Från allra första början, för mer än 7 år sen, var ju bara mitt andelsägande i en travhäst ett skäl att få in hästar i mitt liv alls igen. Det kunde likväl ha blivit medryttare på en ridhäst igen. Men när jag förstod att det fanns koncept där man kunde köpa in sig billigt i en travhäst så föll allt på plats.
Idag har jag ju ynnesten att vara ägaransvarig för ”en drös” travhästar- både tävlingshästar och avelsdjur. Det innebär att jag inte riktigt har en susning om när jag jobbar och när jag är ledig. Men när man får tillbringa en söndag åt att pyssla om hästar som Isbjörn och Flocki d’Aurcy får en ju bara ändå nypa sig i armen. De är två såna här, om inte ”en på miljonen” så ”en på tusen-hästar” båda två.
Att Isbjörn behövde en joggingtur innebär ju helt enkelt att den här söndagen blev lite bättre än de flesta. Bara dagarna efter att han dundrat runt och vunnit överlägset på en tid tre tiondelar från det svenska rekordet behövde han att jag både pysslade om och körde honom.
Det är såna stunder jag inte har en aning om huruvida det här är ett jobb, världens bästa hobby eller bara något jag ska tacka en högre makt för? Av alla famnar dessa ”en på tusen-djur” kunde ramla ner i ramlade de ner i just min. Människor kan jobba en hel livstid med hästar och aldrig komma i närheten av en enda häst med en sån där stjärnglans som inte går att beskriva. Jag fick två. Rätt ner i knät. Jag kan inte tillskriva mig själv det minsta av deras framgångar. Men jag kan nypa mig själv i armen och tillåta mig själv att bara känna sån extrem lycka över att just jag får ha dem som söndagsnöje och bara även i övrigt hänga med på ett litet hörn kring dem.💕