linnanderssonblog

Jag har inte en kvarts miljon i studieskulder för att jobba 12 timmar om dagen 7 dagar i veckan varav jag skottar skit, kör häst i ur och skur och i övrigt sliter, släpar och kånkar oavsett vilka krämpor eller sjukdomar jag än själv må lida av emellanåt. Jag väljer det här livet för att jag älskar hästar och jag är tacksam varje dag kroppen och plånboken låter mig fortsätta. 

Vi, under den absoluta eliten, tjänar verkligen inga pengar alls. Hade pengar, rimlig arbetstid och rätten att kunna sjukskriva mig varit drivkraften, men ändå velat vara nära hästar, hade jag sökt jobb på anläggningen med deras kollektivavtal eller sökt jobb på nåt sekretariat. Kompetens för ett flertal jobb inom det sistnämnda har jag definitivt. 

Hästar ska inte tävla med krämpor, sjukdomar eller blod rinnandes. Nej! Punkt slut och förhoppningsvis enough said för att nu kunna gå in på sak. 

När jag gick A-tränarkursen år 2023 fick vi heads up på att det skulle införas munkontroller. ST lutade sig mot en finsk studie. Problemet var att man inte hade en aning om varför de uppkom. Jag ställde frågan om även jag, som kör nästan uteslutande med tredelade ergonomiska ridbett, riskerar bettskador?

Ja. 

Man hade inte lyckats fastställa ens ett samband mellan skarpa bett och munskador. Man vet inte varför de uppstår. Och man har således heller inget förslag på lösning för hur vi ska undvika dem. 

Alldeles nyss publicerade ST infon att banveterinärerna härom året konstaterat 153 blödande munnar på svenska travhästar. Det ska ställas mot att svenska travhästar gör omkring 100.000 starter varje år. Ett hundra tusen. Jag negligerar inte dessa 153 blödande munnar. Men om DET HÄR är vad ST tror är svensk travsports största djurskyddsproblem så vill jag smälla av lite. För ordningens skull är det inte heller den en kusk i snitt årligen som åtalas för djurplågeri för spödrivning som är vårt största hästhälsoproblem. Eller, de i snitt fyra, hästar som årligen dör i samband med travtävling. 

Inom travsporten direktsänds ALLA lopp rakt ut på internet och/eller tv. Den bevakningen från allmänheten sker inte inom någon annan hästsport. Inom travsporten måste en av Jordbruksverket utsänd veterinär närvara vid samtliga tävlingar. T.o.m. ponny. Oavsett nivå på tävlingen. Den kontrollen har ingen annan hästsport. Och inom travsporten måste alla som vill träna eller köra/rida lopp genomföra en licenskurs med godkänt resultat innan den får börja tävla. Från 7 års ålder- vilket är ponnytravets nedre åldersgräns. 

Inom ridsporten kom häromveckan nyheten att plötsligt måste alla över 13 år ha ”grönt kort” för att få starta- oavsett hur låg nivå det än är på. 

Vi ligger helt enkelt lite före. Allihop. 

Kritiken mot travsporten är, och har så länge jag levt och haft ett medvetande: varit, att travsport har spel på sig. Det är således stora pengar i omlopp. Det här blandar en och annan svagbegåvad människa ihop med att jag som tränare/ägare/uppfödare skulle ta till vilka metoder som helst mot mina hästar bara för att nån annan kan spela in 20 miljoner på dem. Logiken är obefintlig men det är den vanliga kritiken mot just travsport: ”den går att spela på”. 

Det som ST aldrig berättar är att ATG/sporten genom avtalet med staten är tvingad att lägga sisådär 30 miljoner årligen på hästforskning. Det ST också missar att berätta är att det är en försvinnande liten del av alla dessa genom åren hundratals miljoner travsporten låtit forskare gå lös med har gått till forskning på just travhästar. Vi vet fortfarande inte hur barfotakörning påverkar hästarna. Vi vet fortfarande inte hur munhälsan på just travhästar kan förbättras. Vi bara betalar, låter alla andra delar av hästsporten få lära sig. Och själva står vi kvar med en vd som febrilt bara jämför oss med ridsporten hela tiden. 

Efter två år på Sundbyholm med oräkneliga ridtävlingar på min stallbacke tänker jag kort och gott klargöra: den där hästsportgrenen är inte ett skit att jämföra sig med i syfte att ta lärdom. Den utbredda okunskapen om häst vilket medför horribel hästhållning, den obefintliga kunskapen om det mest basala säkerhetstänket, den totalt icke-existerande insikten om basic smittskydd och hygien, den hänsynslöshet gentemot sin omgivning som leder till potentiella olyckor varenda minut och den helt öppna acceptans för drivning så att ridhästar klippts men lämnar en stor ruta med mycket päls kvar för att sporrar ska kunna användas utan risk för märken i huden har fått mig att direkt hata ridsport och dess utövare. 

Jag förstår dock att detta inte gäller alla alltid. Men 90% av deltagarna på varenda ridmeeting jag nu genomlidit de senaste två åren. Det finns ingenting i den att ta inspiration av. Tänk er massa travhästar som klippts men vi medvetet låtit pälsen vara kvar på rumpan och vi pratade helt öppet om att det var för att hästarna inte skulle få drivningsmärken. Kan ni se drevet framför er?

Parallellt har vi inte gjort ett dugg för att förbättra våra banor så hästarna slipper bli halta av att tävla på dem. Inte ett skit för att justera vissa rutiner med defileringar, provstarter och segerceremonier för att minska stressen för hästarna. Inte ett skvatt för att minska resandet. 

För inget av det här syns ju. Och det är det enda som räknas för nuvarande ledning för Svensk Travsport: allt som SYNS ska vi agera mot. Gärna så bisarrt och stenhårt att vi för säkerhets skull även reagerar på lite av sånt som inte ens finns. Det är lite för många såna exempel på sistone för att utelämna reflektionen. 

Men vi kan inte ens avsätta en liten, liten del av allt ATG ger HNS i forskningsanslag varje år för att ta reda på hur vi kan förhindra dessa 153 av 100.000 hästar årligen som blöder ur munnen i samband med lopp. 

Dessutom har samtliga travhästar som dött i samband med tävling de senaste 25 åren obducerats och dessa obduktioner har sammanställts i två rapporter. Vi VET att den vanligaste dödsorsaken beror på försvagade artärer i lungorna och att orsaken är bristande avmaskning som föl och unghästar så att spolmasken vandrat. Det handlar alltså ingenting om att travhästar pressas så hårt att de dör. Eller tvingas tävla fast de är sjuka. Och allt annat som folk som lyckats skapa ett Facebookkonto skickar ut i etern. Det handlar om för dålig avmaskning som föl och det finns inget som helst vis vi tränare kan se det på hästen när vi sen väl får in den stor nog att bli inkörd. Eller i många fall: får in den först som fullvuxen tävlingshäst. 

Varför tar inte ST den här debatten? Eller blir det fel ur nuvarande lednings Djurens Rätt-hållning och ridhästvurm där avmaskning ska minimeras eftersom det är senaste modet inom de gebiten? Resistens mot avmaskningsmedel. Baserat på studie av danska får. Det är ju t.o.m. den tesen ST’s egna utbildningsorgan Wången försöker trycka i till och med eleverna på A-tränarkursen. 

Vi kan inte utåt säga ”lite blod är okej!” Den debatten kan vi inte ta. Men det sporten faktiskt kan göra är att ta taktpinnen, förklara, visa att vi går i bräschen för exakt all svensk hästhållning. Och kanske ta en liten andel av forskningsmedlen och lägga på studier på travhästar. Men just nu springer bara ST diverse dårars syften och därför hatar jag exakt allt kring den här ”blodsregeln” sen första gången jag hörde talas om den år 2023. 

