Efter en riktigt seg höst och vinter där jag inte tyckt mig haft nåt annat än ”tränar på och kanske startar i mars” att säga är det äntligen dags för en grundlig genomgång!
Checklist har fixat en seger, två tredjeplatser och en femteplats på fyra starter under februari-mars. 60.500 in betyder att han nästan dubblat sin prissumma under denna period och han ståtar även med två nya, snygga rekord: 1.14,7am och *1.14,1ak. I måndags blev han väldigt muskeltrött på lerig bana och väldigt kort i steget till slut. Efterföljande veterinärundersökning bekräftade att dessa fyra starter på inte så bra banor slitit på framknäna så Checken åtnjuter just nu två veckors semester innan vi laddar om och siktar mot månadsskiftet april/maj igen.
Foto: från Rommetravets Facebook
Timotejs Karamell väntar och väntar och väntar på bra banor… Efter Checkens upplevelse på Mantorp i måndags är jag dock oerhört nöjd med beslutet att vänta tills banorna är bra igen: hon hade inte ens tagit sig runt på den där banan. Ska få sprattla av sig lite i provlopp i helgen och känns allt bra laddar vi mot årsdebut nån vecka eller två in i april. Då ska väl äntligen all tjäle vara ur överallt i hela Mellansverige…
Denna väntan på bra banor…
Ella Vendil är min stora utmaning som tränare för dagen. Hon är urstark och numera även snabb nog för att vara mogen att börja starta. Men slog sig på knät i debuten förra veckan till den milda graden att jag släpade iväg henne till veterinären för att röntga. Glädjande nog ingen som helst skelettpåverkan utan ”bara” fet blodutgjutning. Efterföljande böjprov sa även att hela hästen är i veterinärt toppskick. Det var ju bra. Meeeen gav således ingen lösning på problemet att hon slår sig. Kusk och hovslagare har just nu dygnet runt-jour för grubblande matte.
Värmning inför debuten. Film: uppfödare Annika Björklund/Stall Vendil
Noir de Noir är månadens stora chock! Efter blott ett provlopp på 1.23,5 och ett rundbanejobb på 1.22 provade jag att kvala. Efter rundbanejobbet sa jag att ”jag vet inte om jag hade en eller fyra sekunder kvar”. Jag möttes av rara leenden som tänkte ”lilla gumman- 1.22 och 1.18 är två jävligt olika saker. Men men, vi vet ju att du känner lite extra för ditt lilla hemmabygge så vi ler och låter dig vara glad…” Han kvalar på 20 blankt på snyggt vis och plötsligt höll eventuellt nån med om att han kanske kunde 18. Åker till Mantorp och debuterar i tron att loppet ska bli skitbilligt. Vi stöter på en blivande kulltopp och Noir stoltserar nu ungefär med att vara Sveriges enda treåring hittills i år som debuterat på 1.17,1 utan att få vinna…
Noir åtnjuter just nu en hel veckas återhämtning efter debuten. Jag räknar skarpt med trivselfläckar under täcket efter att inte ha behövt motionera på en hel vecka. Men på måndag morgon är det dags för sen går anmälan ut innan nästa tänkta start, Örebro 31 mars, och då måste han, trots sin egna argumentation om han kommer bli ännu bättre om han bara fick vila helt, behöva gå ETT jobb först. Ett. Och starta med 11 dagars mellanrum. Jag tycker inte det är tufft vad han än själv säger faktiskt. Kan jag köra under 2 minuter då är jag mycket nöjd. Det kunde jag inte i sista jobbet före debuten…
Foto: Magnus Strömsten
Norrlands Smaragd försökte kvala men blev galet stekhet. Emilia sa hon även sög våldsamt med luft. Ut med veterinär för att sy. Vilken chockades och undrade om hästen hade fölat..?! Ja, det har hon ju. Och det visade sig att hästen drabbats av förlossningsskador vilka inte behandlats så att hästen blev vrålhet kändes plötsligt inte så konstigt. Efter två veckors vila har vi tränat på och det känns faktiskt smygpositivt. Hästen är mer reglerbar. Hon kvalar nästa gång Noir startar så jag ändå har Emilia på plats.
Herminoir är fortsatt fantastiskt fin. Jag körde bara mängd, med lite fartlekar, med fjolårets tvååringar till april/maj och gör samma i år. Hermi har väl hittills lekt 1.50/ett varv eller nåt sånt.
Napa Valley är den snyggare och snällare lillebrodern till Noir som, liksom storebror, är väldigt klen i kroppen vid denna tidpunkten. Han är dock en minst lika fin travare och brorsan behövde kastreras vid denna tidpunkt- det behöver inte lillebror. Han är både snäll i all hantering och uppför sig prickfritt.
⭐️Till salu till mycket rimligt pris till bra hem i Sverige⭐️
Flocki d’Aurcy har varit nere två veckor på Alebäck och fryst och är nu på Översta där han kommer finnas tillgänglig på plats eller med skick fr.o.m måndagen 3 april. Samma pris i år: 3000 vid bokning + 25.000 vid levande föl (exkl moms-priser).
Ettåringar
Cinsault, fuxhingst, e. Flocki d’Aurcy- Ring My Bell. Vansinnigt snygg.
⭐️Till salu till rimligt pris för rätt köpare⭐️
Foto: Malin Hurtig
Soave, brunt sto, e. Flocki d’Aurcy- Charmant Hornline. Liksom sina bröder en mindre modell men snygg. Njuter av sista månaden innan skolan börjar i maj.
Mackmyran, svart sto, e. Ängsborken- Norrlands Smaragd. Fortsatt ett underbart charmtroll som, likt tvillingsyrran hon adopterade, Soave, njuter av sin ledighet innan även hon börjar inkörningen innan sommaren.
Fölsto
Charmant Hornline. The mother of all har fått vila och äta upp sig ett år. Jag är, efter Noirs debut, vansinnigt sugen på att betäcka om henne. Hon är faktiskt bara 12 år.
När Mackmyran gjorde Soave till sin syrra och Charmis till sin morsa.
Det här kommer bli en gnällig blogg. Nej, jag hatar inte trav. Jo, jag kan se bortanför min egna näsa. Jag kan skriva tre positiva bloggar också om det känns bättre. Men det är uppochner i hela tänket och jag är jävligt less på en grej och kan du inte ta att jag bara är det denna gång så ska du nog sluta läsa nu.
Svensk travsport är besatt över att vi ska bli fler. Incitament till höger och vänster för fler licensinnehavare. Banorna spottar ur sig körlicensinnehavare och på nuvarande förberedande A-tränarkursen är vi 22 stycken från travet (och sex från galoppen). Och ändå blir vi bara färre totalt. Är det bara jag som känner att något är fundamentalt fel?
Svensk travsport håller en väldigt hög svanshållning vad gäller antagningskraven till såväl körlicenskursen som A-tränarkursen. För att vara behörig för körlicens måste någon intyga att personen ”kört snabbjobb under minst ett års tid”. För att vara behörig för A-tränarkursen måste man ha minst fem års erfarenhet. Båda kurserna kräver att referenser anges.
Till körlicenskurserna antas personer som över huvud taget inte suttit i en sulky förrän de får sitt antagningsbesked och aldrig kört ett banjobb med mer än två ekipage till. Alternativt ”kört fort i större fält” under minst ett år. Men vid vadå? Fem tillfällen? Dessa anses ”klara för uppkörning”- vilket är vad att köra 1.30/2140 15 gånger är. En uppkörning. Som i vart på fall på Örebrotravet ingen kan minns att någon någonsin kuggats på.
Grattis, trav-Sverige. Vilka säkra kuskar vi får ut.
Jag brukar säga att jag inte tänker köra lopp för jag har kört tillräckligt med häst för att veta att jag är för dålig på det för att köra lopp. Problemet är att dessa personer i många fall inte kört så mycket häst att de inser det. Men nån, skrämmande ofta en A-tränare, skriver under på att de ”kört snabbjobb under minst ett års tid”.
A-tränare, ja. Jag går ju förberedande kursen nu. Inte för jag vill bli tränare med så många hästar att jag behöver personal för att sköta dem. Hell no! Jag har mina hästar för att jag vill ta hand om dem själv! Drömmen vore ju dock att de sprang så bra att jag kunde anställa nån på deltid som kunde ta hand om övriga när jag exempelvis är på lunchtrav. Men att jobba genom andra med mina hästar. No way. Inte min grej.
Så varför går jag då kursen? Jo det är under högljudda protester vill jag lova. Mest för att just Örebrotravet, vilket är den bana jag just nu tillhör, har nån ålderdomlig regel att A-tränare får hyra stall men inte B-tränare. Utöver vissa undantag och nån turordning som tydligen bara gäller vissa och inte just mig av skäl jag inte riktigt greppar. Att anlita en bulvantränare är alltså just min banas lösning för att jag ska få stalla upp mina hästar på Örebrotravet. Vilket det förvisso finns nån som gärna gör men jag har ingen lust med det. Och inte heller de A-tränare jag umgås med så… Nej. ”Lösning” utesluten.
Som lite lök på laxen har ST begränsat antalet externägda hästar på min lista till fem. Skulle man nu öppna upp för amatörer att träna externa hästar alls, vilket jag i sig starkt uppmuntrar då det innebär färre bulvantränade hästar, måste såklart gränsen gå nånstans. Om man nu fortsatt ska hålla sig till A- respektive B-tränarlicenser.
