linnanderssonblog

Hur många bloggarna om Proppengate nu är orkar jag inte ens räkna. Men troligen kan man söka sig till något om ungefär allt i det här nu.

Nästan 15 månader efter att travvärlden slogs omkull av nyheten, som bara inom ett par dagar styrktes av så många dokument att inte ens Redéns advokat säger annat än att hästen uppenbarligen genomgått ett ingrepp för att nervsnittas, är det äntligen dags för förhandlingar i STAD.

Personligen känner jag enbart lättnad. Början på slutet på detta är här.

Så vad har vi nu ungefär att kunna hålla i huvudet för att tolka alla partsinlagor, STAD:s ordförandes kommentarer och medias rapportering?

Travsporten har, liksom alla organiserade idrotter/sporter, av HD tilldömts ett eget rättsystem. Utgångspunkten är alltså att det är sportens interna rättsväsende som hanterar såna här frågor och oavsett hur missnöjd en part blir så tar sen ingen allmän domstol upp det. För det krävs synnerliga skäl vilka utförligt beskrivs i tidigare bloggar. För att travsporten ska vara berättigade att ha ett eget rättsystem måste systemet följa gängse rättsprinciper. Därför kommer bloggen dra liknelser som, inte alltid är helt jämförbara, till andra rättsproblem för att underlätta hur STAD troligen kommer tänka.

En begreppsförvirring jag sett i flera medier är ST:s yrkande. ST har inte yrkat på att Redén ska fällas för oaktsamhet och ådömas ansvar i enlighet med det strikta ansvaret. Detta är givetvis alternativyrkanden. I första hand anser ST Redén varit oaktsam. Han ”borde” helt enkelt ha förstått att hästen inte var startberättigad. För oaktsamhet finns alltså en viss ”försumlighet”. Man har varit ”klantig” eller liknande. Det krävs en del bevisning för att nå upp till det och om STAD då inte anser att bevisningen räcker ska Redén under alla omständigheter då i vart fall hållas ansvarig i enlighet med det strikta ansvaret.

Ett strikt ansvar finns inom flera områden. Exempelvis omfattas alla hundägare av det. Om din hund biter mig är du således ansvarig såvida du verkligen inte kan bevisa att jag provocerat hunden. För att däremot bli fälld för att du verkligen varit oaktsam eller vårdslös krävs högre bevisning.

Att hästen, i USA, före köpet, genomgått ett ingrepp i syfte att nervsnitta den är parterna överens om. Redéns ombud anför dock att ingreppet inte lyckats varför hästen inte ska anses vara ”nervsnittad” i enlighet med svensk lag och således ST:s regelverk.

Det här kommer ju att bli knäckfrågan. Med reservation för att jag aldrig någonsin kommer säga att advokat Arvenberg inte kan tråckla ur någon ur vad som helst efter att ha läst domen där han tråcklar ur sol-och-våraren i testamentetmålet: jag kan inte se hur STAD ens ska beakta detta. Måste en idrottare som tagit anabola bevisligen haft verkan av anabolan för att fällas för dopning?

Redéns ombud trycker sen en hel del på ST:s hantering. Den är milt sagt diskutabel men i sak för STAD: nej. Om jag bränner ner till Holland och Tessa tycker det är en skitbra idé att gömma lite, i Holland tillåtna, roliga piller bland BiB:arna och tullen inte stoppar oss kan jag inte, väl hemma i Örebro, påstå de är lagliga för att tullen inte stoppade mig. Inte ens om tullar faktiskt gått igenom våra BiB:ar men missat pillren. De har då inte ”godkänt” importen av knarket. De har ”missat” den. Det fråntar inte mig ansvaret. Inte ens om nån ondskefull civilpolis stoppar mig på vägen mellan Öresundsbron och Örebro och påstår jag kört, hypotetiskt, 119 på en 100-sträcka, tittar i bilen, men inte hittar pillren. Inte ens om polisen därefter låter mig åka vidare är tyvärr dessa piller legala och jag är berättigad att få köpa hästar för pengarna försäljningen av dem ger mig utan att jag kommer åka på massa trista böter.

Sen kan vi kritisera både tullen och usla civilpoliser hur mycket vi vill: jag är den som gjort fel även om ingen upptäckt mig och verkligen ”borde” ha gjort.

Här upplever jag fortsatt den största tankevurpan av såväl allmänheten som diverse skribenter. ST har skött så mycket i Proppengate så uselt att det fan inte finns ord. Men det fråntar inte Redén ansvaret.

Varför är inte förhandlingarna öppna för allmänheten?

Enligt STAD:s nytillträdde ordförande finns inget stöd i regelverket för det. Här faller vi åter tillbaka på ST:s fullmäktige som inte möjliggjort det. I det allmänna rättsväsendet är allmänhetens insyn en av de allra mest grundläggande för en rättsstat. Allmänhetens tillträde till rättegångar och rätt att ta del av allmänna handlingar är en av de viktigaste rättigheterna vi har att värna om. Det är bisarrt att det inte finns utrymme för det vad gäller ST:s rättsväsende. Åtgärda. Omgående. Och vid det fall det rör något känsligt kring en person ska den givetvis, precis som i det allmänna rättsväsendet, kunna begära lyckta dörrar. Men utgångspunkten ska självklart vara att dessa sammanträden ska vara öppna.

ST:s ansvar
Så många och så usla arbetsinsatser av så många under dessa 5, numera 6, år. Och likt förbannat valde ST:s fullmäktige att bevilja styrelsen ansvarsfrihet. Det var det mest menlösa, korkade, knähundsitteri jag skådat. Men organisationen som bygger ST är inte mer kompetent än så här. Ett antal tappra slet in i det sista men i vanlig ordning blev det än övervikt av de fega, korkade ryggkliarna och vips så var styrelsen ansvarsbefriad.

Sen kan en ju hoppas det ändå hanteras en hel del internt. Men utåt sett behövde ingen annan än före detta säkerhetschefen offras.

Raset på antalet födda hästar och antalet B-tränare började runt millennieskiftet. Knappt 20 år senare var båda siffrorna halverade. Pegasus 2020 är ett av alla måldokument som skapats genom åren men under åren 2017-2019 lades massiv kraft på att uppnå diverse mål- bland annat att vi inom travsporten skulle bli fler.

Det fanns en tid mitt i allt detta då jag först jobbade som skribent och därefter för riksorganisationen Travhästägarna så det fanns en tid jag var djupt insyltad i det där dokumentet på allsköns vis. Nu är mitt travliv ett annat och intresset för måldokument är rätt svagt. Senaste veckorna har flera diskussioner på sociala medier förts där fokuset legat på att de stora problem inom dagens travsport är att det både är för många olämpliga kuskar och ryttare på våra banor samt en hel del hästar som borde bokas in för veterinärbesök istället för att startanmälas. Så därför tänkte jag backa bandet till vad Pegasus 2020 egentligen handlade om och vad som gick fel i genomförandet.

Varför slutade så många?

