linnanderssonblog

Jag hyllar verkligen debatten om hästskötarbristen och allmänhetens förståelse för att utan hästskötare kan vi inte bedriva dagens svenska travsport som vi gör. Jag börjar känna mig som den i smyg betalda influencern för Travronden som nämner dem gång efter annan, men kan garantera att jag inte fått en spänn av blaskan sen jag slutade kröniköra för dem 2016. Dock betalat desto mer för alla annonser för Flocki…

Men Travronden gjorde faktiskt att seriöst försök att lyfta problemet ur flera vinklar i veckan. Jag både läste dem själv med nöje och såg till min förtjusning att de rönte uppmärksamhet på sociala medier.

För ett par år sedan lanserade jag ju ”En hästskötares dagbok” här på sidan. Här kan ni läsa dem: En Hästskötares Dagbok

Syftet med dem var just att låta skötarna själva komma till tals. Det var en mycket uppskattad ”serie” som snittade 500-1000 läsare per blogg. En del skötare skrev verkligen sju stycken under en vecka också och läsarna fick mycket god inblick i deras vardag.

Det var en underbart rolig grej för mig som administratör att göra! Jag var nog mest nyfiken av alla varje dag på vad som komma skulle. Men det var en hel del jobb att fixa med format, få in bilder och att bistå med korrekturläsning så att den fick somna in berodde verkligen inte på ointresse från vare sig mig, landets skötare eller läsarna! Det blev bara för mycket jobb för att jag skulle hinna med det på min ideella basis.

Hursomhelst. Att jag älskar travhästskötare är en lika dåligt bevarad hemlighet som min orimliga förtjusning för Emilia Leo. Det är skötarna jag haft genom åren och inte tränarna som lärde mig så mycket att jag för nio månader sen vågade ta b-licens och sköta massa egna hästar i ett eget stall.

Travhästskötare är ett yrke. Det kräver dels en så ofantligt stor kunskap om djuret häst. En kunskap de riktigt skickliga förvärvat rent ideellt. Glöm att detta är ett ”instegsjobb” och de kan börja jobba för lön för att lära sig. Här snackar vi borned and raised i ett stall för att över huvud taget ha den mest basic kunskap om djuret häst så de ens kan få ett helgjobb som innebär en enda krona in.

För att få jobb som travhästskötare måste de ha hästkunskap och kunna köra häst. Många travhästskötare är förvisso unga. Men glöm att det är ungar som skolkade sig igenom skolan för att hänga på caféer liksom. Skolkade gjorde de kanske. Men det för att hänga i stall och få gratisarbeta. Därtill måste de vara strukturerade, kunna planera sin dag och ha en grundmurad filosofi att hem går man när man är klar- inte när klockan slår. Har du nånsin sett en travhäst kvarglömd i en hage bara för att klockan slog 16 liksom? Nej. Man gör klart innan man går hem.

Bara genom att påtala vilken inställning som krävs inser en vilken liten del av befolkningen som ens är kapabel för yrket. Om vi sen då även beaktar att denna redan lilla grupp ska ha just travhästintresse och inte intresse för bilar, hundar eller datorer… Ja. Rekryteringsbasen är helt enkelt låg.

I debatten vill många, givetvis av ren välvilja, hjälpa till med lösningar. Många vill gärna att vi tar bort uppgifter ”vem som helst” kan göra. När en som jag dock läst alla dessa hästskötares dagböcker så tror jag lösningen ligger på andra håll.

Vad driver en travhästskötare?

De vill jobba hästar och eftersom de valt just travhästar finns även en vilja att träna för att tävla.

Dessa personer vill göra allt med sina hästar. De vill mocka själva. För de vill veta om hästens bajs är av normal mängd och konsistens varje dag och de vill notera ifall hästen verkar ha härjat runt mer i boxen under natten än normalt.

De vill köra hästarna själva. För de vill veta hur hästarna känns.

De vill lägga nattbandagen själva. För de har en idé om vad för ställe just denna häst just idag behöver extra omsorg om.

De vill bestämma vem som ska gå med vem i hagen och i vilken ordning hästarna ska ut. För de vet vad som får deras hästar mest harmoniska.

De vill åka på trav med sina egna passhästar. För till syven och sist, skotta skit och lägga linimentbandage i all ära, det är tävlandet som är målet. Annars hade de jobbat på ett stuteri.

De vill gå upp dagen efter trav. För de vill checka gårdagens starthäst själva och dessutom har de fler som av något skäl är skitviktiga att kolla just idag: ett sår, en något lösare mage igår, nån annan som ska starta och skötaren vill köra sista jobbet själv…

I alla lösningar så många, av rent goda avsikter, vill ”lösa” åt denna yrkesgrupp så får ni inte glömma att fråga gruppen själva vad de vill.

Deras svar är rätt entydigt: de flesta vill ha egna passhästar och med dem vill de göra allt. Färre hästar per skötare är enda vettiga och hållbara lösningen. Alternativt i vart fall färre starthästar per skötare och unghästar i högre utsträckning fördelat på dem. Endast genom färre passhästar, och i en organisation där man inte ansvarar för fodringar varje dag, kan travhästskötaren själv reglera sina vardag och kompa ut fler timmar. Det kommer nog inte ta bort tidiga morgnar även om de kommer hem 03. Men det är ju en väsentlig skillnad i att veta att en kommer kunna gå hem vid lunch efterföljande dag och inte slita häcken av sig för att hinna bli klar till 17…

Vems ansvar är detta att lösa?

Nu svarar jag själv: det är tränarnas. Det är tränarna som anställer personal och det är tränarna som har arbetsgivaransvaret. Det kan vi aldrig någonsin tumma på.

Men sporten måste ge dem förutsättningar.

Om vi nu utgår ifrån en stortränares perspektiv. Jag avskyr att de största tränarna ”alltid” blir normen för allt när det finns runt 8000 personer som tränar travhäst i det här landet. Men dessa 10-15 personer står för runt 10% av det totala antalet travhästar och sysselsätter ensamma ett par-tre hundra travhästskötare så… Ja, vad gäller just detta är detta problem något som egentligen bara rör en ytterst liten andel av alla svenska travtränare.

Lunchtrav förstör en hel dag för en skötare. När en hel dag försvinner måste övriga hästar köras dagen innan och dagen efter. Eftersom travhästar vanligtvis inte tränar oftare än var tredje dag orsakar ett enda lunchtrav några grisdagar både veckan före och veckan efter.

Senarelagt V75, lördagskvällstrav och söndagstrav. Stöld av de få lediga kvällar och dagar en travhästskötare kan ha.

Men det är ju då folk vill spela?

Japp. Och därför måste prismedlen vid dessa tidpunkter upp eller ner. Antingen rikta om så de åker upp så mycket att tränarna får ut så mycket högre provisioner att facket kan förhandla till sig bättre villkor för travhästskötarna. Eller ner så mycket vid dessa tidpunkter att de professionella tränarna med så stora stall att de har anställd personal inte finner det attraktivt att åka.

Den kortsiktiga konkreta lösningen är dock att träningsavgifterna justeras. Med högre träningsavgifter löser sig egentligen allt. Som det är nu går ca 5000 av varje träningsavgift oavkortat till skötarlön om skötaren har åtta passhästar. Om dessa största tränare istället tog ut en marknadsmässig träningsavgift skulle de kunna skapa gynnsammare förhållanden för sin personal. Idag tar i princip varenda tränare mellan 300 och 400 kronor exklusive moms per dag- med några tiors skillnad i båda ändarna. Kollar man resultaten på de 10 främsta tränarna kontra de 10 sämsta förefaller ju den ytterst låga prisskillnaden bisarr.

