linnanderssonblog

Proppengate fyller snart ett helt år. Det är dock knappast något vi saluterar utan skadan denna långdragna process orsakat travsporten börjar bli värre än det som faktiskt hänt.

Ärendet mot Daniel Redén, i egenskap av hästens tränare, skulle ha avverkats i STAD för närmare ett halvår sen. Vid detta laget borde det redan varit dömt och klart även i Överdomstolen (dit det med all sannolikhet överklagas då någon av parterna lär bli missnöjd med STADs beslut). Så är det icke utan det senaste halvåret har handlat om att Redéns advokat anser ST undanhållit delar av utredningen. I veckan kom då beskedet att STADs ordförande och vice ordförande avgår efter att de i ett öppet brev anför att ST brutit mot allvarliga rättsprinciper. Ett brev som STs styrelse raskt svarar något sorts blaha på.

Precis som STADs avgående ordföringar anför har Högsta Domstolen tillerkänt travsporten ett eget rättsväsende. Så är det inom alla organiserade idrotter och sporter. Fotbollens disciplinärenden avhandlas inte av en allmän domstol och så vidare. Det här omfattas av rättsområdet ”Idrottsjuridik”. Det är ingen formell gren inom rättsvetenskapen utan har växt fram genom diverse praxis. Logiskt och glasklart.

Men för att tillerkännas ett eget rättsystem måste vissa krav uppfyllas. De avgående ordföringarna hänvisar till att Högsta Domstolens i dom den 9 juli 2001, mål T 1236-99 (NJA 2001 s. 511), godkänt travsportens system med egna ”domstolar” så länge det uppfyller grundläggande rättssäkerhetskrav och garanterar en rättvis rättegång. De är tveksamma till om HD skulle anse att detta uppnås vid en genomlysning i dag.

Idag kan person som döms av travsportens egna rättsväsende överklaga till allmän domstol på två grunder. Formellt fel innebär att man anser ST hanterat ärendet fel i enlighet med sina egna rättsprinciper. Det vill säga exempelvis, fel person/instans har fattat beslut den inte är behörig för.
En materiell prövning av beslutet avgör frågan huruvida beslutet som tagits är det korrekta med hänsyn till normerna som reglerar detta.

Utifrån att ST medgett ST efter eget tycke och smak ”sållat” i utredningsmaterialet torde redan här kraven för ”formellt fel” vara uppfyllda.

Detta är så vansinnigt obegåvat gjort att det fullständigt saknar motstycke. Men värre blir det.

I svensk grundlag (Regeringsformen) fastslås att domstolarna ska vara självständiga. Ingen ska kunna påverka hur en domstol dömer. Den allra viktigaste principen i ett rättssamhälle och precis som ordföringarna anför är rätten till en rättvis rättsprocess internationellt reglerad som en mänsklig rättighet.

Någon måste ju dock tillsätta alla.
Inom det allmänna rättsväsendet har man löst det som så att ingen domare i princip kan sparkas. Det måste till ett rätt så allvarligt brott begånget för att en domare ska anses olämplig och kunna skiljas från sitt uppdrag. Detta för att säkerställa deras oberoende.

Bara här visar STAD på den allvarliga bristen i att det är STs styrelse som tillsätter, och således även avsätter, STAD. Här finns ett horribelt formellt fel.

Med denna tråkiga formalia utredd ska jag då tycka lite kring vad som här hänt.
Det framstår ju helt klart som att ST gjort lite som man känt för i en hel del delar. ST har inte tyckt de behövt lämna ut hela utredningen till motparten. ST tycker sig ha rätt att maila STADs ledamöter på sådant vis att de båda ordföringarna avgår då de upplever att ST försöker påverka deras process och ha lite egna samtal med domarna utan motpartens vetskap. ST tycker tydligen även att de har rätt att anföra att Redén hade vetskap om att Propulsion nervsnittats genom att hänvisa till Redéns sökningar på hästen på Pathway. Dock råkade nån liten Sigvard Marjasin-reinkarnation (förlåt, men jag är Örebroare: den liknelsen kommer av sig självt i såna här lägen) klippa bort Redéns första sökning, gjorde i maj, så det hela ser lite värre ut än vad det är.

Alltså det är så urbota stenkorkat att jag inte kan tro det är sant? Om man nu vill klippa och klistra lite så det styrker ens tes: hur i helskotta kan man välja att klippa bort en av Redéns egna sökningar? Det absolut enklaste han själv kan ta fram. Eftersom ST här varit så uppenbart hjärndöda blir ju faktiskt de plötsligt uppeldade delarna av utredningen vansinnigt intressant. Vad är det som finns där?

Svaret till de avgående ordföringarna är undertecknat hela styrelsen. Allt det här har alltså skett på direkt uppdrag av styrelsen. Eller ja. Jag tänker drista mig till att de flesta i styrelsen mest åkt med. Det är ordförande med stöd av ett par stycken som kört igenom det här. Sen har en vd stort eget ansvar och att en vd accepterar att agera så här är lika anmärkningsvärt det.

Det tragiska, och skälet till att jag inte riktigt orkar engagera mig, är att det här är sådan skandal av episka mått mätt: men inte ett skit kommer att ske.

STs organisation har under lång tid byggts upp på frivilligt föreningsengagemang. I en sport fylld av enbart praktiker så extremt få ens orkar läsa en blogg som denna besitts stolarna på STs fullmäktige av personer som inte riktigt förstår hur makabert såväl tillsättningen av STAD som STs styrelses agerande är. I en sport som är större än lilla travsporten hade STs styrelseordförande varit avsatt för länge sen och med i det avskedet hade vd åkt.

Men överlag förstår inte STs fullmäktige allvaret i det här utan man kommer, på grund av ren inkompetens, svälja det bajs STs styrelse ger dem.

Back to basic då om delar av STs styrelse och ledning är direkt korrupta och har stora idolplanscher av Putin över matsalsbordet eller bara är inkompetenta?
Jag skulle tro det är en blandning. I brist på kompetent fullmäktige har STs styrelse och ledning genom åren kunnat göra lite som de vill. Man gör lite som man tycker och tänker, kör sitt race och jag skulle mest tro att den uppenbara avsaknaden av rutiner i utredningar mest beror på lättja. Det är ju trots enklare att bara göra lite som man tycker och känner från fall till fall än följa en formell mall och genomlida massor av sjukt trist formalia. Tyvärr attraherar just såna organisationer också korrupta människor så det har byggt upp sig långsamt och väl. I fullmäktige, inom olika beslutade organ och på STs styrelse och ledning.

Just därför är det fasen uppfriskande att Redén företräds av Sveriges kanske vassaste advokat på att tråckla ur sina klienter ur de mest kniviga situationer. Oavsett om de tas med otillåten medicinering på bar gärning eller förefaller ha sol-och-vårat till sig ett testamente. Arvenberg kommer inte ge sig förrän varenda lilla ord i det här är nagelfarit. Det är ett uppfriskande wake up-call ST får.

Min åsikt om Proppengate är alltjämt att alla har rätt till en rättvis bedömning. Att hästen nervsnittats och därigenom aldrig varit startberättigad, varför resultaten korrigerats och hästen nekats avelsgodkännande, är uppenbart. Men Redén som tränare ska ha en rättsprocess som är värdig en rättstat.

Näthat och hot

Eftersom jag numera bloggar så himla sällan (det är helt enkelt roligare att träna häst) och det ändå är helg avslutas denna långa blogg med ett helt annat ämne.

Jag har ingen aning om vad Stefan Persson och André Eklundh utsattes för vad för sorts hat, eller kanske till och med hot, på twitter. Jag har nog rensat för bra i mitt egna flöde för att se sånt och ingen har heller skickat det till mig. Oavsett är det fan inte okej.