Flera undersökningar av olika varianter har genom åren genomförts för att utreda varför travet tappar utövare. Med utövare avses här allt ifrån hästägare till hästskötare. En större för en 8-10 år sen som bland annat handlade om tappet på amatörer. Där anförde många att det helt enkelt blivit för svårt. Ekonomin kom för denna grupp faktiskt bara på typ sjunde plats. Men när för sisådär 20 år sen ett antal personer insåg att de var bättre på att träna än att köra så blev helt enkelt toppen på landets tränare för bra för resten. Som en naturlig del utvecklades även catchdrivandet en del då cathdrivers, en grupp som för övrigt alltid funnits inom travet, gick från att ha många amatörer som kunder till att istället ha några få proffstränare. Såvida man som hästägare inte hatar pengar väljer man naturligtvis både bästa möjliga tränare och bästa möjliga kusk åt sin häst. Så därmed uppstod en extremt segregerad sport. Som gjorde det för svårt. Som ledde till att många B-tränare la och lägger av. Det är helt enkelt inte kul när man aldrig ens är i närheten av att vinna ett lopp.

Runt år 1990 genomfördes en hel del förändringar i syfte att hjälpa landets proffstränare. Samhället och travsporten led av en finanskris och samtidigt vidtogs åtgärder för att göra den då väldigt svarta travsporten vit. Det ledde till att det är oerhört gynnsamt att inneha A-licens istället för B-licens trots att man det senaste årtiondet varit väl medveten om att den stadiga siffran om ca 400 A-tränare, trots att alla andra utövare halverats, enbart beror på att en väldigt stor andel de facto B-tränare håller stenhårt i sin A-licens. Här omöjliggör dock organisationen ett krafttag mot detta. Travtränarnas Riksförbund kan givetvis inte arbeta för att sänka sitt egna medlemsantal. Men de nya reglerna om att en B-tränare numera får träna upp till fem externt ägda hästar har lett till att antalet A-licenser börjat lämnas in och det är en mycket välkommen uppstädning.

På 90-talet, när sporten hade ungefär dubbelt så många hästar, hade vi travpolitiskt ett franskt system: vi körde inte så många lopp så alla kunde starta jämt. Å andra sidan var prispengarna i loppen högre kontra kostnaderna jämfört med idag. Här drevs då tesen att folk tröttnade för att deras poänglösa hästar inte kom med i loppen. Idag kör vi alltså ungefär lika många lopp som då, men prispengarna har inte kunnat ökas, utan ”alla får vara med- men ingen får kostnadstäckning”.

Lösningarna som blev helt fel

Några av de åtgärder som vidtagits är bland annat införande av breddlopp. Här var det tänkt att glada amatörer skulle få tävla på sin egna nivå mot likasinnade. Tyvärr glömde man att begränsa att A-tränarna naturligtvis skulle ha exkluderats utan man införde endast begränsningar för kuskarna. Så mina stackars amatörtränade hästar får vackert möta proffstränade hästar där med. Dvs, stick i stä för att möta problemet att det stora tappet på B-tränare tros bero på att det blivit för svårt.

Man ville stoppa raset på födda hästar. Detta genom att införa en konstgjord andning för att kompensera att uppfödarna inte fick kostnadstäckning vid försäljning av unghästarna utan istället öronmärkte en stor andel av prismedlen till uppfödarpremier. Dels glömde man tyvärr att reglera att en ”svenskfödd” häst faktiskt också måste vara just svenskfödd och dels ledde detta till att det absolut viktigaste för en uppfödare idag är att hästen kommer till en bra tränare. Jag har väl ringt på, eller blivit uppringd om, några hundra hästar genom åren och är säljaren även uppfödare är den första frågan ”vem ska träna?” Och jag är numera väl medveten om att om jag öht får köpa hästarna med ”fel” svar så blir det ett helt annat pris om jag säger nån av de 100 sista på listan över landets vinstrikaste A-tränare jämfört med om jag säger nån på topp 100.

Så att ”rädda uppfödarna” ledde enbart till en än mer segregerad travsport. Utöver att jag inte fattar hetsen. Det är ju inte de bra märrarna som slutat betäckas utan de dåliga. Och för vems skull ska sporten uppmuntra att vi betäcker fler märrar som själva är för dåliga för att tävla med?

Det skulle satsas på travskolor och deras uppgift var både att få in nya människor och att få dem att ta licens. I åratal har ponnytravet påtalat att alldeles för många ponnykuskar inte övergår till stor häst och här har travsporten sin största rekryteringsmöjlighet. Ponnytravet lyfte fram konkreta exempel som att de incitamentpengar travskolorna får ska återinvesteras i de nya licensinnehavarna så de har råd att köpa träningsvagn, sulky och allt som nu behövs för att kunna träna sin egna travhäst.

Istället löste man problemet att få fler licensinnehavare genom att sänka kraven på licensutbildningarna.

Paradoxalt nog skulle dock visst montén dödas för här införde man helt ovidkommande fystester som alla människor som tränar regelbundet klarar- men de säger zip zero nada om huruvida man orkar rida ett montélopp. Och vice versa.

Jag önskar givetvis att ännu fler förstår tjusningen med hästar och trav och har ju som bekant vigt mitt liv åt just det i 8-9 år. Men i allt det här så glömde travsporten det absolut viktigaste: det är ingen mänsklig rättighet att få ha en häst eller att köra lopp. Bara att ha en häst kräver en hel del kunskap och att dessutom ha en tävlingshäst är på en nivå så vi rent av har undantag i djurskyddslagen. Vi utsätter våra travhästar för det absolut tuffaste man kan utsätta djur för och kunskapskraven på att få träna en travhäst behöver bli högre. Vi pratar en hel del om hästhälsa men likt förbaskat tillåts hästar ådömas startförbud gång på gång utan att samtidigt åläggas veterinärbesök. Jag har själv fått två startförbud på egentränade hästar- i ena fallet fullständigt självklart då det avbrutna loppet ledde till halskamera och halsoperation. Ingen av gångerna har jag kontaktats av måldomarnas för att höras? Inte heller kuskarna i något av fallen. Vore det inte lämpligt att höra tränaren om vad den själv tänker om att ha startat en uppenbarligen inte tävlingsmässig häst? I inget av fallen ålades hästarna friskintyg. I fallet med halshästen var det ju fullständigt uppenbart att hon behövde veterinärundersökas. Men om jag inte hade förstått det själv hade definitivt sporten behövt klargöra det. Dessvärre ser vi även gång på gång hästar få tävla trots usla resultatrader helt utan att sporten kliver in och säger ”ta den hästen till veterinär innan du anmäler igen.” Och på längre sikt: hur många ej tävlingsmässiga hästar ska jag tillåtas starta? Det finns idag inget reglerat kring detta.

