Dags för en blogg! Skulle kunna dra fem sen senast men sånt hinner jag inte. Har idag noterat att det mest elementära (dvs utsläpp, skottning, fodring, höa och vattna hagar) för 12 hästar tar ganska exakt 7 timmar effektiv tid. Jag anser mig ha ”ledig helg”. Jobbar alltså bara 7 timmar om dagen. Eller typ 9 imorgon pga behöver fixa allt de tre premie- och kvalhästarna ska ha på sig på måndag.
Prisras
Jag jobbade som kontraktskrivare och bubbel-uppkorkare på auktionen på Sundbyholm förra helgen. Kul! Jag tror coviden har fått oss att glömma hur jäkla kul vi travfolk har det på våra firmafester för gud vad lite folk här det var. Förhoppningsvis är ni nu påminda om det så det blir bättre drag under galoscherna nästa år- för kul hade vi!
Som tränare, hästägare, hingstägare och uppfödare själv led jag oerhört av prisbilden. Problemet är inte vare sig levande föl-avgifterna eller anmälningsavgiften. Det var en drös direkt dåligt stammade hästar där och dem har köparna aldrig betalat för. Men skicket på många hästar var rent bländande. Och det är här kostnaden ligger: nån har sett till att märren var i fint skick inför betäckning, matade henne väl i 11 månader och 6 månaders efterföljande digivningsperiod. Nån har avmaskat och utfodrat fölet förbannat väl i ca 18 månader. Räkna med 25 kg hö om dagen av prima kvalitet á i snitt, med årets höpriser, minst 3 kr/kg exkl moms. I minst 2,5 år. Veterinär vid semin, övervakning vid fölning, hantering av avkomman för att ens kunna ta den till en sån här tillställning… Hur medioker modern än är resultat- och stammässigt och hur billig/dyr hingsten än var- uppfödningen är den stora kostnaden.
Problemet är bristen på hästägare. Hade fler velat äga häst hade priserna trissats upp.
Indragning av prispengar
”Vi behöver divisioner inom travet!” Och raskt förtäckts ”bredd plus” som en satsning. Det är det givetvis inte. Prispengarna i breddlopp kommer inte öka- det är vardagstravet som kommer att sänkas.
Jag har varit en väldig förespråkare av olika divisioner men nu måste jag dra i handbromsen: det är inte Redén och Wäjersten mot resten. Det finns jäkligt många divisioner mellan landslaget och korpen va. En häst som inte hävdar sig kommer inte springa in mer pengar hur vi än omfördelar. En tränare med 3 i segerprocent och 10 i platsprocent ska inte fokusera på att debattera prismedel på sociala medier- den ska fokusera på att felsöka i sin egna verksamhet.
Det finns massor av personer som är överlyckliga för en femteplats och 2000 i ett breddlopp. Det är härligt! Där har vi verkligen Korpen. Gräsrötterna. Sportens skäl och stomme. Till dem lånar jag gladeligen ut grejer, hjälper till om de ber mig och gläds hejdlöst på sociala medier med.
Det är mellanskiktet som är utmaningen: exempelvis vi som går A-tränarkursen nu, gänget som gjort senaste åren och ligger på ish 25 hästar, alla tränare med typ 10 i segerprocent. Det är den här gruppen som är utmaningen. Hur ska vi motivera potentiella kunder?
Vi har ridtävlingar på Sundbyholm just nu när jag skriver. Hundratals människor som lägger all sin fritid och all sin disponibla inkomst på att äga och ta hand om en häst. Hästintresset i landet finns! Varför kan vi inte attrahera fler av dem till travet?
Just nu är alla mina tre hästar i startbar ålder snarare på veterinärlistan än i startlistan. Så prispengar just nu är inte vad som håller kvar mina hästägare i sporten. Men hade Noir fått springa in lite mer än 64.0000 på de sju starter han gjorde i våras, utifrån hur många gånger han placerade sig, hade säkert många delägare tyckt den här trubbelperioden hade känts mindre jobbig.
Vem tränar egentligen?
Det blev sociala medier-drev kring kuskar som körde en häst som är föremål för en sportslig rättsprocess. Bulvanträning har förekommit inom alla tider i den här sporten och ST gjorde rejäl upprensning för några år sen genom att tillåta att b-tränare får träna upp till fem externägda hästar. Alltså här får nog alla som utgör sporten bara ta och se sig själva i spegeln. Vi som sport har legitimerat denna skit i alla tider. Är det inte dags vi börjar ta regelverket på allvar istället för att bara hitta de kryphål som passar alla och envar utifrån situation till situation?
Drogtester, domar i tingsrätt och annan CoC
Det valsar runt en jefla såpa kring ett drogtest. Eller rättare sagt: uteblivet sådant. Jag har några domar på personen i samma telefon jag skriver denna blogg ifrån men Svea rikes regelverk kring förtal förhindrar mig att sjunga ut här och nu så mycket som gör till mina vänner vid morgonkaffet eller kvälls-hofen.
Hursomhelst. Ska du göra vissa saker underställer du dig att bevisa vissa saker enligt regelverket. Jag körde bil dagen efter Tessas 45 årsparty. Ah, alla ni som inte är nykterister vet situationen: jag var tämligen övertygad om att jag var tillnyktrad. Annars hade jag aldrig satt mig bakom ratten. Meeeen en sån dag man fan inte ville bli stoppad och kontrollerad. Vad händer? Nån nitisk, sabla aspirant stoppar mig mellan Bollnäs och Tönnebro. Jag försökte både gråta mig ur det och hänvisa till plötslig covid och stora svårigheter att utandas. Det accepterades icke. Jag hade satt mig bakom ratten och underställdes kontroll. Nu var jag såklart nykter! Poängen är att jag skiter i om en kusk har njursten och inte kan kissa. Då är man inte i loppkörar-skick. Det är andra människor säkerhet och andra människors hästar säkerhet det handlar om. Stäng av. Stenhårt. Och länge.
Och dessa jefla gråtvalser i Aftonbladet och Expressen: är det för detta travet köper upp allt annonsutrymme där så blaskorna över huvud taget ska skriva om travet? Se över avtalet. Någon. Genast.
Ska vi avsluta med lite skattefrågor? Regeringen föreslår en höjning av spelskatten. Typ 219 miljoner. Vilket innebär ungefär prispengarna för alla V75-omgångar ett helt år. Nu är det regeringens förslag och i dagens parlamentariska läge således inte ett direkt likamed-tecken som att riksdagen kommer klubba igenom detta. Men mörkt ser det onekligen ut. Vore ju klädsamt om statens representanter kunde kliva in och begära en översyn av ATGs kostnadsmassa nu. För inte vill väl svenska staten mörda hela svenska travsporten vilket direkt och indirekt hotar tiotusentals arbeten och många miljarder i moms och andra skatter som hästsporten inbringar?
Apropå allt: glöm för fasen inte vilken underbart kollegial och varm sport vi har. Kontrasten blir gigantisk när man ser ridsporten på nära håll. Överlag har vi respekt, hänsyn, hjälps åt, lånar ut grejer och är Sveriges mest professionella hästhållning. Var och envar: glöm inte detta i allt mörker. Och till ST och andra styrande skulle jag önska ni fick fram detta till staten på något vis.
Premiechansningen gjorde att fölston började få ett värde genom att, när de betäcktes med de bästa hingstarna, fanns köpare i milonklassen. Givetvis väljer de ägarna de bästa tränarna. Som kan bygga de bästa gårdarna. Och attrahera den bästa personalen. Och, paradoxalt nog, få ner driftkostnaderna per häst så de inte ens behöver vi bli dyrare att anlita.
Vid sidan står vi andra. Antingen nödgade att hyra in oss på en anläggning eller försöka bygga upp och sköta en egen gård. Utan kapital att köpa ett ultrastammat praktexemplar till unghäst. Med vår egen kropp och vår egna tid som insats. Paradoxalt då utan att kunna konkurrera med lägre priser för våra kostnader per häst är helt enkelt högre än för dem med +80 hästar.
Vem föder upp eller köper en häst med drömmen att den ska bli en medelmåtta? Absolut ingen. Vem hinner komma dit under tiden innan hästen ens kvalat? Cirka 99% ändrar här sin målbild till att det ju vore trevligt om hästen bara kunde duga i vanliga lopp… Men ingen köper eller föder upp med det som dröm.
Jag tillhandahåller en medelpris-avelshingst och har en mindre träningsrörelse. Eller ”mindre”. Jag åker och hämtar häst nummer 10 och 11 imorgon. Kom och köp! Men jag tillhör ”bredden”. Vänder mig till alla, och tillhör alla, som inte har ett gäng hundratusingar att lägga på inköp/levande föl-avgift. Vi som försöker få fram trevliga hästar vi kan ha roligt med och som går ihop sig. Även om det sistnämnda är en fullständig utopi då blott 1-3% av alla travhästar gör det- miljonköpen inkluderade.
Problemet är inte att vi inte kommer vinna Derbyt. Problemet är att vi inte får vara i fred från de bästa i ”vanliga” lopp heller. Den som löser denna gordiska knut utan att även begränsa för dem som bara är bättre än oss och som lyckats jobba upp sig till en, för de allra flesta, fullständigt omöjlig nivå är den som ska geniförklaras.
Bredd-derbyn är verkligen inte lösningen. Men kanske utveckla varianten man i år gjorde med korta E3? Eftersom kritiken var att man inte ville utsätta sina treåringar för två tuffa 1640-lopp tog man bort försöken och gjorde två ”Consolations” med 200.000 i förstapris. Jag var på plats den dagen, dock inte som E3-deltagare, och pratade med många som hade hästar i något av 200.000 kronors-loppen. Samtliga var mycket nöjda över upplägget!