Men då kom dagen då jag ville hyra boxar av Örebrotravet och antalet externägda hästar riskerar att bli 6-7. För att Easy kb är enda ägarförhållandet privatpersoner garanterat får lyfta momsen på och även om jag rent av majoritetsäger en häst genom dem räknas den ändå som externägd. Dags att söka A-tränarkurserna!
Liksom körlicenskursen är svansföringen i kraven höga. Så höga att jag omöjligt tror att jag platsar. Är mycket noga med mina referenser. Två A-tränare. En som jag har hästarna på samma gård hos och en som kört i princip alla jag tränar. Ingen referens blir uppringd utan jag antas utan omsvep. Det ”begränsade antalet” visar sig vara bullshit. Alla som söker antas. Trots högst olika meriter. Kursen börjar med att skicka 28 deltagare och ett gäng föreläsare till en plats ingen har nära till- Wången. Jag ägnade ditresan åt att för mig själv ifrågasätta svensk travsports både klimat- och säkerhetstänkande att skicka ut ca 35 personer på vägarna denna årstid. Observera dessa tankar kom innan jag på hemvägen var en hårsmån från att smälla med en älg. Hade blivit en snygg sorti från detta jordeliv att dö som en martyr till följd av ST:s besatthet att hålla liv i Wången. Eller nåt.
Hursomhelst. Väl uppe bestämmer jag mig för att ruska av mig den bitterfitta jag hunnit bli under dessa åtta timmar och en kvart och insikten att inte kunna köra en häst på fem dagar och göra det bästa av situationen. Jag vill börja med att ge en fantastisk eloge till alla ledare och föreläsare som ändå gjorde veckan bra! Och alla kursdeltagare som verkligen såg till att bjuda på sig själva, komma i tid och engagera sig i lektionerna för att sen vara 100% inkluderande och vänliga på fritiden! Tack vare alla människor blev ändå veckan trevlig och fläckvis intressant.
Men där sitter vi. 28 pers. En handfull har valt att gå denna kurs för att de vill. Ungefär hälften känner sig ”dittvingade” av liknande skäl som ovan beskrivning. Dvs, personer som egentligen är rätt nöjda och glada med sitt liv men för att få till den sista lilla tvisten behöver genomföra detta. Och vi känner alla att varje minut vi är här är en stulen minut från att träna häst. Andra halvan är personer som denna kurs nog egentligen riktar sig till: de har jobbat som hästskötare länge, har idag ”lite annan tjänst”, kan ta tjänstledigt och går denna kurs för ”att om några år kunna bli egna tränare.”
För den sistnämnda kategorin är nog kutsens utformning utarbetad. Problemet är att i en bransch där man borde vara väl införstådd med att det finns många vägar till att bli proffs skiter man fullständigt i oss som tar en annan väg.
Jag har inga problem med studerande som lärandeform. Tvärtom. Jag har över 200 högskolepoäng. Jag älskar att just studera mig till lärande! Men jag går denna kurs för att jag ”måste” för att bara ges rätt till två ynka detaljer: få hyra boxar av min hemmabana och få ha 6-7 istället för 5 delägda hästar genom Easy kb på min träningslista. Jag har redan en träningslicens. Jag har gjort en hel del basic kunskapstester. Jag lyder redan under reglementet. Jag har uppfyllt de högt satta antagningskraven. Jag lägger sjukt mycket pengar på att åka till Wången och samtidigt betala för att nån annan tar hand om mina hästar när jag är borta. Den här kursen kommer i princip ruinera mig. Jag har krav på den.
Vi får lära oss att backa en häst för hand? Vi ägnar en hel eftermiddag åt att gå runt på landets mest organiserade anläggning och leta glappande dörrhandtag? Klickersträning? Kolla på skräckexempel på hovar så jag till slut utbrast ”ska vi bli travtränare eller djurskyddsinspektörer- vi kommer aldrig se en hov som inte har verkats på tre år?!!”
Min stora fråga till svensk travsport är: vad vill ni kunna säga att era licensierade proffs är experter på? Alla delar om hästhälsa känns klockrena. Det är vad sporten ska kunna säga skiljer en A-tränare från resten. Vi ”kan” exteriör och rörelsemönster på ett sätt att vi kan sätta stopp när en häst inte ska kunna utsättas för mer träning för tävling.
Ergonomi. De har delarna är vettiga. Hästsporten ligger långt efter lantbruket i hjälpmedel för bland annat skottning. Branschen har svårt att hitta och bibehålla kompetent personal. Så att vi lär oss vissa delar i att vara bra arbetsgivare är jättebra!
Affärsdelarna. Nu tyckte ju just jag, som väl gjort en hundra SWOT:s i olika sammanhang, det här var två värdelösa halvdagar. Men full insikt om att få har just min bakgrund så ger ändå dessa delar stora plus. Hela examensarbetet är att göra en affärsplan och det har jag både gjort, och publicerat på den här hemsidan, sen länge. Men absolut. Kul att få lite tankar kring det och definitivt nödvändigt om man inte redan har en egen verksamhet.
Men här är frågan: utbildningen är så traditionellt utformad att den inte är verklighetsanpassad. För de som idag är någon variant av ”förstemän” och ”vill bli tränare i framtiden” är den säkert helt ok. Men för oss andra då? Vi som sitter med verksamheter på 7,12 eller t.o.m. upp till 20 hästar redan? What’s in it for us? Ska vi ha en så här extremt styrd utbildningsform? Sporten kastar ut licenser till höger och vänster i cornflakespaketen. Men ändå blir vi bara färre. Är det dem med redan fungerande verksamheter sporten vill stjälpa? För det är oss ni stjälper. Jag åkte hem och la ut en fölmärr på Travera i ren affekt nånstans mellan Sveg och Mora. För jag blev så satans less. Hade hästhälsan från ST på besök igår. ”Kul att du satsar, Linn!” Jag ”satsar? Jag avvecklar fan! Pga det här jefla totalt feltänkta licenssystemet!”
Ni som känner mig genom denna blogg och diverse krönikor vet kanske inte annat än att jag är ”högutbildad”. För det är en ju med mer än 180 högskolepoäng, dvs tre års studier. Det många nog inte vet är att jag inte gick gymnasiet. Jag hade inte ens fullständiga betyg från grundskolan. Jag hoppade av skolan i mitten av åttonde grundskoleåret. Jag började jobba istället. Vid 27 års ålder sålde jag krogen och läste komvux. Vid 30 kom jag in på universitetet. Genom så kallade 25/4. Minst 25 år och med minst 4 års dokumenterad arbetslivserfarenhet samt ett högskoleprov. För då har staten bestämt att man har ”alternativa” kunskaper. Jag behövde bara läsa in svenska, engelska, matte och historia (samt specifikt samhällskunskap för juristlinjen) och sen göra ett högskoleprov för att bevisa mina färdigheter för universitetet. Med 1,3 på högskoleprovet kom jag sen in på det mesta. Helt utan både gymnasium och med bara ett halvt högstadium. Jag ”tentade liksom av”.
Det funkar i hela samhället. Men inte inom svensk travsport. Här ska alla in i en och samma mall. Ingen som helst respekt, förståelse eller än mindre uppskattning för de kunskaper folk kan ha förvärvat på andra vis. Med skyhög svansföring i antagningskraven för att väl på plats sänka nivån för ”alla kanske inte kan lika mycket.” Ut på banan skickar vi livsfarliga kuskar som inte själva fattar hur farliga de är. Ut som A-tränare skickar vi dem som hade tid att fösas in i den stereotypa utbildningsmallen men sumpade dem som redan hade fungerande verksamheter.
Och kvar står alla och undrar och ojas över ”hur kan sporten ständigt bli färre och färre”?
Vi kanske bara skulle tänka om hur vi blir en mer attraktiv sport och får bättre tränare och kuskar.
Magnus A Djuse blir vid 22 års ålder allsvensk kuskchampion. Min traditionella raljanta nyårskrönika byter i år, på grund av pinsamt dålig omvärldsbevakning på grund av åtta hästar som kräver all min uppmärksammat, istället någon sorts hyllning och ett allvarligt försök att förklara hans storhet. Jag har nämligen aldrig känt mig så mäkta delaktig i en champion nån gång faktiskt som nu. Ena pinnen kom nämligen med den här B-tränarens häst! Eftersom jag är extremt oblyg inför att credda mig själv känner jag mig även en liten smula delaktig i ytterligare en- den med Flocki-dottern A Teaser.
”Vad gör honom så bra?”
Jag har fått frågan några gånger och därför tänkt efter lite. Jag vet inte. Men jag ska ta med er på dagen han svingade sig upp bakom Timotejs Karamell och låta er få fundera själva. En helt vanlig dag på jobbet för en elitkusk. Det största som hänt mig i mitt liv. Och för er som tror ni kommer gå miste om raljans: lugn bara lugn. Jag gjorde bort mig fullt tillräcklig för att fylla upp en krönika själv, aka även Magnus A Djuse går att chocka.
