i pension.

Alla dessa punkter ligger egentligen under enskilda tränares ansvar och ingen annan. Varje A-tränare är sin egna företagare och ansvaret för att locka till sig kunder är deras egna och ingen annans. Men travsporten i stort måste ju bestämma vad den själv vill.

Intäktssidan är givetvis viktig och här är ATG parten som står för den största externa delen. ATGs åsikter så som starttid för V75 och alla andra delar av tävlingskalendern är därför givetvis oerhört viktiga. Samtidigt vet precis alla, inte bara de som drivit företag utan varenda en som någonsin skött en privatekonomi, att man inte alltid får ihop semesterkassan bäst genom att ta ett extrajobb utan enklast är faktiskt oftast att se över utgifterna. Häri kan jag finna det provocerande i så många led att det endast fokuseras på ökade intäkter när samtidigt blott 5% av spelomsättningen blir prismedel.

Vart tar resten av pengarna vägen?

Även om vi dock leker med tanken att exempelvis 16.20 som starttid för V75 innebär 100 extra miljoner i årlig omsättning, vilket i sig ifrågasätts, och att de rena ekonomiska kostnaderna för dessa omsättningsmiljoner faktiskt inte är dyrare att jobba in än några andra delar av omsättningen, så innebär det alltså inte mer än runt 5 miljoner i ökade prismedel. 5 miljoner ska dock inte förringas. Det motsvarar i runda slängar de totala prismedlen för två V75-omgångar. Dessa 5 miljoner behöver dock ställas mot vad den senare starttiden kostar i andra ändar.

Att det åker färre människor till travbanan med senare starttid vet vi. ST införde till och med ersättning till banorna som kompensation för detta. Dels måste alltså frågan ställas hur mycket intäkter varje bana förlorar på detta? Denna summa borde vara väldigt lätt att ta fram. Hur mycket minskade entrépengar, hur mycket minskad korvförsäljning och hur många färre läsk säljer varje bana med en senare starttid?

Nästa fråga blir hur många färre hästägare som åker för att se sin egna häst starta och hur det påverkar sportens hästägarrekrytering? Denna förlust behöver anges i kostnad. Här borde, efter nästan fyra år med den kritiserade starttiden, både Travtränarnas Riksförbund och Travhästägarna redan ha siffror på detta och har de inte det får de fet bakläxa.

Hur påverkar detta travhästskötarna? Vid första anblick kan detta vara svårt att prissätta. Men det är inte omöjligt. Slutar en andel av alla hästskötare i yrket på grund av detta så förlorar sporten kompetens. Den kompetensen måste ersättas vilket leder till kostnader både för enskilda travtränare i form av avsättande av resurser för rekrytering men även för sporten i stort som behöver tillhandahålla fler utbildningar.

Vad mig personligen anbelangar kan V75 köras klockan 23 på söndagskvällarna. Även om just jag är för kvällstrött för att orka vara vaken för att se en enda omgång då. Men OM man verkligen kan påvisa att det är det bästa för travsporten totalt sett. Problemet är att det är väldigt stora brister i vad detta faktiskt kostar i ena änden kontra vad den ger i den andra. Allt jag härmed anser att varje travtränare måste göra för varje enskild kund behöver travsportens organisation göra för alla tränare, skötare, hästägare och alla andra som på något sätt ingår i travfamiljen. Berätta vad ni vill uppnå och vilka parametrar ni ställt emot varann: då kommer de allra flesta av oss att acceptera att vi så kör V75 precis när Kalle Anka sänds på julafton. OM det faktiskt är vad som anses bäst i stort.

My Silver Lining, Årjäng 13/7-18. Foton: ALN och privat.

 

Vid årsskiftet 2015/2016 sköts starttiden för V75 fram till klockan 16.20 från 14.30. En ganska betydelselös skillnad, kan tyckas. Jag var dock vid tidpunkten väldigt mycket på plats när V75 avgjordes och upptäckte från dag 1 hur det kom så otroligt många färre hästägare till banan. Detta påtalade jag redan under våren, vilket inte köptes av de då styrande, men något år senare hade även fler insett detsamma.

“Alla” påtalar för dagen att hästägarrekryteringen är travsportens viktigaste fråga. Utan ägare till hästarna har vi ju ingen travsport så detta är givetvis själva grunden till hela travsporten. Vi måste nog gå väldigt basic för att hitta lösningar och vi måste börja med att ställa oss vissa frågor.

1. Varför ska man äga travhäst?

Den här frågan borde varenda travtränare och varenda administratör och förtroendevald på varje bana och inom varje BAS-organisation kunna svara på som rinnande vatten även om jag väcker dem klockan 03.00 på natten. Problemet är dock att väldigt få kan det.

Det finns givetvis en enorm skiljelinje här mellan de som köper häst för att själva träna och tävla med den eller bland dem som överlåter vård och träning till någon annan. Grupp 1 svarar mestadels “hobby” och “det är roligt att hålla på med hästar”. Precis samma svar som vi får av grannens barn när vi frågar den varför den vill ha en egen ponny. Problemet är att om vi frågar travtränarna själva så kommer de att svara samma sak. De blir ju liksom travtränare för att de själva vill hålla på med hästar! Problemet är att deras kunder har en helt annan drivkraft men att kunna skifta det perspektivet är tyvärr ett av travsportens största misslyckanden. Travsportens viktigaste fråga är kort och gott: varför ska en människa köpa en travhäst och sätta i professionell träning?

Eftersom sporten alltså har ett enormt problem i att kunna svara på detta blir också alla varianter av lösningar ganska ogenomtänkta.  Måldokumentet Pegasus 2020 tog krafttag i en hel del frågor. Men jag tycker det har vissa problem med att nå ner i pudelns kärna. Själv är jag någon sorts hybrid i svar: min drivkraft är närheten till hästen- men jag kan och vill inte ta ett heltidsansvar för en häst. På så vis blir andelshästföreträdare en lysande väg för att just jag ska tycka travsport och travhästägande är roligt. Men de allra flesta vill inte ta ett så stort ansvar som det också innebär och/eller har inte det stora just hästintresset och det är alla dem som är våra potentiella kunder. Och då är frågan: What’s in it for them?

Travhästägandet har idag en kostnadstäckning på drygt 30%. Mellan tummen och pekfingret pumpar svenska travhästägare in tre miljarder årligen och får tillbaka en. “Bättre kostnadstäckning” är givetvis ett svar. Skulle fler travhästar gå mindre back skulle givetvis fler människor över huvud taget kunna äga/deläga häst. Dock kommer aldrig någonsin alla travhästar ens gå +/-0 om vi så skulle ha total kostnadstäckning på 300% istället för 30. Så “bättre kostnadstäckning”: ja, tack. Men både mer realistiskt och även viktigare: bättre fördelning så färre hästar går väldigt mycket back. Det här jobbas det redan idag med. Men vi måste tänka betydligt större. Dessutom vill jag nog utmana lite till att väcka tanken att väldigt hög kostnadstäckning medför att travsporten drivs av extrema ekonomiska intressen och i det finns det väldigt många risker.

“Det är roligt.”

Det här svaret är nog det vi måste zooma in oss på. Men vad är då det roliga? Jag skulle säga att det är en enormt mångfacetterad upplevelse att äga travhäst. Guppen på vägen är fler än stunderna av euforisk lycka och att se även guppen som “upplevelser” är nog en nyckel till huruvida man tycker det är “kul” eller inte. Och att se guppen som något som gör att lyckan vid en framgång blir just euforisk. Svenska travhästar startar ungefär 7,5 gånger per år i snitt. Det är således otroligt få minuter man faktiskt får se sin häst på banan om man tänker på hur många dygn man äger den. Dels måste vi därför göra tiden mellan starterna “roligare” men när hästen väl startar måste det bli något alldeles extra.

År 2019 har den medel-välställda svensken ett enormt utbud att välja bland. Antalet entreprenörer som pockar på dennes uppmärksamhet är oräkneligt. Andra sporter, restauranger, resebyråer, spa… Att svensken vill “uppleva” saker har helt enkelt skapat ett helt gigantiskt utbud på just saker att “uppleva”. Att få folk att faktiskt välja att lägga några tusenlappar på att köpa in sig i en travhäst för att sen lägga en tusenlapp varje månad på dennes drift innebär att vi måste kunna förklara varför den ska göra detta istället för att börja spela golf eller dra en vecka till Grekland. Travsporten måste få fler att välja oss istället för att åka på spahelg och äta god mat. Här är vår utmaning.