En annan sak jag vill passa på att lyfta lite på temat, fast väldigt olikt, är att travsporten är den bransch som kommer bli helt jämställd i Sverige först av alla. I all misär med höpriser, brist på halm och att ingen av oss vanliga dödliga kan konkurrera med Redén, Wäjersten och allt vad de heter. I alla branscher jag varit inom har jämställdhetsarbetet varit uttalat. Likt förbannat hugger kvinnor varandra i ryggen. Det händer inte alls i samma utsträckning inom travsporten. Givetvis finns dårar även bland oss, och så även korkade kärringar, men överlag stöttar kvinnor varandra inom travsporten. Här är det, helt utan jämställdhetsplaner: ”en annan tjej! Gud vad skönt. Let us be homies och ta en kaffe/cigg/öl ihop.”
Sen ska vi icke förglömma att både Redén och Wäjersten är helt vanliga karlar som började jobba i travstall och jobbat sig till allt de har idag. Vi ska inte begränsa för dom. De är helt enkelt lite bättre än de flesta av oss så de flesta av oss kommer aldrig komma till sitsen de skaffat sig. Deras enorma kompetens och deras smarta business att bygga upp företag har dock gjort dem svåra att konkurrera med för resten av oss. Men en lösning för att stärka mellanskiktet kan tyvärr aldrig uppnås genom att begränsa för de duktiga. Vi måste snarare titta på andra sporter då och begränsa rättvist: förbjud jänkarbike och förbjud barfota på treåringar. Behåll möjligheten att köra premielopp. Titta på om det går att utveckla det man gjorde med korta E3 i år. Såna grejer. På så vis kan även tränare som kanske har en bra häst i stallet konkurrera lite bättre och under längre tid med den.
Och inför för guds skull Amerikaproppar så hästar kan gå ner i klass. Det funkar ju inom exakt alla andra hästsportgrenar.
En väldigt rolig, om än resultatmässigt varierande, månad närmar sig sitt slut. Nu väntar lite rockad i stallet med minst en ut och två in. Här kommer dåtid och nutid för var en och en.
Checklist comebackade efter kort paus med dåliga blodvärden. Han klarade voltstart galant men blev lite pigg så från snäva spår 2 slog han på sitt livs första galopp. Kändes fin efteråt, sa kusken, och då det var breddlopp rök givetvis ett gäng förväntade poäng. Nu har vi lite kris på den fronten men har anmält till Romme 2 september. Lång distans är knappast Checkens grej men då det är ett b-tränarlopp hoppas vi både på att komma med och att motståndet ska bli lite ojämnt.
Timotejs Karamell vann på Romme och åkte veckan efter tillbaka för att starta i V75. Skötte sig fint från innerspåret bakom bilen med drogs tyvärr sist men lyckades spurta ner halva fältet över upploppet i vart fall och visade att hon inte gör bort sig i klassen. Vi har alla ettor kvar i raden och bara 18.000 till klassgränsen så givetvis ställdes nytt fokus omgående på att försöka göra en V75-start till. Vi stannar hemma till V75 på hemmaplan om tre veckor och hoppas hon är i ordning då och kommer med.
Noir de Noir råkade ut för en bisarr domarskandal på Romme när han rammades i volten av konkurrent som inte tog styrning utan fullständigt vräkte sig över honom. Han blev så satans rädd att han landade utanför banan och att huvudstartern stryker Noir, men inte den ostyrbara konkurrenten som rammade honom, är väl en sak. Kan köpa att Noir inte ansågs tävlingsmässig där och då. Då både jag och kusken ifrågasatte beslutet att köra ut Noir men inte den som rammade honom ålades vi dock för säkerhets skull ett kvallopp också.
Noir har tyvärr inte gått att köra efter den händelsen utan agerar helt koko. Så vi får stanna hemma och jobba upp psyket på honom igen och hoppas att han kommer tillbaka. Och skänka en lycka till-tanke till ekipagen som ska ut mot den rammade konkurrenten nästa vecka i voltstart igen. Tack och lov på en annan volt än Ella annars hade jag strukit henne.
Ella Vendil ja. Comebackade efter att Emilia knäckt gåtan varför hon slog sig så förbannat på ett knä. Blev nedstruken ett spår så hon hamnade mitt bakom bilen och blev då såklart rädd för bilen. Fast hon bet sig fast i vingen från spår 3 när vi testade den veckan innan… Det är lite rött huvud emot här men vi försöker på Romme 2 september igen.
Herminoir grejade sin premie och tränar nu vidare. Hon har lätt för sig men är fransk i både kropp och knopp så absolut ingen tidig häst.
Napa Valley börjar bli premieklar och är såld till Emilia Leo. Känns fantastiskt att han får en sån chans och ska bli så himla kul att se hur han utvecklas hos Emilia! Åker under nästa vecka.
Silver Crest har äntligen läkt ut sin harhas och i träning igen. Vi skyndar långsamt men borde vara premieklar om nån månad utan nya avbrott. Känns väldigt fin för dagen och blir lite mer alert och spänstig för varje jobb.
Cinsault har växt och blivit väldigt fin. Kommer läggas ut till försäljning under nästa månad.
Flocki d’Aurcy är tillbaka hos matte! I år tog det bara ett par dagar att landa. Flocki är nöjd över att ha Ella & Karamell under uppsikt och stå och snacka med Noir på kvällarna. Nu väntar lång semester! Ändå till 1 april nästa år. Det blev 50 betäckta ston i år och såvitt jag vet är det endast 5 som är konstaterat icke-dräktiga. Det verkar som att de siffrorna kommer vara väldigt bra i år då allt tyder på att både antalet betäckningar gått ner och att dräktigheten i år över lag varit usel.
På Översta
Charmant Hornline är dräktig med Flocki och har blivit väldigt rund och fin.
På bete
Mackmyran & Soave avnjuter sina sista dagar av sommarlov. Inom kort kommer de tillbaka för inkörning.
⭐️ 5 tjugondels-andelar lediga i Myran och 10 i Soave⭐️
Karamell & Emilia Leo inför V75 på Romme 19/8. Foto: Ylva Welén
Hästägare som hör av sig med nån veckas framförhållning, säger att de vill hälsa på, bjuda på lunch och frågar vilken dag som passar. 2 kg morötter till hästarna och lunch med matte. Då ser tränaren det som ren njutning att ta en tre timmars-lunch med hästägarna.😍
ALLA som viger sina liv åt att träna och ta hand om andras hästar förtjänar verkligen vissa av mina hästägare. Efter 10 år med det här har jag sållat ut de med orimliga förväntningar och kvar är drygt 100 helt enastående människor.
De är ”andelsägare” men flera äger 5-10% i flera hästar och äger således totalt motsvarande en betydande del i en häst. Om man lägger ihop vad dessa vanliga löntagare lägger på att ta ledigt, diesel och mat för att se sina hästar tävla några gånger om året så lägger de en betydande del av sin disponibla inkomst på det här. Och de sprider idel ädel goda saker om vår älskade travsport till miljöer där vår sport bara ses som spel och dobbel. Dessa människor är så jäkla viktiga för travsporten.
Och det är inte ett dugg jobbigare att ha 20 pers på en häst än 1-2. Tvärtom. Maila dem. Alla. Samtidigt. Regelbundet. Utförligt. Lägg lite engagemang på att beskriva hur du sliter din röv i stycken för att få deras häst att prestera. Låt det lysa igenom hur mycket du älskar den. Och du får 100%-ig arbetsro och idel ädel pepp tillbaka.
Om jag har 100 andelsägare där många äger 1/20 i flera hästar har jag plötsligt tio betalda hästar i månaden. Just nu är jag inte där, men jag har varit: men målet med andelsägare är ju att de ska köpa in sig i fler hästar. Och locka in egna, nya hästägare. Detta har jag uppnått flera gånger. Jag vet att de lätt faller i den gropen.😎 För man blir inte ett dugg gladare om man äger 1/10 i hästen som levererar än 1/20. Så kan varje 1/20-ägare köpa in sig i två hästar så är det ju bara win/win för alla. Och när de entusiastiskt berättar på sina jobb- apotek, nyhetsredaktioner, ekonomiavdelningar eller vad fasen det nu må vara. När arbetsplatserna som (egentligen) skiter totalt i trav kollar det där loppet som det var så satans viktigt kollegan behövde sluta vid lunch för att bege sig live för att se slutar med att nån över *random tidningsredaktion* utbrister ”helvete vad bra ***’s häst var!!!” över en andraplats i debuten på Mantorp en regnig måndagskväll i mars. Eller apotekaren vars karl köpt in sig i en travhäst vilket ett gäng år senare inte bara innebär att apotekaren själv börjar tycka det är kul utan även får med ungen till Axevalla en lördagskväll (eventuellt mutad med en hel del glass. Avdelningen: underskatta inte kostnaderna delägaren har för hästägandet). Eller delägaren som bor nästgårds stallbacken och får med såväl tonårsdotter som svärmor och halvt ovillig fru. Lagom för att se hästen vinna och hela familjen planerar in gemensam familjeresa för att se katter, Sean Banan och shoppa nåt på vägen hem två veckor senare. Eller bonuspappan som nästlar in ett besök på vägen. Att hästen vann var nog sekundärt. Att få umgås med hästen var nog grejen. Han får det garanterat lättare nästa gång han bara ”råkar” vilja svänga förbi. Eller frun till delägaren sen 11 år tillbaka, gubben som numera råkar deläga fyra stycken eftersom Charmis nuvarande jobb bara är att yngla av sig, som ”jag har inte tyckt trav varit kul på länge men DEN HÄR hästen har fått mig att tycka det är kul igen! Och det beror nog mycket på att det är en tjej som kör honom.”
