linnanderssonblog

Att ekonomin för att äga häst är bedrövlig är ju vida känt. Därmed får även landets uppfödare dålig ekonomi, travtränaryrket är en Ebberöds bank, landets hästskötare jobbar långt mer än 40 timmar i veckan och antalet stuterier som ens bemödar sig hålla en hingst börjar bli lätträknade. 

Jag sitter ju själv på många stolar: stoägare och uppfödare, avelshingstägare med hingsten inackorderad på station, hästägare samt tränare åt andra. Lösningen på en bransch i kris är aldrig att leverantörerna börjar jobba gratis. Hingsthållare, travtränare, hästskötare med flera måste ta rimligt betalt. 

Dessa grupper torde sysselsätta ungefär 350 tränare, kanske 1000 hästskötare/stallpersonal, något tiotals kuskar kanske ett hundratal som jobbar på landets travhäststuterier? Utöver dessa sysselsätter dock travsporten många fler. Hovslagare, veterinärer, massörer, transportörer, höbönder, företag som tillverkar och säljer foder- och strö, utrustning etc. Det är tveklöst ett antal tusen personer som livnär sig på den svenska travsporten genom att direkt eller indirekt arbeta med hästarna. Att dessa får skälig ersättning för sitt arbete än inte annat än helt korrekt och rimligt. 

Min käpphäst är alla andra som sen cashar in på vår sport. Här ligger min stora irritation och det är här det borde kapas. Det är dessvärre en avsevärd andel av hästägarnas pengar som går till helt andra än dem som arbetar med hästarna. 

I våras försökte jag angripa travbanornas årsredovisningar för att försöka få kläm på vad banorna egentligen gör? Under min uppväxt sköttes liksom Örebrotravet på Örebrotravet. Där skrevs propositionerna, tävlingarna roddades runt och därtill var stallarna smetfulla med tränare som hyrde in sig. Idag har väldigt mycket centraliserats. Men banorna verkar inte ha anpassat sina kostymer efter det utan jag kan tveklöst konstatera, de bisarrt dåliga årsredovisningarna till trots, att väldigt många banor lätt skulle kunna spara några miljoner varje år på att effektivisera sin personal. 

Eftersom många årsredovisningar var ett enda stort skämt (”övriga externa kostnader: 20 miljoner” liksom?!) ligger det här jobbet helt enkelt på respektive förening. Men kan konstatera att jag gjorde några intressanta reflektioner! Jag kollade bokslutet för Untersteiners och noterade att träna och tävla med 2-250 hästar kostar 18 miljoner i personalkostnader. Samma belopp är förekommande i en och annan av våra mellanbanors årsredovisningar. Jag bara undrar lite stillsamt exakt vad man har att göra på en travbana, när så otroligt mycket är centraliserat, att man lyckas sysselsätta folk lika stor arbetstid som de tar att sköta, träna och tävla med 2-250 travhästar?

Banorna vill gärna säga att de går på knäna ekonomiskt pga banskötseln vi jobbiga aktiva kräver. Jag är väl medveten om vad dieselpriset ligger på men roade mig med att kolla på Bjertorps drift. Bjertorp är ju anläggningen typ ingen någonsin annat än hyllar till skyarna. Jag vet att Bjertorp därtill har många, långa och breda banor. Att sköta Bjertorp borde således vara ungefär det dyraste som går i anläggningsväg. Bjertorp Travcamp AB hade år 2024 totala rörelsekostnader om 4.744.000 kronor. Inklusive personal alltså. 4,7 miljoner att drifta hela trav-Sveriges kanske största och bästa träningsanläggning- inklusive hundratals uppstallade hästar. 

Nja, svenska travbanor som kollektiv. Ni får inte godkänt i era kostnader. Här finns många miljoner att ta tillbaka till kärnverksamheten- det vill säga dom som äger travhästarna. 

