Sagan om Isbjörn: the end.

Jag vet inte hur många bloggar och Facebookinlägg jag skrivit om Isbjörn. Efter att jag avelsvärderat honom i höstas skrev jag denna: https://linnandersson.org/2019/10/26/981/Isbjörn: hela historien till och med nu

Den 8 maj 2020 blev dagen då jag förstod hur det känns att vara hästskötare. Nästan 5 år sedan jag först fick frågan om jag ville göra honom till andelshäst och 3,5 år efter att jag gjorde det. 17 starter, 8 segrar. Ett svenskt rekord och resan till Wången. Men mest av allt gav han mig bara så otroligt mycket i vardagen. 

Den 8 maj var dagen jag insåg att jag borde avtalat upp lika bra som alla andra andelshästföreträdare. Jag trodde givetvis det överenskomna 5-åriga avtalet skulle hållas. Jag hade aldrig lagt mer pengar på bara bensin än vad delägarna ersatte mig med i arvode om jag inte trott avtalet skulle hållas. Hade aldrig lagt min själ och tiotals timmar varje vecka på både hästen och för att ständigt informera delägarna om honom och samtidigt i princip dagligen få allsköns frågor av dem om jag inte trodde avtalet skulle hållas. 

Men engagemang är inte allt. Det vet alla som jobbar med hästar. Är inte delägarna nöjda ska jag givetvis inte fortsätta. 

Men slutet blev ett annat än jag någonsin kunnat föreställa mig i mina vildaste mardrömmar. Det blev ett kort mail, utan skäl angivet, där jag bara meddelades att jag avsatts. Jag kunde givetvis dängt fram avtalet och sagt att omröstningen inte ens var genomförd i enlighet med avtal. Men nånting liksom mullrade där bakom orden… Det var nåt som gav kalla kårar längs ryggraden. Redan samma kväll började de suspekta samtalen och förvirrande meddelanden från personer som så uppenbart bara sa halva sanningen. De kom från alla möjliga håll både kring Isbjörn och i periferin. Samtal så som frågor om jag och hans tränare hade stämt varann började komma innan jag ens hunnit förstå vad fan som hänt. Stämt?! Herregud, varför skulle jag ha stämt tränaren?! Och han mig?? En stämningsansökan är ju en offentlig handling. Det borde väl ingå i allmänbildningen att veta att man ringer tingsrätten för glasklart svar på det? Enstaka mail från bolagsmän om att det var en ”kupp” och de redogjorde för de mest prekära påståenden som skulle ha framförts i mail. Hela tiden bara kände jag ”ingen säger ju allt den vet. ALLA döljer nåt?!!” Jag skickade två massmail till bolaget där min desperation måste ha lyst rött på mottagarnas skärmar. Men det gav mig inga fler svar. 

Jag valde att lägga locket på helt. Samtidigt som samtalen från media kom med frågor om ”vad fan som hänt”, samtidigt som trollkonton på Facebook plötsligt började dyka upp och ställa frågor om Isbjörn. Jag satt som en fullständig åskådare till mitt egna liv samtidigt som det varje dag kom nya frågor om huruvida de mest bisarra påståendena stämde. Jag kände att ”det här är nånting som handlar om nåt jag inte kan hantera själv…” Jag ringde advokat Katarina Hallnér redan dagarna efter och tack vare henne började någon sorts ordning skapas. Jag ville ha fram sanningen. Det var vad allt handlade om. 

Katarina sa jag skulle skicka en faktura på arvodet över innevarande avtalstid. Jag la kopia till henne för jag ville alla skulle se att det inte var nåt eget litet påhitt utan att jag hade låtit en advokat gå igenom allt. Den bestreds utan något skäl angivet alls varvid Katarina krävde att bolaget skulle precisera grunderna. 

