linnanderssonblog

Att välja tränare till sin travhäst är en djungel. För den nye är det inte ens lätt att veta var en ska börja.

My Silver Lining önskar alla läsare en glad midsommar! Hon blir även symbolen för dagens blogg med en tränare som inte tillhör topp 10 på någon av den sökbara statistiken men med denna bloggs mått mätt år 2018 hade siffrorna: segerprocent: 21, platsprocent: 41,2, inkört/start: 11 913.

Själv tycker jag den första frågan en bör ställa sig är om man vill kunna åka och se hästen tävla och/eller vilja besöka den regelbundet hemma i stallet. Är svaret här ”ja” måste en ju börja med att göra geografiska avgränsningar. Nästa fråga bör faktiskt vara att det ska kännas rätt med tränaren, kort och gott. Jag tror en rent generellt ska våga följa sin magkänsla här bara. Det finns 400 A-tränare och ingen människa i världen klickar personlighetsmässigt med allihop. Det innebär inte att det är ”fel” på någon. Bara att alla människor inte funkar ihop med alla. Känns det inte riktigt bra i magen så tycker jag inte en ska sönderanalysera det närmare eller börja ifrågasätta sig själv och sin kompetens alltför mycket utan bara åtnjuta nöjet att branschen är väldigt överexploaterad så utbudet som kund är enormt stort.

När en dock rett ut ovanstående två mjuka världen så är ju då frågan vilken som faktiskt är bäst även rent resultatmässigt. För en vill ju faktiskt ändå att just sin egen häst ska bli så både sportsligt framgångsrik och så ekonomiskt lönsam som möjligt. Här är det lätt att stirra sig blind på rena topplistor över vilken tränare som kör in mest pengar totalt och vinner mest lopp totalt. Det här är troligen det vanligaste generalfelet en hästägare gör. En tränare som kör in mycket pengar och/eller vinner många lopp totalt är helt beroende av en enorm kvantitet. Den måste ha vansinnigt många hästar i träning helt enkelt. För en hästägare är det fullständigt ointressant huruvida ens tränare sopar rent i årgångsloppen om inte ens egen häst ens vinner ett breddlopp. Det enda som till syven och sist är intressant för just mig och just min häst är hur just min hästs behov tas tillvara på mest optimalt vis.

Eftersom totala summan inkört och totala antalet vunna lopp är beroende av hur många hästar tränaren har i träning bortser jag helt ifrån detta. Jag tittar betydligt mer på segerprocenten och räknar ut vad tränaren kör in i snitt per gjord start. Även här ”dopas” givetvis siffrorna då en storloppsseger höjer snittet enormt mycket och för att få fram en storloppsvinnare krävs oftast väldigt många hästar i träning. Segerprocenten är dock svårdopad. Häri borde hästägaren ha ett stort intresse, nämligen huruvida tränaren faktiskt bara startar hästen när denne tror hästen är redo att faktiskt kunna hävda sig. Och därtill givetvis har kompentensen nog att kunna sätta in sin häst i sammanhanget och faktiskt förstå vad som är en startklar häst och inte. Utifrån hur kostsamt det är att åka och starta med en häst, och hur otroligt tråkigt det är när den inte kan hävda sig konkurrensmässigt, är detta sannolikt det allra viktigaste både med hänsyn till de hårda och de mjuka värdena. Segerprocenten är lätt att se på ST:s hemsida. Jag drog det därför ett steg till.

Hur vältränad hästen än är, hur bra proposition tränaren än hittar och hur fulländat kusken kör är det ändå förbannat svårt att vinna travlopp. Och vad spelar en något högre segerprocent för roll egentligen om det alltid är ett ”vinna eller försvinna” över det? Det är ju att nå ”framskjutna placeringar” som är både såväl roligt som blir stadiga ekonomiska bidrag. Jag kollade därför upp hur platsprocenten hos ett gäng tränare såg ut. Siffrorna är per helåret 2018.

Topp 10 i landet på träningsstallen som kört in mest pengar totalt:

Namn                                  Inkört/start                         Segerprocent                      Platsprocent

1. Daniel Redén                  86 442                                 24,3                                     55,4
2. Timo Nurmos                 59 594                                 29,6                                     51,4
3. Björn Goop                    33 034                                 17,5                                     42,8
4. Peter Untersteiner         25 739                                  19,6                                     45,8
5. Robert Bergh                 22 649                                  19,6                                     40,5
6. Svante Båth                   25 309                                  20,0                                     38,8
7. Johan Untersteiner        23 785                                 17,0                                      42,7
8. Stefan Melander            20 232                                  7,2                                       27,5
9. Jerry Riordan                 40 529                                  12,1                                     32,4
10. Jörgen Westholm        19 272                                  14,4                                     35,9

Snitt på topp 10: inkört/start: 35 658,5,                 segerprocent: 16,17,          platsprocent: 41,32