Eller syrran som aldrig riktigt förstått charmen med hästar men förstått hennes syster är förlorad till dem, bestämmer sig för att försöka göra det bästa av det, inser de här 500 kg-bestarna ändå är rätt charmerande (på sina egna, fläckvis livsfarliga vis), släpar med fullständigt ointresserade tonåringar men som ändå faller lite för dessa übersnälla djur. Nej, det kommer de ta 5-10 år innan dessa ungar ens FÅR bidra konkret till sporten genom att spela på eller äga häst. Men släng upp dem på ryggen på gången eller i rockard bakom nån snäll krake. Och kanske kommer de åter efter sommarlovet och berättar i skolan om hur de kört och ridit Karamell som är värsta bästa hästen som dessutom hade vunnit båda sina senaste tävlingar! Lärarna kommer inte fatta nåt. Kompisarnas föräldrar kommer inte fatta nåt. Men kanske när Karamell sen tävlar på V75 kommer lärare, kompisars föräldrar, syster inom vårdens kollegor och ungarnas farsa verkstadsarbetares jobbarkompisar komma i kontakt med namnet och ba ”wow- var det den snälla, fina hästen du körde och red?!??”
Ska vi som sport nå ut till bredden måste vi också jobba gentemot bredden. Det är långsiktigt. Det är segt. Men det är också vår nyckel till framtida hästägare och till större acceptans i samhället. Mina hästar ÄR supersnälla individer med varsin egen personlighet. Jag är den hästtokiga ungen som lever för och med mina hästar 24/7. Att de även tävlar om pengar och är spelobjekt för miljoner står inte i strid med det. Tvärtom. Det är bara nödvändigt för att jag ska kunna ha så många hästar och viga i princip all min vakna tid åt att vidareutbilda mig i hur jag ska träna och vårda dem på bästa vis.
Vi måste sälja HÄSTEN och hur väl vi inom travsporten tar hand om den. Men absolut. Jag jobbar eller sover. Vill ni att jag ska lägga lite av min tid på er som hästägare: hör av er i god tid, ta med er en morotspåse och bjud er utarbetade tränare på en lunch eller en vinare.😜
Det har blivit ojämnt av den här varan pga inte så många starter. Men nu är augusti här. Matte är körledig imorgon efter att ha kört (och skott) så det ryker måndag och tisdag. Jag försöker planera så jag är körledig två dagar i veckan. Söndagen faller sig naturligt så då blir det oftast lagom med även onsdag eller torsdag också. Så här sitter jag med en öl och känner hur fredagskänslan sköljer över mig! För första gången på en månad ska nämligen inte en körledig dag handla om deklarationer eller årsredovisning utan efter en faktiskt jävligt bra insats av mig och Stina blev vi i år för första gången klara med detta med flera dagars marginal! Liiiiite eftersläpande frågor i söndags bara. Men vid lunch igår var vi helt klara.
Så nu är jag nästan lite förvirrad. Vad gör jag nu då?! Har i princip haft 06-22-dagar sju dagar i veckan hela juli. Ska jag typ kolla en film nu? Lyssna på en ljudbok? Tur ettåringarna strax kommer tillbaka för inkörning så eventuella fritidsproblem elimineras igen.
Juli blev en av mina bästa månader hittills som tränare med två segrar på fyra starter. Sen balanserade matte bort Karamell så Karamell aldrig fick chansen att ta tre segrar och bli obesegrad under en månad. I övrigt har jag mest bedrivit rehabstall. Helskotta vad omväxlande juli månad var. Hö-kaos och dåliga blodvärden mitt i alltihop också. Häng med på dem var och en så ser ni hur varierande mina dagar varit.
Timotejs Karamell kom igång och vann breddlopp hemma på Eskilstuna för Niclas Hammarström. Hon avgjorde på ett jäkligt mersmakande vis och tiderna på den för dagen tunga banan är svåra att värdera. Men dagens snabbaste sista femhundring stod hon i vart fall för och då såg det ut som att hon skulle ha kunnat fortsätta en bit till. Med stor trygghet i ryggen styrde vi kosan mot Bollnäs. B-tränarlopp startas oftast med volt och det är ju inte mina hästar så bra på. Men här hade Lingh hittat en synnerligen fin uppgift. Efter att det varit halv vilda västern på vägen styrde Emilia Leo på redan 1300 kvar och visst att tiden blev relativt beskedliga 15,9/2640a men de där sista 1300 ska ändå göras av en märr. Min stolthet visste inga gränser! Vi började så smått prata om vad för roliga uppgifter en femårig märr med 200.000 har framför sig och jag valde att testa ny balans i ett lunchlopp hemma. Det funkade tyvärr inte utan stackars Karamell bara paddlade med sin gigantiska bakaktion. Gått jobb idag och känns jättefin. Startar eventuellt på Romme lördagen 12/8. Då med nygammal balans.
Checklist har bara varit trög och tråkig och efter senast drog jag i handbromsen. Nåt är fel. Behandlad och har pustat lite för att åter vara i full träning igen. Känns klart förbättrad. Håller tummarna för att det håller i sig för visst har denne startsnabba, travsäkra och löpärliga kille en del pengar kvar att tjäna om han kan få hålla sig fräsch. Startklar i slutet av månaden utan nya bekymmer.
Noir de Noir föll offer för ett dåligt parti hö, fick ont i magen och dåliga blodvärden. Han fick ta det lugnt i två veckor tills blodvärdena vände och har nu tränat på några veckor. Avslutade rappt i ett provlopp förra veckan och det känns som att trycket är tillbaka- om än att denna motsats till ett träningslejon garanterat behöver ett lopp i kroppen. Comebackar eventuellt på Romme 12/8 i den intressanta proppen ”treåringslopp för endast b-tränade”.
Ella Vendil gjorde jag, kusk Emilia och doktor Lisa ett ”ta ett glas vin och tänk utanför boxen med” i maj. Känns markant förbättrad och kör vidare några jobb i sanden för att stärka upp sig ytterligare. Testas sen i banjobb för att se om hon kan få travet att flyta även i snabbare farter. Hade travlopp bara kunnat avverkas i jämn 18-fart hade hon startat vidare redan i mars men tyvärr behöver ju hästar kunna speeda lite också.
Napa Valley blev valack. Och passade på att skjuta iväg en decimeter över röven. Är därför lite rullig för dagen men löser sig fint med ett par boots. Får springa sina jobb på både rundbanan och rakbanan i 40-fart, vilket han orkesmässigt gör hur lätt som helst, så så snart manken kommer ikapp rumpan igen är han premieklar och läggs då ut till försäljning.
⭐️Till salu till mycket rimligt pris om jag får ha kvar honom i träning eller han kommer till en bra tränare.⭐️
Herminoir är valpig och märrig men en väldigt fin travare. Hon går i hagen med Checken och Noir och vill så förtvivlat gärna vara och behandlas som en stor tjej men sen slår tonårstjejdramatiken till. Ja ja, jag köpte en franskstammad märr och betäckte med en fransk hingst. Vad trodde jag att jag skulle få liksom?
Jag gillar den här lilla odågan starkt och vill gärna behålla henne. Men visst visst, det mesta är till salu till rätt pris…
Silver Crest kom hit på mellanlandning mellan inkörning och sin blivande tränare för att vara konvalescent efter kastration. Visade sig ha en liten harhas så har tagit sig en lite längre konvalescens än tänkt. Jag skulle nog vilja påstå han ordnade sig själv ett direkt sommarlov. Joggar på men får vänta med att gå jobb till en bit in i augusti. Lever sina dagar ihop med Napa. De växte ju upp ihop så blev överlyckliga över att föras samman igen.
Cinsault är ett år yngre helbror till Hermi och fick tyvärr hämtas tidigt från sinande bete. Äter och hanteras för att säljas i september.
⭐️Till salu⭐️
På sommarbete
Mackmyran och Soave fick ett nytt bete med två andra ettårstjejer. Utvecklas fint av bilderna att döma så ska bli spännande att ta hem dem för inkörning till nästa månadsskifte.
På Översta
Flocki d’Aurcy har passerat 50 betäckta ston vilket måste ses som starkt i år. Enorm dräktighet i år. Alla, ca 15, på plats på Översta är dräktiga och av resterande ca 35 är det på sin höjd en handfull som inte är dräktiga.
Charmant Hornline seminerades 2 maj och tog sig direkt. Njuter av en sommar utan föl, första sen år 2019. Blir således ett litet aprilskämt nästa år, om allt går väl. Som om det är vad jag behöver utifrån vilka små terrorister hon redan satt till världen…
Nu ska matte gå och kolla vad för nya aktiviter hästarna ordnat åt mig. Igår behövde jag som sagt ställa mig och slå på skor på tre av sju för att kunna köra dem… Mot en ny månad och hopp om kanske rent av fyra starthästar och två premieklara!
Karamell flankerad av glada delägare i Bollnäs vinnarcirkel 15/7.
Det här blir en blogg om ett skittråkigt ämne men kommentarerna på sociala medier ger mig högt blodtryck. Jag förstår att allmänheten inte förstår. Men vi inom travet- som försvarar det vi håller på med- måste uppdatera oss bättre så vi kan svara.