Jag själv stängde in mig helt. Varje dag fick jag samtal med frågor om de mest kränkande saker jag någonsin varit med om. Och ingenting stämde. Och det blev bara värre, värre, värre och värre i vad jag fick höra. I bolagets svar på Katarinas skrivelse anförde de att jag med ”tvång”, dvs i juridisk kontext: med våld/hot om våld, hade fått tränaren att säga upp hästen. VÅLD?!? Sagt upp hästen?! Därtill ställde bolaget ett skadeståndsanspråk om 100.000 kronor till mig. Vad i hela världen hade jag gjort som innebar att jag var skyldig dem hundra tusen kronor? Återigen krävde Katarina att de åtminstone skulle precisera hur skadeståndsbeloppet räknats fram. Inget svar. 

Vid tidpunkten för den 15 juni hade precis allt passerat varenda gräns som finns. Vi lämnade in stämningsansökan. En förhoppning om att domstolen skulle förmå dem att åtminstone tydliggöra vad fan jag gjort?

Den 14 juli erbjöd bolaget att utge hela det yrkade beloppet för att slippa svara tingsrätten ens om sin inställning. Så den dagen finns en dom från Stockholms tingsrätt på allt jag skrivit i denna del. 

Innan dess hade vi äntligen fått ut ett 11 sidor långt dokument innehållande totalt 34 mail inom bolaget under perioden 7-11 maj. Det tog mig två dagar att över huvud taget kunna formulera en vettig tanke efter det. 

Jag har krönikörat/bloggat i nästan 5 år. Jag har många gånger stuckit ut hakan och ibland visat mig haft fel. Då får man stå för det. Jag har aldrig blivit vare sig förtalsanmäld eller krävts på en enda krona i skadestånd. För ibland får man pudla. Man får ställa sig upp, förbehållslöst be om ursäkt, ärligt förklara sig och fråga vad man kan göra för att ställa saker till rätta. Så tycker jag man agerar bara. Jag har vidare mötts av enorma högar med dynga genom åren på sociala medier. Det har bitvis varit tufft, främst för mina närmaste vänner och familj, men det får man ta till viss del. Kritiserar jag exempelvis ett regelverk eller ett styre och publicerar själv det öppet för kommentarer kan det ibland gå lite överstyr med dem som inte förstår skillnaden på sak och person. Men där ser en ju vad som står i vart fall. Och har en möjlighet att bemöta om en vill. Och de påverkar mig ju inte så att jag förlorar enskilda uppdrag. 

Jag har dock aldrig i hela mitt liv sett saker påstås om mig så som det gjordes i denna mailkonversation. Och det hade skett helt bakom min rygg. Helt utan möjlighet att ens få bemöta och hur det, i mail efter mail, klargörs vikten av att jag INTE får veta för då kan bolaget ”få problem både juridiskt och ekonomiskt eftersom jag är juridiskt skolad.” Jag skulle inte få veta. Alla dessa grova förtal var menade att sägas bakom min rygg utan att jag över huvud taget skulle få veta vad jag påstods ha gjort och än mindre ges möjlighet att bemöta. 

Frågorna som kom till mig från alla möjliga håll från personer som ville kolla om det som de ”hört” stämde överrumplade mig fullständigt. En sak om jag faktiskt hade gjort något jag velat dölja. Då hade jag ju ändå vetat hur saker låg till innerst inne och mer ”störts” av frågan. Men det var ju saker helt tagna ur luften jag fick. Jag blev folkskygg. Fick ångest varje gång telefonen avgav ljud för vad fan skulle nu för bisarr fråga komma? Jag kunde omöjligt koncentrera mig på att jobba. Tvingades säga nej till uppdrag för jag hade helt enkelt inte ordning i huvudet. Jag låg under mer än en månad mest hemma i fosterställning dygnet runt. Under Elitloppet satt jag i djupt samtal med mina närmaste och sa att jag inte trodde jag klarade mer nu utan började fundera på om jag skulle ta professionell hjälp. Jag mådde bara nåt så fruktansvärt dåligt, hade tryck över bröstet, kunde inte sova- vilket gjorde att hela dagarna bara blev ett töcken. Jag saknade Isbjörn så jag grät och kände mig så vansinnigt respektlöst behandlad över att jag inte ens kunde få ett konkret skäl till varför de kickat mig genom en omröstning jag inte ens visste om att de genomfört och än mindre varför. Massor av folk frågade om hästen och varför han inte årsdebuterat än och jag ville inte berätta för nån att jag inte längre företrädde honom. För jag hade ju inget svar på den naturliga följdfrågan: ”varför inte?”

