linnanderssonblog

Som insnöad i travet tror en ju varenda kotte har stenkoll på den usla ekonomin i att äga häst. Om inte annat tror en ju folk ska förstå när ”andelshästar” ungefär är det enda sättet sporten värvar nya hästägare på. En köper ju liksom inte bara en tjugondel i en häst för en så förtvivlat gärna bara vill ha en tjugondel av vinsten utan för få människor helt enkelt har råd att bära kostnaden för en hel häst själv.

Jag börjar dock allvarligt fundera på om det ändå inte är så att väldigt få som verkligen inte ägt häst under lång tid ändå inte förstår det här. Jag har filosoferat ett bra tag. Det gäller alla möjliga människor. Jag tror verkligen inte travsporten själv tydliggör det här ordentligt.

I runda slängar har travsporten en kostnadstäckning om runt 25%. Sporten har länge velat säga ”hästägarna pumpar in tre miljarder årligen men får bara tillbaka en”. De, redan usla, siffrorna torde dock vara rätt skönmålade. De senaste åren har det delats ut ganska prick 900 miljoner i prispengar. Dock försvinner 10-15% direkt i tränar- och kuskprovisioner och av dessa 900 miljoner är även en hel del hästägarnas egna insatser. Så om vi antar att siffran om tre miljarder i kostnader stämmer får inte hästägarna tillbaka mer än 750-800 miljoner.

I en så skev balans är ju inte ”högre prispengar” svaret. Vi kommer aldrig kunna höja prismedlen så mycket att det ens är i närheten av att täcka kostnaderna. Det är i andra änden vi måste börja. Där finns dock ingen markant ljusning i sikte de närmaste åren: vi kommer inte resa mindre, personalkostnaderna kommer inte bli lägre och inga åtgärder för att främja att en häst vare sig kan göra fler starter än de ca 7,2 den gör i snitt per år nu och/eller åtgärder för att få våra hästar att hålla för fler säsonger än de gör nu finns i sikte och därför tyder heller ingenting på att veterinärkostnaderna kommer att minska.

Som trav-insnöad är det lite svårt att förstå varifrån bilden av att travhästar faktiskt kan ge någon form av ekonomisk avkastning kommer ifrån? Min enda teori är faktiskt att det vi matar vanliga tv-tittare med är V75 och andra storlopp. Med minst 100.000 i förstapris och ett våldsamt tryck på hur många miljoner det omsatts på spelet tror gemene man att folk äger travhästar i ekonomiskt syfte. De flesta av oss har haft dessa diskussioner med ridfolk. Ridfolk tror ofta vi har våra travare ”för att tjäna pengar”. Ingen som håller på med travhästar har nog undgått högt blodtryck på grund av kommentaren ”att vi piskar hästarna för pengarnas skull”.

En proffstränad travhäst behöver springa in 200-250.000 varje år för att över huvud taget gå +/-0 det året. Med inköp, uppträning och skadeperioder inräknat vet vi att bara någon enstaka procent av alla svenska travhästar gör det över en livstid.

Roade mig med att kolla boksluten för Courant och Knutsson Trotting. Det är Sveriges kanske två mest seriösa hästägare med såväl kapitalet att kunna handla riktigt bra hästar, som kontakter att kunna köpa de där hästarna som egentligen inte säljs, de mest kompetenta personerna trav-Sverige kan uppvisa som anställda och dessutom med egna avelshingstar. En riktigt kommersiell gångbar avelshingst är ju trots allt enda sättet att kunna göra pengar inom travsporten. Att sen ekonomin även där i ca 90% av fallen är en ren förlust är nog en annan sak gemene man missat- men om det finns det andra bloggar på denna sida. Men både Courant och Knutsson har kommersiella avelshingstar i sin ägo och dessutom hingstar de haft att tävla med: det vill säga inte haft inköpskostnader om tiotals miljoner för. Det är ju svårt att veta exakt hur deras bolag är uppbyggda, men runt sex till nio miljoner förefaller båda bolagen backa årligen. Det säger rätt mycket om ekonomin inom den svenska travsporten. Ramlade även över en intervju med ena delägaren till årets Derbyvinnare Hail Mary. En härlig intervju! Räknade lite snabbt på vad de fyra miljoner en premiechansad Derbyvinnare inbringar betyder för hästägare som äger 17-18 hästar? Tja… Kostar 18 stycken 200.000 om året så täcker ju inte ens derbysegern driften för dem i ett år…

Därför ska trav-Sverige vara oerhört glada över när det kommer människor som vill investera i travhästar alls! Dock har jag på sistone även fräschat upp minnet med att läsa domarna mot några personer som dök upp som en sol, shoppade hästar för glatta livet, och företrädarna slutligen fick skaka galler. I domarna framgår tydligt hur personerna faktiskt inte förstått vilken garanterad förlustaffär det här med hästägande var. Det är riktigt tragisk läsning. Och så jäkla dåligt. Tänk om dessa personer bara haft en mer realistisk insikt om den usla ekonomin och shoppat på sig lite mer ”lagom” med hästar…

För jag tror definitivt problemet är driftkostnaderna. Folk förstår inte på riktigt exakt hur dyr en travhäst är i drift. Man ser inköpspriset och man ser träningsavgiften på 9-12.000 per månad framför sig. Att det tar två år innan ens ettåriga auktionsinköp över huvud taget entrar travbanan (om en nu ens har sån tur att just ens egna häst blir en av de knappt 50% av kullen som över huvud taget startar som treåringar), att det tillkommer en hel del administrativa kostnader, veterinär och lite resor utöver de 9-12.000 varje månad hästen behöver tränas upp för och att hästen, när den väl börjar tävla, behöver dra in runt 4.000 per start bara för att över huvud taget betala anmälningsavgiften, resan, boxhyran, utselningsavgiften och provisioner- annars är det billigare att låta den stanna hemma i stallet- verkar insikten vara beklagligt låg om.

Det är givetvis inte helt populärt bland travtränare, uppfödare och övriga säljare eller travsporten som organisation att trycka upp den katastrofala kostnadstäckningen i ansiktet på potentiella kunder. Jag tror dock verkligen vi måste bli tydligare. Vi gör oss själva en björntjänst annars.

Ibland påtalas att, enligt vissa beräkningar, A-tränarna äger ungefär en tredjedel av hästarna de har i träning själva. En stor anledning till det är troligen att väldigt många av dessa hästar har nödgats övertas enligt retentionsrätten. Det här är inget problem som folk vill prata om. Det är givetvis oerhört förödande för travtränare som ska livnära sig på att ha hästar i träning åt andra slutar med att de nödgas utfodra hästen och avlöna personal för att sköta den och sen när de gjort det gratis måste lösa in hästen för att på något vis säkra sina fordringar. Dessa hästar förefaller ju givetvis sällan vara de bästa heller utan skulden uppkommer ju oftast för de inte sprungit in i närheten av att bära sig ekonomiskt så hästägaren helt enkelt inte haft råd att betala för dem.

Jag tror inte så stor andel av befolkningen är idioter som skiter i att betala för sig: jag tror helt enkelt alldeles för många människor bara inte förstår hur dyr en häst är.

