Vad hästägare vill ha, hur tränaren tänker och hur världarna möts.

Efter den vällästa och välkommenterade bloggen om hästskötarbristen, Hästskötarbristen: Alla vill att folk ska få lära sig- få vill låta dem träna på deras egna häst.   blev ett av diskussionsämnena just hästägandet. Att människor faktiskt vill äga travhästar är såväl hjärtat som lungorna och blodomloppet i hela travsporten.

 

Travhästägare är ingen homogen grupp. Därför vill givetvis inte varenda individ detsamma. Drivkrafterna är lite olika om man äger 1/20 i en häst eller 20 hästar själv. En del vill ha vardaglig kontakt med hästen och andra är livrädda för hästar och följer dem helst genom en tv-ruta. Efter att ha arbetat med just travhästägande i allsköns former i 5 år och dagligen i 5 år varit i kontakt med olika hästägare törs jag dock drista mig till att likheterna mellan personerna som utgör gruppen ”travhästägare” är fler än olikheterna.

• Travhästägare vill känna sig inkluderade. I detta mediasamhälle kan precis alla ta del av hur mycket info kring startande hästar som helst. Hästens ägare måste få något ännu mer speciellt.

 

• Hästägaren vill känna något sorts vip-treatment. Den vill känna sig som den kund den är.

 

• Hästägaren vill ha en ”upplevelse”. Det är därför den betalar för att äga häst.

 

• För den enskilde hästägaren är just dennes häst det viktigaste i hela världen.

 

• Hästägaren jobbar med något helt annat än hästar i en bransch som är helt annorlunda mot hur travsporten funkar.

 

• För hästägaren är just dennes känslor och behov viktigast för den.

 

• För hästägaren är varje lopp dennes häst gör inte bara en ekonomisk investering om 1000-5000 kronor, beroende på hur långt hästen behöver resa för loppet, utan även en enorm känslomässig investering. Då svenska travhästar startar blott ca 7,5 gånger per år är det väldigt många timmar och dagar som hästen inte startar och väldigt många fakturor att betala kontra antalet utbetalningar från ST.

 

• Travhästägare vill inte känna sig ”dumma” eller ”i vägen”. Travsporten upplevs väldigt o-inbjudande, svår och med höga trösklar in.

 

Travtränare är inte heller en homogen grupp. En del har bara några enstaka hästar i träning den sköter precis allt kring, desto fler är medelstora och har koll på varenda en: men skottar inte själv varje hästs skit varje dag. Och några få procent av dem är så stora att de omöjligt kan ha detaljkoll eller fullt engagemang på varje häst utan jobbar enbart genom sin personal.

Efter att de senaste åtta åren haft hästar hos i vart fall 10 olika tränare med allt från fyra till 150 hästar i träning och tillbringat tiotals timmar varje vecka i tränarnas och skötarnas vardag dristar jag mig dock även här till att lista vissa likheter.

 

• Först och främst väljer man inte ett praktiskt yrke för att man älskar att administrera. Detta gäller både tränarna och skötarna. Man väljer, rent generellt, inte ett yrke där man arbetar med sina händer och sin kropp i ur och skur, i princip 365 dagar om året, för att man fullkomligt älskar att tillgodogöra sig information eller kommunicera i skrift. Man väljer heller inte att arbeta med just djur för att man älskar att socialisera med människor. Detta innebär på intet vis att travmänniskor är korkade. Tvärtom för jag några av mina allra mest djupa resonemang med just travtränare och travhästskötare. Min förkärlek till just personlighetstypen ”travhästskötare” har jag bloggat om förr, men även någon a-tränare tillhör faktiskt min innersta vänkrets med vilken jag kan prata om allt. Men rent generellt så gillar praktiker att tillgodogöra sig, och vidarebefordra, info i tal och inte i skrift. En god tumregel är att prata krigsläget i världen med dem om det sagts på nyheterna på tv. Att hänvisa till en klimatrapport du läst funkar sämre. Därmed tycker inte alls tränarna och skötarna att ”det bara är att skriva några ord om hästen”. De är praktiker. Det måste utomstående respektera.

 

• Tränarna och skötarna viger sina liv åt att ta hand om djuren. Även fast de vet att travhästarna har ägare är inte deras drivkraft just att fundera över vad människor önskar och vill ha. Då hade de jobbat med det istället. Nu har de valt att arbeta med djur och ägnar varje vaken minut åt att fundera på vad hästen vill, behöver, känner och tycker.

 

• Bloggen som jag hänvisar till ovan beskriver hästskötarnas, dvs tränarnas, personals vardag och konstaterar att den höga arbetsbelastningen är skälet till att branschen lider av personalbrist. I tidigare bloggar, exempelvis denna Vart går träningsavgiften? betade jag ner träningsavgiften på kronan och kom fram till att hästägaren endast betalar för ca 36 minuters mänsklig arbetskraft för sin häst varje dag. Eftersom bara att sela på, köra, sela av och duscha en häst tar upp emot 1,5 timme innebär det att om en häst körs tre gånger i veckan är hela veckans totala arbetstid uppäten bara där. Att mocka och släppa in och ut från hagen sju gånger per vecka samt borsta, byta täcken, lägga om sår och ta till veterinären gör alltså ”nån” helt gratis. Detta är tränarnas och skötarnas vardag. De kämpar varje dag för att få den här ekvationen att gå ihop.