Kan inte låta bli att starta bloggen med viss historisk återblick. Senare under denna månad är det nio år sen (9!!!) jag skrev min första krönika i Travronden och såååå många av dagens debatter är ”det här skrev jag i en krönika år 2016 eller nåt. Det går nog att googla fram…”

Sakerna jag skrev under de där åren var långt ifrån alltid- snarare ”sällan”- mina idéer. Jag fick ju uppslagen till alla krönikor nånstans ifrån. Nån nånstans kläckte en idé och ihop med att nån annan tänkt nåt annat högt kuckilurade jag oftast ihop mina krönikor och förslag. Divisionssystemet ”att kunna tävla på sin egna nivå” är väl den som för dagen är den mest hajpade. Kul kul att ni vaknar sisådär 8-9 år senare! Eller 10-12. För jag fick förmodligen även den idén nånstans ifrån… Eller nja. Just den tog jag faktiskt från ridsporten.

Jag var med i en podd https://open.spotify.com/episode/6b4jL8K3VBfqPIcU5SfbSR?si=PLrPKEzWSFKqRRJPAo6X9Q om höstens möte med A-tränarföreningen för nån månad sen. Har inte sett så mycket prat om det så antar ni som läser detta lyssnar lika lite på travpoddar som jag gör. Travfeber undantaget. 

För att bygga divisioner behöver vi såväl stimulera eliten som ge bredden egna lopp. Här löste Tränarföreningen egentligen hela den gordiska knuten: höj V75 så fler anmäler dit, det frigör utrymme för medelklassen till vardags. Och stäng ute de bästa tränarna ur breddloppen. Hela kedjan löstes egentligen. För mer info om just tankebanorna kring det: lyssna på podden jag länkar till. Kan inte ägna 4000 tecken åt att skriva det. 

I den där podden kommer ni höra vurmen för delningsproppar. Från alla håll. Och vi har ett konkret exempel på dess popularitet: till Eskilstuna på måndag 6 januari var det 139 spekulanter till de 72 platserna och dagen efter till Örebro 140 till 72. Nu är siffrorna något dopade då ett gäng till Eskilstuna hade andra proppar de hellre ville med i i första hand och ett gäng som inte kom med på Eskilstuna anmälde till Örebro dagen efter istället. Men likväl. Över 200 intressenter till de 144 platserna i samma region dessa två efterföljande dagar var det. Vilket resulterade i mängder av tvångsstrukna hästar. 

Det rimmar väldigt illa med att det från ST’s håll frekvent tjatas om vikten av att vi tränare behöver starta våra hästar oftare för att bibehålla samma tävlingsvolym. 

Det här med hur tävlingsdagar och prispengar fördelas sker genom ett komplicerat system bland annat beroende på hur många hästar som finns i träning på respektive bana. Här hamnar min gamla hemmabana Örebro riktigt i kläm. Örebro har ingen träningsanläggning som lockar dit tränare och då staden, genom flera årtionden av politiska beslut, blivit en logistik-mittpunkt är markpriserna svindyra. Det är således i princip omöjligt att locka nån att bygga en träningsanläggning i regionen. Samtidigt sitter min nuvarande hemmabana Sundbyholm i en helt annan sits: mängder av småorter och billig mark gör att det finns massor av hästgårdar. Och dessutom finns en hel del anläggningar placerade inom ”valbara” områden så man kan locka tränare att välja Eskilstuna som hemmabana istället för Solvalla, Gävle eller Romme. 

Summa summarum tycker jag det här med incitament baserat på hur många hästar man har i träning på banan blir helt fel. För att det incitamentet ska funka i praktiken måste alla licensinnehavare faktiskt kunna välja själva, oävet vad ST satt för regional avgränsning, vilken bana de vill tillhöra. 

Sen är frågan om det är så viktigt hur många hästar respektive bana har i sin träning? Regionen Örebro har inte fler hästar i träning än vad regionen Eskilstuna har men likt förbannat hade de lika många anmälda till sina ”samma lopp” dagen efter. 

Jag tror inte riktigt på idén med utökat företräde för hemmahästar då det inte hjälper exempelvis Solvallas amatörer och småtränare ett skvatt. Däremot tror jag definitivt på idén att kunna lägga till fler lopp när det nu blir som det blev på Eskilstuna och på Örebro. I slutet av året är banorna mer villiga att lägga till lopp. Jag själv kom exempelvis med på Romme i november enkom tack vare att Romme då hade pengar kvar i prismedelpåsen de ville ösa ut och inte la till bara ett utan två lopp när deras delningsproppar blev överfulla. Det borde gå att göra i början av året också. 

Dock kräver ju det att man även vågar ställa in fler tunt anmälda lopp. Idag kan banan besluta om att ställa in lopp där det bara kvarstår 4-6 hästar i kompletteringslistan. Man ställer dock väldigt sällan in lopp med 5-6 hästar. Ska vi kunna låta fler starta där de vill måste vi också våga ställa in lopp med få anmälda. Det är enkel matematik för att inte prismedelsbudgeten ska sprängas. Och här kommer det bli problem. För varmblodiga treåringar nu under vintern, för kallblodiga tre- och fyraåringar i vår och stup i kvarten för montélopp- kanske allra främst för kallblod. 

Ska vi köra loppen när ägarna och tränarna vill starta eller ska vi från centralt håll bibehålla nån sorts bredd, tvångsstryka 50-100 ”helt vanliga” hästar under kommande måndag-tisdag och istället köra lopp med 5-6 hästar för att deras mångfald är viktigare?

Precis när hela trav-Sverige galaklädda högg in på bubblet på Elite i Eskilstuna inför årets Breeders Crown-bankett publicerades beslutet: Överdomstolen upphäver Licenskommitténs beslut att återkalla Hagmyrentränaren Mathias Anderssons A-licens. Det lade i vart fall smärre sorti över just min förfest och i en dryg månad har det diskuterats i allehanda travmedier, och numera även lokalmedia i Hudiksvall samt mängder av foton, filmer och vittnen har gått ut på sociala medier: hur i helskotta kunde Svensk Travsports högsta beslutande organ tycka att den här personen är lämplig att inneha A-licens?

Till slut kom kvällen då jag orkade läsa om den 18 sidor långa friande domen, nu noggranna, och även läst de beslut ÖD hänvisar till som ska utgöra någon sorts praxis. 

Jag förstår fortfarande inte och skriver mest denna blogg för att rättsdogmatiskt utreda ett specifikt fall alltid är vad som får mig att förstå varför det blev som det blev. Den rättsdogmatiska metoden innebär alltså att man krasst stirrar på verkligen och analyserar gällande rätt. Det har alltid varit min favoritmetod. Den är liksom helt o-flummig. 

A-licens 

En A-licens är så kallad proffslicens och innehavaren får träna fritt antal egna och andras hästar. Det är hårda krav att antas till den årslånga kursen och väl genomförd ställs en rad krav på personen. Det här är travsportens ”certifiering”. Licensen som innebär att ST till allmänheten sätter sin stämpel på att personen har väldigt stora hästkunskaper och insatt i alla för en travverksamhet gällande regler. A-tränare är sportens ”spjutspets”. ST meddelar allmänheten, genom utdelande och fortsatt bibehållande, att A-tränare är trygga att lämna sina hästar till för vård och träning. 

Nu ska exakt alla hästar behandlas väl och även B-tränare måste förstå att de har djur som utsätts för sådan belastning att vi rent av har undantag i djurskyddslagen för våra aktiviteter. Men det är ännu hårdare för A-tränare. Vi ska trots allt vårda och träna andras hästar också. 

Att erhålla A-licens är ingen mänsklig rättighet. Inte B-licens heller. Att beviljas licens av ett sportförbund är ingen som helst självklarhet utan sporten kan sätta upp precis vilka regler den vill för att vi ska anses godkända att få, och bibehålla, licensen. 

Rättssystemet 

ST har, liksom alla andra organiserade sporter, ett eget rättsystem. Sportens regler är alltid långt hårdare än samhällets allmänna rättsregler. Det är inte olagligt att mana en häst två gånger i följd. Ingen kan åka dit för brott mot djurskyddslagen för att den vevar med tömmen två gånger i rad. Men sporten har bestämt att det är ”felaktig maning” och sporten ådömer kusken böter. Det är inte olagligt att komma för sent till en defilering. Men det bryter mot sportens ordningsregler och tränaren får en bot. 

Och så vidare. På samma vis har även sporten olika egna kontroller av att hästarnas hälsa hålls snäppet bättre än vad lagen kräver. Det här har vi sett mängder av prov på. Ett inte helt ovanligt exempel är att banveterinären anser att en häst är i för dåligt hull för att få tävla den dagen. Dessa hästar är inte avmagrade utifrån Länsstyrelsens måttstock. Länsstyrelsen skulle sannolikt hålla med om att hästen är motsatsen till tjock. Men de fall jag sett, som fått startförbud pga dåligt hull, har ändå definitivt varit i betydligt bättre allmänskick än när det går så långt att Länsstyrelsen inte tycker är okej. 

Lägger upp en bild nedan. Det här var Charmant Hornline den 22 maj 2022. Hon var beräknad att föla den 27 maj- alltså fem dagar senare. Den här hästen, och några tiotals till i olika åldrar, var inte i så dåligt skick att Länsstyrelsen agerade. Svensk Travsport gjorde det tack och lov och tack vare ST’s veterinär, och ytterligare en veterinär, kunde jag få bryta mot reglerna att transportera ett sto så nära fölningen. Både ST och min egna veterinär ansåg stoet skulle flyttas för att få en chans att överleva kommande fölning. Länstyrelsen lämnade stuteriet helt utan åtgärd. Mig hotade de istället att inleda ett ärende mot för transport av sto för nära fölning. 

”Be mig fucking guest!” Skrek jag och anmälde omgående mig själv för brott mot djurskyddslagen för att göra det enkelt för den pissdåliga myndigheten. Det ledde såklart ingenstans men här har ni ett personligt exempel på hur sjukt mycket Länsstyrelsen tillåter. ST, tack gud, ställer hårdare krav. ST har inte bara hårdare regler än det allmänna rättsväsendet utan ska och får ha det. 

ST’s inställning

ST anser, vilket Licenskommittén höll med om, att Mathias Andersson under åratal uppvisat en rad brister i sin hästhållning och helt enkelt inte längre uppfyller kraven för att få inneha A-licens. Andersson överklagade beslutet och nu kommer vi då till den 18 sidor långa friande domen i Överdomstolen, publicerad 15 november. 

Överdomstolen

ÖD lyckas alltså fria. ÖD hänvisar till två tidigare fall där Licenskommittén dragit in två licenser. I båda fallen har licensinnehavaren först ådömts böter, ST har då följt upp böterna någon eller några månader senare och när bristerna då kvarstått så drogs licensen. Andersson har blivit av med sin licens tidigare. Efter ett uppmärksammat dopningsbrott i december 2022. 

Domen är komplicerad att förstå. Å ena sidan anför ÖD att:

”För utdömande av påföljd med stöd av Licensbestämmelserna eller Tävlingsreglementet, förefaller ändock framgå att Licenskommittén inte har fordrat att allmän domstol meddelat lagakraftvunnen dom för brott mot Djurskyddslagen. Inte heller synes ha fordrats beslut av Länsstyrelse angående återkallat tillstånd att bedriva verksamhet eller att Länsstyrelse på annat sätt slutfört ett djurskyddsärende och meddelat sanktioner mot djurhållaren. Licenskommitténs prövning om en licensinnehavare åsidosatt djurskyddsbestämmelserna har vilat på självständiga bedömningar.”

Här konstaterar alltså ÖD att vad Länsstyrelsen må tycka eller inte tycka är irrelevant- ST fattar sina beslut självständigt. 

Sen följer då att efter den förra licensinsindragningen upphörde ST’s kontroller medan ärendena hos Länsstyrelsen fortsatt. Under denna licensindragning har då Länsstyrelsen lyckats fastslå att djurhållningen numera är god. ÖD menar då att ST inte har något senare att invända. Slutsatsen måste alltså vara att misstaget ST begick var att inte fortsätta besöka tränaren under licensindragningen. Vilket i sak hade blivit utmanande då det hade rört sig i gränslandet kring vart ST’s jurisdiktion sträcker sig. 

Parallellt väller vittnesuppgifterna fram och många på Hagmyren tar aktivt avstånd. Det har skrivits offentliga protestlistor och Hagmyren har försökt vräka honom som hyresgäst. 

Själv har jag en och annan polare i området och har ända sen 2018 fått mängder av uppgifter, bilder och filmer på hästhållningen. Det är många personer. Som berättar klart och tydligt i sina egna namn. Både rakt i mina ögon och skriver på sociala medier. Under 6-7-8 år har dessa personer kämpat för Mathias Anderssons hästars väl och ve. De ljuger inte. Det är totalt osannolikt att så många, och specifikt dessa personer som redan jobbar 80 timmar varje vecka, orkar fortsätta komma med nya bilder och nya situationer gång på gång. De har annat göra. En liten klick personer drar det trötta ”avundsjuka-kortet” till Anderssons försvar. Patetiskt. Personerna jag åsyftar är så mångfalt mer framgångsrika än vad Andersson någonsin varit att det är rent trams. 

Det är inte lätt att gnälla på sin grannes hästhållning. Jag vill inte att nån ska lägga sig i detaljer hur jag sköter mina djur så man passar sig noga för att gnälla på grannarna. Det blir helt enkelt en omöjlig vardag. 

De här människorna har Mathias Andersson i sin vardag. Det står upp ändå. Varenda dag. År ut och år in. Bättre vittnesmål finns inte. 

ST har åkt på däng en hel del sen de fick sin nya processjurist vid rodret. Eller, taskigt sagt: de har alltid åkt på däng i sitt egna rättssystem. Men det har varit några väldigt uppmärksammade fall på sistone. Orsaken bakom det är en analys ST själva får göra. Vad gäller denna bloggs huvudperson återstår väl bara för ST att öppna en filial i Hudiksvall så de kan utföra ett par kontroller i veckan framöver. 

Måtte den sista hästen plågats klart i det stallet. 

Avslutningsvis. Charmant Hornline återhämtade sig och gick tack och lov sin vana trogen över tiden och fölade först 10 juni. Ingen av oss som engagerade sig i henne den perioden trodde att både hon och fölet skulle överleva. Men två veckor av mycket och bra mat så föddes så ett friskt och starkt stoföl av en märr i klart bättre skick. Charmis själv fick förstås avboka det årets bokade, och till första stuteriet betalade, bokningsavgiften och vila från föl. Hoppas stuteriägaren tog mina pengar för att köpa hästfoder för. Idag har hon hunnit få ännu ett föl och är åter dräktig. Fölet blev Soave, strax 3 år. Hästen som Länsstyrelsen, vid kontrollen inför meddelandet om mitt tillstånd att bedriva professionell hästhållning, gav omdömet ”på gränsen till fet- men inte så att vi vidtar åtgärder.”

Hästar är otroliga på att återhämta sig. Hoppas alla som varit i Mathias Anderssons vård gör detsamma. 

En av de vanligaste sakerna en hör på gräsrotsnivå är att ”kuskar (och tränare) skvallrar och snackar massa skit”. Jag skulle säga att kuskar är som vilka människor som helst. De pratar om saker de tycker är viktiga i sina egna liv med sina vänner och sin familj. Och med sina kollegor pratar de om saker som rör deras jobb. Eftersom att träna och köra andra människors hästar är ett eget yrke så uppskattar de som har det yrket att prata med andra som förstår dem. Jag pratar exempelvis väldigt mycket om mitt liv och hur min vardag är med andra personer som också jobbar professionellt med travsport. Det är stort och smått på en nivå som mina vänner som inte jobbar med att träna andras hästar inte är riktigt lika intresserade av.

