Månad: januari 2020

Vad hästägare vill ha, hur tränaren tänker och hur världarna möts.

Efter den vällästa och välkommenterade bloggen om hästskötarbristen, Hästskötarbristen: Alla vill att folk ska få lära sig- få vill låta dem träna på deras egna häst.   blev ett av diskussionsämnena just hästägandet. Att människor faktiskt vill äga travhästar är såväl hjärtat som lungorna och blodomloppet i hela travsporten.
 
Travhästägare är ingen homogen grupp. Därför vill givetvis inte varenda individ detsamma. Drivkrafterna är lite olika om man äger 1/20 i en häst eller 20 hästar själv. En del vill ha vardaglig kontakt med hästen och andra är livrädda för hästar och följer dem helst genom en tv-ruta. Efter att ha arbetat med just travhästägande i allsköns former i 5 år och dagligen i 5 år varit i kontakt med olika hästägare törs jag dock drista mig till att likheterna mellan personerna som utgör gruppen ”travhästägare” är fler än olikheterna.
• Travhästägare vill känna sig inkluderade. I detta mediasamhälle kan precis alla ta del av hur mycket info kring startande hästar som helst. Hästens ägare måste få något ännu mer speciellt.
 
• Hästägaren vill känna något sorts vip-treatment. Den vill känna sig som den kund den är.
 
• Hästägaren vill ha en ”upplevelse”. Det är därför den betalar för att äga häst.
 
• För den enskilde hästägaren är just dennes häst det viktigaste i hela världen.
 
• Hästägaren jobbar med något helt annat än hästar i en bransch som är helt annorlunda mot hur travsporten funkar.
 
• För hästägaren är just dennes känslor och behov viktigast för den.
 
• För hästägaren är varje lopp dennes häst gör inte bara en ekonomisk investering om 1000-5000 kronor, beroende på hur långt hästen behöver resa för loppet, utan även en enorm känslomässig investering. Då svenska travhästar startar blott ca 7,5 gånger per år är det väldigt många timmar och dagar som hästen inte startar och väldigt många fakturor att betala kontra antalet utbetalningar från ST.
 
• Travhästägare vill inte känna sig ”dumma” eller ”i vägen”. Travsporten upplevs väldigt o-inbjudande, svår och med höga trösklar in.
 
Travtränare är inte heller en homogen grupp. En del har bara några enstaka hästar i träning den sköter precis allt kring, desto fler är medelstora och har koll på varenda en: men skottar inte själv varje hästs skit varje dag. Och några få procent av dem är så stora att de omöjligt kan ha detaljkoll eller fullt engagemang på varje häst utan jobbar enbart genom sin personal.
Efter att de senaste åtta åren haft hästar hos i vart fall 10 olika tränare med allt från fyra till 150 hästar i träning och tillbringat tiotals timmar varje vecka i tränarnas och skötarnas vardag dristar jag mig dock även här till att lista vissa likheter.
 
• Först och främst väljer man inte ett praktiskt yrke för att man älskar att administrera. Detta gäller både tränarna och skötarna. Man väljer, rent generellt, inte ett yrke där man arbetar med sina händer och sin kropp i ur och skur, i princip 365 dagar om året, för att man fullkomligt älskar att tillgodogöra sig information eller kommunicera i skrift. Man väljer heller inte att arbeta med just djur för att man älskar att socialisera med människor. Detta innebär på intet vis att travmänniskor är korkade. Tvärtom för jag några av mina allra mest djupa resonemang med just travtränare och travhästskötare. Min förkärlek till just personlighetstypen ”travhästskötare” har jag bloggat om förr, men även någon a-tränare tillhör faktiskt min innersta vänkrets med vilken jag kan prata om allt. Men rent generellt så gillar praktiker att tillgodogöra sig, och vidarebefordra, info i tal och inte i skrift. En god tumregel är att prata krigsläget i världen med dem om det sagts på nyheterna på tv. Att hänvisa till en klimatrapport du läst funkar sämre. Därmed tycker inte alls tränarna och skötarna att ”det bara är att skriva några ord om hästen”. De är praktiker. Det måste utomstående respektera.
 
• Tränarna och skötarna viger sina liv åt att ta hand om djuren. Även fast de vet att travhästarna har ägare är inte deras drivkraft just att fundera över vad människor önskar och vill ha. Då hade de jobbat med det istället. Nu har de valt att arbeta med djur och ägnar varje vaken minut åt att fundera på vad hästen vill, behöver, känner och tycker.
 
