Det fuskas. Och det gör mig så sjukt uppgiven.

Jag vet att det fuskas inom svensk travsport. Jag har fått för många detaljerade redogörelser berättade för mig i förtroliga samtal från folk i stallarna. Jag känner för många som jobbar på lab och berättar på middagar vad det beställs för tester på hästar. Jag har haft för många mål inom travet för att inte ha lärt mig en hel del om hur ST’s antidopingarbete funkar. Jag vet för väl hur många medel som inte gå att spåra. Jag har alldeles för bra koll på hur lätt det är att göra vissa saker. Och jag kan dra försvaret för allt redan nu så jag vet exakt hur de ska komma undan.

Där det finns pengar och där det finns möjlighet till framgång finns också incitament till att fuska. Att tro att ingen försöker fuska även inom svensk travsport är ju bara olovligt naivt.

Debatten hamnar hela tiden i två motsättningar: vi måste våga prata vs ingen ska öppna käften utan bevis.

ST öppnade anonym tipssajt. Jag har inte frågat ST om hur många tips de fått på den eller kvalitén på dem. Jag tänker bara gissa det är ungefär detsamma som alla länsstyrelsers problem: runt 75% är ren skit och personvendettor mellan grannar så de tvingas lägga 90% av resurserna på att försöka sålla ut vad som faktiskt är riktigt och inte.

För ingen vill vara den som står för vad den sett, hamnar i en ord mot ord-situation där fuskaren får veta vad som sagts. Man brukar säga att ”ställt utom rimligt tvivel” är 98-99% säkert och ”styrkt”- vad som tillämpas i vanliga tvistemål- ska vara 60-70% sannolikt. I ord mot ord- dvs i ett 50/50-läge- fälls ingen. Kvar står visselblåsaren och är för evigt dömd inom denna lilla, lilla bransch travsporten är och vem fan vill ha något att göra med nån som hittar på bisarr skit om andra?

Jag går upp klockan 05 varje morgon. Sju dagar i veckan. För att jag vill leva ett liv med hästar. Varje dag, 365 dagar om året, har jag åtta hästar att sköta om och träna. ”PdA nästa år?” Undrade Tessa. ”Jag vet inte vem som ska ta hand om mina hästar…”

Ja, jag vill åka till Paris i januari. Och jag vill åka på Elitloppet och öla och äta och tjåla med polarna. Men jag vill också ta hand om mina hästar. Att leja ut dem till nån annan handlar ju inte bara om att hitta ”en” person. Tänk om den inte tvättar Strippans karleder som jag instruerar och hon blir halt i en vecka? Tänk om den inte knäpper av Karamells grimma i nacken utan i spännet varpå Karamell får panik, tror hon gjort något fel och så är ett halvårs arbete med hennes självförtroende för jäves?

Sen jag började träna mina egna hästar har det blivit så tydligt. Jag räknar foderstater, somnar till att fundera på hur jag ska köra jobben optimalt, står och linimentbandagerar och inleder varje dag med att, stel och jävlig klockan 6 på morgonen, stå på huk och linda av bandagen. I somras fick Karamell ont i kroppen av brunst och växtvärk och veterinären ville ställa henne på en kur Metacam. Som en diklofenakkur typ. Det ges i munnen så man behöver inte sticka nån led. Dessutom smakar det gott. En mycket snäll behandling bara för att hjälpa hästen i ett tufft läge i livet. Och jag hade panik. Hästar slabbar och eftersom metacam smakar gott så kan ni ju gissa vad boxgrannen gör när hästarna nosar på varann och grannen hittar lite smaskens i polarens mungipa… Och just metacam ingår i alla dopingprover. Just nu byter Strippan päls plus är avmaskad och det tar lite på henne. Så veterinären tyckte jag skulle ge Gastrogard ett par dagar. Också oral pasta för att magen ska bli glad igen. 96 timmars karens. Gissa vem som stod med det just kl 6 på söndagmorgonen och noggrant noterade på behandlingsjournalen att det gavs just på morgonen- eftersom hästen ska starta på torsdag kväll….

Så här håller jag på. Att Strippan skulle möta en dopad häst i breddlopp på torsdag är väl inte så sannolikt. Men jag VET ju. Att den dagen nån av mina Edel-hö-Arnica-tvål och vatten-av veterinär korrekt behandlade och journalfört-hästar startar i lite större sammanhang än så kommer de tvingas möta hästar som har helt andra grejer i kroppen.

Och det gör mig helt jävla uppgiven.

Jag skriver om mig själv men 99% av trav-Sverige känner att jag skriver om dem. Och det är fanimej för oss ST måste ha ett fungerande antidopningarbete.

Hade jag haft en bra lösning hade jag ringt ST och berättat om den för länge sen. Jag tror vi måste börja inse att överallt där man kan tjäna pengar eller bara nå framgångar kommer fuskare attraheras. Så även svenskar. I Sverige. I vår travsport som på många vis är den vackraste djurhållningen i hela världen.

Det finns folk som fuskar även här.

Jag vill ha högre prispengar, nya läktare och bättre publikfaciliteter, förändrad tävlingskalender och billigare gästboxar.

Fast överställt allt vill jag inte att mina hästar ska bli Per Elofsson när Johan Mühlegg gör sitt ryck.