 

• En hästskötare har runt 10 hästar som den tycker är precis lika viktiga allihop. En medelstor tränare har kanske 50, därtill ständigt i dialog om nya hästar att ta in, unghästar på uppträning, nån häst i konvalescentstall och några hästar den kanske är förstekusk på. En medelstor tränare har därmed kanske ca 100 hästar den måste tycka är viktiga.

 

• Alla tränare och skötare vill givetvis nå bra resultat i de flesta lopp. Därför är givetvis varje hästs alla lopp viktiga. Dock har en tränare större mål med sin verksamhet då den jämförs, mäts och konkurrerar mot andra tränare om kunderna. En tränare vill därför köra in mycket pengar och vinna många lopp totalt samt synas i större lopp. Det är helt enkelt en nödvändighet för att kunna fortsätta bedriva ett företag som travtränare.

 

Även om både skötaren och tränaren vill att hästägaren ska känna sig inkluderad och faktiskt verkligen tycker den är viktig så är hästägarens och tränarens/skötarens drivkrafter bakom deras gemensamma häst i mångt och mycket totalt olika.

I dessa totalt skilda världar ska vi sen då alla mötas. Hästägarna skriker efter ”mer info”. Själv sitter jag ju lite mitt emellan dessa två världar och mitt uppdrag är att bli bryggan emellan. Det jag uppfattar som det i grunden största problemet mellan grupperna är oförståelsen för varandra. Jag tycker överlag att kundperspektivet är rent uselt inom travsporten. Jag tycker det överlag, både från centralorganisationerna och från enskilda travtränare, råder en enorm okunskap om vad kunden vill ha och bitvis ett direkt ointresse för det.

 

Eftersom de flesta travhästägare har ringa, eller inga, häst- eller travkunskaper själva så har jag full förståelse för att en tränare, som lagt ett helt liv på att förkovra sig inom travhästar och travsport, blir trött på att ”folk inte fattar”. Jag vet precis hur det är att ha slitit häcken av sig i 18 timmar för att först bli dyngsur, lerig, hunnit köra fyra hästar, knockas av en sur märr, laga ett staket som en grisig hingst rivit, agerat sjuksköterska för att försöka diagnosticera och plåstra om skadad, grisig hingst- med livet som insats för hans uppskattning av hjälpen var att försöka slå ner en- packa selpåse, lasta bitchig märr, köra 20 mil, förfrysa och halka runt på dåligt sandad stallbacke, värma fanskapet, bryta tre naglar när jag skruvar ur brodden (och försöka undvika att tänka på att de jävlarna ska i igen efter loppet), se märren startgaloppera, tvätta allt, packa och lasta och köra 20 mil hem igen. Då känns det inte skitkul när grishingstens ägare påstår att det är mitt handhavandefel som ligger bakom hingstens beteende, agera klagomur för besvikna ägare till märren och nånstans där emellan få samtal från andra hästägare som inte känner sig tillräckligt informerade om sin häst.

 

Japp. Jag förstår att tränarna och skötarna emellanåt bara fullständigt ger upp för de känner att de omöjligt kan behaga alla.

 

Och så är det. Det kan ingen någonsin göra. Min empiriska forskning säger att i alla grupper i alla delar i livet- på alla arbetsplatser, inom föreningslivet, på universitetet- är 10-15% av mänskligheten stört omöjlig att behaga. 10-15% kommer alltid vägra att se saker ur någon annans perspektiv, vägrar att ens lyssna på något som går emot deras egna verklighetsuppfattning, vägrar rätta sig efter demokratiskt fattade beslut när besluten inte passar dem, har fullständigt orimliga förväntningar på andra och anser sig ha rätt att pådyvla alla andra sina egna uppfattning alltid. 10-15% av befolkningen är helt enkelt fullständigt omöjlig att göra nöjda. Detta avspeglar sig givetvis även på de som blir travhästägare så var sjunde-tionde hästägare kommer alltid vara fullständigt omöjlig att alltid behaga.

 

Frågan är ju dock om vi ska låta dessa sätta nivån för hur vi även bemöter resten? Jag uppfattar att man från tränarnas håll försöker hålla lite avstånd och inte berätta för mycket av rädsla för att hästägaren inte ska förstå och oförståelsen leder till tjafs och problem. Och så är det. Det finns människor som aldrig någonsin kommer kunna ta att få höra om att tränaren funderar på ett speciellt lopp men sen ändrar sig utan att vända upp himmel och jord och avkräva full redogörelse för varför hästen bara inte känns startklar (en information som just dessa personer ändå inte kan tillgodogöra sig hur pedagogiskt och detaljerat man än berättar), att dennes häst inte är en världsstjärna- men kan vara en fantastiskt trevlig tävlingshäst ändå- eller bara att hästen inte alltid uppför sig perfekt, utan då är det givetvis tränarens eller skötarens fel som inte tränar hästen tillräckligt bra eller är dåliga på att sköta hästar. Jag tänker gissa att de sistnämnda är samma personer som omöjligt kan ta att deras barn faktiskt skulle ha hittat på något bus. De här 10-15 procenten av befolkningen, som sagt.