Samtidigt som jag febrilt slitit i 10 veckor för att kunna reda ut det så alla inblandade bara skulle kunna gå vidare utan att det skulle bli någon ”stor grej” utåt av det, och dagligen brutit ihop över frustration över hur vuxna människor kan vara så ovilliga att bara stå för vad de sagt, så pågick kampen för att hålla skenet uppe utåt. Inte ta bort Isbjörn från nån media. Bara skriva om annat. Vid alla frågor från allmänheten om varför han inte årsdebuterat än: bara mumla nåt som hintade om något fel på hästen jag bara inte ville prata om. Fejka ett happy life på sociala medier. Inte yppa för fler än några noggrant utvalda om hur fruktansvärt dåligt jag mådde. För då hade frågorna kommit. Och jag ville inte ha några frågor innan jag hade några svar. Det finns personer i min absoluta närhet som får veta vad som faktiskt hänt först i denna blogg. För jag har inte ens klarat att berätta för många ens nära vad som hänt. För jag visste inte hur jag skulle svara på deras självklara följdfrågor. Vilket skulle lett till en situation där jag bara återigen känt maktlösheten inför att över huvud taget inte ens kunna svara på frågor om mig själv. För jag visste ju inte. Jag var ju bara en åskådare likt dem. En åskådare till mitt egna liv. 

Bloggen blev min tillflykt. Att få grotta ner mig i något helt opersonligt var enda sättet att kunna få ordning på tankarna. Helt sjukt nog blev Propulsionhärvan min vändpunkt. Att få grotta ner sig i den och samtidigt ges den tillfredsställelsen att bli läst nästan 40.000 gånger på en vecka och få väldigt mycket beröm bidrog faktiskt till att nån sorts självkänsla började komma åter och jag kunde ta mig vidare från stadiet ”förkrossad” till mer stadiet ”förbannad”. Och sen när stämningsansökan lämnades in den 15 juni kändes det som en enorm mental brytpunkt. Den knäckta Linn finns kvar och dyker upp några gånger varje dag än idag. Men skinnet på näsan har växt ut igen. 

Den maktlöshet jag kände under de två månaderna när jag satt som en åskådare till mig egna liv och bara såg det rasera mitt framför mina egna ögon önskar jag ingen annan att någonsin få uppleva.

Idag har nästan en vecka gått sen jag både sett mailen och domstolens dom kommit. Direkt berörda personer, mina närmaste vänner och några av mina viktigaste affärsbekanta är informerade. De har fått se mailen med egna ögon och jag är så tacksam för allt deras stöd. Vi lever i ett land och i en bransch där man förväntas ständigt ”vända andra kinden till”. Man är ”bråkig” och ”tjafsig” om man säger ifrån. INGEN som sett dessa mail tycker jag ska göra det utan att det här är så långt över alla gränser att någon annan väg än att vidtaga rättsliga åtgärder helt enkelt inte finns. Jag har vigt mina 38 år åt att fokusera på andras problem. Att processa och skipa rättvisa åt andra är mitt liv. Det här blir mitt livs första, och förhoppningsvis enda, strid för bara mig själv. Jag kräver helt enkelt upprättelse och är så tacksam mot min advokat Katarina som ömsom lotsar, ömsom bär och ömsom ställer sig framför och tar striden åt mig. Juridiskt sett skulle jag fixa det själv. Men man ska inte hantera sina egna problem. Man kan inte tänka klart när man är så personligt berörd, på så fruktansvärt många plan, som jag är i det här. 

Utifrån att jag nu gett Katarina i uppdrag att vidta alla rättsliga åtgärder hon anser nödvändiga kan jag givetvis inte i nuläget gå in på detaljer i vad som skrivits och vilka namngivna personer som står bakom de bisarra förtalen. Det smärtar mig för jag skulle verkligen vilja fria alla de delägare som över huvud taget inte deltog i detta. Men mantrat som hållit mitt huvud över vattenytan, eller, i klartext: stoppat mig från att hoppa från min balkong på femte våningen, under de två värsta månaderna i mitt liv är: ”sanningen kommer alltid fram.” Och det kommer ske för dem också. Förtal väcks alltid mot enskild och inte mot bolag så alla som är oskyldiga i det här kommer att frias på så vis.