Rent krasst subventionerar de största tränarna träningsavgiften och låter personalen betala priset. Sen gnäller samma tränare om hästskötarbrist…

De allra bästa tränarna, de som är stora nog att ha ett gäng travhästskötare anställda, är så jäkla duktiga på det de gör att de lätt skulle ha nästan lika många hästar kvar i stallet om de tog 450-500 spänn om dagen istället för 400. Men det skulle innebära att skötarna kunde gå ner från åtta passhästar till ca sex.

Här är den omedelbara lösningar. Och i förlängningen skulle den även innebära att fler mindre tränare skulle kunna konkurrera genom markant lägre avgifter. Vilka subventioneras av deras egna och deras familjemedlemmars arbete och inte av de anställdas.

Skrev två bloggar om dopning för en knapp månad sen. Det ledde till att personer en inte vill ha uppmärksamhet av kom på att jag fanns igen.

Nu bloggar jag ju enbart när jag känner för det så är liksom inget direkt hämmande i mitt liv att inte ha blogglusta. Jag struntade helt enkelt i det och ägnade anledningen inget skäl.

Utifrån helgens olycka har ju dock livet åter ruskats om och jag har fått lite perspektiv. Jag tycker å ena sidan att mediala skribenter, sportens högre tjänstemän och förtroendevalda och de medialt uppmärksammade kuskarna och tränarna borde prata mer om det här så allmänheten får större kännedom om vad som följer med medial uppmärksamhet. Världen kryllar av knäppskallar och inga attraherar dem så mycket som personer som får mycket uppmärksamhet i media.

Personligen har jag det rätt lugnt numera. Perioden jag skrev i Travronden var klart värst. Nu har jag mest kvar mina trogna gamla haters från tiden jag var krönikör, politiker och valsade runt i media av andra mer eller mindre smickrande anledningar.

Jag skulle kunna skriva en milslång blogg om typerna som provoceras väldeliga av personer som får uppmärksamhet i media men det blir inte nu. Men kort och gott finns det inget som attraherar så många knäppskallar som att vara en person som får medial uppmärksamhet. En gigantisk baksida av exempelvis de framgångsrika kuskarnas och tränarnas vardag.

Eftersom uppmärksamhet är vad många av knäppskallarna själva dock söker så finns en poäng i att bara blocka så gott det går och ignorera. Så kanske är att jag skriver detta det värsta jag kan göra för mig själv. Men som sagt: i kriser får man perspektiv. Vad får vi för värld om människor slutar säga vad vi tycker och försöka driva saker åt det bättre utan låter oss tystas av den andelen dårar som världen tyvärr aldrig kommer bli utan?

Min blogg Hur det dopas blev igår ”förarbetet” åt Richard Hanssons och Johan Lindberg podd på Travronden. Det är jätteroligt varje gång jag citeras rakt av och blir lite kvitto på att jag emellanåt lyckas med en av sakerna jag vill lyckas med som skribent: behandla komplicerade ämnen på ett sätt så de ändå blir lättbegripliga.

Jag gillar inte att spekulera utan skriver så gott kan jag vad jag anser mig ha styrkta uppgifter om och inget annat. Men en nu ständig fundering i trav-Sverige är såklart: hur vanligt är det här?

Vi tar de fyra delarna en för en.

Hur vanligt med foderkontamineringar och övriga ”olyckor”?

Travsporten tar runt 4000 dopingprover årligen och några stycken är positiva. Olyckornas ämnen, koffein, metacam, cortison osv, är standard i alla dopingtester. Således tror jag resultatet speglar omfattningen av dessa rätt väl. De är några stycken per år: dvs 0,5-1 promille av alla hästar tävlar kontaminerade, dvs obetydligt påverkade.

Hur vanligt är det med blistring och övriga otillåtna åtgärder ”i syfte att hjälpa hästen”?

Extremt utbrett. Skulle nog gissa att mer än hälften av de startande hästarna nån gång omhändertagits på ett vis som inte bara är på gränsen till otillåtet utan direkt otillåtet.

Hur vanligt är det med regelrätt fuskande: så som veterinärbehandlingar inom karensen?

Betydligt vanligare än vad nog många tror. Här börjar vi dock röra oss mer emot att det är relativt få tränare som gör det. Men många gör det systematiskt. Enda sättet att komma åt detta är nog högre andel out of competion-test och andra oanmälda campbesök.

Men allra största frågan då: hur vanligt är det med prestationshöjandes preparat- så som milkshake?

Här tror jag vi är nere på en väldigt liten klick tränare i förhållande till hur många tränare det finns. Jag tror inte det är särskilt svårt att lära sig exempelvis slanga i sig. Men jag tänker gissa det är rätt mycket mer att kunna så som mängd och när det ska tillföras för optimal effekt. Jag tror inte många av landets travtränare behärskar detta. Däremot tror jag att de som kan det här tar en ansenlig del av priskakan.

Om vi sen tar än mer utvecklad dopning, att uppfinna nya ämnen, måste det rimligtvis vara en person med de resurserna och kontakterna utan att behöva blanda in alltför många fler människor. Det här tror jag inte mer än en handfull tränare i landet har. Denna typ av dopning utförs således inte av fler än några enstaka tränare. Men hur stor andel av prismedlen dopade hästar tar kan jag inte ens gissa.

Vad kan vi göra för att få en travsport där alla tävlar på lika villkor?

Jag läste en intervju med chefen över ST:s hästvälfärdsavdelning, Mattias Falkbåge- även det i nu flitigt nämnda Travronden. Jag uppfattar det som att ST anser sig besitta kompetensen- eller i vart fall på god väg att utveckla. Men det handlar om resurser.

Jag tror vi alla och envar kan visa vi tycker det är sånt här ett förbund ska syssla med och inte allsköns skit som inte ST har med att göra. ST har liksom inget anställningsförhållande till nån av oss men likt förbannat är de nedringda med allt från att folk är upprörda för de inte kan anmäla sina hästar när de själva inte klarat av att betala sina räkningar, uppta tjänstemäns arbetstid för att nån skrivit dumt om den på Instagram eller bara vara oförmögna att läsa en proposition och då tycka ST ska lägga tid på att få höra hur dumma ST är.

Det är liksom en väldigt enkel matematik: alla vill att organisationen ska kosta så lite som möjligt. Då måste man också själv begränsa bördan för den så den kan lägga resurserna på rätt saker.

För att knyta detta an till bloggens inledning: det händer då och då att kuskar mottar reella hot i samband med travtävlingar. Konkret att den på den tävlingsdagen ska skjutas. Då ska givetvis aktuell bana meddelas och banan kontaktar ST. Det här händer och i dessa lägen agerar sporten. Tyst men effektivt.

Men att en bloggare retar upp nån dåre eller att nån tomte sitter på allsköns forum och hittar på att jag gjort massa saker jag inte gjort: nä, det är inget jag upptar ST:s resurser för faktiskt. Det får jag hantera på det personliga plan det är.

Stallet rullar vidare och de åtta odjuren verkar överlag friska och glada.

Astas Illbatting

Grejade kvalet på Örebro 28 oktober efter underbar vägledning av Andreas Lövdal. Comebackar Örebro 18 november från spår 1 över 2140 meter med Emilia Leo.

Poledancer

Av allt att döma var Strippan sjuk i andra starten efter halsoperationen. Som den kloka häst hon är spottade hon då bara ut bettet och sket i det. Tyvärr fattade nog inte riktigt morsan hur illa ställt det var utan startade några veckor senare igen då hästen kämpade frenetiskt men ändå presterade uselt. Nu har vi prenumerat på blodprover varje måndag och är dags för nytt igen på måndag. När hon är frisk får jag försöka hitta nåt på hemmaplan och hoppas hon bidrar till nån Edelsäck.

