Ett år där ingenting började som det sen blev och därtill definitivt inte slutade. Jag tog mig ett glas vin häromdagen och det kom fasen en liten tår. Inte av sorg utan tvärtom. Det här slutar ju faktiskt väldigt bra. Hur blev det så här?
Året inleddes i största dur och det kändes som jag var rätt bestämd över att denna inslagna väg var hur jag skulle leva och utvecklas nu. Under åtta år hade jag sakta byggt upp en stabil grund med ett andelshästkoncept och kände att jag hittat ett hållbart koncept med regelbunden rekrytering av hästägare till sporten, fokus på att välja medelstora tränare med bra organisationer men utan storstallindustrin. Ett nätverk av hingsthållare, uppfödare och tränare så det fanns grund för att stadigt säkerställa att andelsägarna alltid hade nya potentiella hästar att köpa men även en långsiktighet så varje häst säkrades trygghet genom hela livskedjan. Glädje och delaktighet för varje delägare men ändå ett koncept som gav trygghet för alla i och med att det gick att styra.
Jag hade sakta men säkert byggt upp trygghet för alla i alla led. Utom för mig själv. Jag var nämligen så trygg med att om jag bara gjorde mitt och alltid var ärlig, rakryggad, positiv, alltid gjorde lite mer än överenskommet och tillgänglig så skulle ju folk bara prata med mig om det var nåt…
År 2020 åkte jag dock på en smäll som jag aldrig någonsin skulle kunnat föreställa mig skulle ske och det jag under 8 år byggt upp raderas. Jag tröttnade aldrig på hästar och trav. Men att viga livet åt att rekrytera hästägare åt travsporten och hjälpa människor från stadiet att de bara sett en häst på tv till att ha så mycket hästkunskap att de inte bara blev bra hästägare utan även tyckte det var roligare för de skulle ges möjlighet att lära sig allt de ville om hästar och trav försvann omedelbart.
Som alla vuxna människor hade dock mitt liv gått åt helvete förr och eftersom var och ens liv ligger helt och hållet i ens egna händer var det bara att ta sig en funderare på hur jag istället ville leva. Och sju månader senare kan jag ändå se tillbaka på mig själv och känna viss stolthet över mig själv: under Elitloppet satt jag med några av mina närmaste vänner och kände att jag mådde så dåligt att jag trodde jag skulle behöva söka professionell hjälp. Jag sov inte, åt inte och såg bara hur allt jag arbetat upp under 8 år, och ådragit mig en kvarts miljon i studieskulder för, var borta. Efter Elitloppsfinalen åkte jag inte ens hem utan körde raka vägen till en tingsrätt i Mellansverige och vann en knockout-seger åt en klient. När jag summerar året tvingar jag ändå mig att själv att ta med mig den situationen: en är starkare än en tror. Och en fixar fanimej allt en bestämmer sig för att fixa.
Sen tog sommaren några vändningar till och plötsligt stod jag på Gocksta och Anne-Sophie som i princip skickade med mig Batting hem. Det blev startskottet för en höst jag aldrig i mitt liv, hur mycket champagne jag än hade tryckt i mig vid nyår, hade kunnat föreställa mig. Året slutar nu med fyra hästar i Stall 17 på Örebrotravet och det är visst travtränare jag gett mig den på att bli. Lite i vart fall. Har lovat bokföraren att fortsätta jobba med saker som faktiskt inbringar pengar på kvällar och helger också…
Livet och dess outgrundliga vägar. I vanlig ordning är det bara att förhålla sig till det som sker och göra det bästa av det. Hästar och trav släpper jag aldrig (även om jag emellanåt gör slut med travsporten, men några glas vin och en megachat senare så inser jag att ett äktenskap bygger på ”i nöd eller lust”).
Men nu är det på mina villkor. En har noll och inget för att lägga ner sitt hjärta och själ, och dessutom betala för det, för andra helt utan att även säkra upp sina egna ens grundläggande rättigheter: det går verkligen inte att räkna med att de uppskattar det. Jag vägrar helt enkelt jobba gratis längre: ersätt mig för min tid och mitt engagemang eller gör jobbet själv. Aldrig någonsin mer jag ens kommer tillåta att det ens är möjligt någon kan orsaka att jag sitter som en fullständig åskådare till mitt egna liv och ens har gjort möjligt för nån att förstöra allt jag själv arbetat upp med mina egna bara händer. Aldrig mer att jag själv kommer möjliggöra för någon att blåsa mig på något jag själv arbetat upp eller pengar jag jobbat ihop.
Så trots dessa avgrundsdjupa hål under året så entrar jag 2021 med massor av hopp.