Om vi går vidare till mina rent personliga reflektioner på de fakturor jag själv fått på sistone då och räknar vidare vart svenska travhästägare blöder ut pengar till utomstående:

Boxhyror. När banorna övertog ansvaret för gästboxarna i samband med tävling var det för att garantera att boxarna var helt rena från medicinrester så inget positivt dopingprov skulle kunna skyllas på dåligt rengjord gästbox. Det här har sen länge istället blivit en lukrativ intäktskälla för banorna fritt får debitera vilka belopp de vill utan att vare sig ST eller berörd BAS-organisation agerar. Dels städas boxarna betydligt slarvigare än vad det från början sades. De torkas inte ur ordentligt utan sopas bara ut och på sin höjd sprayas ett desinfektionsmedel på väggarna. Så vill nån medicinera i en sån kommer det sitta kvar när nästa, intet ont anande gäst, ställer in sin häst. ”Garantin” är ett enda stort skämt alltså. 

Att städa ur en box tar typ en kvart och de allra flesta banor anlitar för detta Samhall eller motsvarande. Så långt tycker jag det är bra! Det är ju ett utmärkt jobb för många människor som inte är fullt fungerande på arbetsmarknaden! Dessa personer behöver dock såklart en handledare och sen skulle ju alltså nån behöva kontrollera lite noggrannare efteråt. Poängen är att kostnaden för att städa ur en gästbox, inklusive en ny halv spånbal, knappast överstiger en hundring i snitt. För detta debiterar banorna allt som oftast 3-350 kr exkl moms. Om travhästar på svenska banor gör närmare 100.000 starter per år och banorna saltar priset med 200 spänn per box betyder det att hästägarna betalar närmare 20 miljoner för mycket varje år. 

Ja, jag vet att inte alla betalar boxhyra för en del banor har fri boxhyra för hemmahästar, en del hästar är uppstallade på banan osv. Å andra sidan är det ett hyfsat stort gäng som kvalar eller premar varje tävlingsdag samt några extra hästar som sällskap eller för de ska flyttas och därför mellanlandar i en gästbox. Så jo. Tänker påstå det är närmare 20 miljoner som travbanorna blåser landets hästägare på. Varje år. 

PostNord ÄLSKAR Svensk Travsport!!! Som ungefär enda hästras i Sverige har inte travhästarna digitala språngrullor. 2024 betäcktes ungefär 3000 travston (både varm- och kallblod alltså). Under våren/sommaren föds därför drygt 2000 föl. Så här många frimärken á 22 spänn katchingar PostNord in på det: först skickar hingstägaren språngsedeln till stoägaren, sen skickar stoägaren den i sin tur till ST. Bor stoägaren i annat nordiskt land går det åt två frimärken. Minst 44 kr till PostNord x 2000 betyder 88.000 kronor till staten. Sen tappar PostNord bort 10-15% av alla brev varje sommar, vissa ska som sagt utomlands och det skickas lite mer än 2000 språngsedlar till höger och vänster så sisådär 150.000 kr till helt onödig tredje part från landets redan hårt prövade sto- och hingstägare. Jag kan ingenting om datorer men tänker gissa att en digitalisering av dessa hade betalat av sig på några år i vart fall? 

Men men. Är ju bara landets hästägare som skinnas i onödan så vem bryr sig? Inte berörd/à BAS-organisation/er i vart fall. 

Nåt som faktiskt har digitaliserats dock är ägarskiften! Mycket smidigt med bank-id. Klick klick och hästen såld. Eller köpt. Varför ska dock ST ta 500 spänn exkl moms för att sen godkänna detta? Jag har sett ägarskiften på papper knappas in av ST. Det tar inte ens två minuter. När allt är ifyllt via webben borde det ju således ju ännu fortare? Jag har aldrig sett nån statistik över hur många ägarskiften som görs varje år men varje svensk travhäst borde väl genomföra en fem stycken i snitt under livet? 2500 kr. Multiplicerat med typ 15.000 hästar. 37.500.000. Ja, trettiosju miljoner femhundratusen kronor i administration för just ägarskiften på våra travhästar. 

