På 1990-talet infördes vad som sedermera skulle bli dagens Premielopp. De kallades för ”träningsbidrag” och gällde endast A-tränade hästar. Vid den här tidpunkten var nämligen ett av svensk travsports största problem att A-tränarna gick på knäna. En annan åtgärd vid ungefär den här tidpunkten var införandet av TDS-systemet och de fördelar, så som räntefria lån därigenom, för att stoppa den av A-tränarna hotade massflykten till USA.
Premieloppen har därefter förändrats och så även travsporten. Det som för 30 år sen var sportens problem, A-tränarnas dåliga ekonomi, och detta därmed riktade stöd till just A-tränade hästar, är idag istället att antalet A-tränare stadigt håller sig på samma nivå men antalet B-tränare halverats. Det som från början var ett rent träningsbidrag för att uppmuntra människor att placera sin häst under i vart fall tre månader hos en A-tränare har idag blivit ett väldigt viktigt bidrag för B-tränarna.
För några år sedan infördes då Premiechansningen. Hästägaren kunde välja mellan att låta hästen genomföra premielopp eller ”satsa” premieloppet och istället erhålla dubbla prispengarna i ett antal stora unghästlopp. Med denna åtgärd hoppades man på att möta de hårdsatsande hästägarnas önskemål.
Sverige har därmed idag världens mest lukrativa unghästlopp. Enstaka toppar på auktionerna rusar också iväg i pris. Man kan alltså anta att det finns ett direkt samband mellan några få skyhöga förstapriser i några unghästlopp med några enstaka hästköpares lusta att betala svindlande belopp för de bäst stammade ettåringarna. Detta stimulerar givetvis de fåtalet uppfödare med kapital nog att investera miljonbelopp i de bästa stona för att sen investera flera hundra tusen för att betäcka med världens bästa avelshingstar.
Det vi också ser i denna extrema elitsatsning är att uppfödningen och uppträningen till stor del förläggs utomlands. Begreppet ”svenskfödd” har idag seglat upp som den kanske största travpolitiska frågan och kommer sig ifrån att om man redan lagt miljonbelopp på att avla fram den genetiskt bästa hästen tullar man naturligtvis inte på en enda detalj heller i uppfödningen.
Ytterst få personer kan dock över huvud taget konkurrera på den här nivån. Mot denna ”elit” ställs då stadigt ”bredden”. Den lille amatören, sportens gräsrot, som ser premiepengen som det kanske allra viktigaste i hästens hela liv.
Jag vill inte polarisera då jag anser att polarisera mellan grupperna är vad som kommer bli svensk travsports död. Men de flesta är överens om att vi behöver både en bredd och en elit. De flesta är idag även överens om att det största problemet är att vi inte längre har någon bred medelklass. Detta är vad man försökt åtgärda på senare år så som med hjälp av breda prisskalor och att öka prispengarna för treåringar just för att även fler i den stora massan under eliten ska bära sig ekonomiskt. I stora drag har den svenske hästägaren idag en kostnadstäckning på ungefär 30%. Problemet är att det bara är någon enstaka procent som faktiskt bär sig. Att fler hästägare ska få bättre kostnadstäckning är således vad som varit ST:s mål de senaste åren.
Att superdupermultijackpots är viktigt för att hålla vår dröm vid liv vet vi. Någon enstaka möjlighet till ett skyhögt förstapris är därmed oerhört viktigt för att några enstaka ska vilja göra miljoninvesteringar. Jag saknar dock alltjämt utredningen bakom att just fyra miljoner i Kriteriet och Derbyt är vad som stimulerar denna grupp? Hur vet vi att gränsen inte går vid tre? Eller 2,5?
Premiepengen om 20.000 utfodrar amatörens häst i ungefär ett halvår. Hur viktigt är just detta bidrag under hästens andra levnadsår om amatören istället kan tävla om dessa pengar åren efter? Alla tvååringar klarar ju heller inte premieloppet så en hel del blir utan del av denna kaka enkom för hästen helt enkelt inte är tidigt utvecklad.
Premiepengarna kostar närmare 50 miljoner årligen. Om man delade in trav-Sverige i exempelvis fem regioner, och förlade knappt 10 miljoner i vardera region, där man gjorde en serie för just den regionens hästar skulle vi få bort bidrag och tävla mer om pengarna, stimulera det lokala hästägandet, agera helt i linje med de travpolitiska målen att minska resandet, kunna göra nya lopp- vilka man kan erbjuda spel på vilket ger sporten ännu mer pengar på sikt- istället för att anordna premielopp vilka är en ren kostnad för banorna. Vi skulle uppmuntra till fler starter och även eliten äger hästar vilka inte kan tävla om de premiechansade pengarna.
Regelverket för detta behöver givetvis utformas. Eftersom det dock vore en uttalad ”medelklass-satsning” kan jag exempelvis tänka att varje regions serie inte bara är riktad endast till regionens tränade hästar utan kanske man rent av begränsar till att varje tränare inte får starta fler än två hästar per lopp? Istället för renodlade B-tränarlopp kan B-tränarna ta upp kampen mot regionens bästa A-tränare. Men inte möta en hel armada från dem. De armadorna får de ta ut i V75. Den här serien skulle vara ett mellanskikt med exempelvis 60.000 i förstapris och 200.000 i samlad prissumma i de vanliga serieloppen med en eller ett par årliga finaler med exempelvis 500.000 i samlad prissumma. 15 hästars-fält och 8 priser. Kanske rent av prispengar till alla startande så möter vi ytterligare travpolitiska mål. Olika klasser och gärna tilläggslopp och spårtrappor. Amatören ska kunna matcha sin enda häst regionalt och med bra prispengar oavsett om hästen är 3 år och snäppet under kulltopp eller 9 år och med framtiden bakom sig. Sån variation i propparna går att hitta. A-tränaren ska kunna matcha sin breda massa av hästar som inte håller unghästlopp-klass eller V75-klass. De hästarna har sina pengar att tävla om ändå.
En svensk Sire Stake-serie skulle uppnå flera travpolitiska mål och det med pengar som från första början avsattes för att främja A-tränarna och därefter justerats under närmare 30 år för att riktas mot gruppen/grupperna man anser vara i störst behov av dem. Det är idag därför att rikta dem mot den stora massan, i syfte att få ner resekostnaderna, få fler hästar att gå lite mindre back och främja spelet på trav de behövs bäst.