Tanken på att tydligare lyfta upp den usla ekonomin inom svensk travsport skrämmer nog många. Väldigt många människor tycker nämligen inte vi ska prata om negativa saker alls. Och så är det på sätt och vis. Både hingstägaren Linn och uppfödaren Linn är beroende av att folk inte riktigt tänker helt klart. Usch när jag tvingades tänka till på vad jag lägger på travhästarna egentligen häromveckan när en sån här liten förtjusande tjugondels ägare i en travhäst kände sig nödgad att berätta för mig hur dyrt det var och vilka krav hen ansåg sig berättigad att kunna ställa för de cirka 700 kronor per månad hen faktiskt betalade. Och jag kände att ”ja jo, jag har de senaste året betalat 70% av driftkostnaderna för en avelshingst, 75% av en fölmärr och ett föl, 100% av en fölmärr och sen om jag slår ihop alla andelar äger jag ungefär en halv häst i A-träning också. Please, berätta inte för mig vad hästar kostar, va…”

Jag fick dock sån ångest av att behöva tänka på det att jag åkte ut och körde häst för att komma över det. Bakom rumpan på projektet Astas Illbatting drömde jag mig bort till en sen fredagskväll på Romme kommande vinter när det lilla charmtrollet jag nu i ur och skur åker och kör, rider, grubblar med hovslagare om balansering, bollar fräschör med tränare, veterinär, hästskötare jag känner, diskuterar utrustning med en tidigare kusk, belönar mig för den lera som redan orsakat stopp i avloppet, köldskador och allt annat glamouröst som kommer med hästlivet orsakat mig, återgäldar mig genom att Illbatting, i mina drömmar, plötsligt dundrar runt felfritt och skär mållinjen först. Väl medveten om att förstapriset inte kommer vara mer än på sin höjd 30.000 och varenda inblandad kommer ersättas så lite att det knappt kommer märkas i den övriga allmänna konkursen hästen är för alla inblandade.

Men trav är ju väldens mest underbara hobby. För hästägare, för dem som håller på med hästarna och för alla andra som får det svenska travhjulet att snurra. Men ekonomiskt lönsamt är det inte. Min arbetskväll igår slutade klockan 22.30 med att skicka iväg ett avtal jag skrivit och startade 7.00 i morse med att skriva på ett nytt. För att arbeta med nåt annat måste en helt klart göra om en ska kunna försörja så här många travhästar vars kostnader, på något högst oklart vis, hamnat i mitt knä. Och det tror jag helt enkelt vi måste bli tydligare med att berätta för alla dem som betraktar oss utifrån.

Inför detta år förändrade ST licenssystemet. Tidigare fanns lärlings- respektive amatörlicens och som amatör, det vill säga B-tränare, fick man inte träna hästar ägda av andra.

De tidigare bestämmelserna är vad de flesta av oss växt upp med och vi finner dem väldigt logiska. En ”lärling” är per definition ”en person som håller på att lära sig ett hantverksyrke”. Att travsporten är just ett ”hantverksyrke” torde stå rätt självklart. Travträning är inget yrke som det går att plugga sig till kunskapen i utan här är det praktiskt arbete under många år som gäller. Och gärna för olika tränare då det, förvisso på sina sätt är en hel vetenskap, men å andra sidan är direkta motsatsen till vetenskap då det i livet med hästar aldrig finns nån som helst fakta utan bara massa teorier… En lärling ska alltså vara en person som jobbar för en travtränare och kan köra lopp som en del av sitt utbildningsarbete. Så här har det alltid varit inom travsporten. Alla framgångsrika travtränare har varit just lärlingar och en del av sportens riktiga hedersmän, så som Olle Goop, Jim Frick och Nordinbröderna är herrar som alla har en diger meritlista som chefer åt en mängd sedermera ytterst framgångsrika travtränare.

En amatör är per definition en person som jobbar med något helt annat än trav och har en eller ett par egna hästar den tränar på hobbynivå. En amatör ska således i alla avseenden vara betydligt mindre kunnig än vad en professionell travtränare är.

En A-tränare är alltså den skickligaste yrkesutövaren inom travsporten. Denne är väl, såväl praktiskt som teoretiskt, utbildad och sporten går i god gentemot tredje part att personen har så mycket kunskaper att den kan ansvara för andra människors hästar.

Utifrån den här ordningen är det också fullt logiskt att lärlingar får köra lärlingslopp eller sin arbetsgivares hästar i lopp. Eftersom löpkörningen ingår i utbildningen är det heller inte tänkt lärlingen själv ska ta betalt för detta utan löpkörningen är en del av dennes utbildningsjobb och tränaren debiterar för dennes tjänster och betalar ut det som lön. Amatörer vill självklart mest köra mot andra amatörer, och gärna starta i lopp där professionellt tränade hästar inte ens får delta. Medan A-tränarna ska vara de klart duktigaste och därmed vara utestängda från loppen för personerna under utbildning eller som tränar häst på hobbybasis.

Så här var det tänkt. Så här funkade det länge och det förra licenssystemet var därför helt i linje med det.

Det senaste åren har det dock dykt upp väldigt skickliga lärlingar som, trots sin lärlingslicens, skaffade egna bolag, åkte runt och körde så mycket att de blev så duktiga att de till och med anlitades som catchdrivers i vanliga V75-lopp. Samtidigt dök alltfler upp som bedrev väldigt professionella rörelser men under B-licens. Detta kringgicks genom olika former av bolagsägande eller att B-tränaren skrevs in som delägare och företrädare av hästen i ST:s hästägareregister, men personen de facto inte ägde en enda procent i hästen- vilket klargjordes i avtal som ST aldrig efterfrågade.

För de som tänkte ta ut A-licensen blev det också ett enormt problem. Ingen person går från att jobba heltid med något annat eller hos en travtränare utan en enda icke-delägd häst i stallet för att över en natt plötsligt stå med 6-8 betalda hästar i stallet. Själva processen för att bli A-tränare var alltså skapad för att det skulle nödga nya A-tränare att bedriva olika varianter av svartträning och en A-tränare att ställa upp som en bulvantränare en tid innan den blivande A-tränaren faktiskt hade så pass många hästar i träning att den kunde livnära sig på det. Samtidigt ledde systemet till att det satt en hel del personer med en A-licens de inte längre egentligen uppfyllde kraven för. De var nere på bara någon enstaka extern häst i stallet och livnärde sig de facto på att åka runt och sko, sälja ved eller mest agera hyresvärdar åt andra tränare genom att hyra ut sina stall till dem men behöll A-licensen för att ändå kunna ta upp nån extern häst på listan om de tillfrågades.

Samtidigt började travsporten genomlida en enorm segregation. Det skedde en specialisering och för att bli riktigt vass på träning eller löpkörning valde alltfler det ena eller det andra. De bästa tränarna blev därmed allt duktigare, vilket gör att fler vill ha sina hästar hos en liten andel av A-tränarkåren, vilket leder till att de stadigt förbättrar sitt hästmaterial, attraherar de bästa kuskarna, får råd att göra investeringar i sina verksamheter…. Svensk travsports topp är idag så hög och så bred att resten får allt svårare att konkurrera. För att stimulera bredden har det på senare år genomförts en rad åtgärder så som breddlopp, bredare prisskalor och många röster har höjts för att det ska skrivas andra propositioner så loppen blir mer jämna.

I år genomfördes alltså förändringar som stötts och blötts i åratal. Den här orimligt långa processen sätter i så mycket fingret på det otidsenliga styrskicket inom ST och hur omöjligt ett beslutsfattande inom travsporten är. I stora drag mynnade det nya licenssystemet i vart fall ut i att begreppen lärling och amatör försvann och en B-tränare nu får ha upp till 5 icke-delägda hästar i träning. Istället infördes olika kategorier beroende på hur många lopp kusken kört och dennes ålder. I reglementet skrevs också in att för att B-tränare ska få ha andras hästar i träning måste giltig f-skattsedel kunna uppvisas och ”licensinnehavare som kör/rider åt andra mot ersättning måste ha f-skattsedel”. Det sistnämnda då för att kompensera den gamla idén om att en lärling ju körde och red lopp inom ramen för uppdraget från sin arbetsgivare.

Det nya licenssystemet är betydligt mer harmoniserat med den verklighet vi lever i. Dock har det vissa brister. Men det är tyvärr inte dem som kritiken rört utan återigen sätter den kritiken som framkommit i media bara fingret på problemet med styrskicket.

A-tränarna har varit emot att B-tränarna ”ska få ta deras hästar”. Såklart. Och utifrån hur systemet ser ut med att A-tränarna är organiserade i en förening som har direkt förhandlingsmandat med ST så kan den helt enkelt inte vara positiv till det. Även om enskilda både travtränare och företrädare för TR är fullt medvetna om att sporten inte har något egenvärde i att vi har 400 A-licensinnehavare utan tvärtom sporten bara skulle må bra av dem, uppskattningsvis runt 100, som egentligen inte alls uppfyller villkoren också bytte licens. Men så som systemet ser ut kan de inte arbeta efter det.

Svenska Travamatörers Riksförbund (STaR) har varit enormt kritiska till att de inte fick delta i processen. Här har vi ett annat organisatoriskt problem: ST utgörs av en sammanslutning av bland annat 32 travsällskap och 7 BAS-organisationer. Utan att ta ställning i sak kring huruvida STaR borde ha inkluderats i denna process gör denna enorma organisationen ST fullständigt ostyrbart. Det blir vansinnigt ineffektivt när varenda möte måste bestå av sisådär 16 personer för ingen ska känna sig exkluderad. En liten egen reflektion gör nämligen att jag drar slutsatsen att sisådär 90% av all medial kritik från någon förening faktiskt oftast handlar om att de exkluderats ur någon process. Vilket varje förening måste opponera sig emot för att inte anse sig viktig nog att delta i ungefär allt innebär ju att man själv sätter bilden av att vara onödig. För att tvista till det ytterligare kan ju liksom konstateras att inte ens ”amatörerna” själva är enade utan separerat sig i två olika föreningar: STaR och BTR.

Så ST:s styrskick visar här verkligen sina enorma brister.

Den rättmätiga kritik som bör riktas mot de nya licensbestämmelserna är skrivelsen om att licensinnehavare som kör/rider åt annan mot betalning ska inneha f-skattsedel. Kontrollen blir stört omöjlig såvida ST inte lägger till att de ska ha full tillgång till samtligas svischtransaktioner.

Ett annat problem är att B-tränarna fortfarande är utestängda ur TDS:en. Det medför att de har en obegriplig nackdel gentemot A-tränarna och det omöjliggör därtill ST:s kontroll över att de faktiskt fakturerar sina tjänster. Vidare skulle TDS-fakturering kunna ge ST utmärkta underlag kring huruvida B-tränarna är billigare än A-tränarna eller inte.

Samtidigt finns fortsatt inget som helst krav på A-tränarna att de ska använda TDS:en. Så den svartträning som fanns förut finns kvar.

Lösningen på alla ovanstående problem blir helt enkelt att tvinga in varenda licensinnehavare som har en enda häst i träning åt annan eller kör/rider ett enda lopp åt annan än sig själv ska fakturera genom TDS:en. Att 95 spänn exkl moms per faktura är rent ocker har jag sagt flera gånger förr. En normal factoringavgift är 4% av fakturan så det är naturligtvis helt orimligt att en kusk/ryttare ska betala 47,5% av sin uppsittningsavgift i fakturakostnad. Det borde gå att lösa smidigt med en fast avgift om kanske 20 kronor per faktura och något procentsystem så självklart tränarna som fakturerar 10-30.000 för en häst varje månad betalar mer. På så vis blir det lättare för de mindre etablerade att faktiskt våga ta betalt, ST säkerställer att det faktureras och ST får utmärkta underlag till vad för kostnader hästägarna faktiskt debiteras för.

När vi ändå är i farten är det nu, med det nya licenssystemet på plats, definitivt tid att sätta stopp för det horribla att A-tränare får delta i breddlopp. Själva definitionen av breddlopp är ju att det är breddens möjlighet att få tävla mot sina likasinnade och helt slippa möta dem som arbetar professionellt med att träna och köra andras hästar.

Vad gäller kritiken mot att licenssystemet inte riktigt beaktade amatörernas intressen är jag enig. Trots denna mångåriga processen glömdes en del aspekter för både lärlingar och amatörer bort. Det går givetvis att åtgärda, och kommer sannolikt ske. Men det är inte de största problemen kring de nya licensbestämmelserna som kritiken rört.

Inledde dagen med att läsa en väldigt bra ledare i Travronden. Glädjande nog såg jag sen att den lades ut öppet: Rikstravet för bra för att läggas på is

Det handlar alltså om Rikstravet och den hästägarrekryteringen till sporten den innebar. 

Jag minns väl när Gert Fylking drog igång, då Rikstravet, genom radioprogrammet Rix Morgonzoo. Utifrån hur andelarna såldes som smör i solsken måste det kallas en ”succé”. Media hängde på och få av oss kan gnugga bort känslan i kroppen när Malin Löfgren, framför kamerorna, ”fick hem sin Sanity”. Det blev sen en saga för bra för att ens Fylking kunde ha förutspått den och Sanity blev sedermera en av Sveriges bästa hästar.

Det finns så mycket att resonera kring med sin start i Rikstravet att jag skulle kunna skriva fem bloggar. Jag håller mig dock till två ämnen.

Sporten kunde inte behålla andelsägarnas orimliga förväntningar

Den här problematiken inom travsporten bottnar sig rent och skärt i kostnaderna för att ha häst. Det är liksom surrealistisk att man i förarbetena till 1973 års lag, som låg bakom bildandet av ATG, fastslog att målet med kostnadstäckningen inom travsporten skulle vara att ”alla människor med en normal inkomst med en rimlig uppoffring skulle ha råd att äga en travhäst.”

Verkligheten idag är att en proffstränad travhäst behöver springa in 200-250.000 kronor per år för att gå break even. Inköp och uppträning ej inräknat. Det klarar bara några enstaka procent av hästarna. Medellönen i Sverige är 35.300 brutto (källa: SCB). Det innebär att svensken i snitt har ut ungefär 26.000 per månad. När bostad, bil, telefon, mat och allt annat en arbetande person behöver är betalt finns således inte i närheten av några 18-20.000 per månad kvar av lägga på en travhäst. Inte ens hälften. Faktum är att äga en tjugondel i en proffstränad A-häst ligger på en knapp tusenlapp i månaden och det är helt enkelt rätt mycket pengar för medelsvensson.

Därtill ska beaktas att för att den tusenlappen ska vilja läggas så vill man engagera sig lite också. Att hälsa på hästen under semestern blir en del av familjelivet och då spenderas en icke oansenlig summa pengar på bensin, glass, McDonalds och kanske ett lekland för att övertyga kidsen om att ena förälderns nöje visst är en skitkul familjegrej.

Så för en helt vanlig Svensson är helt en tjugondel för dem oftast ”mycket pengar.” I vart fall tillräckligt för den faktiskt ska göra lite avkall på något annat. När tränaren betalat leasingen på hästbilen, fodret, spånet, selarna, köpt marken den i nästa steg anlagt banor på och byggt staketen, skötaren kostat sina 40.000 i månaden, men likt förbaskat snittat 60 timmars-veckor för att hinna med att ta hand om alla hästar den ålagts för tränaren helt enkelt inte har marginaler att anställa en skötare till, veterinären fått betalt för cortisonet den sprutat, bokföraren för timmen den betalat fakturor och fördelat kostnaden på 20 personer och sen bokfört det samt tävlingsbanan fått betalt för boxen de ställt till förfogande är helt enkelt den där tusenlappen för en tjugondel fullständigt ha eller mista. Det sista någon i kedjan har tid eller råd till är helt enkelt att lägga tid på att prata med en tjugondelsägare.

Rikstravet var fantastiskt på att locka in människor! Det som många inom travet säger är dock att det lade en fullständigt orimlig nivå i förväntningar. För en femhundring per år förväntades såväl träffar hemma hos tränarna där det bjöds på något att äta som fri entré på banorna varje gång hästen startade. Det går inte. Ingenstans i kedjan går det att bjuda bort allt det.

Travet visade sitt riktigt fula tryne

ST tvingades justera reglerna för ett oräkneligt antal tränare såg sin chans att sälja sina egna skithästar dyrt.

Likväl som jag vet hur orimliga förväntningarna är från en del personer som inte kan trav är så är jag smärtsamt medveten om vilken utbredd kultur det finns att utnyttja och lura nya personer som kommer in som hästägare.

Det här är så jävla vidrigt att jag skäms över att säga att jag jobbar med travsport.

Problemet

I grunden tror jag travsportens enskilt största problem är den enorma skillnaden på kunskap mellan de aktiva och hästägarna/spelarna. Tränare, kuskar och skötare väljer att jobba med trav för de vill jobba med hästar och leva ett liv med hästar och trav. Hästägarna blir ett nödvändigt ont för att kunna leva det livet. Sen har vissa bättre insikt, större intresse och är lite smartare än andra så en hel del tränare är ändå måna om att hästägarna ska tycka det är kul. Men varenda en som jobbar med travhästar gör det ju i grunden för den vill jobba med just hästar och inte med människor.

Inom travet har ganska få hästägare hållit på med hästar själva. Ridning är en stor sport bland barn och unga men ridskolorna domineras av tjejer. Merparten av hästägarna är män. De flesta hästägare med häst i proffsträning har alltså aldrig över huvud taget ens tagit hand om en häst och än mindre tränat och vårdat den professionellt. Då blir det givetvis en oerhörd kontrast för hur lära sig en sport om man över huvud taget inte har den minsta kunskap om djuret sporten handlar om?

Sen är ju hästägarna överlag betydligt mer bildade än travfolket så några dumhuvuden är de oftast icke. Tvärtom skulle jag påstå att de allra flesta med sådan inkomst att de ändå kan deläga en häst är så pass kloka och insiktsfulla att de är fullt medvetna om sin okunskap och ödmjuka inför den. Samtidigt som de inte är så korkade att de inte känner när något inte går ihop riktigt. Här blir dock problemet att de, med sin ödmjuka insikt om sitt egna icke-kunnande, sällan tar diskussionen. De backar undan istället och kvar står travsporten och tappade ännu en av alla dem där vi egentligen så hett ville ha som hästägare. De trevliga, vänliga och ödmjuka hästägarna som inte ställde till nåt som helst bekymmer, tog ingen tid i anspråk utan tvärtom rent av förgyllde tillvaron lite.

Och sen har vi såklart, vilket min egna empiriska forskning handlar om 10-15% av befolkningen oavsett vart i samhället man vänder sig, är fullständigt orimliga i sina förväntningar på andra, byter fot fortare än jag hinner öppna en ny Carlsberg Hof, anser sig ha allsköns jefla ”rätt” till precis allt men aldrig några som helst skyldigheter gentemot nån. De finns såklart representerade inom hästägandet också. Och har lika svårt att samexistera med andra där som de troligen har även i de övriga delarna av livet.

Problemet med att hästkunskapen överlag är så låg bland travhästägarna polariserar. Man brukar inom sporten fnysa åt ”spelarna”. Och dem kan vi hålla på en armlängds avstånd. Spelarna kan vi lyssna på, acceptera vissa regler så som anmälan av barfota och vagnsort och svara ärligt på frågorna från media om hästen. Men förstår de efter loppet ändå inte att en häst är en häst och att ”köra för seger” i dagens travsport ytterst sällan innebär ”dra i högertömmen så många gånger du behöver sista 700 för så länge hästen har öppet spår ’ger du den chansen” utan snarare ”chansa invändigt 700 kvar istället för att spara de metrarna och psyket är enda sättet hästen kan vinna på” så kan vi faktiskt ignorera dem. Storspelarna fattar att en häst är en häst och lär sig just sånt i ren självbevarelsedrift för annars skulle de aldrig kunna bli duktiga spelare.

Men hästägarna inverkar värre på sporten. När hästägarna mestadels kommer från spelet och, förvisso får lite känslor för hästen de äger, ändå inte har mer hästkunskap än staketkuskarna i Facebooks Travgrupper har sporten ett problem.

Hur lösa denna gordiska knut?

Genom kunskap. Det är enda sättet. Travsporten måste bli bättre på att faktiskt ”utbilda” sina kunder. Dels har naturligtvis den enskilde tränaren ett ansvar för sina egna kunder, men så som kostnadsbilden ser ut finns väldigt begränsat utrymme för det.
Sen är inte travtränare lärare. De är inte superpedagogiska med människor. Återigen: hade de varit ens intresserade av det hade de jobbat inom kommunen. Nu har de valt att jobba med hästar.

Travsporten som organisation måste ta det här ansvaret.

Ett annat ansvar travsporten som organisation måste ta är att strukturera upp de regler, sedvänjor och praxis som finns. Travsporten är sannolikt år 2020 Sveriges mest analoga bransch. Återigen: tada- för det är ett praktiskt yrke och hade travfolket älskat att läsa och skriva hade de jobbat som administratörer istället. Nu gör de inte det….
Men det gör att det är fullständigt stört omöjligt för nya kunder att förstå allt som anses så jäkla självklart inom travet. Jag dristar mig alltså till att påstå att det är den bransch i Sverige för dagen som har allra mest oskrivna regler. För mig personligen funkar det fint i vardagen. Jag kan dem. Jag har heller inga problem att förstå mina travklienters problem för jag ser precis vad som har hänt och kan säga vad som är praxis eller ej. Men jag har ett smärre helvete när vi sen kommer till tingsrätten och ska övertyga en domare om diverse sedvänjor och plocka in vittnen till höger och vänster för att styrka allsköns branschpraxis för på varsin sida i rättssalen sitter två personer, där ingen egentligen hade för avsikt att blåsa den andra utan både bara gick runt och ”trodde” två helt olika saker och absolut ingenting finns skrivet.

Och lägg då därtill till att allt alltså börjar från djuret häst och jag är benägen att utnämna travsporten till en av de absolut svåraste branscherna att komma in i.
Jag har suttit och kuckilurat en bra stund nu, men kommer inte på en enda sport som kan vara svårare att förstå? Först måste man ”kunna” lite häst. Det går enbart att lära sig genom att i ur och skur under lång tid hålla på med hästar. Sen kommer all loppteori. Den delen har alla sporter men att kunna läsa ett travlopp på samma vis som en travkusk kräver sannerligen att man ser åtskilliga lopp. Och sen då alla helt oskrivna sedvänjor. Mitt i alltihop är vi en sport där den stackars kunden betalar långt mer för detta än vad den trognaste Manchester United-supporten gör per år och dessutom ska den prata med skötaren, tränaren och kusken själv. Det slipper ändå Janne Andersson göra med 20 pers kring varje spelare i truppen efter varje match.

Här måste travsporten som organisation strukturera upp. Vi har avtalsfrihet i Sverige och alla travtränare får ställa i princip vilka avtalsvillkor de vill till sina kunder. Men att ett skrivet avtal, där ett antal punkter klargörs, måste ingå för att få ta in andras hästar i träning behöver till som regel. Samtidigt måste givetvis ST skapa ett regelverk som ger möjlighet att agera med hårdhandskarna mot de enskilda utövare som på olika sätt blåser kunderna i travsportens namn.

För ganska prick två år sen satt jag på Hästsportens Hus och försökte få ST att skaka liv i Rikstravet igen. Jag känner således väl till alla utmaningar kring det och att det innebär en kostnad för sporten. Men nånstans måste vi inse att attrahera nya kunder till sporten inte bara kan skjutas ner på enskilda företagarna. Alla andra branscher har riksorganisationer som tillvaratar deras intressen. Inom travet heter det ST, genom en komplicerad struktur av mer än 40 föreningar, och den organisationen måste på allvar ta tag i det här med kundrekrytering och hur sporten ska behålla dem.

Jag vet inte hur många bloggar och Facebookinlägg jag skrivit om Isbjörn. Efter att jag avelsvärderat honom i höstas skrev jag denna: https://linnandersson.org/2019/10/26/981/Isbjörn: hela historien till och med nu

Den 8 maj 2020 blev dagen då jag förstod hur det känns att vara hästskötare. Nästan 5 år sedan jag först fick frågan om jag ville göra honom till andelshäst och 3,5 år efter att jag gjorde det. 17 starter, 8 segrar. Ett svenskt rekord och resan till Wången. Men mest av allt gav han mig bara så otroligt mycket i vardagen. 

Den 8 maj var dagen jag insåg att jag borde avtalat upp lika bra som alla andra andelshästföreträdare. Jag trodde givetvis det överenskomna 5-åriga avtalet skulle hållas. Jag hade aldrig lagt mer pengar på bara bensin än vad delägarna ersatte mig med i arvode om jag inte trott avtalet skulle hållas. Hade aldrig lagt min själ och tiotals timmar varje vecka på både hästen och för att ständigt informera delägarna om honom och samtidigt i princip dagligen få allsköns frågor av dem om jag inte trodde avtalet skulle hållas. 

Men engagemang är inte allt. Det vet alla som jobbar med hästar. Är inte delägarna nöjda ska jag givetvis inte fortsätta. 

Men slutet blev ett annat än jag någonsin kunnat föreställa mig i mina vildaste mardrömmar. Det blev ett kort mail, utan skäl angivet, där jag bara meddelades att jag avsatts. Jag kunde givetvis dängt fram avtalet och sagt att omröstningen inte ens var genomförd i enlighet med avtal. Men nånting liksom mullrade där bakom orden… Det var nåt som gav kalla kårar längs ryggraden. Redan samma kväll började de suspekta samtalen och förvirrande meddelanden från personer som så uppenbart bara sa halva sanningen. De kom från alla möjliga håll både kring Isbjörn och i periferin. Samtal så som frågor om jag och hans tränare hade stämt varann började komma innan jag ens hunnit förstå vad fan som hänt. Stämt?! Herregud, varför skulle jag ha stämt tränaren?! Och han mig?? En stämningsansökan är ju en offentlig handling. Det borde väl ingå i allmänbildningen att veta att man ringer tingsrätten för glasklart svar på det? Enstaka mail från bolagsmän om att det var en ”kupp” och de redogjorde för de mest prekära påståenden som skulle ha framförts i mail. Hela tiden bara kände jag ”ingen säger ju allt den vet. ALLA döljer nåt?!!” Jag skickade två massmail till bolaget där min desperation måste ha lyst rött på mottagarnas skärmar. Men det gav mig inga fler svar. 

Jag valde att lägga locket på helt. Samtidigt som samtalen från media kom med frågor om ”vad fan som hänt”, samtidigt som trollkonton på Facebook plötsligt började dyka upp och ställa frågor om Isbjörn. Jag satt som en fullständig åskådare till mitt egna liv samtidigt som det varje dag kom nya frågor om huruvida de mest bisarra påståendena stämde. Jag kände att ”det här är nånting som handlar om nåt jag inte kan hantera själv…” Jag ringde advokat Katarina Hallnér redan dagarna efter och tack vare henne började någon sorts ordning skapas. Jag ville ha fram sanningen. Det var vad allt handlade om. 

Katarina sa jag skulle skicka en faktura på arvodet över innevarande avtalstid. Jag la kopia till henne för jag ville alla skulle se att det inte var nåt eget litet påhitt utan att jag hade låtit en advokat gå igenom allt. Den bestreds utan något skäl angivet alls varvid Katarina krävde att bolaget skulle precisera grunderna. 

Jag själv stängde in mig helt. Varje dag fick jag samtal med frågor om de mest kränkande saker jag någonsin varit med om. Och ingenting stämde. Och det blev bara värre, värre, värre och värre i vad jag fick höra. I bolagets svar på Katarinas skrivelse anförde de att jag med ”tvång”, dvs i juridisk kontext: med våld/hot om våld, hade fått tränaren att säga upp hästen. VÅLD?!? Sagt upp hästen?! Därtill ställde bolaget ett skadeståndsanspråk om 100.000 kronor till mig. Vad i hela världen hade jag gjort som innebar att jag var skyldig dem hundra tusen kronor? Återigen krävde Katarina att de åtminstone skulle precisera hur skadeståndsbeloppet räknats fram. Inget svar. 

Vid tidpunkten för den 15 juni hade precis allt passerat varenda gräns som finns. Vi lämnade in stämningsansökan. En förhoppning om att domstolen skulle förmå dem att åtminstone tydliggöra vad fan jag gjort?

Den 14 juli erbjöd bolaget att utge hela det yrkade beloppet för att slippa svara tingsrätten ens om sin inställning. Så den dagen finns en dom från Stockholms tingsrätt på allt jag skrivit i denna del. 

Innan dess hade vi äntligen fått ut ett 11 sidor långt dokument innehållande totalt 34 mail inom bolaget under perioden 7-11 maj. Det tog mig två dagar att över huvud taget kunna formulera en vettig tanke efter det. 

Jag har krönikörat/bloggat i nästan 5 år. Jag har många gånger stuckit ut hakan och ibland visat mig haft fel. Då får man stå för det. Jag har aldrig blivit vare sig förtalsanmäld eller krävts på en enda krona i skadestånd. För ibland får man pudla. Man får ställa sig upp, förbehållslöst be om ursäkt, ärligt förklara sig och fråga vad man kan göra för att ställa saker till rätta. Så tycker jag man agerar bara. Jag har vidare mötts av enorma högar med dynga genom åren på sociala medier. Det har bitvis varit tufft, främst för mina närmaste vänner och familj, men det får man ta till viss del. Kritiserar jag exempelvis ett regelverk eller ett styre och publicerar själv det öppet för kommentarer kan det ibland gå lite överstyr med dem som inte förstår skillnaden på sak och person. Men där ser en ju vad som står i vart fall. Och har en möjlighet att bemöta om en vill. Och de påverkar mig ju inte så att jag förlorar enskilda uppdrag. 

Jag har dock aldrig i hela mitt liv sett saker påstås om mig så som det gjordes i denna mailkonversation. Och det hade skett helt bakom min rygg. Helt utan möjlighet att ens få bemöta och hur det, i mail efter mail, klargörs vikten av att jag INTE får veta för då kan bolaget ”få problem både juridiskt och ekonomiskt eftersom jag är juridiskt skolad.” Jag skulle inte få veta. Alla dessa grova förtal var menade att sägas bakom min rygg utan att jag över huvud taget skulle få veta vad jag påstods ha gjort och än mindre ges möjlighet att bemöta. 

Frågorna som kom till mig från alla möjliga håll från personer som ville kolla om det som de ”hört” stämde överrumplade mig fullständigt. En sak om jag faktiskt hade gjort något jag velat dölja. Då hade jag ju ändå vetat hur saker låg till innerst inne och mer ”störts” av frågan. Men det var ju saker helt tagna ur luften jag fick. Jag blev folkskygg. Fick ångest varje gång telefonen avgav ljud för vad fan skulle nu för bisarr fråga komma? Jag kunde omöjligt koncentrera mig på att jobba. Tvingades säga nej till uppdrag för jag hade helt enkelt inte ordning i huvudet. Jag låg under mer än en månad mest hemma i fosterställning dygnet runt. Under Elitloppet satt jag i djupt samtal med mina närmaste och sa att jag inte trodde jag klarade mer nu utan började fundera på om jag skulle ta professionell hjälp. Jag mådde bara nåt så fruktansvärt dåligt, hade tryck över bröstet, kunde inte sova- vilket gjorde att hela dagarna bara blev ett töcken. Jag saknade Isbjörn så jag grät och kände mig så vansinnigt respektlöst behandlad över att jag inte ens kunde få ett konkret skäl till varför de kickat mig genom en omröstning jag inte ens visste om att de genomfört och än mindre varför. Massor av folk frågade om hästen och varför han inte årsdebuterat än och jag ville inte berätta för nån att jag inte längre företrädde honom. För jag hade ju inget svar på den naturliga följdfrågan: ”varför inte?”

Samtidigt som jag febrilt slitit i 10 veckor för att kunna reda ut det så alla inblandade bara skulle kunna gå vidare utan att det skulle bli någon ”stor grej” utåt av det, och dagligen brutit ihop över frustration över hur vuxna människor kan vara så ovilliga att bara stå för vad de sagt, så pågick kampen för att hålla skenet uppe utåt. Inte ta bort Isbjörn från nån media. Bara skriva om annat. Vid alla frågor från allmänheten om varför han inte årsdebuterat än: bara mumla nåt som hintade om något fel på hästen jag bara inte ville prata om. Fejka ett happy life på sociala medier. Inte yppa för fler än några noggrant utvalda om hur fruktansvärt dåligt jag mådde. För då hade frågorna kommit. Och jag ville inte ha några frågor innan jag hade några svar. Det finns personer i min absoluta närhet som får veta vad som faktiskt hänt först i denna blogg. För jag har inte ens klarat att berätta för många ens nära vad som hänt. För jag visste inte hur jag skulle svara på deras självklara följdfrågor. Vilket skulle lett till en situation där jag bara återigen känt maktlösheten inför att över huvud taget inte ens kunna svara på frågor om mig själv. För jag visste ju inte. Jag var ju bara en åskådare likt dem. En åskådare till mitt egna liv. 

Bloggen blev min tillflykt. Att få grotta ner mig i något helt opersonligt var enda sättet att kunna få ordning på tankarna. Helt sjukt nog blev Propulsionhärvan min vändpunkt. Att få grotta ner sig i den och samtidigt ges den tillfredsställelsen att bli läst nästan 40.000 gånger på en vecka och få väldigt mycket beröm bidrog faktiskt till att nån sorts självkänsla började komma åter och jag kunde ta mig vidare från stadiet ”förkrossad” till mer stadiet ”förbannad”. Och sen när stämningsansökan lämnades in den 15 juni kändes det som en enorm mental brytpunkt. Den knäckta Linn finns kvar och dyker upp några gånger varje dag än idag. Men skinnet på näsan har växt ut igen. 

Den maktlöshet jag kände under de två månaderna när jag satt som en åskådare till mig egna liv och bara såg det rasera mitt framför mina egna ögon önskar jag ingen annan att någonsin få uppleva.

Idag har nästan en vecka gått sen jag både sett mailen och domstolens dom kommit. Direkt berörda personer, mina närmaste vänner och några av mina viktigaste affärsbekanta är informerade. De har fått se mailen med egna ögon och jag är så tacksam för allt deras stöd. Vi lever i ett land och i en bransch där man förväntas ständigt ”vända andra kinden till”. Man är ”bråkig” och ”tjafsig” om man säger ifrån. INGEN som sett dessa mail tycker jag ska göra det utan att det här är så långt över alla gränser att någon annan väg än att vidtaga rättsliga åtgärder helt enkelt inte finns. Jag har vigt mina 38 år åt att fokusera på andras problem. Att processa och skipa rättvisa åt andra är mitt liv. Det här blir mitt livs första, och förhoppningsvis enda, strid för bara mig själv. Jag kräver helt enkelt upprättelse och är så tacksam mot min advokat Katarina som ömsom lotsar, ömsom bär och ömsom ställer sig framför och tar striden åt mig. Juridiskt sett skulle jag fixa det själv. Men man ska inte hantera sina egna problem. Man kan inte tänka klart när man är så personligt berörd, på så fruktansvärt många plan, som jag är i det här. 