Insatslopp. Landets hästägare betalar insatser allt från redan när stoet betäcks (hingstägaren till Breeders Crown) till när den går på auktion och sen som ett- två- och treåring. Därtill skjuter ST till medel. Det jag undrar är varför varenda insatslopp måste ha styrelser, kommittéer och allsköns annat där en hög personer ska resa runt på det här? De gör det inte gratis. Hur många miljoner som hästägaren betalar i tron att det faktiskt går till rena prispengar äts upp? Förlåt dåligt Göteborgsskämt men bokstavligen äts ju pengarna upp av allsköns styrelseledamöter i diverse VIP-tält. 

Faller in på tanken ”auktioner” förresten. Hur kan det vara så fruktansvärt dyrt att sälja på auktion? Borde inte ASVT vara väldigt intresserad av att prispressa?

Men jag går vidare till ST och deras urusla administrativa krav för avslutar jag den här bloggen utan att lyfta kostnader kring att betäcka kommer jag inte orka öppna telefonen imorgon. Den rapportering ST kräver av hingsthållare/hingstägare är exakt lika orimlig som att jag som tränare måste journalföra en vaccination på tre olika ställen. ST ska ha varenda betäckningsdatum på varenda sto och även huruvida det blev dräktigt. Tråkigt nog finns varken krav eller incitament för stoägaren att rapportera huruvida stoet är dräktigt utan exakt hela ST’s publicerade dräktighetsstatistik är ett enda stort skämt. Men in i systemet ska man knappa. Sen räcker det inte att ST får in språngsedelarna genom ovan nämnda svängar med PostNord utan för säkerhets skull ska även hingstens representant redovisa alla födda föl. Naturligtvis på underskrivet papper skickat med brev!

Jag förstår att landets stuterier slutat med hingstar. 

Skulle vi kunna leka lite med tanken att landets banor faktiskt anpassade sin personalstyrka utifrån hur stor mängd arbetsuppgifter de blivit av med kanske i vart fall 20 banor skulle kunna bli 5 miljoner effektivare varje år? Då är det 100 miljoner mindre i utgifter, alternativt 100 miljoner kronor mer att tävla om, för landets hästägare. 

15-20 miljoner i saltade boxhyror. 

150.000 till PostNord för språngsedlar på papper. 

Några miljoner i orimliga kostnader för ägarskiften. 

Och några miljoner i totalt onödig administration kring insatslopp samt om man bara kunde sänka kostnaden med 5000 kr per auktionsanmäld ettåring skulle det innebära 5 miljoner i minskade utgifter för landets uppfödare. 

Det är alltså omkring 130 miljoner årligen jag hittar här som faktiskt borde kunna gå att spara in för landets hästägare om ansvariga faktiskt hade det intresset. Observera att jag inte ens tagit med alla andelsbolag och administratörer i skrået ”externa som tar pengar”. Har nån hört nåt från Easy KB förresten? Jag har inte loggat in på deras sajt sen den blev hackad i fjol, och således även jag blev hackad och fick byta lösenord på allt, men nu är den visst nerstängd helt, vad jag förstår genom media? Har tyvärr fått lika info från dem denna gång som i fjol så är det nån som har nån info om vad som händer där får den gärna hojta!

I söndags skedde en otäck olycka i samband med travtävlingar. En häst med vagn kom lös och tog sig in bland ponnyridande barn. Har väl aldrig sett så mycket media kring en travsportrelaterad händelse förr… Att Expressen och Aftonbladet går bananas i dramatik var väl inte oväntat. Men även en hel del lokalmedia samt hästsportmedia har återberättat de skadades berättelser. Men INGEN har gjort nån som helst ansträngning att försöka förklara hur det kunde ske. 

Jag välkomnar en utomstående granskning över säkerheten! Jag har väl en 250 hjärtinfarkter per år just för att folk som inte jobbar med travhästar själva är totalt oförstående om vad som kan hända varför det dagligen inte bara sker olyckor utan även en mängd tillbud kring travhästar.