Sen hände dock något betydligt värre. Så allvarligt att infon är mycket knapphändig. Men en nära anhörig till en travkusk har mottagit sms som innefattade mordhot och hade anknytning till kuskens yrkesutövning. Det här är givetvis på en nivå att det är en fråga för polis och åklagare och inget som travsporten själv behöver ta ställning emot.

Jag jobbar ju som jurist så mitt liv handlar till stor del om att hantera folks problem som är så stora att de väljer att betala mig 800 exklusive moms per timme för det. Människor är olika och alla har rätt att känna att olika saker kan vara jobbiga. Mina klienter har ju dock problem av rätt så rejäl karaktär. Det ger mig väldeliga perspektiv på min egna tillvaro. Ibland säger folk att jag verkar vara en stark person. Nix, tror jag är rätt vek faktiskt. Dock har jag perspektiv. För jag sätter mig varenda dag in i problem som innebär att vad fan är nån dåres bullshitkommentar på Facebook att hetsa upp sig för?

I mitt flöde den senaste veckan hade jag ju tänkt i min enfald att nu kanske vi kan få lite perspektiv på saker? Att random fyllo skriver ”vilken dålig styrning kusken X gjorde” är inte näthat. Det är ett random fyllo som har brist på vänner att säga så i soffan till och därför skriver det på Facebook. Att random dåre som uppenbarligen har noll koll på trav och skriver kritik baserat på att personen uppenbarligen inte förstått att den spelat på en häst må vi övriga på sociala medier stå upp emot. Men fixar man inte som kusk att en sport som omsätter sisådär 15 miljarder på spelet vilket leder till att kuskarnas kunder är villiga att pumpa in cirkus tre miljarder årligen så de har några hästar att köra alls så har man nog helt enkelt inte psyket att vara travkusk. Och klarar inte jag, som ägare, tränare och skötare, att spelare öppet diskuterar min hästs uppgift på förhand och diskuterar huruvida den motsvarade deras förväntningar i efterhand, får jag helt enkelt börja med kaninhoppningen istället.

Vi måste skilja på hat, hot och vad som bara är fullt självklart att folk måste få göra. Varje människa har rätt att tycka att vad den vill är jobbigt. Men sluta skrik efter vargen, jämför någon lite bullshitkommentar i en travgrupp på Facebook med verkligt hat och hot. Det är att profitera på andras verkliga olycka för att få uppmärksamhet själva samtidigt som ni är vansinnigt oförskämda mot dem som utstått verkligt hat eller hot. Ni förstör hela debatten.

Det har känts otroligt långsökt för mig. Jag var ju bara en andelsägare som råkade få mig ett härligt sto som jag sen själv ville betäcka för vad skulle jag annars göra med henne efter tävlingskarriären?

Men livet ville mig som så att jag förra vintern skulle komma att bli majoritetsägare i en helt fantastisk svart hingst. När många tiotals, varav några av landets bästa travhästuppfödare, trodde på honom så gjorde jag detsamma. Jag bestämde mig för att köpa ett riktigt bra fölsto. Hajpen Love You-ston på Ready Cash-söner var här och jag föll för den. Jag ville ha mig ett Love You-sto och ska man sälja avkomman måste mödernet vara lite bättre än bra. Ring My Bell, ur fantastiska Armbro Regina och Armbro Flights möderne, blev mitt val och lyckan var stor när hon klev av transporten och visade sig vara den fasen exteriört snyggaste hästen jag har. Dräktig blev hon omgående och sen följde 11 månader av ”måtte nu detta bli en hingst av någon annan färg än fux!🙏” Det vore väl själva fan om just den jag ska sälja blir min så hett efterlängtade röda märr.😂

Så när Anne-Sophie ringde strax efter 8.00 i morse och berättade att de just dragit ut en stor, svart hingst blev det ett redigt illtjut i luren. 24 dagar över tiden var det en välbakad krabat och jag är otroligt tacksam över Gockstas fökövervakning och att Ann-Sophie och Sandra var där och hjälpte till. Ganska prick 75 minuter ung stod han där när jag kom. På långa, rangliga ben ätandes sin råmjölk.❤️

Han har samma busiga uppsyn som alla mini-Flockisar och jag litar på Anne-Sophies 30-åriga erfarenhet när hon säger att detta kommer att bli en elegant herre. Så namnet är redan bestämt.

Druvan Pinotage är en korsning mellan den robusta Cinsault och den eleganta Pinot Noir- båda druvorna vanliga i Frankrike. Pinotage anses svårodlad och kan komma i en mängd olika karaktärer. Sorgligt nog finns ingen riktigt bra på Systembolaget nu. Under min tid på krogen fick jag dock förmånen att jobba med ett antal och i mitt vinställ finns ett exemplar av den bästa Pinotage jag någonsin druckit. Så vad passar bättre som namn på en högrest spjuver med både urstarke Love You och speedkulan Ready Cash i blodet än att förära den med namnet på en fantastisk Pinotage?!

Nu ska jag åka hem och dricka upp den där champagnen jag kastade mig in på Bolaget på vägen hem från Gocksta för att köpa och som fått stå på stallgången och kyla sig under eftermiddagen.🍾

Tack för Ditt fina föl, Bell, och välkommen till världen, Pinotage!❤️ Det är mycket som ännu kan hända innan Pinotage faktiskt står i en auktionsring nästa år. Men än så länge har det gått över allt jag ens vågat drömma om!🙏

Nej, jag vet inte. Men jag vet att jag verkligen inte vet. Men att jag skulle behöva göra det.

Skulle starta ”Strippan” (Poledancer) idag. Min alldeles egna häst. Mattes tjej. Hon som får mitt hjärta att smälta. Hon som jag köpte med en benhård inställning att ”är det en skithäst så gör du dig av med henne. Direkt.” Och hon som Elin likt förbannat hittade Linn, 39, storbölandes i manen på och bara tjöt ”jag vill inte hon ska vara en skithäst för jag tycker ju så mycket om henne!!!!”

Japp. Hon skulle debutera för mig idag. Jag skriver det pinsamma stycket ovan för ni ska fatta det handlar om mitt hjärta alltså.

Redan i veckan kom hoten om tjällossning. Eftersom jag har Strippy på banan är jag där varje dag och har pratat med både tränare där och banskötarna. Både igår och i morse stod banskötarna helt lugnt och trodde banan skulle inneha bra fäste- om än kladdigt såklart. Men definitivt inte att det skulle hinna börja släppa nån tjäle. Så jag chillade och bestämde att jag skulle ta det som det kom. Eftersom hon skulle starta i sista loppet kände jag liksom att det skulle kunna hinna svänga åt alla möjliga håll.

Under lopp 2, vilket trots allt 8 av 12 ekipage genomförde, stod jag med en tränare som sa ”det var mycket värre på Mantorp igår.” På min andra sidan stod en tränare som hade startat en häst i lopp 1 och sa ”idag är skaderisken hög på äldre hästar som haft lite känningar.” Sammantaget blev jag knappast klokare liksom.

Parodin inför lopp 3 avverkades i fikarummet inmundigandes stora mängder hallonpaj. Min kusk körde i loppet och jag bestämde mig för att söka upp honom efteråt för att fråga om hans åsikt. Det var minst en timme kvar tills jag ens skulle börja sela för värmning så jag tryckte lugnt min paj och sa att ”fortsätter det skjuta på det så kommer inte mitt lopp gå förrän klockan 21 och det hunnit frysa på igen!” Meningen efter konstaterade jag att ”fy fan om jag varit spelare och lagt pengar på att spela på det här. Jävlars vad jag hade velat att de bara ställt in eländet så jag hade fått tillbaka min insats.”

Det verkade också, utifrån inläggen på sociala medier att döma, vara många spelares åsikt. Dock under förevändning att de skulle bli djurens riddare och hätskt klargöra att de som över huvud taget tänkte tanken att starta idag inte brydde sig om sitt djur.

Och här går det liksom helt åt helvete va.

Mina ägda/delägda/företrädda hästar har väl gjort en 200 starter de senaste 7 åren och det enbart för A-tränare. Flera olika A-tränare. För ett gäng år sen hade jag häst till start på Solvalla i ett av V86:s sista avdelningar en onsdag i februari. Banan blev sämre och sämre och till slut sköt de på just min hästs lopp och kuskarna begav sig ut på banan. Synen när landets kuskelit sen sprang runt och ställde ut koner för att förhindra körning på innerspåret i sista sväng var ju obetalbar. När min kusk, tillika hästens tränare, kom tillbaka sa jag ”om det är hål i banan stryker vi väl…?” ”Nej, nej, nu har vi ju stängt av innerspåret så nu är det lugnt!” Sa han, tog tömmarna, körde ut och genomförde loppet. Rätt eller fel? Tja, hästen gjorde många starter under flera år till efter det där.

Några år senare kom en annan kusk, tillika hästens tränare, in efter att ha värmt på en helt annan bana men även det en dag i februari månad. ”Det här kan vara den sämsta jävla bana jag kört på i hela mitt liv!” ”Är det skaderisk- i så fall stryker vi väl..?!” Sa jag. ”Äsch, den är nog mer ’dålig’ än ’farlig.” Sa tränaren, körde ut till loppet och vann. Och hästen tävlade vidare även efter det.

I fjol valde en tredje tränare att starta en glasbit till häst på betongbanor. Hon blev så halt så hon togs till avel på våren.

Tre tränare. Samma beslut. Helt olika utfall. Det är inte enkelt.

Idag hann jag aldrig söka upp min kusk utan han ringde mig efter lopp 3 och sa ”jag kör inte ut på den banan igen- den är livsfarlig.” Det avgjorde för mig och jag tog vojlocken och körde upp till inskrivningen och strök direkt. Samtidigt stod några kuskar på banan och beslöt sedermera att avbryta tävlingarna. Exakt i samma stund cirkulerade flera av landets bästa kuskar på stallbacken. Redo att köra ut till lopp. Jag frågade en kusk utanför inskrivningen ”skiter vi i det här nu?” Det tyckte han inte. En annan kusk hade börjat ta av sig dressen.

Det råder liksom inte ens samsyn bland landets kuskelit eller bland landets mest meriterade tränare. Det är helt enkelt inte så jävla enkelt som de rasande spelarna med sina stensäkra svar på sociala medier vill få det till. Däremot förstår jag verkligen deras frustration.

Vi lever liksom i det landet vi gör och med det klimat vi gör. Det här riskerar att hända under en ganska ansenlig del av årets 12 månader i och med att vi kör trav över hela vårt avlånga land hela året. Även om jag själv spelar på trav så definerar jag mig långt mer som ”hästägare” än som ”spelare”. Jag tycker dock väldigt mycket om alla dem som spelar på trav i och med att jag inte skulle kunna lägga så ohyggligt mycket pengar på mina hästar om inte deras spelöverskott blev prismedel. Därför behöver vi ta tag i det.

För några år sen ingick jag i en arbetsgrupp som skulle försöka den gordiska knuten om utrustningsinfo. Jag tror det vore bra om vi kan göra ett liknande krafttag här. Upp med alla perspektiv på bordet. Vänd och vrid på kostnader och intäkter kontra goodwill och badwill för ATG. Vem ska betala hästägarnas kostnader för att ha transporterat dit sina hästar? Ska de som vill erbjudas att köra loppen ändå men spelarna äger rätt att makulera alla sina spel? Jag vet inte. Jag vet bara att det bevisligen är skitsvårt men en fråga som kommer att fortsätta komma gång på gång på gång… Jag skulle önska att tränare, veterinärer och spelare satte sig ner med representerar för spelbolag och representanter från banorna och kastade upp alla perspektiv på bordet för att försöka hitta någon sorts lämplig hållning framgent. För vi kan inte ha det så här. Och vi kommer som sagt ha det.

Ett år där ingenting började som det sen blev och därtill definitivt inte slutade. Jag tog mig ett glas vin häromdagen och det kom fasen en liten tår. Inte av sorg utan tvärtom. Det här slutar ju faktiskt väldigt bra. Hur blev det så här?

Året inleddes i största dur och det kändes som jag var rätt bestämd över att denna inslagna väg var hur jag skulle leva och utvecklas nu. Under åtta år hade jag sakta byggt upp en stabil grund med ett andelshästkoncept och kände att jag hittat ett hållbart koncept med regelbunden rekrytering av hästägare till sporten, fokus på att välja medelstora tränare med bra organisationer men utan storstallindustrin. Ett nätverk av hingsthållare, uppfödare och tränare så det fanns grund för att stadigt säkerställa att andelsägarna alltid hade nya potentiella hästar att köpa men även en långsiktighet så varje häst säkrades trygghet genom hela livskedjan. Glädje och delaktighet för varje delägare men ändå ett koncept som gav trygghet för alla i och med att det gick att styra. 

Jag hade sakta men säkert byggt upp trygghet för alla i alla led. Utom för mig själv. Jag var nämligen så trygg med att om jag bara gjorde mitt och alltid var ärlig, rakryggad, positiv, alltid gjorde lite mer än överenskommet och tillgänglig så skulle ju folk bara prata med mig om det var nåt… 

År 2020 åkte jag dock på en smäll som jag aldrig någonsin skulle kunnat föreställa mig skulle ske och det jag under 8 år byggt upp raderas. Jag tröttnade aldrig på hästar och trav. Men att viga livet åt att rekrytera hästägare åt travsporten och hjälpa människor från stadiet att de bara sett en häst på tv till att ha så mycket hästkunskap att de inte bara blev bra hästägare utan även tyckte det var roligare för de skulle ges möjlighet att lära sig allt de ville om hästar och trav försvann omedelbart. 

Som alla vuxna människor hade dock mitt liv gått åt helvete förr och eftersom var och ens liv ligger helt och hållet i ens egna händer var det bara att ta sig en funderare på hur jag istället ville leva. Och sju månader senare kan jag ändå se tillbaka på mig själv och känna viss stolthet över mig själv: under Elitloppet satt jag med några av mina närmaste vänner och kände att jag mådde så dåligt att jag trodde jag skulle behöva söka professionell hjälp. Jag sov inte, åt inte och såg bara hur allt jag arbetat upp under 8 år, och ådragit mig en kvarts miljon i studieskulder för, var borta. Efter Elitloppsfinalen åkte jag inte ens hem utan körde raka vägen till en tingsrätt i Mellansverige och vann en knockout-seger åt en klient. När jag summerar året tvingar jag ändå mig att själv att ta med mig den situationen: en är starkare än en tror. Och en fixar fanimej allt en bestämmer sig för att fixa. 

Sen tog sommaren några vändningar till och plötsligt stod jag på Gocksta och Anne-Sophie som i princip skickade med mig Batting hem. Det blev startskottet för en höst jag aldrig i mitt liv, hur mycket champagne jag än hade tryckt i mig vid nyår, hade kunnat föreställa mig. Året slutar nu med fyra hästar i Stall 17 på Örebrotravet och det är visst travtränare jag gett mig den på att bli. Lite i vart fall. Har lovat bokföraren att fortsätta jobba med saker som faktiskt inbringar pengar på kvällar och helger också…

Livet och dess outgrundliga vägar. I vanlig ordning är det bara att förhålla sig till det som sker och göra det bästa av det. Hästar och trav släpper jag aldrig (även om jag emellanåt gör slut med travsporten, men några glas vin och en megachat senare så inser jag att ett äktenskap bygger på ”i nöd eller lust”). 

