Hästägarna behövs mer än någonsin

Livet inom travet har gett mig många nya vänner. Även om jag har några riktigt nära sen en tid långt innan galjonsfiguren Linn Andersson blev någon många inom travet känner till har det nu knappa decenniet som djupt involverad i travsporten gett mig många fler.

Vi har en chatt där vi delar allt i våra liv. Alla deläger några hästar vi följer med nöje på avstånd. Vi grubblar, funderar, hoppas och drömmer. Jag ältar allt från mina kolikvak och sårskador till ber om hjälp kring marknadsföring av en avelshingst och ältar sönder dem när någon häst inte funkar perfekt.

Sammantaget har vi haft några rätt bra hästar, långt fler som inte blev i närheten av vad vi hoppades och en av oss hade lyckan att under en period äga världens bästa kallblod.

Vi lägger en icke oäven del av våra disponibla inkomster på just våra hästar. Där emellan utbyter vi aktietips så vi kan finansiera odjuren. Och jobbar. Det är vår hobby (även om jag rör mig i gränslandet till att arbeta med trav). Vi lägger egentligen all vår tid vi inte behöver lägga på att jobba och göra resten i livet som vi alla måste på trav. Och i princip varenda korvöre vi har efter att ha betalat hyran och andra nödvändigheter.

Vi umgås med varann kring trav. Elitloppet, StoChampionatet och Kriteriet är våra givna tillfällen att umgås varje år. Utom i år. Jävla Corona.

Vi gillar verkligen våra tränare, skötare och kuskar. Att prata med och om dem är en stor del av vårt sociala liv. Som hästägare kommer vi ju närmare sportens aktiva än vad spelarna gör. Vi delar glädje och sorg med dem ni ser på tv. Vi ser med våra egna ögon hur en del av landets tränare och hästskötare försakar exempelvis egna familjeliv för att jobba med trav. Vi vet, bättre än någon utomstående, hur hårt de jobbar. Jag har eget ansvar för flera hästar: jag vet själv hur hästar har en förmåga att skada sig just när en bokat in en familjemiddag. Och då överväger man aldrig ens något annat än att välja hästen.

Det är inte konstigt de flesta som jobbar med trav mest umgås med andra som jobbar med trav. Vem fan ska annars stå ut med dem?

Det finns en handfull tränare och kuskar som lever ekonomiskt bra liv för en rimlig arbetsbelastning. Vi snackar dock inga löner á la styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Och definitivt inte så renliga och flexibla liv. Men motsvarande nån miljon om året tjänar ju en liten klick.

Hästskötare tjänar ungefär som alla lågutbildade personer i Sverige gör. Arbetsbelastningsmässigt är det väl ungefär som en undersköterskas eller servitris och utbildningen, gymnasial, densamma. Liksom de flesta praktiska yrken går det inte att vidareutbilda sig så mycket vid en skolbänk utan man lär sig genom att jobba. Så några sporten verkligen borde försöka värna om är dem travsporten tappar: hästskötarna som kommit upp i 30-årsåldern. När en hästskötare jobbat 10-15 är den så förbaskat duktig på djuret häst, vet massor av tips och tricks hur man får en häst att äta eller trava, ser sjukdomstecken direkt, är snudd på en operationssjuksköterska i att kunna hantera sår och vet exakt när veterinär ska tillkallas. Vilket är rätt sällan. För dessa hästskötare lägger om sår, ger sprutor med penicillin och häver en kolik bättre än många veterinärer.

Att travhästskötarna slutar beror sällan på lönen. Dels beror det, liksom i alla praktiska yrken, på att kroppen tar stryk. Och sen att denna ständiga jour, dessutom med obetalda övertidstimmar, till slut gör arbetet omöjligt att kombinera med familjeliv.

Vi ska lyfta fram alla dessa stenhårt arbetande människor utan vars insats det vore omöjligt att bedriva en travsport. Men dessa personer är inte de som pumpar in pengarna. Dessa människor arbetar med detta. Så länge det finns arbetstillfällen kommer det alltid finnas människor som är villiga att göra dessa saker.

De som betalar är hästägarna. Det är oss jag beskrev inledningsvis som gör det möjligt för närmare 2000 människor, och en hel del fler i form av veterinärer, transportörer, foderförsäljare etc, att kunna jobba med det här som mångfalt fler har som sin hobby.

De som betalar är en ständigt bortglömd grupp. Såvida vi inte råkar vara hockeyspelare. Då är det ”Peter Forsbergs häst”. Eller bröderna Sedins. Aldrig någonsin har jag hört tv basunera ut att det var ”Petterssons häst” som vann loppet.

Förra veckan avlivade min bästa vän sin gamla stjärnhäst. Hallsta Lotus gav så många så mycket under så många år. Under hela tiden hade ägaren, AB Johan Hansson, hästen i Jan-Olov Perssons träning och Lotus sköttes under längre perioder av fyra olika personer. När karriären ändade för fem år sen frågade ägaren hans sista skötare om hon ville ha honom hemma hos sig. Detta betalade ägaren för. Några hundra tusen hann han ju såklart kosta. Och jag vet de gladeligen betalat för uppehället i många år till. Om inte Lotus tänder tagit slut.

Förra veckan kom dagen D. Från beslutet till verkställandet tog det bara ett drygt dygn. Tessa var i princip hysterisk det dygnet. Hon kände sig ansvarig för att personligen meddela varenda en som någonsin skött eller kört hästen själv. Hon gick upp mitt i natten för att åka med hästen och stå med honom när han föll till marken. Efteråt var det bara att bege sig 20 mil söderut igen. Arbete påkallade. Hon hann inte ens tillbaka förrän det var ute i media. Men ingen hade ringt henne.

Travronden skrev innan liket över huvud taget kallnat. Men kunde inte ens kontakta henne före. I varenda efterföljande artikel intervjuades hästens tränare. Inte en enda media som skrivit har kontaktat hästens ägare. Lika mycket som jag vet hur fantastiskt jag vet ägarna tycker det är att se hur många människor som hyllar deras häst- lika mycket sitter de som totala åskådare till sin egna sorg. Det är som att de inte finns. De sitter som lika stora betraktare till vurmen för hästen och hans dåvarande tränare. Att de faktiskt är den närmast sörjande parten finns över huvud taget inte i det här. Med all respekt för tränarens arbete: det var fem år sen hästen lämnade honom. Det var fler som älskade den här hästen. Det var helt andra personer som tagit ansvar för hästens väl och ve och betalat för den under de 20 år den levde. Aftonbladet var bland det mest oförskämda jag sett av en svensk media. De publicerade en underbart fin bild efter en seger där Lotus flankerades av hela familjen Anlér i tre generationer, kusken och tränaren. Och skriver ”Hallsta Lotus med Jan-Olov Persson och Ulf Ohlsson”. Ja, punkt där. Trots att ägarna är med på bilden Aftonbladet publicerar är det som att de inte finns.

Många av de tränare som är så stora att de har fast anställd personal debiterar hästägarna högre provision för att avsätta en del till personalen. Fin gest. Att vi sen har såna bisarra skatter att det inte blir mer än några tusenlappar i näven till varje anställd är varken tränarens eller ägarnas fel. Men det är ägarna som betalar även här. Vilket vi under veckan sett tränare helt glömma att berätta när de meddelar om bonusen. Och allmänheten hänger på och hyllar tränaren.

Jag känner verkligen inte till nån grupp människor som är mer tacksamma än de travhästägare som har lite insikt i sin hästs liv. Trots att vi oftare betalar en veterinärräkning än en anmälningsavgift till lopp. Trots att vi betalar såväl tränares som skötares och kuskars löner oavsett om hästen står i en hage och inte ens tränas- än mindre tävlar. Trots att vi, när det olycksdrabbade lilla odjuret äntligen kommer till start, betalar såväl resan dit som boxhyran som utselningsavgift och traktamente till skötaren. Sen betalar vi glatt oavkortat 10-15% provision på insprunget till tränaren och kusken. Och i vissa fall ett par procent till för att tränaren ska kunna ge skötaren bonus.

Jag känner ingen som gör detta för att bli hyllad. Ty ingen jag känner är gammalt hockeyproffs. Jag vet bara heller ingen människa som vill bli förbisedd, undanknuffad eller behandlad med en fnysning.

Media ska ge fullständigt fan i att kalla mina hästar för någon annans. Jag älskar när ni hyllar människorna jag anlitat för att ta hand om dem. Jag älskar när ni framhåller deras fantastiska arbete med mina hästar. Jag vill bara lika lite som någon annan bli helt nonchalerad för något jag faktiskt själv har en del i.

Det är inte svårt. Förändra era uttryck och säg inte ”Svante Båths Very Kronos” utan ”Svante Båth-tränade Very Kronos”. Det är inte bara mer respektfullt utan faktiskt även det korrekta. Publicera inte en bild på en häst och bara låtsas som ägaren på bilden inte finns. Ni behöver inte ens skriva ut ägarens namn. Ni kan bara notera att den faktiskt finns. Uppenbarligen. Låt ägarna få komma till tals i vinnarcirkeln. Ja, i många fall är de intervjuerna helt värdelösa då hästägare är totalt ovana vid att prata i en mick. Men folk kan ju skita i att lyssna. Om ni bara visste hur mycket det kan betyda för nån att faktiskt ha fått uppleva det.

Under detta år har oron för travsportens överlevnad varit stor. Kommer hästägarna fortsätta tycka det är kul att pumpa in tre miljarder årligen när vi inte ens får se våra hästar tävla? I den här vurmen är det verkligen märkligt inte vare sig media eller sportens aktiva själva förstått vikten av att framhålla ägarna.

Det handlar som sagt inte om cred. Det handlar om att absolut ingen människa vill känna sig förbisedd eller att nån annan ska creddas för sin egna insats.

Print från Aftonbladet den 27 november. Efter att jag lagat den lite. Den var trasig.