Utifrån att jag nu gett Katarina i uppdrag att vidta alla rättsliga åtgärder hon anser nödvändiga kan jag givetvis inte i nuläget gå in på detaljer i vad som skrivits och vilka namngivna personer som står bakom de bisarra förtalen. Det smärtar mig för jag skulle verkligen vilja fria alla de delägare som över huvud taget inte deltog i detta. Men mantrat som hållit mitt huvud över vattenytan, eller, i klartext: stoppat mig från att hoppa från min balkong på femte våningen, under de två värsta månaderna i mitt liv är: ”sanningen kommer alltid fram.” Och det kommer ske för dem också. Förtal väcks alltid mot enskild och inte mot bolag så alla som är oskyldiga i det här kommer att frias på så vis.

Detta är också skälet till att jag nu slutar med andelshästar. Jag behåller givetvis alla jag åtagit mig. Men när en sån här sak ens kan hända så tackar jag för mig. Jag har lagt åtta år av mitt liv och totala engagemang samt ådrog mig en kvarts miljon i studieskulder för att bli proffs på just trav-juridik och därefter för att leva ett liv där jag försökte få fler människor att upptäcka tjusningen med trav och som älskade att deläga häst. Det räcker nu. Jag kände det redan den 8 maj men ville ge mig själv tid att komma över det. Men nu har jag känt så här i mer än två månader. Det här knäckte allt mitt engagemang i att värva och bibehålla hästägare till travsporten. Det blev åtta år, över 20 hästar och delägare som köpt över 400 andelar. Men när en sån här sak kan hända, och det kring en häst vars delägare fått uppleva allt de fått uppleva och om en häst jag lagt ner min själ så totalt i att den till och med är avelsgodkänd, så blir det min spik i kistan för andelshästar. 

Så tack för dessa år, Isbjörn. Det har varit en resa jag aldrig kommer glömma och jag skulle ge allt för att få dig tillbaka i mitt liv. Hoppas du får ett långt och fantastiskt liv och radar upp segrar. Kommer aldrig glömma efter dina segrar när du liksom letade rätt på mig vid bankanten och hela du strålade av stolthet: ”JAG VANN!!” Och hur du tvärnitade och skulle bli kramad och då såg dig om och försäkrade dig om att ALLA såg hur älskad och hyllad du blev. 

Jag hoppas du varje dag i resten av ditt liv har någon annan människa som kommer berätta för dig att du är världens mesta häst.

Igår ramlade jag in i ett nytt inlägg, signerat alltid lika intressanta Jenny Persson, på Facebook. Jenny facebookade ”kastrera mera” och fick givetvis omedelbart mothugg. Utifrån min blogg häromdagen om hur förtvivlat svårt det är att få ekonomi i avelshingstar kände jag att jag var lite inne i tankarna redan, så att säga.

Hamnade i vild diskussion med en meningsmotståndare, vilken sedermera landade i att vi nog faktiskt ändå tyckte rätt lika, och det samtalet övergick sedan till messenger där vi lite friare kunde name droppa för att förtydliga våra ställningstaganden. Facebook när det är som allra bäst, helt enkelt.

Jag anser det generellt kastreras för lite inom travet. Till viss del av rent etiska aspekter. En travhästs karriär är kort och livet efter en tävlingskarriär är mörkt för en hingst. Medan en valack faktiskt åtminstone, i större utsträckning, kan ges chansen att få bli en ridhäst. Hingsthållning är dock oerhört svårt och möjligheterna att kunna omskola och omplacera en före detta travhingst är mycket små. Men om vi bortser från den aspekten och håller oss rent till hingstens liv som tävlingshäst är även det betydligt torftigare än en valacks. Här blir jag vansinnigt provocerad över att det till syven och sist är hästens ägare som bestämmer huruvida detta ingrepp ska göras eller ej. Och travhästägares hästkunskap är överlag låg. It’s a fact. Ingen kritik mot någon enskild. Men travhästägare som överlåter sin häst i A-träning har överlag avsevärt sämre hästkunskap än de som tar hand om hästen. Vilket är en ren nödvändighet för att vi ska kunna ha 8000 travhästar i A-träning. Skulle det finnas krav på hästkunskap bland hästägarna skulle vi helt enkelt inte kunna ha lika många hästägare.

Det här innebär dock att människor som faktiskt inte kan bäst fattar besluten. En annan ordning än att den som äger hästen faktiskt bestämmer huruvida den ska byta kön eller ej vore givetvis omöjlig. Även om en av landets största andelshäsförmedlare effektivt avtalat bort delägarnas möjlighet till det utan avtalat att alla typer av operativa ingrepp ensamt beslutas av tränaren. Det tycker jag i sak är fel. Hästens ägare ska bestämma.

Detta medför dock att när en tränare inte tycker en hingst längre ska vara hingst så kommer den mötas av allt från att detta krossar drömmen om en avelshingst (läs mer: Så här mycket kostar en kommersiell avelshingst varje år) till att ”det är synd om hästen”. Drömkrossen är en sak, men det sistnämnda är ett rent och skärt förmänskligande av en häst som ändock får mig att överväga om inte andelshästförmedlarens avtal ändå fyller ett syfte…

Alla som haft en okastrerad hankatt i mars: upp med en hand ni som tror att den faktiskt mår bra?

En häst är 500 kg flyktdjur med en hjärna stor som en clementin. Den har inte mänskliga tankar: den lever på instinkter. Det finns inte mycket ”underbart” för en avelshingst. Det är halvt roligt på fyllan att höra män skrävla om att avelshingstar måste leva drömliv. Det är inte ett dugg kul om man på riktigt tagit hand om en avelshingst. Det är det mest stressade djur ni kan tänka er. De känner konkurrens mot andra hingstar och i många fall förefaller de även känna enorm prestationsångest inför att hoppa på en bock. Det är verkligen inte så lätt att tappa en hingst tre gånger i veckan som folk vill tro. En del hingstar vägrar hoppa när deras favoritmänniska är med. Trolig teori på det: en hingst behöver en stark ledare för att gå att hantera och det innebär att hingsten själv inte känner sig ranghögst. I det vilda få bara alfahannen betäcka. En del hingstar vill ha det mörkt, andra ljust, en del vägrar hoppa för tidigt på morgonen och andra sent på kvällen.

Vidare känner en avelshingst ofta konstant stress. Det tar sig i uttryck som att den vandrar mycket, äter för lite och/eller inte tillgodogör sig maten, biter sig själv (främst i ljumskarna) eller blir allmänt svår i hanteringen så den på något vis skadar sig själv eller andra. Eller så känner de bara en inre stress. För att inte tala om hur ont i kroppen hingstarna kan få av sitt jobb. Hur som helst tappar de oftast mycket i vikt mitt under säsongen så att sköta avelshingstar är helt enkelt inget annat än horsemanship på hög nivå.

