Inför detta år förändrade ST licenssystemet. Tidigare fanns lärlings- respektive amatörlicens och som amatör, det vill säga B-tränare, fick man inte träna hästar ägda av andra.
De tidigare bestämmelserna är vad de flesta av oss växt upp med och vi finner dem väldigt logiska. En ”lärling” är per definition ”en person som håller på att lära sig ett hantverksyrke”. Att travsporten är just ett ”hantverksyrke” torde stå rätt självklart. Travträning är inget yrke som det går att plugga sig till kunskapen i utan här är det praktiskt arbete under många år som gäller. Och gärna för olika tränare då det, förvisso på sina sätt är en hel vetenskap, men å andra sidan är direkta motsatsen till vetenskap då det i livet med hästar aldrig finns nån som helst fakta utan bara massa teorier… En lärling ska alltså vara en person som jobbar för en travtränare och kan köra lopp som en del av sitt utbildningsarbete. Så här har det alltid varit inom travsporten. Alla framgångsrika travtränare har varit just lärlingar och en del av sportens riktiga hedersmän, så som Olle Goop, Jim Frick och Nordinbröderna är herrar som alla har en diger meritlista som chefer åt en mängd sedermera ytterst framgångsrika travtränare.
En amatör är per definition en person som jobbar med något helt annat än trav och har en eller ett par egna hästar den tränar på hobbynivå. En amatör ska således i alla avseenden vara betydligt mindre kunnig än vad en professionell travtränare är.
En A-tränare är alltså den skickligaste yrkesutövaren inom travsporten. Denne är väl, såväl praktiskt som teoretiskt, utbildad och sporten går i god gentemot tredje part att personen har så mycket kunskaper att den kan ansvara för andra människors hästar.
Utifrån den här ordningen är det också fullt logiskt att lärlingar får köra lärlingslopp eller sin arbetsgivares hästar i lopp. Eftersom löpkörningen ingår i utbildningen är det heller inte tänkt lärlingen själv ska ta betalt för detta utan löpkörningen är en del av dennes utbildningsjobb och tränaren debiterar för dennes tjänster och betalar ut det som lön. Amatörer vill självklart mest köra mot andra amatörer, och gärna starta i lopp där professionellt tränade hästar inte ens får delta. Medan A-tränarna ska vara de klart duktigaste och därmed vara utestängda från loppen för personerna under utbildning eller som tränar häst på hobbybasis.
Så här var det tänkt. Så här funkade det länge och det förra licenssystemet var därför helt i linje med det.
Det senaste åren har det dock dykt upp väldigt skickliga lärlingar som, trots sin lärlingslicens, skaffade egna bolag, åkte runt och körde så mycket att de blev så duktiga att de till och med anlitades som catchdrivers i vanliga V75-lopp. Samtidigt dök alltfler upp som bedrev väldigt professionella rörelser men under B-licens. Detta kringgicks genom olika former av bolagsägande eller att B-tränaren skrevs in som delägare och företrädare av hästen i ST:s hästägareregister, men personen de facto inte ägde en enda procent i hästen- vilket klargjordes i avtal som ST aldrig efterfrågade.
För de som tänkte ta ut A-licensen blev det också ett enormt problem. Ingen person går från att jobba heltid med något annat eller hos en travtränare utan en enda icke-delägd häst i stallet för att över en natt plötsligt stå med 6-8 betalda hästar i stallet. Själva processen för att bli A-tränare var alltså skapad för att det skulle nödga nya A-tränare att bedriva olika varianter av svartträning och en A-tränare att ställa upp som en bulvantränare en tid innan den blivande A-tränaren faktiskt hade så pass många hästar i träning att den kunde livnära sig på det. Samtidigt ledde systemet till att det satt en hel del personer med en A-licens de inte längre egentligen uppfyllde kraven för. De var nere på bara någon enstaka extern häst i stallet och livnärde sig de facto på att åka runt och sko, sälja ved eller mest agera hyresvärdar åt andra tränare genom att hyra ut sina stall till dem men behöll A-licensen för att ändå kunna ta upp nån extern häst på listan om de tillfrågades.
Samtidigt började travsporten genomlida en enorm segregation. Det skedde en specialisering och för att bli riktigt vass på träning eller löpkörning valde alltfler det ena eller det andra. De bästa tränarna blev därmed allt duktigare, vilket gör att fler vill ha sina hästar hos en liten andel av A-tränarkåren, vilket leder till att de stadigt förbättrar sitt hästmaterial, attraherar de bästa kuskarna, får råd att göra investeringar i sina verksamheter…. Svensk travsports topp är idag så hög och så bred att resten får allt svårare att konkurrera. För att stimulera bredden har det på senare år genomförts en rad åtgärder så som breddlopp, bredare prisskalor och många röster har höjts för att det ska skrivas andra propositioner så loppen blir mer jämna.