Checklist

Fick ett par extra dagar i hagen efter Solvalla-starten, genomgången av veterinär, avmaskad, vaccinerad och småfixad och rejält tränad med sikte på Örebro 18 november. Spår 1 bakom bilen i en spårtrappa med Emilia Leo i vagnen.

Timotejs Karamell

Gick till vintervila efter starten i början av oktober. Vilade oktober ut, avmaskad och vaccinerad och har nu joggat ett par veckor. Passade också på att växa ännu mer… Börjar träna nästa vecka igen med mål att vara i full vinterträning 1 december- 1 mars.

Noir de Noir

Lilleman växer både på höjden och bredden. Har travat 5 km 5 gånger i veckan de senaste två veckorna och ökar nästa vecka till 6 km. Har extremt lätt för sig men inte särskilt bråttom…

Ella Vendil

Håller på att bli en redig biffmärr! Kom i vagn en månad senare än Noir men jag la på en kilometer i taget något snabbare på henne så även hon har gått 5 km 5 gånger i veckan de senaste två veckorna och ökar nästa vecka till 6 km. Piggare än Noir och med härlig inställning till det här med att trava!

Norrlands Smaragd

Lever livet som dagisfröken åt Ella och går annars bara och tjockar på sig. Den skadade X-plattan ska lysas om i februari och därefter åker hon till Gocksta stuteri för fölning. Är glädjande nog helt ohalt i hagen i vart fall då hoppet om att kunna sätta igång henne igen lever!

Flocki d’Aurcy

Kungen vill ha frukost, gå ut i hagen och komma in för lunch senast 12.00 varje dag. Han har lärt sig vilka hästar som går vart och står i sitt hörn och spejar så han har koll på alla. Pigg, glad, tjock och gör sig omsorgsfullt väldigt skitig varje dag. Flyttar såklart tillbaka till Gocksta inför nästa betäckningssäsong.

Under många månader har jag brottats med huruvida jag ska skriva om det här. Jag tycker nämligen det finns något riktigt bra med att många brister i ST’s antidopingarbete är okända. Men efter att ST själva gick ut i förra veckan och bekräftade att ”milkshake-provtagningen ligger lite på is” och som uppföljning av gårdagens blogg, så kör vi då.

Att ”milkshake-provtagningen ligger lite på is” var ju en underdrift. Efter att ST ignorerat ett tips inför ett storlopp tidigare i år där det angavs precis vilken häst som milkshakeats, tid och plats började jag rota lite i det här med milkshakeprovtagning. Men syftet är inte att publicera nån skandal utan mitt syfte är att vi måste sluta sila mygg och svälja elefanter.

Jag skulle vilja dela in dopning/otillåten medicinering i fyra olika delar.

1. Olyckor.
Metacam-kontaminerar, koffeinkontaminerat foder eller av veterinär ordinerat medel som ej gått ut vid karenstidens slut.

Kollar man besluten från STAD är dessa de vanligaste. Rena, skära olyckor och så oerhört små volymer att det omöjligt smärtlindrat/förhöjt hästen. Självklart ska vi vara noggranna. Det är rimligt att tränare har krav på sig att ha rutiner för att tävlingshästar inte ska ha över gränsvärdet i sig av i sig tillåtna ämnen i kroppen. Men de är olyckor.

2. Otillåtna åtgärder i syfte att hjälpa hästen.
Blistring är en behandling som utförs i syfte att hästen ska återhämta sig, eller fräschas upp, då travhästar helt enkelt blir slitna av träning och tävling. Det är förbjudet att blistra så det blir hudskador. Dessutom är vissa produkter, exempelvis cedarolja, förbjudna i sig- även om personen vet exakt vad den gör och inte orsakar minsta prick på hästens hud.

Det är i Sverige otillåtet att själv slanga vatten till häst. Även om den har kolik och en slangning således kan rädda livet på den. Det är otillåtet att droppa en häst på tävlingsdagen. Även om den rest långt och ska starta i två heat i 30 graders-värme.

Sånt här görs ändå väldigt utbrett. Nej, det är inte okej. Om det är ”doping” eller syftet faktiskt är att hjälpa hästen att bara må bra? Ja, det finns ju liksom grader i helvetet.

3. Veterinärbehandlingar inom karensen.
Här anser jag vi kommit över till gränsen för dopning. Med en mindre nogräknad veterinär och något medel ett lab inte kan hitta startar hästar veterinärt smärtlindrade.

Problemet med att komma åt detta är att om ingen ser när det sker och medlet inte går att hitta och det inte skrivs in i en behandlingsjournal: hur ska det upptäckas?

4. Prestationshöjande medel.
Vi hade Kobolt för några år sen, sen ryktades det om ozon och nu är milkshake ett begrepp även för svensken. Allt detta är ju odiskutabelt ren och skär dopning.

”Alla” säger att ”alla som jobbat i Italien kan slanga.” Jag har varit med på ett gäng kolikslangningar och mångfalt fler halskoller. Och i ärlighetens namn ser det faktiskt inte så svårt ut. Man ska väl lära sig vilken strupe som går till vad typ och hur långt ner magsäcken ligger. Tänker gissa jag gör en hel radda saker varje dag som var svårare att lära mig.

I Italien och i USA göra milkshaketester inför start. Det kan slumpas så det är ett lopp per tävlingsdag. Som jag fått berättat för mig så får man då veta att hästen ska kollas innan loppet. I USA får man inte värma innan. Det får man tydligen i Italien. Varför spelare i Italien säger man ska kolla efter 1.15/2000 meters-värmningar för full drivning. Då är det en slangad häst som ska kollas och man kör helt enkelt ur milkshaken innan testet och sen åker man ut till loppet och glömmer den dagen. Spela aldrig en häst som värmts hårt i Italien, alltså.

För grejen med milkshake är alltså att det måste testas före loppet. Loppet tar liksom ur den. Som jag förstått det är testerna vidare känsliga. De måste analyseras inom en timme efter de tagits eller nåt. Och angående då det här med att ”svensk milkshakeprovtagning ligger lite på is”…. Det verkar vara milt sagt utmanande att hitta lab i Sverige som är godkända att få analysera milkshake.

Som jag vidare förstått det från USA och Italien har provtagaren där som en liten handdator den skickar in blodet i och som snabbt svarar ”ok” eller ”not ok”. Låter som en provtagningsmaskin för röda och vita blodkroppar ungefär. Varför i hela fridens namn inte ST kontaktat USA för att få köpa deras får gärna nån som faktiskt har betalt för att gräva i sånt här, ställa frågor till ST och skriva om. (Men ni kan gärna svischa mig ändå som tack för idén.)

Vidare med milkshake verkar det ges 4-6 timmar före loppet och man värmer sen alltså väldigt lugnt för att inte blåsa ur den. Detta tillförs således inte på tävlingsbanan utan innan hästen kommer dit. För att förhindra genom så kallad detention barn behöver alltså tiden där vara rätt så lång. I vart fall klart längre än de fyra timmar som var inför Sto-EM och Jubileumspokalen.

Utöver milkshake, som alltså ändå verkar vara relativt enkelt att få bukt med, har givetvis travsporten samma problem som humanidrotten: fuskarna ligger alltid steget före i att hitta medlen som prestationshöjer och först efter kommer dopingpolisen och hittar sätt att spåra vad de tillfört sig.

Såna här preparat framställs i labratorium beställda av privata bolag. Utifrån samma principer som all medicinsk forskning.