Att få köra lopp är lika lite en mänsklig rättighet det. Det är bisarrt att utdela körlicens till personer som kört 15 gånger i sulky i fält med fem hästar i 1.30-fart. Mest synd är det om licensinnehavarna själva. Väljer sporten att ge dem licens tror de naturligtvis själva att de är färdigutbildade för det. Primärt måste det givetvis till betydligt högre krav på travskolorna men även här måste det även till tuffare regler när licensen väl är utdelad och kunna ryckas i väntan på att x antal nya licenslopp eller provlopp genomförts med godkänt resultat om en kusk får ett visst antal bestraffningar inom en viss tid. Som en prövotid för körkortet i trafiken. Det är väl inte en regel nån har något emot. Eller en ryttare som helt uppenbart inte orkar rida ett helt lopp. När ska vi inse att fystesterna är helt fel utformade?

Jag ser som sagt gärna att vi blir fler. Men inte på bekostnad av hästarnas hälsa. Med dagens tafatta krav både för att få träna sin egna häst och för att få sätta sig i lopp och riskera liv och hälsa på andra människor och andra människors djur glömde man helt att införa incitament som hade djurens välfärd överställt allt.

Det här är en ren ”skriva av mig själv-blogg” och ämnet är makabert. Så varning för känsliga läsare. Men jag tänker skriva om avlivning av häst och hoppas ändå några läser. För det är till slut oundvikligt för alla oss djurägare.

Ibland måste beslutet fattas. I morse gjorde jag årets tredje resa till gårdsslakteriet i Gällersta- bara 10 minuter från Örebrotravet. ”Du var ju nyss här?!” Sa mannen vid inskrivningen. ”Mm, tredje gången i år…”

Vi kan prata om huruvida fler hästar ”borde få leva längre”. Om det verkligen är ”nödvändigt” att avliva i vissa fall. Jag skriver inte den här bloggen för att starta de diskussionerna. Jag skriver den här om att när djurägaren gjort allt och känner att sjukdomen/arna och/eller skadan/orna är av sådan art att det inte är realistiskt att hästen kan leva ett lyckligt liv ens i en hage och/eller det inte finns en annan väg där man kan garantera den ett tryggt och bra hem utan avlivning är det enda rätta.

Vi har en väldig tur i Örebro. Strax utanför stan har vi Närke Slakteri och där tas även hästar emot. Oerhört vänlig, proffsig och rutinerad personal med en organisation så jag är helt övertygad om att min katt som avlivades på ett djursjukhus hann uppleva mångfalt större stress än vad hästarna där gör. Och folk åker från hela Mellansverige. Vid den bisarra stunden när, idag, 12 människor kom dit med varsin häst och vi står i kö för att överlämna först våra hästpass, sen bistå att hästen id-kontrolleras i transporten för att sen lugnt stå där bakom stängd lucka tills det är dennes tur- allt under övervakning av veterinär- tills personalen kommer och tar den och man, om man vill, kan åka därifrån redan innan smällen hörs. Under den stunden förenas människor. Alla är beslutsamma. Alla, även transportörerna från de största travstallen som gjort detta hundra gånger förr och åker med en häst de inte ens har en relation till, hatar stunden.

Inte fan skaffar man hästar för att åka och skjuta dem liksom.

Men vi står där. Med våra fattade beslut och nu fast beslutna att göra detta så lugnt, tryggt och fint det går. Ingen häst ska behöva känna stress. Alla står på sina transporter och ingen lucka öppnas förrän det är just dennes tur. Från det att grimskaftet överlämnas på gårdsplanen försvinner hästen bakom hörnet och inom 30 sekunder från det att man lämnat över den hörs smällen och dunsen. Passar man på att bara stänga luckan direkt behöver man inte ens höra vad som händer runt hörnet.

Så går det till i vanliga fall. Vänliga och mycket rutinerade människor som lugnt och fint tar de sista 30 sekunderna och genomför allt så fort så hästen aldrig hinner förstå vad som händer. Den har liksom inte ens med spetsade öron hunnit se sig om och funderat ut vart den hamnat.

Idag var jag där med en häst som jag bara haft ett knappt halvår och på alla vis visade att hon mådde fruktansvärt dåligt i sig själv. Efter samråd med veterinärer och varenda förändring i vardagen så som byte av hage, gå själv, byta kompisar, ha ute dygnet runt, ta bort kraftfodret, maxa kraftfodret, tillsätta allsköns jefla piller och mineraler, köra oftare, inte köra alls…. Men inget funkade utan det var ett konstant vandrande, konstant brunstande, krubbitande på allt och 5 minuter på box och hästen var sjöblöt av svett efter att bokstavligt talat försökt slå sig ut. Hästen var helt enkelt inte frisk i sig själv. Hon bevisade det in i det sista genom att freaka fullständigt på transporten till den milda grad att hon knappt kunde chipkollas och till slut visste jag inte vad jag skulle säga åt personalen vad de skulle göra. Jag erbjöd mig att gå in med henne själv. Väl där erbjöd de sig att byta så jag slapp hålla i grimskaftet men hästen var överallt och ingenstans och jag skrek bara ”skjut”. Jag såg för min inre syn hur hon skulle fläka sig och bryta ett ben eller flyga runt så att bultpistolen skulle råka skjuta snett. Och kände bara ”i helvete heller- det får inte ske. En avlivning måste ske fort och omedelbart.”

Jag hann precis vända mig om innan smällen och stod sen med ansiktet i ett hörn. Jag kände verkligen inget trängande behov av att ha fått själva avblodningen, som ju måste ske omedelbart, på näthinnan. I rummet innanför hängde dagens tidigare 6 kroppar och minuterna jag stod där blev en sån där utomkroppslig upplevelse där man bara slutar tänka, slutar låta hjärnan ta några som helst syn- eller ljudintryck. Jag frågade om det fanns nån bakväg ut så jag slapp kliva över kroppen och en i den vänliga personalen lotsade mig genom ladugården. Han tackade mig för att jag hade lett in och hållit henne själv. Det blev det klart bästa för henne.

Jag satte mig i hästbussen och den bara tjöt. Jag var helt enkelt så nollställd att jag helt glömde att stänga luckan när jag kom tillbaka. Jag ringde Tessa och bara vällde ut vad jag gjort. Jag har aldrig varit så långt inne på ett slakteri och visste ju inte vad jag skulle göra eller ens hur det såg ut. Jag hade just fört ett djur till avlivning och den dagen man är bekväm med det i sig bör man nog bli orolig för sig själv. Och mitt alltihop så kände jag sån extrem lättnad över att både beslutet att låta henne vandra vidare verkligen visade sig vara rätt, att det fanimej var djurägaransvar att leda fram henne själv och att jag hade gjort det på bästa, möjliga sätt för henne. Stressen blev absolut minimerad.

Jag åkte hem till de andra hästarna. I stallet stod Checken och Batting på tork efter nattens skyfall. I hagen under regntäcken stod två skitsura märrar och undrade vart fan matte höll hus som lät dem stå där i regnet. Intill dem, i hagen bredvid, stod Rob Dyrdek. Han hade somnat till i regnet. Helt obrydd under sitt regntäcke. Jag tog in Strippan och Karamell, körde dem, lunchade alla hästar, på med regntäcken och ut igen. En helt vanlig dag i stallet. De tittade till mot hagen där Glory brukade gå men ingen reagerade på att hon var borta. De är helt lyckligt ovetande. Hon var redan bortstött av dem på grund av sitt irrationella beteende och nu har hon bara vandrat vidare på stäppen. Inte värre än så verkade de tänka.