• Bloggen som jag hänvisar till ovan beskriver hästskötarnas, dvs tränarnas, personals vardag och konstaterar att den höga arbetsbelastningen är skälet till att branschen lider av personalbrist. I tidigare bloggar, exempelvis denna Vart går träningsavgiften? betade jag ner träningsavgiften på kronan och kom fram till att hästägaren endast betalar för ca 36 minuters mänsklig arbetskraft för sin häst varje dag. Eftersom bara att sela på, köra, sela av och duscha en häst tar upp emot 1,5 timme innebär det att om en häst körs tre gånger i veckan är hela veckans totala arbetstid uppäten bara där. Att mocka och släppa in och ut från hagen sju gånger per vecka samt borsta, byta täcken, lägga om sår och ta till veterinären gör alltså ”nån” helt gratis. Detta är tränarnas och skötarnas vardag. De kämpar varje dag för att få den här ekvationen att gå ihop.
 
• En hästskötare har runt 10 hästar som den tycker är precis lika viktiga allihop. En medelstor tränare har kanske 50, därtill ständigt i dialog om nya hästar att ta in, unghästar på uppträning, nån häst i konvalescentstall och några hästar den kanske är förstekusk på. En medelstor tränare har därmed kanske ca 100 hästar den måste tycka är viktiga.
 
• Alla tränare och skötare vill givetvis nå bra resultat i de flesta lopp. Därför är givetvis varje hästs alla lopp viktiga. Dock har en tränare större mål med sin verksamhet då den jämförs, mäts och konkurrerar mot andra tränare om kunderna. En tränare vill därför köra in mycket pengar och vinna många lopp totalt samt synas i större lopp. Det är helt enkelt en nödvändighet för att kunna fortsätta bedriva ett företag som travtränare.
 
Även om både skötaren och tränaren vill att hästägaren ska känna sig inkluderad och faktiskt verkligen tycker den är viktig så är hästägarens och tränarens/skötarens drivkrafter bakom deras gemensamma häst i mångt och mycket totalt olika.
I dessa totalt skilda världar ska vi sen då alla mötas. Hästägarna skriker efter ”mer info”. Själv sitter jag ju lite mitt emellan dessa två världar och mitt uppdrag är att bli bryggan emellan. Det jag uppfattar som det i grunden största problemet mellan grupperna är oförståelsen för varandra. Jag tycker överlag att kundperspektivet är rent uselt inom travsporten. Jag tycker det överlag, både från centralorganisationerna och från enskilda travtränare, råder en enorm okunskap om vad kunden vill ha och bitvis ett direkt ointresse för det.
 
Eftersom de flesta travhästägare har ringa, eller inga, häst- eller travkunskaper själva så har jag full förståelse för att en tränare, som lagt ett helt liv på att förkovra sig inom travhästar och travsport, blir trött på att ”folk inte fattar”. Jag vet precis hur det är att ha slitit häcken av sig i 18 timmar för att först bli dyngsur, lerig, hunnit köra fyra hästar, knockas av en sur märr, laga ett staket som en grisig hingst rivit, agerat sjuksköterska för att försöka diagnosticera och plåstra om skadad, grisig hingst- med livet som insats för hans uppskattning av hjälpen var att försöka slå ner en- packa selpåse, lasta bitchig märr, köra 20 mil, förfrysa och halka runt på dåligt sandad stallbacke, värma fanskapet, bryta tre naglar när jag skruvar ur brodden (och försöka undvika att tänka på att de jävlarna ska i igen efter loppet), se märren startgaloppera, tvätta allt, packa och lasta och köra 20 mil hem igen. Då känns det inte skitkul när grishingstens ägare påstår att det är mitt handhavandefel som ligger bakom hingstens beteende, agera klagomur för besvikna ägare till märren och nånstans där emellan få samtal från andra hästägare som inte känner sig tillräckligt informerade om sin häst.
 
Japp. Jag förstår att tränarna och skötarna emellanåt bara fullständigt ger upp för de känner att de omöjligt kan behaga alla.
 
Och så är det. Det kan ingen någonsin göra. Min empiriska forskning säger att i alla grupper i alla delar i livet- på alla arbetsplatser, inom föreningslivet, på universitetet- är 10-15% av mänskligheten stört omöjlig att behaga. 10-15% kommer alltid vägra att se saker ur någon annans perspektiv, vägrar att ens lyssna på något som går emot deras egna verklighetsuppfattning, vägrar rätta sig efter demokratiskt fattade beslut när besluten inte passar dem, har fullständigt orimliga förväntningar på andra och anser sig ha rätt att pådyvla alla andra sina egna uppfattning alltid. 10-15% av befolkningen är helt enkelt fullständigt omöjlig att göra nöjda. Detta avspeglar sig givetvis även på de som blir travhästägare så var sjunde-tionde hästägare kommer alltid vara fullständigt omöjlig att alltid behaga.
 
Frågan är ju dock om vi ska låta dessa sätta nivån för hur vi även bemöter resten? Jag uppfattar att man från tränarnas håll försöker hålla lite avstånd och inte berätta för mycket av rädsla för att hästägaren inte ska förstå och oförståelsen leder till tjafs och problem. Och så är det. Det finns människor som aldrig någonsin kommer kunna ta att få höra om att tränaren funderar på ett speciellt lopp men sen ändrar sig utan att vända upp himmel och jord och avkräva full redogörelse för varför hästen bara inte känns startklar (en information som just dessa personer ändå inte kan tillgodogöra sig hur pedagogiskt och detaljerat man än berättar), att dennes häst inte är en världsstjärna- men kan vara en fantastiskt trevlig tävlingshäst ändå- eller bara att hästen inte alltid uppför sig perfekt, utan då är det givetvis tränarens eller skötarens fel som inte tränar hästen tillräckligt bra eller är dåliga på att sköta hästar. Jag tänker gissa att de sistnämnda är samma personer som omöjligt kan ta att deras barn faktiskt skulle ha hittat på något bus. De här 10-15 procenten av befolkningen, som sagt.
 
Men. Hela tiden sitter också 85-90% och bara älskar att inkluderas. De blir överlyckliga över att få ett meddelande om att tränaren nu börjat spana lite i propphäftet och känner sig exklusiva som bjuds in redan på tankestadiet. 85-90% vill absolut veta om hur just deras häst är i personligheten och 85-90% har fullt realistiska förväntningar och förstår, om inte annat: lär sig förstå under resans gång, hur förtvivlat svårt det är att vinna travlopp och lär sig uppskatta en god prestation mer än konkreta resultat.
 
Det är för dessa 85-90% sporten ska fokusera. Även om just dessa tar otroligt lite tid i anspråk själva för det är ju de andra 10-15% som har en förmåga att uppta 99% av tiden och energin. Det är ju faktiskt de 85-90 procenten tränarna vill ska satsa vidare på nya hästar.
Några konkreta förslag på hur dessa kan motiveras:
 
1. Alla travtränare behöver nån som sköter hästägarinfon. Fler och fler tränare har börjat jobbat med detta. Vid detta skede i bloggen torde det också stå helt klart, av många skäl, att jag anser detta inte ska skötas av hästskötare. Därmed handlar det inte om en jättestor kostnad utan en omfördelning av arbetet. Det måste helt enkelt till ett kundfokus här. Ikea låter inte en lagerarbetare föra Ikeas kommunikation på sociala medier utan det låter man någon som är utbildad i kundens perspektiv göra. För precis allas skull. Hur denna lägger upp jobbet och vilka kanaler den väljer att använda kan ni lugnt låta bli att lägga energi på. Berätta vad ni vill uppnå så finns det massor av människor som arbetar med just sånt här som löser sånt.
 
2. Alla hästägargrupper behöver strukturera sig. Nån måste ta ansvar för gruppen och föra gruppens talan utifrån hästägargruppens perspektiv. Detta både förenklar och förbättrar för tränarna och för alla delägare. Dels bygger en god dialog mellan tränaren och hästägaren på att man lär känna varann så då är det bra om samma person sköter den mesta kontakten, men dels finns det även mycket hästägare skulle kunna göra själva så som att fixa biljetter till tävlingsdagar och få ut veterinärjournaler direkt från veterinären. Att sköta sånt själv frigör massor av tid för tränaren. Tid den istället kan lägga på att prata om roligare saker, så som matchningstankar, med hästägaren.
 
3. Bjud in. Med steg 1 fixat blir det lättare att faktiskt berätta för alla kunder att ”så här enkelt kan du bli en del av hästens vardag. Det här är kraven du kan ställa, så här kan du göra utan att känna dig det minsta dum eller i vägen. Så här är du välkommen att komma in i tränarnas och skötarnas vardag och få ta del av den. Vi lovar att vad du än tror så kommer den inte vara vad du tror. Men vi är också övertygade om att chansen är stor att du kommer att älska den!”
 
4. Hästägarrum på travbanornas publikplatser. Det finns på sina håll och många uppskattar dem enormt! Det är så många som berättar hur de ser sin häst vinna- men det finns ingen att dela glädjen med. Antingen för de äger hästen ensam eller för att ingen mer delägare är på plats. I hästägarrummen möter de likasinnade som kan dela deras glädje. Och andra de kan glädjas åt och med. Det här behöver inte kosta banan särskilt mycket pengar. Herregud. Att betala för sig är väl ändå nåt just travhästägare är proffs på… Det handlar om upplevelsen och känslan. VIP-treatment.
 
5. Fikarum på stallbacken. Varenda hemmatränare borde ha ett rum med en tv, ett bord och några stolar. Där ska det stå en rejäl termos kaffe och en sockerkaka varje tävlingsdag och dit ska precis alla som känner anknytning till just detta stall vara välkomna. Orkar ni inte baka själva har ni säkert nån fru som orkar lägga 30 minuter på det de få gånger varje år er hemmabana kör tävlingar. Eller köp en sabla kanellängd på Ica. Återigen: ”känslan”. (Glöm inte att be nån dra en dammtrasa över rummet emellanåt bara. Hästägare har överlag lägre toleransnivå mot smuts än vad människor som arbetar med hästar har. Kundperspektiv som sagt).
 
