Månad: januari 2020
Reflektioner från gårdagens blogg: Att faktiskt utveckla sig själv och sitt egna ledarskap är dock helt och hållet varje tränares egna ansvar.
Gårdagens blogg om personalrekrytering har lästs av över 1000 personer. Allra roligast var dock att den ledde till en hel del väldigt intressanta diskussioner. Några landade i att vi diskuterade hästägande och där dök så mycket intressant upp att det kommer få bli en egen blogg inom kort. Gårdagens blogg, vilken kan läsas här Hästskötarbristen: Alla vill att folk ska få lära sig- få vill låta dem träna på deras egna häst. kommenterades av såväl nuvarande som före detta travhästskötare, både kvinnliga och manliga, en hel del hästägare och många bara allmänt travintresserade. Dock i vanlig ordning av väldigt få kvinnliga hästägare. Det här är riktigt slående varje gång jag gör någon sorts gruppering av kommentarerna: kvinnliga hästägare är verkligen en grupp som aldrig tar plats.
Några av de offentliga kommentarerna var:
Ofattbart att någon väljer detta yrke. Om man älskar hästar är det väl “billigare” att jobba med vanligt jobb och träna egna?
-spelare-
Det är inte så hemskt att vara hästskötare så nån behöver fundera på varför man ens vill jobba med det!
-nuvarande hästskötare-
Är övertygad om att många tränare kunnat behålla sin personal om de klarat av att bete sig mot dem…
-nuvarande hästskötare-Som så många andra slutade jag med hästskötarjobbet när jag blev äldre. Enligt min mening är det för tungt att ta hand om 9 hästar, byta/slå på skor och åka på tävlingar. Man klarar inte av det på samma sätt hur mkt man än vill. 6-7 hästar och ingen skoning skulle jag aldrig slutat.
-före detta hästskötare-Detta är ett fantastisk yrke. Får man måttligt med hästar att ta hand om o slippa känna stressen så spelar inte sömntimmarna efter trav någon roll.
-nuvarande hästskötare-
Hästskötarbristen: Alla vill att folk ska få lära sig- få vill låta dem träna på deras egna häst.
Robert Bergh anger idag några konkreta åtgärder för att förbättra rekryteringen av hästskötare. https://www.expressen.se/sport/trav/elian-web-kan-vara-en-rensare-vard-att-ta-med/
Travsportens arbetsgivare, dvs travtränarna, har nu påtalat i flera år att de har problem att rekrytera personal. Tyvärr är nog praktiska yrken i mångt och mycket lite på ut-listan för de yngre generationerna svenskar överlag. Att jobba praktiskt förefaller helt enkelt inte vara så många ungas dröm längre.
Alla som överlåter sin häst i proffsträning vill att den ska omhändertas på bästa vis och att tilldelas en skötare man gillar uppskattas högt av de flesta hästägare. Eftersom en skötares uppgift inte ”bara” är att ta hand om hästen utan oftast även sköta den vardagliga, löpande informationen till hästägaren är kraven på dagens travhästskötare skyhöga. Bitvis direkt omänskliga. En travhästskötare måste kunna hantera 500 kg tunga hästar, såväl ston som hingstar, köra häst, vara fysiskt stark nog att skotta ca 10 boxar varje dag, gå några tiotusen steg varje dag, noggrann nog att ta hand om massor av dyr utrustning och för att urskilja förändringar på varje häst från en dag till en annan, halv sjuksköterska för att dagligen kunna se över alla hästar för att se om de har några skavanker och vidta åtgärder mot det samt oöm inför att med bara några dagars varsel tvingas välja bort allt vad privatliv heter för att den beordras att åka på trav. Allt detta i ur och skur. Därtill förväntar sig vi hästägare att skötarna både ska informera oss löpande på eget bevåg och svara när vi kontaktar dem och undrar hur det är med vår häst.