 

Men. Hela tiden sitter också 85-90% och bara älskar att inkluderas. De blir överlyckliga över att få ett meddelande om att tränaren nu börjat spana lite i propphäftet och känner sig exklusiva som bjuds in redan på tankestadiet. 85-90% vill absolut veta om hur just deras häst är i personligheten och 85-90% har fullt realistiska förväntningar och förstår, om inte annat: lär sig förstå under resans gång, hur förtvivlat svårt det är att vinna travlopp och lär sig uppskatta en god prestation mer än konkreta resultat.

 

Det är för dessa 85-90% sporten ska fokusera. Även om just dessa tar otroligt lite tid i anspråk själva för det är ju de andra 10-15% som har en förmåga att uppta 99% av tiden och energin. Det är ju faktiskt de 85-90 procenten tränarna vill ska satsa vidare på nya hästar.

Några konkreta förslag på hur dessa kan motiveras:

 

1. Alla travtränare behöver nån som sköter hästägarinfon. Fler och fler tränare har börjat jobbat med detta. Vid detta skede i bloggen torde det också stå helt klart, av många skäl, att jag anser detta inte ska skötas av hästskötare. Därmed handlar det inte om en jättestor kostnad utan en omfördelning av arbetet. Det måste helt enkelt till ett kundfokus här. Ikea låter inte en lagerarbetare föra Ikeas kommunikation på sociala medier utan det låter man någon som är utbildad i kundens perspektiv göra. För precis allas skull. Hur denna lägger upp jobbet och vilka kanaler den väljer att använda kan ni lugnt låta bli att lägga energi på. Berätta vad ni vill uppnå så finns det massor av människor som arbetar med just sånt här som löser sånt.

 

2. Alla hästägargrupper behöver strukturera sig. Nån måste ta ansvar för gruppen och föra gruppens talan utifrån hästägargruppens perspektiv. Detta både förenklar och förbättrar för tränarna och för alla delägare. Dels bygger en god dialog mellan tränaren och hästägaren på att man lär känna varann så då är det bra om samma person sköter den mesta kontakten, men dels finns det även mycket hästägare skulle kunna göra själva så som att fixa biljetter till tävlingsdagar och få ut veterinärjournaler direkt från veterinären. Att sköta sånt själv frigör massor av tid för tränaren. Tid den istället kan lägga på att prata om roligare saker, så som matchningstankar, med hästägaren.

 

3. Bjud in. Med steg 1 fixat blir det lättare att faktiskt berätta för alla kunder att ”så här enkelt kan du bli en del av hästens vardag. Det här är kraven du kan ställa, så här kan du göra utan att känna dig det minsta dum eller i vägen. Så här är du välkommen att komma in i tränarnas och skötarnas vardag och få ta del av den. Vi lovar att vad du än tror så kommer den inte vara vad du tror. Men vi är också övertygade om att chansen är stor att du kommer att älska den!”

 

4. Hästägarrum på travbanornas publikplatser. Det finns på sina håll och många uppskattar dem enormt! Det är så många som berättar hur de ser sin häst vinna- men det finns ingen att dela glädjen med. Antingen för de äger hästen ensam eller för att ingen mer delägare är på plats. I hästägarrummen möter de likasinnade som kan dela deras glädje. Och andra de kan glädjas åt och med. Det här behöver inte kosta banan särskilt mycket pengar. Herregud. Att betala för sig är väl ändå nåt just travhästägare är proffs på… Det handlar om upplevelsen och känslan. VIP-treatment.

 

5. Fikarum på stallbacken. Varenda hemmatränare borde ha ett rum med en tv, ett bord och några stolar. Där ska det stå en rejäl termos kaffe och en sockerkaka varje tävlingsdag och dit ska precis alla som känner anknytning till just detta stall vara välkomna. Orkar ni inte baka själva har ni säkert nån fru som orkar lägga 30 minuter på det de få gånger varje år er hemmabana kör tävlingar. Eller köp en sabla kanellängd på Ica. Återigen: ”känslan”. (Glöm inte att be nån dra en dammtrasa över rummet emellanåt bara. Hästägare har överlag lägre toleransnivå mot smuts än vad människor som arbetar med hästar har. Kundperspektiv som sagt).

 

6. Nån gång om året bör någon sorts större träff äga rum. En hästägarträff på gården, nån tillställning i samband med banans V75-dag eller någon aktivitet. Även här finns det folk som jobbar med sånt här ni kan överlåta sånt till. Ingen förväntar sig att tränaren personligen ska planera och genomföra alla delar.

 

Dessa sex konkreta saker skulle stimulera hästägandet väsentligt och frigöra massor av tid för tränarna och skötarna. Och det kostar inte mycket. Det handlar bara om att förändra tankebanorna och faktiskt se kunden som en kund och utgå ifrån dennes behov. Men genom lösningar som inte inverkar negativt på någon annan.