linnanderssonblog

I veckan kom två domar från ST’s Ansvarsnämnd. Ansvarsnämnden är en del av Svensk Travsports interna rättsväsende. Ansvarsnämnden är således inte ST: ST är de facto ”åklagaren” som driver mål mot enskilda för att få till stånd någon sorts repressalie mot den som ST anser har begått ett brott mot travsportens regelverk.

Det första beslutet blev friande. Här är den anklagade namngiven i media så, trots att det egentligen är irrelevant namnger även jag: Daniel Schützer. B-tränare, till yrket veterinär och tidigare styrelseledamot av ST. I egenskap av veterinär behandlade Daniel (sin egna) häst med metoden bränning i syfte att förbättra läkningen av en gaffelbandskada. Bränning är en fullt tillåten metod men liksom all veterinärvård får den inte orsaka hästen onödigt lidande. Att i princip all sjukvård, både för människor och djur, är förknippat med ”visst” obehag innebär ju att all vård handlar om en avvägning i lidande kontra lidandet skadan i sig innebär.
Behandlingen polisanmäldes och en åklagare fastslog att det inte varit fråga om något brott mot djurskyddslagen varför ärendet avskrevs. ST införde en regel om att bränning blev förbjudet på travhästar- förutom mot överben och harhaser. Så långt hanterades allt enligt de rutiner de ska. Rättsväsendet gjorde sitt och att ST kan sätta både förbud och karenstider som är hårdare än samhällets övriga djurskyddsbestämmelser är naturligtvis möjligt.

Men ST nöjde sig inte. ST valde att även dra Daniel Schützer inför Ansvarsnämnden för ”olämplig behandling av häst”. Detta alltså efter att samhället fastslagit att det inte strider mot djurskyddslagen och för en behandling som vid tidpunkten var fullt tillåten enligt ST’s interna regelverk.
Vad ST trodde här är fullständigt obegripligt. Givetvis friade en enig Ansvarsnämnd Daniel Schützer helt. Vi får ju verkligen hoppas att ST har den goda smaken att låta detta bero nu innan de slösar bort massor av mer onödiga pengar på denna fullkomligt bisarra hantering av fallet Daniel Schützer.

Sen kom ett nytt friande beslut rörande en A-tränare som ansågs ha agerat olämpligt och därvid brutit mot sporten Code of Conduct. Namnet på personen är ju angivet och publicerat på travsport.se, men svensk media har valt att inte namnge personen så då gör inte jag det heller utan kallar honom ”tränaren”. För att det är en man dristar jag mig till att publicera då detta är vad debatten i sociala medier tagit fasta på.
Tränaren polisanmäldes av en betydligt yngre kvinna för sexuella trakasserier alternativt sexuellt ofredande. Åklagaren konstaterade, efter inledd förundersökning, även här att brott ej kunde styrkas varför åtal aldrig väcktes. Även här har vi alltså en situation där den underställde av ST’s reglemente varit inne i samhällets allmänna rättsväsende: men rättsväsendet fastslagit att det inte går att avgöra om brott har begåtts varför saken aldrig ens prövas i domstol.

Här blir det oerhört känsligt. Den juridiska definitionen av vad som är ett sexuellt ofredande och inte är givetvis inte identiskt med alla var och ens gräns. Det finns människor som drar den både snävare och dem som tycker lagen är för snäv. Alltså kan man definitivt ”känna” sig ofredad och någon kan definitivt agera lite i gråzonen och om det står var och en fritt att ”tycka” om. Faktum här är dock att rättsväsendet gjort en bedömning och den var inte att fälla. Här väljer då ST att ändå dra detta till Ansvarsnämnden för att försöka få tränarens beteende till olämpligt enligt sportens Code of Conduct.

Att detta verkningslösa skämtdokument till hyllvärmare faktiskt för, såvitt jag känner till, första gången dammas av välkomnar jag varmt. Men hur i hela fridens namn har ST tänkt att Ansvarsnämnden plötsligt ska börja övergå det allmänna rättsväsendet och fastslå huruvida sexbrott begåtts övergår ju allt logiskt tänkande.
ST har alltså inte ”fastslagit att sexuella trakasserier är okej”. ”ST” har i detta försökt med långt mer än de borde. Det är travsportens rättsväsende som, helt korrekt, konstaterar att det inte är inom ramen för deras jurisdiktion att överpröva polis- och åklagarmyndighets beslut.

I målet mot tränaren fanns faktiskt dock en tredje händelse som inte alls fått samma engagemang i sociala medier; nämligen en situation där tränaren påstås ha agerat olämpligt på en travbana. Den delen hade jag betydligt hellre läst mer om för där har ST ensam jurisdiktion.

Det vore givetvis ett rent justitiemord om ST eller dess organ började utreda sexbrott och agera i strid med samhällets rättssystem. Vem som har jurisdiktion för vad måste nånstans vara själva grundbulten i en rättstat. I fallet mot tränaren var dock Ansvarsnämnden oenig. Två ledamöter ville fria på alla tre punkterna och två ledamöter ville fälla på alla tre punkterna. I enlighet med gängse principer blev då beslutet det mildaste varför tränaren friades helt. Kutym vid en oenig nämnd är att fallet överklagas så i detta fall lär det gå vidare till Överdomstolen.

En annan av de mest grundläggande rättsprinciperna är legalitetsprincipen vilket innebär att ingen får straffas för en handling som vid tidpunkten inte var uttryckligen förbjudet. Det begreppet borde ST ha googlat innan de drog Daniel Schützer hela vägen till Ansvarsnämnden för brott mot en regel som infördes först efter han agerat i strid med den.

Men i sak stöttar jag givetvis såväl ST’s nyvunna intresse för CoCen som för deras vilja att stå upp mot den gubbkultur som trots allt råder. Jag föreslår att ST börjar med att dyka ner i de beslut från domstolar, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och diverse beslut från länstyrelsen och faktiskt ställa licensinnehavare till svars för brott de enligt samhällets övriga rättsregler faktiskt begått i travsportens namn. Sen kan ni gå vidare och dyka ner i lite tvister som också gått till domstol och plocka ut en och annan underställd reglementet som civilrättsligt förlorat en tvist och överväga om det inte varit lite olämpligt och kanske rent av skadat travsportens anseende.

