Raset på antalet födda hästar och antalet B-tränare började runt millennieskiftet. Knappt 20 år senare var båda siffrorna halverade. Pegasus 2020 är ett av alla måldokument som skapats genom åren men under åren 2017-2019 lades massiv kraft på att uppnå diverse mål- bland annat att vi inom travsporten skulle bli fler.
Det fanns en tid mitt i allt detta då jag först jobbade som skribent och därefter för riksorganisationen Travhästägarna så det fanns en tid jag var djupt insyltad i det där dokumentet på allsköns vis. Nu är mitt travliv ett annat och intresset för måldokument är rätt svagt. Senaste veckorna har flera diskussioner på sociala medier förts där fokuset legat på att de stora problem inom dagens travsport är att det både är för många olämpliga kuskar och ryttare på våra banor samt en hel del hästar som borde bokas in för veterinärbesök istället för att startanmälas. Så därför tänkte jag backa bandet till vad Pegasus 2020 egentligen handlade om och vad som gick fel i genomförandet.
Varför slutade så många?
Flera undersökningar av olika varianter har genom åren genomförts för att utreda varför travet tappar utövare. Med utövare avses här allt ifrån hästägare till hästskötare. En större för en 8-10 år sen som bland annat handlade om tappet på amatörer. Där anförde många att det helt enkelt blivit för svårt. Ekonomin kom för denna grupp faktiskt bara på typ sjunde plats. Men när för sisådär 20 år sen ett antal personer insåg att de var bättre på att träna än att köra så blev helt enkelt toppen på landets tränare för bra för resten. Som en naturlig del utvecklades även catchdrivandet en del då cathdrivers, en grupp som för övrigt alltid funnits inom travet, gick från att ha många amatörer som kunder till att istället ha några få proffstränare. Såvida man som hästägare inte hatar pengar väljer man naturligtvis både bästa möjliga tränare och bästa möjliga kusk åt sin häst. Så därmed uppstod en extremt segregerad sport. Som gjorde det för svårt. Som ledde till att många B-tränare la och lägger av. Det är helt enkelt inte kul när man aldrig ens är i närheten av att vinna ett lopp.
Runt år 1990 genomfördes en hel del förändringar i syfte att hjälpa landets proffstränare. Samhället och travsporten led av en finanskris och samtidigt vidtogs åtgärder för att göra den då väldigt svarta travsporten vit. Det ledde till att det är oerhört gynnsamt att inneha A-licens istället för B-licens trots att man det senaste årtiondet varit väl medveten om att den stadiga siffran om ca 400 A-tränare, trots att alla andra utövare halverats, enbart beror på att en väldigt stor andel de facto B-tränare håller stenhårt i sin A-licens. Här omöjliggör dock organisationen ett krafttag mot detta. Travtränarnas Riksförbund kan givetvis inte arbeta för att sänka sitt egna medlemsantal. Men de nya reglerna om att en B-tränare numera får träna upp till fem externt ägda hästar har lett till att antalet A-licenser börjat lämnas in och det är en mycket välkommen uppstädning.
På 90-talet, när sporten hade ungefär dubbelt så många hästar, hade vi travpolitiskt ett franskt system: vi körde inte så många lopp så alla kunde starta jämt. Å andra sidan var prispengarna i loppen högre kontra kostnaderna jämfört med idag. Här drevs då tesen att folk tröttnade för att deras poänglösa hästar inte kom med i loppen. Idag kör vi alltså ungefär lika många lopp som då, men prispengarna har inte kunnat ökas, utan ”alla får vara med- men ingen får kostnadstäckning”.
Lösningarna som blev helt fel
Några av de åtgärder som vidtagits är bland annat införande av breddlopp. Här var det tänkt att glada amatörer skulle få tävla på sin egna nivå mot likasinnade. Tyvärr glömde man att begränsa att A-tränarna naturligtvis skulle ha exkluderats utan man införde endast begränsningar för kuskarna. Så mina stackars amatörtränade hästar får vackert möta proffstränade hästar där med. Dvs, stick i stä för att möta problemet att det stora tappet på B-tränare tros bero på att det blivit för svårt.