Detta är också skälet till att jag nu slutar med andelshästar. Jag behåller givetvis alla jag åtagit mig. Men när en sån här sak ens kan hända så tackar jag för mig. Jag har lagt åtta år av mitt liv och totala engagemang samt ådrog mig en kvarts miljon i studieskulder för att bli proffs på just trav-juridik och därefter för att leva ett liv där jag försökte få fler människor att upptäcka tjusningen med trav och som älskade att deläga häst. Det räcker nu. Jag kände det redan den 8 maj men ville ge mig själv tid att komma över det. Men nu har jag känt så här i mer än två månader. Det här knäckte allt mitt engagemang i att värva och bibehålla hästägare till travsporten. Det blev åtta år, över 20 hästar och delägare som köpt över 400 andelar. Men när en sån här sak kan hända, och det kring en häst vars delägare fått uppleva allt de fått uppleva och om en häst jag lagt ner min själ så totalt i att den till och med är avelsgodkänd, så blir det min spik i kistan för andelshästar. 

Så tack för dessa år, Isbjörn. Det har varit en resa jag aldrig kommer glömma och jag skulle ge allt för att få dig tillbaka i mitt liv. Hoppas du får ett långt och fantastiskt liv och radar upp segrar. Kommer aldrig glömma efter dina segrar när du liksom letade rätt på mig vid bankanten och hela du strålade av stolthet: ”JAG VANN!!” Och hur du tvärnitade och skulle bli kramad och då såg dig om och försäkrade dig om att ALLA såg hur älskad och hyllad du blev. 

Jag hoppas du varje dag i resten av ditt liv har någon annan människa som kommer berätta för dig att du är världens mesta häst.

6 tankar på “Sagan om Isbjörn: the end.”

  1. Är naturligtvis inte insatt i ärendet, men det låter som att vissa personer har gjort en kupp. Måste vara fruktansvärt ledsamt att bli behandlad på ett sådant sätt. Beklagar verkligen det och förstår att du har mått dåligt. Jag hoppas du får upprättelse. Tråkigt att du inte orkar fortsätta med andelshästar för jag tycker du sköter det toppen och jag är jätte nöjd.
    Styrkelramar/Jörgen

  2. Det finns många jävla asgamar där ute. Kämpa på. Jag har inte alltid hållit med dig i det du skrivit, men alltid respekterat dig och dina åsikter, sällan kommenterat men läst mycket.

  3. Skulle varit kul och sett dom gjorde det samma om du var mann, Linn. Det tror nemligen inte jag. Det har inte fegisarna ballar till! Men att angripa dig som elskar hesten, føljd honom och gjprd han til den vinnaren han er, det tycker dom er rett! Vansinnigt! Och ofta er det detta som hender når egare blir bortsljemde och får en god hest. Dom pallar inte av det! Det går ralt åt huvudet på dom. Och dom har ingen koll eller kunnskap als! Små menn er dom, som inte tål en kvinna som er stark og rak och sucessfull. Då måste dom visa sin ”makt” ocj trampa ner dig på semsta sett!! Små menn…var rak i ryggen, sett huvudet upp icj var stolt av vad du gjord. Och inte bruka energi på skit høgen! Hoppas bara du fortfarande får ha kontakt med Isbjørn. Det er det viktigaste. Strunta i dom ovh låt advokaten ta det! Kram och styrkekramar❤

  4. Tänk om någon kunde förklara för mig, och dig varför sånt här händer och i anslutning till en idrottsplats som travet..? Jag driver också ett pågående ärekränkningsmål med samma anslutning i detta nu, tyvärr. Vi kommer få tydligare praxis i framtiden än den som finns nu, det är jag övertygad om, och det ska vi tacka oss för. Såna som du och jag, som inte räds att freda oss oavsett om målet är enskilt med allt det innebär. Strid, Linn! Jag håller på dig. /Kim

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: