Okategoriserade

Torsdagen den 18 juli kickar vi igång årets StoChampionat-helg med att visa upp andelsfamiljens senaste tillskott, Denise Dyrdek, i ett rundbanejobb på Bjertorp.

Klockan 11.00 samlas vi i hästägarestugan vid Bjertorps rundbana och inväntar att Denise kommer och visar upp sig. Vi har kaffet kokat och fikat uppdukat från ca 10.45! Efter jobbet går vi ner i stallet och hälsar på Denise, hennes tränare Rickard Svanstedt, nuvarande skötare Kenneth Glaas och kommande skötare Jakob Smith.

Under hela StoChampionats-helgen har sedan Rickard Svanstedt ett tält på stallbacken där alla nuvarande och potentiella hästägare är välkomna att svänga förbi på något att äta och/eller dricka när det passar var och en under helgen. Alla intressenter i Denise är välkomna! Tillträde till stallbacke får Du genom att maila linn@linnandersson.org eller sms:a 0704-92 79 49.

Vill Du titta på Denise under helgen, men inte har möjlighet att komma just på torsdagen kl 11.00 när hon går jobb, försöker vi lösa det. Kontakta mig på ovan angivna uppgifter så ska jag försöka lösa med Stall Rickard Svanstedt att Du får möjlighet till det trots att de har starthästar i dagarna tre och därför mest är inne på Axevalla.

Just nu finns det åtta (8) andelar kvar i Denise så först till kvarn… Köpanbud kommer att finnas på plats i Rickards tält hela helgen.

Denise Dyrdek_annons

I kölvattnet av 16.20 som starttid för V75 börjar äntligen vissa av pudelns kärnor utkristallisera sig. Det finns dock ett antal argument som jag ännu inte förstår och fullständigt saknar.

De allra flesta tränare verkar överens om att de tycker så sen starttid är negativ. Enda argumentet för att behålla starttiden är att det gynnar spelomsättningen. Vilket bara det i sig utlöser lite funderingar hos mig. Varje gång hästägarrekrytering diskuteras förefaller det vara tabu att diskutera hästägarens ekonomi utan det anses faktiskt komma rätt långt ner på hästägarens lista. Så å ena sidan påstås det alltså att kostnadstäckningen inte alls är så viktig som en del påstår. Å andra sidan motiveras en, bitvis väldigt kritiserad, tävlingskalender just med att ATG ska leverera så hög vinst som möjligt så sporten erhåller så mycket prismedel som möjligt som överställt precis allting annat.

I sak blir ungefär 5% av ATGs totala omsättning prismedel. Därtill ska givetvis tävlingsbanorna och allt som tillsammans utgör den svenska travsportens organisation försörjas varför ATGs totala bidrag är klart större. I just 16.20-debatten så är det dock enkom extra intäkter det fokuseras kring.

Det jag saknar är helhetsgreppet kring vad man egentligen vill uppnå med travsporten totalt? Om vårt primära syfte är att rekrytera och behålla hästägare så måste vi börja med att ta reda på vad som driver människor att bli, och fortsätta vara, hästägare. Hur hög kostnadstäckning sporten än har kommer ändå aldrig alla travhästar att gå ihop sig. Därför måste vi vara tydliga med att ägande av en travhäst kommer att vara en kostnad. Egentligen borde hästägandet blomstra för dagen. Det som år efter år toppar svenskens önskelista är ”upplevelser”. Den välställda svensken vill uppleva saker. Och vad stämmer egentligen in på produkten travhästägande än just att det är en ”upplevelse”?

Vår bransch, upplevelseindustrin, står såldes i stor blom och miljoner svenskar är redo att lägga en ansenlig andel av sin disponibla inkomst på just det vi erbjuder. Varför väljer de golf, äventyrsresor och spahelger istället? Vad gör vi för fel? Hur kan vi ta större marknadsandelar inom upplevelseindustrin?

Travsporten erbjuder fart, spänning, gemenskap, närheten till djur och möjligheter att ge sig ut på massor av dagsutflykter genom vårt avlånga land. Dessutom har vi som hobby en helt unik sak: denna hobby kan faktiskt komma att generera i en slant i intäkt också. Vilken annan hobby kan säga detsamma?! Vi har egentligen precis allt svensken vill ha år 2019. Vi är också anständigt duktiga på att rekrytera nya hästägare- men vi är alldeles för usla på att behålla dem.

En travhästs karriär är relativt kort. Är man lyckosam kanske tävlingskarriären är ungefär 5 år. Var femte år måste således hela kundkretsen välja om oss på nytt. Vi måste bli oerhört mycket bättre på att ta hand om kunderna så de då fortsätter att välja oss istället för att börja spela golf.

Svensken år 2019 är oerhört mån om att bli sedd, hörd och få känna sig delaktig. Dessutom är vi så pass bortskämda och välbeställda att vi tycker det är otroligt viktigt att ”ha roligt”. För att möta dessa önskningar behöver travsporten således bli avsevärt bättre på att (utan inbördes ordning):

• Inkludera hästägarna. Varje enskild tränare behöver inom sin verksamhet ombesörja att varenda ägare, oavsett om den äger 1/20 i en häst eller 20 hästar själv, få känna sig delaktig i hästens vardag. Det behöver inte, bör inte ens, vara tränaren själv som gör detta för en travtränare ska i huvudsak lägga all sin tid på att köra häst, arbetsleda sin personal, läsa propositioner för att kunna matcha, plugga på inför lopp så den kan förvalta varje lopp på bästa vis, utvärdera varje häst och på alla vis ständigt utveckla sig själv som yrkesperson. Men det här borde få ha en lika naturlig del i varje travtränares verksamhet som det är självklart att man har en hovslagare. I denna sociala medier-tid är möjligheterna för detta oändliga.
• Genom att inkludera hästägarna ger man känslan av att även de har möjlighet att bli hörda själva. Den ”känslan” är kanske det enskilt viktigaste för alla säljare år 2019. Svensken har för dagen ett abnormt behov av bekräftelse.
• Bjud in. Öppna upp för en tillgänglighet. Det här är inte helt lätt i praktiken då de flesta hästägare faktiskt kommer fysiskt nära sin häst just vid de tidpunkter det passar tränaren sämst: i samband med starter. Därför är det även här oerhört viktigt att ge ”känslan” av tillgänglighet.
• Utbilda kunden. Genom att lära den mer om hästar och trav kommer den inte bara att bli en bättre kund för den enskilde tränaren utan även tycka allt blir otroligt mycket roligare.
• Se till att hästägaren faktiskt dyker upp. Här har vi nog den allra svåraste delen. Min uppfattning är glasklar: ska vi uppmuntra människor att fortsätta äga häst måste vi helt enkelt ”se till” att de ibland dyker upp fysiskt. De ska infinna sig vid en och annan start och de ska ibland bara ut på gården där hästen bor för att träffa alla som befinner sig i hästens vardag. Detta här är helt avgörande för huruvida de kommer tycka det är så kul att äga häst att de köper en ny när deras nuvarande går i pension.

Alla dessa punkter ligger egentligen under enskilda tränares ansvar och ingen annan. Varje A-tränare är sin egna företagare och ansvaret för att locka till sig kunder är deras egna och ingen annans. Men travsporten i stort måste ju bestämma vad den själv vill.

Intäktssidan är givetvis viktig och här är ATG parten som står för den största externa delen. ATGs åsikter så som starttid för V75 och alla andra delar av tävlingskalendern är därför givetvis oerhört viktiga. Samtidigt vet precis alla, inte bara de som drivit företag utan varenda en som någonsin skött en privatekonomi, att man inte alltid får ihop semesterkassan bäst genom att ta ett extrajobb utan enklast är faktiskt oftast att se över utgifterna. Häri kan jag finna det provocerande i så många led att det endast fokuseras på ökade intäkter när samtidigt blott 5% av spelomsättningen blir prismedel.

Vart tar resten av pengarna vägen?

Även om vi dock leker med tanken att exempelvis 16.20 som starttid för V75 innebär 100 extra miljoner i årlig omsättning, vilket i sig ifrågasätts, och att de rena ekonomiska kostnaderna för dessa omsättningsmiljoner faktiskt inte är dyrare att jobba in än några andra delar av omsättningen, så innebär det alltså inte mer än runt 5 miljoner i ökade prismedel. 5 miljoner ska dock inte förringas. Det motsvarar i runda slängar de totala prismedlen för två V75-omgångar. Dessa 5 miljoner behöver dock ställas mot vad den senare starttiden kostar i andra ändar.

Att det åker färre människor till travbanan med senare starttid vet vi. ST införde till och med ersättning till banorna som kompensation för detta. Dels måste alltså frågan ställas hur mycket intäkter varje bana förlorar på detta? Denna summa borde vara väldigt lätt att ta fram. Hur mycket minskade entrépengar, hur mycket minskad korvförsäljning och hur många färre läsk säljer varje bana med en senare starttid?