Min lilla Gullis hade galopperat så mycket att även om jag tyckte mig ha förklaringar till alla var och en så började det nu bli många förklaringar. Andras Lövdal kunde inte åka för bara en styrning en måndagslunch och när jag ringde honom i halv panik, cirka 13.52, på anmälningsdagen och rabblade lediga kuskar föreslog han Magnus A Djuse eller Rikard N Skoglund på just Karamell. Det blev Djuse som valde henne. Till delägarnas stora förtjusning. Ingen delägare har någonsin grymtat över något av mina kuskval men jag vet ju att för många ägare är det något alldeles speciellt när en riktig toppkusk hoppar upp bakom deras häst.
Att sela ut häst åt en toppkusk är dock något helt annat och det här med mängder av citat om hästen att leverera till samma upprymda delägare uteblir oftast väldeliga. För många amatörer är det frustrerande att man sällan kan få hästen värmd av kusken men det är liksom så det är. Och kusken behöver inte värma för sin egen skull. De är vi vanliga medelmåttor som tror att kusken måste känna på hästen i en värmning för att förstå den. Vi utgår liksom från vårt eget kassa perspektiv. Däremot kan det ju vara både bökigt och läskigt att värma själv och man därför vill att nån annan ska göra det. Men då får man helt enkelt sätta upp nån som inte har styrningar i så gott som varje lopp.
Efter två galopper var det en tränare med extremt stukat självförtroendet som åkte till Mantorp en helt vanlig måndagslunch i april. Jag åkte dock med Louise Granstedt och Tobias Modig, till vilka jag och alla hästar några månader flyttade hem till, och jag bestämde mig för att bara ha kul den där dagen. Solen sken, vi gick på hästshoppen, jag hade stängt av telefonen och Louise utbrast vid ett tillfälle, kikandes mot solen: ”men gud vilken skön dag- det känns ju som att jag är på semester!”
Någon catchdriver såg jag inte till på hela dagen och jag letade inte heller. Jag selade och värmde Karamell först genom att jogga runt på slingan runt hagarna och sen några varv på banan, inklusive det 1.30/1600 meters-heat vi här hade börjat lägga till för hon ska få springa av sig lite. Karamell hade blivit brunstig dagen till ära och då är hon extremt beskedlig. Hon är lite udda så men jag gissar att hormonerna gör något gott med alla hennes bokstavskombinationer. Hon får liksom annat att tänka på och distraheras lite välbehövligt. Dock blir hon knölig. Hon blir lite öm i bäckenet, drar vänster bak lite mer än vanligt och behöver skritta och jogga lite extra mycket de dagarna.
Hästen värmd och ännu ingen catchdriver i sikte. Inte heller på banan samtidigt som mig och inte heller på stallbacken. Whatever. Jag behövde honom ju inte ännu ändå. Jag selade av och duschade Karamell och kom på att jag inte vet hur lång han är? Nu är ju kuskar rätt otroliga på att anpassa sig till sulkies inställda på alla möjliga och omöjliga vis men det känns ju ändå lite som god ton att faktiskt försöka göra sig en ansträngning och ställa in fotstegen rätt. Det är ju taskigt att skicka upp Emilia Leo i en Kim Eriksson-inställd sulky och vice versa liksom. Och jag hade ju bestämt mig för att inte agera som den lallar-amatör Magnus A Djuse sannolikt hade utläst av programmet att han skulle köra åt utan som en fullfjädrad storstall-skötare.
Ut och upp mot kuskrummet i jakt på en catchdriver som jag öh… Inte ens visste hur han såg ut utan dress..? Sprang på Sofia Adolfsson och frågade om han var i kuskrummet? Nix. ”Hur ser han ut?” Frågade jag. Sofia tittade på mig upp och ner och började måtta höjden och bredden med handen. ”Nä men jag menar hur långa ben har han?” Sofia tittade på mina ben ”som dig ungefär”. ”Toppen, tack, då blir det lagom att han har vagnen på samma inställningar som mig.”
Loppet närmade sig och med fyra minuter kvar till defilering syntes ännu ingen kusk. Jag var helt inställd på att han inte skulle komma till stallet och tog tömmarna, fullt körklädd, viskade de sista orden till Karamell och gick mot sulkyn. Louise knäppte loss hästen och tittade över stallbacken. När ”defilering om tre minuter” ljöd ur högtalarna är det punkten man vet att kusken inte kommer komma utan man kör upp till banan. 1,5 minuter före defileringen kom vi skrittades och såg genast en Magnus Djuse som stod utanför banans infart och såg sig om. Han såg på håll att hans eftersökta nummer närmade sig, jag hoppade ur, gick bredvid vagnen några meter, han tog tömmarna och hoppade upp medan jag promenerade med de kanske sista 20 meterna till banan.
Vad säger man nu då? När man känner att det här loppet är ens kniv mot strupen? Jag älskar hästen så tanken på att förlora henne får mitt hjärta att fullkomligt värka sönder. Det är mina kompisar som äger henne och jag vet de aldrig skulle krossa mig. Samtidigt vet jag att vi alla har en gräns. Vi har tävlingshästar. Hur mycket de ändå är exakt hela mitt liv och min själ måste de emellanåt leverera för att jag ska få och/eller kunna ha dem kvar.
En gång sa jag till en av våra elitkuskar att hästen värmt skitdåligt och en annan catchdriver klargjorde att det är den sista infon man vill ha när man åker ut. Sån info kan knäcka även det starkaste kuskpsyket.
Så jag teg om brunsten och knöligheten. Sa bara ”jag frågade Lövdal om det var nåt särskilt jag skulle berätta för dig men han sa du kommer känna rätt snabbt vad det är för häst. Så jag säger bara ’kör som det känns”. Djuse svarade, inte otrevligt men tydligt utifrån att allt han visste om hästen var vad som stod i programmet- fyra raka galopper: ”först och främst ska vi försöka köra felfritt.” Jag ville berätta allt om varenda galopp och allt han inte kan göra med hästen och hur allt jag egentligen ville bara var att ta de sabla tömmarna och hoppa upp och köra själv för det är ju vansinnigt irriterande att jag då aldrig kör galopp vare sig i jobb eller provlopp men det tydligen är stört omöjligt att köra felfritt i lopp med henne. Jag ville även säga att kör bara felfritt så springer hästen åttor runt ett sto-gäng i den klassen hon då befann i. Men det sistnämnda hade varit världens sämsta info för alla toppkuskar vet att meritlösa amatörer är världsmästare på att överskatta sin häst. Så jag svarade: ”ja raden ljuger inte. Men det raden inte också säger är att det även är en rätt fin häst.”
Ett par varv på defileringsvolten, defilering och en provstart. Jag minns inte om han även gjorde en andra. Ofta gör ju kuskarna en andra provstart från ungefär spåret de har för att känna hur mycket de kan ladda. Men nån kom och pratade med mig och jag själv ville ju bara spy och svimma så jag stod mest och kedjerökte. Jag fullständigt hatar de sista tre minuterna inför start. När man gjort allt och kusken inte kör fram till en för att den vill ändra nåt. När mitt jobb är gjort och allt jag nu kan göra är att se på. Då mår jag så fysiskt dåligt att jag alltid frågar mig själv varför i helvete jag håller på med detta när jag inte tycker det är det minsta kul utan bara mår så fruktansvärt dåligt.
Han vänder upp från spår 7 och Karamell skuttar som vanligt lite just när hon ska accelerera. Här är en skillnad på en ”kusk” och ”en person med körlicens”: Djuse oroar sig inte det minsta utan sitter lugn i båten och litar på att hästen reder ut det. Och det gör hon. När hon känner att kusken är helt lugn får hon den lilla, lilla självförtroendeknuff hon behöver och hoppar inte bara i trav utan kliver även iväg raskt. Han gör sen till synes ingenting utan sitter lugnt där i tredjespår. Men så händer det som ”alltid” händer toppkuskarna men ”aldrig” personerna med körlicens: ett hål! Rakt ner i andra utvändigt sådär bara. Tackar, tackar!
Jag vet inte vad de gör. Men toppkuskarna läser liksom varenda häst och varenda annan kusk i loppen och det löser sig helt enkelt oftare för dem än för resten.
Karamell ser så lugn och fin ut första gången hon passerar mig från min position ca 550 meter kvar. Tempot är alldeles lagom, favoriten har galopperat bort sig och av mellanvarvet minns jag sen inte ett skit för nu hade allt löst sig så perfekt att jag såg diverse halsinfektioner och plötsliga benbrott komma för nu hade vi plötsligt allt att förlora och jag reviderade återigen mina livsval. DET FANNS INGENTING KUL HÄR OCH NU!!! När de närmar sig andra och sista gången har Karamell nästan släppt nån meter. Hon ser trött ut?!? Men så tittar jag på kusken. Och ser Blicken med stort B. Den där blicken bara en toppkusk som vet att han sitter fullständigt på leken kan ha. Den syns särskilt ofta på Färjestad eller Solvalla där man står i sista sväng. De har liksom ett leende. Man ser den speciella nöjdheten i ögonen genom deras ofta färgade glasögon. Kroppsspråket. Sättet de vrider på huvudet för att se när nån bakom kommer. Han vet redan här att han kommer vinna och väntar bara på vad som sker bakom för att veta när han ska dra i högertömmen. Dödenshästen är på väg att stanna så han drar i högertömmen för att gå ut och runda. Då drar dödenskusken tussarna och den får lite fart igen. Ingen kommer bakifrån så Djuse backar lugnt tillbaka ett par hundra meter till. Upploppet är en ren Djuse-hyllning från referenten och jag tror faktiskt inte han säger min hästs namn en enda gång. Segermarginalen blir faktiskt inte stor då ledaren stretar emot strålade. Men ändå så kassaskåpssäker att hon i princip ropas ut som vinnare redan i början av upploppet. Djuse måttar in på ett sätt att jag fattar hela upploppet ner att det är klart även fast det, ur min vinkel, ser ut som att hon är en längd efter i mål.
Djuse hade ju ingen aning om att det här simpla lilla lunchloppet som blev en av hans drygt 250 segrar bara i år och var hans då cirka 650:e seger i livet var det största ögonblicket i hela mitt liv. Han vänder upp och tar en pliktskyldig intervju, ännu sittandes i sulkyn, och kommer intet ont anande om vad som ska vänta honom av banan med ett lagom nöjt lätt leende.
Louise filmade mig efter målgång och jag var rätt samlad. Strålande glad men ändå agerande som en anständig 40-åring. Det sprack när jag såg hästen. Allt illamående man känt under cirka 6 minuter vänds här till euforisk lycka, glädje, stolthet och tacksamhet när man ser hästen för första gången efter målgång. Karamell själv fattade inte riktigt vad hon hade gjort här men att nåt var annorlunda förstod hon ju. När hon kommer av banan och ser mig, spetsar öronen och ba ”hej mamma, är du här?! Är inte du bakom mig?!?” Det mest slående var hennes uppriktigt förvånande blick. Jag tror aldrig hon fattade att vi bytte kusk utan trodde hon sprang med morsan bakom sig. Och efter detta kör jag också upp henne till banan själv för att försöka lura henne. Och de gånger vi inte gjort så efteråt har hon galopperat… Där och då brast det och jag tappade det. Jag varken minns eller uppfattade riktigt hela situationen men Louise har haft vänligheten att uttrycksfullt demonstrera det på såväl travbanor som för mina hästägare som på min egna 40-årsfest senare under sommaren. Om jag någonsin gifter mig är jag övertygad om att hennes inlevelsefulla återberättande om hur synd hon tyckte om Magnus A Djuse i det ögonblicket kommer bli hennes tal.
Jag hade vråltjutit ”GUUUULLIIIIIIS!!!” Och kastat mig runt hästens hals. Djuse hade blivit helt ställd och liksom förstenat i sulkyn. Han kom av och kände sig sannolikt extremt komfortabel. Han satt i en sulky och hade vunnit. Jobbet var gjort. Han var i sin comfort zone. Här möts han av en helt tappad kärring som skriker gullis och gråter. Han hade tittat på Louise. Liksom blek och chockad. Frågande. Fast nollställd. Louise, ”aningen” mer samlad till sin natur, Granstedt hade försökt le lite ursäktande för att inte göra bort mig men ändå velat tydligt bekräfta med en blick att ”ja hon har tappat det och nej jag står inte riktigt bakom detta”.
Jag inser att shit! Här har jag försökt agera som ett proffs hela dagen och dessutom selat ut en häst vältränad nog att vinna. Förstör inte helhetsintrycket nu (observera att jag alltså inte riktigt var medveten om mitt eget agerande de senaste 30 sekunderna) utan respektera hans tajta schema och ta för guds skull hästen så han befrias och får gå vidare till nästa arbetsuppgift! För precis som man lämnar en häst vid banan till en toppkusk så tar man den där efteråt.
Men Djuse satt kvar. Som förstenad. Jag försökte nästan dra tömmarna ur hans hand men han höll dem krampaktigt, satt kvar och började prata. ”Hon var nästan lite flegmatisk..?” Han måste ha sett Django Riff och massa galopper i programmet och trott han skulle upp bakom nån stekhet jävel. Men het är hon ju inte, den lilla Karamellkolan. I synnerhet inte när hon är brunstig. Han tittade ner mot vänster bak: ”det är nästan så hon spattar med vänster bak..?” Här var det dags att vara ärlig: ”hon är brunstig. Hon blir stel då och behagligt smålat. Jag ville inte säga nåt innan för jag har fått förklarat för mig att det knäcker kuskpsyken. Men ja. Hon var inte som bäst för dagen!” Jag fick en mycket förbryllande min till svar som jag har noll koll på vad den betydde. Men Magnus A Djuse åkte med hela vägen in i stallet, knäppte av vagnen och dröjde sig kvar ända tills han kom på att han ju skulle köra nästa lopp och den defileringen visst gick nu (Ps: han vann såklart även det loppet- de sista förberedelserna till trots).
Det är givetvis en medfödd talang hos alla som blir exceptionellt bra på något. En naturlig fallenhet. Men vad gäller just Magnus A Djuse så skulle jag vilja säga att han har något i händerna som vi tidigare bara sett Örjan Kihlström ha. Uffe Ohlsson tar dem på en extrem rutin och sensationellt hög lägstanivå- han gör liksom aldrig nån miss. BG är überintelligent och kan förmodligen inte bara analysera utan även förstå och kunna sätta ord på sin egna analys. Magnus Djuse är iskall och har en känsla i händerna som nog inte riktigt kan förstås. Gemensamt är att de inte behöver mer än en defilering och två provstarter för att känna exakt vad för häst de har mellan skalmarna. Och väl i loppet vet de exakt hur mycket de har kvar. Tömmarna är slaka på Karamell 550 kvar och hon släpper till och med nån meter på sin rygg. Trots det vet han att han har så mycket kvar att han kan köra precis hur som helst för att vinna. Och han har läst resten så han vet att det bara är ledaren kvar att slå och för att göra det räcker det att gå mitt i sista sväng.
Det är ett unikum till travkusk och förhoppningsvis finner han glädje i att köra svenska travlopp under många år. Han är inte lätt att få upp eftersom så många vill ha honom i varje lopp. Men det är en av en handfull kuskar jag utan att tveka skulle sätta upp bakom precis alla typer av hästar.
Karamell själv gick ut och vann även veckan efter, då med Emilia Leo i vagnen, och gjorde några bra prestationer till. Sen skadade hon sig dessvärre och det krävdes till slut en magnetröntgen för att få fullständigt svar på vad som var aj aj i det där höger fram. Efter sex veckors vila är hon igång igen och längtar tills banorna är bra i vår igen. Kanske är hon segermogen lagom till den 11 april igen. Dagen år 2022 då Timotejs Karamell bidrog till att Magnus A Djuse sedermera blev allsvensk kuskchampion.
Vad jag ägnat de här 18 dygnens husarrest åt? Kolla serier och hålla mig väldans uppdaterad i vad som händer i världen och trav-Sverige. Här kommer således en synnerligen udda blogg i detta forum. Men inte helt bortom alla tänkbara gränser ändå: mitt samhällsintresse är ju vida välkänt. Det har bara fått backa undan till förmån för hästar och trav på senare år. Så här kommer en blogg om serier och aktuella nyheter: detta har jag pysslat med sen min knä mot knä-situation med häst den 1 december.
Dokumentär om snubben som stämde Pepsi på ett jetplan
Det var roliga filurer i den. Halvkul story ändå. Rekommenderas som lättsam underhållning för alla.
Allt om Michael Jackson
Rekommenderar delen om hans död och hur de satte dit läkaren. Avstå delen om vad som hände med djuren som var på Neverlands. Den var verkligen skitdålig.
Polisgate
Okej, Linda Staaf verkar avverka fler karlar på ett år än vad jag gör på en livstid. Men kom igen: det är väl ändå karlarnas bastuklubbande och tillsättande av polare/flickvänner som chefer som är poängen här? Expressen kämpar och sliter för att komma till pudelns kärna men blir uppenbart effektivt förhindrade av en kompisklubb till ledning för Svea rikes säkerhet. Jag tänker att det är dit vi ska skjuta debatten? Och personligen är jag fan besviken på Thornberg som liksom blev hela Sveriges landsfader efter terrordådet på Drottninggatan.
Rensa ur det där dinosaurie-gubbväldet. Låt Linda Staaf söka jobb på cv och personlig lämplighet (PÅKLÄDD!!!) och för eventuellt vissa samtal om lämpligheten i att separera arbete och privatliv men släpp sen henne. Tack för mig.
Yellowstone
Tyvärr hade jag redan sett de fyra första säsongerna men om inte hade jag streckkollat alla. Bara se den. Så jävla bra.
Bron
Jag pallar inte alltså. Säsong 1 är för vidrig för mig. Hur bra huvudrollsinnehavaren än är. Nej. Det blir ingen säsong 2 pga alldeles för lättskrämd + mörkrädd.
Schimpanserna
Dramat i dramat är ju Ing-Marie, ”slutade efter meningsskiljaktigheter med ledningen”, vs Furuvik, enligt Flashback ”tröttnade på att dansa efter hennes pipa”. Den stackars informationsansvarige parken först skickade fram och efterföljande vd har väl ändå gett intryck av att verkligen försöka vara ärliga och transparenta. Men jag kan inte släppa på hur parken verkar ha drabbats av panik direkt. Djur rymmer. Nu hade ju JAG definitivt lagt benen på ryggen ASAP av blotta medvetenheten om en lös schimpans men jag jobbar inte med dem. Nånstans är de ju ändå inte helt vettvilliga rovdjur ala noshörningar eller lejon. Hade det verkligen inte gått att göra ett försök att bara locka in dem med mat innan man sköt skarpt? Det var -15 ute. Varje gång en häst kommer lös slutar den i vart fall att vara kaxig jävligt fort. Till viss del domesticerade djur är ändå rätt bekväma. Och alla djur vill ändå känna sig trygga. Det gör liksom inget tillfångataget djur ute i det fria. Kunde de verkligen inte ha testat att bara lugnt ha lockat tillbaka dem först? De verkar verkligen ha drabbats av panik direkt.