Hästar som dör.
Det finns ungefär 330.000 hästar i Sverige och utifrån från deras livslängd borde en 15-20.000 avlida varje år. Många av ålder. En del i olyckor. Ett antal av sjukdomar. Andra för de skadas så allvarligt att de måste avlivas och en del avlivas av andra skäl än akut sjukdom/skada. Årligen dör 4-5 travhästar i samband med lopp och detta är vad denna blogg ska handla om. 4-5 hästar av cirka 100.000 startande innebär alltså att dödssiffran är ungefär 0,05. Fem promille.
Det finns några intressanta grejer, men tyvärr kunde inte studierna riktigt uppnå sitt syfte: att hitta orsaker så dödsfallen går att förebygga. Under dessa 20 år hade exempelvis inte en enda tränare haft två dödsstörtade hästar. Ingen häst befanns dopad. Det går inte att hitta gemensamma nämnare så som särskild väderlek. Över hälften dog av akut cirkulationssvikt och/eller akut lungblödning. Medialt vill sporten gärna säga att ”nånting brast”. Och gärna lägga till ”det händer människor också”.
Och ja. En hel del av dessa dödsfall hade kunnat hända utanför tävling. Och det händer givetvis. I säkerligen klart större utsträckning bara att vi inte får veta om ens en bråkdel av alla hästar som dör under träning eller hittas döda i hagen.
Men vad finns det då i dessa studier som vi kan ta med oss? Vikten av avmaskning. I synnerhet när hästarna är unga. Forskarna kan konstatera att sättet ”något brustit på” är typiskt för parasitangrepp. Dålig avmaskning under föl- och unghäståren kan leda till försvagningar som senare leder till att det brister. Dålig avmaskning av den vuxna hästen kan leda till försvagningar så att något brister.
Lungblödning är något som sannolikt drabbar en hel del tävlingshästar och det är fruktansvärt svårt att upptäcka. När det kommer blod ur näsborrarna kan man ju bara själv visualisera sig hur fruktansvärt mycket det måste ha blödit när det lyckats ta sig genom hästens hela långa hals och upp och ut. Alltså är det helt självklart att långt många fler travhästar lungblöder utan att tränaren upptäcker det.
Jag har själv haft en häst som vi faktiskt fick utdömd av försäkringsbolaget för att den lungblödde. Hästen stannade oförklarligt, den orkade helt enkelt bara inte vad den ”borde” ha gjort utifrån hur den tränade. Tränaren kontaktade en mycket erfaren, äldre travtränare som sa att det var ett typiskt symptom för lungblödning och efter nästa jobb togs hästen därför omgående till veterinär. Vilken genom en enkel halskoll kunde konstatera att det låg lite blod i halsen vilket inte kunde förklaras genom annat än att det kom från lungorna. Jag anmälde det till försäkringsbolaget och här började ett krig då jag hotade att stämma dem för oskäliga avtalsvillkor. Det var nämligen så att försäkringen endast täckte ”kronisk lungblödning”. Så för att få ut på försäkringen behövde det ske igen. Jag ifrågasatte djurskyddet i deras regler att vi var nödda att utsätta hästen för detta ännu en gång? Men ja, det var nödvändigt. Försäkringsbolaget menade att detta faktiskt kunde hända en gång och det verkligen inte var säkert det skulle ske igen utan om hästen bara fick två månader i hage skulle det kunna läka.
Så hästen åt gräs i två månader och mådde som en prins. Joggades igång och kördes i ett rundbanejobb. Och stannade. Raka vägen in på kliniken, med sele och vagn, och ner i halsen. Inget blod. Där började vi alla skrika rakt ut att ”den här hästen lungblöder och det här var sista gången han kördes- det här är rent djurplågeri. Finns det inget mer vi kan göra för att det förbannade försäkringsbolaget bara ska följa sina egna avtalsvillkor och godkänna det här?”
Man kan spola lungorna. Ner med vatten och jag ut och rivstartade bilen för att köra det på analys. Men jag behövde aldrig åka. Med blotta ögat såg veterinären att det var ”spökvatten” och kunde skriva ett intyg om att det fanns blod i lungorna.
Poängen med den här lilla anekdoten är alltså att lungblödning är sjukt svårt att upptäcka. Hur många har spolat lungorna minuterna efter ett jobb där hästen stannar liksom? Och enligt det, mycket stora, travhästförsäkringsbolaget kan alltså en häst lungblöda nån gång men det läker ut om den får vila. Tillåt mig tvivla och istället ta på mig en foliehatt och påstå att de bara är innovativa för att slippa att ersätta.
Men åter till bloggens syfte: att se sin häst falla död ner är alla hästägares, tränares och skötares skräck. Det är inte på något vis okej att en enda häst avlider genom vår användning av den. Men dödsfall i lopp är extremt sällsynt. Även om hästen tempas dagligen, äter bra foder, har ordentliga avmaskningsrutiner, vaccineras mot det mesta vi kan vaccinera mot, givetvis aldrig tränas vid minsta hosta eller snuva, pulsas efter varje jobb och tas om hand på ett sätt som bara hästar som sköts av människor avlönade för att sköta dem och därmed är under långt större uppsikt varje dygn än vad de flesta andra hästar är så kommer det att ske några gånger per år.
Men stå på er att få avmaska ordentligt även fast det numera är receptbelagt. Ingen vettig veterinär nekar er avmaskning när ni har hästar i sådan storhästhållning som vi har utan under de åren får dessa hästar helt enkelt bara avmaskas lite mer än SVA:s allmänna rekommendationer.
Efter en riktigt seg höst och vinter där jag inte tyckt mig haft nåt annat än ”tränar på och kanske startar i mars” att säga är det äntligen dags för en grundlig genomgång!
Checklist har fixat en seger, två tredjeplatser och en femteplats på fyra starter under februari-mars. 60.500 in betyder att han nästan dubblat sin prissumma under denna period och han ståtar även med två nya, snygga rekord: 1.14,7am och *1.14,1ak. I måndags blev han väldigt muskeltrött på lerig bana och väldigt kort i steget till slut. Efterföljande veterinärundersökning bekräftade att dessa fyra starter på inte så bra banor slitit på framknäna så Checken åtnjuter just nu två veckors semester innan vi laddar om och siktar mot månadsskiftet april/maj igen.
Foto: från Rommetravets Facebook
Timotejs Karamell väntar och väntar och väntar på bra banor… Efter Checkens upplevelse på Mantorp i måndags är jag dock oerhört nöjd med beslutet att vänta tills banorna är bra igen: hon hade inte ens tagit sig runt på den där banan. Ska få sprattla av sig lite i provlopp i helgen och känns allt bra laddar vi mot årsdebut nån vecka eller två in i april. Då ska väl äntligen all tjäle vara ur överallt i hela Mellansverige…
Denna väntan på bra banor…
Ella Vendil är min stora utmaning som tränare för dagen. Hon är urstark och numera även snabb nog för att vara mogen att börja starta. Men slog sig på knät i debuten förra veckan till den milda graden att jag släpade iväg henne till veterinären för att röntga. Glädjande nog ingen som helst skelettpåverkan utan ”bara” fet blodutgjutning. Efterföljande böjprov sa även att hela hästen är i veterinärt toppskick. Det var ju bra. Meeeen gav således ingen lösning på problemet att hon slår sig. Kusk och hovslagare har just nu dygnet runt-jour för grubblande matte.
Värmning inför debuten. Film: uppfödare Annika Björklund/Stall Vendil
Noir de Noir är månadens stora chock! Efter blott ett provlopp på 1.23,5 och ett rundbanejobb på 1.22 provade jag att kvala. Efter rundbanejobbet sa jag att ”jag vet inte om jag hade en eller fyra sekunder kvar”. Jag möttes av rara leenden som tänkte ”lilla gumman- 1.22 och 1.18 är två jävligt olika saker. Men men, vi vet ju att du känner lite extra för ditt lilla hemmabygge så vi ler och låter dig vara glad…” Han kvalar på 20 blankt på snyggt vis och plötsligt höll eventuellt nån med om att han kanske kunde 18. Åker till Mantorp och debuterar i tron att loppet ska bli skitbilligt. Vi stöter på en blivande kulltopp och Noir stoltserar nu ungefär med att vara Sveriges enda treåring hittills i år som debuterat på 1.17,1 utan att få vinna…
Noir åtnjuter just nu en hel veckas återhämtning efter debuten. Jag räknar skarpt med trivselfläckar under täcket efter att inte ha behövt motionera på en hel vecka. Men på måndag morgon är det dags för sen går anmälan ut innan nästa tänkta start, Örebro 31 mars, och då måste han, trots sin egna argumentation om han kommer bli ännu bättre om han bara fick vila helt, behöva gå ETT jobb först. Ett. Och starta med 11 dagars mellanrum. Jag tycker inte det är tufft vad han än själv säger faktiskt. Kan jag köra under 2 minuter då är jag mycket nöjd. Det kunde jag inte i sista jobbet före debuten…
Foto: Magnus Strömsten
Norrlands Smaragd försökte kvala men blev galet stekhet. Emilia sa hon även sög våldsamt med luft. Ut med veterinär för att sy. Vilken chockades och undrade om hästen hade fölat..?! Ja, det har hon ju. Och det visade sig att hästen drabbats av förlossningsskador vilka inte behandlats så att hästen blev vrålhet kändes plötsligt inte så konstigt. Efter två veckors vila har vi tränat på och det känns faktiskt smygpositivt. Hästen är mer reglerbar. Hon kvalar nästa gång Noir startar så jag ändå har Emilia på plats.
Herminoir är fortsatt fantastiskt fin. Jag körde bara mängd, med lite fartlekar, med fjolårets tvååringar till april/maj och gör samma i år. Hermi har väl hittills lekt 1.50/ett varv eller nåt sånt.
Napa Valley är den snyggare och snällare lillebrodern till Noir som, liksom storebror, är väldigt klen i kroppen vid denna tidpunkten. Han är dock en minst lika fin travare och brorsan behövde kastreras vid denna tidpunkt- det behöver inte lillebror. Han är både snäll i all hantering och uppför sig prickfritt.
⭐️Till salu till mycket rimligt pris till bra hem i Sverige⭐️
Flocki d’Aurcy har varit nere två veckor på Alebäck och fryst och är nu på Översta där han kommer finnas tillgänglig på plats eller med skick fr.o.m måndagen 3 april. Samma pris i år: 3000 vid bokning + 25.000 vid levande föl (exkl moms-priser).
Ettåringar
Cinsault, fuxhingst, e. Flocki d’Aurcy- Ring My Bell. Vansinnigt snygg.
⭐️Till salu till rimligt pris för rätt köpare⭐️
Foto: Malin Hurtig
Soave, brunt sto, e. Flocki d’Aurcy- Charmant Hornline. Liksom sina bröder en mindre modell men snygg. Njuter av sista månaden innan skolan börjar i maj.
Mackmyran, svart sto, e. Ängsborken- Norrlands Smaragd. Fortsatt ett underbart charmtroll som, likt tvillingsyrran hon adopterade, Soave, njuter av sin ledighet innan även hon börjar inkörningen innan sommaren.
Fölsto
Charmant Hornline. The mother of all har fått vila och äta upp sig ett år. Jag är, efter Noirs debut, vansinnigt sugen på att betäcka om henne. Hon är faktiskt bara 12 år.
När Mackmyran gjorde Soave till sin syrra och Charmis till sin morsa.
Det här kommer bli en gnällig blogg. Nej, jag hatar inte trav. Jo, jag kan se bortanför min egna näsa. Jag kan skriva tre positiva bloggar också om det känns bättre. Men det är uppochner i hela tänket och jag är jävligt less på en grej och kan du inte ta att jag bara är det denna gång så ska du nog sluta läsa nu.
Svensk travsport är besatt över att vi ska bli fler. Incitament till höger och vänster för fler licensinnehavare. Banorna spottar ur sig körlicensinnehavare och på nuvarande förberedande A-tränarkursen är vi 22 stycken från travet (och sex från galoppen). Och ändå blir vi bara färre totalt. Är det bara jag som känner att något är fundamentalt fel?
Svensk travsport håller en väldigt hög svanshållning vad gäller antagningskraven till såväl körlicenskursen som A-tränarkursen. För att vara behörig för körlicens måste någon intyga att personen ”kört snabbjobb under minst ett års tid”. För att vara behörig för A-tränarkursen måste man ha minst fem års erfarenhet. Båda kurserna kräver att referenser anges.
Till körlicenskurserna antas personer som över huvud taget inte suttit i en sulky förrän de får sitt antagningsbesked och aldrig kört ett banjobb med mer än två ekipage till. Alternativt ”kört fort i större fält” under minst ett år. Men vid vadå? Fem tillfällen? Dessa anses ”klara för uppkörning”- vilket är vad att köra 1.30/2140 15 gånger är. En uppkörning. Som i vart på fall på Örebrotravet ingen kan minns att någon någonsin kuggats på.
Grattis, trav-Sverige. Vilka säkra kuskar vi får ut.
Jag brukar säga att jag inte tänker köra lopp för jag har kört tillräckligt med häst för att veta att jag är för dålig på det för att köra lopp. Problemet är att dessa personer i många fall inte kört så mycket häst att de inser det. Men nån, skrämmande ofta en A-tränare, skriver under på att de ”kört snabbjobb under minst ett års tid”.
A-tränare, ja. Jag går ju förberedande kursen nu. Inte för jag vill bli tränare med så många hästar att jag behöver personal för att sköta dem. Hell no! Jag har mina hästar för att jag vill ta hand om dem själv! Drömmen vore ju dock att de sprang så bra att jag kunde anställa nån på deltid som kunde ta hand om övriga när jag exempelvis är på lunchtrav. Men att jobba genom andra med mina hästar. No way. Inte min grej.
Så varför går jag då kursen? Jo det är under högljudda protester vill jag lova. Mest för att just Örebrotravet, vilket är den bana jag just nu tillhör, har nån ålderdomlig regel att A-tränare får hyra stall men inte B-tränare. Utöver vissa undantag och nån turordning som tydligen bara gäller vissa och inte just mig av skäl jag inte riktigt greppar. Att anlita en bulvantränare är alltså just min banas lösning för att jag ska få stalla upp mina hästar på Örebrotravet. Vilket det förvisso finns nån som gärna gör men jag har ingen lust med det. Och inte heller de A-tränare jag umgås med så… Nej. ”Lösning” utesluten.
Som lite lök på laxen har ST begränsat antalet externägda hästar på min lista till fem. Skulle man nu öppna upp för amatörer att träna externa hästar alls, vilket jag i sig starkt uppmuntrar då det innebär färre bulvantränade hästar, måste såklart gränsen gå nånstans. Om man nu fortsatt ska hålla sig till A- respektive B-tränarlicenser.
Men då kom dagen då jag ville hyra boxar av Örebrotravet och antalet externägda hästar riskerar att bli 6-7. För att Easy kb är enda ägarförhållandet privatpersoner garanterat får lyfta momsen på och även om jag rent av majoritetsäger en häst genom dem räknas den ändå som externägd. Dags att söka A-tränarkurserna!
Liksom körlicenskursen är svansföringen i kraven höga. Så höga att jag omöjligt tror att jag platsar. Är mycket noga med mina referenser. Två A-tränare. En som jag har hästarna på samma gård hos och en som kört i princip alla jag tränar. Ingen referens blir uppringd utan jag antas utan omsvep. Det ”begränsade antalet” visar sig vara bullshit. Alla som söker antas. Trots högst olika meriter. Kursen börjar med att skicka 28 deltagare och ett gäng föreläsare till en plats ingen har nära till- Wången. Jag ägnade ditresan åt att för mig själv ifrågasätta svensk travsports både klimat- och säkerhetstänkande att skicka ut ca 35 personer på vägarna denna årstid. Observera dessa tankar kom innan jag på hemvägen var en hårsmån från att smälla med en älg. Hade blivit en snygg sorti från detta jordeliv att dö som en martyr till följd av ST:s besatthet att hålla liv i Wången. Eller nåt.
Hursomhelst. Väl uppe bestämmer jag mig för att ruska av mig den bitterfitta jag hunnit bli under dessa åtta timmar och en kvart och insikten att inte kunna köra en häst på fem dagar och göra det bästa av situationen. Jag vill börja med att ge en fantastisk eloge till alla ledare och föreläsare som ändå gjorde veckan bra! Och alla kursdeltagare som verkligen såg till att bjuda på sig själva, komma i tid och engagera sig i lektionerna för att sen vara 100% inkluderande och vänliga på fritiden! Tack vare alla människor blev ändå veckan trevlig och fläckvis intressant.
Men där sitter vi. 28 pers. En handfull har valt att gå denna kurs för att de vill. Ungefär hälften känner sig ”dittvingade” av liknande skäl som ovan beskrivning. Dvs, personer som egentligen är rätt nöjda och glada med sitt liv men för att få till den sista lilla tvisten behöver genomföra detta. Och vi känner alla att varje minut vi är här är en stulen minut från att träna häst. Andra halvan är personer som denna kurs nog egentligen riktar sig till: de har jobbat som hästskötare länge, har idag ”lite annan tjänst”, kan ta tjänstledigt och går denna kurs för ”att om några år kunna bli egna tränare.”
För den sistnämnda kategorin är nog kutsens utformning utarbetad. Problemet är att i en bransch där man borde vara väl införstådd med att det finns många vägar till att bli proffs skiter man fullständigt i oss som tar en annan väg.
Jag har inga problem med studerande som lärandeform. Tvärtom. Jag har över 200 högskolepoäng. Jag älskar att just studera mig till lärande! Men jag går denna kurs för att jag ”måste” för att bara ges rätt till två ynka detaljer: få hyra boxar av min hemmabana och få ha 6-7 istället för 5 delägda hästar genom Easy kb på min träningslista. Jag har redan en träningslicens. Jag har gjort en hel del basic kunskapstester. Jag lyder redan under reglementet. Jag har uppfyllt de högt satta antagningskraven. Jag lägger sjukt mycket pengar på att åka till Wången och samtidigt betala för att nån annan tar hand om mina hästar när jag är borta. Den här kursen kommer i princip ruinera mig. Jag har krav på den.
Vi får lära oss att backa en häst för hand? Vi ägnar en hel eftermiddag åt att gå runt på landets mest organiserade anläggning och leta glappande dörrhandtag? Klickersträning? Kolla på skräckexempel på hovar så jag till slut utbrast ”ska vi bli travtränare eller djurskyddsinspektörer- vi kommer aldrig se en hov som inte har verkats på tre år?!!”
Min stora fråga till svensk travsport är: vad vill ni kunna säga att era licensierade proffs är experter på? Alla delar om hästhälsa känns klockrena. Det är vad sporten ska kunna säga skiljer en A-tränare från resten. Vi ”kan” exteriör och rörelsemönster på ett sätt att vi kan sätta stopp när en häst inte ska kunna utsättas för mer träning för tävling.
