Skrev två bloggar om dopning för en knapp månad sen. Det ledde till att personer en inte vill ha uppmärksamhet av kom på att jag fanns igen.
Nu bloggar jag ju enbart när jag känner för det så är liksom inget direkt hämmande i mitt liv att inte ha blogglusta. Jag struntade helt enkelt i det och ägnade anledningen inget skäl.
Utifrån helgens olycka har ju dock livet åter ruskats om och jag har fått lite perspektiv. Jag tycker å ena sidan att mediala skribenter, sportens högre tjänstemän och förtroendevalda och de medialt uppmärksammade kuskarna och tränarna borde prata mer om det här så allmänheten får större kännedom om vad som följer med medial uppmärksamhet. Världen kryllar av knäppskallar och inga attraherar dem så mycket som personer som får mycket uppmärksamhet i media.
Personligen har jag det rätt lugnt numera. Perioden jag skrev i Travronden var klart värst. Nu har jag mest kvar mina trogna gamla haters från tiden jag var krönikör, politiker och valsade runt i media av andra mer eller mindre smickrande anledningar.
Jag skulle kunna skriva en milslång blogg om typerna som provoceras väldeliga av personer som får uppmärksamhet i media men det blir inte nu. Men kort och gott finns det inget som attraherar så många knäppskallar som att vara en person som får medial uppmärksamhet. En gigantisk baksida av exempelvis de framgångsrika kuskarnas och tränarnas vardag.
Eftersom uppmärksamhet är vad många av knäppskallarna själva dock söker så finns en poäng i att bara blocka så gott det går och ignorera. Så kanske är att jag skriver detta det värsta jag kan göra för mig själv. Men som sagt: i kriser får man perspektiv. Vad får vi för värld om människor slutar säga vad vi tycker och försöka driva saker åt det bättre utan låter oss tystas av den andelen dårar som världen tyvärr aldrig kommer bli utan?
Min blogg Hur det dopas blev igår ”förarbetet” åt Richard Hanssons och Johan Lindberg podd på Travronden. Det är jätteroligt varje gång jag citeras rakt av och blir lite kvitto på att jag emellanåt lyckas med en av sakerna jag vill lyckas med som skribent: behandla komplicerade ämnen på ett sätt så de ändå blir lättbegripliga.
Jag gillar inte att spekulera utan skriver så gott kan jag vad jag anser mig ha styrkta uppgifter om och inget annat. Men en nu ständig fundering i trav-Sverige är såklart: hur vanligt är det här?
Vi tar de fyra delarna en för en.
Hur vanligt med foderkontamineringar och övriga ”olyckor”?
Travsporten tar runt 4000 dopingprover årligen och några stycken är positiva. Olyckornas ämnen, koffein, metacam, cortison osv, är standard i alla dopingtester. Således tror jag resultatet speglar omfattningen av dessa rätt väl. De är några stycken per år: dvs 0,5-1 promille av alla hästar tävlar kontaminerade, dvs obetydligt påverkade.
Hur vanligt är det med blistring och övriga otillåtna åtgärder ”i syfte att hjälpa hästen”?
Extremt utbrett. Skulle nog gissa att mer än hälften av de startande hästarna nån gång omhändertagits på ett vis som inte bara är på gränsen till otillåtet utan direkt otillåtet.
Hur vanligt är det med regelrätt fuskande: så som veterinärbehandlingar inom karensen?
Betydligt vanligare än vad nog många tror. Här börjar vi dock röra oss mer emot att det är relativt få tränare som gör det. Men många gör det systematiskt. Enda sättet att komma åt detta är nog högre andel out of competion-test och andra oanmälda campbesök.
Men allra största frågan då: hur vanligt är det med prestationshöjandes preparat- så som milkshake?
Här tror jag vi är nere på en väldigt liten klick tränare i förhållande till hur många tränare det finns. Jag tror inte det är särskilt svårt att lära sig exempelvis slanga i sig. Men jag tänker gissa det är rätt mycket mer att kunna så som mängd och när det ska tillföras för optimal effekt. Jag tror inte många av landets travtränare behärskar detta. Däremot tror jag att de som kan det här tar en ansenlig del av priskakan.
Om vi sen tar än mer utvecklad dopning, att uppfinna nya ämnen, måste det rimligtvis vara en person med de resurserna och kontakterna utan att behöva blanda in alltför många fler människor. Det här tror jag inte mer än en handfull tränare i landet har. Denna typ av dopning utförs således inte av fler än några enstaka tränare. Men hur stor andel av prismedlen dopade hästar tar kan jag inte ens gissa.
Vad kan vi göra för att få en travsport där alla tävlar på lika villkor?
Jag läste en intervju med chefen över ST:s hästvälfärdsavdelning, Mattias Falkbåge- även det i nu flitigt nämnda Travronden. Jag uppfattar det som att ST anser sig besitta kompetensen- eller i vart fall på god väg att utveckla. Men det handlar om resurser.
Jag tror vi alla och envar kan visa vi tycker det är sånt här ett förbund ska syssla med och inte allsköns skit som inte ST har med att göra. ST har liksom inget anställningsförhållande till nån av oss men likt förbannat är de nedringda med allt från att folk är upprörda för de inte kan anmäla sina hästar när de själva inte klarat av att betala sina räkningar, uppta tjänstemäns arbetstid för att nån skrivit dumt om den på Instagram eller bara vara oförmögna att läsa en proposition och då tycka ST ska lägga tid på att få höra hur dumma ST är.
Det är liksom en väldigt enkel matematik: alla vill att organisationen ska kosta så lite som möjligt. Då måste man också själv begränsa bördan för den så den kan lägga resurserna på rätt saker.
För att knyta detta an till bloggens inledning: det händer då och då att kuskar mottar reella hot i samband med travtävlingar. Konkret att den på den tävlingsdagen ska skjutas. Då ska givetvis aktuell bana meddelas och banan kontaktar ST. Det här händer och i dessa lägen agerar sporten. Tyst men effektivt.
Men att en bloggare retar upp nån dåre eller att nån tomte sitter på allsköns forum och hittar på att jag gjort massa saker jag inte gjort: nä, det är inget jag upptar ST:s resurser för faktiskt. Det får jag hantera på det personliga plan det är.