Vi pratar om våra hästar. Sår, aktionsproblem, blodvärden, avmaskning, fräschör, balansering… Dagarna i ända. Och sen pratar vi om våra hästägare. För det är väldigt speciellt att ägna varje vaken minut åt att ta hand om, träna och grubbla över andra människors hästar. I en blogg tidigare i veckan skrev jag om att travhästar blir halta titt som tätt. Det här kan vara en jättesak att ta med hästägare. En helt ny i travet kan få hjärtattack av att hästen behöver spruta framknäna med ett 14 dagars-preparat. ”Åh nej den är SKADAD!!!” Här är ett jätte-samtal med många hästägare, som ju inte jobbar med hästar själva utan har överlåtit åt andra att ta hand om och träna dem, att lära sig att ”ofräsch” och ”skadad” är två helt olika saker. När en häst blir knivigare sjuk eller skadad är en fullt upptagen med att hjälpa veterinären att göra rätt undersökningar och själv förstå vad det innebär och kanske sjösätta en rehabplan så är långt mer omständlig att genomföra än att bara köra jobb två gånger i veckan med hästen. Sen ska vi förklara allt för ägaren…

I 99% av fallen är ju ägare med häst i träning hos annan både mer välutbildad och ägnar sina dagar åt ett jobb som innebär väsentligt högre lön än vi som tränare hästarna kan uppvisa. Så hästägare är verkligen inte korkade. Men det blir ofta en kunskapskrock och här ligger ansvaret på oss tränare att förklara på ett sätt så hästägaren förstår. Sånt bollar jag och mina travkollegor ofta. Vi är liksom inte så socialt kompetenta- vi vill ju faktiskt leva med hästar och inte människor- och många har ett riktigt uselt ordförråd så det kan behöva bollas en del, utifrån hur man tror just denna hästägare kommer motta infon, i hur man ska lägga fram saker. 

När det kommer till tävlingssammanhang så pratar vi såklart fortsatt om det som är viktigt för oss. Här finns en generellt mycket stor skillnad mellan de som arbetar med att köra travlopp och de som har hästar som hobby: säkerhetstänket. Folk som jobbar med hästar hinner naturligtvis skaffa sig mycket fler erfarenheter än folk som har hästar som hobby. Fler erfarenheter innebär också ”sett betydligt fler olyckor och potentiella olyckor.”

In the end of the day vill bara alla som kommer in genom grindarna också gå ut genom dom. Ingen ska liksom behöva dö på sitt jobb i Sverige. Vi tycker faktiskt inte ens det är ok att folk skadas i sitt arbete. 

Nu är naturligtvis travsport en högrisksport och med viss egen risk ger man sig på att köra travlopp. Alla som tränar häst har nån gång haft en häst som betett sig illa och blivit en potentiell olycksrisk. Jag också. Man skäms som en jävla hund och överväger att lämna in licensen och drömmer mardrömmar om skallgångskedjan som går i kuskrummen om ens häst. 

För det är så här att kuskar är människor som lever på att köra travlopp och de har varken lust eller råd att skadas och bli arbetsoförmögna, eller ännu värre, för att min gulliga bumbibjörn inte behagar volta. Och av ren jefla självbevarelsedrift pratar de med sina kollegor om hästar som uppvisat irrationella beteenden i syfte att andra kuskar ska vi kunna vara på alerten och bistå till att undvika olyckor. 

Jag bloggar naturligtvis på förekommen anledning av Zargo igår. En helt fantastisk häst som skött sig excellent i många starter. Men just igår var något fel. Det är inte hästens fel. Han är ett primitivt djur. Nånting gav ett obehag just igår och det responderar han på. Det finns ingenting som säger att det kommer ske igen. Men naturligtvis börjar nu ett inte alls roligt jobb för tränaren: göra allt i sin makt för att finna vad som gav hästen ett obehag just igår och åtgärda. I de allra flesta fallen hittar man faktiskt förklaringen och kan lösa det och hästen tävlar vidare utan att vara en säkerhetsrisk alls. 

Det lite tråkiga var att det återigen var ett kallblod. Det har varit många olyckor och tillbud med kallblod senaste månaderna. Här har kallblodssporten ett stort jobb att göra för att visa att varje enskilt fall verkligen gås till botten med. Hamnade själv i samtal med några kuskar häromveckan som alla menade att ”kallblod kan vara skitsnälla i 7 år och plötsligt en dag bara slår de helt utan förvarning.” Jag lyssnade och mådde inte alls särskilt bra då just mina två kallblod i stallet är sjukt genomsnälla. Men drog mig lite till minnes och minns ju ett gäng jävligt plötsliga och oväntade incidenter med andra kallblod, ja. Nu verkar det dock fullt legitimt att tala öppet om detta och då är det som sagt kallblodssporten som får ta taktpinnen och visa att det finns förklaringar bakom varje potentiellt farligt fall. 

Åter till Zargo igår. Det medförde en ruskig flygtur, följt av överkörning, av Wäjersten och det var verkligen en högre makt med där som redde ut det här så bra ändå. Hur i helskotta hästen dock får vara med i nästa start är obegripligt. Just på Bergsåker också där domarna varit ordentligt på tapeten på sistone. Ansvaret ligger solidariskt på kusken, banveterinären och måldomaren. Jag säger faktiskt inte tränaren då denne måste ha stått flera hundra meter bort och faktiskt kanske inte riktigt uppfattade vad som hände. 

I giltiga starten händer samma sak igen. Fast något senare. Det är ren och skär tur att Lilius är medveten om vad för häst han har invändigt om sig och inte har nån utanpå, framför eller bakom sig själv för annars hade det gått åt helvete en gång till. Och här är skälet till att kuskar, av ren självbevarelsedrift, måste prata med varandra om diverse hästar. Ingen kusk i landet lär nog ha annat än mycket goda säkerhetsmarginaler till Zargo i kvalloppet han nu måste genomföra för att få tävla igen. 

Lilius förresten. Gör ett sidospår och hyllar en stor man inom travsporten, lägligt nog kallblodens: JOP! Jörgen Westholm framhålls ofta som den tränare som tagit fram flest nya tränare. Men JOP då. En ung Rikard N Skoglund började där. Jan-Ove Olsen jobbade i många år och är numera framgångsrik tränare. För 4-5 år sen lockade han ner en då rätt anonym Mats Djuse till Hudiksvall och gav honom ekonomisk trygghet och chanser i loppen. Se vart det ledde… Sen några år tillbaka får även Marcus Lilius JOP’s stöd och vilken ruggig utveckling som kusk Lilius tackat med. 

JOP’s insatser för kallblodssporten går inte att underskatta men just hans förmåga att hjälpa yngre, och har ruggig näsa för talangscoutning, är inte riktigt lika omtalad. Det borde den faktiskt vara. 

Zargo igen då. Det tar liksom inte slut förrän den stackars hästen som inte kunde vara tydligare med att nåt var obehagligt igår utan kusken kör klart loppet, hästen vinglar och kränger hela resterande del men uppvisar enorm inställning och tar sig i mål. Det borde han verkligen ha besparats. 

Kära kuskar. Fortsatt snacka er ”skit”. Det handlar inte om hästen som orsakar olyckan: det handlar om de 10-15 övriga ekipage som är på banan. Det är fruktansvärt att ha sin häst och sin kusk på en bana där en skenande häst med vagn rusar runt. Folk som inte varit med om lika mycket har ingen aning om hur otroligt många olyckor ni kuskar, tack vare era skallgångskedjor, besparat oss andra. 

Ps: nu ska jag gå och skämmas lite över de potentiellt farliga situationer mina egna hästar orsakat genom åren. 

Alla höga chefer vill göra avtryck. Nåt att minnas för liksom. Jag med när jag i är såna positioner! Har man ett jobb som är att verkställa saker vill en ju fasen bli lite ihågkommen för sin handlingskraft också. Croon förefaller all in på hästhälsa-spåret här. Jag hyllar. Jag själv sätter ett enormt värde i att mina hästar upplevs vara i ett fint skick. Sen kan de visa sig sjuka eller nåt och underprestera ändå. Men det ska fan inte kunna synas på förhand. De ska vara runda och blanka, inga sår eller ens ärr av sår och om jag får tillåta mig själv att vara stolt över något är det att i princip alla kan tävla utan check, med tredelade ridbett och utan halva selkammaren för att ta sig runt. Så friska, fräscha och starka att de kan springa så naket är mitt aktiva mål med mina tränade hästar. På gränsen till feta, påstår förvisso en och annan… Jag ser det inte som ett problem! Då är det bara att starta vecka-vecka när de är i ordning så slimmar de till sig!

