Propulsion: kommer domstolen ta upp frågan om kravet på återbetalning av prispengarna?

Som smått besatt av regeltolkning, och argumentation kring hur befintliga regler och praxis kan tolkas i enskilda fall, följer jag med visst intresse hur debatten kring Propulsion tar sin form. Att ärendet berör är självklart. Det är travsportens Ingemar Stenmark det handlar om. Att man inte ska behöva ha några högskolepoäng i rättsvetenskap för att få delge världen sina tankar eller åsikter på sociala medier anser jag självklart. En välmående sport har ständigt en livlig debatt runt sig. Annars bryr sig ju inte folk. Att det i just detta fall gått till extrema otrevligheter, hätsk, mer eller mindre lynchstämning, och sjuka personangrepp beror väl som sagt på att det handlar om vår älskade nationalklenod.

Först om främst vill jag klargöra att min formella roll i denna härva endast är att säkerställa att de klienter som ersätter mig för uppdraget får ut de prispengar de anser sig berättigade till från ST. Mitt uppdrag har absolut ingenting med huruvida ST skickar fakturan till Stall Zet, huruvida Redén straffas eller ej eller om Propulsions resultat stryks att göra. Mitt uppdrag är att klienterna anser det styrkt (scrolla ner till ”beviskraven” för utförligare resonemang i det) att de tävlat mot en nervsnittad häst varför de ska erhålla ersättning för den ekonomiska förlusten de drabbats av. Huruvida sen ST bekostar detta eller någon annan är helt ointressant för mig i den rollen. Jag tänker vidare utgå ifrån att ST har en ansvarsförsäkring som täcker förlusten om det nu blir så att ST får betala ut pengarna utan att få igen dem från Stall Zet.

Därmed har jag heller inga som helst problem med att argumentera för Stall Zets eller Redéns räkning utan är fri att skriva utifrån ett rättsdogmatiskt perspektiv även i detta.

Väldigt, i sammanhanget, kontraproduktivt, är dock de uppenbart beställda partsinlagorna och uppenbart egna agendorna drivna av en och annan så kallad kommersiell media och dess företrädare. Nu får väl vem som helst äga en tidning och en tidning har väl nån nämnd att svara pressetiskt för så jag skiter liksom lite i det. Men för allmänhetens skull underlättas ju inte förvirringen och känslostormarna av att det inte går att läsa så många tidningsartiklar och ens lita på att skribenten ens hänvisar till tillämpliga rättsregler eller rättsprinciper. Det har därför uppstått en våldsamt hätsk stämning kring det här huruvida Proppens ägare och tränare ”ska acceptera” besluten eller driva dem vidare i det allmänna domstolssystemet. Efter att ha ägnat morgonen åt att leta rätt på Högsta Domstolens dom i vad som torde vara prejudikat avseende detta, med stor hjälp av en kandidatexamenuppsats i idrottsjuridik (se källor längst ner), ska jag försöka, så enkelt det nu bara går, redogöra för möjligheterna för en travhästägare eller travtränare att driva ett beslut av ST vidare i det allmänrättsliga systemet. Tack vare att personer tidigare utmanat ST och drivit beslut vidare finns viss praxis på området.

I ett rättssamhälle funkar det ju som så att riksdagen stiftar lagar och sen är det upp till domstolen att tolka dem. En enskild kan i alla beslut den får emot sig, allt från att man får sparken från jobbet till att Byggnadsnämnden ger avslag på ett sökt bygglov eller att ST fråndömer en prispengar man anser sig berättigad till, vända sig till domstol och begära att den ska utreda om beslutet är rätt. Dock finns det väldigt klara regler för vilken instans som hanterar vilken sak. Alla är inte behöriga att pröva allt. Sen är det väldigt stora krav på hur man formulerar sig. Man behöver helt enkelt argumentera för att instansen man vänder sig till faktiskt är behörig att pröva ens sak.