Vi ska vara förbannat tacksamma över all forskning med privata medel som gett oss både vaccin och mediciner mot massor av sjukdomar. Men återigen: det är ju olovligt naivt att inte tro att det finns bolag som gärna forskar även på prestationshöjande medel. Bara beställaren betalar. Och beställare av såna saker är ju knappast lilla Lisa som hoppar någon Clear Round på klubbmästerskapet utan självklart personer som har djur där det finns ekonomisk förtjänst inblandat.

Rent logiskt torde det faktiskt vara betydligt lättare att testa diverse prestationshöjande grejer på djur än på människor. Människor är ändå överlag smått ovilliga att utsätta sig själva för fara, och kan dessutom prata om det. Medan det finns tusentals avdankade tävlingshästar i Sverige som inte längre upptas på någon träningslista och ingen har en susning om vad de får i sig och huruvida de körs eller ej.

Dessa beställare ligger ju givetvis åratal före dopningspolisen. Medicinska bolag känner till, och får importera och inneha, varenda medel som finns i världen och på laboratorium råder strikt sekretess och noga hierarki mellan vilken forskare som har tillgång till vilken information utifrån säkerhetsklass. De enda experiment jag känner till som beställts på häst förefaller vara i medicinska syften. Men min vinkompis var också tydlig med att hen vet det förekommer betydligt mer avancerade tester på häst på nivåer över hens level.

Här har jag noll koll på hur sporten ska komma åt detta. Kanske börja prata med humanidrottens dopningspoliser? Jordbruksverkets nya krav om att varenda häst ska ha en angiven uppstallningsplats ger ju i vart fall teoretisk möjlighet att komma åt de djur som är uppstallade utanför laboratorierna. Men de kan ju mycket väl ha något undantag som försöksdjur.

Jag känner mig uppgiven, del 2 liksom. Vi pratar om hur underbar travsporten är där den lilla kan ta upp kampen mot den store, där män och kvinnor tävlar mot varandra på lika villkor och där man kan hålla på från 16-80 års ålder.

Ett konkret tips från en läsare av gårdagens blogg var att ATG kan skjuta in medel rakt i antidopingsarbetet för inte heller spelare vill se dopning. Det tycker jag var en bra poäng.

Vi ska självklart hålla oss inom alla regler hur små eller fjantiga de än kan kännas. Men i stort känns svensk travsports antidopingarbete som en enda jefla stor sila mygg och svälja elefanter-damm.

Jag vet att det fuskas inom svensk travsport. Jag har fått för många detaljerade redogörelser berättade för mig i förtroliga samtal från folk i stallarna. Jag känner för många som jobbar på lab och berättar på middagar vad det beställs för tester på hästar. Jag har haft för många mål inom travet för att inte ha lärt mig en hel del om hur ST’s antidopingarbete funkar. Jag vet för väl hur många medel som inte gå att spåra. Jag har alldeles för bra koll på hur lätt det är att göra vissa saker. Och jag kan dra försvaret för allt redan nu så jag vet exakt hur de ska komma undan.

Där det finns pengar och där det finns möjlighet till framgång finns också incitament till att fuska. Att tro att ingen försöker fuska även inom svensk travsport är ju bara olovligt naivt.

Debatten hamnar hela tiden i två motsättningar: vi måste våga prata vs ingen ska öppna käften utan bevis.

ST öppnade anonym tipssajt. Jag har inte frågat ST om hur många tips de fått på den eller kvalitén på dem. Jag tänker bara gissa det är ungefär detsamma som alla länsstyrelsers problem: runt 75% är ren skit och personvendettor mellan grannar så de tvingas lägga 90% av resurserna på att försöka sålla ut vad som faktiskt är riktigt och inte.

För ingen vill vara den som står för vad den sett, hamnar i en ord mot ord-situation där fuskaren får veta vad som sagts. Man brukar säga att ”ställt utom rimligt tvivel” är 98-99% säkert och ”styrkt”- vad som tillämpas i vanliga tvistemål- ska vara 60-70% sannolikt. I ord mot ord- dvs i ett 50/50-läge- fälls ingen. Kvar står visselblåsaren och är för evigt dömd inom denna lilla, lilla bransch travsporten är och vem fan vill ha något att göra med nån som hittar på bisarr skit om andra?

Jag går upp klockan 05 varje morgon. Sju dagar i veckan. För att jag vill leva ett liv med hästar. Varje dag, 365 dagar om året, har jag åtta hästar att sköta om och träna. ”PdA nästa år?” Undrade Tessa. ”Jag vet inte vem som ska ta hand om mina hästar…”

Ja, jag vill åka till Paris i januari. Och jag vill åka på Elitloppet och öla och äta och tjåla med polarna. Men jag vill också ta hand om mina hästar. Att leja ut dem till nån annan handlar ju inte bara om att hitta ”en” person. Tänk om den inte tvättar Strippans karleder som jag instruerar och hon blir halt i en vecka? Tänk om den inte knäpper av Karamells grimma i nacken utan i spännet varpå Karamell får panik, tror hon gjort något fel och så är ett halvårs arbete med hennes självförtroende för jäves?

Sen jag började träna mina egna hästar har det blivit så tydligt. Jag räknar foderstater, somnar till att fundera på hur jag ska köra jobben optimalt, står och linimentbandagerar och inleder varje dag med att, stel och jävlig klockan 6 på morgonen, stå på huk och linda av bandagen. I somras fick Karamell ont i kroppen av brunst och växtvärk och veterinären ville ställa henne på en kur Metacam. Som en diklofenakkur typ. Det ges i munnen så man behöver inte sticka nån led. Dessutom smakar det gott. En mycket snäll behandling bara för att hjälpa hästen i ett tufft läge i livet. Och jag hade panik. Hästar slabbar och eftersom metacam smakar gott så kan ni ju gissa vad boxgrannen gör när hästarna nosar på varann och grannen hittar lite smaskens i polarens mungipa… Och just metacam ingår i alla dopingprover. Just nu byter Strippan päls plus är avmaskad och det tar lite på henne. Så veterinären tyckte jag skulle ge Gastrogard ett par dagar. Också oral pasta för att magen ska bli glad igen. 96 timmars karens. Gissa vem som stod med det just kl 6 på söndagmorgonen och noggrant noterade på behandlingsjournalen att det gavs just på morgonen- eftersom hästen ska starta på torsdag kväll….

Så här håller jag på. Att Strippan skulle möta en dopad häst i breddlopp på torsdag är väl inte så sannolikt. Men jag VET ju. Att den dagen nån av mina Edel-hö-Arnica-tvål och vatten-av veterinär korrekt behandlade och journalfört-hästar startar i lite större sammanhang än så kommer de tvingas möta hästar som har helt andra grejer i kroppen.

Och det gör mig helt jävla uppgiven.

Jag skriver om mig själv men 99% av trav-Sverige känner att jag skriver om dem. Och det är fanimej för oss ST måste ha ett fungerande antidopningarbete.

Hade jag haft en bra lösning hade jag ringt ST och berättat om den för länge sen. Jag tror vi måste börja inse att överallt där man kan tjäna pengar eller bara nå framgångar kommer fuskare attraheras. Så även svenskar. I Sverige. I vår travsport som på många vis är den vackraste djurhållningen i hela världen.

Det finns folk som fuskar även här.

Jag vill ha högre prispengar, nya läktare och bättre publikfaciliteter, förändrad tävlingskalender och billigare gästboxar.

Fast överställt allt vill jag inte att mina hästar ska bli Per Elofsson när Johan Mühlegg gör sitt ryck.

I åratal har sociala medier engagerat sig i det låga fysiska antalet besökare på travbanorna nuförtiden jämfört med för 20-30-60 år sen. När Coronan slog till med stor kraft gick även tränare ut och var oroliga för att hästägarna skulle tappa intresset när de inte fick se sin häst tävla, och om de fick: inte träffa den och människorna runt den på stallbacken. Nu är alla restriktoner släppta men oron är ändå stor över att publiken uteblir.

Hästägarna åkte dock inte särskilt ofta på trav ens före Coronahelvetet och jag har faktiskt inte sett en enda rapport om att antalet hästägare minskade under alla pandemirestriktioner?

För att kort stilla blodtrycket av den utmanande rubriken: jag som aktiv, det vill säga allmän travsportälskare, tränare, skötare och ägarföreträdare vill definitivt ha publik. Jag vill ha andra människor inför loppet som bryr sig om min hästs chanser, jag vill ha andra människor vid bankanten som också har häst till start att dela de känslor man bara kan känna vid en bankant före en start med och efter loppet vill jag ha andra människor som bryr sig om att fråga hur det gick. Och om, otroligt sällsynt nog, solen, vinden och Jupiters alla månar står rätt så min häst vinner vill jag verkligen ha publik att få välla ut mina känslor inför!

Men jag är inte den typiske travhästägaren. Har heller aldrig varit och kommer aldrig att bli. Att jag skulle ta mina egna personliga drivkrafter och med dem försöka påverka en sport i min önskade riktning vore direkt kontraproduktivt mot sporten jag just skrev mig älska.

Jag växte upp på Örebrotravets läktare. Vid bord nummer 7 på hästägarläktaren precis vid mållinjen. Där var det, vanliga torsdagar, mer folk på plats än vad en lite yngre travbesökare ens upplever på V75-dagar numera. Det fanns ingen ATG live utan för att få se hästen behövde man vara på plats. Man ägde häst ihop med några gubbpolare (ja, på den här tiden var proffstränade-hästägande kvinnor knappt existerande) och man hade hästen på den banan man bodde närmast. De veckoliga besöken på banan innehöll en sväng förbi den tränarens stall. Det var helt enkelt så man fick info om sin häst. Telefoner fanns ju i och för sig även när jag växte upp, men de var fasta och travtränare kör ju som bekant rätt mycket häst om dagarna så i dem svarades det sällan. Mobiltelefoner, mail och sociala medier är ju trots allt en rätt så ung förseelse.

Idag behöver man inte vara på plats för att se sin häst eller få info om den. Jag tror vi i den här diskussionen behöver lägga vår nostalgi åt sidan och se vad denna utveckling istället gett oss för gott.

Man kan idag följa sin häst så otroligt mycket bättre än man kunde för 20 år sen. Det medför också att mängder av människor äger/deläger en häst som är geografiskt placerad på annan ort än sig själv. Skulle vi verkligen backa bandet och ta bort en del sändningar från ATG live skulle vi snarare tappa en jäkla massa hästägare. För de kommer inte komma live istället. Och de kommer inte köpa in sig i en annan häst närmare dem själva.

Men kommer de inte tröttna om de bara ser hästen genom datorn??

Jag har väl sålt en 500 andelar eller nåt sånt de senaste decenniet och typ 30 hästar har passerat min ägo/mitt ägarföreträdande. Utifrån devisen att hästägarna prompt måste komma till hästen för att känna engagemang har jag lagat bufféer för upp till 140 pers i de mest suspekta vrår. Jag har ordnat dubbelsulkyturer, tipspromenader, möten med tränaren, filmat själv i alla möjliga och omöjliga lägen, hyrt in fotografer, friserat unghästar, jagat stallbacksbiljetter till i princip varenda bana i detta land, bokat storsällskap med Tallink Silja till Estland, envist hållit kvar vid Handelsbolagformen trots att det gav mig 20 timmars administrativt merarbete per bolag varje vår i samband med årsmötena bara för jag desperat trodde att jag behövde förmå delägarna att besöka hästen en gång om året i vart fall, hamnat på suspekta bakgator i Tallinn, kört bil i 10 timmar på en dag för att besiktiga ny, potentiell häst, släpat med mig Flocki in på publikplats på två olika banor, flugit till Tallinn och råkat hamna i Riga… Nä men fan. Tro mig jag har kämpat utifrån devisen att hästägarna måste komma till hästen! Och alltid, alltid, alltid har jag uppmuntrat delägarna att ta med en vän. Utifrån devisen att det är så nya hästägare lockas in i vårt förtrollande nät.

Jag tror inte jag fått en enda ny hästägare genom nåt av detta. Däremot är det säkert svaret på varför jag än idag har några trogna hästägarkompisar kvar i nya hästar trots att deras tidigare inte skänkte någon större sportslig lycka. Samtidigt ska vi komma ihåg att jaga andelsägare inte är särskilt smart för sporten. Vi kan verkligen inte ha ett tillräckligt stort hästantal genom att jaga tjugondelsdelägare utan vi behöver fokusera på att få in fler som äger en väsentlig del i en eller några hästar. Samtidigt är det en inkörsport och bara Easy KB managerar runt 650 hästar. Sannolikt finns det därmed säkert 1500 andelsägda travhästar idag och de utgör alltså runt 10% av det totala antalet hästar i landet.

Men det är nog det vi ska minnas. Denna enormt stora grupp människor utgör en mycket liten andel av de totalt ägda hästarna varför det inte är en grupp sporten ska lägga resurser på. Det är upp till oss uppfödare och tränare av dessa hästar att ta hand om dem. Men en certifiering för att få förmedla andelshästar i travsportens namn får ju gärna komma på plats så inte denna stora grupp människor på riktigt tror en proffesionellt tränad travhäst kostar 18-20.000 kronor per månad…

Vad driver då folk till att ändå äga häst idag?

De gillar att följa den genom ATG live och de älskar att få mailrapporter om den! Tack vare detta fantastiska sociala medier-samhälle kan alla delägare alltid få samma info om hästen exakt samtidigt rakt plingandes i telefonen. Detta är den återkommande feedbacken jag får från dem som gillar att äga häst med mig: regelbunden och utförlig info så det känns som om de känner sin häst och vet exakt alla dess egenheter och vem som är dennes bästis. Utförligt förklarande om exakt hur Noir hostade och varenda tankebana kring det förklarad, in i detalj om hur Checken fick sprickor i strålarna av leran och hur hovslagaren skott med silikonsula nu, och återkommande bilder från Karamells vardag som återspeglar hennes enorma begär av närhet med Strippan.

Allt det här kan de få tack vare mailen. Och det är vad dagens svensk uppskattar. Vi lever andra liv idag.

Det tenderar att landa i slutsatsen, och bitvisa direkta anklagelser, att när hästägarna uteblir från starterna betyder det att de är oengagerade. Jag blir direkt förbannad. Mina hästägare är vansinnigt engagerade i sina hästar. Det märker jag i min telefon varenda dag. De delar allt kring hästarna med mig. Men de har även andra liv. De har jobb- annars hade de inte haft råd att deläga en häst. De har familjer, vänner, ett hem att städa och troligtvis även något mer fritidsintresse. De kan helt enkelt inte avsätta 8-10 timmar mitt i allt det för att åka och se sin häst live. Och för vems skull ska de? Ja, jag blir ju glad. Men det ger inte sporten fler hästar. De har det bekvämt i soffan, dricker något gott. Kanske, tack vare tillgängligheten genom ATG live, kan de förmå alla kollegorna på after worken de plikttroget närvarar på avbryta samtalen några minuter för att följa loppet. Den här utvecklingen gör faktiskt att vi får fler tittare. Jag har vänner som sagt de måste ta paus från jobbet prick 14.04 för att kolla ett travlopp. En helt trav-ointresserad syster som bänkade ungarna framför tvn när Charmis startade på V75. Att det går att se på datorn ger oss helt enkelt en mycket större publik än vad vi kan greja live.

Men om vi nu vill ha publik så är fasta dagar för banorna prio 1 att återställa. Folk har liv och rutiner. Ska det finnas en sportmössa att de ska kunna åka live på trav, oavsett om egen häst startar eller ej, måste sporten respektera dem och låta varje bana ha sin dag så de kan få in det i sina vardagliga rutiner. Gjorde för skojs skull ett stickprov på tre banor jag själv symboliserar med fasta dagar avseende 2022. Av Axevallas 42 tävlingsdagar är 27 på en tisdag. Av Färjestads 34 är 23 en måndag. Och av Örebros 32 tävlingsdagar år 2022 är endast 19 på en torsdag.

Här är det första och förhållandevis lätta att åtgärda.

Sen behövs ju ett krafttag kring publikområdena och så vidare så det över huvud taget blir lite trevligt att ägna även vanliga dagar på trav. Det är dock en betydligt dyrare fråga.

Men paniken över att livepubliken uteblir tror jag vi kan ta och chilla lite över. Istället för att utgå från sig själv kan vi faktiskt fråga de som vi vill ska köpa några hästar vad som stoppar dem. Och då kommer inte svaret på frågan vara att de inte åker till Solvalla personligen på onsdagar.

Jag kommer givetvis aldrig gå in på enskilda ärenden men utifrån hur många ärenden inom travet jag ändå haft så sammanställer jag här en lista med saker du som kund eller leverantör kort och gott ska tänka på.

1. Ägare: Betala din träningsavgift.
Annars finns en rättslig väl prövad mall för hur tränaren äger rätt att ta över din häst.

2: Alla: skriv avtal.
Oavsett om du lämnar hästen i träning till annan, köper eller säljer eller ska samäga. Skriv för guds skull ett avtal. Annars kommer allt sluta i en svindyr tvist där en praxis du sannolikt inte känner till kommer avgöra målet.

3. Gör bara dina affärer i Sverige.
Ska du handla från utlandet och det blir något problem med varan- allt från en felkonstruerad hjälm till kontaminerat foder- ska det först utredas i vilket land tvisten ska avgöras och med stöd av vilken lag. Du vill inte driva ett reklamationsärende i Kina med stöd av kinesisk lag. För du har helt enkelt inte råd.

4. Apropå foder…
Köp bara svenskt foder producerat av i huvudsak svenska råvaror och beställ alltid så du har batchnumret. Gör du dessa saker kommer både du och ST relativt enkelt kunna säkerställa kedjan när ST knackar på och berättar att en av dina hästar ertappats med sterioder i kroppen. Japp, det finns sterioder som är fullt tillåtna i exempelvis Nord- och Sydamerika och som tillsätts i vissa grödor där i läkemedelssyfte. Det finns relativt färska foderskandaler i Europa där de råvarorna även hamnat i råvaror som exporterats till Europa.

Vad gäller exempelvis koffein i dopningsprover sker detta uteslutande genom kontaminering i transporter av en råvara som kommer in i en fabrik. Vissa foderråvaror, exempelvis koffein, kommer vanligtvis in i fabriker genom att transporterna med sojabönor inte rengjorts ordentligt innan sojabönorna lastats. Här är inte kedjan lätt att kartlägga då dessa fraktats från Sydamerika. Förutom att jag fördomsfullt tänker påstå att rengöring och egenkontrollprogram av transporter kan vara aningen sämre i Ecuador än vad det är i Sverige.

Och du själv ger blanka fasen i att dricka Coca Cola, kaffe eller äta choklad i närheten av en starthäst. Det finns dopingprover där detta sannolikt är förklaringen till varför hästen fråndöms sin placering och prispengar. Detta är även ett av skälen till att du aldrig någonsin får klappa på en häst på en tävlingsbana utan att först säkerställa med den som är ansvarig för hästen att det är okej. Jag som ansvarig för hästen vill vara helt säker på att ingen som just druckit kaffe ur en mugg med dåligt plastlock ger min starthäst en uppmuntrande klapp på mulen.

5. Ha stenkoll på vad veterinären injicerar i din häst.
Man tar ju sin häst till veterinären för man litar på denne och vill ha dennes hjälp. Men tyvärr måste man som tränare lära sig olika cortisonpreparat och vilken mängd som ändå går ur kroppen inom karensens tid. That’s life som svensk travtränare. Vi behöver inte bara plugga närings- och träningslära, bli sjuksyrror över alla sår och irriterande ögon och handy mens som dyrkar upp igenrostade skruvar på vagnar eller lagar elstängsel. Vi måste också ha en liten kemist i oss.

6. Läs dina avtal och våga ifrågasätta.
Den bristande avtalsviljan inom svensk travsport har inte bara lett till många problem i sig utan även att i det fall det finns avtal så kan de vara helt horribla.

6.1. Köp inte in dig i en häst där det inte framgår exakt vad du betalar för hästen, vad du förväntas betala i träningsavgift och vad som är några sorts ”administrativa avgifter”. Travsporten har haft så många missnöjda kunder genom alla de andelshästkoncept där delägarna, helt utan att förstå det, gett mandat för tredje part att plocka åtskilliga tusenlappar varje månad.

Pris för häst och vad som är vad i månadsavgiften. Det borde inte vara svårt att redovisa för säljaren och de två sakerna måste man kunna fråga som köpare. Om du sen finner din säljare sälja ett så bra koncept så du vill betala den 5000 spänn extra i månaden: varsågoda.

6.2. Acceptera inte nödvändigtvis vare sig försäkringsbolagets eller auktionsförrättarens svar när denne säger du inte har rätt till ersättning. Jag har drivit fall mot två olika försäkringsbolag och i ena fallet drev jag igenom en ändring av deras horribla villkor. Även auktionsfirmor skriver avtal de såklart tror är bra och rättvisa där och då. Liksom alla rättsregler ska sen texten prövas i specifika fall. Det är där och då man kan inse den inte alls nödvändigtvis ska tolkas som den som skrivit den tänkt.

7. Tänk på att utgångspunkten är att Konsumentköplagen gäller när en näringsidkare säljer till en privatperson men inte mellan två företagare.
Vare sig KKL eller KL är skriven för handel med levande djur. En reklamerad cykel går att ställa i ett förråd i några år tills ni tvistat färdigt. En häst måste fodras och omhändertas under tiden. Det här är något många hästjurister lyft på senare år som ett extremt problem men än så länge har vi den gällande rätt vi har. Skriv därför alltid, alltid, alltid avtal om du så bara överlåter en häst som sällskapshäst.

8. Följ bara de sabla avtal du ingått.
Jag tar gärna striden för dig om allt ovan. Men för guds skull: tjafsa inte om skit bara för du inte vill göra det du åtagit dig. Har du lämnat din häst i träning till nån: betala bara din träningsavgift och ta ett samtal med din tränare om du är missnöjd med något eller säg som det är om du hamnar i ekonomiskt trångsmål. Har du betäckt ditt sto med en hingst för överenskomna kostnader vid levande föl: betala då bara när du fått ett föl.

Men. När du får ett avtal i din hand. Det finns väldigt många människor inom travet som har koll på vad som är rimligt, praxis och inte. Be alltid nån läsa igenom avtalet först för hjälp att förstå innebörden.

Jag får, extremt roligt nog🤗, en hel del frågor om man kan bli delägare hos och med mig.

Jag har ju som bekant slutat med andelshästar MEN älskar ju ändå gemenskapen i att äga häst ihop med andra och få dela dennes vardag, bolla tankar och dela glädje och motgångar med. Så alla helt normalschyssta och normalvettiga människor som alltid sätter omtanken om hästen över allt, oavsett förkunskaper om hästar och trav, är välkomna att bli hästägare ihop med mig.🙌

I stallet finns just nu möjlighet att bli delägare i följande hästar.

STARTHÄST: CHECKLIST.

Har inlett med 2-1-3 på sina tre första starter och rekordet 1.16,2/2160. Vill du hänga på en frisk och fräsch starthäst som planeras att starta regelbundet framöver är en andel (1/20) i Checklist genom Easy KB rätt häst. Anmäld till Solvalla 10 oktober.

Pris för en andel fram tills dess, vilken då gäller fr.o.m 1 oktober så du är med på alla kommande starter: 15.000 (momsfritt genom Easy KB).

Kolla ATGs lopparkiv och/eller hör av dig för att komma och hälsa på honom.

ETTÅRING: ELLA VENDIL.

Sto efter Flocki d’Aurcy- Bottnas Baronessa. Ella är en lagom stor och mycket fin modell som rör sig trevligt. Mormor är Steffi Bob vilken i aveln lämnade bl a två miljonärer.
Ingen insats utan del av tävlingsrätten förvärvas mot viss procent på insprungna pengar.

Ella är nu i vagn och körs på rundbanan i princip varje dag. Hör av dig om du vill komma och titta på henne när hon körs.

AVELSHINGST: FLOCKI D’AURCY

Ready Cash-sonen med extremt bra dräktighet och vars avkommor i snitt kostade 73.750 kr på Kriterieauktionen! En andel kostar 30.000 kr (momsfritt genom Easy KB) och berättigar till en årlig fri levande föl-avgift.

Flocki bor hemma hos mig under hösten så bara att höra av dig om du vill komma och hälsa på honom. Ps: medtag morötter.

DRÄKTIGT STO: NORRLANDS SMARAGD

Eller så kanske du verkligen vill hänga med på hela resan och köpa in dig i den kanske speedigaste kallblodsmagen som finns?!🐎💨

Fartvidundet Norrlands Smaragd skadades tyvärr i våras som fyraåring. Hon betäcktes därför med Ängsborken och är beräknad att föla i början av april 2022. Därefter är förhoppningen att den blott fyra år unga Smarrisen kan sättas igång igen och tävla några år innan avkomman tar över.

Pris för 1/20: självkostnadspris vad sto och föl kostat 1 maj 2021 – 30 april 2022 (beräknas till ca 4000 per andel).

Även Smaragd bor hemma hos mig fram tills det är dags för fölning i vår och finns således att hälsa på.

För ett tag sen bloggade jag om att det inte är någon mänsklig rättighet att få köra travlopp och den bloggen fick stor respons. https://linnandersson.org/2021/08/21/stoppa-hysterin-att-vi-maste-bli-fler/ Och något så ovanligt som uteslutande positiv. Sen skrev Dennis Engelbo en krönika i Travronden som även var på det spåret: https://www.travronden.se/asikter/kronika/dennis-engelbo/sa-ska-stortranarna-sluta-ta-fran-de-sma

För skojs skull har jag därför kuckilurat lite på hur en riktig breddsatsning skulle kunna se ut.

Vår bredd i Sverige ska vi vara oerhört rädda om. Vår svenska modell, som jag i bloggen redogjorde för att man valde att gå mot för ungefär 20 år sen när hästantalet började minska, innebär att vi idag har en betydligt bredare sport än vad exempelvis Frankrike och Holland har där man kvarhöll en hårdare sållning av hästar. Det har lett till en elitistisk sport där banor nu får börja lägga ner för det är omöjligt som amatör att hålla på med trav i de länderna. Men i ivern att fokusera på att vi skulle bli fler blev det en hel del för snabba lösningar.

Jag skulle säga att svenskens hästkunskap, globalt sett, är rätt låg. Vi är ett urbaniserat land och de flesta har helt enkelt inget naturligt umgänge med hästar. Här gör ju rid- och travskolor ett oerhört arbete. Men steget från att vara en duktig rid- eller travskoleelev till att kunna tillräckligt för att ha en egen häst är oerhört långt. Samtidigt måste nån gång en häst få vara ens första.

Jag har vissa problem med viss jakt inom svensk travsport. Varför måste vi förtvivlat vara så extremt många? Varför är det sån jakt på unga? För att över huvud taget ha en bredd måste vi ju ha viss kvantitet. Men skulle travsporten må dåligt om 6.000 B-tränare hade två hästar var i snitt istället för 8.000 en var? I ärlighetens namn tar två hästar långt mindre än dubbelt så mycket tid som en. Och tre mindre än 50% mer tid än två. Ja med det räknesättet stod jag plötsligt med 8 och hinner numera inget annat.

Men om vi ändå utgår ifrån att de flesta är både lite bättre matematiker och med bättre självkontroll än mig.

De som slutar köra lopp är inte de som är duktiga på att köra lopp. De som slutar träna häst är inte de som är duktiga på att träna häst. Och de ston som slutar betäckas är inte de bra fölmärrarna. Vore det verkligen så jäkla tokigt om alla delar blev något färre i kvantitet men dubbelt så många hästar per utövare? Kuskarna som sliter och kör 60-70 lopp per år blir några färre men många av den kör drygt 100 lopp istället? B-tränare som faktiskt är så duktiga att deras häst går runt skaffar sig en eller två hästar till och kanske vågar gå ner lite i ordinarie arbetstid?

För detta krävs faktiskt att den här gruppen kan få viss ekonomisk avkastning. I mitt fall måste mitt stall gå runt sig. Men för att kunna betala min egna hyra måste jag jobba med annat. Tänk om åtminstone någon månadshyra kunde komma från de 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan jag lade på stallet…

I år kör vi ca 107 breddloppsdagar av de knappt 900 tävlingsdagarna totalt. Prispengarna i ett breddlopp uppgår till drygt 30.000 per lopp, vilket innebär runt 350.000 per breddloppsdag vilket innebär omkring 37 miljoner totalt på året.
Därtill ska banorna öppnas. Jag har hört runt lite och det verkar i runda slängar kosta ungefär 100.000 att arrangera en spartansk travdag. Dvs, ett absolut minimum av personal och funktionärer och utan att värma upp alla stora spektakel till läktare. Så överslagsräknat kan vi säga att breddloppen kostar sporten runt 50 miljoner per år.

Spelet dessa dagar täcker inte mycket. Tog Eskilstuna 10 augusti och där omsattes det runt 70.000 per lopp och lika mycket på de två streckspelen. Spelomsättningen ligger alltså på under miljonen dessa dagar och av det vet vi att ca 15% går tillbaka till sporten varav ca 35% till prispengar. Så säg grovt räknat att dessa 107 dagar, som kostar 50 miljoner, renderar i spelintäkter om 10.
37 miljoner i prismedel, plus lite uppfödarepremier så säg 40 miljoner då, är ganska exakt 4,5% av de totala prismedlen om 900 miljoner.

Här måste sporten bestämma sig för om den ska satsa på bredden eller ej. I vanlig ordning kommer ingen kasta mer pengar över oss utan det är en omfördelning som krävs. Men kanske går det att spara in lite och samtidigt ge positiva synergieffekter?

1. Skippa spelet dessa dagar. Därmed går det sannolikt att spara in både personal och övriga merkostnader för arrangemangen samtidigt som dessa kuskar slipper vara spelobjekt. Låt Korpen vara Korpen. Det är inte rimligt att helt ny på jobbet ska behöva vara ett spelobjekt.

2. Inför ett divisonssystem så äldre, friska, fräscha och löpglada hästar som sporten sållat ut enkom för de inte längre kan bära tidigare intjänade pengar, kan få gå ner i division. Istället för att sporten febrilt ska försöka få yngre hästar till start och därmed hästar som inte är gjorda för det här kan få sållas ut och de äldre, härliga gamla rävarna kan få ta över istället.