I år genomfördes alltså förändringar som stötts och blötts i åratal. Den här orimligt långa processen sätter i så mycket fingret på det otidsenliga styrskicket inom ST och hur omöjligt ett beslutsfattande inom travsporten är. I stora drag mynnade det nya licenssystemet i vart fall ut i att begreppen lärling och amatör försvann och en B-tränare nu får ha upp till 5 icke-delägda hästar i träning. Istället infördes olika kategorier beroende på hur många lopp kusken kört och dennes ålder. I reglementet skrevs också in att för att B-tränare ska få ha andras hästar i träning måste giltig f-skattsedel kunna uppvisas och ”licensinnehavare som kör/rider åt andra mot ersättning måste ha f-skattsedel”. Det sistnämnda då för att kompensera den gamla idén om att en lärling ju körde och red lopp inom ramen för uppdraget från sin arbetsgivare.
Det nya licenssystemet är betydligt mer harmoniserat med den verklighet vi lever i. Dock har det vissa brister. Men det är tyvärr inte dem som kritiken rört utan återigen sätter den kritiken som framkommit i media bara fingret på problemet med styrskicket.
A-tränarna har varit emot att B-tränarna ”ska få ta deras hästar”. Såklart. Och utifrån hur systemet ser ut med att A-tränarna är organiserade i en förening som har direkt förhandlingsmandat med ST så kan den helt enkelt inte vara positiv till det. Även om enskilda både travtränare och företrädare för TR är fullt medvetna om att sporten inte har något egenvärde i att vi har 400 A-licensinnehavare utan tvärtom sporten bara skulle må bra av dem, uppskattningsvis runt 100, som egentligen inte alls uppfyller villkoren också bytte licens. Men så som systemet ser ut kan de inte arbeta efter det.
Svenska Travamatörers Riksförbund (STaR) har varit enormt kritiska till att de inte fick delta i processen. Här har vi ett annat organisatoriskt problem: ST utgörs av en sammanslutning av bland annat 32 travsällskap och 7 BAS-organisationer. Utan att ta ställning i sak kring huruvida STaR borde ha inkluderats i denna process gör denna enorma organisationen ST fullständigt ostyrbart. Det blir vansinnigt ineffektivt när varenda möte måste bestå av sisådär 16 personer för ingen ska känna sig exkluderad. En liten egen reflektion gör nämligen att jag drar slutsatsen att sisådär 90% av all medial kritik från någon förening faktiskt oftast handlar om att de exkluderats ur någon process. Vilket varje förening måste opponera sig emot för att inte anse sig viktig nog att delta i ungefär allt innebär ju att man själv sätter bilden av att vara onödig. För att tvista till det ytterligare kan ju liksom konstateras att inte ens ”amatörerna” själva är enade utan separerat sig i två olika föreningar: STaR och BTR.
Så ST:s styrskick visar här verkligen sina enorma brister.
Den rättmätiga kritik som bör riktas mot de nya licensbestämmelserna är skrivelsen om att licensinnehavare som kör/rider åt annan mot betalning ska inneha f-skattsedel. Kontrollen blir stört omöjlig såvida ST inte lägger till att de ska ha full tillgång till samtligas svischtransaktioner.
Ett annat problem är att B-tränarna fortfarande är utestängda ur TDS:en. Det medför att de har en obegriplig nackdel gentemot A-tränarna och det omöjliggör därtill ST:s kontroll över att de faktiskt fakturerar sina tjänster. Vidare skulle TDS-fakturering kunna ge ST utmärkta underlag kring huruvida B-tränarna är billigare än A-tränarna eller inte.
Samtidigt finns fortsatt inget som helst krav på A-tränarna att de ska använda TDS:en. Så den svartträning som fanns förut finns kvar.
Lösningen på alla ovanstående problem blir helt enkelt att tvinga in varenda licensinnehavare som har en enda häst i träning åt annan eller kör/rider ett enda lopp åt annan än sig själv ska fakturera genom TDS:en. Att 95 spänn exkl moms per faktura är rent ocker har jag sagt flera gånger förr. En normal factoringavgift är 4% av fakturan så det är naturligtvis helt orimligt att en kusk/ryttare ska betala 47,5% av sin uppsittningsavgift i fakturakostnad. Det borde gå att lösa smidigt med en fast avgift om kanske 20 kronor per faktura och något procentsystem så självklart tränarna som fakturerar 10-30.000 för en häst varje månad betalar mer. På så vis blir det lättare för de mindre etablerade att faktiskt våga ta betalt, ST säkerställer att det faktureras och ST får utmärkta underlag till vad för kostnader hästägarna faktiskt debiteras för.
När vi ändå är i farten är det nu, med det nya licenssystemet på plats, definitivt tid att sätta stopp för det horribla att A-tränare får delta i breddlopp. Själva definitionen av breddlopp är ju att det är breddens möjlighet att få tävla mot sina likasinnade och helt slippa möta dem som arbetar professionellt med att träna och köra andras hästar.
Vad gäller kritiken mot att licenssystemet inte riktigt beaktade amatörernas intressen är jag enig. Trots denna mångåriga processen glömdes en del aspekter för både lärlingar och amatörer bort. Det går givetvis att åtgärda, och kommer sannolikt ske. Men det är inte de största problemen kring de nya licensbestämmelserna som kritiken rört.