Nästa fråga blir hur många färre hästägare som åker för att se sin egna häst starta och hur det påverkar sportens hästägarrekrytering? Denna förlust behöver anges i kostnad. Här borde, efter nästan fyra år med den kritiserade starttiden, både Travtränarnas Riksförbund och Travhästägarna redan ha siffror på detta och har de inte det får de fet bakläxa.

Hur påverkar detta travhästskötarna? Vid första anblick kan detta vara svårt att prissätta. Men det är inte omöjligt. Slutar en andel av alla hästskötare i yrket på grund av detta så förlorar sporten kompetens. Den kompetensen måste ersättas vilket leder till kostnader både för enskilda travtränare i form av avsättande av resurser för rekrytering men även för sporten i stort som behöver tillhandahålla fler utbildningar.

Vad mig personligen anbelangar kan V75 köras klockan 23 på söndagskvällarna. Även om just jag är för kvällstrött för att orka vara vaken för att se en enda omgång då. Men OM man verkligen kan påvisa att det är det bästa för travsporten totalt sett. Problemet är att det är väldigt stora brister i vad detta faktiskt kostar i ena änden kontra vad den ger i den andra. Allt jag härmed anser att varje travtränare måste göra för varje enskild kund behöver travsportens organisation göra för alla tränare, skötare, hästägare och alla andra som på något sätt ingår i travfamiljen. Berätta vad ni vill uppnå och vilka parametrar ni ställt emot varann: då kommer de allra flesta av oss att acceptera att vi så kör V75 precis när Kalle Anka sänds på julafton. OM det faktiskt är vad som anses bäst i stort.

My Silver Lining, Årjäng 13/7-18. Foton: ALN och privat.

 

Vid årsskiftet 2015/2016 sköts starttiden för V75 fram till klockan 16.20 från 14.30. En ganska betydelselös skillnad, kan tyckas. Jag var dock vid tidpunkten väldigt mycket på plats när V75 avgjordes och upptäckte från dag 1 hur det kom så otroligt många färre hästägare till banan. Detta påtalade jag redan under våren, vilket inte köptes av de då styrande, men något år senare hade även fler insett detsamma.

”Alla” påtalar för dagen att hästägarrekryteringen är travsportens viktigaste fråga. Utan ägare till hästarna har vi ju ingen travsport så detta är givetvis själva grunden till hela travsporten. Vi måste nog gå väldigt basic för att hitta lösningar och vi måste börja med att ställa oss vissa frågor.

1. Varför ska man äga travhäst?

Den här frågan borde varenda travtränare och varenda administratör och förtroendevald på varje bana och inom varje BAS-organisation kunna svara på som rinnande vatten även om jag väcker dem klockan 03.00 på natten. Problemet är dock att väldigt få kan det.

Det finns givetvis en enorm skiljelinje här mellan de som köper häst för att själva träna och tävla med den eller bland dem som överlåter vård och träning till någon annan. Grupp 1 svarar mestadels ”hobby” och ”det är roligt att hålla på med hästar”. Precis samma svar som vi får av grannens barn när vi frågar den varför den vill ha en egen ponny. Problemet är att om vi frågar travtränarna själva så kommer de att svara samma sak. De blir ju liksom travtränare för att de själva vill hålla på med hästar! Problemet är att deras kunder har en helt annan drivkraft men att kunna skifta det perspektivet är tyvärr ett av travsportens största misslyckanden. Travsportens viktigaste fråga är kort och gott: varför ska en människa köpa en travhäst och sätta i professionell träning?

Eftersom sporten alltså har ett enormt problem i att kunna svara på detta blir också alla varianter av lösningar ganska ogenomtänkta.  Måldokumentet Pegasus 2020 tog krafttag i en hel del frågor. Men jag tycker det har vissa problem med att nå ner i pudelns kärna. Själv är jag någon sorts hybrid i svar: min drivkraft är närheten till hästen- men jag kan och vill inte ta ett heltidsansvar för en häst. På så vis blir andelshästföreträdare en lysande väg för att just jag ska tycka travsport och travhästägande är roligt. Men de allra flesta vill inte ta ett så stort ansvar som det också innebär och/eller har inte det stora just hästintresset och det är alla dem som är våra potentiella kunder. Och då är frågan: What’s in it for them?