Tråkigt nog finns inga förenklade slutsatser inom rättsvetenskapen och liksom det mesta i livet är det inte svart eller vitt utan det mesta är någon nyans av grått. Så vi måste ta detta tråkiga, byråkratiska inlägg steg för steg. Vi måste därtill separera två saker: ST:s beslut att ägaren ska återbetala prismedlen och ST:s eventuella dom och medföljande sanktioner mot tränaren för dopningsbrott. Det är två helt olika saker. Och avseende allt annat ”tyckande” kring att saker inte hänt ”om inte…” så saknar det fullständig relevans. Fel har begåtts, det är obegränsat tragiskt för så många, men nu handlar det enbart om rättskipningen.

Först och främst bör det inte krävas någon som helst rättsvetenskaplig utbildning för att veta att det finns olika regler för olika saker. Vill du bestrida en faktura kan du inte åberopa Brottsbalkens regler för misshandel. Är du hockeyspelare och döms till utvisning för en tackling kan du inte åberopa de mänskliga rättigheterna som grund för att du är orättvist behandlad.

Vad omfattas travsporten av för regler?
Travsporten är närmast att jämföra med ett avtalsrättsligt förhållande. Som ägare eller tränare ingår man avtal för att deltaga med hästen i lopp. Ta en kopp kaffe och tänk till blir det jättelogiskt: angivna prisskalor är vad som utlovas, uppfyller du alla kriterier äger du rätt att starta. Å andra sidan förbinder du dig även att då följa tävlingsarrangörens regler.

Alla organiserade sporter och idrotter har egna regelverk. Traditionellt vill sporterna själva ha ett stort självbestämmande. Den idrottsrättsliga praxis som vuxit fram är att allt som händer medan matchen är igång underställs sportens egna regelverk med domaren som högsta chef. Det vore naturligtvis omöjligt om Brottsbalkens regler för misshandel stod över en boxningsdomares bedömningar. Så fort domaren blåst i pipan och det är paus mellan ronderna träder dock civilsamhället in. En boxare får alltså inte ge en rak höger till en motståndare mellan ronderna: då är det misshandel.

När en häst tävlar i lopp underställs den alltså ST:s regelverk. Punkt slut. Det är ingen mänsklig rättighet att få tävla om prispengar med sin häst utan man ingår ett avtal. Man förbinder sig att följa ST:s regler. Anser ST man bryter mot dem, exempelvis genom brott mot antidopningsreglerna, fråndöms man prispengarna och tränaren döms till det straff ST klargjort i sitt regelverk.

Ägaren anser ST’s beslut att återkräva prismedel är fel
Genom olika rättsfall har Högsta Domstolen försökt klargöra vid vilka fall en hästägare kan vända sig till domstol för upphävande av beslut. Det finns två grunder att åberopa: formellt fel eller materiellt fel.

Formellt fel innebär att man anser ST hanterat ärendet fel i enlighet med sina egna rättsprinciper. Det vill säga exempelvis, fel person/instans har fattat beslut den inte är behörig för.

Här förstår jag att känslan lätt blir ”men det var ju ST som gjorde fel år 2015 och godkände hästen för tävling!!!” Ja, ST gjorde ett fel av episka mått mätt. Men det blir inte mer rätt för att man gör fel igen. När nu hästen uppdagats som dopad har ST skyldighet att utreda och verkställa i enlighet med det regelverk de har. Hästen var aldrig startberättigad och dessa delar av reglementet har samtliga instanser vänt och vridit på: hästägaren ska betala tillbaka prismedlen.

Vi kan givetvis lita på att Stall Zets ombud kommer vända och vrida på varenda del i utredningen för att hitta minsta öppning för att något fel begåtts i handläggningen de senaste fem månaderna. Av nu känd info, inklusive de två intervjuer jag läst med honom på sistone, hittar jag dock ingen sådan invändning.

En materiell prövning av beslutet avgör frågan huruvida beslutet som tagits är det korrekta med hänsyn till normerna som reglerar detta.

Enligt kandidatexamenuppsatsens utredning är det betydligt enklare att få till stånd en materiell prövning av ett beslut.