Furuviksparken fick nedslag av Arbetsmiljöverket avseende just primaterna för några år sen. Jag längtar verkligen efter svaret på, inte hur de kunde rymma för det kan säkert ske. Inte heller att man till slut sköt dem. Men att man gjorde det direkt.
Lyckoviken
Aldrig läst nåt av Camilla Läckberg men ramlade in på denna serie. Mest för den var i hela fyra säsonger så såg framemot lång sysselsättning.
Fy fan vad asdålig. Rent och skärt tidsfördriv att ha i bakgrunden medan en gör roligare saker: typ googlar på schimpanser. Om Bron var för otäck är detta motsatsen. Denna serie om en polis handlar enbart om relationer. Och relationer har de, i den fiktiva lilla hålan. Exakt alla ligger med alla, nån visar sig vara pappa till nåns unge och i säsong 3 börjar det helt enkelt bli omöjligt att hålla koll på vem som är förälder till vem eller ens gift med vem för alla är totalt intrasslade.
Det hade väl varit en sak. Men allt detta relationsdrama (med karaktärer man i allt detta inte ens riktigt får lära känna så det blir omöjligt att känna nåt annat än avsmak för alla) så tappar de polisarbetet helt. Det är så fruktansvärt dåligt gjort att det mer framstår som Nilecity. En mordutredning där man över huvud taget inte kollar om det fanns kameror på hotellet mordet skedde på och en åklagare som inte vet skillnaden på anhållande och häktning. Jag kan angående denna serie inte annat än stämma in i GW:s recension av Läckberg: ”hon skriver som om det vore hämtat ur Min Häst”.
Drive to Survive
Apropå häst, eller i vart fall hästkrafter: Netflix’s dokumentärer om Formel 1 är grymt bra! Fart, spänning och man får verkligen lära känna både förare och teamcheferna. Rekommenderas!
Spin off: Max Verstappen surade ur på Netflix och har därför gjort egna, kortare filmer ihop med min favoritförare på tiden jag själv slaviskt följde F1: David Coulthard. Dessa rekommenderas också!
Mathias Andersson-gate
Infon är ändå liten och utgörs mest av advokat Uvabäcks partsinlagor. Det vi vet är: ST råkade knata in i stallet i exakt samma ögonblick, cirka midnatt, som en icke-veterinär var i full färd med att droppa Doctor Doxey Zenz. Oavsett vad påsen innehöll är detta ett brott mot både ST’s regelverk och mot djurskyddslagen. Men givetvis finns det grader i helvetet. Var det bara harmlös vätskeersättning för att hästen var uttorkad eller regelrätt dopning?
Vad den där påsen än innehöll hoppas jag labbet hittar varenda liten beståndsdel. Amen.
Tunna blå linjen
Ännu en svensk och rätt beige serie om poliser och relationer. Det enda som gör den aningen stimulerande är att den baseras på twitterkontot YB Södermalm. För oss som hänger mycket på twitter ger ändå denna ständiga koppling till twitter en jäkla ”precis så!”-känsla. Kommentarerna från allmänheten som pluppar upp i rutan är sannolikt direkt tagna ur verkligheten varför serien blir en osedvanligt skicklig skildring av vår samtid.
Mordförsöket på nioåringen i Skellefteå
Detta fruktansvärda brott med lika fruktansvärda konsekvenser borde få upp ett par jävligt väsentliga frågor på bordet. Men det sker ju såklart inte utan kvar är vi i det polariserade vit makt-ut med packet vs beröringsskräcken som alltid. Rekommenderar pseudonymen ”Julia Caesars” bloggar- i synnerhet den efter att hon läst 510 sidor förundersökning. Vilket ledde mig in på studierna om att svenskarnas intelligens sjunkit så stadigt sen 1990 att vi, i denna takt, år 2035 har en snitt-iq på 90 och där går även gränsen för när vi klarar av att upprätthålla en demokrati.
Heder
Varför måste svenska serier överdriva och tendera att bli Dexter? Här fick fyra medelålders kvinnliga skådespelare äntligen göra en serie de drömt om. Och då måste de mörda och spränga allt. En så egentligen vansinnigt intressant tanke till serie som bara spårar ur så kapitalt.
Det här är väl vad jag hunnit med. Jag har sovit rätt mycket också. Och tjatat till mig hästbilder varje dag. Nu ska jag ta och planera för mitt återtåg till stallet för nu är jag så heligt trött på att försöka sysselsätta mig med allsköns skit som erbjuds på våra streamingtjänster. Men först: dokumentären om Ayton Senna…
Lucia. Ingen högtid jag brukar notera. Men lucia år 2022 är nu för evigt lika inpräntat i mitt minne som 2 juli 2014- dagen min första häst debuterade.
Jag har haft förmånen att se många hästar jag på något sätt definierar som ”mina” vinna lopp: delägda, ägarföreträdda, egenägda och egentränade. 13 december 2022 blev dagen jag fick se min hingsts första avkomma starta och hon vann. Känslan är så lik känslan efter vissa andra segrar. Men ändå så otroligt olik. Varje gång en häst vinner är det lång väg fram till den segern. Men ingen väg är längre, eller dyrare, än den man som avelshingstägare tar.
Foto: Martin Langels/Aln pressbilder
Februari 2019. Jag satt i bilen hem från Hudiksvall efter att ha tittat på kallblodssto att köpa. En resa som i sig mynnade ut i en av dem som Flocki tycker är en av de allra läckraste i hans, i hans värld alltså, lilla flock: Norrlands Smaragd. På telefonlinjen från Frankrike ställdes frågan om jag ville åta mig att ombesörja syndikat och managering av vad som beskrevs som fjolårets treåriga kulltopp vilken nu skulle sluta tävla. Min Ready Cash-allergi var vida välkänd- jag hade helt enkelt aldrig mött en trevlig Ready Cashare utan fullkomligt avskydde blodet. Så när härstamningen presenterades följdes i samma mening utan andningspaus ”det är en vettig Ready Cashare”. Jag var extremt icke-övertygad om det… Men fick namnet, skickade det till ett par kompisar med bra koll på fransk travsport, kollade alla hingstens sex segerlopp och okej då… Han såg rätt förnuftig ut.
Foto: Mia Törnberg
Den 8 mars åkte jag ner till Malmö för att sent på kvällen möta upp honom när han kom med transporten från Normandie och redan vid första ögonblicket var jag såld: det var det piggaste, snällaste och gladaste jag någonsin träffat. Och det är han även nu. Fyra år senare och otaliga hopp på bocken senare. Flocki är den överlägset enklaste hästen jag har och även den absolut tryggaste. Extremt väluppfostrad och med respekt för människor. Sen är han ju till sin natur pigg och glad och en avelshingst vill ju gärna ta sig själv på orimligt stort allvar så emellanåt kallar jag honom trött för ”skrik och skrän d’Aurcy”. Men det är det värsta han gör: skriker. Främst när han kommer bort från sin flock. För just nämnda Norrlands Smaragd, Flockis egna dotter Ella Vendil och Timotejs Karamell är Flockis flock och dem vill han ha stenkoll på. Han står mitt emot dem i stallet och avskyr att inte få gå till eller från hagen i samma sekund de gör det så han ständigt kan ha koll på dem.
Några vänner har ju inte avelshingstar men Flocki är aningen unik där: Flocki älskar häst-barn! Förra hösten placerades han i box bredvid sin då okastrerade ettårige son Noir de Noir. Och Flockis blick när Noir avgav ett pipigt litet gnägg var en vuxen som såg ett barn. Allt hingstvrål rann ur Flockis blick och följdes av en värme bara en riktig barnälskare kan få. Flocki fattade såklart inte det var hans egna barn. Men det var ett barn och från det ögonblicket har Flocki aldrig skrikit på Noir igen. Dessvärre då det bidrog till att sonen växte upp och blev aningen odräglig… I höstas drabbades en ettårshingst av hovböld och vi behövde ställa in den på box ett par dagar. Bara boxen bredvid Flocki var ledig. Och Flocki såg med ens att det var ett barn, smälte i blicken och stod lugnt och vakade över ungen när den sov.
Flocki älskar människor och när det händer grejer! Jag försöker därför glädja honom genom att ta med honom på grejer när jag kan. I höstas skulle prisutdelningen ske i den tvååringserie Flocki sponsrat på Örebrotravet. Då fick Noir följa med som sällskap och transporten var så tyst att jag trodde båda tuppat av. Väl framme gav jag iväg grimskaftet till höger och vänster så även jag kunde dricka kaffe och äta tårta. Hur många hästar gör man liksom så med? Flocki är den enda jag har jag utan problem släpper iväg med andra vind för våg.