Travhästar är elitidrottare och utsätts för en belastning som rent av kräver undantag i djurskyddslagen. Travhästar slits. Vikten av en bra veterinär- expert på just travhästar- är varje tränares absolut viktigaste samarbetspartner. En veterinär som snabbt kan hjälpa till att avgöra om de där galliga hovlederna är en inflammation eller kommer från kötthoven? Den där vänstertömmen hästen tog till slut i senaste starten: var det en känning och vart sitter den? 

Alla tränare med hög segerprocent har en bra veterinär nära sig. Men framför allt är bra tränare överjävliga på att själva känna minsta avvikelse och agera direkt. 

Hästen är byggd på ett sätt så mest vikt kommer på frambenen. Man brukar säga ”de hänger i carpus”. Fråga varenda travhästveterinär ni känner och samtliga kommer svara att det enskilt vanligaste stället en travhäst blir halt på är i framknänas ledavdelningar. Förenklat så blir travhästar primärt aj aj i sina ben och de får aj aj pga ledinflammationer. Hästen är mycket dålig på att själv läka ut en ledinflammation. Finns nån studie där man släppte ut en hög halta hästar på bete en sommar, utan behandling, och typ ingen blev ens marginellt bättre. 

Sen kan de naturligtvis bli halta på andra ställen också beroende på hästens exteriör, ålder och fysiska utvecklingsfas eller träningsmodell. En bra hovis är A och O för en travhäst. Och antingen att tränaren/skötaren själv är duktig med ett generellt omhändertagande eller att den har frekvent besök av en duktig hästmassör hjälper givetvis till massor i friskvården. Men travhästar som tränas och tävlas kommer bli halta pga ledinflammationer i sina ben. Punkt slut. 

Tränare med hög segerprocent använder också veterinär flitigt. Det här är en av hästägarens största och allra värsta kostnader. Jag skulle säga att träningsavgiften överlag gått från 11 till 15.000 per månad på ett par år inte är största kostnadsproblemet. Inte heller administration, försäkringar eller insatslopp. Dessa är förutsebara kostnader. Kostnader varenda kund själv kan räkna på och budgetera för i förhand. Transportkostnaderna drar ju iväg en del på en starthäst men där får ju ändå hästägaren en omedelbar ROI så att säga. Hästen tävlade Ivf. Det som den trots allt är köpt för att göra. 

Men veterinärkostnaderna… Oh lord. Där finns då varken nåt förutsebart eller nåt som helst roligt….

Hästägarna flyr fältet pga veterinärkostnader, ST och ATG vill att hästarna ska tävla oftare och nuvarande vd för ST vurmar för hästhälsan. Varför i helskotta tävlar vi på de banor vi tävlar på som gör våra hästar halta?!?

Alla är överens om att tusenmetersbanor ger alldeles för snäva svängar, doseringen är på de flesta banor helt fel och varenda banas banmaterial kritiseras alltid av nån. Jag är vaken fysiker eller banmästare så ”hur” detta ska lösas överlåter jag med varm hand åt andra. Men jag vet så pass mycket att jag aldrig ska ställa en fråga om banmaterial till en tränare med egen gård för den (oftast) karln kommer aldrig sluta prata. Tränarna med egna gårdar har liksom banor och banmaterial som fetisch. ST skulle för första gången kunna sätta ihop en arbetsgrupp på tre röda och bli nödgade att neka folks deltagande om de gick ut med detta till landets travtränare. 

Här, Maria Croon, har du vad som skulle kunna göra dig ihågkommen i decennier: vd:n som tog tag i hur 2020-talets banor såg ut och påbörjade arbetet för att få dem mer skonsamma för hästarna!

Skulle vi kunna halvera antalet ledbehandlade travhästar varje år skulle det vara långt fler miljoner kronor för landets hästägare än varenda prismedelshöjning som diskuteras. Och hästarna skulle kunna starta oftare. 

Jag var på en föreläsning med Mälarklinikens chefsveterinär Gustaf Croon häromveckan. Han berättade att Mälarkliniken varje år tar emot ca 400 travhästar på utredning för nedsatt prestation. Ungefär hälften visade sig lida av hälta och hälften av luftvägsproblem som primärt problem. Blott några få procent av invärtes fel, så som hjärtfel, och- det mest intressanta för denna blogg: blott 3% presterade inte som förväntat pga handhavandefel. 3% pga mänsklig okunskap är tydligen väldigt lågt med internationella mått mätt. 

Nu skall ju tydliggöras att när det går så långt att en häst kommer till en klinik har ju minst en fält-veterinär gått bet så dessa 400, eller ca 4% av landets tävlande travhästar, är ju de kniviga fallen. Och sen är sannolikt tränarna med 20 i segerprocent överepresenterade här och inte de med 5. Den sistnämnda gruppen har naturligtvis högre benägenhet att inte förstå att hästen är halt eller sjuk så uppsöker inte veterinär alls. Det är ett stort problem när vi samtidigt önskar att fler ska ta ut B-licens. Vi måste trots allt ha höga krav på personernas hästkunskap. Nu ramlar jag dock iväg lite väl långt så skit i det sidospåret. Min poäng är att här har faktiskt ST riktigt bra statistik att använda. Endast 3% av landets travhästar underpresterar pga mänskliga faktorn. DEN borde fasen ST framhålla! Vi är bland de duktigaste i världen på att ta hand om hästar!

Lyssnade på Hanssons och Lindbergs podd med Jörgen Forsberg igår. Rekommenderas! Trots att Forsberg inte alls höll med undertecknad om det urryckta stycket ur hennes blogg senast. Men det är okej. Bara folk har åsikter och står för dem rätt uppochner är jag fan beredd att ställa mig och ta smällen för dem även om de tycker annorlunda än mig. Hansson sa dock nåt om att folk överlag gärna gnäller om Mellon men inte orkar sätta sig in i USA-valet typ. Och så är det. Folk är lite lata och korkade och må så vara för allmänheten som inte tagit sig ansvar för att göra en större insats för samhället. 

Men när vd:n för Svensk Travsport hellre driver frågor om att en droppe blod ur en hästs mun ska medföra strykning än att ta tag i att få till tävlingsbanor så våra hästar slipper bli halta kallas det ”att sila mygg och svälja elefanter.”

Det kom alltså ett vd-brev i veckan, https://www.travsport.se/arkiv/nyheter/2024/oktober/vd-brev-vem-tar-ansvar-for-fler-hastagare/, som jag tänkte jag ”skulle läsa sen”. Jenny Persson läste dock först och fångade mitt intresse på Facebook så det här blev ju drag under galoscherna sen. Även citerad i en podd, ”Travfeber”: https://open.spotify.com/show/6A8fnKMaixMbe08v1QRp27 Det är en podd jag börjat lyssna på nyligen och den är perfekt att ha i öronen medan en skottar skit. 

Jag har funderat en del på hur den mycket bejublade intervjun med förre Solvalla-vdn Jörgen Forsberg skulle komma att mottas av ST-ledningen och tyvärr blev det med värsta, möjliga reaktion. Det var tidningen Sulkysport som gjorde intervjun, https://sulkysport.se/forsberg-vi-maste-bli-fler/, och den hyllades enormt på sociala medier. Bland annat emigrerade Rikard N Skoglund gjorde ett Facebookinlägg och önskade Forsberg som ny vd för ST. En bitchslap på nuvarande vd såklart. Och reaktionen blev exakt så som en rådvill ledare helt utan grepp om situationen agerar. 

