Det här blir en blogg om ett skittråkigt ämne men kommentarerna på sociala medier ger mig högt blodtryck. Jag förstår att allmänheten inte förstår. Men vi inom travet- som försvarar det vi håller på med- måste uppdatera oss bättre så vi kan svara.
Hästar som dör.
Det finns ungefär 330.000 hästar i Sverige och utifrån från deras livslängd borde en 15-20.000 avlida varje år. Många av ålder. En del i olyckor. Ett antal av sjukdomar. Andra för de skadas så allvarligt att de måste avlivas och en del avlivas av andra skäl än akut sjukdom/skada. Årligen dör 4-5 travhästar i samband med lopp och detta är vad denna blogg ska handla om. 4-5 hästar av cirka 100.000 startande innebär alltså att dödssiffran är ungefär 0,05. Fem promille.
Sen i vart fall år 2000 obduceras alla hästar som dör i samband med lopp i Sverige. Två studier har gjorts kring orsakerna bakom dödsfallen: en avseende åren 2000-2014, https://stud.epsilon.slu.se/8040/7/pokelmann_m_150616.pdf, och en avseende 2014-2019, https://www.travsport.se/siteassets/relaterade-dokument/nyheter/2022/veterinary-internal-medicne-2022.pdf?697.
Det finns några intressanta grejer, men tyvärr kunde inte studierna riktigt uppnå sitt syfte: att hitta orsaker så dödsfallen går att förebygga. Under dessa 20 år hade exempelvis inte en enda tränare haft två dödsstörtade hästar. Ingen häst befanns dopad. Det går inte att hitta gemensamma nämnare så som särskild väderlek. Över hälften dog av akut cirkulationssvikt och/eller akut lungblödning. Medialt vill sporten gärna säga att ”nånting brast”. Och gärna lägga till ”det händer människor också”.
Och ja. En hel del av dessa dödsfall hade kunnat hända utanför tävling. Och det händer givetvis. I säkerligen klart större utsträckning bara att vi inte får veta om ens en bråkdel av alla hästar som dör under träning eller hittas döda i hagen.
Men vad finns det då i dessa studier som vi kan ta med oss? Vikten av avmaskning. I synnerhet när hästarna är unga. Forskarna kan konstatera att sättet ”något brustit på” är typiskt för parasitangrepp. Dålig avmaskning under föl- och unghäståren kan leda till försvagningar som senare leder till att det brister. Dålig avmaskning av den vuxna hästen kan leda till försvagningar så att något brister.
Lungblödning är något som sannolikt drabbar en hel del tävlingshästar och det är fruktansvärt svårt att upptäcka. När det kommer blod ur näsborrarna kan man ju bara själv visualisera sig hur fruktansvärt mycket det måste ha blödit när det lyckats ta sig genom hästens hela långa hals och upp och ut. Alltså är det helt självklart att långt många fler travhästar lungblöder utan att tränaren upptäcker det.
Jag har själv haft en häst som vi faktiskt fick utdömd av försäkringsbolaget för att den lungblödde. Hästen stannade oförklarligt, den orkade helt enkelt bara inte vad den ”borde” ha gjort utifrån hur den tränade. Tränaren kontaktade en mycket erfaren, äldre travtränare som sa att det var ett typiskt symptom för lungblödning och efter nästa jobb togs hästen därför omgående till veterinär. Vilken genom en enkel halskoll kunde konstatera att det låg lite blod i halsen vilket inte kunde förklaras genom annat än att det kom från lungorna. Jag anmälde det till försäkringsbolaget och här började ett krig då jag hotade att stämma dem för oskäliga avtalsvillkor. Det var nämligen så att försäkringen endast täckte ”kronisk lungblödning”. Så för att få ut på försäkringen behövde det ske igen. Jag ifrågasatte djurskyddet i deras regler att vi var nödda att utsätta hästen för detta ännu en gång? Men ja, det var nödvändigt. Försäkringsbolaget menade att detta faktiskt kunde hända en gång och det verkligen inte var säkert det skulle ske igen utan om hästen bara fick två månader i hage skulle det kunna läka.
Så hästen åt gräs i två månader och mådde som en prins. Joggades igång och kördes i ett rundbanejobb. Och stannade. Raka vägen in på kliniken, med sele och vagn, och ner i halsen. Inget blod. Där började vi alla skrika rakt ut att ”den här hästen lungblöder och det här var sista gången han kördes- det här är rent djurplågeri. Finns det inget mer vi kan göra för att det förbannade försäkringsbolaget bara ska följa sina egna avtalsvillkor och godkänna det här?”
Man kan spola lungorna. Ner med vatten och jag ut och rivstartade bilen för att köra det på analys. Men jag behövde aldrig åka. Med blotta ögat såg veterinären att det var ”spökvatten” och kunde skriva ett intyg om att det fanns blod i lungorna.
Poängen med den här lilla anekdoten är alltså att lungblödning är sjukt svårt att upptäcka. Hur många har spolat lungorna minuterna efter ett jobb där hästen stannar liksom? Och enligt det, mycket stora, travhästförsäkringsbolaget kan alltså en häst lungblöda nån gång men det läker ut om den får vila. Tillåt mig tvivla och istället ta på mig en foliehatt och påstå att de bara är innovativa för att slippa att ersätta.
Men åter till bloggens syfte: att se sin häst falla död ner är alla hästägares, tränares och skötares skräck. Det är inte på något vis okej att en enda häst avlider genom vår användning av den. Men dödsfall i lopp är extremt sällsynt. Även om hästen tempas dagligen, äter bra foder, har ordentliga avmaskningsrutiner, vaccineras mot det mesta vi kan vaccinera mot, givetvis aldrig tränas vid minsta hosta eller snuva, pulsas efter varje jobb och tas om hand på ett sätt som bara hästar som sköts av människor avlönade för att sköta dem och därmed är under långt större uppsikt varje dygn än vad de flesta andra hästar är så kommer det att ske några gånger per år.
Men stå på er att få avmaska ordentligt även fast det numera är receptbelagt. Ingen vettig veterinär nekar er avmaskning när ni har hästar i sådan storhästhållning som vi har utan under de åren får dessa hästar helt enkelt bara avmaskas lite mer än SVA:s allmänna rekommendationer.