Travhästägandet har idag en kostnadstäckning på drygt 30%. Mellan tummen och pekfingret pumpar svenska travhästägare in tre miljarder årligen och får tillbaka en. ”Bättre kostnadstäckning” är givetvis ett svar. Skulle fler travhästar gå mindre back skulle givetvis fler människor över huvud taget kunna äga/deläga häst. Dock kommer aldrig någonsin alla travhästar ens gå +/-0 om vi så skulle ha total kostnadstäckning på 300% istället för 30. Så ”bättre kostnadstäckning”: ja, tack. Men både mer realistiskt och även viktigare: bättre fördelning så färre hästar går väldigt mycket back. Det här jobbas det redan idag med. Men vi måste tänka betydligt större. Dessutom vill jag nog utmana lite till att väcka tanken att väldigt hög kostnadstäckning medför att travsporten drivs av extrema ekonomiska intressen och i det finns det väldigt många risker.

”Det är roligt.”

Det här svaret är nog det vi måste zooma in oss på. Men vad är då det roliga? Jag skulle säga att det är en enormt mångfacetterad upplevelse att äga travhäst. Guppen på vägen är fler än stunderna av euforisk lycka och att se även guppen som ”upplevelser” är nog en nyckel till huruvida man tycker det är ”kul” eller inte. Och att se guppen som något som gör att lyckan vid en framgång blir just euforisk. Svenska travhästar startar ungefär 7,5 gånger per år i snitt. Det är således otroligt få minuter man faktiskt får se sin häst på banan om man tänker på hur många dygn man äger den. Dels måste vi därför göra tiden mellan starterna ”roligare” men när hästen väl startar måste det bli något alldeles extra.

År 2019 har den medel-välställda svensken ett enormt utbud att välja bland. Antalet entreprenörer som pockar på dennes uppmärksamhet är oräkneligt. Andra sporter, restauranger, resebyråer, spa… Att svensken vill ”uppleva” saker har helt enkelt skapat ett helt gigantiskt utbud på just saker att ”uppleva”. Att få folk att faktiskt välja att lägga några tusenlappar på att köpa in sig i en travhäst för att sen lägga en tusenlapp varje månad på dennes drift innebär att vi måste kunna förklara varför den ska göra detta istället för att börja spela golf eller dra en vecka till Grekland. Travsporten måste få fler att välja oss istället för att åka på spahelg och äta god mat. Här är vår utmaning.

Att skapa en glädje kring en häst mellan starterna är varje tränares uppdrag. Här borde dock fler tränare inse att de inte kan utgå från sig själva här utan ska de utgå från sin kunds perspektiv. Det är dock deras sak. Sporten i stort måste ta ansvar för att göra själva tävlingsupplevelsen bättre.

Mediabevakningen och ATG live har gett enorma möjligheter. Därigenom kan man följa sin häst utan att vara på plats. Det innebär att det potentiella kundantalet blir oerhört mycket större då vi kan attrahera människor som bor även en bra bit från en travbana att bli hästägare, sporten blir inkluderande även mot dem som har fysiska hinder i att faktiskt kunna besöka en travbana och även tränare på mindre befolkade orter har en större potentiell kundkrets. Tack vare mailens intåg i de flestas liv går det även att bli uppdaterad i vardagen utan att själv behöva åka hem till hästen. Vi har därför enormt mycket större möjligheter att sälja in sporten idag än vad vi hade för 20 år sen. Ändå bara rasar antalet ägda hästar.

En hästägare som någonsin upplevt sin häst segra kommer leva på det i minst ett år. Det är min egna uppfattning efter 7 år och många hundra andelsägare. Upplevelsen i att se sin egna travhäst på en tävlingsbana är det enskilt viktigaste för att behålla hästägarna inom sporten och det enskilt största lockropet på nya. Alla som nån gång sett en medföljande kompis till en lycklig hästägare ser att DÄR har vi potentiell rekrytering. Därför är det oerhört viktigt att vi faktiskt uppmuntrar hästägarna att, utöver alla pengar de redan lägger på sitt hästägande, faktiskt även avsätta en hel dag och lägga en rejäl slant på bensin och dålig Rasta-mat för att faktiskt bege sig till banan där dennes häst startar. Att människor inte kan göra detta särskilt ofta på vardagarna måste vi helt enkelt acceptera. Men på helgerna borde verkligen varenda startande hästs varenda delägare vara på plats.

Så ser det inte ut. En människa med så pass god ekonomi att den kan äga/deläga en häst lever ofta både i en relation och har blivit så pass gammal att den har barn. För att personen ska kunna motivera för sin familj att de ska avsätta en hel ledig dag för att bege sig på trav måste travsporten hjälpa till.

• Dels måste vi bli oerhört mycket mer inbjudande. Det handlar inte lika mycket om pengar som om ”känslan”. När man lagt så här mycket pengar redan spelar det givetvis egentligen ingen roll om man även får lägga upp emot en hundring i entré för att se sin häst. Men ”känslan” av att bli bjuden betyder oerhört mycket.
• Stallbackarna är oerhört opraktiskt byggda och livsfarliga att ha massa människor utan hästvana på. I min dröm-framtid är de ombyggda med gångstråk och väl avgränsade zoner så att fler kan komma närmare hästarna utan just att störa hästarna och de som arbetar. Men dit är det långt. Här tror jag dock vi faktiskt kan ålägga tränarna och ägarföreträdarna ett mer formellt ansvar. Jag åtar mig gärna personligt ansvar för styra upp 20 personer från att bli en säkerhetsrisk om det innebär att jag faktiskt får stallbacksbiljetter åt dem alla och ges ett formellt mandat att ansvara för det. Det ställer nog även varenda tränare upp på.
• Det måste finnas bättre och mer prisvärda matupplevelser. Det vore jätteenkelt för fler banor att börja med Food Trucks.
• Starttiderna. Vi måste bara acceptera att hästägarna vare sig själva väljer eller lyckas sälja in till sina familjer att en helgstartande häst innebär att man är borta inte bara en hel dag utan även en hel kväll. När hästägarna inte ens prioriterar att åka och se sin egna häst tävla inom travets elitserie har vi ett gigantiskt problem. Hur många åtgärder vi än tar till är vi helt rökta om vi inte faktiskt lyckas locka ut hästägarna själva när deras hästar startar. Glöm ”publikkris”. Lägg den åt sidan. Det är primärt hästägarna som ska vara publiken ock får vi inte ens ut dem själva övergår det mitt förstånd hur vi ska lyckas locka ut andra.

Beskedet om att V75 kommer starta klockan 16.20 även under år 2020 är en riktig knock på hästägarrekryteringen. Jag gillar verkligen att hästägarbristen är på tapeten att oja sig över. Men det känns ju smått hopplöst när det sen kommer beslut som bara visar att det inte finns nån som helst förståelse för varför problemet ens finns.

Att välja tränare till sin travhäst är en djungel. För den nye är det inte ens lätt att veta var en ska börja.

My Silver Lining önskar alla läsare en glad midsommar! Hon blir även symbolen för dagens blogg med en tränare som inte tillhör topp 10 på någon av den sökbara statistiken men med denna bloggs mått mätt år 2018 hade siffrorna: segerprocent: 21, platsprocent: 41,2, inkört/start: 11 913.

Själv tycker jag den första frågan en bör ställa sig är om man vill kunna åka och se hästen tävla och/eller vilja besöka den regelbundet hemma i stallet. Är svaret här ”ja” måste en ju börja med att göra geografiska avgränsningar. Nästa fråga bör faktiskt vara att det ska kännas rätt med tränaren, kort och gott. Jag tror en rent generellt ska våga följa sin magkänsla här bara. Det finns 400 A-tränare och ingen människa i världen klickar personlighetsmässigt med allihop. Det innebär inte att det är ”fel” på någon. Bara att alla människor inte funkar ihop med alla. Känns det inte riktigt bra i magen så tycker jag inte en ska sönderanalysera det närmare eller börja ifrågasätta sig själv och sin kompetens alltför mycket utan bara åtnjuta nöjet att branschen är väldigt överexploaterad så utbudet som kund är enormt stort.

När en dock rett ut ovanstående två mjuka världen så är ju då frågan vilken som faktiskt är bäst även rent resultatmässigt. För en vill ju faktiskt ändå att just sin egen häst ska bli så både sportsligt framgångsrik och så ekonomiskt lönsam som möjligt. Här är det lätt att stirra sig blind på rena topplistor över vilken tränare som kör in mest pengar totalt och vinner mest lopp totalt. Det här är troligen det vanligaste generalfelet en hästägare gör. En tränare som kör in mycket pengar och/eller vinner många lopp totalt är helt beroende av en enorm kvantitet. Den måste ha vansinnigt många hästar i träning helt enkelt. För en hästägare är det fullständigt ointressant huruvida ens tränare sopar rent i årgångsloppen om inte ens egen häst ens vinner ett breddlopp. Det enda som till syven och sist är intressant för just mig och just min häst är hur just min hästs behov tas tillvara på mest optimalt vis.