Beviskraven
Men Propulsion kanske aldrig nervsnittats? Utöver personen som, eventuellt, höll i skalpellen vet ju faktiskt ingen om hästen faktiskt blivit det. Domstolar vet ju heller inte vem som mördade eftersom liket inte kan tala. I all rättsskipningen handlar det således om bevisning och göra påståenden ”troliga”. Eftersom detta ärende alltså är att jämställa med avtalsrättsliga principer är inte beviskraven i närheten av lika hårda som vid exempelvis brottmål. Då ska anklagelserna vara ställda utom allt rimligt tvivel. Så höga är inte beviskraven i tvistemål. Till skillnad mot i brottmål måste besked ges i en tvist om avtal. Där handlar det således om att vara ”mest trovärdig”. Man brukar säga att i brottmål behöver det vara ungefär 98% säkert att brottet har begåtts för att domstolen ska döma, medan det i tvistemål bara behöver vara 60-70% troligt för att den som påstår något ska vinna bifall. Då anses det ”styrkt”- vilket är kravet som ska uppnås när det gäller avtalsrättsliga frågor.

I Propulsions fall har vi då veterinären som utförde nervsnittningen som säger att hon gjort den och både hästens dåvarande ägare och dåvarande tränare bekräftar att nervsnittning beställts och utförts. Det är således smått osannolikt hur man skulle kunna motbevisa att det skett.

Genom en kedja av regler mynnar nervsnittning ner till att klassas som dopning och dopning kriminaliserades i Sverige år 1988. Reglementet har prövats och Högsta Domstolen har fastslagit att ST själva ska avgöra justering av resultatlistorna till följd därav. Travlopp ses helt enkelt som ett avtalsrättsligt förhållande. Inom avtalsrätten tillämpas allmänna skadeståndsregler. Skadestånd handlar om att ”återställa” så att felet blir som om det aldrig begåtts. En häst som i efterhand befinns icke startberättigad ska ej erhålla prismedlen utan dessa ska helt enkelt återbetalas och utbetalas till de skadelidande till följd av att de förlorat på att tävla mot en dopad häst.

Min sammanfattning
Om vi håller oss strikt till den kommande fakturan till Stall Zet på 26,3 miljoner så äger alltså Stall Zet sin fulla rätt att bestrida den. ST kommer då, i enlighet med sina rutiner, vidta åtgärder så som att belägga Stall Zets hästar med startförbud och/eller konfiskera kommande intjänade prispengar. Nånstans kommer således någon part vända sig till en annan instans då den anser den andre gjort fel. För att Stall Zet ens ska förmå en domstol att ta upp frågan måste de först tydligt redogöra för att den instansen är behörig att göra det. Sen måste de då, utifrån argumentet att formellt eller materiellt fel begåtts, redogöra i detalj för detta. ST kommer sitta lugnt i båten och bara hänvisa till HD T 1236-99. Vad Zet skall komma på för argument för att förmå en domstol att gå emot HD kan jag inte se, men vore helt klart uppfriskande om nån annan vill läsa domen och argumentera för det. Alternativt hitta någon senare praxis som förändrar denna.

Mer troligt vore väl att Zet argumenterar för att ST begått sådana fel att Stall Zet kan rikta skadeståndsanspråk mot ST därav. Det blir ju dock en annan tvist. Jag har inte hittat någon praxis som ger utrymme för det. Men även där mottar jag gärna info.

Bloggen blev så lång så nöjer mig med att sätta punkt för just frågan kring Stall Zet och prismedlen. Det finns dock en hel del praxis från HD även vad gäller Redéns ansvar så nästa gång jag bäddar ner mig med ett glas vin tar vi det också. Läs gärna källorna nedan själva och kommentera utifrån dem, eller länka senare praxis.

Källor
* Högsta Domstolens dom den 9 juli 2001, mål T 1236-99 (NJA 2001 s. 511)
* Kandidatuppsats på juristprogrammet av Jesper Fredriksson, ”Idrottsrörelsens autonomi och dess gränser- om rättslig överprövning av idrottsliga beslut”, VT 2016, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: