Månad: juli 2020

Jag vet inte hur många bloggar och Facebookinlägg jag skrivit om Isbjörn. Efter att jag avelsvärderat honom i höstas skrev jag denna: https://linnandersson.org/2019/10/26/981/Isbjörn: hela historien till och med nu

Den 8 maj 2020 blev dagen då jag förstod hur det känns att vara hästskötare. Nästan 5 år sedan jag först fick frågan om jag ville göra honom till andelshäst och 3,5 år efter att jag gjorde det. 17 starter, 8 segrar. Ett svenskt rekord och resan till Wången. Men mest av allt gav han mig bara så otroligt mycket i vardagen. 

Den 8 maj var dagen jag insåg att jag borde avtalat upp lika bra som alla andra andelshästföreträdare. Jag trodde givetvis det överenskomna 5-åriga avtalet skulle hållas. Jag hade aldrig lagt mer pengar på bara bensin än vad delägarna ersatte mig med i arvode om jag inte trott avtalet skulle hållas. Hade aldrig lagt min själ och tiotals timmar varje vecka på både hästen och för att ständigt informera delägarna om honom och samtidigt i princip dagligen få allsköns frågor av dem om jag inte trodde avtalet skulle hållas. 

Men engagemang är inte allt. Det vet alla som jobbar med hästar. Är inte delägarna nöjda ska jag givetvis inte fortsätta. 

Men slutet blev ett annat än jag någonsin kunnat föreställa mig i mina vildaste mardrömmar. Det blev ett kort mail, utan skäl angivet, där jag bara meddelades att jag avsatts. Jag kunde givetvis dängt fram avtalet och sagt att omröstningen inte ens var genomförd i enlighet med avtal. Men nånting liksom mullrade där bakom orden… Det var nåt som gav kalla kårar längs ryggraden. Redan samma kväll började de suspekta samtalen och förvirrande meddelanden från personer som så uppenbart bara sa halva sanningen. De kom från alla möjliga håll både kring Isbjörn och i periferin. Samtal så som frågor om jag och hans tränare hade stämt varann började komma innan jag ens hunnit förstå vad fan som hänt. Stämt?! Herregud, varför skulle jag ha stämt tränaren?! Och han mig?? En stämningsansökan är ju en offentlig handling. Det borde väl ingå i allmänbildningen att veta att man ringer tingsrätten för glasklart svar på det? Enstaka mail från bolagsmän om att det var en ”kupp” och de redogjorde för de mest prekära påståenden som skulle ha framförts i mail. Hela tiden bara kände jag ”ingen säger ju allt den vet. ALLA döljer nåt?!!” Jag skickade två massmail till bolaget där min desperation måste ha lyst rött på mottagarnas skärmar. Men det gav mig inga fler svar. 

Jag valde att lägga locket på helt. Samtidigt som samtalen från media kom med frågor om ”vad fan som hänt”, samtidigt som trollkonton på Facebook plötsligt började dyka upp och ställa frågor om Isbjörn. Jag satt som en fullständig åskådare till mitt egna liv samtidigt som det varje dag kom nya frågor om huruvida de mest bisarra påståendena stämde. Jag kände att ”det här är nånting som handlar om nåt jag inte kan hantera själv…” Jag ringde advokat Katarina Hallnér redan dagarna efter och tack vare henne började någon sorts ordning skapas. Jag ville ha fram sanningen. Det var vad allt handlade om. 

Katarina sa jag skulle skicka en faktura på arvodet över innevarande avtalstid. Jag la kopia till henne för jag ville alla skulle se att det inte var nåt eget litet påhitt utan att jag hade låtit en advokat gå igenom allt. Den bestreds utan något skäl angivet alls varvid Katarina krävde att bolaget skulle precisera grunderna. 

Jag själv stängde in mig helt. Varje dag fick jag samtal med frågor om de mest kränkande saker jag någonsin varit med om. Och ingenting stämde. Och det blev bara värre, värre, värre och värre i vad jag fick höra. I bolagets svar på Katarinas skrivelse anförde de att jag med ”tvång”, dvs i juridisk kontext: med våld/hot om våld, hade fått tränaren att säga upp hästen. VÅLD?!? Sagt upp hästen?! Därtill ställde bolaget ett skadeståndsanspråk om 100.000 kronor till mig. Vad i hela världen hade jag gjort som innebar att jag var skyldig dem hundra tusen kronor? Återigen krävde Katarina att de åtminstone skulle precisera hur skadeståndsbeloppet räknats fram. Inget svar. 

Vid tidpunkten för den 15 juni hade precis allt passerat varenda gräns som finns. Vi lämnade in stämningsansökan. En förhoppning om att domstolen skulle förmå dem att åtminstone tydliggöra vad fan jag gjort?

Den 14 juli erbjöd bolaget att utge hela det yrkade beloppet för att slippa svara tingsrätten ens om sin inställning. Så den dagen finns en dom från Stockholms tingsrätt på allt jag skrivit i denna del. 

Innan dess hade vi äntligen fått ut ett 11 sidor långt dokument innehållande totalt 34 mail inom bolaget under perioden 7-11 maj. Det tog mig två dagar att över huvud taget kunna formulera en vettig tanke efter det. 

Jag har krönikörat/bloggat i nästan 5 år. Jag har många gånger stuckit ut hakan och ibland visat mig haft fel. Då får man stå för det. Jag har aldrig blivit vare sig förtalsanmäld eller krävts på en enda krona i skadestånd. För ibland får man pudla. Man får ställa sig upp, förbehållslöst be om ursäkt, ärligt förklara sig och fråga vad man kan göra för att ställa saker till rätta. Så tycker jag man agerar bara. Jag har vidare mötts av enorma högar med dynga genom åren på sociala medier. Det har bitvis varit tufft, främst för mina närmaste vänner och familj, men det får man ta till viss del. Kritiserar jag exempelvis ett regelverk eller ett styre och publicerar själv det öppet för kommentarer kan det ibland gå lite överstyr med dem som inte förstår skillnaden på sak och person. Men där ser en ju vad som står i vart fall. Och har en möjlighet att bemöta om en vill. Och de påverkar mig ju inte så att jag förlorar enskilda uppdrag. 

