Vad är poängen med att vara hästägare?


My Silver Lining, Årjäng 13/7-18. Foton: ALN och privat.

 

Vid årsskiftet 2015/2016 sköts starttiden för V75 fram till klockan 16.20 från 14.30. En ganska betydelselös skillnad, kan tyckas. Jag var dock vid tidpunkten väldigt mycket på plats när V75 avgjordes och upptäckte från dag 1 hur det kom så otroligt många färre hästägare till banan. Detta påtalade jag redan under våren, vilket inte köptes av de då styrande, men något år senare hade även fler insett detsamma.

”Alla” påtalar för dagen att hästägarrekryteringen är travsportens viktigaste fråga. Utan ägare till hästarna har vi ju ingen travsport så detta är givetvis själva grunden till hela travsporten. Vi måste nog gå väldigt basic för att hitta lösningar och vi måste börja med att ställa oss vissa frågor.

  1. Varför ska man äga travhäst?

Den här frågan borde varenda travtränare och varenda administratör och förtroendevald på varje bana och inom varje BAS-organisation kunna svara på som rinnande vatten även om jag väcker dem klockan 03.00 på natten. Problemet är dock att väldigt få kan det.

Det finns givetvis en enorm skiljelinje här mellan de som köper häst för att själva träna och tävla med den eller bland dem som överlåter vård och träning till någon annan. Grupp 1 svarar mestadels ”hobby” och ”det är roligt att hålla på med hästar”. Precis samma svar som vi får av grannens barn när vi frågar den varför den vill ha en egen ponny. Problemet är att om vi frågar travtränarna själva så kommer de att svara samma sak. De blir ju liksom travtränare för att de själva vill hålla på med hästar! Problemet är att deras kunder har en helt annan drivkraft men att kunna skifta det perspektivet är tyvärr ett av travsportens största misslyckanden. Travsportens viktigaste fråga är kort och gott: varför ska en människa köpa en travhäst och sätta i professionell träning?

Eftersom sporten alltså har ett enormt problem i att kunna svara på detta blir också alla varianter av lösningar ganska ogenomtänkta.  Måldokumentet Pegasus 2020 tog krafttag i en hel del frågor. Men jag tycker det har vissa problem med att nå ner i pudelns kärna. Själv är jag någon sorts hybrid i svar: min drivkraft är närheten till hästen- men jag kan och vill inte ta ett heltidsansvar för en häst. På så vis blir andelshästföreträdare en lysande väg för att just jag ska tycka travsport och travhästägande är roligt. Men de allra flesta vill inte ta ett så stort ansvar som det också innebär och/eller har inte det stora just hästintresset och det är alla dem som är våra potentiella kunder. Och då är frågan: What’s in it for them?

Travhästägandet har idag en kostnadstäckning på drygt 30%. Mellan tummen och pekfingret pumpar svenska travhästägare in tre miljarder årligen och får tillbaka en. ”Bättre kostnadstäckning” är givetvis ett svar. Skulle fler travhästar gå mindre back skulle givetvis fler människor över huvud taget kunna äga/deläga häst. Dock kommer aldrig någonsin alla travhästar ens gå +/-0 om vi så skulle ha total kostnadstäckning på 300% istället för 30. Så ”bättre kostnadstäckning”: ja, tack. Men både mer realistiskt och även viktigare: bättre fördelning så färre hästar går väldigt mycket back. Det här jobbas det redan idag med. Men vi måste tänka betydligt större. Dessutom vill jag nog utmana lite till att väcka tanken att väldigt hög kostnadstäckning medför att travsporten drivs av extrema ekonomiska intressen och i det finns det väldigt många risker.

”Det är roligt.”

Det här svaret är nog det vi måste zooma in oss på. Men vad är då det roliga? Jag skulle säga att det är en enormt mångfacetterad upplevelse att äga travhäst. Guppen på vägen är fler än stunderna av euforisk lycka och att se även guppen som ”upplevelser” är nog en nyckel till huruvida man tycker det är ”kul” eller inte. Och att se guppen som något som gör att lyckan vid en framgång blir just euforisk. Svenska travhästar startar ungefär 7,5 gånger per år i snitt. Det är således otroligt få minuter man faktiskt får se sin häst på banan om man tänker på hur många dygn man äger den. Dels måste vi därför göra tiden mellan starterna ”roligare” men när hästen väl startar måste det bli något alldeles extra.

År 2019 har den medel-välställda svensken ett enormt utbud att välja bland. Antalet entreprenörer som pockar på dennes uppmärksamhet är oräkneligt. Andra sporter, restauranger, resebyråer, spa… Att svensken vill ”uppleva” saker har helt enkelt skapat ett helt gigantiskt utbud på just saker att ”uppleva”. Att få folk att faktiskt välja att lägga några tusenlappar på att köpa in sig i en travhäst för att sen lägga en tusenlapp varje månad på dennes drift innebär att vi måste kunna förklara varför den ska göra detta istället för att börja spela golf eller dra en vecka till Grekland. Travsporten måste få fler att välja oss istället för att åka på spahelg och äta god mat. Här är vår utmaning.

