Hur det dopas

Under många månader har jag brottats med huruvida jag ska skriva om det här. Jag tycker nämligen det finns något riktigt bra med att många brister i ST’s antidopingarbete är okända. Men efter att ST själva gick ut i förra veckan och bekräftade att ”milkshake-provtagningen ligger lite på is” och som uppföljning av gårdagens blogg, så kör vi då.

Att ”milkshake-provtagningen ligger lite på is” var ju en underdrift. Efter att ST ignorerat ett tips inför ett storlopp tidigare i år där det angavs precis vilken häst som milkshakeats, tid och plats började jag rota lite i det här med milkshakeprovtagning. Men syftet är inte att publicera nån skandal utan mitt syfte är att vi måste sluta sila mygg och svälja elefanter.

Jag skulle vilja dela in dopning/otillåten medicinering i fyra olika delar.

1. Olyckor.
Metacam-kontaminerar, koffeinkontaminerat foder eller av veterinär ordinerat medel som ej gått ut vid karenstidens slut.

Kollar man besluten från STAD är dessa de vanligaste. Rena, skära olyckor och så oerhört små volymer att det omöjligt smärtlindrat/förhöjt hästen. Självklart ska vi vara noggranna. Det är rimligt att tränare har krav på sig att ha rutiner för att tävlingshästar inte ska ha över gränsvärdet i sig av i sig tillåtna ämnen i kroppen. Men de är olyckor.

2. Otillåtna åtgärder i syfte att hjälpa hästen.
Blistring är en behandling som utförs i syfte att hästen ska återhämta sig, eller fräschas upp, då travhästar helt enkelt blir slitna av träning och tävling. Det är förbjudet att blistra så det blir hudskador. Dessutom är vissa produkter, exempelvis cedarolja, förbjudna i sig- även om personen vet exakt vad den gör och inte orsakar minsta prick på hästens hud.

Det är i Sverige otillåtet att själv slanga vatten till häst. Även om den har kolik och en slangning således kan rädda livet på den. Det är otillåtet att droppa en häst på tävlingsdagen. Även om den rest långt och ska starta i två heat i 30 graders-värme.

Sånt här görs ändå väldigt utbrett. Nej, det är inte okej. Om det är ”doping” eller syftet faktiskt är att hjälpa hästen att bara må bra? Ja, det finns ju liksom grader i helvetet.

3. Veterinärbehandlingar inom karensen.
Här anser jag vi kommit över till gränsen för dopning. Med en mindre nogräknad veterinär och något medel ett lab inte kan hitta startar hästar veterinärt smärtlindrade.

Problemet med att komma åt detta är att om ingen ser när det sker och medlet inte går att hitta och det inte skrivs in i en behandlingsjournal: hur ska det upptäckas?

4. Prestationshöjande medel.
Vi hade Kobolt för några år sen, sen ryktades det om ozon och nu är milkshake ett begrepp även för svensken. Allt detta är ju odiskutabelt ren och skär dopning.

”Alla” säger att ”alla som jobbat i Italien kan slanga.” Jag har varit med på ett gäng kolikslangningar och mångfalt fler halskoller. Och i ärlighetens namn ser det faktiskt inte så svårt ut. Man ska väl lära sig vilken strupe som går till vad typ och hur långt ner magsäcken ligger. Tänker gissa jag gör en hel radda saker varje dag som var svårare att lära mig.

I Italien och i USA göra milkshaketester inför start. Det kan slumpas så det är ett lopp per tävlingsdag. Som jag fått berättat för mig så får man då veta att hästen ska kollas innan loppet. I USA får man inte värma innan. Det får man tydligen i Italien. Varför spelare i Italien säger man ska kolla efter 1.15/2000 meters-värmningar för full drivning. Då är det en slangad häst som ska kollas och man kör helt enkelt ur milkshaken innan testet och sen åker man ut till loppet och glömmer den dagen. Spela aldrig en häst som värmts hårt i Italien, alltså.