Så nej, dra inte ert tråkiga skämt för mig.

Denna stress kan givetvis även hingstar som aldrig verkat i aveln känna. Hingsthållning är helt enkelt skitsvårt. Jag får fullständig panik när jag går in i ett stall och ser hur hingstar placerats på rad med öppna boxdörrar och gör attacker mot alla hästar som passerar på gången. Det finns inget roligt med det utan är ett rent stressbeteende. Den känner ett behov av att vakta sitt revir (sin box). Här dör jag en smula varje gång nån skrattar åt detta. Eller hingstar som rejsar runt i hagen och sen går på bakbenen in. ”Ho ho, vad busig”, skrattas det. Nej, den beter sig på ett sätt så den riskerar att skada både sig själv och andra. Och skadeståndet du åker på när detta lilla ”busfrö” slagit ner en människa och kommer lös på gården, orsakar kaos bland andra hingstar och sen tar sig in i en stohage skulle nog få ditt skratt att fastna en smula i halsen. Och då är det inte kostnaderna när hingsten betäckt ett dyrt tävlingssto jag tänker på. Det skulle gå att åtgärda med en abortspruta. Jag tänker mer på när det lilla busfröet försökt betäcka ett sto som inte alls är i brunst och hon sparkar ihjäl den lilla ponken.

Så med alla gullerier kring hingstar eliminerade högg jag in på statistiken. Jag ville helt enkelt ta reda på om valacker överlag är mer framgångsrika än hingstar.

Många anser att ”alla bra hästar är hingstar”. Det kan statistiken definitivt bekräfta. Här menar jag bara att om hästen blir bra, och det dessutom väldigt tidigt, så är det ju en av de hingstarna som bevisligen klarar av att vara hingst. En kastration är ett ingrepp, det vill säga en risk, och det kostar pengar samt kräver ungefär sex veckors medicinskt träningsbortfall. Och ytterligare tid för hingsten ska fatta i huvudet att den numera är valack. Här menar jag helt enkelt att ska man vinna Kriteriet har man inte råd att hingsten börjar trilskas och sen tappa den tiden en kastration innebär. Så att de flesta deltagarna i kriteriefältet är hingstar (8/12 i fjol) beror på att de som kommer dit klarar av att vara det. Nu pratar vi dessa som på sommaren som treåringar knappt klarar att kvala. Redan där har de tappat två av sina tre unghästsäsonger och avelsvärdet är helt enkelt borta. Oavsett hur fint stammad hingsten är. Har den inte unghästmeriter av absolut högsta nationella klass kommer den aldrig ges chansen i kommersiell avel av stoägarna. Så då handlar det om huruvida du vill fortsätta med din, de facto redan havererade, dröm eller försöka få en trevlig tävlingshäst.

Topp 10 över vinstrikaste fadershingstar i Sverige år 2019: hingstar

Topp 10 över vinstrikaste fadershingstar i Sverige år 2019: valacker

Det finns säkerligen statistik över hur många hingstar som kastreras och när så denna statistik får ju tas för vad den är: det är en statistik och invändningar går att göra i oändlighet. Men vi kan alltså konstatera att de 10 vinstrikaste avelshingstarna på hingstar hade 148 startande hingst-avkommor i fjol vilka gjorde 1 139 starter. De 10 vinstrikaste avelshingstarna på valacker hade 925 startande valack-avkommor vilka gjorde 8 468 starter. Totalt sprang den första gruppen in 69 553 403 kronor och den andra 103 625 794 kronor.

Lite sammanställning
Antal starter i snitt per startande avkomma: hingstar 7,7, valacker 9,2
Segerprocent: hingstar 24,1, valacker 12,6
Totalt insprunget i snitt per startande avkomma: hingstar 469 955, valacker 112 028

Detta gäller dock alla avkommor, det vill säga inklusive hingstarnas unghästar. Då det är unghästloppen som är klart mest lukrativa, och man därmed sällan har tid att delta med en valack, så är statistiken tydlig: hingstar är mer ekonomiskt lönsamma än valacker. Om de klarar av att vara hingstar.

Eftersom det är min tes anser jag mig här styrkt. Nu rörde dock frågan alla dessa hingstar som inte funkar som hingstar och således inte hinner utvecklas nog för att delta i unghästcirkusen. Tack vare ST:s utmärkta statistiksidor går exakt samma koll att göra även för bara avkommorna som är 5 år och äldre.

Topp 10 över vinstrikaste fadershingstar i Sverige år 2019: 5-åriga och äldre hingstar

Topp 10 över vinstrikaste fadershingstar i Sverige år 2019: 5-åriga och äldre valacker

Antal startande: hingstar 70, valacker 647
Totalt antal starter: hingstar 589, valacker 6 300
Totalt insprunget: hingstar 31 294 210, valacker 70 962 594
Antal starter i snitt per startande avkomma: hingstar 8,4, valacker 9,7
Segerprocent: hingstar 17,4, valacker 11,4
Totalt insprunget i snitt per startande avkomma: hingstar 447 060, valacker 109 262

Utifrån det enorma överantalet valacker gissar jag valackernas siffror skulle bli bättre om man tog med allihopa. Det är helt uppenbart betydligt bättre bredd bland valacker.

Summa summarum
Funkar din hingst som hingst: kastrera inte. Av de hingstar som faktiskt startar har de både bättre segerprocent och springer in mer pengar både totalt i snitt per start. Du kommer dock upptäcka rätt tidigt om den inte gör det. Då 33% av kriteriefältet i fjol var valacker visar det dock också att börjar din hingst trilskas kan du ändå få en kulltopp: om du kastrerar direkt och inte slösar bort massa tid.

På sommaren som helt omeriterad treåring är som sagt dock din dröm om en avelshingst ändå död så vill du då istället för en icke fungerande häst ha en häst som faktiskt har större chans att starta och det dessutom oftare: kastrera.

Avslutningsvis, för att bespara mig själv en handfull hysteriska meddelanden: nej, jag tror inte kastration är ett mirakel som löser allt. Jag tror vidare det finns en och annan riktigt feg hingst som verkligen behöver sitt testosteron för att inte bli en hysterisk, och på så sätt istället: farlig, valack. Jag menar bara att den bedömningen i huvudsak bör göras av de professionella personer du valt att ta hand om den. Statistiken över vilka hingstar som i större utsträckning har klart bättre resultat om avkommorna får bli valacker är tydlig. Så med det känner jag ännu starkare att allt bara hade underlättats väldeliga om jag kunnat registrera min vilding med Ready Cash som farfar och Conny Nobel som morfar direkt. Statistiskt sett var inte hans avelsvärde borta redan semineringen vid torde han tyvärr få svårt att ta ett travsteg på en bana som hingst… Eftersom kastration dock är ett ingrepp och jag tror en unghäst mår bra av att ha sina hormoner så jag tror det är bra för den fysiska utvecklingen att få vara hingst till tre års ålder så får han ändock en chans. Men sen ryker kulorna innan han hinner säga ”champagne”.

Noir de Noir (hingst e. Flocki d’Aurcy), sju veckor, släpps på bete med mamma Charmant Hornline.