Men nu är det på mina villkor. En har noll och inget för att lägga ner sitt hjärta och själ, och dessutom betala för det, för andra helt utan att även säkra upp sina egna ens grundläggande rättigheter: det går verkligen inte att räkna med att de uppskattar det. Jag vägrar helt enkelt jobba gratis längre: ersätt mig för min tid och mitt engagemang eller gör jobbet själv. Aldrig någonsin mer jag ens kommer tillåta att det ens är möjligt någon kan orsaka att jag sitter som en fullständig åskådare till mitt egna liv och ens har gjort möjligt för nån att förstöra allt jag själv arbetat upp med mina egna bara händer. Aldrig mer att jag själv kommer möjliggöra för någon att blåsa mig på något jag själv arbetat upp eller pengar jag jobbat ihop. 

Så trots dessa avgrundsdjupa hål under året så entrar jag 2021 med massor av hopp. 
🔹I runt 70 stons magar ligger Flocki-bebisar och väntar på att det ska bli vår. 
🔹I utedriftar knallar det runt 34 föl som inväntar sommaren så de kan gå in i träning hos tränare och ta sina första steg mot att bli travhästar. 
🔹Ett av dessa föl är mitt och heter Noir de Noir. 
🔹På Gocksta står en svart hingst jag äger 65% i. Han kommer bli min pensionsförsäkring eller min skuldsanering. Jag vägrar låta honom bli det sistnämnda. Flockis första kull visar att han är mycket lovande i aveln. Det är upp till mig att stoägarna ger honom chansen att visa att han är lika bra som jag tror. 
🔹40 betäckningsrätter i Flocki är sålda och dessa 40 stoägare är av sådan kvalitet att han årligen är garanterad minst 40 bra ston. 
🔹På Gocksta vaggar även Charmis, Bell och Silver runt med sina tjocka magar. Bell och Silver är hyperintressanta i aveln och genom Noir visar Charmis att hon nog inte är helt uppgiven i aveln heller…
🔹Hemma hos Emilia Leo vintertränar det kanske, med objektiva mått mätt, intressantaste fyraåriga kallblodsstoet. 
🔹Hemma hos Rickard Svanstedt preppas ett extremt fint treårigt sto för sin debut. 

Och i stall 17 på Örebrotravet står:
🔹Astas Illbatting och hoppas på att veterinären idag hittade och lagade felet som gjort att denna starka, raska och extremt löpvillige kille inte fått med sig höger bak. 
🔹Poledancer som möljat 30-35 hela hösten och om någon månad ska visa om hon vill tävla eller åka till Gocksta. 
🔹Rob Dyrdek som är i sista fasen efter sin gaffelbandskada och under vintern åker tillbaka till Bjertorp för att preppas för ett nytt år på tävlingsbanan. 
🔹Checklist som ska få lite mer tid för att bygga upp sig och sen förhoppningsvis bli en jätterolig starthäst för mig och ett underbart härligt ägargäng. 

Tiden med ”regelrätta” andelshästar är helt över- men trots allt så gav mig de åtta åren och hundratals delägare jag delat glädje och sorg med mig så mycket. Många av dessa människor är med mig in på denna nya stig. För det är faktiskt roligare att dela sin glädje och sorg med andra. När jag på kvällarna skriver långa mail till Robbans och Checkens delägare, eller ett alster till Anne-Sophie, så kommer en liten, liten sorg över att ingen bara väntar på plinget att få höra om Strippans dag…. Jag älskar ju verkligen att få deläga häst ihop med andra. Jag hoppas jag kommer fortsätta göra det men med största omsorg kring vilka de är. Som vi har det nu. Hösten har inte varit en dans på rosor för något av gängen. Men inte en enda gång har jag gått och lagt mig med magknip för att jag får mail om kupper och omröstningar bakom min rygg eller långa mail med fullständigt orimliga förväntningar. Trav är kul igen. Att vara i stallet är kul igen. Att slita fullständigt arslet av sig i ur och skur är kul igen. Att jag till slut kom hit igen kunde jag aldrig tro under detta år av berg-och-dalbana. Jag nämner ingen vid namn utan konstaterar att alla som på något vis är en del i mitt hästliv idag kan ta åt sig!

Jag tänker göra mitt absolut bästa i varje del i allt jag åtagit mig oavsett om det är en klient, en avelshingst eller tävlingshäst jag åtagit mig att managera eller om det är en häst jag åtagit mig att träna och sköta själv. Det är det enda nyårslöfte jag kan eller kommer att ge. Jag gör mitt absolut bästa i allt jag har ett ansvar för. Vart sen livet leder mig och vad andra människor gör kan jag inte påverka. Jag gör mitt. Och jag ämnar ha jävligt kul när jag gör det. 
Avslutningsvis behöver jag i år, extra mycket, skänka ett stort hjärta till mina vänner, min syster med familj och pappa och Frida. Ni vet vilka ni är, alla i min Messengerfeed/twitter-dm eller sms. Det var tufft i år och i vanlig ordning valde denna barnlösa egoist att leva sitt egna liv och ni alla ständigt sattes i andra hand. Trots det genomled ni ännu ett helt år med mig. Ni gnäller fan aldrig. Skäller förvisso som bandhundar på mig emellanåt. Och tur är väl det för annars skulle jag trampat i klaveret hundra gånger till. Ni finns alltid där närhelst jag behöver och vad jag än behöver. Jag fattar inte hur fan ni står ut med mig. Men jag uppskattar det verkligen. 

Gott nytt år och mot ett nytt år ingen av oss har en aning om vad det har för överraskningar att bjuda på! Vi kan bara enjoy the ride!

År 2020 blir ett oförglömligt år. Året Elitloppet kördes för tomma läktare, året som spräckte mångåriga sviter av camper på StoC och året mitt liv äntligen blev samhällets norm: obefintligt umgänge med andra människor och utegångsförbud efter klockan 22.

Men i vanlig innehöll det så ofantligt mycket mer. Extremt mycket.

Årets Komet: Eric Flygare
Som en komet dök han upp och gjorde sig ett namn som Josefin Ivehags pojkvän. Sen gjorde han en Anna Anka och skapade sig ett eget namn. Med en matsked självdistanserad humor, en matsked food porn och en matsked vinorgie fyllde Flyer nästan ett helt decilitermått med allt som travtwitter vill ha. Han är nu älskad av typ alla. Inklusive trollen.

Årets tweet: ”Vad fan är oddsen att man lirar fel Djuse?!”
Tessa Anlér skrev den redan i februari och den blev därefter ett återkommande inslag på twitter, i någon sorts ny tappning, varje helg.

Utifrån bockarna Bruses… Förlåt! Bröderna Djuses! Framfart under året konstaterade jag redan i mars att svaret på frågan var ”ca 75%.” Tessa kunde dock inte lira statistiskt resten av året och bestämma sig för ena och därmed få rätt ungefär var fjärde gång utan skulle prompt alternera sig. Med kronisk förlust till följd. Som vanligt på travliret alltså.

Årets citat: ”Jag är så jävla trött på folk som tror de kan ta min tid, mitt engagemang och mina pengar.”
Sagt av mig själv. Och verkställt. År 2020 blev fan året jag fullgjorde det typ 15:e likadana nyårslöftet. Far åt helvete, alla som tror andras tid, engagemang och pengar är något ni kan roffa åt er av hur som helst.

Årets häst: Propulsion.
Ingen häst har omnämnts mer av hela travvärlden och även folk utanför travsporten.

Årets ord: ”sekretessavtal”
Det lilla, fula ordet har stoppat oss från så sjukt mycket vi vill veta. Så som vad som egentligen hände under ST’s utredning av Propulsion 2019 och varför ST sedermera sparkade säkerhetschefen Steen Morten Johansen.