Och vad gäller gubbväldet kan ni säkerligen använda CoCen mot en och annan jargong i stallen, skällsorden där kvinnor benämns nedvärderande under lopp, ryggdunkandet gubbarna emellan i mötesrummen i kombination med de förminskande rösterna mot rummets kvinnor, agera mot tränarna som trycker ner kvinnliga tränare genom att berätta för dem att hästägare inte vill ha häst hos kvinnliga tränare eller mot de tränare som anser att en kvinnlig hästägare antingen sorteras in i facket ”hästskötare” eller facket ”mata hästen med morötter för du begriper ingenting” . En kortare kurs i genusvetenskap kanske rent av skulle platsa på Wången. Bara för att upplysa om vissa elementära saker som att väldigt många kvinnor upplever travsporten som för jävla gubbig, sexistisk och direkt kvinnofientlig. Den känslan är extremt utbredd. Och därför får nu också en, helt korrekt, friad tränare ikläda sig det exemplet personifierat. Hade Svensk Travsport istället agerat på riktigt mot problemet i grunden hade debatten kunnat föras i sak och ingen fastslaget oskyldig hade blivit föremål för en debatt som aldrig ens började rätt i vem som ens beslutat vad.

Att resa med häst har jag gjort många gånger förr, men aldrig en sån här resa.
Isbjörn var bara en vecka gammal första gången jag fick se en bild på honom och förfrågan om jag ville göra honom till andelshäst.

Herregud. Gick det att vara gulligare?! Dyr var han dock redan då och ännu dyrare skulle han bli. Såklart. Med avelsmatadoren Bork Odin som pappa och ett av de bästa svenska möderne som finns i kallblodsvärlden. Dessutom med det här utseendet och det här namnet…
På hösten som ettåring föll till slut alla bitar på plats och jag kunde stolt presentera honom som ny andelshäst. Trots att han sannolikt är ett av de dyraste kallblod som någonsin sålts i andelar i Sverige så fick jag ihop allt. Matilda Persson ombesörjde fotograferingen och om jag inte hade varit smält innan så blev jag det ju av de bilderna…

Tessa hade ju också en ettåring hingst och under tvåårssäsongen började ”Kallblodskriget” att utvecklas. Ett krig som bland annat ledde till att stackars Rikard N Skoglund hetsades till att köra målgalopp med Justus N.A. i kvalet när Uffe Eriksson skulle slå av honom på finish för att motsvara den ytterst tydliga körordern ”jag skiter fullständigt i om hästen blir godkänd eller ej- bara du är före Justus i mål.”

Sen på våren som treåringar debuterade de samtidigt och där var inte Isbjörn alls sitt bästa jag medan Justus såg ut som en blivande Kriterievinnare. Båda var dock före den sedermera kullettan, Ängsborken, i mål. 
Måndagen efter midsommar kom dock en av mina mer magiska travdagar. Upp till Solänget för att möta upp Isbjörns dåvarande mamma Jenny som kom med både just Isbjörn och Justus. Vi hade en sån där fullständig kaos-utselningsdag som är så surrealistisk att man inte vet om man ska skratta, gråta, fly därifrån eller bara söka jobb någon helt annanstans. Men båda vann. Och det var proppen ur. Det var inledningen på Isbjörns segersvit där sex starter under tre månadersperioden resulterade i fem segrar och enda plumpen kom i Kriteriekvalet som helt enkelt bara blev alldeles för tufft kört för tidigt i Isbjörns karriär. 
Jag är så oerhört tacksam mot Jan-Olov Persson som lät mig och Jenny göra precis vad vi ville med hästen i matchning och veterinärbesök. Vi satt varenda dag och planerade långt fram och försökte bara vinna lopp och ha kul. Min absoluta övertygelse med en andelshäst är att sportsliga framgångar slår ekonomiskt utfall åtta dagar av sju. En del i en andelshäst köper man för att ha kul och inget annat. Då är det just upplevelserna som är överställt allt. Och att vinna ett 20.000 kronors-lopp är helt enkelt mångfalt roligare än att vara tvåa och tjäna 25.000. Och avsevärt bättre för hästens psyke…
Så vi matchade för att vinna och inget annat. Och Isbjörn svarade. Han gjorde precis allt vi hoppades, jobbade och planerade för. Varje gång. Vi avslutade den magiska sommaren 2018 med seger i Martinssons. Det var egentligen rätt elakt att dra på hästen 100.000 att bära i det läget, men den upplevelsen är ändå överställt oerhört mycket… 