Att skapa en glädje kring en häst mellan starterna är varje tränares uppdrag. Här borde dock fler tränare inse att de inte kan utgå från sig själva här utan ska de utgå från sin kunds perspektiv. Det är dock deras sak. Sporten i stort måste ta ansvar för att göra själva tävlingsupplevelsen bättre.

Mediabevakningen och ATG live har gett enorma möjligheter. Därigenom kan man följa sin häst utan att vara på plats. Det innebär att det potentiella kundantalet blir oerhört mycket större då vi kan attrahera människor som bor även en bra bit från en travbana att bli hästägare, sporten blir inkluderande även mot dem som har fysiska hinder i att faktiskt kunna besöka en travbana och även tränare på mindre befolkade orter har en större potentiell kundkrets. Tack vare mailens intåg i de flestas liv går det även att bli uppdaterad i vardagen utan att själv behöva åka hem till hästen. Vi har därför enormt mycket större möjligheter att sälja in sporten idag än vad vi hade för 20 år sen. Ändå bara rasar antalet ägda hästar.

En hästägare som någonsin upplevt sin häst segra kommer leva på det i minst ett år. Det är min egna uppfattning efter 7 år och många hundra andelsägare. Upplevelsen i att se sin egna travhäst på en tävlingsbana är det enskilt viktigaste för att behålla hästägarna inom sporten och det enskilt största lockropet på nya. Alla som nån gång sett en medföljande kompis till en lycklig hästägare ser att DÄR har vi potentiell rekrytering. Därför är det oerhört viktigt att vi faktiskt uppmuntrar hästägarna att, utöver alla pengar de redan lägger på sitt hästägande, faktiskt även avsätta en hel dag och lägga en rejäl slant på bensin och dålig Rasta-mat för att faktiskt bege sig till banan där dennes häst startar. Att människor inte kan göra detta särskilt ofta på vardagarna måste vi helt enkelt acceptera. Men på helgerna borde verkligen varenda startande hästs varenda delägare vara på plats.

Så ser det inte ut. En människa med så pass god ekonomi att den kan äga/deläga en häst lever ofta både i en relation och har blivit så pass gammal att den har barn. För att personen ska kunna motivera för sin familj att de ska avsätta en hel ledig dag för att bege sig på trav måste travsporten hjälpa till.

  • Dels måste vi bli oerhört mycket mer inbjudande. Det handlar inte lika mycket om pengar som om ”känslan”. När man lagt så här mycket pengar redan spelar det givetvis egentligen ingen roll om man även får lägga upp emot en hundring i entré för att se sin häst. Men ”känslan” av att bli bjuden betyder oerhört mycket.
  • Stallbackarna är oerhört opraktiskt byggda och livsfarliga att ha massa människor utan hästvana på. I min dröm-framtid är de ombyggda med gångstråk och väl avgränsade zoner så att fler kan komma närmare hästarna utan just att störa hästarna och de som arbetar. Men dit är det långt. Här tror jag dock vi faktiskt kan ålägga tränarna och ägarföreträdarna ett mer formellt ansvar. Jag åtar mig gärna personligt ansvar för styra upp 20 personer från att bli en säkerhetsrisk om det innebär att jag faktiskt får stallbacksbiljetter åt dem alla och ges ett formellt mandat att ansvara för det. Det ställer nog även varenda tränare upp på.
  • Det måste finnas bättre och mer prisvärda matupplevelser. Det vore jätteenkelt för fler banor att börja med Food Trucks.
  • Starttiderna. Vi måste bara acceptera att hästägarna vare sig själva väljer eller lyckas sälja in till sina familjer att en helgstartande häst innebär att man är borta inte bara en hel dag utan även en hel kväll. När hästägarna inte ens prioriterar att åka och se sin egna häst tävla inom travets elitserie har vi ett gigantiskt problem. Hur många åtgärder vi än tar till är vi helt rökta om vi inte faktiskt lyckas locka ut hästägarna själva när deras hästar startar. Glöm ”publikkris”. Lägg den åt sidan. Det är primärt hästägarna som ska vara publiken ock får vi inte ens ut dem själva övergår det mitt förstånd hur vi ska lyckas locka ut andra.

Beskedet om att V75 kommer starta klockan 16.20 även under år 2020 är en riktig knock på hästägarrekryteringen. Jag gillar verkligen att hästägarbristen är på tapeten att oja sig över. Men det känns ju smått hopplöst när det sen kommer beslut som bara visar att det inte finns nån som helst förståelse för varför problemet ens finns.

1 tanke på “Vad är poängen med att vara hästägare?”

  1. Jag är inte hästägare utan endast ” seriös spelare med medelinsats ” och inte på något sätt drabbad av starttiden. Föredrar dock 14,30 som starttid om jag får önska men vill mest av allt ha den tidigare starttiden för att alla aktiva vill ha det. Bara att köra en total bojkott från alla inblandade från ägare till spelare

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: