I maj blir det 8 år sedan jag påbörjade resan som idag är mitt liv. Den bruna lilla hästen gjorde att min första identitet blev ”helt obetydlig 1/25-delägare och företrädare i en gratishäst hos en stortränare.” Förvisso gav det en enorm ödmjukhet som hänger i än och det är ju klädsamt. Även om jag numera oftare faktiskt behöver påminna mig om att jag inte är så jefla obetydlig utan svarar för en avsevärd värd del av det totala värdet av två tränares stall. En tanke som flyger emellanåt när jag kommer på mig själv att ställa mig och skotta skit en söndag eller smuggla in en skurhink för att städa tränarens omklädningsrum. Räknade lite för skojs skull ut det totala inköpsvärdet på hästarna. 5.722.000 kronor. Lite dopade siffror utifrån att endast Flocki då värderas till 4 miljoner. Men visst: 8 hästar inköpta för 1,7 miljoner i A-träning borde förändra min självbild som obetydlig. Lite oklart varför jag städar tränarnas hästägarrum och inte de min lägenhet faktiskt? Jag har uppenbarligen missförstått allt.
Här skulle det lätt kunna bli ett sidospår om hur jag som 37-årig kvinna förvaltandes detta kapital inom travsporten upplever hur jag bemöts. Men det får bli en annan blogg. En annan gång.
Det lilla obetydliga delägandet blev ett jobb för samme stortränare och där fylldes hästantalet på. För 2,5 år sen tog det ännu en ny vändning där jag då plötsligt skulle stå på egna ben. Sju hästar blev sex, vilka blev fem. I 1,5 år klargjorde jag att det här med nya andelshästar var helt uteslutet. Sen hände plötsligt något i början av 2019. När 2019 avslutades var de plötsligt nio igen men blott tre kvar från sommaren 2017. Hur i hela världen tillkom det så många nya…?
2019 blev helt enkelt en generationsväxling.
• Charmis och jag hade en hysteriskt kul vinter där vi kuskade runt och varvade bredlopp med p21-lopp. Sen blev hon dräktig med…
• Flocki d’Aurcy! Jag blev manager för en avelshingst!! Resan med Flocki liknar inget jag nånsin varit med om. Och detta med en häst som klev in i mitt liv och på en sekund blev mannen i mitt liv. Han har allt: han är smart, bra på sitt jobb, snygg, snäll, pigg, glad och charmig. 45 ston i Sverige och 2 i Finland hann han betjäna trots att han kom till Sverige först i mars.
• Isbjörn lämnade Norrland för att bli värmlänning och min kalla kung. Att få ha Flocki och Isbjörn i mitt liv är helt osannolikt. Folk väntar ett helt liv på att få komma nära EN sån här en-på-miljonen-häst. Jag har två inför vilka jag kan kalla mig en del av deras vardag. Isbjörns säsong blev spektakulär på många vis. ”Bara” tre segrar och 110.000 insprunget. Men slog ett svenskt rekord och blev även avelsgodkänd…!
• My Silver Lining skulle äntligen få en hel säsong. Hon segrade i årets tredje start men sen uppdagades halsproblem. Operation, misslyckad comeback och ännu en säsong havererad.
• Rob Dyrdek seglade upp till att bli familjens hedersknyffel. Hästen som aldrig gör ett dåligt lopp om han inte är sjuk. Han gör alltid sitt och har vunnit lopp med tre olika kuskar. Ständigt flankerad av 8-10 delägare vid varenda start. Robban har på något sätt blivit stabiliteten och tryggheten i hela härligheten.
• Coldis blev bara min och flyttade till Rickard Svanstedt. Debutvann där men har därefter bara sprungit och varit trög. Nu ryker ett par växlar innan samtalet går till en montéryttare för att be om ett montékval.
Sen kom det till några…
• Norrlands Smaragd införskaffades kaxigt nog redan innan Isbjörns årsdebut i uttalat syfte att bli hans framtida flickvän. Sen blev det grus i maskineriet och Isbjörn var ett tag avsevärt närmare en kastration än en hingstpremiering. Men han räddade upp det och även Smaragd blev under sommaren värmlänning och ska tydligen vara en minst lika fin häst som pojkvännen, enligt deras gemensamma tränare.
• Denise Dyrdek. Köptes under annat namn av många av Rob Dyrdek-delägarna och namnet är en lek med deras tvåbenta namnen. Skateboardåkaren Rob har en syrra som heter just Denise. Efter att Denises pappa Jocose även är pappa till henne som sedermera blev kulletta bland landets fyraåriga ston, Activated, känns Denises framtid än mera ljus!
• Timotejs Karamell blev något sorts spontanköp på Kriterieauktionen. Spänningen var bokstavligt talat olidlig när vi dagen efter kollade filmerna på vad vi egentligen köpt… Och kunde konstatera att vi blev något så ovanligt som än mer nöjda dagen efter än vi varit begeistrade kvällen innan.