Eftersom totala summan inkört och totala antalet vunna lopp är beroende av hur många hästar tränaren har i träning bortser jag helt ifrån detta. Jag tittar betydligt mer på segerprocenten och räknar ut vad tränaren kör in i snitt per gjord start. Även här ”dopas” givetvis siffrorna då en storloppsseger höjer snittet enormt mycket och för att få fram en storloppsvinnare krävs oftast väldigt många hästar i träning. Segerprocenten är dock svårdopad. Häri borde hästägaren ha ett stort intresse, nämligen huruvida tränaren faktiskt bara startar hästen när denne tror hästen är redo att faktiskt kunna hävda sig. Och därtill givetvis har kompentensen nog att kunna sätta in sin häst i sammanhanget och faktiskt förstå vad som är en startklar häst och inte. Utifrån hur kostsamt det är att åka och starta med en häst, och hur otroligt tråkigt det är när den inte kan hävda sig konkurrensmässigt, är detta sannolikt det allra viktigaste både med hänsyn till de hårda och de mjuka värdena. Segerprocenten är lätt att se på ST:s hemsida. Jag drog det därför ett steg till.

Hur vältränad hästen än är, hur bra proposition tränaren än hittar och hur fulländat kusken kör är det ändå förbannat svårt att vinna travlopp. Och vad spelar en något högre segerprocent för roll egentligen om det alltid är ett ”vinna eller försvinna” över det? Det är ju att nå ”framskjutna placeringar” som är både såväl roligt som blir stadiga ekonomiska bidrag. Jag kollade därför upp hur platsprocenten hos ett gäng tränare såg ut. Siffrorna är per helåret 2018.

Topp 10 i landet på träningsstallen som kört in mest pengar totalt:

Namn                                  Inkört/start                         Segerprocent                      Platsprocent

1. Daniel Redén                  86 442                                 24,3                                     55,4
2. Timo Nurmos                 59 594                                 29,6                                     51,4
3. Björn Goop                    33 034                                 17,5                                     42,8
4. Peter Untersteiner         25 739                                  19,6                                     45,8
5. Robert Bergh                 22 649                                  19,6                                     40,5
6. Svante Båth                   25 309                                  20,0                                     38,8
7. Johan Untersteiner        23 785                                 17,0                                      42,7
8. Stefan Melander            20 232                                  7,2                                       27,5
9. Jerry Riordan                 40 529                                  12,1                                     32,4
10. Jörgen Westholm        19 272                                  14,4                                     35,9

Snitt på topp 10: inkört/start: 35 658,5,                 segerprocent: 16,17,          platsprocent: 41,32

År 2018 gjorde de 11 967 startande travhästarna i Sverige 91 788 starter. Det startade 10,88 hästar per lopp och i snitt sprang en svensk travhäst in 9 809 kronor varje gång den startade. Förenklat uttryckt borde därför alla tränare ha en segerprocent på knappt 10 och köra in knappt 10 000 per start för att vara medelgod. Denna hårdnackade statistik kan dock kräva vissa fler parametrar att beakta utifrån just ovanstående resonemang hur exempelvis en större seger kompenserar väldigt många förluster. Jag gjorde därför även ett tiotals stickprover på små- och medelstora tränare för att försöka urskilja en ungefärlig gräns. På en rak fråga om hur man kan räkna ut ungefär om en tränare tillhör den klart ”bättre” halvan av kåren eller den ”sämre” halvan utifrån en enskild hästägares perspektiv skulle jag svara ungefär dessa siffror:

Inkört per start bör vara över 10 000, segerprocenten över 10 och platsprocenten över 30. Håller sig din potentiella tränare över dessa gränser har du förmodligen hittat en person som både kan träna häst och även sätta in hästen i ett sammanhang så den bara startanmäls när den faktiskt är tillräckligt bra för att kunna hävda sig. Klarar den inte gränsen på någon av dessa tre bör den kompensera med ett betydligt högre tal på något av de två andra.

Sen är trav en materialsport. Hur duktig en tränare än må vara att förvalta och utveckla materialet som står i boxen så måste ända materialet ha viss talang i sig självt. Hittar du dock en tränare som allt känns bra i magen med och som ligger över dessa siffror så kanske det faktiskt är just din häst som även får personen att träda in i travets finsalonger så fler får upp ögonen för denne och inser att just den här tränaren nog faktiskt är precis lika bra som vem som helst på alla vedertagna topplistor.

Bor man i en stad, vilket ändå en avsevärt stor andel av den svenska befolkningen gör, så är det i princip omöjligt att skaffa en travhäst för att träna själv. En häst kräver utfodring tre gånger varje dag, sju dagar i veckan. Därtill behöver den släppas in och ut från hagen, höas och vattnas i hagen samt få sin box skottad. För att klara detta på en rimlig andel av sin fritid behöver man i princip ha hästen utanför sitt köksfönster. Det kan inte en enda människa som bor inne i en stad.

Skulle jag skaffa mig en ridhäst skulle jag ha en rad uppstallningsplatser inom 20 minuters resande från staden och jag skulle kunna köpa en, flera eller alla av de dagliga tjänsterna som hästen behöver. Utrustningsmässigt är det förvisso inte gratis med sadel och träns. Men det går att ändå att skaffa sig begagnat för en peng som inte skulle kräva ett banklån. Eftersom de flesta dagliga tjänsterna går att köpa skulle jag kunna nöja mig med att faktiskt bara åka ut till min häst ett par timmar några gånger i veckan, när tiden på dygnet för det fanns, för att rida och pyssla om den.

Den här tjänsten finns i princip inte att köpa inom travsporten.

En anläggning för ridhästar är såväl mindre ytkrävande än en vad en travhäst behöver utifrån att en ridbana är avsevärt mindre än vad en träningsbana för en travhäst är. Ridhästen är också enklare att sadla och ge sig ut på omkringliggande grusvägar och skogsvägar för att motioneras. En travhäst behöver inte bara ytkrävande träningsbanor utan även underhåll av dem. Och sen kräver travhästen väldigt mycket mer utrustning. Sele, huvudlag, träningsvagn och sulky är en standardutrustning för att över huvud taget kunna träna och tävla med sin travhäst.

Jag skulle otroligt gärna ha en travhäst som jag själv tränade. 10 minuters bilväg från innerstaden finns en tävlingsanläggning med massor av träningsmöjligheter, hagar och stallar. Varje gång jag är där en vanlig dag ser jag möjligheterna för att fylla upp massor av boxar med människor som köpt en boxplats, den dagliga skötseln och tillsynen, tjänsten att beställa, ta emot och lagra fodret och ombesörja tömning av dynghögen. Dessutom ska självklart både tränings- och tävlingsvagnar samt hästtransport finnas möjligt att nyttja.

På alla banor jag känner till hyrs idag banans stallar endast ut till banans A-tränare. Ofta är boxhyrorna kraftigt subventionerade och banorna blöder för att kunna hålla anläggningen i tränings- och tävlingsbart skick. Att det är väldigt kostsamt att ha häst i A-träning är givetvis även det ett problem för sporten. För att travsporten ska ha en elit som står sig väl i internationell konkurrens krävs hästägare som vill överlåta träningen av sin häst till ett proffs. Proffsen får därmed möjlighet att livnära sig på att träna hästar, vilket självklart ger dem bättre förutsättningar att utvecklas än vad en person som tränar bara sin egna häst på fritiden får, och på så vis utvecklar sporten en ”elit.”

Det pratas mycket om ”bredden” inom travsporten idag. ”Bredd” för mig är precis det jag skriver att jag själv skulle vilja vara. En glad, renodlad amatör som, vid sidan av något helt annat jobb, tränar och tävlar med min häst på ren hobbynivå. Istället består breddloppen av väldigt många proffstränade hästar. Redan här är det ett generalfel: är man yrkesmässigt licensierad att få träna och tävla med andra människors hästar har man ingenting i ett breddlopp att göra.

Jag tror vi måste våga börja ställa högre krav på A-tränarna. Antalet A-tränare har legat ganska konstant på omkring 400 stycken ända sen ST började redovisa sin årsstatistik år 2001. Antalet hästar i A-träning har också ända sen dess legat relativt konstant på omkring 8000. Det är antalet B-tränade hästar som halverats på samma period. Skulle vi titta rent krasst på dessa siffror skulle vi därmed kunna konstatera att möjligheterna att bedriva en verksamhet på att träna och tävla med andra människors travhästar är riktigt goda. Eftersom yrkesgruppen inte minskar vare sig i antal eller kundförfrågan skulle travsporten kunna ställa sig frågan om det verkligen behöver finnas marknad för så många yrkesutövare och inte vara det minsta rädd för att höja kraven på de A-licensierade.