Flocki på besök för att dra vinnare i sin tvååringsserie
Det var aldrig tänkt att jag skulle komma att bli majoritetsägare i Flocki men livets vägar äro outgrundliga. När det så stod klart under sommaren 2020 att jag skulle komma att bli ägare av de, då, drygt 70 procenten som inte sålts ut som andelar uppstod en milt sagt prekär situation. En avelshingst är ungefär dubbelt så dyr att drifta varje år som vad en tävlingshäst är. Det är således definitivt ingenting en ”vanlig” människa har råd med. Vissa förutsättningar för att just Flocki faktiskt skulle kunna bli en av de ytterst få avelshingstar som går med vinst fanns ändå. Men det var en investering som skulle komma att kosta mig en miljon kommande tre år för att först då, kanske, kunna börja ge förväntad avkastning ytterligare ett år senare. För vi knyter åter till det här med att ingen väntan inom travsporten är så lång som kring just en avelshingst…
En avelshingst jobbar ungefär 1 april till 15 augusti varje år. Intäkterna kommer först när avkommorna verkligen fötts, det vill säga mer än ett år efter att stoet betäcktes. Men arbetet inför 1 april börjar 16 augusti året innan. Eller ännu tidigare. Under pågående betäckningssäsong hör en del intressenter av sig angående eventuell betäckning året efter. Marknadsföring, betäckningsbevis, Breeders Crown-avgifter osv betalas redan nu avseende de avkommor som kommer födas först om 1,5 år. Inom kort ska Flocki även ned till Alebäck för att frysa då han är listad i Norge och Finland. Två veckor där, sex hopp, kostade senast 40.000 kronor. Intäkter vi får på hösten om två år. Om det blir några föl alls alltså. Man ligger alltså konstant en halv till en miljon back.
Hur mycket jag än älskar Flocki som individ så kommer jag aldrig kunna ha honom som min häst om inte avkommorna springer så att många stoägare vill betala för att få föl efter honom. Jag har ända sen sommaren 2020 sagt att ”Flocki blir min pensionsförsäkring eller min skuldsanering”. För det är de två kontraster ägandet av en kommersiell avelshingst innebär. Antingen blir han en av den handfull avelshingstar som inbringar mer än han kostar- och blir han det finns möjligheten att vi talar om någon miljon i överskott varje år. Då kan matte lugnt fortsätta sitt oglamorösa hästliv och formalisera verksamheten med långsiktiga investeringar. Eller så slår han helt enkelt inte och då måste åtgärder snabbt vidtas för att både stoppa ytterligare kostnader och försöka få tillbaka så mycket som möjligt av det som redan lagts ut.
Fram till gårdagens lucia har allt handlat om Flocki själv: härstamning, meriter, exteriör och lynne. Det är vad som lockat runt 60 svenska stoägare och ett tiotal utomlands varje år. Från och med nästa år kommer det handla om hans avkommor. Jag kanske är pessimistisk när jag tror att stoägarna kommer döma honom redan våren han har sina första treåringar. Det är trots allt bara 50% av kullen som startar alls som treåringar och relativt få av dem som gör det under årets första halva. Stoägare är överlag mycket, mycket kunniga inom travsport så dessa siffror har denna grupp koll på. Kanske ger de honom ett år till. Men jag räknar inte med det. Min respekt för kunderna och min krassa insikt om svensk travsports ekonomi gör att jag inte vill planera för den extra chansen. Flera av de 30 levande tvååringarna måste helt enkelt ut nu under kommande vinter och vår och visa upp sig så att folk känner ”en sån skulle jag vilja ha”.
Med skräckblandad förtjusning mottog jag förra veckan startbevakningsmailet att den första nu var startanmäld. Jag har försökt klämma Djusarna på info flera gånger under året för att få veta om A Teaser kan bli en reklampelare och de har svarat att hon är fin. Det säger ju dock de flesta om sina tvååringar (finns det en enda avelshingst i landets vars tvååringar inte verkar lovande liksom?) men känslan har ändå varit att… Jo. Även med Djuse-mått mätt så är det här en fin häst vars debut blivit uppskjuten på grund av en sommarförkylning.
Jag sa till allt och alla att ”det vore ju sjukt läckert om hon vann och Flocki för alltid i vart fall kunde säga att han debuterade med seger som avelshingst.” Vad det egentligen skulle innebära för marknaden vet jag inte. Den kräver nog lite mer än det här för att förändra mitt liv. Men jag kan konstatera att jag aldrig varit så här stissig inför ett lopp sedan min första häst debuterade. Här kommer ju också skillnaden: jag brukar vara van vid att vara fullt upptagen med att sela ut hästarna jag hejar så förtvivlat mycket på och efter loppet veta att det sitter människor och väntar på min information. Tyvärr allt som oftast en förklaring till varför det inte gick så bra som de hade hoppats. Här satt jag hemma i soffan med mitt trasiga knä hela dagen… Känslan torde inte vara helt olik den alla helt vanliga hästägare som inte själva sköter och tränar sin häst känner: jag har aldrig träffat A Teaser. Ändå känns hon liksom lite som ”min”. Fast jag har noll att säga till om och kan än mindre göra nåt för henne. Ingen förväntar sig att jag ska förklara något om det inte skulle gå bra. Jag bara önskade så förtvivlat gärna att hon skulle vinna.
Det jag fick hade dock inte att ens gått att fantisera om. Mitt optimistiska men ändå rimliga jag tänkte att ”Magnus A Djuse på Mattias Djuse-tränat och en häst som deras föräldrar äger och fött upp- hon är nog skapligt förberedd och statistiskt sett har detta ekipage god vinstchans bara genom tränar-/kuskkonstellationen.” Ledningen eller annat vettigt lopp och hon kan nog vinna. Det som hände kan vara en av de mer chockartade prestationer jag fått bevittna från nån av ”mina” hästar och till och med Magnus i vinnarcirkeln säger att ”såååå bra trodde jag inte hon skulle vara…”
Det inleds bra. Hon trampar iväg fint från springspåret och spetsar. Konkurrent ger sig dock inte utan trycker och trycker och till slut kan A Teaser inte hålla rätt på benen utan galopperar. Hon ställer sig dock skapligt fort- otroligt nog i farten- och dyker ner invändigt. Hoppet var inte stendött men blev varvet kvar: trots stenhårt tempo blev det inga luckor och 700 kvar dras hon hjälplöst sist. Men ut och hon tar raskt tag i grejerna och är gott gåendes som trea i tredjespår när framförvarande galopperar varvid det tar tvärstopp. Men hon börjar om. Ännu en gång. Och mitt på upploppet får hon vittring. Det är längder kvar att plocka in men hon borrar ner sig på ett sanslöst käckt vis och sluggar sig förbi kort före mål. Jag lättar ur soffan och vrålar. Jag får 50 kvar samma vittring som körande Magnus A Djuse som här till synes för första gången faktiskt kör på hästen och gungar sista biten och vrålar. Telefonen börjar ringa mitt på mållinjen. För första gången känner jag att jag är en del av en segrande häst från soffan. Jag ska inte ta hand om hästen, tvätta grejer och informera ägare. Jag ska bara sitta här, njuta och motta information.
Äldsta systerdotter, lämpligt nog numera i legal vindrickar-ålder, är inte särskilt intresserad av nån av mosters alla hästar. Just Flocki är dock den hon verkligen gillar och den enda hon kan fastna och gulla med. Det kändes extra bra att se loppet och fira med henne efteråt.
Flocki och Ida sommaren 2021Champagnen, givetvis en noir de noir, var lagd på kylning. Och ja! Vi fick anledning att dricka upp den!
Det blev en oerhört annorlunda men ack så härlig kväll. Jag bara åtnjöt meddelande från människor som uppfattade prestationen som femstjärnig och tjöt ut min glädje till allt och alla. Flockis första startande avkomma. Hon vinner. Och hon gör det på ett sådant sätt jag aldrig någonsin ens hade kunnat fantisera ihop. A Teaser blev även årets sjunde snabbaste tvååring över medeldistans och volt och endast en har hittills vunnit på snabbare tid. Och detta gör hon med, uppskattningsvis, 40 meters tapp på galoppen och sen flera hämmande situationer. På ett vintrigt och isande kallt Eskilstuna en vanlig tisdagkväll. För att sätta tiden i perspektiv hade den i fjol inneburit 17:e snabbaste tvååringen på hela året. Hon fick mig att drömma om det jag sagt på samma skämtsamma vis, men med allvarliga underton, jag beskrivit Flocki som min framtida pensionsförsäkring eller skuldsanering: ”det vore jäkligt bra för min ekonomi om en avkomma kunde ta och vinna nån Margaretas i vinter”.
Print från ”topplistor” på ST’s hemsida.