Jag var själv aktiv kommunpolitiker för Moderaterna när Fredrik Reinfeldt, en månad före riksdagsvalet år 2014, höll sitt extremt bespottade ”Öppna era hjärtan-tal”. En trött Reinfeldt förlorade där alliansens val med buller och bong. Reinfeldt hade här nödgats fejsa en stor uppgång för Sd och det blev i Sverige alltmer legitimt att öppet tala om de utmaningar en invandring innebär. Reinfeldt valde då att slå på svenska folket genom att tycka ”vi skulle öppna våra hjärtan” och ”han hade ju flugit över Sverige och sett att det finns massor av plats.” Det var givetvis en panikartad stress att inte längre ha några som helst visioner och lösningar för landet han ledde och ett försök att förskjuta sitt egna ansvar på befolkningen. 

Låt säga den kollektiva uppläxningen inte föll svenska folket i smaken. 

Exakt detta är vad Maria Croon gör nästan på dagen 10 år senare. Ansvaret är allas och envar som utgör den svenska travsporten. Hon lyckas även rikta in sig specifikt på Rikard N Skoglund genom att skriva om hans Facebookinlägg i fultolkande termer. 

Om vi ser bortom mina egna kränkthet över hennes vd-brev så lyser det tyvärr panik om vår ledare. Anledningen är givetvis att hon är helt utan idéer om hur detta regalskepp Vasa till travsport ska kunna segla. Och det gör mig vansinnigt bekymrad. 

Jag sitter inte på några klockrena svar själv men det finns en hel del människor som borde göra. Det är nämligen deras förbannade uppgift som de förtroendevalts för. 

ST är ju paraplyorganisation vilket utgörs av landets alla travsällskap och BAS-organisationer. Det finns faktiskt en som heter Travhästägarna. Rimligtvis är det just den som ska driva saker som att kräva utredningar om varför så många avstår från att köpa ny häst när deras nuvarande slutar? Vad skulle få folk som äger/deläger häst att skaffa en till? Det är smått bisarrt att dessa saker inte finns. Man vet inte. Man famlar i totalt mörker. 

Problemet är ju, som jag skrivit många gånger förr, att själva organisationsmodellen är fullständigt förlegad. Vi engagerar oss inte i föreningar år 2024. Det är alldeles för segt för nutidssvensken. Vi vill ha nyheterna direkt när vi öppnar iPhone, vi vill tycka NU och det vi tyckte nåt om igår har vi redan tröttnat på idag. Precis som kommunpolitiken därför mest attraherar dem som vill ha social interaktion eller möjligtvis drivs av en inre småpåve så engagerar sig inte rätt personer varken i landets travsällskap eller BAS-organisationer. 

Vi har, rent generellt, inte ledningar på vare sig travbanor eller BAS-organisationer som har en god verklighetsuppfattning om vår sport och drivkraften att driva den framåt. Vår sport styrs av exakt det som fick mig att lämna kommunpolitiken: de som bestämmer fokuserar enbart på att bibehålla sin egna makt. Det är makten man vill åt. En gång i tiden började de nog engagera sig av rent goda skäl. Men når man så långt så man leder föreningen har man både kliat jävligt många ryggar och knatat över några lik. Annars hamnar man inte i ordförandestolen. Och väl där vill de inget annat än sitta kvar på sin stol och kunna klättra internt i alla miljoner ST-nämnder, råd och fan vet allt vad det heter. 

För ordningens skull finns givetvis fantastiska undantag. Men jag tillåter mig att generalisera för det jag beskriver är fruktansvärt utbrett. 

Så pekpinnen Croon i all ära. Jag har full förståelse för att hon är trött och less och rådvill. Många jag pratat med på Hästaportens Hus hyllar henne som den bästa chef de någonsin haft. Jag själv har idel ädel positiva saker att säga om henne de gånger jag träffat henne. Men i sitt vd-brev klargör hon tydligt att hon är trött nu. 

Det var liksom det sista vi behövde i en tid då vi alla känner uppgivenhet. Gänget som är ST’s styrelse, vilket ni för övrigt hittar här om ni inte har koll på: https://www.travsport.se/svensk-travsport/organisation/styrelse/, har sitt viktigaste jobb att göra nu. Det finns väl sisådär en 100 idrott-/sportförbund i det här landet. Nånstans måste det väl finnas en människa som tagit sig an en sport i nedgång och lyckats vända den uppåt igen som går att rekrytera?

Regler är regler och ska följas. Och vi kan inte ha en annan ordning än strikt tränaransvar.

Men kom igen nu. Välkommen till livet som travtränare!

Malkinfallet lärde oss att vi inte bara behöver veta att veterinären behandlar hästen med 28 dagars-karens cortison utan även att fråga om det är Kenacort eller Celestona. Det förstnämnda kan nämligen lagras i fettet så svaret ska vara ”nej!” om veterinären vill spruta det i exempelvis bakknän. Då säger vi ”28 dagars cortison går bra- men Celestona, tack.” Kenacort må anses bättre och i studier visat sig vara det enda icke brosknedbrytande cortisonet- varför det är preparatet som används inom humansjukvården. Men endast i kotor och framknän där det inte finns fettkuddar, tack.

Malmin skickar häst till 6 miljoners-löpning på Åby. Intet ont anande medföljer en hovolja som smörjs på. Inne i övervakningsstallet. Den visar sig vara belagd med 96 timmars karens. Hästen stryks och dopningutredning inledd.

Detta föranledde under dagen ett gäng synnerligen givande Facebookdiskussioner om hur mycket som faktiskt har karens. Själv är jag ett stort fan av gröngröt. Det har jag även gjort en egen empirisk studie på när jag kvaddade en armbåge. Jag blistrade helt enkelt min egna armbåge morgon och kväll i en vecka. Det hjälpte! Och gav noll och inga hudreaktioner. Ens på tunn armbågshud utan päls på en människa alltså. Finemang! Det står tydligt på burken ”96 timmars karens”. Det är tacksamt. För jag har verkligen inte förstått varför. Idag lärde Facebook mig att jag tydligen själv ska förstå att pepparmynta är mentol. Mentol = 96 timmars karens.

I fjol fick jag en salva till en häst av en veterinär. Jag läste och läste på innehållsförteckningen och kom fram till att det måste vara 96 timmars karens enligt ST. Mailade för säkerhets skull ST’s veterinär och frågade. Det var visst NSAID och 14 dygns karens. Vad NSAID faktiskt är ett samlingsbegrepp för reddes tyvärr inte ut på sex mail utan krävdes en stor kopp kaffe i Hästsportens Hus för att förstå: det är typ allt som inte är antibiotika. Ellr om det var cortison. Dvs, Ipren, Alvedon etc. Jag ska typ utesluta. Eller nåt.

En människa som vill träna travhästar ska liksom vara såväl veterinär som agronom som apotekare. Nån annan ordning än strikt tränaransvar är såklart inte möjlig. Samtidigt prackar allsköns säljare på oss både fodertillskott och liniment och kring ett djur som utsätts för världens tuffaste belastning så vi rent av har undantag i djurskyddslagen så faller vi ofta och mycket. Vi gör ALLT för att stötta och duttla med våra hästar. Vi är världens lättaste offer.

I infon för nu aktuell burk anger säljaren att produkten är tillåten i samband med tävling. Den kritiske undrar dock om den avser travhästar eller riktar sig mot ridhästar? Det som dock framkommit i en hel del samtal under dagen är att det vore önskvärt om produkter som riktar sig mot travhästar kan beläggas med någon sorts ST-certifierad info om huruvida produkten är belagd med karenstid eller ej. Det borde inte vara omöjligt att få till. Min tidigare nämnda gröngröt anger som sagt på förpackningen, föredömligt nog, att den har 96 timmars karens. Även en annan av producentens produkter, Arnica valört, klargör 48 timmars karens.

Jag tänker att alla seriösa säljare av produkter mot travsporten borde vara beredda att betala en liten summa för att ST ska granska innehållsförteckningen och utge ett sigill att trycka på den att ”denna produkts innehållsdeklaration innehåller per den xx/x-2024 inget som har karenstid i ST’s karenstidslista”. Eller hur många timmar den nu har.