6. Nån gång om året bör någon sorts större träff äga rum. En hästägarträff på gården, nån tillställning i samband med banans V75-dag eller någon aktivitet. Även här finns det folk som jobbar med sånt här ni kan överlåta sånt till. Ingen förväntar sig att tränaren personligen ska planera och genomföra alla delar.
 
Dessa sex konkreta saker skulle stimulera hästägandet väsentligt och frigöra massor av tid för tränarna och skötarna. Och det kostar inte mycket. Det handlar bara om att förändra tankebanorna och faktiskt se kunden som en kund och utgå ifrån dennes behov. Men genom lösningar som inte inverkar negativt på någon annan.

Reflektioner från gårdagens blogg: Att faktiskt utveckla sig själv och sitt egna ledarskap är dock helt och hållet varje tränares egna ansvar.

Gårdagens blogg om personalrekrytering har lästs av över 1000 personer. Allra roligast var dock att den ledde till en hel del väldigt intressanta diskussioner. Några landade i att vi diskuterade hästägande och där dök så mycket intressant upp att det kommer få bli en egen blogg inom kort. Gårdagens blogg, vilken kan läsas här Hästskötarbristen: Alla vill att folk ska få lära sig- få vill låta dem träna på deras egna häst.    kommenterades av såväl nuvarande som före detta travhästskötare, både kvinnliga och manliga, en hel del hästägare och många bara allmänt travintresserade. Dock i vanlig ordning av väldigt få kvinnliga hästägare. Det här är riktigt slående varje gång jag gör någon sorts gruppering av kommentarerna: kvinnliga hästägare är verkligen en grupp som aldrig tar plats.

Några av de offentliga kommentarerna var:

Ofattbart att någon väljer detta yrke. Om man älskar hästar är det väl “billigare” att jobba med vanligt jobb och träna egna?
-spelare-

Det är inte så hemskt att vara hästskötare så nån behöver fundera på varför man ens vill jobba med det!
-nuvarande hästskötare-

Är övertygad om att många tränare kunnat behålla sin personal om de klarat av att bete sig mot dem…
-nuvarande hästskötare-

Som så många andra slutade jag med hästskötarjobbet när jag blev äldre. Enligt min mening är det för tungt att ta hand om 9 hästar, byta/slå på skor och åka på tävlingar. Man klarar inte av det på samma sätt hur mkt man än vill. 6-7 hästar och ingen skoning skulle jag aldrig slutat.
-före detta hästskötare-

Detta är ett fantastisk yrke. Får man måttligt med hästar att ta hand om o slippa känna stressen så spelar inte sömntimmarna efter trav någon roll.
-nuvarande hästskötare-

De återkommande kommentarerna är att arbetsbelastningen helt enkelt är för hög. Många exempel lyfts upp på hur enskilda tränare på olika vis försöker underlätta genom körhjälp, sätta in extrapersonal, inte ålägga skoning på skötarna och försöka lösa så de inte alltid behöver åka med på trav. Alltsomoftast landar dock skötarnas svar i ”men jag vill ju ta ansvar för mina passhästar. Hur ska jag kunna märka om den är sämre om jag inte kör den i jobben? Jag VILL ju vara den som lägger om benen efter varje jobb för jag vet ju hur just den hästens ben brukar kännas och vad som är en avvikelse? Jag viger ju mitt liv åt att hästen ska prestera på banan- att inte vara med när den startar vore ju liksom att ta bort allt det jag faktiskt jobbar för…”
Det blir svårt att landa i en annan lösning än att det är antalet passhästar per skötare som måste ner. Vilket innebär en rejäl kostnadsökning då ren skötarkostnad är ca 5000 kronor per månad och häst om skötaren har 8 passhästar.
I privata meddelanden tornar även en och annan, troligen mer kontroversiella, problem upp. Parrelationer uppstår i många branscher och så även inom travsporten. Eftersom travsporten är så centrerad till specifika stall och tävlingsbanor är det givetvis vanligt att travtränarna, dvs skötarnas chefer, lever ihop med en hästskötare. Att ha chefens fru/sambo som kollega är givetvis inte alltid okomplicerat. Likväl som flera namnger tränarfruar som oerhörda klippor, vilka blir en fantastisk länk mellan tränaren och skötarna, ges även exempel på tränare som både skötare och hästägare direkt undviker på grund av problem orsakat av att tränarens partner jobbar i stallet.
Andra problem som uppges är att ersättningen för resor till veterinär eller tävlingar, där skötaren själv rattar hästtransporten, inte alltid ger ersättning och en hel del som helt enkelt konstaterar att hästägarnas förväntningar på skötarens tillgänglighet knäcker dem. Vissa tränare verkar även ha svårt att både betala ut rätt lön och att göra det vid avtalad tidpunkt.
Ledarskapet hos landets travtränare verkar generellt helt enkelt ha en hel del att utveckla. Samtidigt framhålls många små, men men väldigt uppskattade, saker så som någon procent provision på insprungna pengar, att tränaren installerat foderapparater så att morgon och/eller kvällsfodringen inte behöver utföras av mänsklig arbetskraft, tränare som jobbar ännu mer själva än vad de förväntar sig att deras personal ska göra eller att tränaren ombesörjt att all personal alltid får lagad lunch varje dag.
Att lösa personalrekryteringsproblematiken inom travsporten är verkligen ingen enkel fråga och i mångt och mycket ligger den långt utanför enskilda tränares möjligheter att påverka. Bättre hästägarekonomi så tränarna faktiskt kan ju ut vad de behöver för varje häst i träning skulle ju direkt kunna leda till färre passhästar per skötare. Bättre planerad tävlingskalender skulle bespara skötarna otroligt mycket (obetald) övertid. Dessa saker ligger dock över enskilda tränares möjligheter att påverka.
Att faktiskt utveckla sig själv och sitt egna ledarskap är dock helt och hållet varje tränares egna ansvar.