Sen kom den långa vintern och här började guppen. Först en misstänkt allvarlig skada. Kris och panikhantering och akut resa upp till Hudiksvall för att hantera ifall han rent av skulle bli utdömd. Efter att Isbjörn bara visat sig ha busat med oss kunde vi andas ut. Bara för att strax därefter, i de inledande tre starterna, konstatera att hästen inte alls var densamma som nybliven fyraåring som han varit som treåring.
Som hästägare har man inte särskilt mycket cred att ta åt sig. Jag kommer aldrig någonsin förstå hästägare som får storhetsvansinne vid framgångar, blir stöddiga och börjar håna konkurrenter, plötsligt ska börja lägga sig i matchning, utrustning och ge körorder just när det går bra. Samma personer brukar dock oftast vara väldigt tysta när det är problem att lösa… Här kom dock tveklöst den perioden där jag själv kan se tillbaka och känna att ”fan- här gjorde jag något bra.”
Jag satt som ägareföreträdare till en häst som inte presterade lika bra i inledningen av fyraårssäsongen som den gjort ett halvår innan. Det var ren fakta. Det ”enkla” hade varit att bara godta dåvarande tränares åsikter om det och lugnt förklarat för 20 delägare att så här är livet som hästägare. Det går upp och ner.
Så är jag dock inte intresserad av att agera kring något jag ska engagera mig i. Och här kommer läget då varje företrädare måste kunna se sig själv i spegeln och svara på frågan: på vems uppdrag arbetar jag?
Här är det överlägset svåraste i att vara andelsföreträdare och jag förstår personligen till fullo att många väljer någon av de enkla vägarna: låt allt rulla på och/eller bli bara en dålig företrädare och skit i att ta ansvaret. Eftersom travhästägande är en hobby och att bygga relation till alla runt hästen är både nödvändigt och blir ett naturligt utfall av, i synnerhet en andelsföreträdare som ju ständigt har andra att informera, den täta kontakten har jag full förståelse för alla kring hästens perspektiv. Men det är på ägarnas uppdrag jag arbetar. Hur ont det än kan göra att meddela personer jag tycker ohyggligt mycket om som människor, och tycker är fantastiskt skickliga yrkesutövare, så är inte mitt uppdrag att avgöra vem som är bäst totalt eller vem som är en bra eller dålig människa. Det är att i varje situation avgöra vad som är bäst för just dessa ägare till just denna häst. Och här kom situationen, efter många och långa samtal med många olika människor, att jag ansåg det bästa för Isbjörns ägare var att hästen bytte tränare och detta nu.
En hästs karriär är som den är. Även om kallblods är längre än varmblods är den ändå kort. En ägare har den häst den har. En travtränare har, och måste ha, ett lite annat fokus och ibland är helt enkelt inte en enskild ägares intressen detsamma som tränarens intressen. Om jag åtar mig att företräda ett bolag med uttalat uppdrag att ”managera och verka för att bolagets syfte, bästa möjliga sportsliga och ekonomiska utfall för bolagets egendom” så innefattar det en hel del obekväma situationer.
Så… Efter två månader av vånda och oerhört mycket arbete i kulisserna ingen någonsin kommer få veta ens en bråkdel av kom då dagen då jag åkte upp till Hudiksvall. Efter att 20 delägare unisont beslutat att flytta hästen och även unisont valt att göra det till tränaren jag förslagit och just vid denna tidpunkt. Känslorna just en sån dag är väldigt märkliga. Att avsluta en affärsrelation och ta grimskaftet ur handen på en skötare man kommit att älska. Även om allt gick otroligt ”bra” är ändå känslan att stå där på gården och lasta hästen ett jävla knivhugg i hjärtat. Jag kände mig som världens vidrigaste människa när jag ledde hästen över gården, framför alla fantastiska skötare som jag vet älskar varenda häst. Med en häst som året innan vann fem lopp och var en av landets bästa treåringar. På Sveriges kallblodskungs gård. Vem fan är jag liksom? Är jag inte NÖJD? Vem fan är jag att göra det här? Och jag gjorde det själv. Jag valde inte ens en transportör eller bad tränarna lösa logistiken mellan sig bara. Jag gjorde det helt själv.
Här kom även aspekten över att jag flyttade en välkänd och framgångsrik häst. Det här kunde komma att snappas upp utav media och det absolut sista jag ville var att få något i media om detta. Det var faktiskt inte så dramatiskt i sak. Inget hade ”hänt”. Det var bara en helt vanlig situation där ägare och tränare hade olika syn på några övergripande saker kring en specifik häst varför ägaren och tränaren i trevlig ton konstaterade att det var bättre hästen bytte tränare. Och detta långt innan vi behövde vi bli osams eller ens få alltför många sura miner. Så snabbt ut med ett kort och koncist inlägg på alla sociala medier för att avdramatisera. Och det funkade. Media gjorde, och har inte heller därefter, gjort någon som helst affär av något som inte behöver vara det.

För att köra 60 mil till och ge grimskaftet till den nya tränaren. En ny tränare är ju givetvis glad. Efter att här ha avverkat över 100 mil i en hästbuss, dessutom ha lämnat och hämtat en annan andelshäst på en klinik mitt i alltihop, kan jag här ha varit lite av mitt tröttaste jag någonsin. Då stod jag där och skulle vara professionell igen. Fast i ett helt tvärtom-känslolandskap.
Sen började då nästa problem. Att det var något ”fel” på hästen trodde jag ju såklart. Och att det skulle kunna vara svårt att finna. Här tror jag faktiskt en hästägare har en viktig uppgift: om man flyttar en häst vill man ju av något skäl ha nya ögon på den. Då måste också den nya tränaren få tid, känna förtroende och ges utrymme, det vill säga både engagemangmässiga och ekonomiska resurser, att faktiskt göra det. I den här perioden var Isbjörns delägare de mest fantastiska människor man kan föreställa sig! Det går omöjligt att känna ett mer 100%-igt stöd än vad de gav. Jag och Magnus fick mandat att göra precis ALLT vi ville. Tack vare delägarnas orubbliga stöd och uttryckliga ”gör vad ni vill, kosta vad det kosta vill och låt det ta den tid det tar- bara Isbjörn blir bra igen” gick det ändå på bara drygt tre månader. Här hade minsta lilla krångligare ägare kunnat orsaka både massor av onödig tid och inte alls gett den känslan som jag fick och därmed kunde ingjuta i tränaren och alla andra kring hästen i min tur. Isbjörns delägare gav både formellt mandat och i princip obegränsade ekonomiska resurser åt mig och Magnus att vidta varenda åtgärd vi gemensamt fann lämpligt. Efter det som de gjorde då kan jag helt enkelt inte konstatera annat än att dessa människor förtjänar en bra häst. De var de mest fantastiska ägare man kan önska sig.
Jag tror på att människor behöver känna förtroende och vill ha tydliga förväntningar på sig. Oavsett vad det gäller. Jag tror att det är vad som får människor både att plocka fram den största kompetensen de har inom sig och verkligen lägger ner sig engagemangsmässigt och verkligen VILL lyckas. Och när man överlåter sin häst i vård och träning åt annan är det ju exakt vad man vill: ta del av deras kompetens och engagemang. Därför tror jag också att känslan av förtroende och viljan att vara en schysst och bra kund är den viktigaste uppgiften en hästägare har.
Det kan givetvis låta pardoxalt när jag nyss flyttat samma häst. Men just att kunna hålla alla dessa saker i huvudet samtidigt är också det absolut svåraste med att äga häst.
Efter en comeback där Isbjörn rekordsänkte 1,8 sekunder trots hermetisk instängd kom då äntligen loppet på Romme vi siktat mot så länge. Isbjörn dundrade runt, vann överlägset och rekordsänkte ytterligare en sekund. Här fick vi rejäla matchningsbryderier. Det slutade med att jag och Magnus, med hjälp av några stora koppar kaffe, en söndagseftermiddag satte oss ner och la alla tänkbara alternativ på bordet. Det här är vad jag fullkomligt älskar med de tränare jag har idag: de har både oerhörd kompetens och säger nej till fler hästar än att de kan vara så här detaljerade med varenda en.
Vi var inkvalade till Martinssons och trodde vi hade god chans på de 100.000 igen. Men vad skulle vi göra efter det då? Vi ville avelsvärdera och vi ville fortsätta låta hästen få starta på så han, med sin ringa rutin och unga år, skulle kunna utvecklas. Vi hittade ett lopp på Rättvik 15 dagar senare där Isbjörn skulle kunna kapa de där tre tiondelarna för att bli svensk rekordhållare, vilket skulle vara nödvändigt om vi ens skulle försöka få honom avelsgodkänd OCH han inte skulle dra på sig så lite mer pengar än att han skulle stå perfekt inne i Dubbelcupenförsöket på Färjestad en månad senare OCH, om han skulle vinna eller vara tvåa där och bli finalklar, skulle vi fortfarande ha sån marginal upp till det första tillägget i finalen att Magnus skulle kunna matcha rätt fritt för att kunna sätta hästen i perfekt ordning.
Det var en sjuk plan. Inte bara för den sträcker sig över tre månader och man inte bara kan ”bestämma” att hästen ska springa svenskt rekord 15 dagar senare. Men som så många gånger förr: Isbjörn svarade. Trots att precis allt egentligen blev fel den där kvällen på Rättvik så mosade han det 17 år gamla svenska rekordet.