Vi kan som sagt inte ha en annan ordning än strikt tränaransvar. Men vi ska liksom inte sila mygg och svälja elefanter.

Jag har hunnit med några roller i denna ljuvliga travsport nu. Ett liv kring en art som är utdöd i det vilda men som vi människor fått för oss ska överleva i fångenskap och dessutom kunna tävla med. Jag idiotförklarar mig själv varje dag. Karamell lyckades trampa sig när hon skulle äta gräs på vägen in från hagen idag. Det var såklart mitt fel. Pandan fastnade igår när han skulle vända i duschen medan Cinsault klev i en tom hink i hagen och höll på att bryta ganska exakt alla fyra benen. Jag kan bara konstatera att det är jag som är idioten här. Ivrigt påmind av Noir varje dag han fått utstå kränkningen att vara i hagen i mer än fem timmar: ”vildhästarna var ute hela tiden och DE DOG UT!!!”

Så det är inte primärt av ekonomiska skäl vi alla är dumma i huvudet. Utan för att vi tog en art som naturen uppenbarligen anser är för usel för att överleva alls och dagligen försöker trotsa moder jord.

Men nu gjorde vi det! Fast beslutna att få dem att överleva, träna, tävla och avla med.

Allas kris är på bordet och jag i alla mina roller skulle vilja ha lite bättre ekonomi i varje del. Jag ogillar att ställa grupper mot varandra men till viss del behöver vi. Och jag har en längre tid irriterat mig väldeliga över detta ojande för de stackars uppfödarna. Vilket kan låta väldigt provocerande av nån som majoritetsäger en avelshingst som betäcker över 100 ston i år- men har du läst så här långt så utgår jag ifrån att du läser vidare.

Exakt ALLT inom travsporten handlar om hästägarna. Det är hästägarna som köper uppfödarnas produkt och det är hästägarna som sätter häst i träning hos travtränare. Eller tränar själva. Hingstägare, hingsthållare och stuterier lever till stor del på hästägarna i nästa skede: tack vare en efterfrågan på unghästar/önskan att föda fram sin egna häst betäcks ston med avelshingstar och ston och föl behöver stallas upp. Hästskötare och kuskar/montéryttare lever också på hästägarna genom tränare som anlitar dem.

Vi kan sen såklart snurra in på massor av saker i varje grupp som behöver förbättras men i sak kvarstår ett enda problem: det är för få människor som vi äga travhäst- oavsett om de ska träna den själv eller sätta i träning hos annan.

Jag tycker pengapåsen är så fruktansvärt skev. Mina få uppfödningar har på det dryga året de tävlat sprungit in 260.000. Räknar vi in två premielopp har de inkasserat 300.000. Där utöver har jag alltså fått 60.000 i uppfödarepremier. Omkring 15% av prismedlen åker rakt ner i uppfödarnas fickor som nån kompensation för att de/vi inte får kostnadstäckning vid försäljning av produkten- eller för den delen: om vi väljer att behålla den själva för att tävla med.

Missförstå mig rätt nu: mina uppfödarpremier har i princip betalat min privata hyra det senaste året. Ta för guds skull inte bort dom! Jag går i konkurs ändå va. Men hur denna konstgjorda andning, på bekostnad av hästägarna, får fortsätta år in och år ut utan debatt övergår mitt förstånd.

Det är ett fåtal procent av alla hästägare som får kostnadstäckning. Varför ska producenten ha bättre kostnadstäckning än konsumenten när det är konsumenten som får precis hela ekosystemet att rulla?

I min idealvärld har vi inga, eller väldigt låga, uppfödarepremier. Kan tycka att insatslopp som uppfödarna och/eller hingstägarna är med och bekostar kan ha uppfödarpremier. Men den enda effekten av denna konstgjorda andning är att travsporten bara blir mer och mer segregerad. Har ett föl nu i ovan nämnda syskonskara och skulle en topp 50-tränare vilja köpa honom skulle prislappen vara en helt annan jämfört med om en botten-50 ville det. Det är verkligheten. Jag behöver inte bara värna om stoets avelsvärde utan jag är också helt beroende av uppfödarepremierna. Så de redan dokumenterat duktiga tränarna inte bara kan lägga beslag på de bättre hästarna utan även göra det billigare. De får bättre ekonomi för att bygga verksamheterna med foder, träning och skötsel av hästarna… Osv.

En bättre ekonomi kan ju enkelt ske på två sätt: öka intäkterna eller sänk kostnaderna. Av en garanterad prispeng på 1500 spänn äts direkt ca 25% upp av uppsittningsavgift och provisioner. Därtill tillkommer boxhyra, anmälningsavgift och transport. Skulle hästägarens kostnad istället kunna sänkas med 500 spänn skulle man kunna sänka den utbetalda pengen med en tusenlapp. Banorna borde ha skyldighet att upphandla strö så licenstagarna kan köpa, i vart fall en viss kvot, till mängdrabatterat pris. Skulle detsamma gå att göra med grovfoder? Rent krasst har oftast flera i samma region samma höleverantör.

Jag såg just en bike i ett breddlopp förresten. Seriöst, ska vi tillåta en vagn som är värd mer än hela fältets hästar ihop om vi skulle lägga ut det på Travera?

Och breddlopp och prisskalor. Kolla printen här från ett helt vanligt lopp häromveckan:

Vinnaren av ett lopp får ofta numera inte ens en tredjedel av den totala potten. Addera då upp till 20% i uppfödarpremier på alla priser, inklusive de garanterade femtonhundringarna, och segrande hästs ägare erhåller alltså 25% av den totala potten.

Är det bara jag som tycker den här fördelningen är sjuk? Har jag missat att Skatteverket tvingat oss att sluta tävla om pengarna utan alla måste erhålla ungefär lika mycket (lite) för att nån ska få lyfta moms eller vad är grejen?

Det florerar en hel del jämförelser med andra hästsportgrenar på sociala medier. Det stämmer väldigt väl att i många grenar tävlar man i divisioner och fler kan ”tävla på sin egna nivå”. Det ska även travsporten eftersträva. Det bisarra är att travsportens utövare ständigt verkar glömma att i de lägre klasserna i andra grenar finns inga prispengar. Breddloppen ska således vara gamla klassiska b-lopp. Poängjakter. Hade som sagt just breddlopp på i bakgrunden när jag höll på med mitt urtråkiga bokslut. Här är prissummorna:

35.000 spänn, exklusive uppfödarepremier, i sportens allra lägsta division. Mer än hälften som i printen ovan, viken tillhör vad som så förtjusande brukar kallas ”vardagstrav”. Är det här en vettig prismedelfördelning?

Det finns så otroligt många skäl till att folk inte köper en ny häst när deras nuvarande slutar och vissa skäl rår vi inte på. Men att sporten har en bisarr prismedelfördelning som egentligen bygger på att absolut ingen kan gå break even tror jag vi börjar röra oss lite mot pudelns kärna i en av alla utmaningar sporten själv faktiskt kan påverka.

Igår fastnade en kusk i ett dopingprov på banan inför lopp. ST har ännu inte publicerat hela sitt beslut utan verkar enbart gett infon muntligen till media. Berörd kusk ska på eget bevåg ha lämnat in sin licens. ST ådömde licensindragning under ett år. 

Fallet är unikt. Jag kan inte minnas vi någonsin haft en återfallsförbrytare avseende knark inom svensk travsport tidigare. Nån som inte klarat alkotestet mer än en gång lär väl ha hänt men att misslyckas med två drogtester, och det inom mindre än ett år, är helt nytt och är förhoppningsvis även sista gången vi behöver uppleva. Första gången var i september i fjol. Personen vägrade lämna pissprov och ådömdes 6 månaders avstängning. I mars i år var han åter på banan och har hunnit köra åtta lopp fram tills han ånyo stoppades under gårdagen. Och denna gång för att han kissade men det gav utslag. Eftersom ST alltså inte publicerat beslutet vet vi inte vad för typ av drog som gav utslag men vi får väl anta att det kommer redogöras. Och i sak är det skit samma. Knark och travtävlingar hör inte ihop.

