Robert Bergh anger idag några konkreta åtgärder för att förbättra rekryteringen av hästskötare. https://www.expressen.se/sport/trav/elian-web-kan-vara-en-rensare-vard-att-ta-med/
Travsportens arbetsgivare, dvs travtränarna, har nu påtalat i flera år att de har problem att rekrytera personal. Tyvärr är nog praktiska yrken i mångt och mycket lite på ut-listan för de yngre generationerna svenskar överlag. Att jobba praktiskt förefaller helt enkelt inte vara så många ungas dröm längre.
Alla som överlåter sin häst i proffsträning vill att den ska omhändertas på bästa vis och att tilldelas en skötare man gillar uppskattas högt av de flesta hästägare. Eftersom en skötares uppgift inte ”bara” är att ta hand om hästen utan oftast även sköta den vardagliga, löpande informationen till hästägaren är kraven på dagens travhästskötare skyhöga. Bitvis direkt omänskliga. En travhästskötare måste kunna hantera 500 kg tunga hästar, såväl ston som hingstar, köra häst, vara fysiskt stark nog att skotta ca 10 boxar varje dag, gå några tiotusen steg varje dag, noggrann nog att ta hand om massor av dyr utrustning och för att urskilja förändringar på varje häst från en dag till en annan, halv sjuksköterska för att dagligen kunna se över alla hästar för att se om de har några skavanker och vidta åtgärder mot det samt oöm inför att med bara några dagars varsel tvingas välja bort allt vad privatliv heter för att den beordras att åka på trav. Allt detta i ur och skur. Därtill förväntar sig vi hästägare att skötarna både ska informera oss löpande på eget bevåg och svara när vi kontaktar dem och undrar hur det är med vår häst.
Överlag har dagens travhästskötare kollektivavtalsenliga löner. Lönen ligger ungefär i linje med andra yrken som inte har några formella utbildningskrav. Problemet är att för att verkligheten ska gå ihop måste travhästskötarna jobba långt mer än de 40 timmar i veckan de har betalt för. Utifrån att hästar behöver utfodras tre gånger om dagen/365 dagar om året blir helt enkelt arbetsdagarna både längre än 8 timmar och arbetsdagarna fler än fem per vecka. Detta även utan att de åker iväg på trav. De flesta tränare som har så pass stora verksamheter att de har anställda hästskötare fördelar arbetet genom att ålägga varje skötare ett antal passhästar de har ansvar för. Enligt kollektivavtalet ska en skötare normalt sett inte åläggas en arbetsbelastning högre än motsvarande sex starthästar. Detta har inte varit verkligheten på väldigt många år utan 7-8 har länge det normala. Idag förefaller antalet ofta ha smugit upp på 9-11.
Dock kompenserar många tränare detta med mycket körhjälp, någon praktikant och någon övrig entusiast som gärna kommer och hjälper till att laga hagar eller skotta nån utedrift. Därtill kan det helt enkelt konstateras att travsporten inte skulle gå runt idag om inte travtränarna hade familjemedlemmar och vänner som gick med på att hjälpa till helt gratis.
Eftersom hästhållning är en praktisk syssla går det inte att sätta sig vid en skolbänk och plugga och sen komma ut i verkligheten plötsligt fullärd. Det bara inte funkar så i praktiken utan vore även teoretiskt omöjligt: personerna som väljer ett praktiskt yrke är överlag rätt ointresserade av att sitta vid en skolbänk och lära sig teoretiskt.
För att lära sig något praktiskt måste man få göra det. Man måste få testa, misslyckas, prova på nytt. I teorin säger nog de flesta människor att de absolut tycker att folk ju måste få träna. Men när det kommer till kritan har väldigt många förbannat svårt att låta dem göra det på deras egna häst. ”Jag betalar så dyrt och förväntar mig därför att den enbart ska skötas av proffs.” Verkligheten är att den svenska travsporten idag över huvud taget inte skulle existera om inte allsköns människor med ringa eller diffusa förkunskaper både hanterade och körde våra proffstränade hästar. Det faktumet uppfattar jag fortfarande som oerhört kontroversiellt.
Här finns ju även frågan vart gränsen för ett ”proffs” på hästhållning går? Tre år på Wången? 10 år som anställd? Någon sorts licensinnehavare? Ägt en egen häst man skött om? Jag har aldrig jobbat som hästskötare men fick pris för hur jag visade hingst på en hingstpremiering. Gör det mig till ”proffs” på att hantera hingstar? Min uppfattning är att i en bransch där kunskapen kommer genom learning by doing måste man ha tilltro till att varje ansvarig tränare har koll på vad som är ”tillräcklig kunskap” i varje situation. Och här är min poäng: svenska travtränare är oerhört skickliga på att fördela arbetet så att faktiskt väldigt, väldigt få olyckor uppstår. Detta trots att en ansenlig del av det dagliga arbetet i de flesta stall definitivt inte utförs av människor med dokumenterad kunskap i att utföra uppgiften.
Robert Berghs konkreta förslag om arbetsplatsförlagd utbildning för arbetssökande är en riktigt, riktigt bra idé. Tyvärr tror jag landets hästägare har en bra bit kvar i tanken tills de skulle acceptera detta just hos tränaren som har deras häst. Alla vill som sagt att fler ska få lära sig- få vill låta dem träna på deras egna häst. Här finns en rejäl attitydsförbättring att göra och jag tror den börjar som det mesta annat gör: genom att börja med att upplysa om hur det faktiskt ser ut. Och vara öppen även som hästägare för att tränaren helt enkelt är kompetent nog att avgöra vad som är en rimlig nivå i varje situation.
Jag hade aldrig kunnat genomföra vare sig värmningar, köra hästtransporter med hästar och genomgå veterinärbesök, rida in hästar eller ens ta in en häst från hagen om inte massor av olika tränare låtit mig göra det. Jag är verkligen inget ”proffs” på travhästar men inget av det jag gör hade jag gjort innan jag gjorde det första gången. Och jag har faktiskt varit med om oerhört få olyckor med tanke på hur många situationer jag varit i. Landets travstall är helt enkelt fantastiska på att släppa in människor som säger att de vill prova och låta dem prova och detta genom att hela tiden ha koll på att uppgiften är på en nivå så man klarar den. Våra travhästar är världens bästa läromästare.
Mina hästar får andra entusiaster gladeligen träna på i vart fall!