Man ville stoppa raset på födda hästar. Detta genom att införa en konstgjord andning för att kompensera att uppfödarna inte fick kostnadstäckning vid försäljning av unghästarna utan istället öronmärkte en stor andel av prismedlen till uppfödarpremier. Dels glömde man tyvärr att reglera att en ”svenskfödd” häst faktiskt också måste vara just svenskfödd och dels ledde detta till att det absolut viktigaste för en uppfödare idag är att hästen kommer till en bra tränare. Jag har väl ringt på, eller blivit uppringd om, några hundra hästar genom åren och är säljaren även uppfödare är den första frågan ”vem ska träna?” Och jag är numera väl medveten om att om jag öht får köpa hästarna med ”fel” svar så blir det ett helt annat pris om jag säger nån av de 100 sista på listan över landets vinstrikaste A-tränare jämfört med om jag säger nån på topp 100.
Så att ”rädda uppfödarna” ledde enbart till en än mer segregerad travsport. Utöver att jag inte fattar hetsen. Det är ju inte de bra märrarna som slutat betäckas utan de dåliga. Och för vems skull ska sporten uppmuntra att vi betäcker fler märrar som själva är för dåliga för att tävla med?
Det skulle satsas på travskolor och deras uppgift var både att få in nya människor och att få dem att ta licens. I åratal har ponnytravet påtalat att alldeles för många ponnykuskar inte övergår till stor häst och här har travsporten sin största rekryteringsmöjlighet. Ponnytravet lyfte fram konkreta exempel som att de incitamentpengar travskolorna får ska återinvesteras i de nya licensinnehavarna så de har råd att köpa träningsvagn, sulky och allt som nu behövs för att kunna träna sin egna travhäst.
Istället löste man problemet att få fler licensinnehavare genom att sänka kraven på licensutbildningarna.
Paradoxalt nog skulle dock visst montén dödas för här införde man helt ovidkommande fystester som alla människor som tränar regelbundet klarar- men de säger zip zero nada om huruvida man orkar rida ett montélopp. Och vice versa.
Jag önskar givetvis att ännu fler förstår tjusningen med hästar och trav och har ju som bekant vigt mitt liv åt just det i 8-9 år. Men i allt det här så glömde travsporten det absolut viktigaste: det är ingen mänsklig rättighet att få ha en häst eller att köra lopp. Bara att ha en häst kräver en hel del kunskap och att dessutom ha en tävlingshäst är på en nivå så vi rent av har undantag i djurskyddslagen. Vi utsätter våra travhästar för det absolut tuffaste man kan utsätta djur för och kunskapskraven på att få träna en travhäst behöver bli högre. Vi pratar en hel del om hästhälsa men likt förbaskat tillåts hästar ådömas startförbud gång på gång utan att samtidigt åläggas veterinärbesök. Jag har själv fått två startförbud på egentränade hästar- i ena fallet fullständigt självklart då det avbrutna loppet ledde till halskamera och halsoperation. Ingen av gångerna har jag kontaktats av måldomarnas för att höras? Inte heller kuskarna i något av fallen. Vore det inte lämpligt att höra tränaren om vad den själv tänker om att ha startat en uppenbarligen inte tävlingsmässig häst? I inget av fallen ålades hästarna friskintyg. I fallet med halshästen var det ju fullständigt uppenbart att hon behövde veterinärundersökas. Men om jag inte hade förstått det själv hade definitivt sporten behövt klargöra det. Dessvärre ser vi även gång på gång hästar få tävla trots usla resultatrader helt utan att sporten kliver in och säger ”ta den hästen till veterinär innan du anmäler igen.” Och på längre sikt: hur många ej tävlingsmässiga hästar ska jag tillåtas starta? Det finns idag inget reglerat kring detta.
Att få köra lopp är lika lite en mänsklig rättighet det. Det är bisarrt att utdela körlicens till personer som kört 15 gånger i sulky i fält med fem hästar i 1.30-fart. Mest synd är det om licensinnehavarna själva. Väljer sporten att ge dem licens tror de naturligtvis själva att de är färdigutbildade för det. Primärt måste det givetvis till betydligt högre krav på travskolorna men även här måste det även till tuffare regler när licensen väl är utdelad och kunna ryckas i väntan på att x antal nya licenslopp eller provlopp genomförts med godkänt resultat om en kusk får ett visst antal bestraffningar inom en viss tid. Som en prövotid för körkortet i trafiken. Det är väl inte en regel nån har något emot. Eller en ryttare som helt uppenbart inte orkar rida ett helt lopp. När ska vi inse att fystesterna är helt fel utformade?
Jag ser som sagt gärna att vi blir fler. Men inte på bekostnad av hästarnas hälsa. Med dagens tafatta krav både för att få träna sin egna häst och för att få sätta sig i lopp och riskera liv och hälsa på andra människor och andra människors djur glömde man helt att införa incitament som hade djurens välfärd överställt allt.