Ergonomi. De har delarna är vettiga. Hästsporten ligger långt efter lantbruket i hjälpmedel för bland annat skottning. Branschen har svårt att hitta och bibehålla kompetent personal. Så att vi lär oss vissa delar i att vara bra arbetsgivare är jättebra!
Affärsdelarna. Nu tyckte ju just jag, som väl gjort en hundra SWOT:s i olika sammanhang, det här var två värdelösa halvdagar. Men full insikt om att få har just min bakgrund så ger ändå dessa delar stora plus. Hela examensarbetet är att göra en affärsplan och det har jag både gjort, och publicerat på den här hemsidan, sen länge. Men absolut. Kul att få lite tankar kring det och definitivt nödvändigt om man inte redan har en egen verksamhet.
Men här är frågan: utbildningen är så traditionellt utformad att den inte är verklighetsanpassad. För de som idag är någon variant av ”förstemän” och ”vill bli tränare i framtiden” är den säkert helt ok. Men för oss andra då? Vi som sitter med verksamheter på 7,12 eller t.o.m. upp till 20 hästar redan? What’s in it for us? Ska vi ha en så här extremt styrd utbildningsform? Sporten kastar ut licenser till höger och vänster i cornflakespaketen. Men ändå blir vi bara färre. Är det dem med redan fungerande verksamheter sporten vill stjälpa? För det är oss ni stjälper. Jag åkte hem och la ut en fölmärr på Travera i ren affekt nånstans mellan Sveg och Mora. För jag blev så satans less. Hade hästhälsan från ST på besök igår. ”Kul att du satsar, Linn!” Jag ”satsar? Jag avvecklar fan! Pga det här jefla totalt feltänkta licenssystemet!”
Ni som känner mig genom denna blogg och diverse krönikor vet kanske inte annat än att jag är ”högutbildad”. För det är en ju med mer än 180 högskolepoäng, dvs tre års studier. Det många nog inte vet är att jag inte gick gymnasiet. Jag hade inte ens fullständiga betyg från grundskolan. Jag hoppade av skolan i mitten av åttonde grundskoleåret. Jag började jobba istället. Vid 27 års ålder sålde jag krogen och läste komvux. Vid 30 kom jag in på universitetet. Genom så kallade 25/4. Minst 25 år och med minst 4 års dokumenterad arbetslivserfarenhet samt ett högskoleprov. För då har staten bestämt att man har ”alternativa” kunskaper. Jag behövde bara läsa in svenska, engelska, matte och historia (samt specifikt samhällskunskap för juristlinjen) och sen göra ett högskoleprov för att bevisa mina färdigheter för universitetet. Med 1,3 på högskoleprovet kom jag sen in på det mesta. Helt utan både gymnasium och med bara ett halvt högstadium. Jag ”tentade liksom av”.
Det funkar i hela samhället. Men inte inom svensk travsport. Här ska alla in i en och samma mall. Ingen som helst respekt, förståelse eller än mindre uppskattning för de kunskaper folk kan ha förvärvat på andra vis. Med skyhög svansföring i antagningskraven för att väl på plats sänka nivån för ”alla kanske inte kan lika mycket.” Ut på banan skickar vi livsfarliga kuskar som inte själva fattar hur farliga de är. Ut som A-tränare skickar vi dem som hade tid att fösas in i den stereotypa utbildningsmallen men sumpade dem som redan hade fungerande verksamheter.
Och kvar står alla och undrar och ojas över ”hur kan sporten ständigt bli färre och färre”?
Vi kanske bara skulle tänka om hur vi blir en mer attraktiv sport och får bättre tränare och kuskar.
Magnus A Djuse blir vid 22 års ålder allsvensk kuskchampion. Min traditionella raljanta nyårskrönika byter i år, på grund av pinsamt dålig omvärldsbevakning på grund av åtta hästar som kräver all min uppmärksammat, istället någon sorts hyllning och ett allvarligt försök att förklara hans storhet. Jag har nämligen aldrig känt mig så mäkta delaktig i en champion nån gång faktiskt som nu. Ena pinnen kom nämligen med den här B-tränarens häst! Eftersom jag är extremt oblyg inför att credda mig själv känner jag mig även en liten smula delaktig i ytterligare en- den med Flocki-dottern A Teaser.
”Vad gör honom så bra?”
Jag har fått frågan några gånger och därför tänkt efter lite. Jag vet inte. Men jag ska ta med er på dagen han svingade sig upp bakom Timotejs Karamell och låta er få fundera själva. En helt vanlig dag på jobbet för en elitkusk. Det största som hänt mig i mitt liv. Och för er som tror ni kommer gå miste om raljans: lugn bara lugn. Jag gjorde bort mig fullt tillräcklig för att fylla upp en krönika själv, aka även Magnus A Djuse går att chocka.
Min lilla Gullis hade galopperat så mycket att även om jag tyckte mig ha förklaringar till alla var och en så började det nu bli många förklaringar. Andras Lövdal kunde inte åka för bara en styrning en måndagslunch och när jag ringde honom i halv panik, cirka 13.52, på anmälningsdagen och rabblade lediga kuskar föreslog han Magnus A Djuse eller Rikard N Skoglund på just Karamell. Det blev Djuse som valde henne. Till delägarnas stora förtjusning. Ingen delägare har någonsin grymtat över något av mina kuskval men jag vet ju att för många ägare är det något alldeles speciellt när en riktig toppkusk hoppar upp bakom deras häst.
Att sela ut häst åt en toppkusk är dock något helt annat och det här med mängder av citat om hästen att leverera till samma upprymda delägare uteblir oftast väldeliga. För många amatörer är det frustrerande att man sällan kan få hästen värmd av kusken men det är liksom så det är. Och kusken behöver inte värma för sin egen skull. De är vi vanliga medelmåttor som tror att kusken måste känna på hästen i en värmning för att förstå den. Vi utgår liksom från vårt eget kassa perspektiv. Däremot kan det ju vara både bökigt och läskigt att värma själv och man därför vill att nån annan ska göra det. Men då får man helt enkelt sätta upp nån som inte har styrningar i så gott som varje lopp.
Efter två galopper var det en tränare med extremt stukat självförtroendet som åkte till Mantorp en helt vanlig måndagslunch i april. Jag åkte dock med Louise Granstedt och Tobias Modig, till vilka jag och alla hästar några månader flyttade hem till, och jag bestämde mig för att bara ha kul den där dagen. Solen sken, vi gick på hästshoppen, jag hade stängt av telefonen och Louise utbrast vid ett tillfälle, kikandes mot solen: ”men gud vilken skön dag- det känns ju som att jag är på semester!”
Någon catchdriver såg jag inte till på hela dagen och jag letade inte heller. Jag selade och värmde Karamell först genom att jogga runt på slingan runt hagarna och sen några varv på banan, inklusive det 1.30/1600 meters-heat vi här hade börjat lägga till för hon ska få springa av sig lite. Karamell hade blivit brunstig dagen till ära och då är hon extremt beskedlig. Hon är lite udda så men jag gissar att hormonerna gör något gott med alla hennes bokstavskombinationer. Hon får liksom annat att tänka på och distraheras lite välbehövligt. Dock blir hon knölig. Hon blir lite öm i bäckenet, drar vänster bak lite mer än vanligt och behöver skritta och jogga lite extra mycket de dagarna.
Hästen värmd och ännu ingen catchdriver i sikte. Inte heller på banan samtidigt som mig och inte heller på stallbacken. Whatever. Jag behövde honom ju inte ännu ändå. Jag selade av och duschade Karamell och kom på att jag inte vet hur lång han är? Nu är ju kuskar rätt otroliga på att anpassa sig till sulkies inställda på alla möjliga och omöjliga vis men det känns ju ändå lite som god ton att faktiskt försöka göra sig en ansträngning och ställa in fotstegen rätt. Det är ju taskigt att skicka upp Emilia Leo i en Kim Eriksson-inställd sulky och vice versa liksom. Och jag hade ju bestämt mig för att inte agera som den lallar-amatör Magnus A Djuse sannolikt hade utläst av programmet att han skulle köra åt utan som en fullfjädrad storstall-skötare.
Ut och upp mot kuskrummet i jakt på en catchdriver som jag öh… Inte ens visste hur han såg ut utan dress..? Sprang på Sofia Adolfsson och frågade om han var i kuskrummet? Nix. ”Hur ser han ut?” Frågade jag. Sofia tittade på mig upp och ner och började måtta höjden och bredden med handen. ”Nä men jag menar hur långa ben har han?” Sofia tittade på mina ben ”som dig ungefär”. ”Toppen, tack, då blir det lagom att han har vagnen på samma inställningar som mig.”
Loppet närmade sig och med fyra minuter kvar till defilering syntes ännu ingen kusk. Jag var helt inställd på att han inte skulle komma till stallet och tog tömmarna, fullt körklädd, viskade de sista orden till Karamell och gick mot sulkyn. Louise knäppte loss hästen och tittade över stallbacken. När ”defilering om tre minuter” ljöd ur högtalarna är det punkten man vet att kusken inte kommer komma utan man kör upp till banan. 1,5 minuter före defileringen kom vi skrittades och såg genast en Magnus Djuse som stod utanför banans infart och såg sig om. Han såg på håll att hans eftersökta nummer närmade sig, jag hoppade ur, gick bredvid vagnen några meter, han tog tömmarna och hoppade upp medan jag promenerade med de kanske sista 20 meterna till banan.