Överlag har dagens travhästskötare kollektivavtalsenliga löner. Lönen ligger ungefär i linje med andra yrken som inte har några formella utbildningskrav. Problemet är att för att verkligheten ska gå ihop måste travhästskötarna jobba långt mer än de 40 timmar i veckan de har betalt för. Utifrån att hästar behöver utfodras tre gånger om dagen/365 dagar om året blir helt enkelt arbetsdagarna både längre än 8 timmar och arbetsdagarna fler än fem per vecka. Detta även utan att de åker iväg på trav. De flesta tränare som har så pass stora verksamheter att de har anställda hästskötare fördelar arbetet genom att ålägga varje skötare ett antal passhästar de har ansvar för. Enligt kollektivavtalet ska en skötare normalt sett inte åläggas en arbetsbelastning högre än motsvarande sex starthästar. Detta har inte varit verkligheten på väldigt många år utan 7-8 har länge det normala. Idag förefaller antalet ofta ha smugit upp på 9-11.
Dock kompenserar många tränare detta med mycket körhjälp, någon praktikant och någon övrig entusiast som gärna kommer och hjälper till att laga hagar eller skotta nån utedrift. Därtill kan det helt enkelt konstateras att travsporten inte skulle gå runt idag om inte travtränarna hade familjemedlemmar och vänner som gick med på att hjälpa till helt gratis.
Eftersom hästhållning är en praktisk syssla går det inte att sätta sig vid en skolbänk och plugga och sen komma ut i verkligheten plötsligt fullärd. Det bara inte funkar så i praktiken utan vore även teoretiskt omöjligt: personerna som väljer ett praktiskt yrke är överlag rätt ointresserade av att sitta vid en skolbänk och lära sig teoretiskt.
För att lära sig något praktiskt måste man få göra det. Man måste få testa, misslyckas, prova på nytt. I teorin säger nog de flesta människor att de absolut tycker att folk ju måste få träna. Men när det kommer till kritan har väldigt många förbannat svårt att låta dem göra det på deras egna häst. ”Jag betalar så dyrt och förväntar mig därför att den enbart ska skötas av proffs.” Verkligheten är att den svenska travsporten idag över huvud taget inte skulle existera om inte allsköns människor med ringa eller diffusa förkunskaper både hanterade och körde våra proffstränade hästar. Det faktumet uppfattar jag fortfarande som oerhört kontroversiellt.
Här finns ju även frågan vart gränsen för ett ”proffs” på hästhållning går? Tre år på Wången? 10 år som anställd? Någon sorts licensinnehavare? Ägt en egen häst man skött om? Jag har aldrig jobbat som hästskötare men fick pris för hur jag visade hingst på en hingstpremiering. Gör det mig till ”proffs” på att hantera hingstar? Min uppfattning är att i en bransch där kunskapen kommer genom learning by doing måste man ha tilltro till att varje ansvarig tränare har koll på vad som är ”tillräcklig kunskap” i varje situation. Och här är min poäng: svenska travtränare är oerhört skickliga på att fördela arbetet så att faktiskt väldigt, väldigt få olyckor uppstår. Detta trots att en ansenlig del av det dagliga arbetet i de flesta stall definitivt inte utförs av människor med dokumenterad kunskap i att utföra uppgiften.
Robert Berghs konkreta förslag om arbetsplatsförlagd utbildning för arbetssökande är en riktigt, riktigt bra idé. Tyvärr tror jag landets hästägare har en bra bit kvar i tanken tills de skulle acceptera detta just hos tränaren som har deras häst. Alla vill som sagt att fler ska få lära sig- få vill låta dem träna på deras egna häst. Här finns en rejäl attitydsförbättring att göra och jag tror den börjar som det mesta annat gör: genom att börja med att upplysa om hur det faktiskt ser ut. Och vara öppen även som hästägare för att tränaren helt enkelt är kompetent nog att avgöra vad som är en rimlig nivå i varje situation.
Jag hade aldrig kunnat genomföra vare sig värmningar, köra hästtransporter med hästar och genomgå veterinärbesök, rida in hästar eller ens ta in en häst från hagen om inte massor av olika tränare låtit mig göra det. Jag är verkligen inget ”proffs” på travhästar men inget av det jag gör hade jag gjort innan jag gjorde det första gången. Och jag har faktiskt varit med om oerhört få olyckor med tanke på hur många situationer jag varit i. Landets travstall är helt enkelt fantastiska på att släppa in människor som säger att de vill prova och låta dem prova och detta genom att hela tiden ha koll på att uppgiften är på en nivå så man klarar den. Våra travhästar är världens bästa läromästare.
Mina hästar får andra entusiaster gladeligen träna på i vart fall!