Glory är fri från sina demoner och övriga hästar är helt ovetande om traumat på morgonen. Precis som det ska vara. Det är mitt krig. Det är min sorg. Det är min smärta. Det är mina mardrömmar. Hästarna ska besparas allt det.

De verkar helt obekymrade även ikväll. Ingen verkar förstå något alls. Precis som jag vill ha det. Men vid kvällsfodringen blev det några minuter extra hos Robban. Jag är så oerhört tacksam för att jag inte behöver göra denna resa med honom utan vi slutade träna och tävla honom innan han fick någon skada eller sjukdom som påverkar honom i vardagen och att han under sin tid hunnit charma någon till den milda grad att han nu bara går och väntar på att pensionärslivet ska börja på riktigt.

Och för er andra hästar: när er dag kommer så kommer jag göra exakt detsamma för er- var och en. Jag bara hoppas det dröjer jävligt länge nu.

Jag nåddes av informationen av Travronden och trodde det var något riktigt uselt skämt. Tjänstemän på Länsstyrelsen i Skåne tror sig alltså vara berättigade att bestämma att en svensk travkusk inte ska få använda körspö under ett års tid.

Debatten på sociala medier är i vanlig ordning lite sned så börjar kort med att redogöra vad jag tycker om drivningar allmänt och denna i synnerhet.

Själv äger jag inte ens ett körspö- även om jag i vissa situationer när en häst vräker sig i sidled eller får för sig att stanna och börja backa önskar att jag hade ett för att kunna avvärja en situation som är potentiellt livsfarlig för såväl min häst som mig som andra människor som råkar komma emellan. Jag har aldrig sagt åt en kusk att den inte får driva min häst i lopp med pisken. Jag väljer dock aktivt kuskar jag tycker driver vårdat och aldrig på en trött häst. Två gånger, på flera hundra starter, har kusken bakom någon av mina ägda eller ägarföreträdda hästar fått böter för drivning och de båda har varit djupt skamsna när de sett min svarta blick efteråt. En gång fick jag i efterhand höra att en av mina hästar fått spöränder (jag såg dem inte själv) vilket inte ens renderade i en bot för kusken och nu flyttade både den hästen och övriga av andra skäl: men ja. Jag förändrade verkligen min bild av den kusken efter det.

Jag tycker verkligen inte det ser bra ut när kuskar vevar, hoppar och har sig i vagnarna. Inte bara av personliga skäl utan jag känner det är för jävla svårt att sätta mig på en middag med mina ännu icke travfrälsta vänner och å ena sidan styra när, var och hur middagen ska äga rum för jag behandlar mina hästar som spädbarn vad gäller deras ätande, drickande, kissande, bajsande och eventuella lilla rodnad. När vi samtidigt ser bilder på en tv så hela middagen reagerar just på hur hästarna drivs. För ja. Det är det vanligaste utomstående reagerar på. Jag har svårt att känna mig stark i min argumentation att ”nä men det är inte så farligt..”

Jag har således inget emot de nya reglerna att man inte får driva med spöt. Jag har aldrig något emot regler som är lika för alla alls faktiskt.

Joakim Lövgrens drivning är inte iögonfallande ful. Men märken upptäcks på hästen och drivningen renderar därmed i avstängning för en så kallad C2-förseelse. Det här med märken på häst är svårt. Men nu var de där och kusken bestraffas i enlighet med reglementet.

Det som samhället här kunde ha gjort, och som har gjorts några gånger, är att Jordbruksverkets utsände veterinär kunde ha polisanmält detta och en åklagare kunde ha väckt åtal mot djurplågeri alternativt brott mot djurskyddslagen. För några år sen härjade en banveterinär friskt med detta och ända upp i Hovrätten togs målet mot montéryttaren Jenny Brunzell. Där hon friades.

Mig veterligen har detta inte gjorts i aktuellt fall.

Istället tar sig enskilda tjänstemän på Länsstyrelsen i regionen händelsen inträffat lagen i egna händer och utdelar en sanktion jag inte någonstans kan finna att de har stöd att utdela. Ingenstans vare sig i beslutet eller de luddiga delar av lagstiftningen det hänvisar till kan jag hitta vart Länsstyrelsen är bemyndigade att fatta detta beslut.

Det är vad hela saken handlar om. Det handlar inte om spödrivningar i allmänhet eller Joakim Lövgrens drivning i synnerhet. Det handlar om ett helt horribelt tjänstemannavövergrepp mot en enskild.

Det är fullständigt sjävklart att ställa sig upp för en enskild som utsätts för maktmissbruk av enskilda tjänstemän på en myndighet. Att beslutet därtill formuleras med ett hot om djurförbud är så bortom alla gränser att det saknar fullständigt motstycke i vad jag kan minnas jag någonsin tagit del av från en myndighet.

Givetvis kommer Förvaltningsrätten riva upp beslutet och något vite för att Joakim Lövgren bryter mot Länsstyrelsens felaktigt fattade beslut fram tills dess kan nog Länsstyrelsen se sig om nånstans där pepparn växer.

Men skadan detta orsakar den enskilt utsatte travtränaren repareras knappast med det. Det kommer ta tid och kraft, och kanske även innebära ekonomiska konsekvenser, fram tills beslutet är upprivet. Travtränarnas Riksförbund agerade mycket handlingskraftigt. Att ST:s vd inte kunde ta avstånd lite på volley där i tisdags förstår jag. Jag förstår dock inte vitsen med att uttala sig alls där och då. Det rimliga agerandet av ST hade varit att avvakta en dag, gå igenom beslutet noggrant och gå ut med ett klargörande att förbundet givetvis står upp för allas rätt till en korrekt rättsprocess. Av allt att döma är det nämligen det inte Joakim Lövgren fått utan är istället utsatt för ett synnerligen anmärkningsvärt maktmissbruk av tjänstemän som ska föreställa sig representera en rättsstat.

”Jag räknar inte så ofta…”

Fråga mig inte hur det här gick till, men många är de. Eget stall där ett gäng tränas, ännu fler på Gocksta Stuteri och sen Rob Dyrdek som ännu är en av ”mina” hästar. Jag orkar inte räkna ut hur många de är totalt och än mer förvirrande blir det att få ihop vem som egentligen är min och inte… Så här är presentation av dem alla!

I stallet vid Örebrotravet

Astas Illbatting

8-årig kallblodsvalack, ägd av Anne-Sophie Thiam Aaltonen m.fl. Batting har strulat till det en del i livet men känns kanonfin efter att vi hittat en smålömsk hälta och sen byggt upp honom med galoppintervaller. Blir dock väldigt stressad i tävlingssammanhang. Är startklar men vi väntar uttalat på att vi kan få Emilia Leo på eller bakom honom då han tydligt visat att det är henne han vill ha.

Poledancer

5-åriga Strippan är min alldeles egna och åter i full träning efter halsoperation. Väldigt fin häst som nu ska få bygga psyke en tid och lära sig att andas utan stämbandsförlamning. Förhoppningsvis startklar om ca 1,5 månad.

Checklist

4-årige valacken är en andelshäst som åkte på harhasen från helvetet en månad efter bränningsförbudet… Så tog fem veterinärbesök och 2,5 månader i hage att få fräsch igen. Jättestor häst som kommer bli bra framöver. Startklar nu men måste acceptera det här med voltstart så vi kan genomföra kvalen han ålades efter att ha blivit riktigt dum av harhasen innan vi upptäckte den.

⭐️ Några andelar jag äger själv till salu (1/20) ⭐️

Bottnas Glory

5-årig märr jag köpte väldigt billigt utan veterinärintyg på en Travera-auktion. Visade sig komma med griffelbensfraktur och efter sex veckor i hagen har hon nu tränat på nästan lika länge. Drar fortfarande höger bak så kämpar på med Equiopat, veterinär och massor av träning. Kan vara startklar om någon månad men kommer inte starta förrän jag blivit någorlunda nöjd med aktionen.

⭐️ Till salu för rätt pris ⭐️

Timotejs Karamell

Det nu 3-åriga fylleköpet jag och ett gäng kompisar gjorde 2019 fortsätter att uppta största delen av mitt dygn. En kanonhäst men här måste både huvud och kropp hänga med. Mycket fin i debuten för mig och startar på torsdag igen. Vi bygger främst framtid här och nu.

På Gocksta Stuteri

Flocki d’Aurcy

Den nu 6-årige Ready Cash-sonen är inne på sin tredje betäckningssäsong och har nu betäckt närmare 60 ston även i år.

⭐️ Andelar (1/100) till salu för 30.000 kr ⭐️

Charmant Hornline

10-åriga Charmis ägs av mig och några av de delägare hon haft enda sen hon var 1. Har två avkommor efter Flocki och nyligen seminerad även i år.

Ring My Bell

11-årig Love You-dotter jag köpte vintern 2020 för att även jag föll för Love You-ston på Ready Cash-söner-hajpen. Fick en grymt snygg avkomma efter Flocki i år och är åter dräktig med honom.

⭐️ Till salu, men relativt hög prisklass för ett fölsto ⭐️

My Silver Lining

Andelsägda Silver är ett av mina bonusbarn som jag roddar runt. Silver fick i år sitt första föl, en grymt snygg hingstunge e. Flocki, och är åter dräktig med Flocki.

Noir de Noir

Ettårige Flocki/Charmis-sonen är min första uppfödning och går nu på bete. Åker på inkörning hos Rickard Svanstedt i månadsskiftet augusti/september och kommer hem till mig i Örebro när Rickard säger jag kan köra honom själv.

⭐️ Bolag håller på att bildas, några andelar (1/20) till salu för 5.000 kr ⭐️

Föl

Herminoir, sto e. Flocki – Ring My Bell. Vansinnigt snygg märr.

⭐️ Till salu nu, men avses säljas på auktion nästa år ⭐️

Napa Valley, hingst, e. Flocki – Charmis. Noir blev en fin unge- den här är några ligor snyggare.

Ännu odöpt hingst , e. Flocki – My Silver Lining.

Silvers andelsgängs första uppfödning blev en ruggigt snygg hingst.

Hos Frasse Fransson i Hudiksvall

Norrlands Smaragd

4-åriga fartvidundret, ägd av mig men vars tävlingsrätt är såld i andelar, bräckte i mars varpå vi omgående betäckte med Ängsborken. Går nu dräktig på bete över sommaren. Ska lysas om framåt nästa vår och är hon läkt sätter vi igång och hoppas på att kunna återuppta tävlingskarriären. Samtidigt som vi förhoppningsvis står med Sveriges ungefär speedigaste kallblodsföl…

⭐️ Några andelar i tävlingsrätten av Smaragd och några andelar i fölet eventuellt till salu nästa år ⭐️

Rob Dyrdek

7-årige hedersknyffeln Rob fick gaffelband för ett knappt år sen. Hans andelsägargäng gav honom dock tiden han behövde och Rob håller just nu på att starta igång. Startar lördag på Vaggeryd igen. Uselt spår, men han måste ändå få några snälla lopp och så hoppas vi han kan få en fin höst och vinter.

• 

Häromdagen publicerade tidningen Kvällsposten en artikel om att en travbana skulle ha lånat ut pengar till en travtränare. Såväl banans ordförande som den låntagande tränaren nekade. Travronden följde snabbt upp med att komma över skuldebrevet och då kunde inte parterna längre neka och Travronden namngav även tränaren.

De här turerna i sig medförde givetvis medial uppståndelse. När folk uppenbarligen ljuger har ju omvärlden helt enkelt en tendens att misstänka att däri finns en hund begraven. Jag lämnar dock dessa diskussioner åt sociala medier och resonerar istället lite kring sakfrågan.

Alla travtränare är egna företagare. För att erhålla och få behålla sin A-licens klargörs t.o.m. att man måste ha en f-skattsedel. Att sen en företagare hamnar i tillfälliga likvida utmaningar är inget travsport-unikt. Det finns nog inte en enda företagare i landet som inte hamnat i den situationen. Varje maj månad när föregående års moms och skatt ska betalas för undertecknad…

Svensk Travsport är ju i mångt och mycket en riktig Kalle Anka-organisation och att STAD:s ordförande och vice ordförande avgick under våren delvis på grund av att de är tveksamma till om travsportens interna rättssystem för dagen uppfyller Högsta Domstolens krav för att få vara ett fristående rättssystem är, i mina ögon, endast toppen på isberget. Hela strukturen är uppbyggd på ett sätt så den sannolikt skapar allsköns situationer som inte är riktigt laglydiga. Fler borde helt enkelt dra upp fler tvister i det allmänna rättsväsendet så vi kunde skipa lite ordning och reda inom travsporten.

Den ekonomiska fördelningen bygger på att banorna erhåller mer makt ju fler totalisatorlopp den anordnar och mer pengar ju fler hästar som startar på banan, ju fler licensinnehavare banan har och ytterligare liknande grunder. Det här incitamentsystemet skapar en rad olika problem.

Dels har man centralt delat in Svea rikes alla kommuner i regioner så vart en själv är mantalsskriven avgör ens bantillhörighet. Det innebär att en hel del personer som fysiskt bor så de har lika långt till två banor inte kan välja hemmabana utan de knyts till den bana ST bestämt. Dock kan banorna göra avsteg men i och med att det ekonomiska systemet är uppbyggt på att de ska ha så många människor och hästar som möjligt knutna till sig håller vissa banor stenhårt i sina licensinnehavare trots att licensinnehavaren inte vill ha med den banan att göra.

Sen hamnar vi då i den för dagen aktuella situationen: hur långt är det rimligt att banorna går för att behålla sina licensinnehavare?