År 2018 gjorde de 11 967 startande travhästarna i Sverige 91 788 starter. Det startade 10,88 hästar per lopp och i snitt sprang en svensk travhäst in 9 809 kronor varje gång den startade. Förenklat uttryckt borde därför alla tränare ha en segerprocent på knappt 10 och köra in knappt 10 000 per start för att vara medelgod. Denna hårdnackade statistik kan dock kräva vissa fler parametrar att beakta utifrån just ovanstående resonemang hur exempelvis en större seger kompenserar väldigt många förluster. Jag gjorde därför även ett tiotals stickprover på små- och medelstora tränare för att försöka urskilja en ungefärlig gräns. På en rak fråga om hur man kan räkna ut ungefär om en tränare tillhör den klart ”bättre” halvan av kåren eller den ”sämre” halvan utifrån en enskild hästägares perspektiv skulle jag svara ungefär dessa siffror:

Inkört per start bör vara över 10 000, segerprocenten över 10 och platsprocenten över 30. Håller sig din potentiella tränare över dessa gränser har du förmodligen hittat en person som både kan träna häst och även sätta in hästen i ett sammanhang så den bara startanmäls när den faktiskt är tillräckligt bra för att kunna hävda sig. Klarar den inte gränsen på någon av dessa tre bör den kompensera med ett betydligt högre tal på något av de två andra.

Sen är trav en materialsport. Hur duktig en tränare än må vara att förvalta och utveckla materialet som står i boxen så måste ända materialet ha viss talang i sig självt. Hittar du dock en tränare som allt känns bra i magen med och som ligger över dessa siffror så kanske det faktiskt är just din häst som även får personen att träda in i travets finsalonger så fler får upp ögonen för denne och inser att just den här tränaren nog faktiskt är precis lika bra som vem som helst på alla vedertagna topplistor.

Bor man i en stad, vilket ändå en avsevärt stor andel av den svenska befolkningen gör, så är det i princip omöjligt att skaffa en travhäst för att träna själv. En häst kräver utfodring tre gånger varje dag, sju dagar i veckan. Därtill behöver den släppas in och ut från hagen, höas och vattnas i hagen samt få sin box skottad. För att klara detta på en rimlig andel av sin fritid behöver man i princip ha hästen utanför sitt köksfönster. Det kan inte en enda människa som bor inne i en stad.

Skulle jag skaffa mig en ridhäst skulle jag ha en rad uppstallningsplatser inom 20 minuters resande från staden och jag skulle kunna köpa en, flera eller alla av de dagliga tjänsterna som hästen behöver. Utrustningsmässigt är det förvisso inte gratis med sadel och träns. Men det går att ändå att skaffa sig begagnat för en peng som inte skulle kräva ett banklån. Eftersom de flesta dagliga tjänsterna går att köpa skulle jag kunna nöja mig med att faktiskt bara åka ut till min häst ett par timmar några gånger i veckan, när tiden på dygnet för det fanns, för att rida och pyssla om den.

Den här tjänsten finns i princip inte att köpa inom travsporten.

En anläggning för ridhästar är såväl mindre ytkrävande än en vad en travhäst behöver utifrån att en ridbana är avsevärt mindre än vad en träningsbana för en travhäst är. Ridhästen är också enklare att sadla och ge sig ut på omkringliggande grusvägar och skogsvägar för att motioneras. En travhäst behöver inte bara ytkrävande träningsbanor utan även underhåll av dem. Och sen kräver travhästen väldigt mycket mer utrustning. Sele, huvudlag, träningsvagn och sulky är en standardutrustning för att över huvud taget kunna träna och tävla med sin travhäst.

Jag skulle otroligt gärna ha en travhäst som jag själv tränade. 10 minuters bilväg från innerstaden finns en tävlingsanläggning med massor av träningsmöjligheter, hagar och stallar. Varje gång jag är där en vanlig dag ser jag möjligheterna för att fylla upp massor av boxar med människor som köpt en boxplats, den dagliga skötseln och tillsynen, tjänsten att beställa, ta emot och lagra fodret och ombesörja tömning av dynghögen. Dessutom ska självklart både tränings- och tävlingsvagnar samt hästtransport finnas möjligt att nyttja.

På alla banor jag känner till hyrs idag banans stallar endast ut till banans A-tränare. Ofta är boxhyrorna kraftigt subventionerade och banorna blöder för att kunna hålla anläggningen i tränings- och tävlingsbart skick. Att det är väldigt kostsamt att ha häst i A-träning är givetvis även det ett problem för sporten. För att travsporten ska ha en elit som står sig väl i internationell konkurrens krävs hästägare som vill överlåta träningen av sin häst till ett proffs. Proffsen får därmed möjlighet att livnära sig på att träna hästar, vilket självklart ger dem bättre förutsättningar att utvecklas än vad en person som tränar bara sin egna häst på fritiden får, och på så vis utvecklar sporten en ”elit.”

Det pratas mycket om ”bredden” inom travsporten idag. ”Bredd” för mig är precis det jag skriver att jag själv skulle vilja vara. En glad, renodlad amatör som, vid sidan av något helt annat jobb, tränar och tävlar med min häst på ren hobbynivå. Istället består breddloppen av väldigt många proffstränade hästar. Redan här är det ett generalfel: är man yrkesmässigt licensierad att få träna och tävla med andra människors hästar har man ingenting i ett breddlopp att göra.

Jag tror vi måste våga börja ställa högre krav på A-tränarna. Antalet A-tränare har legat ganska konstant på omkring 400 stycken ända sen ST började redovisa sin årsstatistik år 2001. Antalet hästar i A-träning har också ända sen dess legat relativt konstant på omkring 8000. Det är antalet B-tränade hästar som halverats på samma period. Skulle vi titta rent krasst på dessa siffror skulle vi därmed kunna konstatera att möjligheterna att bedriva en verksamhet på att träna och tävla med andra människors travhästar är riktigt goda. Eftersom yrkesgruppen inte minskar vare sig i antal eller kundförfrågan skulle travsporten kunna ställa sig frågan om det verkligen behöver finnas marknad för så många yrkesutövare och inte vara det minsta rädd för att höja kraven på de A-licensierade.

Verkligheten är dock en annan. Närmare 20 % av det totala hästantalet befinner sig i någon av de 10 största A-tränarnas verksamheter. 3-4 % av yrkesgruppen står för ca 18 % av marknaden. Det här skulle inom många andra branscher ses som snudd på ett quasi-monopol. Dock är ju A-tränare fria företagare och som kund måste jag ha rätten att fritt välja bland utbudet. Att det finns ett fåtal så extremt stora tränare medför givetvis vissa problem så som att de försöker undvika att matcha stallens hästar mot varandra, vilket innebär att deras hemmabanor har svårt att fylla loppen och deras hästägare tvingas till höga reskostnader. Det finns en hel del problem här så som att mycket statistik kring hur mycket pengar Sveriges travhästägare lägger på transportkostnader blir väldigt skev då dessa siffror skjuter i höjden på grund av detta. Men utifrån detta alsters perspektiv innebär det att knappt 400 A-tränare delar på blott runt 6500 hästar. De har alltså endast runt 16 hästar i träning var. Utöver de 10 största som ligger på över 100 häst i träning finns en hel drös med tränare med 50-100 hästar varför detta således innebär att det finns en 100 tal personer med licens att yrkesmässigt träna och tävla med andras travhästar som har högst 10 hästar i träning. På så låg omsättning är det väldigt svårt att bedriva en verksamhet.

Samtidigt som tröskeln in i travet är alldeles för hög förefaller sporten ha ett egenintresse i att behålla så många yrkesutövare som möjligt. Å ena sidan är konkurrens bra för en bransch. Men det finns också en gräns för när möjligheterna att bedriva en verksamhet av så hög kvalitet som travsporten rimligtvis borde ställa krav på att det görs inte går att uppnå.

Samtidigt som antalet A-tränare är identiskt och B-tränarna dör ut fylls våra breddlopp med proffstränade hästar. Utöver de rent praktiska icke-existerande möjligheterna för mig att kunna träna och tävla med min häst själv så måste jag verkligen tillstå att det inte känns superstimulerande att veta att om jag ändå skulle lyckas med det så finns det mycket få matchningsmöjligheter där min häst bara behöver möta andra hästar som är tränade på samma glada amatörnivå som min egen är.

År 2020 införs nya licensregler där bland annat en B-tränare får träna ett begränsat antal icke-ägda hästar. Nästa år lär vi sannolikt se avsevärt färre A-licenser plockas ut och det är bra då många av dessa faktiskt de facto är B-tränare och inte A-tränare. Men det löser inte problemet att det är omöjligt för de allra flesta människor att skaffa sig en egen travhäst att träna och tävla med.

Efter de införda kraven på att varje bana måste ha en travskola är det hög tid att införa kravet på hästhotell. Incitamentpengarna ska riktas till att kunna subventionera boxhyrorna och personalkostnaderna för detta istället för att subventionera A-tränarnas dito. En A-tränare som bedriver sin verksamhet på en travbana ska kunna klara av att ha precis samma kostnader som den A-tränare som bedriver sin verksamhet på egen gård eller hyr in sig på en privatägd anläggning. Annars uppnår helt enkelt inte A-tränaren det som krävs för att ha detta yrke.

Anser Svensk Travsport att detta är för tidskrävande att genomföra finns möjligheten att göra vad de nya licensbestämmelserna de facto är, en upprensning för att göra gråzonerna vita och få bort papperskonstruktionerna: tillåt att A-tränarna tillhandahåller den här tjänsten. Redan idag finns det mängder av A-tränare som subventionerar hästägarens träningsavgift mot att hästägaren gör mer arbete med sin häst själv. Släpp detta fritt. Låt A-tränare bedriva egna hästhotell där de tar betalt för den dagliga omvårdanden av hästen men låter hästägaren få låna utrustning och själva träna och pyssla med sin häst. Det är på intet vis otillåtet idag. Men det är precis samma gråzon och omöjlighet att kontrollera som det är huruvida den registrerade ägaren faktiskt äger hästen den har upptagen på sin B-tränarlista.

Här kommer jag blogga ungefär en gång i veckan kring diverse nyheter inom travsporten och allmänna tankar om stort och smått inom den.