Jag vet inte exakt vad marknaden, det vill säga just i vår: stoägarna, vill se för att Flocki ska få en rejäl skjuts upp från de ca 60 ston han legat stabilt på de senaste tre åren. En som står för såna här prestationer emellanåt är nog jätteviktigt. Men sen gissar jag det vore bra med ett par till som kommer ut och vinner lopp och ser trivsamma ut. Flocki har som sagt bara 30 tvååringar vid liv så statistiskt sett startar bara 15 alls under hela nästa år. En enda tvååringsstartande är ju ren bonus. Jag vet att kvalloppsvinnande Lovely Ratzeputz såg riktigt läcker ut och det ryktas att den allra första kvalande, Viking Lane, ska vara något lite extra. På nära håll har jag dels mina två egna, varav Ella Vendil redan kvalat och Noir de Noir skulle kunnat göra redan i somras, och stora Salazar som lägger oerhört med mark under sig. Under gårdagen kvalade ännu en tvååring. Sen ryktas det väldigt gott om tre stycken som alla håller till lite norrut… Hittills är sex kvalade. Halva kullen befinner sig i A-träning. Förutsättningarna för att Flocki ska kunna bli en hingst vars avkommor överlag är relativt tidigt ute finns alltså. Det vore verkligen kul om ett par stycken kommer ut redan under vintern/tidig vår.
Dagsaktuell lista över vart hela 2020-kullen befinner sig.
Flocki är ju inte ägd av någon stor och kapitalstark hästägare utan är ju min häst som alla andra. Jag har därför en del kontakt med många som har en liten Flocki. Därtill har han nu även runt 30 unika delägare som äger 1-5% i honom och han således är lite mer för dem än vad de flesta andra hingstar de betäcker med är. I år finns omkring 30 föl efter honom och en oerhört viktig bieffekt till om det nu kommer några avkommor som springer, vilket gör att stoägarnas intresse i vår är högt, är att det även borgar för att uppfödarna till små-Flockisarna får betalt för dem. Den relativt lilla kullen i år kan förhoppningsvis komma att innebära att efterfrågan i förhållande till tillgången blir, med travsport mått mätt, god. Det skulle kännas jäkligt bra om uppfödarna under året återkopplar att de lyckats sälja sina små-Flockisar både till tränare de är nöjda med och för pengar så avkomman gått ihop sig.
Resan började för nästan 4 år sen. 94 långa månader av stenhårt arbete och varenda krona jag äger och har nerplöjd i investeringen Flocki d’Aurcy som avelshingst. Kommande år avgör inte bara om jag får fortsätta ha Flocki som ”min häst” och få ha hans ständigt pigga och glada uppsyn i min närvaro. Kommande år avgör faktiskt även min framtid inom travsporten. Antingen kommer jag äntligen kunna budgetera för en viss trolig intäkt under kommande år och kan då ta min hästverksamhet till stadigvarande nivå och inte leva månad för månad utan faktiskt kunna planera och budgetera. Eller så får jag helt enkelt montera ner den och försöka rädda tillbaka så mycket förluster jag kan.
Det måste till en avelshingst för att en travhäst så ensamt ska kunna avgöra en hel människas liv. Jag visste beslutet att bli hans majoritetsägare innebär att det blir min pensionsförsäkring eller min skuldsanering. Jag valde att gå all in och lägga varenda ägg i den korgen. Chansen var ändå en once in a lifetime i en bransch som ändå med största sannolikhet är Ebberöds bank för oss alla. Fyra års väntan på att en avkomma skulle starta. I ljuset av denna väldigt krassa insikt ska A Teasers lopp igår ses.
Jag hoppas kommande vinter ger mig stresspåslag för att hinna se alla Flockis alla kvalande och startande avkommor. Och jag hoppas så förtvivlat mycket att det kommer fler segrar och emellanåt en prestation som igår. Fram tills dess kommer jag spara denna print för vad som än händer nu så var det så här hans karriär som avelshingst började.
Efter sommarens lyckade projekt ”Omskola en travhäst” tar den ideella föreningen Vidare från travbanan (VFT) full fart framåt med mål om att efter nyår kunna erbjuda en långsiktig och stadigvarande lösning för många av de travhästar som pensioneras varje år.
I vårt nya tilltänkta arbetssätt krävs en större organisation där VFT kommer utveckla såväl sin förening genom antalet medlemmar så som utveckla samarbetet med sponsorer och intresseorganisationer. Arbetet kommer inte att bedrivas i projektform med kortsiktig finansiering i form av sponsorer utan vi arbetar nu långsiktigt. I stora drag innefattar det dessa komponenter:
1. Hästägaren bekostar själv sin hästs omskolning och erhåller hela förtjänsten från försäljningen.
2. VFT agerar som en länk genom hela processen och tillhandahåller av VFT certifierade beridare med vilka avtal upprättas.
3. VFT ombesörjer all marknadsföring av varje häst och svarar för all kontakt med tänkbara spekulanter.
4. VFT erhåller ingen ersättning från hästägaren utan arbetar nu för att säkra sin försörjning för att kunna tillhandahålla hela processen genom medlemmar, samarbetspartners och ekonomiskt stöd från intresseorganisationer.
Samtidigt som VFT under hösten jobbar stenhårt på alla ben för att kunna erbjuda detta stadigvarande efter nyår testkör vi konceptet på ett fåtal hästar och de placeras hos våra dokumenterat duktiga beridare som ingick i sommarens projekt. Här kan Du läsa mer om detta ur hästägarens perspektiv:
Samtidigt söker vi fler beridare! Vårt mål är att vid nyår ha 20 certifierade beridare för att kunna erbjuda omskolning för upp emot 200 travhästar under år 2023! I uppdraget att vara certifierad beridare för VFT garanteras Du att ständigt erbjudas nya travhästar att omskola och detta för en avtalad ersättning om 7500 kronor exklusive moms per månad och 10% av försäljningspriset. Du erbjuds således schyssta avtal och älskar Du ett ständigt in- och utflöde av hästar och kontakt med spekulanter kommer detta bli Ditt drömuppdrag. Du kontrakteras av VFT, vilka blir Dina uppdragsgivare, men självklart kommer viss kontakt med hästarnas ägare även ske och det är dem Du kommer fakturera utifrån de avtal VFT upprättar med er båda.
Här läser Du mer om hur Du ansöker om att bli beridare:
Vi flyttade i början av augusti bort från Örebrotravet och hem till Louise Granstedts och Tobias Modigs gård i Sköllersta- en kvarts bilresa från banan. Hästarna trivs toppen i den lugnare, men ändå väldigt hästrika, miljön och matte tycker det är toppen med lite fler människor runt mig som trygghet om något händer, att kunna träna hästarna ihop med andra när jag vill och kunna åtnjuta en utmärkt skött backe att träna i. Främst Checken och tvååringarna har blommat upp av flytten och kunna träna mer med andra hästar. Karamell skiter i vilket. Hon har sin Ella vid sin sida och samma Edel Champ ÅS i krubban.
Checklist är igång och tränar om än att han lyckades vurpa i hagen och blev halt i det inför comeback-tilltänkta provloppet. Var bara att köra av banan och gå till veterinären. Siktar på comeback under september.
Timotejs Karamell tränade på och blev allt finare. Har redan hunnit comebacka men var aldrig med i loppet efter en situation upp bakom bilen som ändade dagen med galopp. Pigg och glad efter det och vi siktar på att starta inom kort igen.
Noir de Noir inledde månaden med en växtperiod och var trög och tråkig. I slutet av månaden var han dock bra igen. Håller äntligen på att växa i sig lite. Får stanna hemma och bygga styrka i kroppen en tid nu.
Ella Vendil fortsätter gå från klarhet till klarhet. Hade ju sina utmaningar i vintras och våras och kunde inte börja tas ner i fart förrän månadsskiftet maj/juni. Sen dess har hon dock bara blivit bättre och bättre och är lysande för dagen- trots överbyggd. Premade under augusti och visade härlig uppfattning när hon pep till spets från spår 3 och sen bara sträckte på sig till slut när övriga försökte närma sig. Tränar vidare men som det känns nu är hon inte alls sen utan tvärtom kan bli rätt tidig och komma ut som treåring.
Del av tävlingsrätten till salu. Ingen insats.
Flocki d’Aurcy avslutade säsongen på Översta och flyttade hem till matte på semester. Ska ner och frysa på Alebäck under hösten då Finland och Norge har slut på fryst semin.
Silver Crest fortsätter att växa massor och sköter sig utmärkt.
Herminoir håller på att bli den läckerbit jag trott sen dagen hon föddes. Hon är fortfarande lite för tunn men tar sig stadigt. Gick in på min lista den 1 september och vi kör 3 km ca fyra gånger i veckan och lägger på 1,5 km en bit in i september.
Napa Valley är en riktigt fin häst exteriört men fortfarande liten. Sköter sina 3 km utan bekymmer och kommer också öka om ett par veckor. Gick även han in på min lista den 1 september
Norrlands Smaragd avnjuter sista veckorna av mammaledigheten och går åter in i träning under andra halvan av september. Vi sätter igång henne och fattar ett beslut senast i vinter om vi fortsätter eller om hon får bli mamma på heltid.
Mackmyran blir snart vuxen nog att klara sig utan mamsen alltså. Beslut om vi ska sälja eller behålla fattas när vi bestämt hur vi gör med Smaragd.
Charmant Hornline njuter av ett viloår. Soave växer och njuter av mammas närvaro ett par månader till.
Ring My Bell är åter dräktig och årsfölet Cinsault en riktig snygging.
Timotejs Diva är dräktig med Flocki och Diva och fölet Timotejs OnLine hänger med övriga mamma-barn-ligan.
Timotejs Karamell rehabiliterade sitt sidoligament under juli och gick idag, 1 augusti, in i träning igen. Har hållits igång så räknar med att hon kan vara startklar om nån månad igen.
Checklist trampade igenom och ströks från en tänkt start. Har joggat och ridits massor och skall lysas om inom kort. Även han borde kunna starta under september månad igen om nästa veterinärundersökning är lika positiv som det känns när man kör honom.
Noir de Noir har fått ta det lite lugnare ett par veckor efter att ha sänkt sig väldigt mycket i fart samtidigt som han sköt iväg och blev riktigt långbent. Genomgången och är fräsch och fin i kroppen men får nu gå in i lite mer styrketräning och så tar vi tillbaka farterna i höst.
Ella Vendil har varit månadens stora stjärna! Den berömda poletten börjar trilla ner och hon känns strålande fin. Siktas mot premielopp på Örebro torsdagen 11 augusti och därefter kommer det vara möjligt att bli delägare i hennes tävlingsrätt. Ingen insats utan bara månadskostnad. Hör av Dig om Du vill ha biljett och komma och hälsa på henne i samband med hennes premielopp!
Poledancer flyttade för att bli surrogatmödrasto.
Napa Valley kom i vagn under juli och sköter sig utmärkt! Travar 2-3 km 3-4 gånger i veckan.
Silver Crest kom också i vagn under juli och sköter sig även han utmärkt och tränar likadant.
Herminoir kom i vagn före midsommar och fick sen sommarlov. Kördes igång idag igen och var snäll som ett lamm. Men ungefär lika löpvillig som vem som helst som ådragit sig viss semesterfetma. Kommer eventuellt säljas under hösten.
Charmant Hornline går på bete med sitt stoföl, Soave. Charmis försöker jobba upp hullet medan välväxta Soave inte har några såna problem!
Ring My Bell är ombetäckt med Flocki och går på bete med sitt årsföl, toksnygga Cinsault.
Norrlands Smaragd och fölet Mackmyran njuter av sista månaden ihop. Under september går Smaragd åter in i träning.
Timotejs Diva med fölis Timotejs OnLine går på bete med övriga. Storasyster Timotejs Karamell är informerad om att hennes jobb är att springa in tillräckligt för att vi kan köpa urläckra OnLine nästa år!
Flocki d’Aurcy jobbar vidare på Översta till 15 augusti och flyttar sen hem till matte. Har betäckt minst 58 ston hittills i år.
Cinsault, tre månader, e. Flocki d’Aurcy – Ring My Bell
Hästarna har nu varit under omskolning i runt 1,5 månad och börjar bli redo för provridning. Nedan finner ni lite info om varje häst och kontaktuppgifter till beridaren vilken är den ni kontaktar för mer info och bokning av besök och provridning.
Hur hästarna säljs
Alla hästar försäljs genom offentlig webauktion den 28 augusti på http://www.travera.nu. Ca två veckor före auktionen offentliggörs auktionssidan inklusive veterinärundersökningar utförda av Mälarkliniken. Samtliga hästar säljs i befintligt skick och köparna bereds möjligheter att själva besiktiga och godkänna hästarnas skick före auktionen.
Hästarna säljs som ridhästar för hobbynivå varför de kan komma att vara belagda med såväl startförbud inom travsport som exportförbud till andra länder där de skulle kunna användas som travhästar. All eventuell sådan info anges inför försäljningen.
Snäll i all hantering (hovslagare, duscha, lasta, ny miljö osv), inte stött på några svårigheter.
Ambitiös & arbetsvillig i ridningen, han är väldigt lyhörd & vill göra rätt. Svarat positivt på beröm. Reagerar dock på ljud i omgivningen & ”kryper ur skinnet” (drar in rumpan, höjer huvudet & ev taktar/travar iväg), men är absolut inte dum!
Trevliga gångarter, men behöver mer styrka & balans för att komma ut i steget. Tar båda galopperna på röst- & skänkelhjälp, men har en bit kvar för att orka samla sig. Flyttar för skänkeln i skritt & trav, dock inte befäst skolor än.
Vi har hoppat upp till 70 cm i trav & galopp, både räcke, oxer & vattenmatta. Tycker det är kul & taggar till! Han får mer självförtroende för varje gång han hoppar, men behöver fortfarande mycket stöd från ryttaren så han inte trasslar ihop benen.
IMAKEYOUPROUD
Kontaktuppgifter: Marielle Eriksson, Sala Mail: marielle.eriksson@outlook.com Telefon: 0760973680
9 år. En härlig valack som vill göra allt rätt och lite till. Mankhöjd ca 167-168 cm. En häst som är rolig att rida varje dag med en otroligt härlig trav och skritt. Går stadigt i form i både skritt och trav. Har även börjat med cavaletti som han inte tycker är några problem. Älskar att få komma ut i i skogen och är snäll att rida ut både själv och i sällskap. Fortfarande lite svag för att förstå galopp under ryttare men det kommer mer ju starkare han blir under ryttare. Om man vill ha en bästa vän och gentleman så är detta den perfekta hästen. Snäll i all hantering, lasta och att sko.
DRUGSTORE
Kontaktuppgifter: Marielle Eriksson, Sala Mail: marielle.eriksson@outlook.com Telefon: 0760973680
9 år. En riktig skönhet att titta på! En härlig valack med en rolig personlighet. Mankhöjd ca 162 cm. En häst med egen motor som verkligen vill jobba. Kräver lite mer tid för att bli stark under ryttare men på en månad har utvecklingen varit enorm. En social kille som vill vara med på allt och som är snäll att rida. Passar perfekt för den som vill ha en bästa vän för att rida ut och stärka upp ut i skogen för att senare rida mer på banan.
Farbaut är en 11årig valack på ca 158cm. Han är super snäll i allt, lika snäll ute i skogen som på ridbanan eller i stallet. Han är trafiksäker, snäll att sko, lasta & duscha. Går snällt ihop med kompis i hagen.
I ridningen försöker han alltid att göra sitt bästa, han är arbetsvillig och vill gärna lära sig nya saker. I stallet är han en riktig kelgris och kan stå och bli borstad och mysa hur länge som helst!
Han kommer att göra sin nya familj/ryttare väldigt lycklig. Farbaut förtjänar att komma till någon som ger honom mycket kärlek och roliga träningspass på både banan och i skogen.
Snäll och lugn i all hantering. Älskar att bli borstad på. Han är lugn när man rider men kan ändå bli pigg. Det är drag i han om man ber om det. Han gillar nämligen att springa fort också men han kan lika gärna skritta på och luffsa i lagom takt. Han gillar att arbeta men väntar lite på att ryttaren ska sätta han i arbete och han försöker förstå och göra allt rätt. Väldigt lyhörd för rösten. Han kan vara i stallet själv på gången när man pysslar med han men han gillar inte riktigt att bli lämnad i en box ensam. Snäll mot hagkompisar. Ja han bara är lugn och följer med. Han kan hoppa till för nått men hoppar inte på människan. Han är ingen stressad kille. Men med lite energi 😊
Checklist svarade för en fin mini-comeback på Solvalla. Jag jobbar för att få honom att kunna hålla sig helt fräsch och i perfekt mental balans igen. Det kommer bli bra utveckling i honom framöver om han äntligen kan få slippa otur och olyckor. Vi försöker matcha så snällt det går under sommaren men tanken är att han ska starta på. Närmast ska han få ta matte på lite semester genom att åka till Åland och starta 9 juli!
Timotejs Karamell trampade tyvärr snett i sista jobbet inför Gävlestarten. Hon kändes helt normal i en jogg på morgonen och i värmningen men tog sen väldigt mycket högertöm i loppet. Vi valde att utreda kotan grundligt och det visade sig hon ådragit sig en mindre skada på ett sidoligament. Prognosen är god men givetvis kommer det ta lite tid och mycket arbete innan det blir bra.
Noir de Noir trummar på med rakbaneintervaller efter 1.30-1.35 och ett rappare rundbanejobb varannan vecka. Hoppas han fortsätter lika fint så han kan starta relativt tidigt som treåring. Är tänkt att gå provlopp lördagen 2 juli.
Ella Vendil har äntligen börjat växa i sig och orka med sig. Utvecklingen den senaste månaden har varit strålande på alla vis! Tränar 1.35-1.40 för dagen och går förhoppningsvis premielopp framåt hösten men kommer sen med all sannolikhet få sikta in sig på en senare treåringsstart. Är tänkt att gå tvååringsserien lördagen 2 juli för att se hur hon agerar i fält.
På inkörning hos Louise Granstedt
Napa Valley är jäkligt hingstig men har börjat dämpa sig sedan han kunnat släppas ut i större flock. Är fortfarande lite liten och tunn men har börjat tämköras.
Silver Crest satte ju omgående igång att växa och slutar inte. Har blivit en riktig myskille och tömkörs även han.
Herminoir har körts i några veckor. Växer extremt mycket så hon avgör själv om hon vill ta paus eller inte under sommaren.
På Översta Gård och lite utspridda
Flocki d’Aurcy jobbar för fullt.
Ring My Bell och hingstfölet Cinsault går på bete. Bell är åter konstaterat dräktig med Flocki.
Timotejs Diva med sitt föl Timotejs OnLine lever glada dagar på bete ihop med Norrlands Smaragd och stofölet Mackmyran.
Charmant Hornline njuter med sitt ännu ej namngivna stoföl och kommer inte betäckas om i år.