3. Kombinera dessa lopp med utbildning. Vid X antal förseelser: inför och ålägg provlopp som utbildning. Det kan inte vara ett vansinnigt merarbete att dokumentera vilka kuskar som kör i provloppen och ha en enda måldomare där som efteråt kan gå igenom loppet på film och förklara vilka eventuella fel kusken gjorde. Utbildning. Att bara få veta att man gjort fel utvecklar inte. Jag lär mig liksom inte volta bättre bara för nån skriker på mig: jag behöver att någon förklarar exakt vad jag ska göra istället.

4. Slopa eller i vart fall sänk straffen för fel som inte allvarligt påverkar andras säkerhet. Tjuvstarter må vara ett gissel tidsmässigt och sjävklart gynnas inte övriga hästar av omstarter. Men det är i sammantaget en rätt harmlös förseelse. 900 spänn i böter för en breddloppskusk, dvs en person som sannolikt inte bedriver kuskeriet i firma utan får betala det med sin skattade lön, är inte rimligt.

5. Återinför avstängning istället för böter. Jag är inte helt hundra på turerna kring detta, men för de flesta breddloppskuskar är det avsevärt lindrigare att bli avstängd i några veckor än att betala 1500 spänn i böter.

6. Utveckla projekt som ”Till start”. Erbjud hjälp till amatörer med allt från balansering till foderrådgivning. Utveckla gärna genom att lägga till en veterinär som kan bistå att berätta om det tros vara veterinärt på hästen. Betydligt bättre man får veta utanför banan att den där hästen riskerar att bli utkörd i en provstart än att den faktiskt blir det. Och lite apropå det här med djurskydd…

7. Möjliggör för proffstränare att få agera rådgivare. Möjliggör för A-tränare att låta B-tränare få göra egna lösningar att hästen exempelvis står hos proffstränaren men amatören är ansvarig. Men att A-tränaren bistår med sin kunskap och kan sätta ner foten om exempelvis utfodringen är under all kritik. Det blir en hjälp för dem som behöver och stärker hästhälsan.

8. Inför prövotid för licenser. Precis som A-licensen ska följas upp efter två år borde alla licensinnehavare följas upp. Hur många startförbud har tränaren ådömts? Hur många drivningsförseelser, snäva körningar eller andra grava loppförseelser har kusken ådömts? Klargör en mall för ungefär vad som är acceptabelt. Det är inga problem alls att ha tuffare regler. Så länge de kompletteras med hjälp till bättring.

9. Förändra monténs fystester. De fick massor av ryttare att sluta men ändå ser vi dagligen ryttare som hänger över mankarna och är tröttare än hästarna över mållinjen. Ta hjälp av de otroligt duktiga ryttare vi har i landet och förändra testerna. Varför inte använda Monté Pyton?

10. Höj prispengarna för tvåan och trean i breddlopp och vardagslopp. Ja, älskade spelare som gör att jag har prismedel att köra om alls: jag vet att ni tycker det är spel-osäkerhet. Men jag lovar er att jag så förtvivlat gärna vill vinna att jag hellre vinner och får 20.000 än blir tvåa om jag så får 25.000 för det.
Ska fler ur bredden kunna få lite avkastning måste prispengarna närmast bakom vinnaren upp.

Avslutningsvis: sätt hästhälsan främst och tulla aldrig, aldrig någonsin på det. Travsportens största utmaning gentemot allmänheten är att försvara drivningar och synen av hästar som kommer i mål långt efter fältet. Allmänheten tycker synd om våra hästar av dessa skäl. Hur mycket vi än måste förenkla för fler människor att komma in och bli en del av vår underbara sport: kompromissa aldrig någonsin med att drivningar ska vara vårdade och att ålägga uppenbart ej tävlingsmässiga hästar med startförbud plus friskintyg.

Läs mer10-lista på hur vi stärker bredden

En helt osannolik kväll för mig med mina fyra hästar i träning väntar imorgon, torsdag 9 september. Men alla tre varmbloden ska starta samma kväll! Det är bara breddlopp hemma på Örebro men samtliga går inom streckspel så levererar här info. I och med att det är breddlopp är ju hästarna även svårbedömda och två comebackar efter lång frånvaro så hoppas denna info motiverar någon att spela (på eller emot dem spelar ingen roll😜) så ATG kan leverera några extra pesetas till oss aktiva nästa år.

Lopp 4: Timotejs Karamell.
Stallets bästa häst och jag hade länge förhoppningar om att vi skulle starta i lite andra lopp än breddlopp i september… Men hon är stor och gänglig och på vissa vis lite omogen. Nu siktar vi på att ge henne några goda upplevelser och rutin under hösten. Sen längtar jag redan efter att få se henne på banan med en riktigt rejäl vinterträning i kroppen…

Jag testade henne med aluminium päron fram i provlopp förra lördagen och det föll väl ut. Film nedan från provstart respektive när hon får fritt från rygg ledaren och sticker undan över upploppet i runt 1.12-fart. Så ny balans- i övrigt inga ändringar.

Ska gå i ryggar nu och vi förstod att spåret skulle bli ungefär det här. Sitter hon i ryggar och anständigt på det 3-400 kvar blir hon tuff att stå emot. Men man ska ju få det loppet också…

Lopp 8: Checklist.
Fick i vintras en harhas som först gjorde honom väldigt dum så han ålades två kval och sen behövde han vila helt i 2,5 månader. Genomförde sitt andra kval den 26 juli på ett mycket trivsamt vis och har sen ätit och tränat på rejält. Känns toppfin och testade bilen i provlopp för 15 dagar sen. Gick då en låg 16-tid/1609 meter för morsan herself då utan att pressas. Lättas lite runt om och öronen öppnas från bomull och huva med gummiöron i kvalen till bara bomull och mössa. Säkerhetsvagnen i kvalen byts även mot vanlig sulky. Han kommer även få en lång checkrem på sig. Allt detta givetvis testat i jobb.

Hoppas på att han kan ta sig till ledningen och väl där tror jag han går en låg 17-tid. Kvällens bästa chans.

Lopp 10: Poledancer.
Min älskade Strippan halsopererades för fyra månader sen men det verkar tyvärr inte ha blivit helt bra. Har tränat på länge och väl men inte så tufft då hon, som jag tycker mig ha sett tidigare på halshästar, fått lite svårt att hålla sig fräsch efteråt. Har vunnit två provlopp, ett bakifrån och ett från spets, lekande lätt på 22-tider med morsan i jollen. Film nedan när hon brisade undan från spets. Men huruvida det fanns 100 meter sparat är ju högst oklart. Jag antar banprogrammet tippat henne på intrycken i provloppen men vill verkligen betona att hästen tyvärr ännu inte verkar ha full lufttillförsel så det är tyvärr inte alls säkert hon levererar när hon ska maxansträngas.

Skor runt om och ryckhuva med rycktussar under. Känslan är att hon trivs klart bäst i spets och hon är naturligt rask iväg. Hoppas och tror hon sitter där och sen får vi helt enkelt se vad för skick hon är i. Typisk outsider men vill varna för att hon bara kan vara skitdålig. Har faktiskt aldrig startat en så dåligt tränad häst för jag har haft fullt sjå att hålla henne vid liv. Jag kan helt enkelt inte värdera henne.

Preliminära värmningstider
Karamell värms långsamt på skogen och kort på banan före lopp 1.

Checklist värms på banan efter lopp 5.

Poledancer kommer inte att värmas på banan då hon blir vass där och det sista man vill med en halsopererad häst är att den ska kväva sig. Det är dock en häst som alltid tar sig samman bland andra hästar så inte så mycket att se. Hon ser fin ut även om hon sen är skitusel.