För grejen med milkshake är alltså att det måste testas före loppet. Loppet tar liksom ur den. Som jag förstått det är testerna vidare känsliga. De måste analyseras inom en timme efter de tagits eller nåt. Och angående då det här med att ”svensk milkshakeprovtagning ligger lite på is”…. Det verkar vara milt sagt utmanande att hitta lab i Sverige som är godkända att få analysera milkshake.

Som jag vidare förstått det från USA och Italien har provtagaren där som en liten handdator den skickar in blodet i och som snabbt svarar ”ok” eller ”not ok”. Låter som en provtagningsmaskin för röda och vita blodkroppar ungefär. Varför i hela fridens namn inte ST kontaktat USA för att få köpa deras får gärna nån som faktiskt har betalt för att gräva i sånt här, ställa frågor till ST och skriva om. (Men ni kan gärna svischa mig ändå som tack för idén.)

Vidare med milkshake verkar det ges 4-6 timmar före loppet och man värmer sen alltså väldigt lugnt för att inte blåsa ur den. Detta tillförs således inte på tävlingsbanan utan innan hästen kommer dit. För att förhindra genom så kallad detention barn behöver alltså tiden där vara rätt så lång. I vart fall klart längre än de fyra timmar som var inför Sto-EM och Jubileumspokalen.

Utöver milkshake, som alltså ändå verkar vara relativt enkelt att få bukt med, har givetvis travsporten samma problem som humanidrotten: fuskarna ligger alltid steget före i att hitta medlen som prestationshöjer och först efter kommer dopingpolisen och hittar sätt att spåra vad de tillfört sig.

Såna här preparat framställs i labratorium beställda av privata bolag. Utifrån samma principer som all medicinsk forskning.

Vi ska vara förbannat tacksamma över all forskning med privata medel som gett oss både vaccin och mediciner mot massor av sjukdomar. Men återigen: det är ju olovligt naivt att inte tro att det finns bolag som gärna forskar även på prestationshöjande medel. Bara beställaren betalar. Och beställare av såna saker är ju knappast lilla Lisa som hoppar någon Clear Round på klubbmästerskapet utan självklart personer som har djur där det finns ekonomisk förtjänst inblandat.

Rent logiskt torde det faktiskt vara betydligt lättare att testa diverse prestationshöjande grejer på djur än på människor. Människor är ändå överlag smått ovilliga att utsätta sig själva för fara, och kan dessutom prata om det. Medan det finns tusentals avdankade tävlingshästar i Sverige som inte längre upptas på någon träningslista och ingen har en susning om vad de får i sig och huruvida de körs eller ej.

Dessa beställare ligger ju givetvis åratal före dopningspolisen. Medicinska bolag känner till, och får importera och inneha, varenda medel som finns i världen och på laboratorium råder strikt sekretess och noga hierarki mellan vilken forskare som har tillgång till vilken information utifrån säkerhetsklass. De enda experiment jag känner till som beställts på häst förefaller vara i medicinska syften. Men min vinkompis var också tydlig med att hen vet det förekommer betydligt mer avancerade tester på häst på nivåer över hens level.

Här har jag noll koll på hur sporten ska komma åt detta. Kanske börja prata med humanidrottens dopningspoliser? Jordbruksverkets nya krav om att varenda häst ska ha en angiven uppstallningsplats ger ju i vart fall teoretisk möjlighet att komma åt de djur som är uppstallade utanför laboratorierna. Men de kan ju mycket väl ha något undantag som försöksdjur.

Jag känner mig uppgiven, del 2 liksom. Vi pratar om hur underbar travsporten är där den lilla kan ta upp kampen mot den store, där män och kvinnor tävlar mot varandra på lika villkor och där man kan hålla på från 16-80 års ålder.

Ett konkret tips från en läsare av gårdagens blogg var att ATG kan skjuta in medel rakt i antidopingsarbetet för inte heller spelare vill se dopning. Det tycker jag var en bra poäng.

Vi ska självklart hålla oss inom alla regler hur små eller fjantiga de än kan kännas. Men i stort känns svensk travsports antidopingarbete som en enda jefla stor sila mygg och svälja elefanter-damm.