Hästskötarbristen: Alla vill att folk ska få lära sig- få vill låta dem träna på deras egna häst.  

Robert Bergh anger idag några konkreta åtgärder för att förbättra rekryteringen av hästskötare. https://www.expressen.se/sport/trav/elian-web-kan-vara-en-rensare-vard-att-ta-med/


Travsportens arbetsgivare, dvs travtränarna, har nu påtalat i flera år att de har problem att rekrytera personal. Tyvärr är nog praktiska yrken i mångt och mycket lite på ut-listan för de yngre generationerna svenskar överlag. Att jobba praktiskt förefaller helt enkelt inte vara så många ungas dröm längre.


Alla som överlåter sin häst i proffsträning vill att den ska omhändertas på bästa vis och att tilldelas en skötare man gillar uppskattas högt av de flesta hästägare. Eftersom en skötares uppgift inte ”bara” är att ta hand om hästen utan oftast även sköta den vardagliga, löpande informationen till hästägaren är kraven på dagens travhästskötare skyhöga. Bitvis direkt omänskliga. En travhästskötare måste kunna hantera 500 kg tunga hästar, såväl ston som hingstar, köra häst, vara fysiskt stark nog att skotta ca 10 boxar varje dag, gå några tiotusen steg varje dag, noggrann nog att ta hand om massor av dyr utrustning och för att urskilja förändringar på varje häst från en dag till en annan, halv sjuksköterska för att dagligen kunna se över alla hästar för att se om de har några skavanker och vidta åtgärder mot det samt oöm inför att med bara några dagars varsel tvingas välja bort allt vad privatliv heter för att den beordras att åka på trav. Allt detta i ur och skur. Därtill förväntar sig vi hästägare att skötarna både ska informera oss löpande på eget bevåg och svara när vi kontaktar dem och undrar hur det är med vår häst.


Överlag har dagens travhästskötare kollektivavtalsenliga löner. Lönen ligger ungefär i linje med andra yrken som inte har några formella utbildningskrav. Problemet är att för att verkligheten ska gå ihop måste travhästskötarna jobba långt mer än de 40 timmar i veckan de har betalt för. Utifrån att hästar behöver utfodras tre gånger om dagen/365 dagar om året blir helt enkelt arbetsdagarna både längre än 8 timmar och arbetsdagarna fler än fem per vecka. Detta även utan att de åker iväg på trav. De flesta tränare som har så pass stora verksamheter att de har anställda hästskötare fördelar arbetet genom att ålägga varje skötare ett antal passhästar de har ansvar för. Enligt kollektivavtalet ska en skötare normalt sett inte åläggas en arbetsbelastning högre än motsvarande sex starthästar. Detta har inte varit verkligheten på väldigt många år utan 7-8 har länge det normala. Idag förefaller antalet ofta ha smugit upp på 9-11.


Dock kompenserar många tränare detta med mycket körhjälp, någon praktikant och någon övrig entusiast som gärna kommer och hjälper till att laga hagar eller skotta nån utedrift. Därtill kan det helt enkelt konstateras att travsporten inte skulle gå runt idag om inte travtränarna hade familjemedlemmar och vänner som gick med på att hjälpa till helt gratis.
Eftersom hästhållning är en praktisk syssla går det inte att sätta sig vid en skolbänk och plugga och sen komma ut i verkligheten plötsligt fullärd. Det bara inte funkar så i praktiken utan vore även teoretiskt omöjligt: personerna som väljer ett praktiskt yrke är överlag rätt ointresserade av att sitta vid en skolbänk och lära sig teoretiskt.


För att lära sig något praktiskt måste man få göra det. Man måste få testa, misslyckas, prova på nytt. I teorin säger nog de flesta människor att de absolut tycker att folk ju måste få träna. Men när det kommer till kritan har väldigt många förbannat svårt att låta dem göra det på deras egna häst. ”Jag betalar så dyrt och förväntar mig därför att den enbart ska skötas av proffs.” Verkligheten är att den svenska travsporten idag över huvud taget inte skulle existera om inte allsköns människor med ringa eller diffusa förkunskaper både hanterade och körde våra proffstränade hästar. Det faktumet uppfattar jag fortfarande som oerhört kontroversiellt.


Här finns ju även frågan vart gränsen för ett ”proffs” på hästhållning går? Tre år på Wången? 10 år som anställd? Någon sorts licensinnehavare? Ägt en egen häst man skött om? Jag har aldrig jobbat som hästskötare men fick pris för hur jag visade hingst på en hingstpremiering. Gör det mig till ”proffs” på att hantera hingstar? Min uppfattning är att i en bransch där kunskapen kommer genom learning by doing måste man ha tilltro till att varje ansvarig tränare har koll på vad som är ”tillräcklig kunskap” i varje situation. Och här är min poäng: svenska travtränare är oerhört skickliga på att fördela arbetet så att faktiskt väldigt, väldigt få olyckor uppstår. Detta trots att en ansenlig del av det dagliga arbetet i de flesta stall definitivt inte utförs av människor med dokumenterad kunskap i att utföra uppgiften.


Robert Berghs konkreta förslag om arbetsplatsförlagd utbildning för arbetssökande är en riktigt, riktigt bra idé. Tyvärr tror jag landets hästägare har en bra bit kvar i tanken tills de skulle acceptera detta just hos tränaren som har deras häst. Alla vill som sagt att fler ska få lära sig- få vill låta dem träna på deras egna häst. Här finns en rejäl attitydsförbättring att göra och jag tror den börjar som det mesta annat gör: genom att börja med att upplysa om hur det faktiskt ser ut. Och vara öppen även som hästägare för att tränaren helt enkelt är kompetent nog att avgöra vad som är en rimlig nivå i varje situation.


Jag hade aldrig kunnat genomföra vare sig värmningar, köra hästtransporter med hästar och genomgå veterinärbesök, rida in hästar eller ens ta in en häst från hagen om inte massor av olika tränare låtit mig göra det. Jag är verkligen inget ”proffs” på travhästar men inget av det jag gör hade jag gjort innan jag gjorde det första gången. Och jag har faktiskt varit med om oerhört få olyckor med tanke på hur många situationer jag varit i. Landets travstall är helt enkelt fantastiska på att släppa in människor som säger att de vill prova och låta dem prova och detta genom att hela tiden ha koll på att uppgiften är på en nivå så man klarar den. Våra travhästar är världens bästa läromästare.


Mina hästar får andra entusiaster gladeligen träna på i vart fall!

Den här hästen har lärt mig massor. Han är helt och hållet min egna och hans tränare Rickard Svanstedt kan vara helt lugn inför att han har mitt fulla förtroende i att besluta vem som gör vad med honom i vardagen. Jag skulle exempelvis fullkomligt älska att få höra om hur Coldis varit den allra första häst någon körde!

Mellanår och generationsskifte i fjol- i år ska det satsas!

Årets sportsliga höjdpunkt: Isbjörn slog svenskt rekord på Rättvik den 16/9.

I maj blir det 8 år sedan jag påbörjade resan som idag är mitt liv. Den bruna lilla hästen gjorde att min första identitet blev ”helt obetydlig 1/25-delägare och företrädare i en gratishäst hos en stortränare.” Förvisso gav det en enorm ödmjukhet som hänger i än och det är ju klädsamt. Även om jag numera oftare faktiskt behöver påminna mig om att jag inte är så jefla obetydlig utan svarar för en avsevärd värd del av det totala värdet av två tränares stall. En tanke som flyger emellanåt när jag kommer på mig själv att ställa mig och skotta skit en söndag eller smuggla in en skurhink för att städa tränarens omklädningsrum. Räknade lite för skojs skull ut det totala inköpsvärdet på hästarna. 5.722.000 kronor. Lite dopade siffror utifrån att endast Flocki då värderas till 4 miljoner. Men visst: 8 hästar inköpta för 1,7 miljoner i A-träning borde förändra min självbild som obetydlig. Lite oklart varför jag städar tränarnas hästägarrum och inte de min lägenhet faktiskt? Jag har uppenbarligen missförstått allt.

Här skulle det lätt kunna bli ett sidospår om hur jag som 37-årig kvinna förvaltandes detta kapital inom travsporten upplever hur jag bemöts. Men det får bli en annan blogg. En annan gång.

Årets känslomässiga höjdpunkt: Charmis blev dräktig med Flocki.