I det aktuella fallet ska tränaren haft bland annat skatteskulder. Skatteskulder riskerar att inverka på ens f-skattsedel och utan f-skattsedel hade ST ryckt personens licens. Runt 40 hästar hade således riskerat att lämna regionen. Banans vilja att hjälpa till är, utifrån det ekonomiska fördelningssystemet, inte bara förståeligt utan detta lån var sannolikt en sammantaget mycket bra ekonomisk affär för banan.

De flesta tycker nog att ens bana ska hjälpa till så en trivs där som licensinnehavare. Folk inom travet har dock en mängd olika saker de önskar hjälp med och någonstans måste det finnas riktlinjer för vad som är inom normala gränser och vad som inte är det. Det är logiskt och ”rättvist” ur ett mänskligt perspektiv men det vidrör även något betydligt allvarligare: hur mycket fördelar får en enskild företagare ges innan det börjar närma sig EU:s konkurrensregler?

När banor börjar kleta i enskilda tränarens ekonomi, så som att ge kontanta lån för att lösa skulder eller bilda bolag ihop med enskild tränare så den ska kunna bygga sig en gård, är vi inte bara långt ute och slirar i vad som är ”rättvist” utan vi närmar oss även gränsen för vad som faktiskt är lagligt och inte. Någonstans måste en bana ge precis samma möjligheter till alla sina licensinnehavare. Eller kan jag få låna lite cash varje maj när momsen ska betalas till hösten när fjolårets levande föl-avgifter äntligen kommer in på kontot? Kan tränaren bredvid låna pengar för att investera i unghästar, andra grannen för att investera i ny gård och tredje för den behöver en ny hästtransport?

Vi är helt enkelt för långt ute och kletar när en bana ger en enskild företagare rent ekonomiskt stöd. Det får helt enkelt varje företagare lösa själv på något av alla de sätt som finns till buds. För naturligtvis missgynnar det alla andra på banan som kämpar hårt för att klara sin ekonomi på egen hand om banan skulle börja låna ut pengar till mig och mina grannar för att göra investeringar vi annars inte hade kunnat göra. Det är således inte bara ”orättvist” utan även frågan om det faktiskt är helt lagligt.

Sitter vid min horse-walker och övervakar de två som just gått jobb här på morgonkvisten och nu skrittar ner. Strax är det för varmt att köra och vi svenskar får anamma lite hederlig medelhavs-siesta när hästarna får sova i stallet på dagen och sedan släppas ut ikväll istället. Denna lite annorlunda dugnsrytm nu under en kort och härlig sommarperiod medför att jag inte kan följa V75 från balkongen med ett glas vin utan mer ha telefonen i örat eller handen medan jag kånkar vattendunkar. Jag har såldes inte stenkoll i sak på om jag tyckte ett par kuskar körde ruggigt uselt igår eller ej. Både Facebook- och twitterflödet gav dock det svaret igår.

Jag är helt för att spelarna ska ha så mycket info de önskar inför de större streckspelen. Jag personligen skulle till och med kunna ställa mig bakom det amerikanska upplägget att spelarna ska få veta in på bara vet wrapen vad hästen ska ha på sig. Jag skulle inte ha det minsta problem att efter värmningen berätta om det blir vanlig spärrgrimma eller krysspärrgrimma, halsplatta eller pullplatta och gamascher med eller utan flärp. Om nån bara gjorde det oerhört lätt och tog högst en minut av min tid i anspråk.

Så, kära spelare: jag är FÖR att ni ska få info.

Jag är vidare, som jag påtalat många gånger, extremt FÖR att sportens publik både ska få diskutera min hästs möjligheter på förhand och efteråt diskutera huruvida den motsvarade deras förväntningar, om kusken kört som ni tänkt er i badkaret när ni analyserat fram era system och jag står alla dagar i veckan för er rätt att få säga att ni inte tycker min häst agerade på ett sätt som gör att ni tycker den har på en tävlingsbana att göra för dagen om den exempelvis vägrar volta eller rammar en konkurrent. Ingen sport kan ha bara medgångssupportrar utan publikens rätt till att få engagera sig måste gälla även i de lägen den inte bara stryker en medhårs. Här har många människor, inte bara inom travet, en del att lära utan folk som bara vill ha engagemang när det är klang och jubel och sen förväntar sig att ingen heller ska bry sig när det blir skit och pannkaka finns ju överallt.

I gengäld för detta tycker jag det är rimligt att publiken också fattar att deras perspektiv är ett lite annat än oss som jobbar med djuren varje dag. Dels är varje tränare lite i händerna på vad media faktiskt frågar. Och sen finns det vissa saker en helt enkelt inte säger utåt. Jag har faktiskt inför enstaka lopp varit så fullständigt övertygad om att min häst vinner att det enda samtalet med kusken rörde hur han skulle köra för hästen skulle springa svenskt rekord. En sån sak hade jag ALDRIG sagt offentligt innan. Dels för att det är vansinnigt oförskämt mot konkurrenterna. Och dels för att jag, eftersom det faktiskt kan uppfattas oförskämt, hade gett mig en riktig bajsmacka att käka upp om hästen visat sig vara helt ur balans eller form när loppet väl gick. Så vissa saker säger man helt enkelt inte till andra än kusken. Ibland säger ägaren att hästen ska säljas och tränaren har trimmat till som fasen för att hästen ska vara på topp så det dyker upp intressenter. Jag skulle bli rätt sur som ägare om tränaren sa så rakt ut då. Sen är det ett taktiskt spel. Ärligt talat: tycker ni det vore helt rimligt om Robert Bergh avslöjade alla sina rävar bakom örat FÖRE loppet? De använder han ju sen för att överrumpla och faktiskt vinna loppet på. Det är väl ändå spelarnas uppgift att lista ut såna saker.

Som tränare/ägare/skötare uppskattar en lite andra saker hos en kusk än vad spelare gör. Allt som oftast är inte en häst 100% okomplicerad, går från alla positioner, en av de bättre i loppet och redo att köras som om nästa lopp vore dennes sista. Ibland vill en bara testa om den biter ifrån sig bättre från spets och kusken kan därmed, ur publikens ögon, göra det stenkorkade valet att svara spets med en uppanmäld 30-oddsare.

Som tränare/ägare/skötare uppskattar vi allt som oftast en kusk vi känner att vi kan prata med. Någon som lyssnar på oss och tar hand om vår häst. Det är en olycksfallsrisk varje gång en häst startar och primärt vill vi faktiskt bara ha hem vår häst hel. Det finns så många kuskar som inte har på en travbana att göra och den som aldrig haft en häst som agerat på ett sätt så den riskerat hälsa på en annan häst kan ju kasta första stenen. Vi väljer i första hand helt enkelt kuskar vi känner ett förtroende för. Eller i vissa fall kuskar vi bara gillar och tycker förtjänar chansen att få köra lopp.

Så alla kommentarer på twitter och i Facebooks travgrupper hur utomstående ”inte kan förstå hur den och den kan få så många styrningar”: det är för att tränare/ägare/skötare har ett annat perspektiv än spelare. Jag respekterar spelarnas. En och annan spelare får gärna respektera att det finns en hel del ni inte begriper och en hel del ni faktiskt inte har nån mänsklig rättighet att ”tycka” så värst mycket om.

