linnanderssonblog

ST:s årsstatistik för 2019 är här! Utöver den rent personliga njutningen att återigen få påminnas om att jag ägarföreträder en häst som slog svenskt rekord i fjol, och därmed även blev årets snabbaste fyraåring med volt, så innehåller denna årsstatistik all fantastisk fakta en fullständig travnörd som mig vill ha.

Sorry, men det är lite för magiskt för att inte bara få med. Här är bloggen bakom allt: Isbjörn: hela historien till och med nu.

ST:s årsstatistik är en diger sammanställning på 92 sidor med alla tänkbara siffror och det enkelt uppställt så man kan analysera utvecklingen. Alla gamla årsrapporter från millennieskiftet ligger på ST:s hemsida så man kan enkelt ta reda på siffror 20-25 år tillbaka i tiden och göra analyser på rena fakta siffror. En utmärkt service av ST och glädjande att de prioriterade resurser för att få fram denna årsrapport även i år i dessa besparingstider.

Första reflektionerna på årsstatistiken 2019

Glädjande siffror att raset på hästar i träning minskat! Från att antalet B-F-tränade hästar stadigt minskat med 5-600 varje år hela 10-talet bromsades raset under år 2019. ”Bara” 201 tappade hästar i B-F-träning under år 2019 jämfört med år 2018. När de A-tränade hästarna faktiskt ökade med 28 stycken under fjolåret innebär minskningen av 173 hästar det lägsta tappet på hela decenniet.

Den 1 januari i år gjordes licenssystemet om vilket tros innebära att antalet A-tränare för första gången på 20 år kommer landa på en bra bit under 400, men antalet B-F-licenser istället kommer öka med samma antal. Därmed kommer sannolikt kartan att ritas om lite grann under detta år. Det är ju dock det totala antalet hästar i träning som är det mest intressanta. Även redan i fjol såg vi dock faktiskt det minsta tappet på B-licenser på hela 10-talet. Från att travsporten stadigt tappat 150-300 amatörer varje år tappade vi ”bara” 103 under 2019. Antalet A-licensierade har stadigt legat på ca 400 så länge ST redovisat statistiken. 2019 var faktiskt historiskt lågt med sina 384 A-licensierade. Det är dock snarare en sund utveckling i en bransch där allt annat också går ner. 122 av 384 A-tränare körde in över en miljon kronor och 66 mer än två miljoner. Långt ifrån alla 384 A-licensierade år 2019 levererar helt enkelt resultat så att det är rimligt att anta att de kan bedriva sunda verksamheter. Därför är också det förändrade licenssystemet utmärkt så en del av dessa istället kan ha upp till fem icke-egna hästar och sen jobba med lite annat också.

Om pratet om att minska antalet tävlingsdagar och lopp blev det i princip intet. 875 tävlingsdagar var endast en mindre än året innan och antalet lopp, 8371, var blott 62 färre än året innan. Dock blev det ganska prick 900 miljoner i prispengar även 2019 vilket bara var en minskning med runt 700 000 kronor. Prispengarna per lopp gjorde därmed ett skutt uppåt med nästan en tusenlapp.

Dock startade 68 färre hästar och, lite förvånande och värt att fundera på, gjorde de startande hästarna ännu färre starter. Att öka starterna en svensk travhäst faktiskt gör varje år har legat högt upp på den travpolitiska agendan de senaste åren. Många starter fyller ut loppen, välfyllda lopp ökar spelet på spelet på trav. Å ena sidan är reskostnaderna en av sportens absolut största problem så ur ett enskilt hästägarperspektiv är givetvis färre starter, men mer pengar per start, bra för resultatrapporten. Men det här får mig definitivt att reagera. När den svenska startande travhästen 2018 gjorde 7,7 starter i snitt och man där nationellt räknade på och införde åtgärder för att det i vart fall skulle pallra sig upp på en bit över 8 är det alarmerande att snittet istället sjönk till 7,5. Antalet startande per lopp minskande därför också från 10,88 till 10,70 och det leder till att spelet blir mindre intressant. Därtill måste hästägarens mjuka värde beaktas. Vi vill se våra hästar tävla.

Här anser jag att rapportens viktigaste siffror finns. Man är väldigt överens inom travsporten att svenska travhästar behöver göra fler starter men utan att öka kostnaderna för hästägarna. Utifrån detta länkar jag in bloggen jag skrev för några dagar sen- innan denna årsstatistik publicerades. Nu behövs mer än någonsin åtgärder som stimulerar att hästarna startar men det utan att dra på hästägaren massor av merkostnader: Bygg en svensk Sire Stakes-serie

Lite värt att notera är att siffrorna för kallbloden i de flesta avseenden är något bättre än för varmbloden. Kallblodens lopp är såväl bättre fyllda som att både de totala prismedlen och prismedlen per lopp ökat något. Varmbloden är fortfarande förfördelade i prispengar kontra hur stor andel av det totala antalet starter de gör, men kallbloden tog lite mer av den totala andelen av prismedlen jämfört med året innan. Dock står varmblodens ägare för avsevärt större insatser till årgångsloppen så den här delen av statistiken haltar en hel del.

Örjan Kihlström har inte fått en drivningsbot sen 17 januari 2018. 2256 lopp har han hunnit köra sen dess och toppar därmed ”schyssta listan”. Han har sen dess kört in närmare 120 miljoner. 120 miljoner kronor inkörda utan en enda drivningsförseelse. Nånstans känns det som något oerhört vackert i all annan ren fakta till höger och vänster.

Vad gäller fördelningen av medel kan konstateras att uppfödarna genomgått de största förbättringarna under decenniet. Givetvis som en del i kompensationen för att hästköparviljan minskat varför ST istället riktat särskilda insatser till uppfödarna. 127 miljoner i uppfödarmedel 2019 vilket således är en enorm ökning från de knappa 79 miljoner i uppfödarmedel 2010. Värt att notera är dock att antalet betäckta varmblodsston år 2019 i Sverige var 3563 vilket ska jämföras med 4938 år 2010. Uppfödarna har helt enkelt varit väldigt skickliga i sin förhandling om medel. Väl värt att notera här är att hela 874 svenskregistrerade varmblodsston därtill betäcktes utomlands! 20% av den ”svenska” uppfödningen är idag förlagd utomlands.

Här är nästa stora allvar i rapporten. 2010 slogs 197 hingstar om de 4938 stona. 2019 var det 156 hingstar som, genom att vara uppstallade i Sverige eller kunde användas här genom importerad semin, erbjöd sina tjänster till de 3563 stona. Med 22,8 ston i snitt bär sig ingen hingst ens i driftkostnader. Här skulle Hingsthållarna behöva göra sin röst hörda och ställa frågan om vi över huvud taget vill att folk ska importera avelshingstar eller om vi ska nöja oss med import av semin.

Sammantaget innehåller i vanlig ordning årsstatistiken massor av siffror att vända och vrida på. Det här var mina första reflektioner. Här kan du läsa den i sin helhet: https://www.travsport.se/arkiv/nyheter/2020/mars/arsstatistiken-for-2019-ar-har/

På 1990-talet infördes vad som sedermera skulle bli dagens Premielopp. De kallades för ”träningsbidrag” och gällde endast A-tränade hästar. Vid den här tidpunkten var nämligen ett av svensk travsports största problem att A-tränarna gick på knäna. En annan åtgärd vid ungefär den här tidpunkten var införandet av TDS-systemet och de fördelar, så som räntefria lån därigenom, för att stoppa den av A-tränarna hotade massflykten till USA.

Premieloppen har därefter förändrats och så även travsporten. Det som för 30 år sen var sportens problem, A-tränarnas dåliga ekonomi, och detta därmed riktade stöd till just A-tränade hästar, är idag istället att antalet A-tränare stadigt håller sig på samma nivå men antalet B-tränare halverats. Det som från början var ett rent träningsbidrag för att uppmuntra människor att placera sin häst under i vart fall tre månader hos en A-tränare har idag blivit ett väldigt viktigt bidrag för B-tränarna.

För några år sedan infördes då Premiechansningen. Hästägaren kunde välja mellan att låta hästen genomföra premielopp eller ”satsa” premieloppet och istället erhålla dubbla prispengarna i ett antal stora unghästlopp. Med denna åtgärd hoppades man på att möta de hårdsatsande hästägarnas önskemål.

Sverige har därmed idag världens mest lukrativa unghästlopp. Enstaka toppar på auktionerna rusar också iväg i pris. Man kan alltså anta att det finns ett direkt samband mellan några få skyhöga förstapriser i några unghästlopp med några enstaka hästköpares lusta att betala svindlande belopp för de bäst stammade ettåringarna. Detta stimulerar givetvis de fåtalet uppfödare med kapital nog att investera miljonbelopp i de bästa stona för att sen investera flera hundra tusen för att betäcka med världens bästa avelshingstar.

Det vi också ser i denna extrema elitsatsning är att uppfödningen och uppträningen till stor del förläggs utomlands. Begreppet ”svenskfödd” har idag seglat upp som den kanske största travpolitiska frågan och kommer sig ifrån att om man redan lagt miljonbelopp på att avla fram den genetiskt bästa hästen tullar man naturligtvis inte på en enda detalj heller i uppfödningen.

Ytterst få personer kan dock över huvud taget konkurrera på den här nivån. Mot denna ”elit” ställs då stadigt ”bredden”. Den lille amatören, sportens gräsrot, som ser premiepengen som det kanske allra viktigaste i hästens hela liv.

Jag vill inte polarisera då jag anser att polarisera mellan grupperna är vad som kommer bli svensk travsports död. Men de flesta är överens om att vi behöver både en bredd och en elit. De flesta är idag även överens om att det största problemet är att vi inte längre har någon bred medelklass. Detta är vad man försökt åtgärda på senare år så som med hjälp av breda prisskalor och att öka prispengarna för treåringar just för att även fler i den stora massan under eliten ska bära sig ekonomiskt. I stora drag har den svenske hästägaren idag en kostnadstäckning på ungefär 30%. Problemet är att det bara är någon enstaka procent som faktiskt bär sig. Att fler hästägare ska få bättre kostnadstäckning är således vad som varit ST:s mål de senaste åren.

Att superdupermultijackpots är viktigt för att hålla vår dröm vid liv vet vi. Någon enstaka möjlighet till ett skyhögt förstapris är därmed oerhört viktigt för att några enstaka ska vilja göra miljoninvesteringar. Jag saknar dock alltjämt utredningen bakom att just fyra miljoner i Kriteriet och Derbyt är vad som stimulerar denna grupp? Hur vet vi att gränsen inte går vid tre? Eller 2,5?

Premiepengen om 20.000 utfodrar amatörens häst i ungefär ett halvår. Hur viktigt är just detta bidrag under hästens andra levnadsår om amatören istället kan tävla om dessa pengar åren efter? Alla tvååringar klarar ju heller inte premieloppet så en hel del blir utan del av denna kaka enkom för hästen helt enkelt inte är tidigt utvecklad.

Premiepengarna kostar närmare 50 miljoner årligen. Om man delade in trav-Sverige i exempelvis fem regioner, och förlade knappt 10 miljoner i vardera region, där man gjorde en serie för just den regionens hästar skulle vi få bort bidrag och tävla mer om pengarna, stimulera det lokala hästägandet, agera helt i linje med de travpolitiska målen att minska resandet, kunna göra nya lopp- vilka man kan erbjuda spel på vilket ger sporten ännu mer pengar på sikt- istället för att anordna premielopp vilka är en ren kostnad för banorna. Vi skulle uppmuntra till fler starter och även eliten äger hästar vilka inte kan tävla om de premiechansade pengarna.

Regelverket för detta behöver givetvis utformas. Eftersom det dock vore en uttalad ”medelklass-satsning” kan jag exempelvis tänka att varje regions serie inte bara är riktad endast till regionens tränade hästar utan kanske man rent av begränsar till att varje tränare inte får starta fler än två hästar per lopp? Istället för renodlade B-tränarlopp kan B-tränarna ta upp kampen mot regionens bästa A-tränare. Men inte möta en hel armada från dem. De armadorna får de ta ut i V75. Den här serien skulle vara ett mellanskikt med exempelvis 60.000 i förstapris och 200.000 i samlad prissumma i de vanliga serieloppen med en eller ett par årliga finaler med exempelvis 500.000 i samlad prissumma. 15 hästars-fält och 8 priser. Kanske rent av prispengar till alla startande så möter vi ytterligare travpolitiska mål. Olika klasser och gärna tilläggslopp och spårtrappor. Amatören ska kunna matcha sin enda häst regionalt och med bra prispengar oavsett om hästen är 3 år och snäppet under kulltopp eller 9 år och med framtiden bakom sig. Sån variation i propparna går att hitta. A-tränaren ska kunna matcha sin breda massa av hästar som inte håller unghästlopp-klass eller V75-klass. De hästarna har sina pengar att tävla om ändå.

En svensk Sire Stake-serie skulle uppnå flera travpolitiska mål och det med pengar som från första början avsattes för att främja A-tränarna och därefter justerats under närmare 30 år för att riktas mot gruppen/grupperna man anser vara i störst behov av dem. Det är idag därför att rikta dem mot den stora massan, i syfte att få ner resekostnaderna, få fler hästar att gå lite mindre back och främja spelet på trav de behövs bäst.

För svenskfödda och svenskregistrerade hästar betalar ST ut uppfödarpremier till hästens uppfödare enligt särskilt fastslagen modell. Uppfödaren erhåller 10-30% av det hästen springer in i sin karriär. Ett bidragssystem som årligen stöttar svenska travhästuppfödare med ungefär 75 miljoner kronor (källa: travsport.se).

Detta är av avgörande vikt för de flesta uppfödare. I en tid då travhästägaren får dålig ekonomisk täckning betalar den heller inte tillräckligt bra för produkten att producenten ska få skälig kostnadstäckning. Uppfödarna är helt enkelt beroende av att deras uppfödning faktiskt presterar, och då inte bara av rent marknadsföringsmässiga skäl- att en uppfödares produkt levererar är givetvis dess viktigaste marknadsföring för att kunderna ska vilja köpa fler av dennes produkter- utan lika mycket av direkt ekonomiska skäl.

I mitt idealsamhälle skulle uppfödarepremierna läggas på prispengar istället. Att föda upp en häst för att sälja som ettåring är redan en tre år lång investering: stoet köps på hösten/vintern för att kunna betäckas på våren. Året efter föder hon (förhoppningsvis) ett föl vilket säljs vid ca 12-18 månaders ålder. Avkastningen dröjer således i upp emot tre år. Det är en väldigt lång investeringsperiod för en vara i de allra flesta andra branscher. Denna långa period är därtill behäftad med mängder av risker. Långt ifrån alla föl föds helt enkelt så pass exteriört korrekta att det innebär att ens dess produktionskostnad ersätts. I mitt idealsamhälle skulle det vid denna tidpunkt betalas så pass bra för produkten att det är här producenten får sin fulla avkastning. Med dagens system dröjer det ytterligare några år och uppfödaren och köparen delar på risken då de båda är beroende av att hästen sen faktiskt levererar alls.

Med nuvarande kostnadsbild inom svensk travsport går detta dock inte alls att argumentera för i nuläget. Det är en lång, lång väg innan hästägarna erhåller kostnadstäckning i sådan utsträckning att det ens finns på kartan att förflytta dessa, för närvarande, årliga 75 miljoner till prispengar.

Dock måste vi ställa oss frågan varför vi har uppfödarpremier alls? Givetvis för att stimulera svensk travhästuppfödning. Som en pacemaker för det dåliga hjärtat- bristen på travhästägare. Vi skulle sannolikt klara av att förse landets travhästägare med hästar genom importer. Men vi vill ha en svensk uppfödning. Vi vill att det lokala engagemanget ska finnas och vi argumenterar mot politikerna med att uppfödning av travhästar på många vis är bra för det svenska samhället såväl genom de arbetstillfällen det ger och att det är en trevlig samhällsbild med betande djur.

Uppfödarepremier är ett form av bidrag. Svensk Travsport väljer att rikta en del medel rakt till uppfödarna. Man har valt att göra detta till endast ”svenskfödda och svenskregistrerade hästar”. Man har alltså redan här fastslagit att det är inhemsk, och inte dansk, norsk eller finsk, uppfödning man vill stötta genom riktade insatser. Att detta är helt okej enligt EU-rätten redde jag ut häromdagen: https://linnandersson.org/2020/03/13/svenskfodd-enligt-eu-ratten/

I debatten om vad som är svenskfödd och inte tror jag det är så enkelt att vi bara behöver ställa oss frågan: varför har vi ens uppfödarpremier och varför är de riktade endast till ”svenskfödda och svenskregistrerade hästar”?

Debatten om vad som är en ”svenskfödd” travhäst har varit på tapeten ett tag och i och med EUs nya djurskyddsförordning som träder i kraft 2021 har frågan hamnat högt på agendan.

Jag uppfattar debatten i sig som huruvida det ska vara tillåtet att registrera ett föl som ”svenskfött” även om det de facto fötts utomlands och endast tagits till Sverige under något dygn en gång under kalenderåret det fötts eller inte. Detta uppfattar jag vara debattens kärnfråga och utifrån det försöker då olika parter argumentera för sin ståndpunkt med hjälp av EUs regelverk.

EU är en överstatlighet vilken aldrig kan få jurisdiktion över något som inte medlemsstaterna överlåtit till den. EU-samarbetet bygger på ”de fyra friheterna”: att skapa fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital över gränserna. Därigenom har vi gemensamt momsdirektiv, passfrihet inom unionen etc etc etc. Även EU:s konkurrensregler har blandats in i debatten. En del debattörer påstår att begränsa exempelvis uppfödarepremier till hästar som de factoär födda i Sverige skulle strida mot EUs konkurrensregler (artikel 101 EUF).

Utan att ta ställning i sak kring huruvida svensk travsport gynnas eller missgynnas av att en del uppfödare väljer att förlägga den fysiska uppfödningen av travhästar utomlands anser jag ur ett EU-rättsligt perspektiv att debatten inte börjar på ruta 1 utan de olika debattörerna plockar ut de delar ur EU-rätten de finner passande för att stärka sin egna argumentation.

Att svensk travsport måste förhålla sig till EUs regler är självklart. Det är bland annat på grund av Eus konkurrensregler varmblodshingstar idag inte kan bli ”underkända” av annat än grava defekter. Detta är för att det anses strida mot EUs regler att marknaden själv ska få bestämma. Dock har verkligen inte EU jurisdiktion för precis allt som rör svensk travsport.
Därmed torde debatten, utifrån EU-rätten, kring begreppet ”svenskfödd” föras utifrån huruvida det är legalt att dela ur uppfödarpremier till ”svenskfödda” hästar alls. Det som möjligtvis skulle strida mot EU-rätten torde faktiskt vara att ge uppfödarpremier till ”svenskfödda” hästar men inte utlandsfödda. Begreppet vad som är svenskfött kan, utifrån hur jag än vänder och vrider på det, inte bli föremål för EU-domstolen. Det svensk travsport möjligtvis skulle kunna fällas för är alltså i så fall att vi ger uppfödarpremier till enbart svenskfödda och inte också till italiensk-, fransk- eller danskfödda.

Dock är debatten intressant. Att det finns konkurrensfördelar med att föda upp hästarna i andra länder, och då både låglöneländer och länder där man anser kvalitén blir högre, är ju självklart. Annars skulle ingen göra det. Vad det innebär för vinster för svensk travsport kontra vad det kostar sporten i både arbetstillfällen och engagemang inom Sveriges gränser är vad debatten borde handla om. Och den debatten ser jag fram emot att följa. Hur definitionen av begreppet ”svenskfödd” skulle kunna bli föremål för EU-domstolen får dock gärna nån förklara för mig innan jag kan ta till mig av just det argumentet.

Jag vill ha en travsport att glädjas kring så länge jag lever. Därför känner jag också ansvaret för att göra vad jag kan för att det ska bli verklighet genom att sporten faktiskt finns kvar så länge jag gör det. Så borde precis alla som på något sätt har ett ekonomiskt intresse i den känna.

Jag har bloggat förr om skillnaderna mellan de som valt att jobba med trav och de som tjänar sina pengar på helt andra håll för att istället investera de pengarna i sporten som hästägare, bland annat här, Vad hästägare vill ha, hur tränaren tänker och hur världarna möts. Man blir givetvis inte travtränare och tillbringar sju dagar i veckan bakom en häst, i en traktor för att harva banor och med att sko hästar och försöka sig på alla vis förstå sig på hästar för att man fullständigt älskar att administrera, marknadsföra eller ens fundera över människors behov och viljor. Det är fullständigt självklart och något kunderna måste acceptera. Därför behövs vi som har lite av en fot i olika läger, det vill säga gör våra pengar på ett håll för att kunna tillbringa all vår övriga tid kring hästarna, för att kunna knyta samman yrkesutövarnas vardag med deras kunders.

Travsporten blöder på alla håll och pudelns kärna är att sporten inte har tillräckligt med kunder. Hade vi haft fler personer som ville investera i hästar hade uppfödarna fött upp fler hästar, tränarna hade kunnat ta bättre betalt per häst vilket hade lett till både en drägligare tillvaro för tränarna själva och att de kunde ha mer personal. Med färre passhästar per skötare hade inte sporten haft hästskötarbrist pga den höga arbetsbelastningen utan fler hade både attraherats och valt att stanna längre i yrket. Hästägandet är således nyckeln till precis alla problem alla inom sporten ser.

Dock är det inte lätt att värva kunder till en sport som upplevs både ha höga trösklar in och är ekonomiskt kostsam med den låga återbetalningen vi idag har. Som lite salt på citronen leder det dessutom till att tränarna och skötarna är så överhopade med arbete att varenda minut de lägger på kunderna blir en minut de tar från sin kärnverksamhet. Alla ”förstår” att tränarna måste bjuda till. Alla tränare själva förstår givetvis innerst inne att de måste avsätta lite tid för sina kunder. Men jag förstår också att det kan vara svårt att faktiskt lista ut vad man tror kunden vill ha när man aldrig haft ett annat jobb än inom travet själv och därmed aldrig sett på deras jobb med utifrån-ögon. Det som både tränarna och sportens administratörer KAN, och direkt MÅSTE, ändra är sin inställning. I en sport som förblöder på hästägare och inte har mycket som attraherar dagens svensk måste vi förstå att tröskeln från att få upp ögonen för trav till att faktiskt bli hästägare är så enormt hög att den måste tas i 10 steg. Jag har gett många tränare många tips om saker som skulle främja hästägandet. Det jag uppfattar som problemet är att de många gånger förväntar sig direkt avkastning. Ska de avsätta en kvart för att köra en dubbelsulky vill de ha garanti på att den personen blir hästägare. Ska de orka närvara en kvart i stallet ihop med befintliga hästägare vill de ha direkt avkastning i form av att de vill köpa en ny häst.

Det. Funkar. Inte. Så.

Alla hästar jag kallar ”mina” har flera, eller direkt ”många”, delägare. Mitt uppdrag inom travet är att förvalta hästägarnas intressen. För det behöver jag vissa redskap: hästarna, tränarna, kuskarna och skötarna är ”redskapen”. Hästarnas karriärer är korta och tränarna är utbytbara: men kunderna ska bestå. Dock måste jag nyttja mina redskap friskt för att sporten ska få nya kunder. Igår fick Flocki bli ett redskap.

Jag och Flockis skötare Jeanette, vilken även sköter mina övriga tre hästar, styrde först upp en enormt oprentiös frukost i stallet. Lite plockmat, en kaka och termosar med kaffe. Under förmiddagen hade vi ”öppet hus” och ett tjugotal personer dök in och bara hängde där medan vi fixade med hästarna. Fantastiskt trevligt! Om vi sålde en enda ny häst? Nej. Inte direkt. Men förhoppningsvis behöll vi åtminstone 20 personer som glada hästägare ett tag till. För det glöms precis lika fort: bara för att vi en gång fått in dem kan man inte glömma bort dem sen och tro de glatt betalar en kvarts miljon årligen utan ansträngning. Dagens svensk är alldeles för flyktig för det och är redo att byta hobby precis när som helst.

Focaccia, lite ostar, röror och kakor.

Vid lunch tog vi resterna av frukosten och den tvättade och blankpolerade Flocki och körde in till Färjestads V75-tävlingar. Plockmaten ställdes istället upp i en barack där det står ett bord, några stolar och en tv. Där hängde sen fler personer än jag kunde räkna av och till under dagen. Diverse hästägare, olika tränare och kuskar, hästskötare, B-tränare…. Ja gud vet vilka etiketter jag ska sätta på dem alla. Att svabba av rummet hade inte tagit många minuter men att det faktiskt var gjort noterades faktiskt till och med av en manlig travtränare. Utan att låta alltför raljant men om en karl som jobbar med hästar noterar att det är dammtorkat kan man ju bara betänka vad alla fruar till hästägarna som kanske följer med på trav en gång om året faktiskt tänker om alla ostädade fikarum… Om sporten värvade nån ny hästägare där? Sannolikt inte. Om dock några tiotals människor fick en lite trevligare dag på travet? Ja, det tror jag faktiskt! Att Flocki bjöd på kalaset ledde sannolikt inte heller direkt till någon ny bokning. Men några snappade säkert upp hans namn och tyckte förhoppningsvis att han var fin när de svängde förbi stallet vägg i vägg han stod i. Och nån gång ska väl även nån av dessa betäcka en märr och då har de säkert bara positiva känslor i kroppen när de hör hans namn…

Sen fick Flocki gå på transporten och åka till publikplats. Vi fällde ner luckan och ställde en hink morötter där. Under en dryg timme frågade vi sen alla som passerade om de ville mata honom med en morot? Nästan varenda en brast upp i ett leende, sa ”JA!”, tog en morot och gick in och gav honom. En del hade häst själva och andra visade sig vara förstagångsbesökare på trav. Huruvida någon av dem faktiskt äger ett sto och nu kommer boka honom är oklart. Men vi måste tänka längre: om någon tidigare bara sett hästar genom tv:n för de köpt en Harry Boy nu för första gången besökte en travbana och fick chansen att faktiskt träffa en häst kanske detta faktiskt gav dem blodad tand. Kanske hjälpte Flocki till att de tyckte det var så kul att de kommer tillbaka. Om ett år kanske de ser en annons om en ettårig andelshäst med Flocki som pappa och då tänker ”ja men det var ju hästen jag träffade! Tänk att deläga en svanstipp i en bebis till honom!” Och så får vi in en ny hästägare. Som, om vi sen kan förvalta den, både utvecklar sitt egna hästägande till kanske en hel häst och lockar in flera vänner och bekanta i sporten. Först genom en liten andel, sen en andel till i ännu en häst.

Jag vet att det är skittrist att tänka i så små baby steps men vi har ingen sport som säljer på annat vis. Ta hästen till folket. För folket kommer inte komma till hästen.

Att travsporten i mångt och mycket inte tillgodoser dagens kunders behov och därmed förblöder på kunder och att de människor som valt att jobba med travsporten i stallen därmed inte riktigt har idéer för hur man främjar intresset hos nya är en sak. Få saker förstör dock hästägarnas investeringsvilja så mycket som att höra personer representerade tränare snacka skit om andra människors hästar. Absolut ingen hästägare, oavsett om den äger 1/20 i en gammal valack utan något som helst restvärde eller har 20 hästar själv varav någon kanske rent av är ett potentiellt avelsdjur och vars värde utåt är skyhögt, vill höra skitsnack om sin häst. Representerar man en tränare kan man helt enkelt inte sitta vitt och brett och snacka negativt om hästar denne har i sin träning till folk som inte har med hästen att göra. Jag skulle önska att jag bara kunde lägga såna saker åt sidan för att det är något enstaka rötägg som ägnar sig åt sånt och att sådant agerande givetvis fördöms av tränaren så det skulle hanteras. Men det är så vanligt förekommande att det är direkt strukturellt. Min förståelse för att många som jobbar med hästarna aldrig verkat i andra branscher, att arbetet i stall är så annorlunda att folket i stallarna utgör en egen liten grupp som mest umgås med varandra och att detta, ihop med den ekonomiska omöjligheten att bedriva en träningsrörelse gör att många i stallarna inte får betalt för varje timme utan många gånger är en del av tränarnas familjer och därmed svåra att ställa samma krav på som en företagare normalt sett kan göra på sin personal, till trots så är det få saker som får mig att tappa engagemanget så som att få höra hästskötare sitta och pladdra om andras hästar högt och lågt. Ingen vill höra via omvägar från en tränares representant att tränaren visst tycker ens häst är ”ful” eller ”piss”. Absolut ingen hästägare vill höra via omvägar att tränarens personal pladdrar högt och lågt om vare sig dennes hästs egenheter eller veterinärbesök. Det är bara FÖR oseriöst och FÖR oprofessionellt. Att slarva bort hästägare på grund av sånt här skitbeteende har vi helt enkelt inte råd med. Även om man aldrig haft ett annat jobb än i ett stall måste man helt enkelt förstå att det finns en värld utanför stallbacken, en värld där sportens kunder rent av kan ha jobb där de jobbar mot kunder själva. Det här är tyvärr en sån sak där travsporten är hopplöst efter. Och att sånt här kommer fram, och då garanterat inte i en mildare form än det faktiskt sades i förstaläget, är det enda man kan vara säker på. För INGEN hästägare vill höra skitsnack om någon annans häst för precis alla förstår att då snackas det lika mycket om ens egna.

Avslutningsvis går det inte att avsluta bloggen utan att framhålla Rickard Svanstedt. Inte bara för han faktiskt, för att knyta lite an till bloggens huvudpunkt: Flocki, äger en andel i Flocki och väntar ett föl efter honom och sin Love You-märr Kaci inom kort. Utan för att min ägarföreträdde Rob Dyrdek igår blev fyra i V75 och Baron Gift blev tvåa i gulddivisionen. Att leverera en andra- och en fjärdeplats inom V75 när man har blott 30 hästar i träning är inget annat än urstarkt. Båda är dessutom att anse som hans ”egna produkter.” Utöver Robban har jag även treåriga Denise Dyrdek och tvååriga Timotejs Karamell hos Rickard så vi har förhoppningsvis en spännande framtid också!

Rob Dyrdek och Rickard Svanstedt inför segern på Åmål 16/8-19. Foto: Kurt Einevåg.

Gårdagens blogg om personalrekrytering har lästs av över 1000 personer. Allra roligast var dock att den ledde till en hel del väldigt intressanta diskussioner. Några landade i att vi diskuterade hästägande och där dök så mycket intressant upp att det kommer få bli en egen blogg inom kort. Gårdagens blogg, vilken kan läsas här Hästskötarbristen: Alla vill att folk ska få lära sig- få vill låta dem träna på deras egna häst.    kommenterades av såväl nuvarande som före detta travhästskötare, både kvinnliga och manliga, en hel del hästägare och många bara allmänt travintresserade. Dock i vanlig ordning av väldigt få kvinnliga hästägare. Det här är riktigt slående varje gång jag gör någon sorts gruppering av kommentarerna: kvinnliga hästägare är verkligen en grupp som aldrig tar plats.

Några av de offentliga kommentarerna var:

Ofattbart att någon väljer detta yrke. Om man älskar hästar är det väl ”billigare” att jobba med vanligt jobb och träna egna?
-spelare-

Det är inte så hemskt att vara hästskötare så nån behöver fundera på varför man ens vill jobba med det!
-nuvarande hästskötare-

Är övertygad om att många tränare kunnat behålla sin personal om de klarat av att bete sig mot dem…
-nuvarande hästskötare-

Som så många andra slutade jag med hästskötarjobbet när jag blev äldre. Enligt min mening är det för tungt att ta hand om 9 hästar, byta/slå på skor och åka på tävlingar. Man klarar inte av det på samma sätt hur mkt man än vill. 6-7 hästar och ingen skoning skulle jag aldrig slutat.
-före detta hästskötare-

Detta är ett fantastisk yrke. Får man måttligt med hästar att ta hand om o slippa känna stressen så spelar inte sömntimmarna efter trav någon roll.
-nuvarande hästskötare-

Robert Bergh anger idag några konkreta åtgärder för att förbättra rekryteringen av hästskötare. https://www.expressen.se/sport/trav/elian-web-kan-vara-en-rensare-vard-att-ta-med/

Travsportens arbetsgivare, dvs travtränarna, har nu påtalat i flera år att de har problem att rekrytera personal. Tyvärr är nog praktiska yrken i mångt och mycket lite på ut-listan för de yngre generationerna svenskar överlag. Att jobba praktiskt förefaller helt enkelt inte vara så många ungas dröm längre.

Alla som överlåter sin häst i proffsträning vill att den ska omhändertas på bästa vis och att tilldelas en skötare man gillar uppskattas högt av de flesta hästägare. Eftersom en skötares uppgift inte ”bara” är att ta hand om hästen utan oftast även sköta den vardagliga, löpande informationen till hästägaren är kraven på dagens travhästskötare skyhöga. Bitvis direkt omänskliga. En travhästskötare måste kunna hantera 500 kg tunga hästar, såväl ston som hingstar, köra häst, vara fysiskt stark nog att skotta ca 10 boxar varje dag, gå några tiotusen steg varje dag, noggrann nog att ta hand om massor av dyr utrustning och för att urskilja förändringar på varje häst från en dag till en annan, halv sjuksköterska för att dagligen kunna se över alla hästar för att se om de har några skavanker och vidta åtgärder mot det samt oöm inför att med bara några dagars varsel tvingas välja bort allt vad privatliv heter för att den beordras att åka på trav. Allt detta i ur och skur. Därtill förväntar sig vi hästägare att skötarna både ska informera oss löpande på eget bevåg och svara när vi kontaktar dem och undrar hur det är med vår häst.

Överlag har dagens travhästskötare kollektivavtalsenliga löner. Lönen ligger ungefär i linje med andra yrken som inte har några formella utbildningskrav. Problemet är att för att verkligheten ska gå ihop måste travhästskötarna jobba långt mer än de 40 timmar i veckan de har betalt för. Utifrån att hästar behöver utfodras tre gånger om dagen/365 dagar om året blir helt enkelt arbetsdagarna både längre än 8 timmar och arbetsdagarna fler än fem per vecka. Detta även utan att de åker iväg på trav. De flesta tränare som har så pass stora verksamheter att de har anställda hästskötare fördelar arbetet genom att ålägga varje skötare ett antal passhästar de har ansvar för. Enligt kollektivavtalet ska en skötare normalt sett inte åläggas en arbetsbelastning högre än motsvarande sex starthästar. Detta har inte varit verkligheten på väldigt många år utan 7-8 har länge det normala. Idag förefaller antalet ofta ha smugit upp på 9-11.

Dock kompenserar många tränare detta med mycket körhjälp, någon praktikant och någon övrig entusiast som gärna kommer och hjälper till att laga hagar eller skotta nån utedrift. Därtill kan det helt enkelt konstateras att travsporten inte skulle gå runt idag om inte travtränarna hade familjemedlemmar och vänner som gick med på att hjälpa till helt gratis.
Eftersom hästhållning är en praktisk syssla går det inte att sätta sig vid en skolbänk och plugga och sen komma ut i verkligheten plötsligt fullärd. Det bara inte funkar så i praktiken utan vore även teoretiskt omöjligt: personerna som väljer ett praktiskt yrke är överlag rätt ointresserade av att sitta vid en skolbänk och lära sig teoretiskt.

För att lära sig något praktiskt måste man få göra det. Man måste få testa, misslyckas, prova på nytt. I teorin säger nog de flesta människor att de absolut tycker att folk ju måste få träna. Men när det kommer till kritan har väldigt många förbannat svårt att låta dem göra det på deras egna häst. ”Jag betalar så dyrt och förväntar mig därför att den enbart ska skötas av proffs.” Verkligheten är att den svenska travsporten idag över huvud taget inte skulle existera om inte allsköns människor med ringa eller diffusa förkunskaper både hanterade och körde våra proffstränade hästar. Det faktumet uppfattar jag fortfarande som oerhört kontroversiellt.

Här finns ju även frågan vart gränsen för ett ”proffs” på hästhållning går? Tre år på Wången? 10 år som anställd? Någon sorts licensinnehavare? Ägt en egen häst man skött om? Jag har aldrig jobbat som hästskötare men fick pris för hur jag visade hingst på en hingstpremiering. Gör det mig till ”proffs” på att hantera hingstar? Min uppfattning är att i en bransch där kunskapen kommer genom learning by doing måste man ha tilltro till att varje ansvarig tränare har koll på vad som är ”tillräcklig kunskap” i varje situation. Och här är min poäng: svenska travtränare är oerhört skickliga på att fördela arbetet så att faktiskt väldigt, väldigt få olyckor uppstår. Detta trots att en ansenlig del av det dagliga arbetet i de flesta stall definitivt inte utförs av människor med dokumenterad kunskap i att utföra uppgiften.

Robert Berghs konkreta förslag om arbetsplatsförlagd utbildning för arbetssökande är en riktigt, riktigt bra idé. Tyvärr tror jag landets hästägare har en bra bit kvar i tanken tills de skulle acceptera detta just hos tränaren som har deras häst. Alla vill som sagt att fler ska få lära sig- få vill låta dem träna på deras egna häst. Här finns en rejäl attitydsförbättring att göra och jag tror den börjar som det mesta annat gör: genom att börja med att upplysa om hur det faktiskt ser ut. Och vara öppen även som hästägare för att tränaren helt enkelt är kompetent nog att avgöra vad som är en rimlig nivå i varje situation.

Jag hade aldrig kunnat genomföra vare sig värmningar, köra hästtransporter med hästar och genomgå veterinärbesök, rida in hästar eller ens ta in en häst från hagen om inte massor av olika tränare låtit mig göra det. Jag är verkligen inget ”proffs” på travhästar men inget av det jag gör hade jag gjort innan jag gjorde det första gången. Och jag har faktiskt varit med om oerhört få olyckor med tanke på hur många situationer jag varit i. Landets travstall är helt enkelt fantastiska på att släppa in människor som säger att de vill prova och låta dem prova och detta genom att hela tiden ha koll på att uppgiften är på en nivå så man klarar den. Våra travhästar är världens bästa läromästare.

Mina hästar får andra entusiaster gladeligen träna på i vart fall!

I maj blir det 8 år sedan jag påbörjade resan som idag är mitt liv. Den bruna lilla hästen gjorde att min första identitet blev ”helt obetydlig 1/25-delägare och företrädare i en gratishäst hos en stortränare.” Förvisso gav det en enorm ödmjukhet som hänger i än och det är ju klädsamt. Även om jag numera oftare faktiskt behöver påminna mig om att jag inte är så jefla obetydlig utan svarar för en avsevärd värd del av det totala värdet av två tränares stall. En tanke som flyger emellanåt när jag kommer på mig själv att ställa mig och skotta skit en söndag eller smuggla in en skurhink för att städa tränarens omklädningsrum. Räknade lite för skojs skull ut det totala inköpsvärdet på hästarna. 5.722.000 kronor. Lite dopade siffror utifrån att endast Flocki då värderas till 4 miljoner. Men visst: 8 hästar inköpta för 1,7 miljoner i A-träning borde förändra min självbild som obetydlig. Lite oklart varför jag städar tränarnas hästägarrum och inte de min lägenhet faktiskt? Jag har uppenbarligen missförstått allt.

Här skulle det lätt kunna bli ett sidospår om hur jag som 37-årig kvinna förvaltandes detta kapital inom travsporten upplever hur jag bemöts. Men det får bli en annan blogg. En annan gång.

Det lilla obetydliga delägandet blev ett jobb för samme stortränare och där fylldes hästantalet på. För 2,5 år sen tog det ännu en ny vändning där jag då plötsligt skulle stå på egna ben. Sju hästar blev sex, vilka blev fem. I 1,5 år klargjorde jag att det här med nya andelshästar var helt uteslutet. Sen hände plötsligt något i början av 2019. När 2019 avslutades var de plötsligt nio igen men blott tre kvar från sommaren 2017. Hur i hela världen tillkom det så många nya…?

2019 blev helt enkelt en generationsväxling.
• Charmis och jag hade en hysteriskt kul vinter där vi kuskade runt och varvade bredlopp med p21-lopp. Sen blev hon dräktig med…
• Flocki d’Aurcy! Jag blev manager för en avelshingst!! Resan med Flocki liknar inget jag nånsin varit med om. Och detta med en häst som klev in i mitt liv och på en sekund blev mannen i mitt liv. Han har allt: han är smart, bra på sitt jobb, snygg, snäll, pigg, glad och charmig. 45 ston i Sverige och 2 i Finland hann han betjäna trots att han kom till Sverige först i mars.
• Isbjörn lämnade Norrland för att bli värmlänning och min kalla kung. Att få ha Flocki och Isbjörn i mitt liv är helt osannolikt. Folk väntar ett helt liv på att få komma nära EN sån här en-på-miljonen-häst. Jag har två inför vilka jag kan kalla mig en del av deras vardag. Isbjörns säsong blev spektakulär på många vis. ”Bara” tre segrar och 110.000 insprunget. Men slog ett svenskt rekord och blev även avelsgodkänd…!
• My Silver Lining skulle äntligen få en hel säsong. Hon segrade i årets tredje start men sen uppdagades halsproblem. Operation, misslyckad comeback och ännu en säsong havererad.
• Rob Dyrdek seglade upp till att bli familjens hedersknyffel. Hästen som aldrig gör ett dåligt lopp om han inte är sjuk. Han gör alltid sitt och har vunnit lopp med tre olika kuskar. Ständigt flankerad av 8-10 delägare vid varenda start. Robban har på något sätt blivit stabiliteten och tryggheten i hela härligheten.
• Coldis blev bara min och flyttade till Rickard Svanstedt. Debutvann där men har därefter bara sprungit och varit trög. Nu ryker ett par växlar innan samtalet går till en montéryttare för att be om ett montékval.

Sen kom det till några…
• Norrlands Smaragd införskaffades kaxigt nog redan innan Isbjörns årsdebut i uttalat syfte att bli hans framtida flickvän. Sen blev det grus i maskineriet och Isbjörn var ett tag avsevärt närmare en kastration än en hingstpremiering. Men han räddade upp det och även Smaragd blev under sommaren värmlänning och ska tydligen vara en minst lika fin häst som pojkvännen, enligt deras gemensamma tränare.
• Denise Dyrdek. Köptes under annat namn av många av Rob Dyrdek-delägarna och namnet är en lek med deras tvåbenta namnen. Skateboardåkaren Rob har en syrra som heter just Denise. Efter att Denises pappa Jocose även är pappa till henne som sedermera blev kulletta bland landets fyraåriga ston, Activated, känns Denises framtid än mera ljus!
• Timotejs Karamell blev något sorts spontanköp på Kriterieauktionen. Spänningen var bokstavligt talat olidlig när vi dagen efter kollade filmerna på vad vi egentligen köpt… Och kunde konstatera att vi blev något så ovanligt som än mer nöjda dagen efter än vi varit begeistrade kvällen innan.

Dracula tvingades tyvärr lämna oss. Men att jag i vart fall lyckades få ut på försäkringen var välförtjänt för de hårt prövade delägarna. Båda de senaste hästarna vi tvingats ta bort har faktiskt ändå slutat med utbetalning från försäkringsbolaget och det är ändå något att ta med sig. Ska man jobba med hästägande är nog kunskapen vad som krävs för att få ut försäkringsersättning oerhört viktig.

Trots att året kändes som ett mellanår blev det ändå sju segrar och nästan 400.000 insprunget. Som jämförelse roade jag mig med att kolla hur många av landets A-tränare som matchar de siffrorna? Svaret är att endast knappt hälften av de ca 400 A-tränarna tog mer än 7 segrar under fjolåret och blott drygt hälften körde in knappt 400.000…! Att jämföra med övriga hästägare blir svårt då en hel del, liksom mitt team, äger hästar under flera olika pseudonymer.

Även om hjärtat ligger hos hästen som djur håller jag ändå på med trav för att jag vill vinna lopp. Annars skulle jag ju bara ha nån skogsmullehäst att lufsa runt med i skogen. Jag vill hela tiden lyckas lite bättre, vinna lite fler lopp, stadigt förbättra hästmaterialet och, tack vare hästarnas resultat, kunna fortsätta med samma delägare men att de hela tiden kan köpa lite bättre hästar. En travhästs karriär är kort. Sporten måste behålla ägarna i högre utsträckning än respektive hästs karriär är lång. Även om valen av tränare och skötare samt väl genomtänkt matchning är A och O för att en häst ska bli sitt mest framgångsrika jag är detta ändå en materialsport. Man måste ha en bra häst helt enkelt och de kostar oftast därefter. Mitt långsiktiga mål är helt enkelt att sakta men säkert utveckla hästmaterialet för delägarna delvis tack vare hästarnas egna resultat. Att inte ”bara” jaga nya pengar utan även jobba in pengar att omsätta.

Eftersom travhästars karriärer är så korta så måste man i min roll satsa eller inte. Att inte satsa är detsamma som att låta mig självdö. Jag tycker det finns ett alldeles för stort intresse runt om i landet för att deläga häst och alldeles för många stenhårt arbetande tränare och kuskar för att bara slarva bort det jag ändå byggt upp. Jag ger upp på den här sporten varenda dag. Men så ringer det nån. Eller mailar nån. Nån sån där antingen bara helt vanlig, men sjukt reko och trevlig människa, som jobbar med något helt annat och bara vill ha ett delägande i en häst som en guldkant på tillvaron. Eller en superentreprenör som byggt upp något stort i någon annan bransch och nu är redo att ta sin kompetens, sitt engagemang och sitt kapital till travsporten. Och vips är jag fylld av energi igen och är redo att satsa allt på den här sporten.

När jag nu dessutom sitter på ett redigt gäng betäckningsrätter i en avelshingst jag tror stenhårt på så finns det liksom ingen återvändo. Målet för 2020 är att betäcka mer än ett sto och införskaffa minst två, gärna tre utifrån att det statistiskt sett tyvärr kommer försvinna en eller två, nya andelshästar. Eftersom jag inte säljer andelshästar utan koncept kommer jag aldrig någonsin sälja fler än jag har tid att ta hand om. Jag kommer aldrig ha fler hästar än att jag hinner baka Toscakakor och ta vinkvällar med alla mina skötare. Aldrig fler hästar än att jag hinner lära känna var och en och alltid vara med när de startar. Aldrig sälja fler hästar än jag faktiskt hinner att kasta mig iväg för att själv ta dem till veterinärbesök. Och aldrig någonsin sälja en häst jag själv inte tror på. Det vore verkligen att bita mig själv i svansen eftersom jag sen ska göra så mycket jobb kring den under resten av dennes karriär. Och aldrig sälja fler hästar än jag faktiskt även hinner ta fullt ansvar även när det närmar sig slutet för den och personligen göra precis allt för att ägarna då i vart fall ska kunna få ut på försäkringen eller sälja den för vettigast möjliga ekonomiska utfall- utan att någonsin tumma på hästens väl och ve.

Vi inom travsporten är inte varandras största konkurrenter. Våra gemensamma konkurrenter är golfen, upplevelseresor och vinprovningar. Vårt uppdrag är att hela tiden övertyga helt vanliga människor, utanför vår egna lilla bubbla, att de ska lägga sin nöjeskassa på just vår sport och inget annat av alla de nöjen som pockar på deras uppmärksamhet. Vi alla måste bli bättre på att se saker ur kundens perspektiv. Vad travtränarna, kuskarna och alla föreningsmänniskor tycker är faktiskt sekundärt. Vi jobbar mot kunder. Jag kommer fortsätta slita för att bygga bron mellan de aktiva och kunderna. Det är mitt uppdrag som ägareföreträdare. Min dröm är faktiskt att jag ska få mer konkurrens själv.

Full gas mot ett nytt travår!