Att skapa en glädje kring en häst mellan starterna är varje tränares uppdrag. Här borde dock fler tränare inse att de inte kan utgå från sig själva här utan ska de utgå från sin kunds perspektiv. Det är dock deras sak. Sporten i stort måste ta ansvar för att göra själva tävlingsupplevelsen bättre.

Mediabevakningen och ATG live har gett enorma möjligheter. Därigenom kan man följa sin häst utan att vara på plats. Det innebär att det potentiella kundantalet blir oerhört mycket större då vi kan attrahera människor som bor även en bra bit från en travbana att bli hästägare, sporten blir inkluderande även mot dem som har fysiska hinder i att faktiskt kunna besöka en travbana och även tränare på mindre befolkade orter har en större potentiell kundkrets. Tack vare mailens intåg i de flestas liv går det även att bli uppdaterad i vardagen utan att själv behöva åka hem till hästen. Vi har därför enormt mycket större möjligheter att sälja in sporten idag än vad vi hade för 20 år sen. Ändå bara rasar antalet ägda hästar.

En hästägare som någonsin upplevt sin häst segra kommer leva på det i minst ett år. Det är min egna uppfattning efter 7 år och många hundra andelsägare. Upplevelsen i att se sin egna travhäst på en tävlingsbana är det enskilt viktigaste för att behålla hästägarna inom sporten och det enskilt största lockropet på nya. Alla som nån gång sett en medföljande kompis till en lycklig hästägare ser att DÄR har vi potentiell rekrytering. Därför är det oerhört viktigt att vi faktiskt uppmuntrar hästägarna att, utöver alla pengar de redan lägger på sitt hästägande, faktiskt även avsätta en hel dag och lägga en rejäl slant på bensin och dålig Rasta-mat för att faktiskt bege sig till banan där dennes häst startar. Att människor inte kan göra detta särskilt ofta på vardagarna måste vi helt enkelt acceptera. Men på helgerna borde verkligen varenda startande hästs varenda delägare vara på plats.

Så ser det inte ut. En människa med så pass god ekonomi att den kan äga/deläga en häst lever ofta både i en relation och har blivit så pass gammal att den har barn. För att personen ska kunna motivera för sin familj att de ska avsätta en hel ledig dag för att bege sig på trav måste travsporten hjälpa till.

• Dels måste vi bli oerhört mycket mer inbjudande. Det handlar inte lika mycket om pengar som om “känslan”. När man lagt så här mycket pengar redan spelar det givetvis egentligen ingen roll om man även får lägga upp emot en hundring i entré för att se sin häst. Men “känslan” av att bli bjuden betyder oerhört mycket.
• Stallbackarna är oerhört opraktiskt byggda och livsfarliga att ha massa människor utan hästvana på. I min dröm-framtid är de ombyggda med gångstråk och väl avgränsade zoner så att fler kan komma närmare hästarna utan just att störa hästarna och de som arbetar. Men dit är det långt. Här tror jag dock vi faktiskt kan ålägga tränarna och ägarföreträdarna ett mer formellt ansvar. Jag åtar mig gärna personligt ansvar för styra upp 20 personer från att bli en säkerhetsrisk om det innebär att jag faktiskt får stallbacksbiljetter åt dem alla och ges ett formellt mandat att ansvara för det. Det ställer nog även varenda tränare upp på.
• Det måste finnas bättre och mer prisvärda matupplevelser. Det vore jätteenkelt för fler banor att börja med Food Trucks.
• Starttiderna. Vi måste bara acceptera att hästägarna vare sig själva väljer eller lyckas sälja in till sina familjer att en helgstartande häst innebär att man är borta inte bara en hel dag utan även en hel kväll. När hästägarna inte ens prioriterar att åka och se sin egna häst tävla inom travets elitserie har vi ett gigantiskt problem. Hur många åtgärder vi än tar till är vi helt rökta om vi inte faktiskt lyckas locka ut hästägarna själva när deras hästar startar. Glöm “publikkris”. Lägg den åt sidan. Det är primärt hästägarna som ska vara publiken ock får vi inte ens ut dem själva övergår det mitt förstånd hur vi ska lyckas locka ut andra.

Beskedet om att V75 kommer starta klockan 16.20 även under år 2020 är en riktig knock på hästägarrekryteringen. Jag gillar verkligen att hästägarbristen är på tapeten att oja sig över. Men det känns ju smått hopplöst när det sen kommer beslut som bara visar att det inte finns nån som helst förståelse för varför problemet ens finns.