Inom travet, där vi avlar för prestation, ramlar vi lätt in på blodslinjer, exteriör och prestationer. Och självklart: det är viktigt. Men bortsett från Flockis allt det där är han ju världens bästa häst. Hästen jag har som kommunikationsmedel för en av dem jag är god man åt. En mycket svårt sjuk tjej som har svårt att kommunicera. Men med bilder på Flocki bara ler hon. Hästen jag tar med vänner och familj, unga som gamla, att ge morot till. För alla har vi ju haft en barndomsdröm om en svart hingst. Och Flocki uppfyller dem alla.

Varenda stoägare känner likadant för sitt sto. Som häst. Jag känner så för varenda sto jag äger. Kring varenda häst finns en historia. Varenda häst är en skapelse av en människas drömmar, förhoppningar, stenhårda arbete och stora ekonomiska insats. Därför värdesätter jag varenda sto som bokas oerhört högt. Det är ett privilegium att de väljer just min hingst. Här kommer nu historien bakom My Silver Lining:

Året var 2015 och jag höll på att starta upp ett andelshästkoncept hos en stor tränare. På Elitauktionen skulle vi köpa en häst. In i ringen kom en i princip perfekt märr med nummer 42. Med Muscle Massive som far och samma möderne som Oasis Bi och Robert Bi åkte näven i skyn och My Silver Lining ropades in för 130.000 kr.

• 

Andelarna såldes slut på mindre än en månad.

I augusti åkte ”Silver” på inkörning. Hon var en bestämd dam som bjöd på alla tricks i sin bok. Men så småningom började allt gå som på räls för vagn. Hon kvalade redan i maj som treåring och debuterade kort där efter. Det ändade med galopp och veterinärkoll och därefter gick ingenting som på räls igen.

Efter tränarbyte i augusti uppdagades två mycket allvarliga förslitningsskador och operation krävdes. I juni som fyraåring comebackade hon och kommande år vann hon tre lopp. Men sen började halsen trilskas… Ny operation och när Silver väl kom tillbaka var hon nu helt enkelt för bra för vad kroppen klarade. På valborgsmässoafton år 2020 fattades beslutet att karriären nu var över.

• 

• 

Vi alla hade ju känt under lång tid att slutet ändå låg på lut. Så redan året innan gick 10 av hennes delägare ihop och köpte en andel i Flocki. Några dagar in i maj hämtade jag henne och körde till Gocksta. Jag har dragit dit några hästar nu men ingen har stött på samma reaktioner som Silver gjorde. Anne-Sophie och Sandra stod med stora munnar och ba ”oh lord! Vilken märr!!!”

Hon var så allmänt halt och sliten men hon har alltid varit klok som en bok. Hon var så totalt avslappnad i sin nya miljö och när jag stod där och kämpade mot tårarna för det kändes som allt var över alldeles för tidigt åt hon bara sitt hö, tittade ut genom fönstret och det såg ut som att allt rann av henne. Som hon förstod att livet som tävlingshäst var över och nu skulle inte kroppen värka längre.

Vi var lite oroliga för att allmänskicket skulle göra att det tog lite tid att få henne dräktig, men icke. Nästa brunst kom två veckor senare och hon tog sig bokstavligt talat på one shot.

Sen gick allt perfekt. Silver har gnäggat mjukt varje gång hon sett mig och bara sett så harmonisk och glad ut. Tre dagar innan årsdagen för hennes sista lopp födde hon en hingst. Det var en väldigt speciell känsla att få hälsa på hennes föl. Sorry klyschan: men the circle of life liksom…

• 

Genom hela denna resa har hon ägts av samma 20 personer. 20 personer som gjort ALLT för henne. De har gett tränare och veterinärer sitt fulla mandat att vidta alla åtgärder de velat varje gång. De har drömt och hoppats och de var också helt självklara i när dagen D för tävlingskarriären var här. Och då behöll de henne och betäckte henne.

• 

Igår startades en ny era när de blev ägare till en liten hingst där namnförslagen nu redan väller in.

Det finns en story bakom varenda häst. Det här är, den väldigt komprimerade, storyn bakom My Silver Lining- mamman till en hingst efter Flocki född 27 april 2021.💞💙

//Linn

Jag behöver skingra mina tankar från misären kring att det är något allvarligt fel på min allra egna lilla häst. ST’s bestraffningsskalor känns som lagom hjärnaktivitet så här i väntan på att veterinären ska ringa tillbaka!

Inom alla sporter finns bestraffningssystem för när utövarna agerar emot sportens regler. Inom travsporten är vanliga bestraffningar att man orsakar en omstart, kör snävt eller driver för mycket och/eller för yvigt. Reglerna och påföljderna klargörs i tävlingsreglementet och i ST’s påföljdsmall. För ”vanliga” förseelser i samband med tävling är det måldomaren som beslutar om straff i enlighet med ST’s påföljdsmall.

Inom alla rättssystem måste brotten graderas. Ett visst mått av jämförelse mellan dess allvarlighetsgrad är således nödvändig. Vidare ska straffen vara så rättvisa det bara går. Här finns ingen exemplarisk modell. Men ingen har ännu kommit på en sammantaget bättre modell är en ”dagsbötermodell” och ett tillhörande straffrabattsystem. Dessa är den svenska allmänrättsliga modellen och detta är också vad ST tillämpar.

Det finns dock en del i bestraffningssystemet som går att diskutera huruvida det verkligen uppnår sitt syfte.

Påföljdsmallen är utarbetad utifrån att förseelserna rangordnas enligt en A-D-skala. Om vi tar drivningsförseelser som exempel är enstaka lätt maning för mycket en A medan en enhandare är en D. Vidare finns en tydlig mall för hur länge en kusk är ”under lupp” och kommer bestraffas hårdare om samma brott begås inom en viss tid.

I sann dagsbotsystemanda ska då straffet för brottet kännas lika mycket. Den mildaste avstängningen är tre dagar och för en kusk som har löpkörning som sitt levebröd kan en tre dagars-avstängning innebära mycket stor ekonomisk förlust både på kort och lång sikt. För en kusk som har löpkörningen som hobby, eller bisyssla till sitt ordinarie levebröd, betyder sällan tre dagar något alls. Därför blir avstängningen för samma förseelse längre för en mindre körande kusk för den ska bli lika kännbar.

Bötesbeloppen följer loppets förstapris. Därför innebär en orsakad omstart i Elitloppet ett högre bötesbelopp än de allra flesta andra förseelser: brott mot antidopingreglementet inkluderat.

Det är svårt att vara kritisk när jag inte har någon riktigt bra idé om lösning. Självklart ska brott mot regelverket innebära sanktioner men vi bör kanske åtskilja vad som innebär brott för egen vinning, brott som skadar andra och brott som kan leda till direkt fara.

