Världens svåraste sport?

Inledde dagen med att läsa en väldigt bra ledare i Travronden. Glädjande nog såg jag sen att den lades ut öppet: Rikstravet för bra för att läggas på is

Det handlar alltså om Rikstravet och den hästägarrekryteringen till sporten den innebar. 

Jag minns väl när Gert Fylking drog igång, då Rikstravet, genom radioprogrammet Rix Morgonzoo. Utifrån hur andelarna såldes som smör i solsken måste det kallas en ”succé”. Media hängde på och få av oss kan gnugga bort känslan i kroppen när Malin Löfgren, framför kamerorna, ”fick hem sin Sanity”. Det blev sen en saga för bra för att ens Fylking kunde ha förutspått den och Sanity blev sedermera en av Sveriges bästa hästar.

Det finns så mycket att resonera kring med sin start i Rikstravet att jag skulle kunna skriva fem bloggar. Jag håller mig dock till två ämnen.

Sporten kunde inte behålla andelsägarnas orimliga förväntningar

Den här problematiken inom travsporten bottnar sig rent och skärt i kostnaderna för att ha häst. Det är liksom surrealistisk att man i förarbetena till 1973 års lag, som låg bakom bildandet av ATG, fastslog att målet med kostnadstäckningen inom travsporten skulle vara att ”alla människor med en normal inkomst med en rimlig uppoffring skulle ha råd att äga en travhäst.”

Verkligheten idag är att en proffstränad travhäst behöver springa in 200-250.000 kronor per år för att gå break even. Inköp och uppträning ej inräknat. Det klarar bara några enstaka procent av hästarna. Medellönen i Sverige är 35.300 brutto (källa: SCB). Det innebär att svensken i snitt har ut ungefär 26.000 per månad. När bostad, bil, telefon, mat och allt annat en arbetande person behöver är betalt finns således inte i närheten av några 18-20.000 per månad kvar av lägga på en travhäst. Inte ens hälften. Faktum är att äga en tjugondel i en proffstränad A-häst ligger på en knapp tusenlapp i månaden och det är helt enkelt rätt mycket pengar för medelsvensson.

Därtill ska beaktas att för att den tusenlappen ska vilja läggas så vill man engagera sig lite också. Att hälsa på hästen under semestern blir en del av familjelivet och då spenderas en icke oansenlig summa pengar på bensin, glass, McDonalds och kanske ett lekland för att övertyga kidsen om att ena förälderns nöje visst är en skitkul familjegrej.

Så för en helt vanlig Svensson är helt en tjugondel för dem oftast ”mycket pengar.” I vart fall tillräckligt för den faktiskt ska göra lite avkall på något annat. När tränaren betalat leasingen på hästbilen, fodret, spånet, selarna, köpt marken den i nästa steg anlagt banor på och byggt staketen, skötaren kostat sina 40.000 i månaden, men likt förbaskat snittat 60 timmars-veckor för att hinna med att ta hand om alla hästar den ålagts för tränaren helt enkelt inte har marginaler att anställa en skötare till, veterinären fått betalt för cortisonet den sprutat, bokföraren för timmen den betalat fakturor och fördelat kostnaden på 20 personer och sen bokfört det samt tävlingsbanan fått betalt för boxen de ställt till förfogande är helt enkelt den där tusenlappen för en tjugondel fullständigt ha eller mista. Det sista någon i kedjan har tid eller råd till är helt enkelt att lägga tid på att prata med en tjugondelsägare.

Rikstravet var fantastiskt på att locka in människor! Det som många inom travet säger är dock att det lade en fullständigt orimlig nivå i förväntningar. För en femhundring per år förväntades såväl träffar hemma hos tränarna där det bjöds på något att äta som fri entré på banorna varje gång hästen startade. Det går inte. Ingenstans i kedjan går det att bjuda bort allt det.

Travet visade sitt riktigt fula tryne

ST tvingades justera reglerna för ett oräkneligt antal tränare såg sin chans att sälja sina egna skithästar dyrt.

Likväl som jag vet hur orimliga förväntningarna är från en del personer som inte kan trav är så är jag smärtsamt medveten om vilken utbredd kultur det finns att utnyttja och lura nya personer som kommer in som hästägare.

Det här är så jävla vidrigt att jag skäms över att säga att jag jobbar med travsport.

Problemet

I grunden tror jag travsportens enskilt största problem är den enorma skillnaden på kunskap mellan de aktiva och hästägarna/spelarna. Tränare, kuskar och skötare väljer att jobba med trav för de vill jobba med hästar och leva ett liv med hästar och trav. Hästägarna blir ett nödvändigt ont för att kunna leva det livet. Sen har vissa bättre insikt, större intresse och är lite smartare än andra så en hel del tränare är ändå måna om att hästägarna ska tycka det är kul. Men varenda en som jobbar med travhästar gör det ju i grunden för den vill jobba med just hästar och inte med människor.

Inom travet har ganska få hästägare hållit på med hästar själva. Ridning är en stor sport bland barn och unga men ridskolorna domineras av tjejer. Merparten av hästägarna är män. De flesta hästägare med häst i proffsträning har alltså aldrig över huvud taget ens tagit hand om en häst och än mindre tränat och vårdat den professionellt. Då blir det givetvis en oerhörd kontrast för hur lära sig en sport om man över huvud taget inte har den minsta kunskap om djuret sporten handlar om?

Sen är ju hästägarna överlag betydligt mer bildade än travfolket så några dumhuvuden är de oftast icke. Tvärtom skulle jag påstå att de allra flesta med sådan inkomst att de ändå kan deläga en häst är så pass kloka och insiktsfulla att de är fullt medvetna om sin okunskap och ödmjuka inför den. Samtidigt som de inte är så korkade att de inte känner när något inte går ihop riktigt. Här blir dock problemet att de, med sin ödmjuka insikt om sitt egna icke-kunnande, sällan tar diskussionen. De backar undan istället och kvar står travsporten och tappade ännu en av alla dem där vi egentligen så hett ville ha som hästägare. De trevliga, vänliga och ödmjuka hästägarna som inte ställde till nåt som helst bekymmer, tog ingen tid i anspråk utan tvärtom rent av förgyllde tillvaron lite.

Och sen har vi såklart, vilket min egna empiriska forskning handlar om 10-15% av befolkningen oavsett vart i samhället man vänder sig, är fullständigt orimliga i sina förväntningar på andra, byter fot fortare än jag hinner öppna en ny Carlsberg Hof, anser sig ha allsköns jefla ”rätt” till precis allt men aldrig några som helst skyldigheter gentemot nån. De finns såklart representerade inom hästägandet också. Och har lika svårt att samexistera med andra där som de troligen har även i de övriga delarna av livet.

Problemet med att hästkunskapen överlag är så låg bland travhästägarna polariserar. Man brukar inom sporten fnysa åt ”spelarna”. Och dem kan vi hålla på en armlängds avstånd. Spelarna kan vi lyssna på, acceptera vissa regler så som anmälan av barfota och vagnsort och svara ärligt på frågorna från media om hästen. Men förstår de efter loppet ändå inte att en häst är en häst och att ”köra för seger” i dagens travsport ytterst sällan innebär ”dra i högertömmen så många gånger du behöver sista 700 för så länge hästen har öppet spår ’ger du den chansen” utan snarare ”chansa invändigt 700 kvar istället för att spara de metrarna och psyket är enda sättet hästen kan vinna på” så kan vi faktiskt ignorera dem. Storspelarna fattar att en häst är en häst och lär sig just sånt i ren självbevarelsedrift för annars skulle de aldrig kunna bli duktiga spelare.

Men hästägarna inverkar värre på sporten. När hästägarna mestadels kommer från spelet och, förvisso får lite känslor för hästen de äger, ändå inte har mer hästkunskap än staketkuskarna i Facebooks Travgrupper har sporten ett problem.