Jag har dock aldrig i hela mitt liv sett saker påstås om mig så som det gjordes i denna mailkonversation. Och det hade skett helt bakom min rygg. Helt utan möjlighet att ens få bemöta och hur det, i mail efter mail, klargörs vikten av att jag INTE får veta för då kan bolaget ”få problem både juridiskt och ekonomiskt eftersom jag är juridiskt skolad.” Jag skulle inte få veta. Alla dessa grova förtal var menade att sägas bakom min rygg utan att jag över huvud taget skulle få veta vad jag påstods ha gjort och än mindre ges möjlighet att bemöta. 

Frågorna som kom till mig från alla möjliga håll från personer som ville kolla om det som de ”hört” stämde överrumplade mig fullständigt. En sak om jag faktiskt hade gjort något jag velat dölja. Då hade jag ju ändå vetat hur saker låg till innerst inne och mer ”störts” av frågan. Men det var ju saker helt tagna ur luften jag fick. Jag blev folkskygg. Fick ångest varje gång telefonen avgav ljud för vad fan skulle nu för bisarr fråga komma? Jag kunde omöjligt koncentrera mig på att jobba. Tvingades säga nej till uppdrag för jag hade helt enkelt inte ordning i huvudet. Jag låg under mer än en månad mest hemma i fosterställning dygnet runt. Under Elitloppet satt jag i djupt samtal med mina närmaste och sa att jag inte trodde jag klarade mer nu utan började fundera på om jag skulle ta professionell hjälp. Jag mådde bara nåt så fruktansvärt dåligt, hade tryck över bröstet, kunde inte sova- vilket gjorde att hela dagarna bara blev ett töcken. Jag saknade Isbjörn så jag grät och kände mig så vansinnigt respektlöst behandlad över att jag inte ens kunde få ett konkret skäl till varför de kickat mig genom en omröstning jag inte ens visste om att de genomfört och än mindre varför. Massor av folk frågade om hästen och varför han inte årsdebuterat än och jag ville inte berätta för nån att jag inte längre företrädde honom. För jag hade ju inget svar på den naturliga följdfrågan: ”varför inte?”

Samtidigt som jag febrilt slitit i 10 veckor för att kunna reda ut det så alla inblandade bara skulle kunna gå vidare utan att det skulle bli någon ”stor grej” utåt av det, och dagligen brutit ihop över frustration över hur vuxna människor kan vara så ovilliga att bara stå för vad de sagt, så pågick kampen för att hålla skenet uppe utåt. Inte ta bort Isbjörn från nån media. Bara skriva om annat. Vid alla frågor från allmänheten om varför han inte årsdebuterat än: bara mumla nåt som hintade om något fel på hästen jag bara inte ville prata om. Fejka ett happy life på sociala medier. Inte yppa för fler än några noggrant utvalda om hur fruktansvärt dåligt jag mådde. För då hade frågorna kommit. Och jag ville inte ha några frågor innan jag hade några svar. Det finns personer i min absoluta närhet som får veta vad som faktiskt hänt först i denna blogg. För jag har inte ens klarat att berätta för många ens nära vad som hänt. För jag visste inte hur jag skulle svara på deras självklara följdfrågor. Vilket skulle lett till en situation där jag bara återigen känt maktlösheten inför att över huvud taget inte ens kunna svara på frågor om mig själv. För jag visste ju inte. Jag var ju bara en åskådare likt dem. En åskådare till mitt egna liv. 

Bloggen blev min tillflykt. Att få grotta ner mig i något helt opersonligt var enda sättet att kunna få ordning på tankarna. Helt sjukt nog blev Propulsionhärvan min vändpunkt. Att få grotta ner sig i den och samtidigt ges den tillfredsställelsen att bli läst nästan 40.000 gånger på en vecka och få väldigt mycket beröm bidrog faktiskt till att nån sorts självkänsla började komma åter och jag kunde ta mig vidare från stadiet ”förkrossad” till mer stadiet ”förbannad”. Och sen när stämningsansökan lämnades in den 15 juni kändes det som en enorm mental brytpunkt. Den knäckta Linn finns kvar och dyker upp några gånger varje dag än idag. Men skinnet på näsan har växt ut igen. 

Den maktlöshet jag kände under de två månaderna när jag satt som en åskådare till mig egna liv och bara såg det rasera mitt framför mina egna ögon önskar jag ingen annan att någonsin få uppleva.

Idag har nästan en vecka gått sen jag både sett mailen och domstolens dom kommit. Direkt berörda personer, mina närmaste vänner och några av mina viktigaste affärsbekanta är informerade. De har fått se mailen med egna ögon och jag är så tacksam för allt deras stöd. Vi lever i ett land och i en bransch där man förväntas ständigt ”vända andra kinden till”. Man är ”bråkig” och ”tjafsig” om man säger ifrån. INGEN som sett dessa mail tycker jag ska göra det utan att det här är så långt över alla gränser att någon annan väg än att vidtaga rättsliga åtgärder helt enkelt inte finns. Jag har vigt mina 38 år åt att fokusera på andras problem. Att processa och skipa rättvisa åt andra är mitt liv. Det här blir mitt livs första, och förhoppningsvis enda, strid för bara mig själv. Jag kräver helt enkelt upprättelse och är så tacksam mot min advokat Katarina som ömsom lotsar, ömsom bär och ömsom ställer sig framför och tar striden åt mig. Juridiskt sett skulle jag fixa det själv. Men man ska inte hantera sina egna problem. Man kan inte tänka klart när man är så personligt berörd, på så fruktansvärt många plan, som jag är i det här. 

Utifrån att jag nu gett Katarina i uppdrag att vidta alla rättsliga åtgärder hon anser nödvändiga kan jag givetvis inte i nuläget gå in på detaljer i vad som skrivits och vilka namngivna personer som står bakom de bisarra förtalen. Det smärtar mig för jag skulle verkligen vilja fria alla de delägare som över huvud taget inte deltog i detta. Men mantrat som hållit mitt huvud över vattenytan, eller, i klartext: stoppat mig från att hoppa från min balkong på femte våningen, under de två värsta månaderna i mitt liv är: ”sanningen kommer alltid fram.” Och det kommer ske för dem också. Förtal väcks alltid mot enskild och inte mot bolag så alla som är oskyldiga i det här kommer att frias på så vis.

Detta är också skälet till att jag nu slutar med andelshästar. Jag behåller givetvis alla jag åtagit mig. Men när en sån här sak ens kan hända så tackar jag för mig. Jag har lagt åtta år av mitt liv och totala engagemang samt ådrog mig en kvarts miljon i studieskulder för att bli proffs på just trav-juridik och därefter för att leva ett liv där jag försökte få fler människor att upptäcka tjusningen med trav och som älskade att deläga häst. Det räcker nu. Jag kände det redan den 8 maj men ville ge mig själv tid att komma över det. Men nu har jag känt så här i mer än två månader. Det här knäckte allt mitt engagemang i att värva och bibehålla hästägare till travsporten. Det blev åtta år, över 20 hästar och delägare som köpt över 400 andelar. Men när en sån här sak kan hända, och det kring en häst vars delägare fått uppleva allt de fått uppleva och om en häst jag lagt ner min själ så totalt i att den till och med är avelsgodkänd, så blir det min spik i kistan för andelshästar. 

Så tack för dessa år, Isbjörn. Det har varit en resa jag aldrig kommer glömma och jag skulle ge allt för att få dig tillbaka i mitt liv. Hoppas du får ett långt och fantastiskt liv och radar upp segrar. Kommer aldrig glömma efter dina segrar när du liksom letade rätt på mig vid bankanten och hela du strålade av stolthet: ”JAG VANN!!” Och hur du tvärnitade och skulle bli kramad och då såg dig om och försäkrade dig om att ALLA såg hur älskad och hyllad du blev. 

Jag hoppas du varje dag i resten av ditt liv har någon annan människa som kommer berätta för dig att du är världens mesta häst.

Igår ramlade jag in i ett nytt inlägg, signerat alltid lika intressanta Jenny Persson, på Facebook. Jenny facebookade “kastrera mera” och fick givetvis omedelbart mothugg. Utifrån min blogg häromdagen om hur förtvivlat svårt det är att få ekonomi i avelshingstar kände jag att jag var lite inne i tankarna redan, så att säga.

Hamnade i vild diskussion med en meningsmotståndare, vilken sedermera landade i att vi nog faktiskt ändå tyckte rätt lika, och det samtalet övergick sedan till messenger där vi lite friare kunde name droppa för att förtydliga våra ställningstaganden. Facebook när det är som allra bäst, helt enkelt.

Jag anser det generellt kastreras för lite inom travet. Till viss del av rent etiska aspekter. En travhästs karriär är kort och livet efter en tävlingskarriär är mörkt för en hingst. Medan en valack faktiskt åtminstone, i större utsträckning, kan ges chansen att få bli en ridhäst. Hingsthållning är dock oerhört svårt och möjligheterna att kunna omskola och omplacera en före detta travhingst är mycket små. Men om vi bortser från den aspekten och håller oss rent till hingstens liv som tävlingshäst är även det betydligt torftigare än en valacks. Här blir jag vansinnigt provocerad över att det till syven och sist är hästens ägare som bestämmer huruvida detta ingrepp ska göras eller ej. Och travhästägares hästkunskap är överlag låg. It’s a fact. Ingen kritik mot någon enskild. Men travhästägare som överlåter sin häst i A-träning har överlag avsevärt sämre hästkunskap än de som tar hand om hästen. Vilket är en ren nödvändighet för att vi ska kunna ha 8000 travhästar i A-träning. Skulle det finnas krav på hästkunskap bland hästägarna skulle vi helt enkelt inte kunna ha lika många hästägare.

Det här innebär dock att människor som faktiskt inte kan bäst fattar besluten. En annan ordning än att den som äger hästen faktiskt bestämmer huruvida den ska byta kön eller ej vore givetvis omöjlig. Även om en av landets största andelshäsförmedlare effektivt avtalat bort delägarnas möjlighet till det utan avtalat att alla typer av operativa ingrepp ensamt beslutas av tränaren. Det tycker jag i sak är fel. Hästens ägare ska bestämma.

Detta medför dock att när en tränare inte tycker en hingst längre ska vara hingst så kommer den mötas av allt från att detta krossar drömmen om en avelshingst (läs mer: Så här mycket kostar en kommersiell avelshingst varje år) till att “det är synd om hästen”. Drömkrossen är en sak, men det sistnämnda är ett rent och skärt förmänskligande av en häst som ändock får mig att överväga om inte andelshästförmedlarens avtal ändå fyller ett syfte…

Alla som haft en okastrerad hankatt i mars: upp med en hand ni som tror att den faktiskt mår bra?

En häst är 500 kg flyktdjur med en hjärna stor som en clementin. Den har inte mänskliga tankar: den lever på instinkter. Det finns inte mycket “underbart” för en avelshingst. Det är halvt roligt på fyllan att höra män skrävla om att avelshingstar måste leva drömliv. Det är inte ett dugg kul om man på riktigt tagit hand om en avelshingst. Det är det mest stressade djur ni kan tänka er. De känner konkurrens mot andra hingstar och i många fall förefaller de även känna enorm prestationsångest inför att hoppa på en bock. Det är verkligen inte så lätt att tappa en hingst tre gånger i veckan som folk vill tro. En del hingstar vägrar hoppa när deras favoritmänniska är med. Trolig teori på det: en hingst behöver en stark ledare för att gå att hantera och det innebär att hingsten själv inte känner sig ranghögst. I det vilda få bara alfahannen betäcka. En del hingstar vill ha det mörkt, andra ljust, en del vägrar hoppa för tidigt på morgonen och andra sent på kvällen.

Vidare känner en avelshingst ofta konstant stress. Det tar sig i uttryck som att den vandrar mycket, äter för lite och/eller inte tillgodogör sig maten, biter sig själv (främst i ljumskarna) eller blir allmänt svår i hanteringen så den på något vis skadar sig själv eller andra. Eller så känner de bara en inre stress. För att inte tala om hur ont i kroppen hingstarna kan få av sitt jobb. Hur som helst tappar de oftast mycket i vikt mitt under säsongen så att sköta avelshingstar är helt enkelt inget annat än horsemanship på hög nivå.

Så nej, dra inte ert tråkiga skämt för mig.

Denna stress kan givetvis även hingstar som aldrig verkat i aveln känna. Hingsthållning är helt enkelt skitsvårt. Jag får fullständig panik när jag går in i ett stall och ser hur hingstar placerats på rad med öppna boxdörrar och gör attacker mot alla hästar som passerar på gången. Det finns inget roligt med det utan är ett rent stressbeteende. Den känner ett behov av att vakta sitt revir (sin box). Här dör jag en smula varje gång nån skrattar åt detta. Eller hingstar som rejsar runt i hagen och sen går på bakbenen in. “Ho ho, vad busig”, skrattas det. Nej, den beter sig på ett sätt så den riskerar att skada både sig själv och andra. Och skadeståndet du åker på när detta lilla “busfrö” slagit ner en människa och kommer lös på gården, orsakar kaos bland andra hingstar och sen tar sig in i en stohage skulle nog få ditt skratt att fastna en smula i halsen. Och då är det inte kostnaderna när hingsten betäckt ett dyrt tävlingssto jag tänker på. Det skulle gå att åtgärda med en abortspruta. Jag tänker mer på när det lilla busfröet försökt betäcka ett sto som inte alls är i brunst och hon sparkar ihjäl den lilla ponken.

Så med alla gullerier kring hingstar eliminerade högg jag in på statistiken. Jag ville helt enkelt ta reda på om valacker överlag är mer framgångsrika än hingstar.

Många anser att “alla bra hästar är hingstar”. Det kan statistiken definitivt bekräfta. Här menar jag bara att om hästen blir bra, och det dessutom väldigt tidigt, så är det ju en av de hingstarna som bevisligen klarar av att vara hingst. En kastration är ett ingrepp, det vill säga en risk, och det kostar pengar samt kräver ungefär sex veckors medicinskt träningsbortfall. Och ytterligare tid för hingsten ska fatta i huvudet att den numera är valack. Här menar jag helt enkelt att ska man vinna Kriteriet har man inte råd att hingsten börjar trilskas och sen tappa den tiden en kastration innebär. Så att de flesta deltagarna i kriteriefältet är hingstar (8/12 i fjol) beror på att de som kommer dit klarar av att vara det. Nu pratar vi dessa som på sommaren som treåringar knappt klarar att kvala. Redan där har de tappat två av sina tre unghästsäsonger och avelsvärdet är helt enkelt borta. Oavsett hur fint stammad hingsten är. Har den inte unghästmeriter av absolut högsta nationella klass kommer den aldrig ges chansen i kommersiell avel av stoägarna. Så då handlar det om huruvida du vill fortsätta med din, de facto redan havererade, dröm eller försöka få en trevlig tävlingshäst.

Topp 10 över vinstrikaste fadershingstar i Sverige år 2019: hingstar

Topp 10 över vinstrikaste fadershingstar i Sverige år 2019: valacker

Det finns säkerligen statistik över hur många hingstar som kastreras och när så denna statistik får ju tas för vad den är: det är en statistik och invändningar går att göra i oändlighet. Men vi kan alltså konstatera att de 10 vinstrikaste avelshingstarna på hingstar hade 148 startande hingst-avkommor i fjol vilka gjorde 1 139 starter. De 10 vinstrikaste avelshingstarna på valacker hade 925 startande valack-avkommor vilka gjorde 8 468 starter. Totalt sprang den första gruppen in 69 553 403 kronor och den andra 103 625 794 kronor.

Lite sammanställning
Antal starter i snitt per startande avkomma: hingstar 7,7, valacker 9,2
Segerprocent: hingstar 24,1, valacker 12,6
Totalt insprunget i snitt per startande avkomma: hingstar 469 955, valacker 112 028

Detta gäller dock alla avkommor, det vill säga inklusive hingstarnas unghästar. Då det är unghästloppen som är klart mest lukrativa, och man därmed sällan har tid att delta med en valack, så är statistiken tydlig: hingstar är mer ekonomiskt lönsamma än valacker. Om de klarar av att vara hingstar.

Eftersom det är min tes anser jag mig här styrkt. Nu rörde dock frågan alla dessa hingstar som inte funkar som hingstar och således inte hinner utvecklas nog för att delta i unghästcirkusen. Tack vare ST:s utmärkta statistiksidor går exakt samma koll att göra även för bara avkommorna som är 5 år och äldre.

Topp 10 över vinstrikaste fadershingstar i Sverige år 2019: 5-åriga och äldre hingstar

Topp 10 över vinstrikaste fadershingstar i Sverige år 2019: 5-åriga och äldre valacker

Antal startande: hingstar 70, valacker 647
Totalt antal starter: hingstar 589, valacker 6 300
Totalt insprunget: hingstar 31 294 210, valacker 70 962 594
Antal starter i snitt per startande avkomma: hingstar 8,4, valacker 9,7
Segerprocent: hingstar 17,4, valacker 11,4
Totalt insprunget i snitt per startande avkomma: hingstar 447 060, valacker 109 262

Utifrån det enorma överantalet valacker gissar jag valackernas siffror skulle bli bättre om man tog med allihopa. Det är helt uppenbart betydligt bättre bredd bland valacker.

Summa summarum
Funkar din hingst som hingst: kastrera inte. Av de hingstar som faktiskt startar har de både bättre segerprocent och springer in mer pengar både totalt i snitt per start. Du kommer dock upptäcka rätt tidigt om den inte gör det. Då 33% av kriteriefältet i fjol var valacker visar det dock också att börjar din hingst trilskas kan du ändå få en kulltopp: om du kastrerar direkt och inte slösar bort massa tid.

På sommaren som helt omeriterad treåring är som sagt dock din dröm om en avelshingst ändå död så vill du då istället för en icke fungerande häst ha en häst som faktiskt har större chans att starta och det dessutom oftare: kastrera.

Avslutningsvis, för att bespara mig själv en handfull hysteriska meddelanden: nej, jag tror inte kastration är ett mirakel som löser allt. Jag tror vidare det finns en och annan riktigt feg hingst som verkligen behöver sitt testosteron för att inte bli en hysterisk, och på så sätt istället: farlig, valack. Jag menar bara att den bedömningen i huvudsak bör göras av de professionella personer du valt att ta hand om den. Statistiken över vilka hingstar som i större utsträckning har klart bättre resultat om avkommorna får bli valacker är tydlig. Så med det känner jag ännu starkare att allt bara hade underlättats väldeliga om jag kunnat registrera min vilding med Ready Cash som farfar och Conny Nobel som morfar direkt. Statistiskt sett var inte hans avelsvärde borta redan semineringen vid torde han tyvärr få svårt att ta ett travsteg på en bana som hingst… Eftersom kastration dock är ett ingrepp och jag tror en unghäst mår bra av att ha sina hormoner så jag tror det är bra för den fysiska utvecklingen att få vara hingst till tre års ålder så får han ändock en chans. Men sen ryker kulorna innan han hinner säga “champagne”.

Noir de Noir (hingst e. Flocki d’Aurcy), sju veckor, släpps på bete med mamma Charmant Hornline.

Jag ber om ursäkt om jag inleder med att förstöra helgen med att krossa massor av hästägares dröm med denna blogg. Med idag ska jag redogöra för ekonomin i att äga en avelshingst. Jag kommer enbart prata varmblod och inte kallblod. För kallblodshingstar är avgifterna lite lägre, men å andra sidan så även levande föl-avgifterna och de får ännu färre ston. Så ekonomin bland kallbloden är ännu sämre.

Många hästägare har en dröm om att någon gång få äga en avelshingst. Jag har väl kastrerat en sisådär 10 andelshästar genom åren och inte en enda gång har kommentarer om att detta dödar drömmen om en avelshingst inte dykt upp. Till stor del verkar det handla om själva drömmen. Och den må en få ha. Men väldigt många tror att det finns oerhörda pengar i aveln- även om en inte råkade äga Maharajah eller Readly Express.

I Sverige får idag alla varmblodiga travhingstar, såvida de inte har grava, veterinära defekter, visas för avelsvärderingsnämnden och därefter söka betäckningsbevis för att tillåtas verka som avelshingstar. Detta sedan en EU-dom för ca 10 år sen. EU:s själva grundbult är ju nämligen konsumentens rätt att själv få välja. Kallblod anses ännu vara en egen ras och är därmed undantagen: där gäller fortsatt godkänd eller ej godkänd. Därmed sökte hela 156 hingstar svenskt betäckningsbevis år 2019. Dessa 156 hingstar betäckte sammanlagt 3563 ston, varav 2972 betäcktes med i Sverige uppstallade hingstar och resten med listhingstar. Det vill säga ett snitt om 23 ston per hingst. I runda slängar resulterar ungefär 66-75% av alla betäckningar i ett livsdugligt föl. Så 23 betäckta ston innebär ungefär 16 levande föl.

Flocki d’Aurcy firar här att han passerat 60 betäckta ston i Sverige i år.

Kostnader
Att avelsvärdera en hingst kostar 15 000 kronor. Därtill ska hingsten förberedas, fixas till och köras dit samt visas upp av nån som behärskar det. Faktisk kostnad således ungefär det dubbla.

Själva betäckningsbeviset kostar 8 750 kronor per år.

För att få verka i aveln måste hingsten varje år genomföra CEM-tester, en typ av könssjukdom. Det är lite olika hur många den behöver genomföra beroende på om den ska verka med färskt, fryst och exporteras. Ska du göra allt krävs fyra. Lyckas inte lokalisera exakt kostnad då jag fick alternera veterinärer och beställa provtagning separat i år, men runt 4000 i vart fall. För att inte tala om planeringen då det är extremt styrt över när dessa ska utföras. Totalt är det strikt styrda datum under en två månaders-period.

Under betäckningssäsongen ska hingsten stallas upp på en station. De flesta hingststationer tar för det bokningsavgiften och en dagsavgift om runt 140 kronor per dag. Utöver det ska hingsten givetvis hållas även de 8-9 månader den inte verkar i aveln och en avelshingst är ju alltid sin egen marknadsföring. Den bör alltså vara lagom tjock, glad, friserad och med fina fossingar 365 dagar om året. Total uppstallningskostnad, inklusive skoning och sedvanliga veterinärkostnader så som avmaskningar och vaccinationer, samt nån transport nånstans blir runt 100 000 per år.

Ska man ha en kommersiell avelshingst är den värdefull och försäkringen blir således dyr. Livförsäkringar kostar ungefär 3% av försäkringsvärdet per år. Värderar du din hingst till tre miljoner kostar således bara försäkringen runt 70 000 årligen.

Vill du att avkommorna ska anmälas till Breeders Crown? Okej. Grundavgiften per år är 15 000 spänn. Sen tillkommer 500 spänn per betäckt sto (OBS: ja, betäckt sto) och sen 3% av den officiella levande föl-avgiften. Har du exempelvis en hingst som betäcker 50 ston per år till ett officiellt pris om 25 000 kronor, varav hälften är ägarnas själva, så de inte betalar levande föl-avgift, och av de där övriga 25 kanske du rabatterade 10 av dem en hel del för det var riktigt bra ston och/eller stoägaren kom med tre ston på ett bräde och ville ha mängdrabatt? Det spelar ingen roll. 750 spänn per fött föl, oavsett om levande föl-avgiften är gratis, kostar det.

Marknadsföring
I en marknad där 156 hingstar slåss om 3 563 ston måste du givetvis arbeta hårt för att några av dessa ska välja just DIN hingst. En helsida i Travrondens vinternummer är kraftigt rabatterad om du även bokar en helsida i deras avelsnummer. Total kostnad är då 25 000 kronor. Om du är duktig på att göra själva annonsen själv. Annars får du betala en slant för att nån ska göra den också. Sulkysports två liknande nummer kostar 20 000. Vill du alltså ha den mest basic marknadsföringen i kommersiell media ett år kostar det 45 000 kronor.

Banners och sånt på tidningarnas webbplatser då? Nja, alltså dessa har blivit rätt dyra numera när allt fler läsare övergår till digitalt. Dessutom behöver man betala för rätt många såna för att de faktiskt ska nå ut till läsarnas i det övriga havet av information. Jag har pratat med flera medier om hur man skulle kunna lägga upp en sån kampanj och det slutar ungefär med att vill man göra det ordentligt snackar vi summor runt 100 000. Börjar man snåla in blir det liksom lite pärlor åt svin då annonserna helt enkelt inte syns och/eller återupprepas för sällan så folk inte riktigt får dem inpräntade i medvetandet.

Hingstdagar är dock väldigt trevligt! Om man har en väluppfostrad hingst i vart fall… Utöver att det i ärlighetens namn är lite svårt att avgöra hur många av åskådarna som faktiskt är potentiella stoägare så är det ändå väldigt trevliga tillställningar som jag definitivt tror ger synergieffekter. Deltagande på en hingstdag kostar omkring 10 000 kronor. Sen ska då hingsten transporteras dit och visas upp av någon. Utöver att det då, liksom det här med själva avelsvärderingen, kräver en hel del förarbete så hingsten verkligen är i både fysiskt skick och hanterbar nog att faktiskt kunna göra reklam för sig själv. Under 15 000 bara för att nån ska köra ner hingsten och delta den dagen är således omöjligt att understiga.

Summa marknadsföring
Marknadsföringsbudgetar är oftast hemliga. Men det är inte svårt att öla lite med olika hingsthållare och därmed krasst konstatera att de vanligtvis landar på 2-300 000 per år.

Som jag skrev ovan tillfaller oftast bokningsavgiften stationen där hingsten är uppstallad. Det kan låta lukrativt att casha in 2-3 000 kronor för att bara administrera en bokning. Jag erinrar dock om att Sverige är byråkratins högborg. Timpenningen för att hantera alla bokningar, tapp och fördela seminen i sina strån, transporter och sen redovisa till ST över hr många ston som betäcktes, varav hur många som blev dräktiga, varav på första brunsten, och sen ta emot rapporter för levande föl, fakturera levande föl-avgift, skicka språngsedlar och slutligen redovisa allt till ST, slutar sedermera sannolikt på långt under lägsta kollektivavtalade minimilönen. Sen tillkommer ju en hel del annan administration också.

Total driftkostnad för en genomsnittlig kommersiell avelshingst kan således omöjligen understiga ungefär en halv miljon per år. Lyckas man med det äger man antingen Readly Express eller så har man en väldigt billig hingst som knappt marknadsförs kommersiellt.

Det som inte ens är inräknat är sen då hingsten inköp. Om vi plockar bort den handfull hingstar som blev en Maharajah på tävlingsbanan vars ägare sen tog den till avel, dessa kan inte bara åtnjuta höga levande föl-intäkter utan kan givetvis hålla nere marknadsföringen, så kostar en kommersiellt gångbar hingst några miljoner att köpa in. Sisådär 3 till 5 miljoner för en hingst man tror ska kunna verka i kommersiell avel, det vill säga: faktiskt gå ihop sig. Då räcker det inte med några 23 ston per år för att få avkastning till det.

År 2019 betäckte 20 av dessa, varav 18 i Sverige uppstallade, 156 hingstar 50 ston eller fler. Vid 50 betäckningar föds således 30-40 föl. Om vi leker med tanken att 30 är betalda och det till ett snitt om 25 000 per föl inbringar det alltså 750 000 kronor per år. En förtjänst på ungefär en kvarts miljon. Inköpet av hingsten borträknat. Om jag är väldigt snäll i matematiken skulle jag kunna drista mig till att dra gränsen vid 30 ston för att kalla det “en kommersiell avelshingst.” Med reservation för att jag räknat ut detta för hand nådde 34 svenskuppstallade hingstar 30 ston. 34 hingstar i Sverige är alltså antalet hingstar vi, med enormt mått av snäll beräkning, skulle kunna kalla “kommersiella avelshingstar”.

Men. En liten bonus. Denna lukrativa utländska marknad då?
Ja, denna dröm att kunna skicka fryst semin till andra länder! Måste väl vara lukrativt?? I vart fall då för dessa 34 kommersiella avelshingstar vi nu är nere på.

Utöver då dessa extra CEM-tester så ska hingsten tappas och frysas. Total kostnad för transport till en station som är expert på sånt, inklusive kostnaderna för att få detta gjort landade på 40 000 kronor. För de 40 000 fick vi sex hopp på bocken. Har en turen att ha en så oerhört fertil hingst som jag fick en dock ut 72 doser på de sex hoppen. Utländska agenter vill ha tre doser per sto. En tuff förhandlare klämmer ner det till två. Om seminen verkligen är en bit över 35% levande även efter upptining alltså. Så dessa 40 000 investerade kronor räcker alltså till att betjäna 24-36 ston. Och dräktigheten med fryst är sämre än med färskt så en når knappast några 70-75% i levande föl utan blir det fler än 20 föl får en nog vara lycklig. Eftersom den utländska agenten står för alla kostnader i det landet kräver den givetvis betalt för att tillhandahålla seminen där, lösa betäckningsbevis och marknadsföra. En vanlig fördelning är att den utländska agenten erhåller bokningsavgifter, två betäckningar själv plus 20-30% av övriga intäkter. Så visst: som hingsthållare räcker det med ett par-tre betalande födda föl utomlands för det ska bli en +/-0 affär. Men det går inte ihop sig för den utländska agenten så med sånt litet intresse vill ingen utländsk agent lista ens hingst.

Slutsatser
Jag är väldigt för en öppen marknad där kunden själv får välja. Jag tror vidare det är oerhört bra för bredden inom svensk travsport att denna enormt överexploaterade hingstmarknad leder till många budgetalternativ. I en tid då sporten tappar hästägare snabbare än den rekryterar nya och trenden för uppfödning är ganska icke-ljus är allt som stimulerar en uppfödning bra.

Däremot innebär detta att hingsthållningen, liksom allt annat inom travsporten, är på väg att bli extremt segregerad. Av de 34 populäraste svenskuppstallade hingstarna i fjol får jag det till att 6 är så kallade “budget-hingstar”, det vill säga en levande föl-avgift om högst 20 000 kronor. Samtidigt kostade 13 mer än 40 000 i levande föl. Så antingen måste en mångmiljon-investering göras för att ha en superhajpad hingst eller så blir hingsthållning en lite okommersiell hobby. Som mot allt annat inom svensk travsport är det mellanskiktet som kommer dö ut. Antalet “hyfsade” hingstar i 30 000 kronors-klassen blir förlorarna. Jag har ingen klockren lösning, jag vill bara framhålla hur det faktiskt ser ut för en svensk hingsthållare idag.

Nånting som dock provocerar mig oerhört i detta är att samtidigt som 156 hingstar slogs om 3 563 ston i år, varav alltså endast 2 972 betäcktes med i Sverige uppstallade hingstar, betäcktes 874 svenska ston i andra länder. Dessa 874 stons avkommor kommer sedan att transporteras till Sverige innan årsskiftet när de fyller 1 och därefter åtnjuta samma tävlingsrättigheter och samma uppfödarpremier som avkommorna till de 2 972 ston som stallats upp på svensk mark och betäckt med en i Sverige uppstallad hingst.

I en tid då hela det svenska jordbruket över huvud taget existerar tack vare EU-stöd sitter Svensk Travsport och uppmuntrar stoägare att skicka sina ston till andra länder. Tänk om dessa 874 ston istället kunde stallas upp dessa närmare två år de är borta på ett svenskt stuteri och betäckas med en svenskuppstallad hingst istället. Då skulle incitamenten för att faktiskt importera fler hingstar, vilka kan stallas upp på svenska hingststationer, generera intäkter till svenska banors hingstdagar och bidra till en svensk levande landsbygd öka. Jag känner till argumenten att “det handlar ju om huruvida vi vill ha tillgång till det bästa blodet”. Jag känner bara att argumentet haltar värre än undertecknad efter att ha ridit intervaller på Bjertorp. Frågan ska vara: “hur får vi svensk travsport, svenska stuterier, svenska hingsthållare, svenska uppfödare och hästar uppfödda i enlighet med svenska djurskyddsregler att må bättre och bli fler?

Igår meddelade Solvalla att deras ordförande avgår. Eftersom den banan verkar byta ordförande oftare än jag blippar gymkortet rönte det mig ingen större uppmärksamhet. Längre ner i artikeln nämndes dock även, lite i förbifarten, att styrelsens enda kvinnliga ledamot valde att avgå i förtid.

I måndags extraknäckte jag som det roligaste som finns, att sela ut starthästar, och var därför på Mantorp. Då Helen Anns Invitation avgjordes var det många kvinnliga licensinnehavare där. Som av en händelse hade jag tidigare den dagen fått ett telefonsamtal från en kvinnlig A-tränare som bett om hjälp att få bolla lite hur man förhåller sig till det klimatet som kvinnliga utövare ändå anser sig uppleva än idag, år 2020, inom svensk travsport. Jag hamnade på Mantorp i samma stall som en av hästarna som skulle starta i Helen Anns och den ägdes av ett supertrevligt amatörpar. Hamnade i lite sånt där trevligt småprat ihop med den kvinnliga ägaren och kusken. Om hur kul vi, som kvinnliga hästägare, tyckte det var att det finns så många duktiga kvinnliga kuskar numera och att såna här, egentligen föråldrade, saker som damlopp faktiskt fyller en funktion. Med 40.000 i förstapris vill många anmäla och det leder till att några liksom uppmärksammas att “men gud- den här kusken var ju skitduktig! Henne vill jag definitivt ha igen även i vanliga lopp.” Det är egentligen rätt sjukt att travsporten år 2020 ännu ens har damlopp. Men de fyller dessvärre en jätteviktig funktion. För travsporten är Sveriges de facto kanske mest ojämställda bransch.

Sverige är idag ett av världens de juro mest jämställda länder. Kvinnor och män har samma rättigheter och ingen får diskrimineras på grund av sitt kön. Jämställdhet är dock ingen självklarhet. Det är inte många årtionden sen man i Sverige ansåg mannen var den självklara familjeförsörjaren, att kvinnan skulle ta hand om hus och hem, fru-aga var fullt tillåtet. För bara 100 år sen hade ju liksom inte ens kvinnor rösträtt. Idag är vi juridisk jämställda. Men det betyder inte att folks i allmänhets uppfattning är det.

Så sent som på 80- och 90-talet var det fullt socialt accepterat att framgångsrika, resande män hade “resesekreterare”. Man brukar prata om “den tredje feministiska vågen” (den första rörde kvinnlig rösträtt och att bli de juro jämställda och den andra, på 70-talet, frågor som rätten till fri abort och informell könsdiskriminering) vilken fokuserade på medvetenheten om att vi ännu i praktiken inte var helt jämställda. Den handlade om strukturer så som att det i praktiken inte var lika lön för lika arbete och kvinnor inte uppfattade sig tas på lika stort allvar som män. Denna våg ägde rum så sent som på 1990-talet, det vill säga bara drygt 20 år sen. Det ledde till en väldig medvetenhet i samhället och inom de allra flesta områden och branscher är man idag medveten om dessa saker och de är en naturlig del av vardagen.

Jag har i många både bloggar och krönikor påtalat att travsporten är den mest ojämställda bransch jag någonsin satt min fot i. Svensk travsport är i praktiken så långt ifrån jämställd man kan komma i Sverige år 2020. I vardagen råder fortfarande utbredda meningar som att tjejer gärna ska ta hand om hästarna men ansvaret och löpkörningen ska ske av män. Därmed uppfattar många kvinnliga utövare det, i en redan ekonomiskt utmanad bransch, det är extra svårt att slå sig fram som kvinna. Det är i huvudsak män som äger hästarna och män ser gärna att andra män tar ansvaret för dem. Men en tjej får ju gärna pyssla om hästen.

Detta skapar hierarkier som jag vill påstå få andra branscher i Sverige år 2020 ännu lider av. I en tid då kvinnor är överrepresenterade på högskolorna och därmed tar allt större plats inom samhällets viktigaste områden så som politiken och rättsväsendet hamnar den praktiskt lagda, och lågutbildade, travsporten efter. Här anses det fortsatt handla mer om råstyrka, fysiskt arbete och tuffa utmaningar så som att framföra hästar i höga hastigheter i tajta fält: riktiga machogrejer alltså. Stallen ägs och drivs oftast av män (travtränarna) som har tjejer anställda. Redan här är det således ojämställt. Mannen är chef och kvinnorna anställda. Som hästskötare finns ingen vidare karriärutveckling. “Tränarfru” är lite av det högsta man kan uppnå. Någon sorts status, i en bransch som i allmänhetens ögon är fullständigt statuslös, i att få sköta de bästa hästarna, synas på någon sulkyskalm efter ett V75-lopp och kanske, tack vare de fina hästarna tränarna arbetat sig till: få intervjuas i media någon gång och där emellan hänga med tränaren på resor till uppfödare eller hänga med på nån middag med hästägare. Kanske även uppdatera nån hemsida eller få minska antalet passhästar och istället sköta lite papper också.

För ordningens skull jag pratar jag inte individer nu. En hel del travtränare är så administrativt okunniga att hade de inte haft en rekorderlig fru hade de knappast haft en enda bokad flygresa, ett användarkonto på ST eller ens fått i sig en portion hemlagad mat sen de lämnade mammas näste. Och inget fel med det. Deras yrke är praktiskt. De ska vara praktiker. Jag pratar om strukturerna detta leder till.

Eftersom alla viktiga uppgifter inom travsporten sköts av män blir det också män som syns i debatten. Än idag är jag den enda kvinna som getts utrymme att “tycka” något i travmedia. Det dröjde ända till år 2016 innan den största facktidningen, tillika ST-ägda, Travronden kontrakterade en kvinnlig krönikör. Som jag alltid säger: det säger mer om branschen än det gör om mig. Det handlar om strukturer. Än idag är jag dock faktiskt lite osäker på om jag getts det utrymmet, och fått det gehör jag fick, om jag inte vid tidpunkten varit så tätt förknippad med travsportens kung Björn Goop. Hur som helst: BG var en milt sagt modern man vid tidpunkten och lät mig få gå lös precis hur mycket jag ville och klargjorde att “mina åsikter var mina åsikter- ibland höll han med mig och ibland inte. Men mina var de.” Och min rätt att få framföra dem försvarade han vilt.