Jag har inte körlicens själv och tänker heller inte ta. Jag har helt enkelt kört så mycket häst att jag är medveten om att jag är för dålig på det för att känna mig helt trygg med att jag inte skulle bli en fara för andra i korta sulkies med dålig sikt, hästar i maxfart och marginaler på millimetrar. Och här tror jag vi behöver göra en tydlig markering. Att kunna köra lopp säkert (obs: ”säkert” och inte ”taktiskt skickligt”) kräver massor av praktisk träning. Å ena sidan ska vi uppmuntra så många vi kan att vilja ta körlicens och tävla med sin egna häst. Å andra sidan måste vi då också ställa väldigt höga krav på våra utbildningar. Många licenslopp idag motsvarar inte alls vad en löpkörning är. Att volta i 5-hästarsfält för att sen genomföra två varv i 1.30-fart där positionsbyten är förbjudna för att inte idealtiden ska understigas är inte i närheten av vad ett riktigt travlopp är. Det är lika synd om kuskarna som kommer ut och tror de behärskar att köra lopp som det är om medtävlarna när dessa kuskar blir en direkt säkerhetsrisk. När dessa kuskar sen vinglar runt bestraffas de i enlighet med påföljdsmallen. Vilket, på grund av deras få körda lopp, innebär mycket långa avstängningar. Å ena sidan ska de ha samma straff men framförallt är det i väldigt många fall helt uppenbart att det som de verkligen behöver är mer övning. En övning som ska ske utanför riktiga lopp där de riskerar andras säkerhet eller ”bara” möjligheter att tillvarata sina chanser.

Här kan det inte vara någon annan är travsporten själv som måste vara ansvarig för att anordna sådana träningslopp. Avstängning i vanliga lopp: absolut. Men hur ska de som bara kört alldeles för lite häst i tävlingsliknande sammanhang kunna lära sig på annat sätt än genom att träna? Det är således en bestraffning som inte alls uppnår sitt syfte: att uppmuntra/skrämma till förbättring, utan även kombinationen med träningslopp.

Att begå ett regelbrott i syfte att tillskansa sig egen fördel, antingen genom att driva sin häst för hårt, ta flygande start eller köra så det stör en konkurrent, ska rimligtvis bestraffas hårt i ren markering och skrämselsyfte.

Den tredje delen av brott enligt min definition är de här otur/orutin-brottet så som orsakad omstart, ha kört lite för långt ut i banan utan att det inneburit direkt säkerhetsrisk eller liknande. Här slår dagens bestraffningssystem väldigt hårt mot kuskar. För någon som har löpkörning som hobby eller bisyssla, och kanske inte ens gör detta i ett bolag så oskattade pengar betalar boten utan de vackert får tas från beskattad lön, borde verkligen sporten se över bötesmodellen. Å ena sidan är det orimligt att sporten ska ha koll på vem som är beskattningsbar person och inte, och i många fall äger dessa kuskar hästarna själva så bötesbeloppen är alldeles för låga utifrån det faktum att de erhåller hela prispengen och inte bara 5-15% av den. Å andra sidan är det ett oerhört slag mot de som kör några tiotals lopp per år på ren hobbybasis. När licenssystemet gjordes om och möjligheten för dem som tidigare licensierades som lärlingar inte längre kunde välja avstängning istället för böter blev detta ett reellt problem. Ett problem jag bara helt enkelt tror sporten glömde. Det är en fråga som behöver upp på bordet.

Min uppfattning sammantaget är ungefär att vi ska uppmuntra människor att aktivera sig inom travsporten. Men att köra lopp innebär ett enormt stort ansvar för andra människor och andras hästars säkerhet så kraven behöver vara högre. Krav i kombination med möjlighet till utbildning.

På onsdag är det fullmäktige: det vill säga Svensk Travsports årsmöte.

ST är ju moderföreningen över travsällskapen och BAS-organisationerna. Rösträtten och antalet röster är fördelade enligt en rätt komplex modell. I stora drag besitter banorna runt tre fjärdedelar (där en större bana har fler röster än en mindre) och BAS-föreningarna tillsammans har ungefär en fjärdedel. I fjol fanns totalt 1300 röster fördelade på 37 röstberättigade personer. Dessutom har ST’s styrelse en varsin liten röst. Det är lika unikt i föreningar som märkligt.

Med dessa stora antalet röster fördelade på så många personer innebär det helt enkelt att något förslag i princip aldrig röstas ner. Det är helt enkelt praktiskt omöjligt att komma överens med så många så att man kan fälla något.

Eftersom föreningslivet år 2021 är i princip utdött är medelåldern på fullmäktige hög. Det är personer som sitter i styrelserna på travbanorna. Att sitta i en travbanas styrelse är i princip obetalt samtidigt som de får skit från ungefär alla håll samtidigt som deras möjligheter att faktiskt göra saker är högst begränsad då budgeten är tajt, alla vill ha mer pengar till allt och för alla större grejer måste de först få igenom förslagen i sina egna föreningar. Föreningar bestående av ännu högre medelålder där alla antingen tycker allt är för jobbigt för att sätta sig in i eller bara tyckte det var bättre förr.

Styrelseledamöterna på landets travbanor har min fulla sympati. Jag har konsekvent tackat nej till en plats själv.

Men dessa roller attraherar helt enkelt inte de tuffaste och mest kompetenta ledamöterna. De personerna kliver in i helt andra styrelser.

På fullmäktigestolarna sitter därtill ett antal personer som älskar alla tusen miljarder kafferep i Hästaportens Hus någon liten ordförandepost i en förening kan medföra. Känslan av att vara in the zone inom ST är drivkraften för en hel del av dem som sitter där. En gång i tiden engagerade de sig säkert av ädla syften. Idag är många pensionärer och kafferepen, eller allsköns ”arbetsgrupper” som det formellt heter, på HH är enda stället de över huvud taget längre känner sig viktiga på. Hela travsporten rullar runt genom tjuv och rackarspel medlemsföreningarnas representanter emellan och alla som hängt där ett tag har lite hållhakar, eller bara ryggkli att återgälda, på de flesta andra.

Det är helt enkelt normalt sett omöjligt för de som verkligen vill nåt, för de finns också, att mobilisera tillräckligt många som inte värnar mer om sin egna plats på kafferepet än travsportens bästa.

Men på onsdag uppstår en unik situation.
”Ansvarsfrihet för styrelsen” är en punkt på alla årsmötens dagordningar som vanligtvis klubbas igenom utan diskussioner. Att en styrelse inte beviljas ansvarsfrihet är ovanligt. Man måste i princip misstänkta att brott blivit begånget.

Sällan eller aldrig har det väl dock varit så fullständigt självklart att ST’s styrelse inte ska beviljas ansvarsfrihet för föregående år. Det betyder inte att de gjort något fel. Bara att medlemmarna inte här och nu kan fastslå att styrelsen gjort allt rätt.

Värt att påtala kan ju vara att vid det fall fullmäktige, fullständigt obegripligt nog, skulle bevilja styrelsen ansvarsfrihet så övergår då ansvaret på medlemmarna. Det är verkligen en viktig info att påtala för dem som ändå sitter här och nu att själv gå i god för att ST’s styrelse inte gjort något fel i Proppengate.