Hur lösa denna gordiska knut?

Genom kunskap. Det är enda sättet. Travsporten måste bli bättre på att faktiskt ”utbilda” sina kunder. Dels har naturligtvis den enskilde tränaren ett ansvar för sina egna kunder, men så som kostnadsbilden ser ut finns väldigt begränsat utrymme för det.
Sen är inte travtränare lärare. De är inte superpedagogiska med människor. Återigen: hade de varit ens intresserade av det hade de jobbat inom kommunen. Nu har de valt att jobba med hästar.

Travsporten som organisation måste ta det här ansvaret.

Ett annat ansvar travsporten som organisation måste ta är att strukturera upp de regler, sedvänjor och praxis som finns. Travsporten är sannolikt år 2020 Sveriges mest analoga bransch. Återigen: tada- för det är ett praktiskt yrke och hade travfolket älskat att läsa och skriva hade de jobbat som administratörer istället. Nu gör de inte det….
Men det gör att det är fullständigt stört omöjligt för nya kunder att förstå allt som anses så jäkla självklart inom travet. Jag dristar mig alltså till att påstå att det är den bransch i Sverige för dagen som har allra mest oskrivna regler. För mig personligen funkar det fint i vardagen. Jag kan dem. Jag har heller inga problem att förstå mina travklienters problem för jag ser precis vad som har hänt och kan säga vad som är praxis eller ej. Men jag har ett smärre helvete när vi sen kommer till tingsrätten och ska övertyga en domare om diverse sedvänjor och plocka in vittnen till höger och vänster för att styrka allsköns branschpraxis för på varsin sida i rättssalen sitter två personer, där ingen egentligen hade för avsikt att blåsa den andra utan både bara gick runt och ”trodde” två helt olika saker och absolut ingenting finns skrivet.

Och lägg då därtill till att allt alltså börjar från djuret häst och jag är benägen att utnämna travsporten till en av de absolut svåraste branscherna att komma in i.
Jag har suttit och kuckilurat en bra stund nu, men kommer inte på en enda sport som kan vara svårare att förstå? Först måste man ”kunna” lite häst. Det går enbart att lära sig genom att i ur och skur under lång tid hålla på med hästar. Sen kommer all loppteori. Den delen har alla sporter men att kunna läsa ett travlopp på samma vis som en travkusk kräver sannerligen att man ser åtskilliga lopp. Och sen då alla helt oskrivna sedvänjor. Mitt i alltihop är vi en sport där den stackars kunden betalar långt mer för detta än vad den trognaste Manchester United-supporten gör per år och dessutom ska den prata med skötaren, tränaren och kusken själv. Det slipper ändå Janne Andersson göra med 20 pers kring varje spelare i truppen efter varje match.

Här måste travsporten som organisation strukturera upp. Vi har avtalsfrihet i Sverige och alla travtränare får ställa i princip vilka avtalsvillkor de vill till sina kunder. Men att ett skrivet avtal, där ett antal punkter klargörs, måste ingå för att få ta in andras hästar i träning behöver till som regel. Samtidigt måste givetvis ST skapa ett regelverk som ger möjlighet att agera med hårdhandskarna mot de enskilda utövare som på olika sätt blåser kunderna i travsportens namn.

För ganska prick två år sen satt jag på Hästsportens Hus och försökte få ST att skaka liv i Rikstravet igen. Jag känner således väl till alla utmaningar kring det och att det innebär en kostnad för sporten. Men nånstans måste vi inse att attrahera nya kunder till sporten inte bara kan skjutas ner på enskilda företagarna. Alla andra branscher har riksorganisationer som tillvaratar deras intressen. Inom travet heter det ST, genom en komplicerad struktur av mer än 40 föreningar, och den organisationen måste på allvar ta tag i det här med kundrekrytering och hur sporten ska behålla dem.