Mellanår och generationsskifte i fjol- i år ska det satsas!

I maj blir det 8 år sedan jag påbörjade resan som idag är mitt liv. Den bruna lilla hästen gjorde att min första identitet blev ”helt obetydlig 1/25-delägare och företrädare i en gratishäst hos en stortränare.” Förvisso gav det en enorm ödmjukhet som hänger i än och det är ju klädsamt. Även om jag numera oftare faktiskt behöver påminna mig om att jag inte är så jefla obetydlig utan svarar för en avsevärd värd del av det totala värdet av två tränares stall. En tanke som flyger emellanåt när jag kommer på mig själv att ställa mig och skotta skit en söndag eller smuggla in en skurhink för att städa tränarens omklädningsrum. Räknade lite för skojs skull ut det totala inköpsvärdet på hästarna. 5.722.000 kronor. Lite dopade siffror utifrån att endast Flocki då värderas till 4 miljoner. Men visst: 8 hästar inköpta för 1,7 miljoner i A-träning borde förändra min självbild som obetydlig. Lite oklart varför jag städar tränarnas hästägarrum och inte de min lägenhet faktiskt? Jag har uppenbarligen missförstått allt.
Här skulle det lätt kunna bli ett sidospår om hur jag som 37-årig kvinna förvaltandes detta kapital inom travsporten upplever hur jag bemöts. Men det får bli en annan blogg. En annan gång.

Det lilla obetydliga delägandet blev ett jobb för samme stortränare och där fylldes hästantalet på. För 2,5 år sen tog det ännu en ny vändning där jag då plötsligt skulle stå på egna ben. Sju hästar blev sex, vilka blev fem. I 1,5 år klargjorde jag att det här med nya andelshästar var helt uteslutet. Sen hände plötsligt något i början av 2019. När 2019 avslutades var de plötsligt nio igen men blott tre kvar från sommaren 2017. Hur i hela världen tillkom det så många nya…?
2019 blev helt enkelt en generationsväxling.
• Charmis och jag hade en hysteriskt kul vinter där vi kuskade runt och varvade bredlopp med p21-lopp. Sen blev hon dräktig med…
• Flocki d’Aurcy! Jag blev manager för en avelshingst!! Resan med Flocki liknar inget jag nånsin varit med om. Och detta med en häst som klev in i mitt liv och på en sekund blev mannen i mitt liv. Han har allt: han är smart, bra på sitt jobb, snygg, snäll, pigg, glad och charmig. 45 ston i Sverige och 2 i Finland hann han betjäna trots att han kom till Sverige först i mars.
• Isbjörn lämnade Norrland för att bli värmlänning och min kalla kung. Att få ha Flocki och Isbjörn i mitt liv är helt osannolikt. Folk väntar ett helt liv på att få komma nära EN sån här en-på-miljonen-häst. Jag har två inför vilka jag kan kalla mig en del av deras vardag. Isbjörns säsong blev spektakulär på många vis. ”Bara” tre segrar och 110.000 insprunget. Men slog ett svenskt rekord och blev även avelsgodkänd…!
• My Silver Lining skulle äntligen få en hel säsong. Hon segrade i årets tredje start men sen uppdagades halsproblem. Operation, misslyckad comeback och ännu en säsong havererad.
• Rob Dyrdek seglade upp till att bli familjens hedersknyffel. Hästen som aldrig gör ett dåligt lopp om han inte är sjuk. Han gör alltid sitt och har vunnit lopp med tre olika kuskar. Ständigt flankerad av 8-10 delägare vid varenda start. Robban har på något sätt blivit stabiliteten och tryggheten i hela härligheten.
• Coldis blev bara min och flyttade till Rickard Svanstedt. Debutvann där men har därefter bara sprungit och varit trög. Nu ryker ett par växlar innan samtalet går till en montéryttare för att be om ett montékval.
Sen kom det till några…
• Norrlands Smaragd införskaffades kaxigt nog redan innan Isbjörns årsdebut i uttalat syfte att bli hans framtida flickvän. Sen blev det grus i maskineriet och Isbjörn var ett tag avsevärt närmare en kastration än en hingstpremiering. Men han räddade upp det och även Smaragd blev under sommaren värmlänning och ska tydligen vara en minst lika fin häst som pojkvännen, enligt deras gemensamma tränare.
• Denise Dyrdek. Köptes under annat namn av många av Rob Dyrdek-delägarna och namnet är en lek med deras tvåbenta namnen. Skateboardåkaren Rob har en syrra som heter just Denise. Efter att Denises pappa Jocose även är pappa till henne som sedermera blev kulletta bland landets fyraåriga ston, Activated, känns Denises framtid än mera ljus!
• Timotejs Karamell blev något sorts spontanköp på Kriterieauktionen. Spänningen var bokstavligt talat olidlig när vi dagen efter kollade filmerna på vad vi egentligen köpt… Och kunde konstatera att vi blev något så ovanligt som än mer nöjda dagen efter än vi varit begeistrade kvällen innan.

Dracula tvingades tyvärr lämna oss. Men att jag i vart fall lyckades få ut på försäkringen var välförtjänt för de hårt prövade delägarna. Båda de senaste hästarna vi tvingats ta bort har faktiskt ändå slutat med utbetalning från försäkringsbolaget och det är ändå något att ta med sig. Ska man jobba med hästägande är nog kunskapen vad som krävs för att få ut försäkringsersättning oerhört viktig.

Trots att året kändes som ett mellanår blev det ändå sju segrar och nästan 400.000 insprunget. Som jämförelse roade jag mig med att kolla hur många av landets A-tränare som matchar de siffrorna? Svaret är att endast knappt hälften av de ca 400 A-tränarna tog mer än 7 segrar under fjolåret och blott drygt hälften körde in knappt 400.000…! Att jämföra med övriga hästägare blir svårt då en hel del, liksom mitt team, äger hästar under flera olika pseudonymer.
Även om hjärtat ligger hos hästen som djur håller jag ändå på med trav för att jag vill vinna lopp. Annars skulle jag ju bara ha nån skogsmullehäst att lufsa runt med i skogen. Jag vill hela tiden lyckas lite bättre, vinna lite fler lopp, stadigt förbättra hästmaterialet och, tack vare hästarnas resultat, kunna fortsätta med samma delägare men att de hela tiden kan köpa lite bättre hästar. En travhästs karriär är kort. Sporten måste behålla ägarna i högre utsträckning än respektive hästs karriär är lång. Även om valen av tränare och skötare samt väl genomtänkt matchning är A och O för att en häst ska bli sitt mest framgångsrika jag är detta ändå en materialsport. Man måste ha en bra häst helt enkelt och de kostar oftast därefter. Mitt långsiktiga mål är helt enkelt att sakta men säkert utveckla hästmaterialet för delägarna delvis tack vare hästarnas egna resultat. Att inte ”bara” jaga nya pengar utan även jobba in pengar att omsätta.



Eftersom travhästars karriärer är så korta så måste man i min roll satsa eller inte. Att inte satsa är detsamma som att låta mig självdö. Jag tycker det finns ett alldeles för stort intresse runt om i landet för att deläga häst och alldeles för många stenhårt arbetande tränare och kuskar för att bara slarva bort det jag ändå byggt upp. Jag ger upp på den här sporten varenda dag. Men så ringer det nån. Eller mailar nån. Nån sån där antingen bara helt vanlig, men sjukt reko och trevlig människa, som jobbar med något helt annat och bara vill ha ett delägande i en häst som en guldkant på tillvaron. Eller en superentreprenör som byggt upp något stort i någon annan bransch och nu är redo att ta sin kompetens, sitt engagemang och sitt kapital till travsporten. Och vips är jag fylld av energi igen och är redo att satsa allt på den här sporten.

När jag nu dessutom sitter på ett redigt gäng betäckningsrätter i en avelshingst jag tror stenhårt på så finns det liksom ingen återvändo. Målet för 2020 är att betäcka mer än ett sto och införskaffa minst två, gärna tre utifrån att det statistiskt sett tyvärr kommer försvinna en eller två, nya andelshästar. Eftersom jag inte säljer andelshästar utan koncept kommer jag aldrig någonsin sälja fler än jag har tid att ta hand om. Jag kommer aldrig ha fler hästar än att jag hinner baka Toscakakor och ta vinkvällar med alla mina skötare. Aldrig fler hästar än att jag hinner lära känna var och en och alltid vara med när de startar. Aldrig sälja fler hästar än jag faktiskt hinner att kasta mig iväg för att själv ta dem till veterinärbesök. Och aldrig någonsin sälja en häst jag själv inte tror på. Det vore verkligen att bita mig själv i svansen eftersom jag sen ska göra så mycket jobb kring den under resten av dennes karriär. Och aldrig sälja fler hästar än jag faktiskt även hinner ta fullt ansvar även när det närmar sig slutet för den och personligen göra precis allt för att ägarna då i vart fall ska kunna få ut på försäkringen eller sälja den för vettigast möjliga ekonomiska utfall- utan att någonsin tumma på hästens väl och ve.
Vi inom travsporten är inte varandras största konkurrenter. Våra gemensamma konkurrenter är golfen, upplevelseresor och vinprovningar. Vårt uppdrag är att hela tiden övertyga helt vanliga människor, utanför vår egna lilla bubbla, att de ska lägga sin nöjeskassa på just vår sport och inget annat av alla de nöjen som pockar på deras uppmärksamhet. Vi alla måste bli bättre på att se saker ur kundens perspektiv. Vad travtränarna, kuskarna och alla föreningsmänniskor tycker är faktiskt sekundärt. Vi jobbar mot kunder. Jag kommer fortsätta slita för att bygga bron mellan de aktiva och kunderna. Det är mitt uppdrag som ägareföreträdare. Min dröm är faktiskt att jag ska få mer konkurrens själv.

Full gas mot ett nytt travår!