Det lilla obetydliga delägandet blev ett jobb för samme stortränare och där fylldes hästantalet på. För 2,5 år sen tog det ännu en ny vändning där jag då plötsligt skulle stå på egna ben. Sju hästar blev sex, vilka blev fem. I 1,5 år klargjorde jag att det här med nya andelshästar var helt uteslutet. Sen hände plötsligt något i början av 2019. När 2019 avslutades var de plötsligt nio igen men blott tre kvar från sommaren 2017. Hur i hela världen tillkom det så många nya…?

2019 blev helt enkelt en generationsväxling.
• Charmis och jag hade en hysteriskt kul vinter där vi kuskade runt och varvade bredlopp med p21-lopp. Sen blev hon dräktig med…
• Flocki d’Aurcy! Jag blev manager för en avelshingst!! Resan med Flocki liknar inget jag nånsin varit med om. Och detta med en häst som klev in i mitt liv och på en sekund blev mannen i mitt liv. Han har allt: han är smart, bra på sitt jobb, snygg, snäll, pigg, glad och charmig. 45 ston i Sverige och 2 i Finland hann han betjäna trots att han kom till Sverige först i mars.
• Isbjörn lämnade Norrland för att bli värmlänning och min kalla kung. Att få ha Flocki och Isbjörn i mitt liv är helt osannolikt. Folk väntar ett helt liv på att få komma nära EN sån här en-på-miljonen-häst. Jag har två inför vilka jag kan kalla mig en del av deras vardag. Isbjörns säsong blev spektakulär på många vis. ”Bara” tre segrar och 110.000 insprunget. Men slog ett svenskt rekord och blev även avelsgodkänd…!
• My Silver Lining skulle äntligen få en hel säsong. Hon segrade i årets tredje start men sen uppdagades halsproblem. Operation, misslyckad comeback och ännu en säsong havererad.
• Rob Dyrdek seglade upp till att bli familjens hedersknyffel. Hästen som aldrig gör ett dåligt lopp om han inte är sjuk. Han gör alltid sitt och har vunnit lopp med tre olika kuskar. Ständigt flankerad av 8-10 delägare vid varenda start. Robban har på något sätt blivit stabiliteten och tryggheten i hela härligheten.
• Coldis blev bara min och flyttade till Rickard Svanstedt. Debutvann där men har därefter bara sprungit och varit trög. Nu ryker ett par växlar innan samtalet går till en montéryttare för att be om ett montékval.

Sen kom det till några…
• Norrlands Smaragd införskaffades kaxigt nog redan innan Isbjörns årsdebut i uttalat syfte att bli hans framtida flickvän. Sen blev det grus i maskineriet och Isbjörn var ett tag avsevärt närmare en kastration än en hingstpremiering. Men han räddade upp det och även Smaragd blev under sommaren värmlänning och ska tydligen vara en minst lika fin häst som pojkvännen, enligt deras gemensamma tränare.
• Denise Dyrdek. Köptes under annat namn av många av Rob Dyrdek-delägarna och namnet är en lek med deras tvåbenta namnen. Skateboardåkaren Rob har en syrra som heter just Denise. Efter att Denises pappa Jocose även är pappa till henne som sedermera blev kulletta bland landets fyraåriga ston, Activated, känns Denises framtid än mera ljus!
• Timotejs Karamell blev något sorts spontanköp på Kriterieauktionen. Spänningen var bokstavligt talat olidlig när vi dagen efter kollade filmerna på vad vi egentligen köpt… Och kunde konstatera att vi blev något så ovanligt som än mer nöjda dagen efter än vi varit begeistrade kvällen innan.

Årets hedersknyffel: Rob ”Robban” Dyrdek.

Dracula tvingades tyvärr lämna oss. Men att jag i vart fall lyckades få ut på försäkringen var välförtjänt för de hårt prövade delägarna. Båda de senaste hästarna vi tvingats ta bort har faktiskt ändå slutat med utbetalning från försäkringsbolaget och det är ändå något att ta med sig. Ska man jobba med hästägande är nog kunskapen vad som krävs för att få ut försäkringsersättning oerhört viktig.

Årets ”vi gjorde verkligen allt i vart fall”: familjens charmtroll Dracula kunde till slut inte ta sig tillbaka ännu en gång utan fick trava vidare på de evigt gröna ängarna.

Trots att året kändes som ett mellanår blev det ändå sju segrar och nästan 400.000 insprunget. Som jämförelse roade jag mig med att kolla hur många av landets A-tränare som matchar de siffrorna? Svaret är att endast knappt hälften av de ca 400 A-tränarna tog mer än 7 segrar under fjolåret och blott drygt hälften körde in knappt 400.000…! Att jämföra med övriga hästägare blir svårt då en hel del, liksom mitt team, äger hästar under flera olika pseudonymer.

Även om hjärtat ligger hos hästen som djur håller jag ändå på med trav för att jag vill vinna lopp. Annars skulle jag ju bara ha nån skogsmullehäst att lufsa runt med i skogen. Jag vill hela tiden lyckas lite bättre, vinna lite fler lopp, stadigt förbättra hästmaterialet och, tack vare hästarnas resultat, kunna fortsätta med samma delägare men att de hela tiden kan köpa lite bättre hästar. En travhästs karriär är kort. Sporten måste behålla ägarna i högre utsträckning än respektive hästs karriär är lång. Även om valen av tränare och skötare samt väl genomtänkt matchning är A och O för att en häst ska bli sitt mest framgångsrika jag är detta ändå en materialsport. Man måste ha en bra häst helt enkelt och de kostar oftast därefter. Mitt långsiktiga mål är helt enkelt att sakta men säkert utveckla hästmaterialet för delägarna delvis tack vare hästarnas egna resultat. Att inte ”bara” jaga nya pengar utan även jobba in pengar att omsätta.

Årets ”det här löser jag!”: idén var en träff för mina andelsgäng hos Magnus Jakobsson. Det slutade med att jag visst lagade mat åt 140 pers en lördag i augusti.

Eftersom travhästars karriärer är så korta så måste man i min roll satsa eller inte. Att inte satsa är detsamma som att låta mig självdö. Jag tycker det finns ett alldeles för stort intresse runt om i landet för att deläga häst och alldeles för många stenhårt arbetande tränare och kuskar för att bara slarva bort det jag ändå byggt upp. Jag ger upp på den här sporten varenda dag. Men så ringer det nån. Eller mailar nån. Nån sån där antingen bara helt vanlig, men sjukt reko och trevlig människa, som jobbar med något helt annat och bara vill ha ett delägande i en häst som en guldkant på tillvaron. Eller en superentreprenör som byggt upp något stort i någon annan bransch och nu är redo att ta sin kompetens, sitt engagemang och sitt kapital till travsporten. Och vips är jag fylld av energi igen och är redo att satsa allt på den här sporten.

Årets man: Flocki d’Aurcy.

När jag nu dessutom sitter på ett redigt gäng betäckningsrätter i en avelshingst jag tror stenhårt på så finns det liksom ingen återvändo. Målet för 2020 är att betäcka mer än ett sto och införskaffa minst två, gärna tre utifrån att det statistiskt sett tyvärr kommer försvinna en eller två, nya andelshästar. Eftersom jag inte säljer andelshästar utan koncept kommer jag aldrig någonsin sälja fler än jag har tid att ta hand om. Jag kommer aldrig ha fler hästar än att jag hinner baka Toscakakor och ta vinkvällar med alla mina skötare. Aldrig fler hästar än att jag hinner lära känna var och en och alltid vara med när de startar. Aldrig sälja fler hästar än jag faktiskt hinner att kasta mig iväg för att själv ta dem till veterinärbesök. Och aldrig någonsin sälja en häst jag själv inte tror på. Det vore verkligen att bita mig själv i svansen eftersom jag sen ska göra så mycket jobb kring den under resten av dennes karriär. Och aldrig sälja fler hästar än jag faktiskt även hinner ta fullt ansvar även när det närmar sig slutet för den och personligen göra precis allt för att ägarna då i vart fall ska kunna få ut på försäkringen eller sälja den för vettigast möjliga ekonomiska utfall- utan att någonsin tumma på hästens väl och ve.

Vi inom travsporten är inte varandras största konkurrenter. Våra gemensamma konkurrenter är golfen, upplevelseresor och vinprovningar. Vårt uppdrag är att hela tiden övertyga helt vanliga människor, utanför vår egna lilla bubbla, att de ska lägga sin nöjeskassa på just vår sport och inget annat av alla de nöjen som pockar på deras uppmärksamhet. Vi alla måste bli bättre på att se saker ur kundens perspektiv. Vad travtränarna, kuskarna och alla föreningsmänniskor tycker är faktiskt sekundärt. Vi jobbar mot kunder. Jag kommer fortsätta slita för att bygga bron mellan de aktiva och kunderna. Det är mitt uppdrag som ägareföreträdare. Min dröm är faktiskt att jag ska få mer konkurrens själv.

Årets bild: hur seriöst och målmedvetet jag än jobbar och hur alla mina vänner är hårt arbetande människor som alla lyckats skapa egna karriärer helt och hållet genom sitt egna, hårda arbete så måste man ibland bara kunna släppa taget och bara ha lite kul. Så kom hon till oss, Timotejs Karamell. Att inte ens fotografen kunde få till en osuddig bild säger liksom allt om det där inköpet på Kriterieauktionen. Det känns ändå på nåt vis inspirerande att hästen själv verkar vara den allra klokaste av alla på bilden.


Full gas mot ett nytt travår!