Det här är en ren ”skriva av mig själv-blogg” och ämnet är makabert. Så varning för känsliga läsare. Men jag tänker skriva om avlivning av häst och hoppas ändå några läser. För det är till slut oundvikligt för alla oss djurägare.
Ibland måste beslutet fattas. I morse gjorde jag årets tredje resa till gårdsslakteriet i Gällersta- bara 10 minuter från Örebrotravet. ”Du var ju nyss här?!” Sa mannen vid inskrivningen. ”Mm, tredje gången i år…”
Vi kan prata om huruvida fler hästar ”borde få leva längre”. Om det verkligen är ”nödvändigt” att avliva i vissa fall. Jag skriver inte den här bloggen för att starta de diskussionerna. Jag skriver den här om att när djurägaren gjort allt och känner att sjukdomen/arna och/eller skadan/orna är av sådan art att det inte är realistiskt att hästen kan leva ett lyckligt liv ens i en hage och/eller det inte finns en annan väg där man kan garantera den ett tryggt och bra hem utan avlivning är det enda rätta.
Vi har en väldig tur i Örebro. Strax utanför stan har vi Närke Slakteri och där tas även hästar emot. Oerhört vänlig, proffsig och rutinerad personal med en organisation så jag är helt övertygad om att min katt som avlivades på ett djursjukhus hann uppleva mångfalt större stress än vad hästarna där gör. Och folk åker från hela Mellansverige. Vid den bisarra stunden när, idag, 12 människor kom dit med varsin häst och vi står i kö för att överlämna först våra hästpass, sen bistå att hästen id-kontrolleras i transporten för att sen lugnt stå där bakom stängd lucka tills det är dennes tur- allt under övervakning av veterinär- tills personalen kommer och tar den och man, om man vill, kan åka därifrån redan innan smällen hörs. Under den stunden förenas människor. Alla är beslutsamma. Alla, även transportörerna från de största travstallen som gjort detta hundra gånger förr och åker med en häst de inte ens har en relation till, hatar stunden.
Inte fan skaffar man hästar för att åka och skjuta dem liksom.
Men vi står där. Med våra fattade beslut och nu fast beslutna att göra detta så lugnt, tryggt och fint det går. Ingen häst ska behöva känna stress. Alla står på sina transporter och ingen lucka öppnas förrän det är just dennes tur. Från det att grimskaftet överlämnas på gårdsplanen försvinner hästen bakom hörnet och inom 30 sekunder från det att man lämnat över den hörs smällen och dunsen. Passar man på att bara stänga luckan direkt behöver man inte ens höra vad som händer runt hörnet.
Så går det till i vanliga fall. Vänliga och mycket rutinerade människor som lugnt och fint tar de sista 30 sekunderna och genomför allt så fort så hästen aldrig hinner förstå vad som händer. Den har liksom inte ens med spetsade öron hunnit se sig om och funderat ut vart den hamnat.
Idag var jag där med en häst som jag bara haft ett knappt halvår och på alla vis visade att hon mådde fruktansvärt dåligt i sig själv. Efter samråd med veterinärer och varenda förändring i vardagen så som byte av hage, gå själv, byta kompisar, ha ute dygnet runt, ta bort kraftfodret, maxa kraftfodret, tillsätta allsköns jefla piller och mineraler, köra oftare, inte köra alls…. Men inget funkade utan det var ett konstant vandrande, konstant brunstande, krubbitande på allt och 5 minuter på box och hästen var sjöblöt av svett efter att bokstavligt talat försökt slå sig ut. Hästen var helt enkelt inte frisk i sig själv. Hon bevisade det in i det sista genom att freaka fullständigt på transporten till den milda grad att hon knappt kunde chipkollas och till slut visste jag inte vad jag skulle säga åt personalen vad de skulle göra. Jag erbjöd mig att gå in med henne själv. Väl där erbjöd de sig att byta så jag slapp hålla i grimskaftet men hästen var överallt och ingenstans och jag skrek bara ”skjut”. Jag såg för min inre syn hur hon skulle fläka sig och bryta ett ben eller flyga runt så att bultpistolen skulle råka skjuta snett. Och kände bara ”i helvete heller- det får inte ske. En avlivning måste ske fort och omedelbart.”
Jag hann precis vända mig om innan smällen och stod sen med ansiktet i ett hörn. Jag kände verkligen inget trängande behov av att ha fått själva avblodningen, som ju måste ske omedelbart, på näthinnan. I rummet innanför hängde dagens tidigare 6 kroppar och minuterna jag stod där blev en sån där utomkroppslig upplevelse där man bara slutar tänka, slutar låta hjärnan ta några som helst syn- eller ljudintryck. Jag frågade om det fanns nån bakväg ut så jag slapp kliva över kroppen och en i den vänliga personalen lotsade mig genom ladugården. Han tackade mig för att jag hade lett in och hållit henne själv. Det blev det klart bästa för henne.
Jag satte mig i hästbussen och den bara tjöt. Jag var helt enkelt så nollställd att jag helt glömde att stänga luckan när jag kom tillbaka. Jag ringde Tessa och bara vällde ut vad jag gjort. Jag har aldrig varit så långt inne på ett slakteri och visste ju inte vad jag skulle göra eller ens hur det såg ut. Jag hade just fört ett djur till avlivning och den dagen man är bekväm med det i sig bör man nog bli orolig för sig själv. Och mitt alltihop så kände jag sån extrem lättnad över att både beslutet att låta henne vandra vidare verkligen visade sig vara rätt, att det fanimej var djurägaransvar att leda fram henne själv och att jag hade gjort det på bästa, möjliga sätt för henne. Stressen blev absolut minimerad.
Jag åkte hem till de andra hästarna. I stallet stod Checken och Batting på tork efter nattens skyfall. I hagen under regntäcken stod två skitsura märrar och undrade vart fan matte höll hus som lät dem stå där i regnet. Intill dem, i hagen bredvid, stod Rob Dyrdek. Han hade somnat till i regnet. Helt obrydd under sitt regntäcke. Jag tog in Strippan och Karamell, körde dem, lunchade alla hästar, på med regntäcken och ut igen. En helt vanlig dag i stallet. De tittade till mot hagen där Glory brukade gå men ingen reagerade på att hon var borta. De är helt lyckligt ovetande. Hon var redan bortstött av dem på grund av sitt irrationella beteende och nu har hon bara vandrat vidare på stäppen. Inte värre än så verkade de tänka.
Glory är fri från sina demoner och övriga hästar är helt ovetande om traumat på morgonen. Precis som det ska vara. Det är mitt krig. Det är min sorg. Det är min smärta. Det är mina mardrömmar. Hästarna ska besparas allt det.
De verkar helt obekymrade även ikväll. Ingen verkar förstå något alls. Precis som jag vill ha det. Men vid kvällsfodringen blev det några minuter extra hos Robban. Jag är så oerhört tacksam för att jag inte behöver göra denna resa med honom utan vi slutade träna och tävla honom innan han fick någon skada eller sjukdom som påverkar honom i vardagen och att han under sin tid hunnit charma någon till den milda grad att han nu bara går och väntar på att pensionärslivet ska börja på riktigt.
Och för er andra hästar: när er dag kommer så kommer jag göra exakt detsamma för er- var och en. Jag bara hoppas det dröjer jävligt länge nu.