Dracula tvingades tyvärr lämna oss. Men att jag i vart fall lyckades få ut på försäkringen var välförtjänt för de hårt prövade delägarna. Båda de senaste hästarna vi tvingats ta bort har faktiskt ändå slutat med utbetalning från försäkringsbolaget och det är ändå något att ta med sig. Ska man jobba med hästägande är nog kunskapen vad som krävs för att få ut försäkringsersättning oerhört viktig.
Trots att året kändes som ett mellanår blev det ändå sju segrar och nästan 400.000 insprunget. Som jämförelse roade jag mig med att kolla hur många av landets A-tränare som matchar de siffrorna? Svaret är att endast knappt hälften av de ca 400 A-tränarna tog mer än 7 segrar under fjolåret och blott drygt hälften körde in knappt 400.000…! Att jämföra med övriga hästägare blir svårt då en hel del, liksom mitt team, äger hästar under flera olika pseudonymer.
Även om hjärtat ligger hos hästen som djur håller jag ändå på med trav för att jag vill vinna lopp. Annars skulle jag ju bara ha nån skogsmullehäst att lufsa runt med i skogen. Jag vill hela tiden lyckas lite bättre, vinna lite fler lopp, stadigt förbättra hästmaterialet och, tack vare hästarnas resultat, kunna fortsätta med samma delägare men att de hela tiden kan köpa lite bättre hästar. En travhästs karriär är kort. Sporten måste behålla ägarna i högre utsträckning än respektive hästs karriär är lång. Även om valen av tränare och skötare samt väl genomtänkt matchning är A och O för att en häst ska bli sitt mest framgångsrika jag är detta ändå en materialsport. Man måste ha en bra häst helt enkelt och de kostar oftast därefter. Mitt långsiktiga mål är helt enkelt att sakta men säkert utveckla hästmaterialet för delägarna delvis tack vare hästarnas egna resultat. Att inte ”bara” jaga nya pengar utan även jobba in pengar att omsätta.
Eftersom travhästars karriärer är så korta så måste man i min roll satsa eller inte. Att inte satsa är detsamma som att låta mig självdö. Jag tycker det finns ett alldeles för stort intresse runt om i landet för att deläga häst och alldeles för många stenhårt arbetande tränare och kuskar för att bara slarva bort det jag ändå byggt upp. Jag ger upp på den här sporten varenda dag. Men så ringer det nån. Eller mailar nån. Nån sån där antingen bara helt vanlig, men sjukt reko och trevlig människa, som jobbar med något helt annat och bara vill ha ett delägande i en häst som en guldkant på tillvaron. Eller en superentreprenör som byggt upp något stort i någon annan bransch och nu är redo att ta sin kompetens, sitt engagemang och sitt kapital till travsporten. Och vips är jag fylld av energi igen och är redo att satsa allt på den här sporten.
När jag nu dessutom sitter på ett redigt gäng betäckningsrätter i en avelshingst jag tror stenhårt på så finns det liksom ingen återvändo. Målet för 2020 är att betäcka mer än ett sto och införskaffa minst två, gärna tre utifrån att det statistiskt sett tyvärr kommer försvinna en eller två, nya andelshästar. Eftersom jag inte säljer andelshästar utan koncept kommer jag aldrig någonsin sälja fler än jag har tid att ta hand om. Jag kommer aldrig ha fler hästar än att jag hinner baka Toscakakor och ta vinkvällar med alla mina skötare. Aldrig fler hästar än att jag hinner lära känna var och en och alltid vara med när de startar. Aldrig sälja fler hästar än jag faktiskt hinner att kasta mig iväg för att själv ta dem till veterinärbesök. Och aldrig någonsin sälja en häst jag själv inte tror på. Det vore verkligen att bita mig själv i svansen eftersom jag sen ska göra så mycket jobb kring den under resten av dennes karriär. Och aldrig sälja fler hästar än jag faktiskt även hinner ta fullt ansvar även när det närmar sig slutet för den och personligen göra precis allt för att ägarna då i vart fall ska kunna få ut på försäkringen eller sälja den för vettigast möjliga ekonomiska utfall- utan att någonsin tumma på hästens väl och ve.
Vi inom travsporten är inte varandras största konkurrenter. Våra gemensamma konkurrenter är golfen, upplevelseresor och vinprovningar. Vårt uppdrag är att hela tiden övertyga helt vanliga människor, utanför vår egna lilla bubbla, att de ska lägga sin nöjeskassa på just vår sport och inget annat av alla de nöjen som pockar på deras uppmärksamhet. Vi alla måste bli bättre på att se saker ur kundens perspektiv. Vad travtränarna, kuskarna och alla föreningsmänniskor tycker är faktiskt sekundärt. Vi jobbar mot kunder. Jag kommer fortsätta slita för att bygga bron mellan de aktiva och kunderna. Det är mitt uppdrag som ägareföreträdare. Min dröm är faktiskt att jag ska få mer konkurrens själv.
Full gas mot ett nytt travår!