Det är för svårt att bli b-tränare

Bor man i en stad, vilket ändå en avsevärt stor andel av den svenska befolkningen gör, så är det i princip omöjligt att skaffa en travhäst för att träna själv. En häst kräver utfodring tre gånger varje dag, sju dagar i veckan. Därtill behöver den släppas in och ut från hagen, höas och vattnas i hagen samt få sin box skottad. För att klara detta på en rimlig andel av sin fritid behöver man i princip ha hästen utanför sitt köksfönster. Det kan inte en enda människa som bor inne i en stad.

Skulle jag skaffa mig en ridhäst skulle jag ha en rad uppstallningsplatser inom 20 minuters resande från staden och jag skulle kunna köpa en, flera eller alla av de dagliga tjänsterna som hästen behöver. Utrustningsmässigt är det förvisso inte gratis med sadel och träns. Men det går att ändå att skaffa sig begagnat för en peng som inte skulle kräva ett banklån. Eftersom de flesta dagliga tjänsterna går att köpa skulle jag kunna nöja mig med att faktiskt bara åka ut till min häst ett par timmar några gånger i veckan, när tiden på dygnet för det fanns, för att rida och pyssla om den.

Den här tjänsten finns i princip inte att köpa inom travsporten.

En anläggning för ridhästar är såväl mindre ytkrävande än en vad en travhäst behöver utifrån att en ridbana är avsevärt mindre än vad en träningsbana för en travhäst är. Ridhästen är också enklare att sadla och ge sig ut på omkringliggande grusvägar och skogsvägar för att motioneras. En travhäst behöver inte bara ytkrävande träningsbanor utan även underhåll av dem. Och sen kräver travhästen väldigt mycket mer utrustning. Sele, huvudlag, träningsvagn och sulky är en standardutrustning för att över huvud taget kunna träna och tävla med sin travhäst.

Jag skulle otroligt gärna ha en travhäst som jag själv tränade. 10 minuters bilväg från innerstaden finns en tävlingsanläggning med massor av träningsmöjligheter, hagar och stallar. Varje gång jag är där en vanlig dag ser jag möjligheterna för att fylla upp massor av boxar med människor som köpt en boxplats, den dagliga skötseln och tillsynen, tjänsten att beställa, ta emot och lagra fodret och ombesörja tömning av dynghögen. Dessutom ska självklart både tränings- och tävlingsvagnar samt hästtransport finnas möjligt att nyttja.

På alla banor jag känner till hyrs idag banans stallar endast ut till banans A-tränare. Ofta är boxhyrorna kraftigt subventionerade och banorna blöder för att kunna hålla anläggningen i tränings- och tävlingsbart skick. Att det är väldigt kostsamt att ha häst i A-träning är givetvis även det ett problem för sporten. För att travsporten ska ha en elit som står sig väl i internationell konkurrens krävs hästägare som vill överlåta träningen av sin häst till ett proffs. Proffsen får därmed möjlighet att livnära sig på att träna hästar, vilket självklart ger dem bättre förutsättningar att utvecklas än vad en person som tränar bara sin egna häst på fritiden får, och på så vis utvecklar sporten en ”elit.”

Det pratas mycket om ”bredden” inom travsporten idag. ”Bredd” för mig är precis det jag skriver att jag själv skulle vilja vara. En glad, renodlad amatör som, vid sidan av något helt annat jobb, tränar och tävlar med min häst på ren hobbynivå. Istället består breddloppen av väldigt många proffstränade hästar. Redan här är det ett generalfel: är man yrkesmässigt licensierad att få träna och tävla med andra människors hästar har man ingenting i ett breddlopp att göra.

Jag tror vi måste våga börja ställa högre krav på A-tränarna. Antalet A-tränare har legat ganska konstant på omkring 400 stycken ända sen ST började redovisa sin årsstatistik år 2001. Antalet hästar i A-träning har också ända sen dess legat relativt konstant på omkring 8000. Det är antalet B-tränade hästar som halverats på samma period. Skulle vi titta rent krasst på dessa siffror skulle vi därmed kunna konstatera att möjligheterna att bedriva en verksamhet på att träna och tävla med andra människors travhästar är riktigt goda. Eftersom yrkesgruppen inte minskar vare sig i antal eller kundförfrågan skulle travsporten kunna ställa sig frågan om det verkligen behöver finnas marknad för så många yrkesutövare och inte vara det minsta rädd för att höja kraven på de A-licensierade.