Tyvärr var han inte riktigt som bäst sen på Färjestad men sprang ändå 1.25,0/2160 meter och snabbare än så hade ingen annan fyraåring travat under hela 2019. En tredjeplats krigade han sig till och kanske att det faktiskt räcker till en finalplats i Dubbelcupen. Vi får se. Det är fem veckor kvar.
Då var det dags att anmäla till avelsvärdering och börja preppa. I en månad har vi planerat och tränat, vid sidan av hans förberedelser inför Färjestad. Nu sitter jag här och konstaterar ”vi gjorde det”.
Å ena sidan har jag ingenting i den här hästen att ta åt mig någon ära för. Jag har inte fött upp honom och aldrig tränat honom eller varit hans skötare. Jag syns inte på några papper kring honom utan är bara den osynlige spindeln i nätet. Det passar mig egentligen ohyggligt bra personligen. Dessutom: hylla dem som hyllas bör!
Men för min rent personliga orks skull måste jag våga känna sån genuin jäkla glädje kring vad jag emellanåt åstadkommer.
Har du en företrädare till din andelshäst, oavsett om du är tränare, skötare eller delägare, som faktiskt försöker göra det bra: låt den få veta det ibland. Vårt uppdrag är väldigt otacksamt då ingen någonsin kommer förstå allt jag gör, alla pengar jag lägger ner för att andra ska kunna informeras om sin häst och all denna tankemöda på vad som faktiskt är bäst för andra. Och eftersom min största uppgift ständigt är att skydda alla andra så blir det emellanåt förbaskat ensamt. Och jag ställer mig själv ständigt i skottgluggen. Tar strider till höger och vänster. För vad jag tror är bäst för just den här hästen och just för dennes delägare. Jag lägger ohyggligt mycket pengar och mer tid och engagemang på dessa hästar än vad jag nånsin kommer kunna säga i ord. Jag måste emellanåt låta mig själv bara njuta också.
Nu ska vi åka hem. 60 mil på vägarna. Bara jag och Isbjörn. Vi gjorde det. Igen. Isbjörn är numera godkänd som avelshingst. Jag har varit med honom på hela hans resa. Jag kan inte ta åt mig mycket ära. Men jag tänker tillåta mig att känna ofantligt stor glädje kring att av alla famnar denna en på miljonen-häst kunde ramla ner i så ramlade han ner i min. Just jag har förmånen att vara en liten del av hans liv.
Jag är så lyckligt lottad.

I den stadigt återkommande uppblossande debatten kring starttiden på V75 reagerar jag gång på gång om hur ”tränare och skötare inte borde gnälla. Alla borde vilja delta i travets elitserie.” Andra återkommande kommentarer är ”de måste väl fatta att det inte är ett 9-17 jobb de valt” och ”men vadå? Måste väl vara direkt kul att få sovmorgon på lördagen, övernatta efter V75 på lördagskvällen och äta hotellfrukost?!”

De här kommentarerna sätter lite fingret på hur jag uppfattar att utomstående, dvs hästägare, spelare och åskådare, ser på travsporten. Att det råder stora missförstånd mellan tränare/skötare och hästägare och tränare/skötare och spelare tror jag bottnar sig i en stor sak: för hästägaren/spelaren/åskådaren är trav en hobby. Det är kul, glatt och något som förgyller ens fritid. För människorna som jobbar med hästarna är det just ett jobb.

Få människor skulle tycka att sjuksköterskor inte ska gnälla ”för de ju får ob för all övertid”, att lärare inte förtjänar bättre lön för att få lära framtidens vuxna måste ju vara en ren förmån och något de borde fatta inte förtjänar så bra betalt eller att poliser inte borde ha högre lön för att få sätta dit kriminella borde ju vara sån personlig tillfredställelse att vare sig lönen eller arbetstiderna inte är så viktig.

Troligtvis ingen skulle någonsin resonera så. Men vad gäller travsport så verkar det alltid vara så att alla som ”får” jobba med den mest ska vara tacksamma.

Annars väldigt både högutbildade och extremt smarta människor avger kommentarer om hur arbetet i travstall går till och ”tycker inte” att nån ska gnälla. Sanningen, oavsett vad man ”tycker” om den är ju att tränarna sen flera år tillbaka påtalat problemen med att hitta personal. En annan ren sanning är att många tjejer aldrig kommer tillbaka till hästskötarjobbet efter sitt första barn för arbetet är otroligt svårt att kunna ha utifrån den barnomsorgen som erbjuds. Och en annan sanning är att alla dessa tyckare om att ”med senarelagd V75 får ju skötaren sovmorgon” och ”mysigt att hotellövernatta på lördagen och få äta hotellfrukost på söndagen” aldrig någonsin faktiskt intresserat sig för att ta reda på hur arbetet med hästar ser ut.

Hästar vill ha frukost och komma ut i hagarna tidigt på morgnarna oavsett om V75 startar 12.00 eller 24.00. Här är också svaret på påstående 2: efter en tävlingsdag är hästskötaren trött, skitig och har väldigt mycket arbete kvar att göra efter att hästen har gått i mål. Och hästen vill ha frukost nästa morgon ändå och detta långt innan nån hotellbuffé över huvud taget har dukats upp.

Jag har haft förmånen att få vara ciceron åt flera hundra helt nya hästägare de senaste 7,5 åren och har ju därtill haft kontakt med mängder av andra hästägartyper. Jag är väldigt inne på att just det här med förståelsen för att det som för hästägaren är en hobby är ett väldigt seriöst arbete för människorna runt hästen är en grundbult till så mycket missförstånd. En hästägare som bara åker hem till hästen ett par gånger om året möter såklart en skötare och en tränare som bjuder till lite, avsätter tid, vill visa upp både sig och hästen från en fin sida. De kanske rent av tar sig lite tid att dricka kaffe ihop med en och låter sig bjudas på ens bullpåse. Som hästägare är man ju där rent på sin fritid och tycker det var en trevlig dagsutflykt. Men någon bild av skötarens och tränarens vardag åker man inte hem med.

Andra vanliga saker är hästägare som medvetet väljer att ringa sin hästs skötare på kvällar och helger ”för den ju har mer tid när den är ledig”. Ingen av dessa, vanligtvis väldigt kloka människor, skulle givetvis göra detsamma till sin frisör eller bilmekaniker. Men just vad gäller deras häst så finns nån vanföreställning om att bara för det är deras egna fritid så ska alla andra se det likadant. Eller hästägare som anser sig ha ”rätt” att åka till gården sent på kvällarna för ”jag har rätt att besöka min häst närhelst jag vill.” Faktum är att nej, det har man inte om dess vård och träning är överlåten till annan. Att gå in på en arbetsplats som inte är öppen är inte bara extremt ohyfsat utan även olaga intrång.

Såna här saker kan jag bara komma fram till beror just på skillnaden att det för hästägaren är en hobby och på något vis så har många förtvivlat svårt att förstå att det för andra är ett jobb.

Att åka live och se sin häst tävla är ju det bästa som finns i hela världen!! Man lusläser startlistan, kollar konkurrenterna i lopparkivet och kör loppet i badkaret i 100 scenarier. Väl på plats känns bara allt som en enda lång väntan på att få se hästen värma och sen loppet. Allt och alla andra den dagen är ju liksom bara statister. Hela den här dagen är bara om just min häst och just mitt lopp. Och efteråt, oavsett om man är lycklig eller besviken, så infinner sig en sorts tomhet och man ba ”jahopp. Det var det. Dags att åka hem då…”

Så är det inte för vare sig tränaren eller skötaren. För de personerna är det ett jobb och det innefattar så mycket mer än bara det åskådarna ser och dessutom så har de ofta fler hästar till start den dagen vars ägare tycker just DERAS häst är det viktigaste i hela världen och för tränaren och skötaren måste engagemanget delas mellan dem alla.

Jag har ingen aning om hur tillvaron för en läkare ser ut. Jag vet bara att jag alltid tycker jag får vänta förbannat länge på dem. Jag vet heller inte hur det är att jobba på en revisionsbyrå. Jag skulle därför aldrig heller få för mig att gå in och beskriva deras verklighet för dem och berätta om allt jag ”tycker” och allt om vad de ”borde” göra. Men just vad gäller travsport så verkar det vara fritt fram för precis vem som helst att få ”tycka” precis vad den vill, när den vill och till vem den vill. Utan att ha något som helst ansvar själv för att faktiskt ta reda på hur det ser ut när man lanserar sina lösningar och berättar för andra hur de borde tycka, tänka och känna kring det.

Ska travsporten fortsätta ha hästägare till 8000 a-tränade hästar och vilja att människor ska fortsätta omsätta sisådär 13 miljarder på spel årligen måste vi låta människor få engagera sig! Allt är inte guld och gröna skogar och människor måste få ”tycka”. De måste få tycka både om hästar och huruvida enskilda kuskar körde som de trott de skulle göra när de knåpade ihop sitt V75-system. De måste få fortsätta ha åsikter om allt ifrån när V75 ska köras till huruvida de tycker en häst är för dålig för att vilja strecka den på DD. Sånt måste många inom travet bli klart bättre på att acceptera. Det är inte näthat vare sig att twittra att ”fattar inte varför X släppte spets- jag hade byggt mitt system på att hen skulle svara” eller skriva i en travgrupp på Facebook att man inte kommer betäcka med en särskild hingst för man helt enkelt tycker den är för dålig.

Sånt måste fler aktiva bli bättre på att klara av. Men ska debatten föras framåt och bli mindre polariserad behöver även väldigt många som inte jobbar med hästarna själva börja uppvisa lite respekt, förståelse och hyfs inför att för att de inte har en susning om de aktivas vardag och att det i dessa lägen då rent generellt är bättre att fråga istället för att tycka.

Från allra första början, för mer än 7 år sen, var ju bara mitt andelsägande i en travhäst ett skäl att få in hästar i mitt liv alls igen. Det kunde likväl ha blivit medryttare på en ridhäst igen. Men när jag förstod att det fanns koncept där man kunde köpa in sig billigt i en travhäst så föll allt på plats.

Idag har jag ju ynnesten att vara ägaransvarig för ”en drös” travhästar- både tävlingshästar och avelsdjur. Det innebär att jag inte riktigt har en susning om när jag jobbar och när jag är ledig. Men när man får tillbringa en söndag åt att pyssla om hästar som Isbjörn och Flocki d’Aurcy får en ju bara ändå nypa sig i armen. De är två såna här, om inte ”en på miljonen” så ”en på tusen-hästar” båda två.

Att Isbjörn behövde en joggingtur innebär ju helt enkelt att den här söndagen blev lite bättre än de flesta. Bara dagarna efter att han dundrat runt och vunnit överlägset på en tid tre tiondelar från det svenska rekordet behövde han att jag både pysslade om och körde honom.

Det är såna stunder jag inte har en aning om huruvida det här är ett jobb, världens bästa hobby eller bara något jag ska tacka en högre makt för? Av alla famnar dessa ”en på tusen-djur” kunde ramla ner i ramlade de ner i just min. Människor kan jobba en hel livstid med hästar och aldrig komma i närheten av en enda häst med en sån där stjärnglans som inte går att beskriva. Jag fick två. Rätt ner i knät. Jag kan inte tillskriva mig själv det minsta av deras framgångar. Men jag kan nypa mig själv i armen och tillåta mig själv att bara känna sån extrem lycka över att just jag får ha dem som söndagsnöje och bara även i övrigt hänga med på ett litet hörn kring dem.💕

Efter att tränarna sagt sitt är det nu dags för hästägarna och spelarna att säga sitt. Omröstningen är öppen tills onsdagen den 31 juli.

Torsdagen den 18 juli kickar vi igång årets StoChampionat-helg med att visa upp andelsfamiljens senaste tillskott, Denise Dyrdek, i ett rundbanejobb på Bjertorp.

Klockan 11.00 samlas vi i hästägarestugan vid Bjertorps rundbana och inväntar att Denise kommer och visar upp sig. Vi har kaffet kokat och fikat uppdukat från ca 10.45! Efter jobbet går vi ner i stallet och hälsar på Denise, hennes tränare Rickard Svanstedt, nuvarande skötare Kenneth Glaas och kommande skötare Jakob Smith.

Under hela StoChampionats-helgen har sedan Rickard Svanstedt ett tält på stallbacken där alla nuvarande och potentiella hästägare är välkomna att svänga förbi på något att äta och/eller dricka när det passar var och en under helgen. Alla intressenter i Denise är välkomna! Tillträde till stallbacke får Du genom att maila linn@linnandersson.org eller sms:a 0704-92 79 49.

Vill Du titta på Denise under helgen, men inte har möjlighet att komma just på torsdagen kl 11.00 när hon går jobb, försöker vi lösa det. Kontakta mig på ovan angivna uppgifter så ska jag försöka lösa med Stall Rickard Svanstedt att Du får möjlighet till det trots att de har starthästar i dagarna tre och därför mest är inne på Axevalla.

Just nu finns det åtta (8) andelar kvar i Denise så först till kvarn… Köpanbud kommer att finnas på plats i Rickards tält hela helgen.

Denise Dyrdek_annons

I kölvattnet av 16.20 som starttid för V75 börjar äntligen vissa av pudelns kärnor utkristallisera sig. Det finns dock ett antal argument som jag ännu inte förstår och fullständigt saknar.

De allra flesta tränare verkar överens om att de tycker så sen starttid är negativ. Enda argumentet för att behålla starttiden är att det gynnar spelomsättningen. Vilket bara det i sig utlöser lite funderingar hos mig. Varje gång hästägarrekrytering diskuteras förefaller det vara tabu att diskutera hästägarens ekonomi utan det anses faktiskt komma rätt långt ner på hästägarens lista. Så å ena sidan påstås det alltså att kostnadstäckningen inte alls är så viktig som en del påstår. Å andra sidan motiveras en, bitvis väldigt kritiserad, tävlingskalender just med att ATG ska leverera så hög vinst som möjligt så sporten erhåller så mycket prismedel som möjligt som överställt precis allting annat.

I sak blir ungefär 5% av ATGs totala omsättning prismedel. Därtill ska givetvis tävlingsbanorna och allt som tillsammans utgör den svenska travsportens organisation försörjas varför ATGs totala bidrag är klart större. I just 16.20-debatten så är det dock enkom extra intäkter det fokuseras kring.

Det jag saknar är helhetsgreppet kring vad man egentligen vill uppnå med travsporten totalt? Om vårt primära syfte är att rekrytera och behålla hästägare så måste vi börja med att ta reda på vad som driver människor att bli, och fortsätta vara, hästägare. Hur hög kostnadstäckning sporten än har kommer ändå aldrig alla travhästar att gå ihop sig. Därför måste vi vara tydliga med att ägande av en travhäst kommer att vara en kostnad. Egentligen borde hästägandet blomstra för dagen. Det som år efter år toppar svenskens önskelista är ”upplevelser”. Den välställda svensken vill uppleva saker. Och vad stämmer egentligen in på produkten travhästägande än just att det är en ”upplevelse”?

Vår bransch, upplevelseindustrin, står såldes i stor blom och miljoner svenskar är redo att lägga en ansenlig andel av sin disponibla inkomst på just det vi erbjuder. Varför väljer de golf, äventyrsresor och spahelger istället? Vad gör vi för fel? Hur kan vi ta större marknadsandelar inom upplevelseindustrin?

Travsporten erbjuder fart, spänning, gemenskap, närheten till djur och möjligheter att ge sig ut på massor av dagsutflykter genom vårt avlånga land. Dessutom har vi som hobby en helt unik sak: denna hobby kan faktiskt komma att generera i en slant i intäkt också. Vilken annan hobby kan säga detsamma?! Vi har egentligen precis allt svensken vill ha år 2019. Vi är också anständigt duktiga på att rekrytera nya hästägare- men vi är alldeles för usla på att behålla dem.

En travhästs karriär är relativt kort. Är man lyckosam kanske tävlingskarriären är ungefär 5 år. Var femte år måste således hela kundkretsen välja om oss på nytt. Vi måste bli oerhört mycket bättre på att ta hand om kunderna så de då fortsätter att välja oss istället för att börja spela golf.

Svensken år 2019 är oerhört mån om att bli sedd, hörd och få känna sig delaktig. Dessutom är vi så pass bortskämda och välbeställda att vi tycker det är otroligt viktigt att ”ha roligt”. För att möta dessa önskningar behöver travsporten således bli avsevärt bättre på att (utan inbördes ordning):

• Inkludera hästägarna. Varje enskild tränare behöver inom sin verksamhet ombesörja att varenda ägare, oavsett om den äger 1/20 i en häst eller 20 hästar själv, få känna sig delaktig i hästens vardag. Det behöver inte, bör inte ens, vara tränaren själv som gör detta för en travtränare ska i huvudsak lägga all sin tid på att köra häst, arbetsleda sin personal, läsa propositioner för att kunna matcha, plugga på inför lopp så den kan förvalta varje lopp på bästa vis, utvärdera varje häst och på alla vis ständigt utveckla sig själv som yrkesperson. Men det här borde få ha en lika naturlig del i varje travtränares verksamhet som det är självklart att man har en hovslagare. I denna sociala medier-tid är möjligheterna för detta oändliga.
• Genom att inkludera hästägarna ger man känslan av att även de har möjlighet att bli hörda själva. Den ”känslan” är kanske det enskilt viktigaste för alla säljare år 2019. Svensken har för dagen ett abnormt behov av bekräftelse.
• Bjud in. Öppna upp för en tillgänglighet. Det här är inte helt lätt i praktiken då de flesta hästägare faktiskt kommer fysiskt nära sin häst just vid de tidpunkter det passar tränaren sämst: i samband med starter. Därför är det även här oerhört viktigt att ge ”känslan” av tillgänglighet.
• Utbilda kunden. Genom att lära den mer om hästar och trav kommer den inte bara att bli en bättre kund för den enskilde tränaren utan även tycka allt blir otroligt mycket roligare.
• Se till att hästägaren faktiskt dyker upp. Här har vi nog den allra svåraste delen. Min uppfattning är glasklar: ska vi uppmuntra människor att fortsätta äga häst måste vi helt enkelt ”se till” att de ibland dyker upp fysiskt. De ska infinna sig vid en och annan start och de ska ibland bara ut på gården där hästen bor för att träffa alla som befinner sig i hästens vardag. Detta här är helt avgörande för huruvida de kommer tycka det är så kul att äga häst att de köper en ny när deras nuvarande går i pension.

Alla dessa punkter ligger egentligen under enskilda tränares ansvar och ingen annan. Varje A-tränare är sin egna företagare och ansvaret för att locka till sig kunder är deras egna och ingen annans. Men travsporten i stort måste ju bestämma vad den själv vill.

Intäktssidan är givetvis viktig och här är ATG parten som står för den största externa delen. ATGs åsikter så som starttid för V75 och alla andra delar av tävlingskalendern är därför givetvis oerhört viktiga. Samtidigt vet precis alla, inte bara de som drivit företag utan varenda en som någonsin skött en privatekonomi, att man inte alltid får ihop semesterkassan bäst genom att ta ett extrajobb utan enklast är faktiskt oftast att se över utgifterna. Häri kan jag finna det provocerande i så många led att det endast fokuseras på ökade intäkter när samtidigt blott 5% av spelomsättningen blir prismedel.

Vart tar resten av pengarna vägen?

Även om vi dock leker med tanken att exempelvis 16.20 som starttid för V75 innebär 100 extra miljoner i årlig omsättning, vilket i sig ifrågasätts, och att de rena ekonomiska kostnaderna för dessa omsättningsmiljoner faktiskt inte är dyrare att jobba in än några andra delar av omsättningen, så innebär det alltså inte mer än runt 5 miljoner i ökade prismedel. 5 miljoner ska dock inte förringas. Det motsvarar i runda slängar de totala prismedlen för två V75-omgångar. Dessa 5 miljoner behöver dock ställas mot vad den senare starttiden kostar i andra ändar.

Att det åker färre människor till travbanan med senare starttid vet vi. ST införde till och med ersättning till banorna som kompensation för detta. Dels måste alltså frågan ställas hur mycket intäkter varje bana förlorar på detta? Denna summa borde vara väldigt lätt att ta fram. Hur mycket minskade entrépengar, hur mycket minskad korvförsäljning och hur många färre läsk säljer varje bana med en senare starttid?

Nästa fråga blir hur många färre hästägare som åker för att se sin egna häst starta och hur det påverkar sportens hästägarrekrytering? Denna förlust behöver anges i kostnad. Här borde, efter nästan fyra år med den kritiserade starttiden, både Travtränarnas Riksförbund och Travhästägarna redan ha siffror på detta och har de inte det får de fet bakläxa.

Hur påverkar detta travhästskötarna? Vid första anblick kan detta vara svårt att prissätta. Men det är inte omöjligt. Slutar en andel av alla hästskötare i yrket på grund av detta så förlorar sporten kompetens. Den kompetensen måste ersättas vilket leder till kostnader både för enskilda travtränare i form av avsättande av resurser för rekrytering men även för sporten i stort som behöver tillhandahålla fler utbildningar.

Vad mig personligen anbelangar kan V75 köras klockan 23 på söndagskvällarna. Även om just jag är för kvällstrött för att orka vara vaken för att se en enda omgång då. Men OM man verkligen kan påvisa att det är det bästa för travsporten totalt sett. Problemet är att det är väldigt stora brister i vad detta faktiskt kostar i ena änden kontra vad den ger i den andra. Allt jag härmed anser att varje travtränare måste göra för varje enskild kund behöver travsportens organisation göra för alla tränare, skötare, hästägare och alla andra som på något sätt ingår i travfamiljen. Berätta vad ni vill uppnå och vilka parametrar ni ställt emot varann: då kommer de allra flesta av oss att acceptera att vi så kör V75 precis när Kalle Anka sänds på julafton. OM det faktiskt är vad som anses bäst i stort.

My Silver Lining, Årjäng 13/7-18. Foton: ALN och privat.

 

Vid årsskiftet 2015/2016 sköts starttiden för V75 fram till klockan 16.20 från 14.30. En ganska betydelselös skillnad, kan tyckas. Jag var dock vid tidpunkten väldigt mycket på plats när V75 avgjordes och upptäckte från dag 1 hur det kom så otroligt många färre hästägare till banan. Detta påtalade jag redan under våren, vilket inte köptes av de då styrande, men något år senare hade även fler insett detsamma.

”Alla” påtalar för dagen att hästägarrekryteringen är travsportens viktigaste fråga. Utan ägare till hästarna har vi ju ingen travsport så detta är givetvis själva grunden till hela travsporten. Vi måste nog gå väldigt basic för att hitta lösningar och vi måste börja med att ställa oss vissa frågor.

1. Varför ska man äga travhäst?

Den här frågan borde varenda travtränare och varenda administratör och förtroendevald på varje bana och inom varje BAS-organisation kunna svara på som rinnande vatten även om jag väcker dem klockan 03.00 på natten. Problemet är dock att väldigt få kan det.

Det finns givetvis en enorm skiljelinje här mellan de som köper häst för att själva träna och tävla med den eller bland dem som överlåter vård och träning till någon annan. Grupp 1 svarar mestadels ”hobby” och ”det är roligt att hålla på med hästar”. Precis samma svar som vi får av grannens barn när vi frågar den varför den vill ha en egen ponny. Problemet är att om vi frågar travtränarna själva så kommer de att svara samma sak. De blir ju liksom travtränare för att de själva vill hålla på med hästar! Problemet är att deras kunder har en helt annan drivkraft men att kunna skifta det perspektivet är tyvärr ett av travsportens största misslyckanden. Travsportens viktigaste fråga är kort och gott: varför ska en människa köpa en travhäst och sätta i professionell träning?

Eftersom sporten alltså har ett enormt problem i att kunna svara på detta blir också alla varianter av lösningar ganska ogenomtänkta.  Måldokumentet Pegasus 2020 tog krafttag i en hel del frågor. Men jag tycker det har vissa problem med att nå ner i pudelns kärna. Själv är jag någon sorts hybrid i svar: min drivkraft är närheten till hästen- men jag kan och vill inte ta ett heltidsansvar för en häst. På så vis blir andelshästföreträdare en lysande väg för att just jag ska tycka travsport och travhästägande är roligt. Men de allra flesta vill inte ta ett så stort ansvar som det också innebär och/eller har inte det stora just hästintresset och det är alla dem som är våra potentiella kunder. Och då är frågan: What’s in it for them?

Travhästägandet har idag en kostnadstäckning på drygt 30%. Mellan tummen och pekfingret pumpar svenska travhästägare in tre miljarder årligen och får tillbaka en. ”Bättre kostnadstäckning” är givetvis ett svar. Skulle fler travhästar gå mindre back skulle givetvis fler människor över huvud taget kunna äga/deläga häst. Dock kommer aldrig någonsin alla travhästar ens gå +/-0 om vi så skulle ha total kostnadstäckning på 300% istället för 30. Så ”bättre kostnadstäckning”: ja, tack. Men både mer realistiskt och även viktigare: bättre fördelning så färre hästar går väldigt mycket back. Det här jobbas det redan idag med. Men vi måste tänka betydligt större. Dessutom vill jag nog utmana lite till att väcka tanken att väldigt hög kostnadstäckning medför att travsporten drivs av extrema ekonomiska intressen och i det finns det väldigt många risker.

”Det är roligt.”

Det här svaret är nog det vi måste zooma in oss på. Men vad är då det roliga? Jag skulle säga att det är en enormt mångfacetterad upplevelse att äga travhäst. Guppen på vägen är fler än stunderna av euforisk lycka och att se även guppen som ”upplevelser” är nog en nyckel till huruvida man tycker det är ”kul” eller inte. Och att se guppen som något som gör att lyckan vid en framgång blir just euforisk. Svenska travhästar startar ungefär 7,5 gånger per år i snitt. Det är således otroligt få minuter man faktiskt får se sin häst på banan om man tänker på hur många dygn man äger den. Dels måste vi därför göra tiden mellan starterna ”roligare” men när hästen väl startar måste det bli något alldeles extra.

År 2019 har den medel-välställda svensken ett enormt utbud att välja bland. Antalet entreprenörer som pockar på dennes uppmärksamhet är oräkneligt. Andra sporter, restauranger, resebyråer, spa… Att svensken vill ”uppleva” saker har helt enkelt skapat ett helt gigantiskt utbud på just saker att ”uppleva”. Att få folk att faktiskt välja att lägga några tusenlappar på att köpa in sig i en travhäst för att sen lägga en tusenlapp varje månad på dennes drift innebär att vi måste kunna förklara varför den ska göra detta istället för att börja spela golf eller dra en vecka till Grekland. Travsporten måste få fler att välja oss istället för att åka på spahelg och äta god mat. Här är vår utmaning.

Att skapa en glädje kring en häst mellan starterna är varje tränares uppdrag. Här borde dock fler tränare inse att de inte kan utgå från sig själva här utan ska de utgå från sin kunds perspektiv. Det är dock deras sak. Sporten i stort måste ta ansvar för att göra själva tävlingsupplevelsen bättre.

Mediabevakningen och ATG live har gett enorma möjligheter. Därigenom kan man följa sin häst utan att vara på plats. Det innebär att det potentiella kundantalet blir oerhört mycket större då vi kan attrahera människor som bor även en bra bit från en travbana att bli hästägare, sporten blir inkluderande även mot dem som har fysiska hinder i att faktiskt kunna besöka en travbana och även tränare på mindre befolkade orter har en större potentiell kundkrets. Tack vare mailens intåg i de flestas liv går det även att bli uppdaterad i vardagen utan att själv behöva åka hem till hästen. Vi har därför enormt mycket större möjligheter att sälja in sporten idag än vad vi hade för 20 år sen. Ändå bara rasar antalet ägda hästar.

En hästägare som någonsin upplevt sin häst segra kommer leva på det i minst ett år. Det är min egna uppfattning efter 7 år och många hundra andelsägare. Upplevelsen i att se sin egna travhäst på en tävlingsbana är det enskilt viktigaste för att behålla hästägarna inom sporten och det enskilt största lockropet på nya. Alla som nån gång sett en medföljande kompis till en lycklig hästägare ser att DÄR har vi potentiell rekrytering. Därför är det oerhört viktigt att vi faktiskt uppmuntrar hästägarna att, utöver alla pengar de redan lägger på sitt hästägande, faktiskt även avsätta en hel dag och lägga en rejäl slant på bensin och dålig Rasta-mat för att faktiskt bege sig till banan där dennes häst startar. Att människor inte kan göra detta särskilt ofta på vardagarna måste vi helt enkelt acceptera. Men på helgerna borde verkligen varenda startande hästs varenda delägare vara på plats.

Så ser det inte ut. En människa med så pass god ekonomi att den kan äga/deläga en häst lever ofta både i en relation och har blivit så pass gammal att den har barn. För att personen ska kunna motivera för sin familj att de ska avsätta en hel ledig dag för att bege sig på trav måste travsporten hjälpa till.

• Dels måste vi bli oerhört mycket mer inbjudande. Det handlar inte lika mycket om pengar som om ”känslan”. När man lagt så här mycket pengar redan spelar det givetvis egentligen ingen roll om man även får lägga upp emot en hundring i entré för att se sin häst. Men ”känslan” av att bli bjuden betyder oerhört mycket.
• Stallbackarna är oerhört opraktiskt byggda och livsfarliga att ha massa människor utan hästvana på. I min dröm-framtid är de ombyggda med gångstråk och väl avgränsade zoner så att fler kan komma närmare hästarna utan just att störa hästarna och de som arbetar. Men dit är det långt. Här tror jag dock vi faktiskt kan ålägga tränarna och ägarföreträdarna ett mer formellt ansvar. Jag åtar mig gärna personligt ansvar för styra upp 20 personer från att bli en säkerhetsrisk om det innebär att jag faktiskt får stallbacksbiljetter åt dem alla och ges ett formellt mandat att ansvara för det. Det ställer nog även varenda tränare upp på.
• Det måste finnas bättre och mer prisvärda matupplevelser. Det vore jätteenkelt för fler banor att börja med Food Trucks.
• Starttiderna. Vi måste bara acceptera att hästägarna vare sig själva väljer eller lyckas sälja in till sina familjer att en helgstartande häst innebär att man är borta inte bara en hel dag utan även en hel kväll. När hästägarna inte ens prioriterar att åka och se sin egna häst tävla inom travets elitserie har vi ett gigantiskt problem. Hur många åtgärder vi än tar till är vi helt rökta om vi inte faktiskt lyckas locka ut hästägarna själva när deras hästar startar. Glöm ”publikkris”. Lägg den åt sidan. Det är primärt hästägarna som ska vara publiken ock får vi inte ens ut dem själva övergår det mitt förstånd hur vi ska lyckas locka ut andra.

Beskedet om att V75 kommer starta klockan 16.20 även under år 2020 är en riktig knock på hästägarrekryteringen. Jag gillar verkligen att hästägarbristen är på tapeten att oja sig över. Men det känns ju smått hopplöst när det sen kommer beslut som bara visar att det inte finns nån som helst förståelse för varför problemet ens finns.