Aktuell kusk har figurerat mycket i media sen år 2016 och idel för mindre smickrande situationer. Den som hängt med lite historiskt ropar lätt ”stäng av för gott nu”. Så funkar ju inte en rättstillämpning men det finns en hel del här att ifrågasätta.

Kusken comebackar alltså efter ett halvårs avstängning i mars. Han kör åtta lopp kommande kvartal. Ingen gång får han utföra drogtest. På printen nedan ser ni resultatlistan från gårdagen.

Efter sista loppet varje tävlingsdag framgår vilka tester som under dagen genomförts. Så här såg det ut på resultatlistan gången innan kusken körde lopp:

Och så ser det ut om man klickar på alla lopp han körde under perioden. Ingen tävlingsdag har några drogtester utförts.

Alla förtjänar en andra chans men är det rimligt att en kusk som kommer tillbaka efter en halvårslång avstängning pga vägrat drogtest inte testas inför ett enda av de åtta lopp han därefter kör?

Banan som igår utförde det positiva drogtestet råkar vara min hemmabana och jag själv var faktiskt avlönad anställd under gårdagen. Som mottagare av häst i vinnarcirkeln. Jag har inte vare sig efterfrågat eller fått någon info från banan om hur processen igår gick till. Jag var heller inte alls inblandad då ju mitt jobb skedde på publikplats och inte omkring inskrivningen. Dock finns flertalet uppgifter från kuskar på stallbacken att aktuell kusk agerade väldigt märkligt i samband med att han blåste sitt obligatoriska alkotest och även därefter i såväl kuskrummet som i stallet. Flertalet personer är övertygade om att ”nån” sa till varför han därför beordrades att lämna drogtest.

Om det stämmer ska den personen hyllas för sitt civilkurage och banan creddas rejält för sin handlingskraft. Emellertid är det dock bara hörsägen.

Poängen är de bristande rutinerna som lett till att han fått köra åtta lopp utan att drogtestas och när han väl gör inför det nionde så torskar han. Alkotester är obligatoriska. Drogtester är det inte. Är det inte rimligt att en nyss drogavstängd kusk måste bevisa sin renhet några gånger direkt efter en avstängning?

I sak tycker jag ett års avstängning är alldeles för kort. Två år var det rimliga som jag hoppades på.

Det finns givetvis en människa bakom alla rubriker och personen behöver uppenbarligen hjälp. Det kanske är samhället som misslyckats. Jag vet inte. Men jag vet att travsporten inte har ett ansvar för den här personen. Den skulle nog helt enkelt aldrig ha släppts in så mycket som den gjorde. Han hade ju faktiskt t.o.m. A-licens under en period vilket försatte travsporten i usla rubriker för ett gäng år sen.

Travsporten är fantastisk. Här är alla välkomna: unga som gamla, kvinnor som män och alla nationaliteter. Vi tävlar alla mot varandra på lika villkor. Men jämlikhet betyder inte att varenda individ är välkommen. I vår iver att slå knut på oss själva för att inkludera alla får vi inte kompromissa om djurskydd eller säkerhet. Det finns helt enkelt en hel del färdigheter som måste bevisas för att få köra lopp. Eller ges licens och ett legitimerande att personen har tillräckligt goda hästkunskaper. Travsporten behöver bli bättre på att neka individer.

Ett annat förslag som ploppade upp nyligen var att utföra slumpmässiga alkotester efter lopp. Det här var smått genialiskt och ingen jag pratat med tycker idén är vare sig omöjlig eller orimlig. Enligt regelverket ska kusken kvarstanna på området 15 minuter efter sista loppet den kör under tävlingsdagen. Det är inte ett dugg orimligt att lotta ut två stycken varje dag och efter lopp 5, om det var enas sista lopp, ropa att kusken ska komma och blåsa och sen göra om det med den andra lottade efter lopp 8. Eller vilket som nu var dennes sista.

Vi har mycket fokus på att våra hästar ska vara rena. Vilket givetvis alla som själva har rent mjöl i påsen står bakom. Men för dagen är det våra tvåbenta som klantar till det. Och som drar skam över alla som inte ens vet vad för droger det finns att testas mot. Hästar är oskyldiga och bakom varje fälld häst kan det finnas nån väldigt oskyldig ägare eller uppfödare som drabbas så kring straff kring hästar är det mer komplicerat.

Straff kring människor är betydligt enklare: agera. Och om det rör återfallsförbrytare: stenhårt.

Hej dagboken. Idag har den här småtränaren haft en helt vanlig dag. Det började i fredags. Midsommarafton. Storhelg. Hästars absoluta favorittid att ta livet av sig. Soave stod med en märklig svullnad. Doktor Lisa trodde hon skulle få midsommarledigt. HA! Egentligen trodde hon nog inte det utan vaknade och tänkte ”undrar VAD som ska förstöra min dag?!”

Det var Soave. Eller Noir. Som jag preliminärt, fälld på indicier, håller ansvarig. Pga it takes one Charmant Hornline to know another…” Eller jag i messenger då. Fet lårkaka. Lisa kräver att jag ska SELA AV HÄSTEN OCH VILA HELA HELGEN!!! Absolut den värsta ordinationen jag kunde få. Jag hade hellre tagit att hon krävde att jag själv skulle avstå mellanölen. 

På måndagen har inte Soave ”fet lårkaka” längre utan vi behöver nya ord jag ännu inte kommit på. Så min sköna uppfödardag varvas liksom med att jag ringer Mälarkliniken, mailar bilder så de kan avgöra vem som ska kolla på henne, för att sen bli uppringd och få tid idag klockan 14. Finemang. Börja jobba 5 så jag hinner köra båda kallbloden och göra det basic som måste i ett stall innan jag drar. Idris i rundbana. Emilia har ju ordinerat ”bygg psyke”. Så jag körde henne ihop med SM-vinnaren Klack Silver!😃

In med farbror Checken. Soave har ju åkt transport typ blott två gånger i sitt liv, till och från betet i fjol, så bumbipappan fick ställa upp som stöd idag. Båda skötte sig perfekt.

Var som att Checken fattade det inte handlade om honom idag så han bumbade mest runt helt obrydd och t.o.m. lastade sig själv när vi skulle hem. Soave vägde in på stabila 425 kg. 425!!! Hennes mamma vägde 400 som fyraåring…

Snabb visit utan åtgärd utan lårkakan 2.0 ska bara vilas ut. Hann känna stor glädje över att jag kunde rulla därifrån redan 14.45! Jag hade liksom en häst kvar att köra. Noir ska gå jobb imorgon igen så behövde verkligen jogga idag igen. 

Ut med nya kompisen Fjalar i hagen! Fjalar ska miljöträna ihop med Myran kommande månad och sen hoppas de är mogna att prema. 

Sa jag att jag har problem med foderleveranser x 2 pga jävla midsommar också?! Det orkar jag faktiskt inte ens bli upprörd över. Klockan är 20.00 och jag är orimligt sugen på en dusch nu. 

Maria har dock en lång dag i bil idag. Det var praktiskt. Vi hann prata hela min resa dit och halva hem. Det var trevligt. Det är så vi travfolk umgås. I telefonen. Medan vi kör bil. Möjligtvis ses vi ibland IRL. På trav. Eller på nån klinik. 

Nu ska jag duscha och sova. Den 30 gradiga värmeböljan omöjliggör ändå att köra häst dagtid så nu är det upp klockan 5 varje morgon för att hinna köra nån häst och sen köra mer på kvällen när det är svalt. Men imorgon ska nog min siesta avverkas med en tupplur istället för att ägna 6 timmar åt ett klinikbesök. Det är i vart fall planen. Vi får se vad de 10 hästarna planerar dock. Godnatt, dagboken.