Verkligheten är dock en annan. Närmare 20 % av det totala hästantalet befinner sig i någon av de 10 största A-tränarnas verksamheter. 3-4 % av yrkesgruppen står för ca 18 % av marknaden. Det här skulle inom många andra branscher ses som snudd på ett quasi-monopol. Dock är ju A-tränare fria företagare och som kund måste jag ha rätten att fritt välja bland utbudet. Att det finns ett fåtal så extremt stora tränare medför givetvis vissa problem så som att de försöker undvika att matcha stallens hästar mot varandra, vilket innebär att deras hemmabanor har svårt att fylla loppen och deras hästägare tvingas till höga reskostnader. Det finns en hel del problem här så som att mycket statistik kring hur mycket pengar Sveriges travhästägare lägger på transportkostnader blir väldigt skev då dessa siffror skjuter i höjden på grund av detta. Men utifrån detta alsters perspektiv innebär det att knappt 400 A-tränare delar på blott runt 6500 hästar. De har alltså endast runt 16 hästar i träning var. Utöver de 10 största som ligger på över 100 häst i träning finns en hel drös med tränare med 50-100 hästar varför detta således innebär att det finns en 100 tal personer med licens att yrkesmässigt träna och tävla med andras travhästar som har högst 10 hästar i träning. På så låg omsättning är det väldigt svårt att bedriva en verksamhet.

Samtidigt som tröskeln in i travet är alldeles för hög förefaller sporten ha ett egenintresse i att behålla så många yrkesutövare som möjligt. Å ena sidan är konkurrens bra för en bransch. Men det finns också en gräns för när möjligheterna att bedriva en verksamhet av så hög kvalitet som travsporten rimligtvis borde ställa krav på att det görs inte går att uppnå.

Samtidigt som antalet A-tränare är identiskt och B-tränarna dör ut fylls våra breddlopp med proffstränade hästar. Utöver de rent praktiska icke-existerande möjligheterna för mig att kunna träna och tävla med min häst själv så måste jag verkligen tillstå att det inte känns superstimulerande att veta att om jag ändå skulle lyckas med det så finns det mycket få matchningsmöjligheter där min häst bara behöver möta andra hästar som är tränade på samma glada amatörnivå som min egen är.

År 2020 införs nya licensregler där bland annat en B-tränare får träna ett begränsat antal icke-ägda hästar. Nästa år lär vi sannolikt se avsevärt färre A-licenser plockas ut och det är bra då många av dessa faktiskt de facto är B-tränare och inte A-tränare. Men det löser inte problemet att det är omöjligt för de allra flesta människor att skaffa sig en egen travhäst att träna och tävla med.

Efter de införda kraven på att varje bana måste ha en travskola är det hög tid att införa kravet på hästhotell. Incitamentpengarna ska riktas till att kunna subventionera boxhyrorna och personalkostnaderna för detta istället för att subventionera A-tränarnas dito. En A-tränare som bedriver sin verksamhet på en travbana ska kunna klara av att ha precis samma kostnader som den A-tränare som bedriver sin verksamhet på egen gård eller hyr in sig på en privatägd anläggning. Annars uppnår helt enkelt inte A-tränaren det som krävs för att ha detta yrke.

Anser Svensk Travsport att detta är för tidskrävande att genomföra finns möjligheten att göra vad de nya licensbestämmelserna de facto är, en upprensning för att göra gråzonerna vita och få bort papperskonstruktionerna: tillåt att A-tränarna tillhandahåller den här tjänsten. Redan idag finns det mängder av A-tränare som subventionerar hästägarens träningsavgift mot att hästägaren gör mer arbete med sin häst själv. Släpp detta fritt. Låt A-tränare bedriva egna hästhotell där de tar betalt för den dagliga omvårdanden av hästen men låter hästägaren få låna utrustning och själva träna och pyssla med sin häst. Det är på intet vis otillåtet idag. Men det är precis samma gråzon och omöjlighet att kontrollera som det är huruvida den registrerade ägaren faktiskt äger hästen den har upptagen på sin B-tränarlista.

Här kommer jag blogga ungefär en gång i veckan kring diverse nyheter inom travsporten och allmänna tankar om stort och smått inom den.