Jag vill ha en travsport att glädjas kring så länge jag lever. Därför känner jag också ansvaret för att göra vad jag kan för att det ska bli verklighet genom att sporten faktiskt finns kvar så länge jag gör det. Så borde precis alla som på något sätt har ett ekonomiskt intresse i den känna.
Jag har bloggat förr om skillnaderna mellan de som valt att jobba med trav och de som tjänar sina pengar på helt andra håll för att istället investera de pengarna i sporten som hästägare, bland annat här, Vad hästägare vill ha, hur tränaren tänker och hur världarna möts. Man blir givetvis inte travtränare och tillbringar sju dagar i veckan bakom en häst, i en traktor för att harva banor och med att sko hästar och försöka sig på alla vis förstå sig på hästar för att man fullständigt älskar att administrera, marknadsföra eller ens fundera över människors behov och viljor. Det är fullständigt självklart och något kunderna måste acceptera. Därför behövs vi som har lite av en fot i olika läger, det vill säga gör våra pengar på ett håll för att kunna tillbringa all vår övriga tid kring hästarna, för att kunna knyta samman yrkesutövarnas vardag med deras kunders.
Travsporten blöder på alla håll och pudelns kärna är att sporten inte har tillräckligt med kunder. Hade vi haft fler personer som ville investera i hästar hade uppfödarna fött upp fler hästar, tränarna hade kunnat ta bättre betalt per häst vilket hade lett till både en drägligare tillvaro för tränarna själva och att de kunde ha mer personal. Med färre passhästar per skötare hade inte sporten haft hästskötarbrist pga den höga arbetsbelastningen utan fler hade både attraherats och valt att stanna längre i yrket. Hästägandet är således nyckeln till precis alla problem alla inom sporten ser.
Dock är det inte lätt att värva kunder till en sport som upplevs både ha höga trösklar in och är ekonomiskt kostsam med den låga återbetalningen vi idag har. Som lite salt på citronen leder det dessutom till att tränarna och skötarna är så överhopade med arbete att varenda minut de lägger på kunderna blir en minut de tar från sin kärnverksamhet. Alla ”förstår” att tränarna måste bjuda till. Alla tränare själva förstår givetvis innerst inne att de måste avsätta lite tid för sina kunder. Men jag förstår också att det kan vara svårt att faktiskt lista ut vad man tror kunden vill ha när man aldrig haft ett annat jobb än inom travet själv och därmed aldrig sett på deras jobb med utifrån-ögon. Det som både tränarna och sportens administratörer KAN, och direkt MÅSTE, ändra är sin inställning. I en sport som förblöder på hästägare och inte har mycket som attraherar dagens svensk måste vi förstå att tröskeln från att få upp ögonen för trav till att faktiskt bli hästägare är så enormt hög att den måste tas i 10 steg. Jag har gett många tränare många tips om saker som skulle främja hästägandet. Det jag uppfattar som problemet är att de många gånger förväntar sig direkt avkastning. Ska de avsätta en kvart för att köra en dubbelsulky vill de ha garanti på att den personen blir hästägare. Ska de orka närvara en kvart i stallet ihop med befintliga hästägare vill de ha direkt avkastning i form av att de vill köpa en ny häst.
Det. Funkar. Inte. Så.
Alla hästar jag kallar ”mina” har flera, eller direkt ”många”, delägare. Mitt uppdrag inom travet är att förvalta hästägarnas intressen. För det behöver jag vissa redskap: hästarna, tränarna, kuskarna och skötarna är ”redskapen”. Hästarnas karriärer är korta och tränarna är utbytbara: men kunderna ska bestå. Dock måste jag nyttja mina redskap friskt för att sporten ska få nya kunder. Igår fick Flocki bli ett redskap.
Jag och Flockis skötare Jeanette, vilken även sköter mina övriga tre hästar, styrde först upp en enormt oprentiös frukost i stallet. Lite plockmat, en kaka och termosar med kaffe. Under förmiddagen hade vi ”öppet hus” och ett tjugotal personer dök in och bara hängde där medan vi fixade med hästarna. Fantastiskt trevligt! Om vi sålde en enda ny häst? Nej. Inte direkt. Men förhoppningsvis behöll vi åtminstone 20 personer som glada hästägare ett tag till. För det glöms precis lika fort: bara för att vi en gång fått in dem kan man inte glömma bort dem sen och tro de glatt betalar en kvarts miljon årligen utan ansträngning. Dagens svensk är alldeles för flyktig för det och är redo att byta hobby precis när som helst.
Focaccia, lite ostar, röror och kakor.
Vid lunch tog vi resterna av frukosten och den tvättade och blankpolerade Flocki och körde in till Färjestads V75-tävlingar. Plockmaten ställdes istället upp i en barack där det står ett bord, några stolar och en tv. Där hängde sen fler personer än jag kunde räkna av och till under dagen. Diverse hästägare, olika tränare och kuskar, hästskötare, B-tränare…. Ja gud vet vilka etiketter jag ska sätta på dem alla. Att svabba av rummet hade inte tagit många minuter men att det faktiskt var gjort noterades faktiskt till och med av en manlig travtränare. Utan att låta alltför raljant men om en karl som jobbar med hästar noterar att det är dammtorkat kan man ju bara betänka vad alla fruar till hästägarna som kanske följer med på trav en gång om året faktiskt tänker om alla ostädade fikarum… Om sporten värvade nån ny hästägare där? Sannolikt inte. Om dock några tiotals människor fick en lite trevligare dag på travet? Ja, det tror jag faktiskt! Att Flocki bjöd på kalaset ledde sannolikt inte heller direkt till någon ny bokning. Men några snappade säkert upp hans namn och tyckte förhoppningsvis att han var fin när de svängde förbi stallet vägg i vägg han stod i. Och nån gång ska väl även nån av dessa betäcka en märr och då har de säkert bara positiva känslor i kroppen när de hör hans namn…
Sen fick Flocki gå på transporten och åka till publikplats. Vi fällde ner luckan och ställde en hink morötter där. Under en dryg timme frågade vi sen alla som passerade om de ville mata honom med en morot? Nästan varenda en brast upp i ett leende, sa ”JA!”, tog en morot och gick in och gav honom. En del hade häst själva och andra visade sig vara förstagångsbesökare på trav. Huruvida någon av dem faktiskt äger ett sto och nu kommer boka honom är oklart. Men vi måste tänka längre: om någon tidigare bara sett hästar genom tv:n för de köpt en Harry Boy nu för första gången besökte en travbana och fick chansen att faktiskt träffa en häst kanske detta faktiskt gav dem blodad tand. Kanske hjälpte Flocki till att de tyckte det var så kul att de kommer tillbaka. Om ett år kanske de ser en annons om en ettårig andelshäst med Flocki som pappa och då tänker ”ja men det var ju hästen jag träffade! Tänk att deläga en svanstipp i en bebis till honom!” Och så får vi in en ny hästägare. Som, om vi sen kan förvalta den, både utvecklar sitt egna hästägande till kanske en hel häst och lockar in flera vänner och bekanta i sporten. Först genom en liten andel, sen en andel till i ännu en häst.
Jag vet att det är skittrist att tänka i så små baby steps men vi har ingen sport som säljer på annat vis. Ta hästen till folket. För folket kommer inte komma till hästen.
Att travsporten i mångt och mycket inte tillgodoser dagens kunders behov och därmed förblöder på kunder och att de människor som valt att jobba med travsporten i stallen därmed inte riktigt har idéer för hur man främjar intresset hos nya är en sak. Få saker förstör dock hästägarnas investeringsvilja så mycket som att höra personer representerade tränare snacka skit om andra människors hästar. Absolut ingen hästägare, oavsett om den äger 1/20 i en gammal valack utan något som helst restvärde eller har 20 hästar själv varav någon kanske rent av är ett potentiellt avelsdjur och vars värde utåt är skyhögt, vill höra skitsnack om sin häst. Representerar man en tränare kan man helt enkelt inte sitta vitt och brett och snacka negativt om hästar denne har i sin träning till folk som inte har med hästen att göra. Jag skulle önska att jag bara kunde lägga såna saker åt sidan för att det är något enstaka rötägg som ägnar sig åt sånt och att sådant agerande givetvis fördöms av tränaren så det skulle hanteras. Men det är så vanligt förekommande att det är direkt strukturellt. Min förståelse för att många som jobbar med hästarna aldrig verkat i andra branscher, att arbetet i stall är så annorlunda att folket i stallarna utgör en egen liten grupp som mest umgås med varandra och att detta, ihop med den ekonomiska omöjligheten att bedriva en träningsrörelse gör att många i stallarna inte får betalt för varje timme utan många gånger är en del av tränarnas familjer och därmed svåra att ställa samma krav på som en företagare normalt sett kan göra på sin personal, till trots så är det få saker som får mig att tappa engagemanget så som att få höra hästskötare sitta och pladdra om andras hästar högt och lågt. Ingen vill höra via omvägar från en tränares representant att tränaren visst tycker ens häst är ”ful” eller ”piss”. Absolut ingen hästägare vill höra via omvägar att tränarens personal pladdrar högt och lågt om vare sig dennes hästs egenheter eller veterinärbesök. Det är bara FÖR oseriöst och FÖR oprofessionellt. Att slarva bort hästägare på grund av sånt här skitbeteende har vi helt enkelt inte råd med. Även om man aldrig haft ett annat jobb än i ett stall måste man helt enkelt förstå att det finns en värld utanför stallbacken, en värld där sportens kunder rent av kan ha jobb där de jobbar mot kunder själva. Det här är tyvärr en sån sak där travsporten är hopplöst efter. Och att sånt här kommer fram, och då garanterat inte i en mildare form än det faktiskt sades i förstaläget, är det enda man kan vara säker på. För INGEN hästägare vill höra skitsnack om någon annans häst för precis alla förstår att då snackas det lika mycket om ens egna.
Avslutningsvis går det inte att avsluta bloggen utan att framhålla Rickard Svanstedt. Inte bara för han faktiskt, för att knyta lite an till bloggens huvudpunkt: Flocki, äger en andel i Flocki och väntar ett föl efter honom och sin Love You-märr Kaci inom kort. Utan för att min ägarföreträdde Rob Dyrdek igår blev fyra i V75 och Baron Gift blev tvåa i gulddivisionen. Att leverera en andra- och en fjärdeplats inom V75 när man har blott 30 hästar i träning är inget annat än urstarkt. Båda är dessutom att anse som hans ”egna produkter.” Utöver Robban har jag även treåriga Denise Dyrdek och tvååriga Timotejs Karamell hos Rickard så vi har förhoppningsvis en spännande framtid också!
Rob Dyrdek och Rickard Svanstedt inför segern på Åmål 16/8-19. Foto: Kurt Einevåg.