På onsdag är det fullmäktige: det vill säga Svensk Travsports årsmöte.
ST är ju moderföreningen över travsällskapen och BAS-organisationerna. Rösträtten och antalet röster är fördelade enligt en rätt komplex modell. I stora drag besitter banorna runt tre fjärdedelar (där en större bana har fler röster än en mindre) och BAS-föreningarna tillsammans har ungefär en fjärdedel. I fjol fanns totalt 1300 röster fördelade på 37 röstberättigade personer. Dessutom har ST’s styrelse en varsin liten röst. Det är lika unikt i föreningar som märkligt.
Med dessa stora antalet röster fördelade på så många personer innebär det helt enkelt att något förslag i princip aldrig röstas ner. Det är helt enkelt praktiskt omöjligt att komma överens med så många så att man kan fälla något.
Eftersom föreningslivet år 2021 är i princip utdött är medelåldern på fullmäktige hög. Det är personer som sitter i styrelserna på travbanorna. Att sitta i en travbanas styrelse är i princip obetalt samtidigt som de får skit från ungefär alla håll samtidigt som deras möjligheter att faktiskt göra saker är högst begränsad då budgeten är tajt, alla vill ha mer pengar till allt och för alla större grejer måste de först få igenom förslagen i sina egna föreningar. Föreningar bestående av ännu högre medelålder där alla antingen tycker allt är för jobbigt för att sätta sig in i eller bara tyckte det var bättre förr.
Styrelseledamöterna på landets travbanor har min fulla sympati. Jag har konsekvent tackat nej till en plats själv.
Men dessa roller attraherar helt enkelt inte de tuffaste och mest kompetenta ledamöterna. De personerna kliver in i helt andra styrelser.
På fullmäktigestolarna sitter därtill ett antal personer som älskar alla tusen miljarder kafferep i Hästaportens Hus någon liten ordförandepost i en förening kan medföra. Känslan av att vara in the zone inom ST är drivkraften för en hel del av dem som sitter där. En gång i tiden engagerade de sig säkert av ädla syften. Idag är många pensionärer och kafferepen, eller allsköns ”arbetsgrupper” som det formellt heter, på HH är enda stället de över huvud taget längre känner sig viktiga på. Hela travsporten rullar runt genom tjuv och rackarspel medlemsföreningarnas representanter emellan och alla som hängt där ett tag har lite hållhakar, eller bara ryggkli att återgälda, på de flesta andra.
Det är helt enkelt normalt sett omöjligt för de som verkligen vill nåt, för de finns också, att mobilisera tillräckligt många som inte värnar mer om sin egna plats på kafferepet än travsportens bästa.
Men på onsdag uppstår en unik situation.
”Ansvarsfrihet för styrelsen” är en punkt på alla årsmötens dagordningar som vanligtvis klubbas igenom utan diskussioner. Att en styrelse inte beviljas ansvarsfrihet är ovanligt. Man måste i princip misstänkta att brott blivit begånget.
Sällan eller aldrig har det väl dock varit så fullständigt självklart att ST’s styrelse inte ska beviljas ansvarsfrihet för föregående år. Det betyder inte att de gjort något fel. Bara att medlemmarna inte här och nu kan fastslå att styrelsen gjort allt rätt.
Värt att påtala kan ju vara att vid det fall fullmäktige, fullständigt obegripligt nog, skulle bevilja styrelsen ansvarsfrihet så övergår då ansvaret på medlemmarna. Det är verkligen en viktig info att påtala för dem som ändå sitter här och nu att själv gå i god för att ST’s styrelse inte gjort något fel i Proppengate.
Så jäkla bra skrivet!! Ansvarsfrihet kan omöjligt lämnas för året 2020 om det stämmer att man försökt påverka utgången av Proppengate!!! Tack för ordet.