Vad säger man nu då? När man känner att det här loppet är ens kniv mot strupen? Jag älskar hästen så tanken på att förlora henne får mitt hjärta att fullkomligt värka sönder. Det är mina kompisar som äger henne och jag vet de aldrig skulle krossa mig. Samtidigt vet jag att vi alla har en gräns. Vi har tävlingshästar. Hur mycket de ändå är exakt hela mitt liv och min själ måste de emellanåt leverera för att jag ska få och/eller kunna ha dem kvar.
En gång sa jag till en av våra elitkuskar att hästen värmt skitdåligt och en annan catchdriver klargjorde att det är den sista infon man vill ha när man åker ut. Sån info kan knäcka även det starkaste kuskpsyket.
Så jag teg om brunsten och knöligheten. Sa bara ”jag frågade Lövdal om det var nåt särskilt jag skulle berätta för dig men han sa du kommer känna rätt snabbt vad det är för häst. Så jag säger bara ’kör som det känns”. Djuse svarade, inte otrevligt men tydligt utifrån att allt han visste om hästen var vad som stod i programmet- fyra raka galopper: ”först och främst ska vi försöka köra felfritt.” Jag ville berätta allt om varenda galopp och allt han inte kan göra med hästen och hur allt jag egentligen ville bara var att ta de sabla tömmarna och hoppa upp och köra själv för det är ju vansinnigt irriterande att jag då aldrig kör galopp vare sig i jobb eller provlopp men det tydligen är stört omöjligt att köra felfritt i lopp med henne. Jag ville även säga att kör bara felfritt så springer hästen åttor runt ett sto-gäng i den klassen hon då befann i. Men det sistnämnda hade varit världens sämsta info för alla toppkuskar vet att meritlösa amatörer är världsmästare på att överskatta sin häst. Så jag svarade: ”ja raden ljuger inte. Men det raden inte också säger är att det även är en rätt fin häst.”
Ett par varv på defileringsvolten, defilering och en provstart. Jag minns inte om han även gjorde en andra. Ofta gör ju kuskarna en andra provstart från ungefär spåret de har för att känna hur mycket de kan ladda. Men nån kom och pratade med mig och jag själv ville ju bara spy och svimma så jag stod mest och kedjerökte. Jag fullständigt hatar de sista tre minuterna inför start. När man gjort allt och kusken inte kör fram till en för att den vill ändra nåt. När mitt jobb är gjort och allt jag nu kan göra är att se på. Då mår jag så fysiskt dåligt att jag alltid frågar mig själv varför i helvete jag håller på med detta när jag inte tycker det är det minsta kul utan bara mår så fruktansvärt dåligt.
Han vänder upp från spår 7 och Karamell skuttar som vanligt lite just när hon ska accelerera. Här är en skillnad på en ”kusk” och ”en person med körlicens”: Djuse oroar sig inte det minsta utan sitter lugn i båten och litar på att hästen reder ut det. Och det gör hon. När hon känner att kusken är helt lugn får hon den lilla, lilla självförtroendeknuff hon behöver och hoppar inte bara i trav utan kliver även iväg raskt. Han gör sen till synes ingenting utan sitter lugnt där i tredjespår. Men så händer det som ”alltid” händer toppkuskarna men ”aldrig” personerna med körlicens: ett hål! Rakt ner i andra utvändigt sådär bara. Tackar, tackar!
Jag vet inte vad de gör. Men toppkuskarna läser liksom varenda häst och varenda annan kusk i loppen och det löser sig helt enkelt oftare för dem än för resten.
Karamell ser så lugn och fin ut första gången hon passerar mig från min position ca 550 meter kvar. Tempot är alldeles lagom, favoriten har galopperat bort sig och av mellanvarvet minns jag sen inte ett skit för nu hade allt löst sig så perfekt att jag såg diverse halsinfektioner och plötsliga benbrott komma för nu hade vi plötsligt allt att förlora och jag reviderade återigen mina livsval. DET FANNS INGENTING KUL HÄR OCH NU!!! När de närmar sig andra och sista gången har Karamell nästan släppt nån meter. Hon ser trött ut?!? Men så tittar jag på kusken. Och ser Blicken med stort B. Den där blicken bara en toppkusk som vet att han sitter fullständigt på leken kan ha. Den syns särskilt ofta på Färjestad eller Solvalla där man står i sista sväng. De har liksom ett leende. Man ser den speciella nöjdheten i ögonen genom deras ofta färgade glasögon. Kroppsspråket. Sättet de vrider på huvudet för att se när nån bakom kommer. Han vet redan här att han kommer vinna och väntar bara på vad som sker bakom för att veta när han ska dra i högertömmen. Dödenshästen är på väg att stanna så han drar i högertömmen för att gå ut och runda. Då drar dödenskusken tussarna och den får lite fart igen. Ingen kommer bakifrån så Djuse backar lugnt tillbaka ett par hundra meter till. Upploppet är en ren Djuse-hyllning från referenten och jag tror faktiskt inte han säger min hästs namn en enda gång. Segermarginalen blir faktiskt inte stor då ledaren stretar emot strålade. Men ändå så kassaskåpssäker att hon i princip ropas ut som vinnare redan i början av upploppet. Djuse måttar in på ett sätt att jag fattar hela upploppet ner att det är klart även fast det, ur min vinkel, ser ut som att hon är en längd efter i mål.
Djuse hade ju ingen aning om att det här simpla lilla lunchloppet som blev en av hans drygt 250 segrar bara i år och var hans då cirka 650:e seger i livet var det största ögonblicket i hela mitt liv. Han vänder upp och tar en pliktskyldig intervju, ännu sittandes i sulkyn, och kommer intet ont anande om vad som ska vänta honom av banan med ett lagom nöjt lätt leende.
Louise filmade mig efter målgång och jag var rätt samlad. Strålande glad men ändå agerande som en anständig 40-åring. Det sprack när jag såg hästen. Allt illamående man känt under cirka 6 minuter vänds här till euforisk lycka, glädje, stolthet och tacksamhet när man ser hästen för första gången efter målgång. Karamell själv fattade inte riktigt vad hon hade gjort här men att nåt var annorlunda förstod hon ju. När hon kommer av banan och ser mig, spetsar öronen och ba ”hej mamma, är du här?! Är inte du bakom mig?!?” Det mest slående var hennes uppriktigt förvånande blick. Jag tror aldrig hon fattade att vi bytte kusk utan trodde hon sprang med morsan bakom sig. Och efter detta kör jag också upp henne till banan själv för att försöka lura henne. Och de gånger vi inte gjort så efteråt har hon galopperat… Där och då brast det och jag tappade det. Jag varken minns eller uppfattade riktigt hela situationen men Louise har haft vänligheten att uttrycksfullt demonstrera det på såväl travbanor som för mina hästägare som på min egna 40-årsfest senare under sommaren. Om jag någonsin gifter mig är jag övertygad om att hennes inlevelsefulla återberättande om hur synd hon tyckte om Magnus A Djuse i det ögonblicket kommer bli hennes tal.
Jag hade vråltjutit ”GUUUULLIIIIIIS!!!” Och kastat mig runt hästens hals. Djuse hade blivit helt ställd och liksom förstenat i sulkyn. Han kom av och kände sig sannolikt extremt komfortabel. Han satt i en sulky och hade vunnit. Jobbet var gjort. Han var i sin comfort zone. Här möts han av en helt tappad kärring som skriker gullis och gråter. Han hade tittat på Louise. Liksom blek och chockad. Frågande. Fast nollställd. Louise, ”aningen” mer samlad till sin natur, Granstedt hade försökt le lite ursäktande för att inte göra bort mig men ändå velat tydligt bekräfta med en blick att ”ja hon har tappat det och nej jag står inte riktigt bakom detta”.
Jag inser att shit! Här har jag försökt agera som ett proffs hela dagen och dessutom selat ut en häst vältränad nog att vinna. Förstör inte helhetsintrycket nu (observera att jag alltså inte riktigt var medveten om mitt eget agerande de senaste 30 sekunderna) utan respektera hans tajta schema och ta för guds skull hästen så han befrias och får gå vidare till nästa arbetsuppgift! För precis som man lämnar en häst vid banan till en toppkusk så tar man den där efteråt.
Men Djuse satt kvar. Som förstenad. Jag försökte nästan dra tömmarna ur hans hand men han höll dem krampaktigt, satt kvar och började prata. ”Hon var nästan lite flegmatisk..?” Han måste ha sett Django Riff och massa galopper i programmet och trott han skulle upp bakom nån stekhet jävel. Men het är hon ju inte, den lilla Karamellkolan. I synnerhet inte när hon är brunstig. Han tittade ner mot vänster bak: ”det är nästan så hon spattar med vänster bak..?” Här var det dags att vara ärlig: ”hon är brunstig. Hon blir stel då och behagligt smålat. Jag ville inte säga nåt innan för jag har fått förklarat för mig att det knäcker kuskpsyken. Men ja. Hon var inte som bäst för dagen!” Jag fick en mycket förbryllande min till svar som jag har noll koll på vad den betydde. Men Magnus A Djuse åkte med hela vägen in i stallet, knäppte av vagnen och dröjde sig kvar ända tills han kom på att han ju skulle köra nästa lopp och den defileringen visst gick nu (Ps: han vann såklart även det loppet- de sista förberedelserna till trots).