Än idag kan jag inte komma på en enda kvinna som över huvud taget tas på samma allvar i debatten som jag gör. Varenda blogg jag skriver läses av mellan 1000 och 3000 personer- med enstaka toppar på 15-20.000. Tror ingen annan kvinnas åsikter i trav-Sverige röner det intresset faktiskt. Och det säger mer om travsporten än det gör om mig. Det handlar om strukturer.

“Men den möjligheten har ju alla kvinnor?

Juridiskt: ja. Praktiskt: nej. Alla viktiga personer i branschen är ju män. Hur tänker ni att travsporten skulle attrahera en enda kvinna till att lägga en kvarts miljon på en utbildning för att bli expert på just travsportens organisation när det finns så många andra branscher? Här säger det nog mer om mig. Folk blev milt sagt förvånade när jag valde att skriva min examensuppsats om travsportens organisation…

Men om vi ändå tar steget till den formella makten: ST-organisationen. Jag roade mig, utifrån att Solvallas styrelse idag då endast verkar utgöras av män, med att gå igenom könsfördelningen på landets BAS-organisationer. BAS utgör själva grunden i den svenska travsporten. Här förenar sig landets travtränare, hästägare och uppfödare och de innehar, både formellt och informellt, starka röster. Med reservation för undermåligt uppdaterade hemsidor kan ju något vara fel, men så här säger de idag själva könsfördelningen inom styrelserna ser ut:
Travhästägarna: 6 män/2 kvinnor (manlig ordförande).
ASVT: 5 män/4 kvinnor (manlig ordförande).
Travtränarnas riksförbund: 6 män/ 1 kvinna (manlig ordförande).
B-tränarnas riksförbund: 8 män/ 4 kvinnor (manlig ordförande).
Sveriges travamatörers riksförbund: 5 män/ 0 kvinnor, dock även två suppleanter, varav ena en kvinna, (manlig ordförande).
Sleipner: 7 män/ 2 kvinnor (kvinnlig ordförande).
Svenska ponnytravförbundet: 3 män/ 4 kvinnor (kvinnlig ordförande).

Handlar det här om att män är så vansinnigt mycket mer kompetenta eller handlar det om strukturer?

Vi får väl konstatera att ljusglimten är att ponnyförbundet är den enda där 50/50-fördelningen faktiskt slår över till kvinnlig fördel. Det ger ju nåt sorts hopp om framtiden…

Eller gör det verkligen det? Har ni provat att sätta er fot inom travpolitiken? Jag har. När det redan vid välkomstkaffet innan mötet ens börjat handlar om tre manliga ordföringar som förtvivlat gärna vill höra sina egna röster och upptar precis allt luftutrymme och ska bräcka varann i hur de lyckats lura frun till att få slippa klippa gräset och istället stanna en extra natt, på ST:s bekostnad, genom att förlägga mötet dagen efter Elitloppet blir inte stämningen toppen bland de få kvinnliga deltagarna. Ett möte som börjar först efter lunch för de givetvis ville kunna dricka obehindrat kvällen innan. En kväll som kom att handla en hel del om sexskvaller. Hela tiden med undertonen att det finns något imponerande över vilka “ladies man” en och annan (manlig) aktiv är och hur kärlekskranka tjejerna är. Det handlar om tonläge, enstaka ordval och allmän jargong. Det är inte fel på enstaka ordföring. Det är en struktur. Jag har sett flera kvinnor komma och gå i ST-organisationens maktkorridorer. De går allt som oftast. Och vem fan kan klandra dem när de tvingas anta en försvarsställning redan vid frukostkaffet? Det handlar om strukturer.

Alla nationella organisationer, de med formell makt, utgörs av lokalföreningar. Då föreningssamhället år 2020 är förlegat utifrån svenskens levnadssätt utgörs dessa till största del av de som suttit där sen föreningen skapades på, vanligtvis, 60-talet. Att det på 60-talet rådde strukturer så dessa föreningar till största del utgjordes av män torde vara rätt självklart för alla. Och det är dessa män som sitter kvar. Eller möjligtvis väljer in nya män. Med all respekt för att äldre människor besitter kunskaper jag vid min, i sammanhanget, ringa ålder av 38 ännu inte kunnat uppnå: det blir en bromskloss när majoriteten fokuserar mer på hur det var bättre förr och mindre på hur det faktiskt ser ut idag. Det främjar inte rekryteringen av nya människor. Det blir en väldigt mossig struktur.

Kalla det gärna tillfälligheter i hur könsfördelningen i makten ser ut, kalla alla individer i exemplen jag angivit för “rötägg”, fortsätt gärna påstå att den unikt skeva könsfördelningen inom såväl A-tränarkåren som skribenter beror på att “de personerna helt enkelt är bättre lämpade för uppdragen”. Svensk travsport är idag Sveriges mest ojämställda bransch. Det tjatas om att vi ska bli fler. Börja gärna med att över huvud taget inse att halva befolkningen inte känner sig lika välkommen enkom på grund av rådande strukturer.

Med detta ska denna högljudda häxa till rabiata feminist återgå till att hantera vissa konsekvenser till följd av att det i denna struktur även leder till att det är obegränsat synd om en vänsterprasslande man men singelkvinnan givetvis ska kastas till gamarna, ett pågående ST-ärende där man, som av en liten händelse, bestraffat just en kvinnlig utövare hårdare än reglementet tillåter och en (kvinnlig) hästägare som haft ofoget att vägra ta en blåsning av en (manlig) travtränare. Jag ska jobba helt enkelt. Travsporten förlorade mig totalt som både aktiv inom travpolitiken och har nu slutligen även totalt dödat mitt engagemang att försöka attrahera nya hästägare till den. Jag kan helt enkelt inte marknadsföra den här sporten som jag skulle vilja längre. Men den kvarts miljon jag ådrog mig i CSN-lån och de 8 år av mitt liv jag ändå lagt på denna sport har jag ju inte lust att se gå fullständigt förlorat. Det kommer bli förändringar för mig och mitt engagemang i travsporten framöver. Med fullständigt dödad lust kommer jag yrkesmässigt engagera mig annorlunda framöver. Mer fokus på hästarna själva och använda arbetstiden åt enskilda klienter i enskilda tvister. Jag är bara en enskild individ. Men ännu en enskild kvinna i mängden vars ideella insatser i den här sporten är över. Och det på grund av strukturella problem.