Årets spöke: Marjaana Alaviuhkola
Alla har hört talas om henne. Absolut ingen inom travet har sett henne på hela året.

Årets vin: André Clouet Grande Réserve
27 dagar över tiden födde så min första häst, Charmis, sitt första föl och min första uppfödning var här! Med en svart fransos till far döptes den svarta hingsten givetvis till Noir de Noir- en champagne på bara blå druvor. Även om en och annan tråkmåns vill säga Blanc de Noir. Det är fel. Men skit i det. Min uppfödning. Jag bestämmer hur det ska tolkas.

Därmed är ”kenneltemat” för alla mina framtida uppfödningar här: vin-tema. Och jag och gudmor Stina åkte givetvis raka vägen till Systembolaget och firade med just en champagne på bara Pinot Noir.

Även om jag inledningsvis tänkte döpa honom till Ver de Terre- franska för daggmask. Detta som reaktion på att hästskrället går 27 dagar över tiden och väljer att föla på den mest ryggradslösa och ynkliga daggmask till människa jag någonsin mötts födelsedag. Tessa höll förvisso med om att en bestraffning för hennes humor var lämplig. Men fann det orimligt att jag skulle påminnas om en så ynklig människa resten av mitt liv.

Så svarar riktiga vänner. Så jag och Stina tog oss en champagnefylla en tisdag och döpte honom efter det istället. Oklart om det även var där hon blev delägare i och administratör för honom. Det är hon nu i vart fall.

Årets fylleköp: Poledancer
Efter att ha konstaterat att varenda hästköp jag gjort i nyktert tillstånd blivit mindre lyckat men varenda ett i väldigt onyktert verkar lovande såg jag till att ha ett lagom antal glas vin i kroppen när jag bänkade mig vid internetauktionen i september och överskred min budget och köpte en osedd häst. Hoppet om minst en seger i Diamantstoet nästa år lever således alltjämnt.

Årets fraktur
Efter att ha kämpat i nästan 39 år genom något hundratal avramlingar av hästar, ett par bilolyckor och försökt avbryta några krogslagsmål blev slutligen år 2020 året jag äntligen bröt något. Lite i vart fall. En spricka i foten. Tillräckligt för jag redan sjukskrivit mig från precis all konditionsträning på gymmet hela 2021. Minst. Ha! Äntligen!!

Årets tråkigaste
De tre bästa kallbloden Sverige haft under i vart fall detta sekel dog samma år. Vila i frid Järvsöfaks, Hallsta Lotus och Månprinsen AM.

Årets patent: Flocki.
Jag borde ha tagit patent på ordet och kunnat se cashen rulla in varje gång någon nämnde ordet ”flockimmunitet”.

Tack och lov verkar Flockis semin funka bättre än Tegnells strategi så kanske tacksamt orden inte blandas ihop ändå.

Gott slut på 2020 och gott nytt 2021!

Livet inom travet har gett mig många nya vänner. Även om jag har några riktigt nära sen en tid långt innan galjonsfiguren Linn Andersson blev någon många inom travet känner till har det nu knappa decenniet som djupt involverad i travsporten gett mig många fler.

Vi har en chatt där vi delar allt i våra liv. Alla deläger några hästar vi följer med nöje på avstånd. Vi grubblar, funderar, hoppas och drömmer. Jag ältar allt från mina kolikvak och sårskador till ber om hjälp kring marknadsföring av en avelshingst och ältar sönder dem när någon häst inte funkar perfekt.

Sammantaget har vi haft några rätt bra hästar, långt fler som inte blev i närheten av vad vi hoppades och en av oss hade lyckan att under en period äga världens bästa kallblod.

Vi lägger en icke oäven del av våra disponibla inkomster på just våra hästar. Där emellan utbyter vi aktietips så vi kan finansiera odjuren. Och jobbar. Det är vår hobby (även om jag rör mig i gränslandet till att arbeta med trav). Vi lägger egentligen all vår tid vi inte behöver lägga på att jobba och göra resten i livet som vi alla måste på trav. Och i princip varenda korvöre vi har efter att ha betalat hyran och andra nödvändigheter.

Vi umgås med varann kring trav. Elitloppet, StoChampionatet och Kriteriet är våra givna tillfällen att umgås varje år. Utom i år. Jävla Corona.

Vi gillar verkligen våra tränare, skötare och kuskar. Att prata med och om dem är en stor del av vårt sociala liv. Som hästägare kommer vi ju närmare sportens aktiva än vad spelarna gör. Vi delar glädje och sorg med dem ni ser på tv. Vi ser med våra egna ögon hur en del av landets tränare och hästskötare försakar exempelvis egna familjeliv för att jobba med trav. Vi vet, bättre än någon utomstående, hur hårt de jobbar. Jag har eget ansvar för flera hästar: jag vet själv hur hästar har en förmåga att skada sig just när en bokat in en familjemiddag. Och då överväger man aldrig ens något annat än att välja hästen.

Det är inte konstigt de flesta som jobbar med trav mest umgås med andra som jobbar med trav. Vem fan ska annars stå ut med dem?

Det finns en handfull tränare och kuskar som lever ekonomiskt bra liv för en rimlig arbetsbelastning. Vi snackar dock inga löner á la styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Och definitivt inte så renliga och flexibla liv. Men motsvarande nån miljon om året tjänar ju en liten klick.

Hästskötare tjänar ungefär som alla lågutbildade personer i Sverige gör. Arbetsbelastningsmässigt är det väl ungefär som en undersköterskas eller servitris och utbildningen, gymnasial, densamma. Liksom de flesta praktiska yrken går det inte att vidareutbilda sig så mycket vid en skolbänk utan man lär sig genom att jobba. Så några sporten verkligen borde försöka värna om är dem travsporten tappar: hästskötarna som kommit upp i 30-årsåldern. När en hästskötare jobbat 10-15 är den så förbaskat duktig på djuret häst, vet massor av tips och tricks hur man får en häst att äta eller trava, ser sjukdomstecken direkt, är snudd på en operationssjuksköterska i att kunna hantera sår och vet exakt när veterinär ska tillkallas. Vilket är rätt sällan. För dessa hästskötare lägger om sår, ger sprutor med penicillin och häver en kolik bättre än många veterinärer.

Att travhästskötarna slutar beror sällan på lönen. Dels beror det, liksom i alla praktiska yrken, på att kroppen tar stryk. Och sen att denna ständiga jour, dessutom med obetalda övertidstimmar, till slut gör arbetet omöjligt att kombinera med familjeliv.

Vi ska lyfta fram alla dessa stenhårt arbetande människor utan vars insats det vore omöjligt att bedriva en travsport. Men dessa personer är inte de som pumpar in pengarna. Dessa människor arbetar med detta. Så länge det finns arbetstillfällen kommer det alltid finnas människor som är villiga att göra dessa saker.

De som betalar är hästägarna. Det är oss jag beskrev inledningsvis som gör det möjligt för närmare 2000 människor, och en hel del fler i form av veterinärer, transportörer, foderförsäljare etc, att kunna jobba med det här som mångfalt fler har som sin hobby.

De som betalar är en ständigt bortglömd grupp. Såvida vi inte råkar vara hockeyspelare. Då är det ”Peter Forsbergs häst”. Eller bröderna Sedins. Aldrig någonsin har jag hört tv basunera ut att det var ”Petterssons häst” som vann loppet.

Förra veckan avlivade min bästa vän sin gamla stjärnhäst. Hallsta Lotus gav så många så mycket under så många år. Under hela tiden hade ägaren, AB Johan Hansson, hästen i Jan-Olov Perssons träning och Lotus sköttes under längre perioder av fyra olika personer. När karriären ändade för fem år sen frågade ägaren hans sista skötare om hon ville ha honom hemma hos sig. Detta betalade ägaren för. Några hundra tusen hann han ju såklart kosta. Och jag vet de gladeligen betalat för uppehället i många år till. Om inte Lotus tänder tagit slut.

Förra veckan kom dagen D. Från beslutet till verkställandet tog det bara ett drygt dygn. Tessa var i princip hysterisk det dygnet. Hon kände sig ansvarig för att personligen meddela varenda en som någonsin skött eller kört hästen själv. Hon gick upp mitt i natten för att åka med hästen och stå med honom när han föll till marken. Efteråt var det bara att bege sig 20 mil söderut igen. Arbete påkallade. Hon hann inte ens tillbaka förrän det var ute i media. Men ingen hade ringt henne.

Travronden skrev innan liket över huvud taget kallnat. Men kunde inte ens kontakta henne före. I varenda efterföljande artikel intervjuades hästens tränare. Inte en enda media som skrivit har kontaktat hästens ägare. Lika mycket som jag vet hur fantastiskt jag vet ägarna tycker det är att se hur många människor som hyllar deras häst- lika mycket sitter de som totala åskådare till sin egna sorg. Det är som att de inte finns. De sitter som lika stora betraktare till vurmen för hästen och hans dåvarande tränare. Att de faktiskt är den närmast sörjande parten finns över huvud taget inte i det här. Med all respekt för tränarens arbete: det var fem år sen hästen lämnade honom. Det var fler som älskade den här hästen. Det var helt andra personer som tagit ansvar för hästens väl och ve och betalat för den under de 20 år den levde. Aftonbladet var bland det mest oförskämda jag sett av en svensk media. De publicerade en underbart fin bild efter en seger där Lotus flankerades av hela familjen Anlér i tre generationer, kusken och tränaren. Och skriver ”Hallsta Lotus med Jan-Olov Persson och Ulf Ohlsson”. Ja, punkt där. Trots att ägarna är med på bilden Aftonbladet publicerar är det som att de inte finns.

Många av de tränare som är så stora att de har fast anställd personal debiterar hästägarna högre provision för att avsätta en del till personalen. Fin gest. Att vi sen har såna bisarra skatter att det inte blir mer än några tusenlappar i näven till varje anställd är varken tränarens eller ägarnas fel. Men det är ägarna som betalar även här. Vilket vi under veckan sett tränare helt glömma att berätta när de meddelar om bonusen. Och allmänheten hänger på och hyllar tränaren.

Jag känner verkligen inte till nån grupp människor som är mer tacksamma än de travhästägare som har lite insikt i sin hästs liv. Trots att vi oftare betalar en veterinärräkning än en anmälningsavgift till lopp. Trots att vi betalar såväl tränares som skötares och kuskars löner oavsett om hästen står i en hage och inte ens tränas- än mindre tävlar. Trots att vi, när det olycksdrabbade lilla odjuret äntligen kommer till start, betalar såväl resan dit som boxhyran som utselningsavgift och traktamente till skötaren. Sen betalar vi glatt oavkortat 10-15% provision på insprunget till tränaren och kusken. Och i vissa fall ett par procent till för att tränaren ska kunna ge skötaren bonus.

Jag känner ingen som gör detta för att bli hyllad. Ty ingen jag känner är gammalt hockeyproffs. Jag vet bara heller ingen människa som vill bli förbisedd, undanknuffad eller behandlad med en fnysning.

Media ska ge fullständigt fan i att kalla mina hästar för någon annans. Jag älskar när ni hyllar människorna jag anlitat för att ta hand om dem. Jag älskar när ni framhåller deras fantastiska arbete med mina hästar. Jag vill bara lika lite som någon annan bli helt nonchalerad för något jag faktiskt själv har en del i.

Det är inte svårt. Förändra era uttryck och säg inte ”Svante Båths Very Kronos” utan ”Svante Båth-tränade Very Kronos”. Det är inte bara mer respektfullt utan faktiskt även det korrekta. Publicera inte en bild på en häst och bara låtsas som ägaren på bilden inte finns. Ni behöver inte ens skriva ut ägarens namn. Ni kan bara notera att den faktiskt finns. Uppenbarligen. Låt ägarna få komma till tals i vinnarcirkeln. Ja, i många fall är de intervjuerna helt värdelösa då hästägare är totalt ovana vid att prata i en mick. Men folk kan ju skita i att lyssna. Om ni bara visste hur mycket det kan betyda för nån att faktiskt ha fått uppleva det.

Under detta år har oron för travsportens överlevnad varit stor. Kommer hästägarna fortsätta tycka det är kul att pumpa in tre miljarder årligen när vi inte ens får se våra hästar tävla? I den här vurmen är det verkligen märkligt inte vare sig media eller sportens aktiva själva förstått vikten av att framhålla ägarna.

Det handlar som sagt inte om cred. Det handlar om att absolut ingen människa vill känna sig förbisedd eller att nån annan ska creddas för sin egna insats.

Print från Aftonbladet den 27 november. Efter att jag lagat den lite. Den var trasig.

I samband med beskedet om utkastet för Skatteverkets nya ställningstagande att travhästägande skall ses som hobbyverksamhet och inte ekonomisk verksamhet, varför momsen blir en kostnad, väcktes många röster att detta självklart kommer leda till mer svarta pengar inom travet. Jag är inte alls lika säker på det och ska här redogöra för varför.

Det här blir en annorlunda blogg på så vis att jag gör det jag normalt sett verkligen ogillar: spekulerar utan att kunna härleda till fakta. Just vad gäller hur vanligt regelbrott är så finns det ju dock inte så mycket fakta. Hade någon tvärsäkert vetat exakt omfattning av svarta pengar inom sporten idag hade ju detta självklart åtgärdats. Det här blir således visst filosofiskt resonemang baserat på ett eget liv inom krogbranschen under åren 1999-2010, en tid då svarta pengar inom den var i princip norm, ihop med omfattande ölande med allsköns både hästägare inom vitt skilda grupper och olika travtränare under både dessa år och efteråt.

Jag har skrivit om svarta pengar inom travsporten förut: Hur vit är egentligen travsporten? Här fokuserade jag mer på regelverket och pekade på några sätt där kontrollen brister. Idag ska jag försöka mig på det i princip omöjliga: att helt utan fakta, utan att hänga ut någon enskild, helt utan att över huvud taget hitta någon officiell info om hur hästägarna egentligen ens är grupperade, försöka mig på att resonera mig fram till hur mycket svarta pengar det finns inom travsporten idag och hur mycket förändrade momsregler kan komma att påverka det.

För att svarta pengar ens ska existera behövs tillgång och efterfrågan. Å ena sidan vill väl alla ha mer pengar i plånboken- å andra sidan ska det ställas mot kostnaderna och riskerna. Att ta betalt svart är ett brott. Bara här ryggar en hel del människor tillbaka. Svensken är ett, globalt sett, kollektivistiskt tänkande folk med stort rättsförnuft. Vi köar lydigt, får lite ångest när vi går mot röd gubbe och skäms väldeliga när någon säger åt oss att plocka upp skräpet vi kastade på marken. Vi är helt enkelt djupt inpräntande att ”man inte gör så”. Och trots detta är vi lika egoistiska som alla andra människor: vi vill gärna ha det bra själva och ställer det i relation till vad brottet orsakar nån annan. Få skulle kunna tänka sig att stjäla från en annan person men att norpa åt sig lite extra skattepengar ligger nära till hands för fler. Få skulle kunna se sig själva i spegeln om de kört rattfulla- men en hastighetsbot ser vi rätt lätt på. Vi är grymt duktiga på att döva vårt egna dåliga samvete och vi har betydligt lättare att begå brott mot någon odefinierbar person än mot nån vi faktiskt har ett ansikte på.

Och sen då våra egna konsekvenser. Att förklara för Linn, 17, att det var dumt att ta lite av lönen svart för att hon tappade pensionspoäng var liksom inte ett gångbart argument. Att säga till Linn, 24, att hennes egna krog skulle bli av med alkoholtillståndet, vilket därmed skulle leda direkt till personlig konkurs för henne, om hon svartade pengar hade dock verkan.

På det glada 00-talet flödade kontanterna. Inom krogbranschen var de som sagt en naturlig del. Alla inom den hade stenkoll på hur mycket som kunde svinnas bort och vilka pengar som kunde försvinna utan att nån myndighet skulle kunna upptäcka det. Garderoberna ”ägdes” oftast av mer eller mindre organiserad brottslighet. För att bjuda på entré och garderob var inte olagligt så risken att någon myndighet skulle kunna fastställa att man faktiskt tagit betalt av alla gäster ansågs i princip omöjlig. Spriten hade dock tillståndsenheten stenkoll på. Vilket löstes genom att folk gick och handlade nån flaska billig likör själva och sen sålde ut svart för 10-15 kronor centilitern. Lag på kassaregister fanns inte och på den tiden var kassorna så sega att ingen nattklubbsgäst stannade kvar för att se så drinken slogs in i kassan. De flesta betalade dessutom med kontanter och priserna var ju satta för att det skulle vara en jämn femtilapp för en öl och en hundring för en sexa drink. Bankrånen var ersatta av värdetransportrån och på trav spelade man i totoluckor med kontanter.

Kontanterna flödade helt enkelt i samhället och att sätta sprätt på svarta pengar var således hur lätt som helst. Krogbesök, bilar, resor, räkningar… Allt kunde betalas med kontanter. Ingen på banken frågade ens vart pengarna kom ifrån när man ville sätta in 20.000 på kontot. För även vit lön utbetalade ofta kontant.

Idag spelar kontanter en väldigt marginaliserad del av samhället. Och varenda transaktion på konton registreras.

Utöver organiserad brottslighet har helt enkelt betydligt färre ”vanliga människor” svarta pengar idag. Dagens busar förefaller mer ha gått över till olika typer av bedrägerier, så som ”finansbolag” där de säljer luft. Finansinspektionens varningslista över såna är helt sjuk.

Det finns blott en del servicebranscher med många privata kunder som idag kan ha ett stabilt, jämnt inflöde av svarta pengar. För en vanlig vit arbetande människa undviker ju gärna att betala fullt pris. Jag äger min bil i firma så jag vill ju ha kvittot på däckbytet så jag både kan dra momsen och sen betala nettopriset med oskattade pengar. Att den vitt arbetande personen som ska betala 600 kronor för däckbyte och däckhotell skiter högaktningsfullt i om den får ett kvitto den ändå inte kan dra av eller ej- men bara behöver betala 400 lockar dock såklart.

För det är på tjänster man enkelt kan göra svarta affärer. Privatpersonen som äger en häst kan fråga tränaren om den inte kan tänka sig att ta 7500 kronor i näven istället för 9000 exklusive moms för hästen. Privatpersonen kan fråga veterinären om den inte kan ta en femhundring i handen istället för att fakturera 700 exklusive moms för den där halskollen ingen behöver få veta är gjord.

Prisbilden verkar fortsatt vara densamma som på tiden jag jobbade på krogen: det svarta priset ligger ungefär mittemellan netto- och bruttopriset. Alla svarttränade hästar jag känner till kostar mellan 3000 och 7500 kronor per månad. Man betalar alltså inte hela nettopriset svart. De billigare omfattas givetvis även ofta av en deal om högre procent på insprunget.

För en travtränare som sliter för att få ihop sin vardag kan en svarttränad häst ofta vara skillnaden mellan om tränaren har egen mat på bordet eller ej. Många tränare behöver helt enkelt ”nån” svartträning. Eller sko några hästar svart varje månad. Eller köra lite provlopp osv för en hundring i näven.

För så mycket mer svart än så går inte ihop sig då det i kedjan finns så många kostnader att hantera. Boxhyror, eller amortering på egen gård, leasing av hästbil, alla avgifter till ST och mycket foder och utrustning måste helt enkelt erläggas vitt. Även om det såklart går att köpa både nåt hölass eller säckar havre svart finns helt enkelt många leverantörer inom sporten som faktiskt kräver vit betalning. En stor del av verksamhetens kostnader kräver således vita intäkter.

Risken med svarta uppgörelser är ju om man blir osams. Då är man helt rättslös. Jag får ibland samtal från personer där några polare äger en häst ihop och något hänt. Jag avböjer alltid de uppdragen. Förvisso kan man ju ha vissa rättigheter även om man både betalat och fått betalt svart- men sällan är dessa människor helt ärliga även mot mig varför det blir oerhört svårt att reda ut såna problem. Det är helt enkelt svårt att uppvisa en ekonomisk skada om man inte kan visa att man faktiskt lagt ut pengarna.

Hade ST verkligen velat få bort mycket hade de kunnat vidta en rad åtgärder. Bara att faktiskt jämföra hur många hästar en tränare har på listan med att kolla bolagets omsättning.

Utöver de få näringsidkare som har ett stabilt inflöde av svarta pengar nästlas givetvis många tränares vänner och familjers hästar in på olika deals. En svisch på 3-4000 från brorsan/sambon/pappa/polaren för hästen. Vem ska kontrollera? Jag svischar också mina vänner och familj för saker de köper åt mig, gemensamma middagar osv.

Varför kommer inte detta öka nu då?
För att de som redan idag är villiga att ta risken och tjafset gör det. De äger sina billiga hästar hos tränare som inte är moralisk perfektion definerad och rullar redan runt sina liv genom att göra allehanda deals och ”lösa saker”. Dessa privatpersoner och kompisgrupper har redan valt att inte bilda bolag, organisera sitt samägande genom avtal och att inte försäkra hästen.

För kompisgruppen på några stycken som valt att bilda exempelvis handelsbolag har redan bestämt att de väljer att betala 10-20.000 kronor om året för bokföring och diverse avgifter för att kunna göra allt korrekt. Av dem som nu stirrar merkostnader om 40-50.000 om året i vitögat på grund av slopad avdragsrätt för moms kommer helt enkelt få att vara beredda på att ta risken med svartbetalning för sin häst i A-träning för att slippa det. Då hade de redan gjort det. De betalar ju trots allt redan idag det fyrdubbla med sina skattade pengar och av dessa kommer få vara villiga att ta sina ärligt intjänade pengar och riskera totalt.

De kommer kanske byta ut sin icke-dugliga häst snabbare dock för det blir mindre kul. De kanske inte köper två nya när två slutar.

Idag tros en tredjedel av de 8000 A-tränade hästarna ägas av A-tränarna själva. Därtill torde i vart fall drygt 1000 hästar vara så kallat andelsägda. Gäng om 20 pers kommer inte ta risken att börja betala svart för att spara om ett par tusenlappar om året var. De som äger häst i bolag med andra verksamheter än just den ägda hästen kommer fortsätta äga hästen med oskattade pengar. Det handlar således om kanske 1000-2000 hästar som ägs av enskilda eller mindre kompisgäng som bildat bolag just för att äga häst. Av de mindre hästägargängen som bildat bolag består de flesta av något bolag i sig. Den delägaren kommer därmed inte plötsligt vilja betala sina andel med redan mer än 50% skattade pengar.

Bland de enskilda flödar som sagt redan de svarta pengarna då de redan idag har incitament att inte betala momsen de påförs. På sin höjd handlar det alltså om en potentiell efterfrågan från högst 10%, troligtvis inte mer än 5, av de proffstränade hästarnas ägare som nu seriöst överväger tanken att bedriva hästägandet svart istället.

Om sporten tappar A-tränare kommer de svarta pengarna dock att öka i andel. Både bland de A-tränade hästarna då branschen står kvar med antingen de som är så stora att de klarar sig ändå eller de som redan idag rullar runt så här. Och bland amatörer, vilka i betydligt större utsträckning redan bedriver hästägandet privat finns ju redan incitamenten.

Så det här är inte en särskilt stor risk. Och de svarta pengar som idag redan finns hade således kunnat eliminerats för länge sen om sporten själv faktiskt hade velat.

Idag kom så den sen fyra år tillbaka väntade informationen att moms på travhästägande inte längre är avdragsgillt. För den som hängt med är det väntat. Nu är det ett utkast vilket ST ska bemöta så ännu kan det bli lite bättre. Men det idag publicerade är helt enkelt ungefär exakt vad som uppenbart är Skatteverkets syn på saken. Vissa saker kommer att kompletteras med tillämpningsregler så hur Skatteverket kommer tolka enskilda situationer vet vi inte. Det kommer bli måste tvister kring vart gränsen för näringsverksamhet går.

Kort bakgrund
I den så kallade Bastovadomen 2016 klargjorde EU att travhästägande inte uppfyller kriterierna för att vara avdragsgillt för moms. Det här innebar att Sverige implementerat EUs momsdirektiv fel. Därav blev det fart på landet Sverige, med sin myndighet Skatteverket i spetsen.

I klartext är problemet att ekonomin i den svenska travsporten är för dålig. Hade fler hästar gått med vinst hade troligen inte problemet funnits. Men med en kostnadstäckning på ca 24-30%, lite beroende på hur man räknar, går så oerhört få travhästar ens break even att vi har svårt att argumentera för att vi köper en travhäst i vinstsyfte.

Vad är moms?
Mervärdesskatt är en skatt på de flesta varor och tjänster. Normalt sett är den 25%. Poängen med moms är att som momsreggad kvittar man erlagd moms mot ingående. Utgångspunkten är ju dock att det är en skatt och ska således bli en intäkt för staten. Det är således helt stick i stä med momsens syfte att den momsregistrerade ska tjäna på att vara det. Vilket de facto är fallet för de flesta travhästägare. Vi bildar ju bolag vilka vi momsreggar just för att få tillbaka momsen vi erlägger på träningsavgiften, veterinärvården, transporterna osv.

Vilka måste fakturera med 25% moms?
I princip alla en travhästägare köper en tjänst av: tränaren avseende såväl träningsavgiften som transporterna och utrustning, veterinären för sitt arbete som ST för boxhyran på tävlingsdagar. Och såklart säljaren av själva hästen om den ägs i en firma.

Vad innebär det för olika bolagsformer?
Det är mångas fråga, men frågan är egentligen fel ställd: allt handlar om syftet och hur verksamheten ser ut. Skatteverket är både detaljerad och fluffig men för att svara på mer specifika frågor försöker jag reda ut det utifrån på vilka sätt vilka hästar ägs.

Alla HB eller KB bildade enbart i syfte att äga en eller ett fåtal specifika hästar ihop kommer få mycket, mycket svårt att uppfylla kriterierna för att få dra av momsen.

AB bildade i rent syfte att äga travhästar finns i princip inte. Av det enkla skälet att det inte går ihop sig. Så för varje AB måste de uppvisa att även hästägardelen bedrivs i vinstsyfte. Annars får inte momsen dras för kostnaderna just för det.

Uppfödningen har ett långt, eget stycke i ställningstagandet så för uppfödare och hingsthållare går det att läsa sig till vad man behöver uppfylla för krav för att få dra momsen.

Handel med hästar är ju momspliktigt. Så kan man uppvisa man ”handlar” med hästar torde ju syftet vara uppfyllt.

I klartext: vilka berörs hur?
Alla andelshästar, eller kompisgäng som bildat bolag i syfte att äga en eller några travhästar, ägda i HB/KB i syfte att äga någon enstaka travhäst kommer inte få dra momsen. De får alltså närmare 25% högre kostnader varje månad. Och vanligtvis 25% högre inköpspris då alla större uppfödare fortsatt kommer vara momsregistrerade.

Bolag som bedriver handel, uppfödning och tävling med travhästar i så pass stor omfattning att Skatteverket bedömer verksamheten de facto bedrivs i vinstsyfte kommer få fortsätta dra momsen.

Tränarna som äger sina egna hästar kommer inte få dra momsen på kostnaderna för dem. Tränarna måste fakturera kunderna exklusive moms men får inte bara stuva in kostnaderna för sina egenägda hästar i bolaget.

Sammanfattningsvis
Skatteverket går tillbaka till mervärdesskattens syfte. I Bastova klargörs att vissa delar av verksamheten kan vara momspliktig men inte andra. I ställningstagandet klargörs att exempelvis överåriga valacker eller ston som ej längre verkar i aveln inte är avdragsgilla för moms. Så man kan få okej på att dra momsen på vissa av sina hästar men inte andra. Det ställer således stora krav på varje bolags egna bokföring.

Vad innebär det i rena pengar?
I en bransch där vi redan löper sådan brist på kunder att andelshästar, en skapelse enkom för att kunna dela på kostnaderna, gynnas givetvis inte av att det blir ännu dyrare. Skillnaden i pengar per år blir ungefär 50.000 kronor per häst i a-träning. Betalar en hästägare idag årligen 140.000 i träningsavgifter, 20.000 i veterinärkostnader blir det 40.000 kronor mer i moms på de två posterna. Utgår vi därefter ifrån att hästen gör 10 starter per år, reser i snitt 15 mil till varje bana á 40 kr milen och springer in i snitt 10.000 per start ger det följande merkostnader:
30 mil x 40 kr = 1200. Moms 300.
10 anmälningsavgifter och 10 boxhyror á totalt 400 kr = 4000. Moms 1000.
10 utselningsavgifter och traktamenten á 800 = 8000. Moms 2000.
Körsvensprovision om 15% = 1500 X 10 starter = 15.000. Moms 3750.

Så totalt sett ökar de flesta andelshästar/kompishästars ägares kostnader, om man äger en högst medelgod travhäst enligt ovan beräkning med 47.050 kronor. Varje år. Och givetvis runt 40.000 under uppträningsperioden och varje veterinärbehandling blir ju 25% dyrare.

Köper man en ettåring för 100.000, tränar upp den under två år och den sen springer in totalt en halv miljon under fem år tills den sen slutar tävla (vilket förvisso endast ungefär 8,4% av hästarna ens klarar, och oklart om deras snittpris var blott 100.000 som ettåringar- men vi försöker vara lite positiva), så innebär det att hästen inte kostar i runda slängar 1,6 miljoner utan 2 miljoner. Ungefär den kostnadsökningen, i ren skatt, innebär detta förslag för alla som inte bedriver sitt travhästägande affärsmässigt om Skatteverket klubbar igenom detta.

Jag vet inte om detta blir dödsstöten för svensk travsport. Jag vet faktiskt inte riktigt om det spelar så stor roll om en tjugondel i en häst kostar 800 eller 1000 kronor i månaden. Men för dessa kompisgäng som äger kanske tre hästar ihop, fördelat på 5-6 personer blir det ju en hel del pengar. Kanske minskar alla dessa ner med någon häst. Tränarna kommer inte få dra momsen på hästarna de själva äger- det var ju själva poängen med Bastova. Här tros runt en tredjedel av alla A-tränade hästar de facto finnas. Det blir ju ett enormt dråpslap för alla små och medelstora tränare.

Jag tror inte detta dödar sporten. Men det kommer rensa ut rejält. Det kommer bli en mycket tydligare skillnad på bredd och elit. Färre hästar och färre tränare klarar sporten i sig. Men jag är väldigt oroad för om vi har en ST-organisation som klarar av att rätta munnen efter en förändrad matsäck.