Det är givetvis en medfödd talang hos alla som blir exceptionellt bra på något. En naturlig fallenhet. Men vad gäller just Magnus A Djuse så skulle jag vilja säga att han har något i händerna som vi tidigare bara sett Örjan Kihlström ha. Uffe Ohlsson tar dem på en extrem rutin och sensationellt hög lägstanivå- han gör liksom aldrig nån miss. BG är überintelligent och kan förmodligen inte bara analysera utan även förstå och kunna sätta ord på sin egna analys. Magnus Djuse är iskall och har en känsla i händerna som nog inte riktigt kan förstås. Gemensamt är att de inte behöver mer än en defilering och två provstarter för att känna exakt vad för häst de har mellan skalmarna. Och väl i loppet vet de exakt hur mycket de har kvar. Tömmarna är slaka på Karamell 550 kvar och hon släpper till och med nån meter på sin rygg. Trots det vet han att han har så mycket kvar att han kan köra precis hur som helst för att vinna. Och han har läst resten så han vet att det bara är ledaren kvar att slå och för att göra det räcker det att gå mitt i sista sväng.
Det är ett unikum till travkusk och förhoppningsvis finner han glädje i att köra svenska travlopp under många år. Han är inte lätt att få upp eftersom så många vill ha honom i varje lopp. Men det är en av en handfull kuskar jag utan att tveka skulle sätta upp bakom precis alla typer av hästar.
Karamell själv gick ut och vann även veckan efter, då med Emilia Leo i vagnen, och gjorde några bra prestationer till. Sen skadade hon sig dessvärre och det krävdes till slut en magnetröntgen för att få fullständigt svar på vad som var aj aj i det där höger fram. Efter sex veckors vila är hon igång igen och längtar tills banorna är bra i vår igen. Kanske är hon segermogen lagom till den 11 april igen. Dagen år 2022 då Timotejs Karamell bidrog till att Magnus A Djuse sedermera blev allsvensk kuskchampion.
Vad jag ägnat de här 18 dygnens husarrest åt? Kolla serier och hålla mig väldans uppdaterad i vad som händer i världen och trav-Sverige. Här kommer således en synnerligen udda blogg i detta forum. Men inte helt bortom alla tänkbara gränser ändå: mitt samhällsintresse är ju vida välkänt. Det har bara fått backa undan till förmån för hästar och trav på senare år. Så här kommer en blogg om serier och aktuella nyheter: detta har jag pysslat med sen min knä mot knä-situation med häst den 1 december.
Dokumentär om snubben som stämde Pepsi på ett jetplan
Det var roliga filurer i den. Halvkul story ändå. Rekommenderas som lättsam underhållning för alla.
Allt om Michael Jackson
Rekommenderar delen om hans död och hur de satte dit läkaren. Avstå delen om vad som hände med djuren som var på Neverlands. Den var verkligen skitdålig.
Polisgate
Okej, Linda Staaf verkar avverka fler karlar på ett år än vad jag gör på en livstid. Men kom igen: det är väl ändå karlarnas bastuklubbande och tillsättande av polare/flickvänner som chefer som är poängen här? Expressen kämpar och sliter för att komma till pudelns kärna men blir uppenbart effektivt förhindrade av en kompisklubb till ledning för Svea rikes säkerhet. Jag tänker att det är dit vi ska skjuta debatten? Och personligen är jag fan besviken på Thornberg som liksom blev hela Sveriges landsfader efter terrordådet på Drottninggatan.
Rensa ur det där dinosaurie-gubbväldet. Låt Linda Staaf söka jobb på cv och personlig lämplighet (PÅKLÄDD!!!) och för eventuellt vissa samtal om lämpligheten i att separera arbete och privatliv men släpp sen henne. Tack för mig.
Yellowstone
Tyvärr hade jag redan sett de fyra första säsongerna men om inte hade jag streckkollat alla. Bara se den. Så jävla bra.
Bron
Jag pallar inte alltså. Säsong 1 är för vidrig för mig. Hur bra huvudrollsinnehavaren än är. Nej. Det blir ingen säsong 2 pga alldeles för lättskrämd + mörkrädd.
Schimpanserna
Dramat i dramat är ju Ing-Marie, ”slutade efter meningsskiljaktigheter med ledningen”, vs Furuvik, enligt Flashback ”tröttnade på att dansa efter hennes pipa”. Den stackars informationsansvarige parken först skickade fram och efterföljande vd har väl ändå gett intryck av att verkligen försöka vara ärliga och transparenta. Men jag kan inte släppa på hur parken verkar ha drabbats av panik direkt. Djur rymmer. Nu hade ju JAG definitivt lagt benen på ryggen ASAP av blotta medvetenheten om en lös schimpans men jag jobbar inte med dem. Nånstans är de ju ändå inte helt vettvilliga rovdjur ala noshörningar eller lejon. Hade det verkligen inte gått att göra ett försök att bara locka in dem med mat innan man sköt skarpt? Det var -15 ute. Varje gång en häst kommer lös slutar den i vart fall att vara kaxig jävligt fort. Till viss del domesticerade djur är ändå rätt bekväma. Och alla djur vill ändå känna sig trygga. Det gör liksom inget tillfångataget djur ute i det fria. Kunde de verkligen inte ha testat att bara lugnt ha lockat tillbaka dem först? De verkar verkligen ha drabbats av panik direkt.
Furuviksparken fick nedslag av Arbetsmiljöverket avseende just primaterna för några år sen. Jag längtar verkligen efter svaret på, inte hur de kunde rymma för det kan säkert ske. Inte heller att man till slut sköt dem. Men att man gjorde det direkt.
Lyckoviken
Aldrig läst nåt av Camilla Läckberg men ramlade in på denna serie. Mest för den var i hela fyra säsonger så såg framemot lång sysselsättning.
Fy fan vad asdålig. Rent och skärt tidsfördriv att ha i bakgrunden medan en gör roligare saker: typ googlar på schimpanser. Om Bron var för otäck är detta motsatsen. Denna serie om en polis handlar enbart om relationer. Och relationer har de, i den fiktiva lilla hålan. Exakt alla ligger med alla, nån visar sig vara pappa till nåns unge och i säsong 3 börjar det helt enkelt bli omöjligt att hålla koll på vem som är förälder till vem eller ens gift med vem för alla är totalt intrasslade.
Det hade väl varit en sak. Men allt detta relationsdrama (med karaktärer man i allt detta inte ens riktigt får lära känna så det blir omöjligt att känna nåt annat än avsmak för alla) så tappar de polisarbetet helt. Det är så fruktansvärt dåligt gjort att det mer framstår som Nilecity. En mordutredning där man över huvud taget inte kollar om det fanns kameror på hotellet mordet skedde på och en åklagare som inte vet skillnaden på anhållande och häktning. Jag kan angående denna serie inte annat än stämma in i GW:s recension av Läckberg: ”hon skriver som om det vore hämtat ur Min Häst”.
Drive to Survive
Apropå häst, eller i vart fall hästkrafter: Netflix’s dokumentärer om Formel 1 är grymt bra! Fart, spänning och man får verkligen lära känna både förare och teamcheferna. Rekommenderas!
Spin off: Max Verstappen surade ur på Netflix och har därför gjort egna, kortare filmer ihop med min favoritförare på tiden jag själv slaviskt följde F1: David Coulthard. Dessa rekommenderas också!
Mathias Andersson-gate
Infon är ändå liten och utgörs mest av advokat Uvabäcks partsinlagor. Det vi vet är: ST råkade knata in i stallet i exakt samma ögonblick, cirka midnatt, som en icke-veterinär var i full färd med att droppa Doctor Doxey Zenz. Oavsett vad påsen innehöll är detta ett brott mot både ST’s regelverk och mot djurskyddslagen. Men givetvis finns det grader i helvetet. Var det bara harmlös vätskeersättning för att hästen var uttorkad eller regelrätt dopning?
Vad den där påsen än innehöll hoppas jag labbet hittar varenda liten beståndsdel. Amen.
Tunna blå linjen
Ännu en svensk och rätt beige serie om poliser och relationer. Det enda som gör den aningen stimulerande är att den baseras på twitterkontot YB Södermalm. För oss som hänger mycket på twitter ger ändå denna ständiga koppling till twitter en jäkla ”precis så!”-känsla. Kommentarerna från allmänheten som pluppar upp i rutan är sannolikt direkt tagna ur verkligheten varför serien blir en osedvanligt skicklig skildring av vår samtid.
Mordförsöket på nioåringen i Skellefteå
Detta fruktansvärda brott med lika fruktansvärda konsekvenser borde få upp ett par jävligt väsentliga frågor på bordet. Men det sker ju såklart inte utan kvar är vi i det polariserade vit makt-ut med packet vs beröringsskräcken som alltid. Rekommenderar pseudonymen ”Julia Caesars” bloggar- i synnerhet den efter att hon läst 510 sidor förundersökning. Vilket ledde mig in på studierna om att svenskarnas intelligens sjunkit så stadigt sen 1990 att vi, i denna takt, år 2035 har en snitt-iq på 90 och där går även gränsen för när vi klarar av att upprätthålla en demokrati.
Heder
Varför måste svenska serier överdriva och tendera att bli Dexter? Här fick fyra medelålders kvinnliga skådespelare äntligen göra en serie de drömt om. Och då måste de mörda och spränga allt. En så egentligen vansinnigt intressant tanke till serie som bara spårar ur så kapitalt.
Det här är väl vad jag hunnit med. Jag har sovit rätt mycket också. Och tjatat till mig hästbilder varje dag. Nu ska jag ta och planera för mitt återtåg till stallet för nu är jag så heligt trött på att försöka sysselsätta mig med allsköns skit som erbjuds på våra streamingtjänster. Men först: dokumentären om Ayton Senna…