🔹I runt 70 stons magar ligger Flocki-bebisar och väntar på att det ska bli vår.
🔹I utedriftar knallar det runt 34 föl som inväntar sommaren så de kan gå in i träning hos tränare och ta sina första steg mot att bli travhästar.
🔹Ett av dessa föl är mitt och heter Noir de Noir.
🔹På Gocksta står en svart hingst jag äger 65% i. Han kommer bli min pensionsförsäkring eller min skuldsanering. Jag vägrar låta honom bli det sistnämnda. Flockis första kull visar att han är mycket lovande i aveln. Det är upp till mig att stoägarna ger honom chansen att visa att han är lika bra som jag tror.
🔹40 betäckningsrätter i Flocki är sålda och dessa 40 stoägare är av sådan kvalitet att han årligen är garanterad minst 40 bra ston.
🔹På Gocksta vaggar även Charmis, Bell och Silver runt med sina tjocka magar. Bell och Silver är hyperintressanta i aveln och genom Noir visar Charmis att hon nog inte är helt uppgiven i aveln heller…
🔹Hemma hos Emilia Leo vintertränar det kanske, med objektiva mått mätt, intressantaste fyraåriga kallblodsstoet.
🔹Hemma hos Rickard Svanstedt preppas ett extremt fint treårigt sto för sin debut.
Och i stall 17 på Örebrotravet står:
🔹Astas Illbatting och hoppas på att veterinären idag hittade och lagade felet som gjort att denna starka, raska och extremt löpvillige kille inte fått med sig höger bak.
🔹Poledancer som möljat 30-35 hela hösten och om någon månad ska visa om hon vill tävla eller åka till Gocksta.
🔹Rob Dyrdek som är i sista fasen efter sin gaffelbandskada och under vintern åker tillbaka till Bjertorp för att preppas för ett nytt år på tävlingsbanan.
🔹Checklist som ska få lite mer tid för att bygga upp sig och sen förhoppningsvis bli en jätterolig starthäst för mig och ett underbart härligt ägargäng.
Tiden med ”regelrätta” andelshästar är helt över- men trots allt så gav mig de åtta åren och hundratals delägare jag delat glädje och sorg med mig så mycket. Många av dessa människor är med mig in på denna nya stig. För det är faktiskt roligare att dela sin glädje och sorg med andra. När jag på kvällarna skriver långa mail till Robbans och Checkens delägare, eller ett alster till Anne-Sophie, så kommer en liten, liten sorg över att ingen bara väntar på plinget att få höra om Strippans dag…. Jag älskar ju verkligen att få deläga häst ihop med andra. Jag hoppas jag kommer fortsätta göra det men med största omsorg kring vilka de är. Som vi har det nu. Hösten har inte varit en dans på rosor för något av gängen. Men inte en enda gång har jag gått och lagt mig med magknip för att jag får mail om kupper och omröstningar bakom min rygg eller långa mail med fullständigt orimliga förväntningar. Trav är kul igen. Att vara i stallet är kul igen. Att slita fullständigt arslet av sig i ur och skur är kul igen. Att jag till slut kom hit igen kunde jag aldrig tro under detta år av berg-och-dalbana. Jag nämner ingen vid namn utan konstaterar att alla som på något vis är en del i mitt hästliv idag kan ta åt sig!
Jag tänker göra mitt absolut bästa i varje del i allt jag åtagit mig oavsett om det är en klient, en avelshingst eller tävlingshäst jag åtagit mig att managera eller om det är en häst jag åtagit mig att träna och sköta själv. Det är det enda nyårslöfte jag kan eller kommer att ge. Jag gör mitt absolut bästa i allt jag har ett ansvar för. Vart sen livet leder mig och vad andra människor gör kan jag inte påverka. Jag gör mitt. Och jag ämnar ha jävligt kul när jag gör det.
Avslutningsvis behöver jag i år, extra mycket, skänka ett stort hjärta till mina vänner, min syster med familj och pappa och Frida. Ni vet vilka ni är, alla i min Messengerfeed/twitter-dm eller sms. Det var tufft i år och i vanlig ordning valde denna barnlösa egoist att leva sitt egna liv och ni alla ständigt sattes i andra hand. Trots det genomled ni ännu ett helt år med mig. Ni gnäller fan aldrig. Skäller förvisso som bandhundar på mig emellanåt. Och tur är väl det för annars skulle jag trampat i klaveret hundra gånger till. Ni finns alltid där närhelst jag behöver och vad jag än behöver. Jag fattar inte hur fan ni står ut med mig. Men jag uppskattar det verkligen.
Gott nytt år och mot ett nytt år ingen av oss har en aning om vad det har för överraskningar att bjuda på! Vi kan bara enjoy the ride!