Verkligheten är dock en annan. Närmare 20 % av det totala hästantalet befinner sig i någon av de 10 största A-tränarnas verksamheter. 3-4 % av yrkesgruppen står för ca 18 % av marknaden. Det här skulle inom många andra branscher ses som snudd på ett quasi-monopol. Dock är ju A-tränare fria företagare och som kund måste jag ha rätten att fritt välja bland utbudet. Att det finns ett fåtal så extremt stora tränare medför givetvis vissa problem så som att de försöker undvika att matcha stallens hästar mot varandra, vilket innebär att deras hemmabanor har svårt att fylla loppen och deras hästägare tvingas till höga reskostnader. Det finns en hel del problem här så som att mycket statistik kring hur mycket pengar Sveriges travhästägare lägger på transportkostnader blir väldigt skev då dessa siffror skjuter i höjden på grund av detta. Men utifrån detta alsters perspektiv innebär det att knappt 400 A-tränare delar på blott runt 6500 hästar. De har alltså endast runt 16 hästar i träning var. Utöver de 10 största som ligger på över 100 häst i träning finns en hel drös med tränare med 50-100 hästar varför detta således innebär att det finns en 100 tal personer med licens att yrkesmässigt träna och tävla med andras travhästar som har högst 10 hästar i träning. På så låg omsättning är det väldigt svårt att bedriva en verksamhet.

Samtidigt som tröskeln in i travet är alldeles för hög förefaller sporten ha ett egenintresse i att behålla så många yrkesutövare som möjligt. Å ena sidan är konkurrens bra för en bransch. Men det finns också en gräns för när möjligheterna att bedriva en verksamhet av så hög kvalitet som travsporten rimligtvis borde ställa krav på att det görs inte går att uppnå.

Samtidigt som antalet A-tränare är identiskt och B-tränarna dör ut fylls våra breddlopp med proffstränade hästar. Utöver de rent praktiska icke-existerande möjligheterna för mig att kunna träna och tävla med min häst själv så måste jag verkligen tillstå att det inte känns superstimulerande att veta att om jag ändå skulle lyckas med det så finns det mycket få matchningsmöjligheter där min häst bara behöver möta andra hästar som är tränade på samma glada amatörnivå som min egen är.

År 2020 införs nya licensregler där bland annat en B-tränare får träna ett begränsat antal icke-ägda hästar. Nästa år lär vi sannolikt se avsevärt färre A-licenser plockas ut och det är bra då många av dessa faktiskt de facto är B-tränare och inte A-tränare. Men det löser inte problemet att det är omöjligt för de allra flesta människor att skaffa sig en egen travhäst att träna och tävla med.

Efter de införda kraven på att varje bana måste ha en travskola är det hög tid att införa kravet på hästhotell. Incitamentpengarna ska riktas till att kunna subventionera boxhyrorna och personalkostnaderna för detta istället för att subventionera A-tränarnas dito. En A-tränare som bedriver sin verksamhet på en travbana ska kunna klara av att ha precis samma kostnader som den A-tränare som bedriver sin verksamhet på egen gård eller hyr in sig på en privatägd anläggning. Annars uppnår helt enkelt inte A-tränaren det som krävs för att ha detta yrke.

Anser Svensk Travsport att detta är för tidskrävande att genomföra finns möjligheten att göra vad de nya licensbestämmelserna de facto är, en upprensning för att göra gråzonerna vita och få bort papperskonstruktionerna: tillåt att A-tränarna tillhandahåller den här tjänsten. Redan idag finns det mängder av A-tränare som subventionerar hästägarens träningsavgift mot att hästägaren gör mer arbete med sin häst själv. Släpp detta fritt. Låt A-tränare bedriva egna hästhotell där de tar betalt för den dagliga omvårdanden av hästen men låter hästägaren få låna utrustning och själva träna och pyssla med sin häst. Det är på intet vis otillåtet idag. Men det är precis samma gråzon och omöjlighet att kontrollera som det är huruvida den registrerade ägaren faktiskt äger hästen den har upptagen på sin B-tränarlista.