Jag har därför 100% sympati med alla både fysiskt och psykiskt skadade besökare. Jag vet mycket väl hur det känns att bli översprungen av en häst. Jag förstår också att det är en fruktansvärd chock för en helt hästnovis person som vaggas in i tron att ”kom och rid ponny- det blir gulligt!” Jag får nästan lite Jurassic Park-feeling över upplevelsen. 

Det jag hade önskat att NÅN media hade bemödat sig att göra vore ett ringa en hippolog, eller valfri annan titel, och faktiskt försökt förklara hur hästen som djur fungerar. Nej, den ”hade inte fått nog”, ”fått utstå lidande” eller nånting annat som mängder av hästokunniga människor nu tillåts tro och sprida utan nån som helst information om hur hästen funkar. 

Hästen föds vild. Punkt slut. Att den föds i en box, övervakad och ofta utdragen av människor spelar ingen roll. Det är ett vilt djur som föds. Ett djur med instinkten att den kan ätas upp av andra djur och det enda försvar den har är att den är snabb och förhållandevis uthållig. Och den får sin trygghet av en flock. Därav att det är förbjudet att hålla hästar ensamma. Bytesdjur, flyktdjur och flockdjur. Det är hästens instinkter. 

Allt hästen kan har vi lärt den. Med en emellanåt ganska tough love faktiskt. Det är, med de unga hästarna, faktiskt mest att hålla i och utföra det man anser sig behöva (sköta hovarna, vaccinera, avmaska, få på grimma och leda, transportera etc etc). Lugnt och fint ta den på ren råstyrka och utföra det man ska göra med minsta möjliga obehag så den unga hästen lär sig att det inte är farligt.

I min trädgård går stona Charmis och Karamell med sina föl. Fuxfölet fyller 5 månader om några dagar och det bruna fölet är nu 5,5 månader. Dessa föl ser mig flera gånger varje dag och i idel ädel positiva former. De ser mig ge dem hö och kraftfoder, fylla vatten och klappa på deras mammor. Båda deras mammor hoppar gärna upp i famnen på mig så de borde ha bra förebilder utifrån ett ”tämja-perspektiv” också. Ändock är de så skygga att nosandet på filmen nedan är det närmaste jag kommit dem hittills. 

Det har inte ”hänt” dem ett skit i livet än. De är bara inte tamare än så här ännu. 

Samtidigt är ju hästen ett väldigt nyfiket djur. Medan jag står och filmar uppmärksammar de plötsligt något på vägen och blir väldigt intresserade! Den här nyfikenheten är vad vi nyttjar. De är ”nyfikna” på människor och ”nyfikna” på utrustning och ”nyfikna” på nya platser. Man skulle kunna säga att hästen bokstavligt talat möter livet med skräckblandad förtjusning!

När en häst dock blir rädd flyr den. Det är vad den har. De är inte olika oss människor här: fight, fly och freeze är ju våra tre olika försvar. Hästen tar tacksamt nog nästan uteslutande till ”fly”. Bara det att hästen är ett vilt djur och inte en i årtusenden utvecklad och utbildad människa. Det är 500 kg flyktdjur med en hjärna stor som en clementin. Det är helt orimligt att tillskriva den ett förnuft som en människa. Det är jävligt elakt att tro att en häst har i närheten av vår intelligens och således agerar på annat än instinkt. En häst har helt enkelt inte vår kognitiva förmåga. Att ens tänka den tanken är lika elakt som att utgå ifrån att en femåring ska förstå vad vi förväntar oss att en 25-åring ska fatta. 

Film 2 illustrerar hur Karamell omgående kastar sig bort när Charmis kommer. Hästar lever i hierarkier. De har noll koll på det här med jämställdhet. De är vidare ofta även rasister raser emellan så kom inte dragandes med nån diskrimineringslag i en hästhage. Barnaga är vidare fullt tillåtet. Hästar är inte så jefla rara faktiskt. De domderar med varandra och ston kan fläckvis uppfostra sina föl, ur ett mänskligt perspektiv, fruktansvärt hårdhänt. Det här är vad vi människor sen har att förhålla oss till när vi sen tar över den vidare uppfostran av fölet. Fölet är van vid ett hugg eller en spark när det gör fel och en slick som beröm när det gör rätt. Om inte stoet tillämpar ledarskapet ”så länge jag INTE skäller så gör du rätt”…

Det sistnämnda var väl bara en bisak dock. Utifrån att situationen råkade hamna på film. 

Hursomhelst är jag riktigt bedrövad för skadan olyckan orsakade hästsporten i allmänhet och travsportens i synnerhet. Att inte ens hästsportmedia kan försöka förklara att hästen inte är ”farlig” MEN ett flyktdjur som helt enkelt aldrig kan bli 100% tam och pålitlig hur professionellt och kärleksfullt den än behandlats hela sitt liv irriterar mig. Det är uppenbart att svenskens djurkunskap överlag bara blir sämre och sämre. Men just därför har hästsportmedia ett ansvar att försöka förklara. 

För prick en vecka kom då beskedet som låg rejält på lut: ST’s vd Maria Croon hade avgått med omedelbar verkan. 

Jag personligen har ju drivit kraven på en ny ledning så jag blev inte direkt ledsen. Däremot är jag inte säker på att det räcker med att byta vd utan problemen kan mycket väl sitta högre upp. Men det återstår att se. Nu är det upp till bevis för ST’s styrelse. 

Först och främst ska i rättvisans namn Maria Croons bra gärningar framhållas. Hon rekryterades precis när ST skulle skiljas från ATG och vi stod inför stora förändringar. Hon rekryterades utifrån en ”leda organisationsändrings-profil”. Det här gjorde Croon bra! Hon fick otacksamt nog även Propulsionhärvan dumpad i knät, tidigare VD:s styrdokument ”Pegasus 2020”, som redan reviderats till döds för inga siffror klarades, samt momsfrågan som just exploderat. 

Dessa delar redde Croon ut- precis utifrån det uppdrag hon getts och antagit. Vidare fick hon den havererade Pokalårsöverenskommelsen att städa efter och innan hennes tid på vd-stolen var slut hade hon faktiskt höjt prismedlen rejält. Hon lade även mycket resurser på att jaga dopare. Hon gjorde helt enkelt en hel del bra saker!

Det stod tidigt klart att Maria Croon var en personalens chef. Synnerligen uppskattad av de flesta direkt. Van att leda förändringar och få med sig folket. Jag själv har haft med henne att göra på olika sätt genom åren och uppskattar hennes alltid tillgänglighet. Sms, mail eller telefon: hon var extremt tillgänglig. Hon var rak, gav den informationen som efterfrågades och alltid trevlig. 

Däremot hann vd-uppdraget förändras under hennes sex år. ST behöver idag en annan typ av vd-profil. 

En av sakerna Croon dock förefaller ha misslyckats kapitalt med är en av en chefs viktigaste uppgifter: nämligen att tillsätta kompetent folk omkring och under sig. Det går idag att starkt ifrågasätta såväl hästvälfärdsgruppen som juristen som veterinärerna och domarbasen. 

I Croons uppdrag 2019 fanns inte dagens stora hästvälfärdsfrågor. Dessa har exploderat på senare år genom diverse skandaler inom ridningen. Här var ST’s ledning totalt tappad. Man famlade i nån sorts desperation i mörkret och införde regler samt tillämpningar av dem som är rent bisarra. Man väljer att tolka djurskyddslagen hårdare än vad ens Jordbruksverket gör och ger banveterinärerna mandat att fatta beslut som t.o.m. Jordbruksverkets områdeschef går ut och dementerar är inom deras uppdrag. Och när det uppdagas avstår domarbasen från att kliva in och styra upp sina måldomare utan står fortsatt bara och ser på när enskilda banveterinärer kör one woman/man show utifrån egna agendor- långt utanför sina mandat. 

Croons rekrytering av till synes flertalet helt fel personer blir ett icke avundsvärt arv för en ny vd att hantera. 

Svensk Travsport behöver nu en vd med ett affärsmässigt tänk som vet att vända företag i ekonomisk ruin till vinst. Personen måste på något vis ha en travkunskap. Jag tror inte det här är en typ av organisation som går att driva annars. Personen måste vidare ha insikt om ST’s organisationsmodell. Att leda ST liknar knappast någonting annat. 

Samtidigt som personen behöver ”starka nypor” ska den ena ett gäng BAS-organisationsordföringar och ett 30-tal travbanechefer. Hela ST-organisationen är så förlegad, tröttsam, tjatig och ineffektiv att de flesta människor enligt min önskade profil skulle kasta nyckeln till Hästsportens Hus i Bällstaån inom en vecka. Personligen ger jag mig hellre åter in i kommunpolitiken med alla dess småpåvar igen än ger mig på uppdraget som ST’s vd. Om jag måste välja under pistolhot alltså. 

Så. Profilen är omöjlig. Det är ett självmordsuppdrag för den som tar det. Men förhoppningsvis gör nån det. Nån vettig alltså och inte nån av alla ovan nämnda BAS-gubbar eller travbanegubbar (JA, det är nästan bara gubbar- googla själva). 

Under tiden kliver vice vd Ulf Hörnberg in i rollen. Det är en traditionell förvaltare så vi kan vara helt trygga med att vår vardagliga travsport rullar vidare helt enligt business as usual. Det ska vi inte glömma i allt det här: ST är ett väloljat maskineri i det vardagliga. Startanmälningar fortgår som vanligt, födda föl registreras och TDS-avräkningarna funkar. 

Men jag tror att alla som utgör den svenska travsporten behöver en ny vd snabbt nu så vi kan återfå hopp och framtidstro innan det är för sent.

Senaste veckan har det mullrat i travtränarleden, inom B-tränarna, Travhästägarna och ASVT samt åskådare, spelare och publik. Dagen är här då ”alla” har fått nog och vill ha en ny ledning och riktning inom Svensk Travsport. Nån behöver rycka plåstret och öppna Pandoras Ask. Så jag gör det. I denna blogg utvecklar jag bakgrunden, med den bisarra Maroon Day- historien som utlösande faktor. 

Det är VI som är svensk travsport. Tillsammans kan vi förändra. Vi förtjänar en ledning med ideologi, vilja och som agerar och verkar för vår sports bästa. Tillräckligt många kan sätta press på våra BAS-organisationer och banor och förmå ST’s styrelse att agera. 

Svensk Travsport har senaste åren sett en för sporten alltmer destruktiv styrning. Man inför efter kontroller av munnar efter lopp och utdelar startförbud- utan tillräcklig forskning på vad vi kan göra för att främja hästarnas munhälsa.

Man inför ”noll tolerans mot blod”- utan att klargöra riktlinjer för banveterinärerna så att bedömningen är totalt olika och, i flera fall, hästar körts ut inför lopp utan att ens att blödit.

Man begär in en hästs veterinärjournaler, publicerar delar av dem offentligt och hänger ut en tränare som bara gjort sin plikt och tagit hästen till veterinären när den blev sjuk.

I samtliga fall där ST möts av kritik reagerar man sen. Man sjösätter plötsligt rutiner och man ändrar sig när kritiken blir för massiv. Istället för att aktivt agera, ha en vision, målbild och en tydlig ideologisk kompass.

ST förefaller idag endast arbeta för att blidka ridsporten och djurrättsaktivister. Istället för att framhålla bra saker, saker där travsporten går i bräschen för övriga hästsverige. Istället för att faktiskt forska på hur vi förbättrar vår hästhälsa och faktiskt utgår från hästarnas väl och ve och inte bara vad som ”syns”.

Alla vi som håller på med travsport- arbetar med det eller lägger sin fritid på den- vill inget hellre än att våra djur ska må ännu bättre, kunna tävla oftare och längre upp i åldrarna. Ingenting av detta arbetar nuvarande ledning för ST för.

Vi behöver helt enkelt en ny ledning för vår älskade sport innan ST’s nuvarande ledning förstört den helt.

Startförbud av ST. Genom ett formellt och öppet beslut där delar av hästens veterinärjournal återberättas detaljerat. Utan att hästen varit anmäld till start.

Om jag fattar historien rätt har alltså ”nån” kontaktat ST. Eftersom vem som helst kan anmäla vem som helst för vad som helst så läggs åtskilliga samhällsresurser på rent bullshit. Läste nån siffra häromåret att 75-80% av alla anmälningar till Länsstyrelsen är rent påhitt, idioti eller illvilja. Jag har själv blivit anmäld både till ST och till länsstyrelsen. Det förstnämnda ledde till noggrann kontroll men avskrevs sedan helt utan anmärkning. Anmälan till Länsstyrelsen var sån fabricerad idioti och inte ens mina hästar på bilderna och avskrevs utan att de ens ringde och frågade om den först.

Poängen är dock: världen kryllar av idioter som bara ”tycker” en jävla massa och/eller bara vill jävlas. Jag vet att anmälan till ST dock ansågs så konkret att de valde att kontrollera varje del. Fine för mig! Hästen fick dock genomföra premien och blev godkänd. Större bevis på hur ute och cyklade anmälaren var finns såklart inte. Och båda var anonyma. Dock extremt lätt att lista ut personerna bakom då viss info, dock helt ryckt ur sitt sammanhang och sen ihopsatt helt fel, ändå stämde och i båda fallen fanns i princip bara en enda person på planeten som kände till det.

Poängen är ATT ST agerade på anmälan angående Maroon Day är helt rätt. Det är bara sen allt tar en synnerligen förvirrad vändning…

Som jag tolkar kretsens egna inlägg och media har då tränaren valt att uppvisa allt hon gjort kring hästen. Så agerade jag också när ST dök upp på min anmälda häst. Jag hämtade självmant både veterinär- och behandlingsjournaler. Har en rent mjöl i påsen vill en givetvis visa att en 1. Förstått det finns ett problem, 2. Tagit veterinär hjälp och (i mitt fall), 3. Fått ett klartecken från veterinären. Jag tänker utgå ifrån att spontant vilja bevisa en både bryr sig och har agerat är ett väldigt naturligt mänskligt drag.

ST väljer att då fatta ett offentligt beslut och avslöja sekretessbelagd information för allmänheten. Mig veterligen har detta aldrig tidigare gjorts såvida det inte handlat om att bevisa ett regelbrott- så som karenstidsbrott.

Veterinärjournaler ägs i Sverige nämligen av den som ägde djuret vid behandlingstillfället. Med rätt för tränaren just då att ta del av dem. Såvida det inte handlar om mycket grova brott får inte veterinären utge journalerna till annan än Länsstyrelsen/Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och eventuellt övriga kontrollfunktioner. ST äger INTE rätt att exempelvis kontakta min veterinär och begära ut mina hästars journaler utan mitt uttryckliga megivande. Det förefaller alltså vara troligt Almheden själv gett dessa till ST i ett försök att visa att hon vidtagit åtgärder.

Det använder ST till en offentlig uthängning av henne och förändrar den praxis vi alla trodde vi levde i- nämligen att våra hästars journaler var sekretessbelagda.

Det enda rimliga hade naturligtvis varit att ST muntligen meddelat Almheden att hästen inte var i tävlingsmässigt skick utan behövde gå upp x antal kilo innan den startade igen. Kombinerat med en hästhälsakontroll inför nästa start och om hon då visat upp hästen i bedrövligt skick så… Ja. Då hade hästen strukits och en fet böteslapp hade suttit på sin plats. Betydligt högre än den tusenlapp som är praxis för att ha försökt starta en extremt mager häst.

Det är nästan så en hoppas det ligger en hund begraven i den här soppan för just nu är det det mest bisarra ST-beslutet i historien. Alla starthästar som är borta mer än nån månad från tävlingsbanan ska i så fall beläggas med sånt här för är de borta så länge beror det ju på att de av något skäl inte är i tävlingsmässigt skick. Kanske borde ringa och säga att Noir behöver beläggas med startförbud tills han kan uppvisa en perfekt röntgen av sitt hovben? Inte för att hästen är i en anmälningslista, eller ens mer än motionskörs faktiskt. Eller när Jason efter senaste loppet stod med lite låga vita. ST borde krävt in ett nytt blodprov innan jag fick starta. Eller när Wirren var skitdålig och veterinären hittade en röd hals efteråt. Jag skulle såklart ålagts att skicka in resultatet från den uppföljande halskollen innan jag anmälde igen. Så är beslutet kring Maroon Day just nu fattat. Varenda jefla åkomma våra hästar drabbas av ska offentliggöras så pöbeln kan grotta ner sig i våra hästars åkommor, smart asses kan dela ST’s beslut på diverse forum där foliehattar kan förklara alla fel jag gör och Djurens Rätt gnuggar händerna i förtjusning över hur de kan vrida detta till hur våra älskade travhästar plågas.

Det är som sagt nästan så jag hoppas på att det ligger nån jävla byracka begravd här.

Jag har inte en kvarts miljon i studieskulder för att jobba 12 timmar om dagen 7 dagar i veckan varav jag skottar skit, kör häst i ur och skur och i övrigt sliter, släpar och kånkar oavsett vilka krämpor eller sjukdomar jag än själv må lida av emellanåt. Jag väljer det här livet för att jag älskar hästar och jag är tacksam varje dag kroppen och plånboken låter mig fortsätta. 

Vi, under den absoluta eliten, tjänar verkligen inga pengar alls. Hade pengar, rimlig arbetstid och rätten att kunna sjukskriva mig varit drivkraften, men ändå velat vara nära hästar, hade jag sökt jobb på anläggningen med deras kollektivavtal eller sökt jobb på nåt sekretariat. Kompetens för ett flertal jobb inom det sistnämnda har jag definitivt. 

Hästar ska inte tävla med krämpor, sjukdomar eller blod rinnandes. Nej! Punkt slut och förhoppningsvis enough said för att nu kunna gå in på sak. 

När jag gick A-tränarkursen år 2023 fick vi heads up på att det skulle införas munkontroller. ST lutade sig mot en finsk studie. Problemet var att man inte hade en aning om varför de uppkom. Jag ställde frågan om även jag, som kör nästan uteslutande med tredelade ergonomiska ridbett, riskerar bettskador?

Ja. 

Man hade inte lyckats fastställa ens ett samband mellan skarpa bett och munskador. Man vet inte varför de uppstår. Och man har således heller inget förslag på lösning för hur vi ska undvika dem. 

Alldeles nyss publicerade ST infon att banveterinärerna härom året konstaterat 153 blödande munnar på svenska travhästar. Det ska ställas mot att svenska travhästar gör omkring 100.000 starter varje år. Ett hundra tusen. Jag negligerar inte dessa 153 blödande munnar. Men om DET HÄR är vad ST tror är svensk travsports största djurskyddsproblem så vill jag smälla av lite. För ordningens skull är det inte heller den en kusk i snitt årligen som åtalas för djurplågeri för spödrivning som är vårt största hästhälsoproblem. Eller, de i snitt fyra, hästar som årligen dör i samband med travtävling. 

Inom travsporten direktsänds ALLA lopp rakt ut på internet och/eller tv. Den bevakningen från allmänheten sker inte inom någon annan hästsport. Inom travsporten måste en av Jordbruksverket utsänd veterinär närvara vid samtliga tävlingar. T.o.m. ponny. Oavsett nivå på tävlingen. Den kontrollen har ingen annan hästsport. Och inom travsporten måste alla som vill träna eller köra/rida lopp genomföra en licenskurs med godkänt resultat innan den får börja tävla. Från 7 års ålder- vilket är ponnytravets nedre åldersgräns. 

Inom ridsporten kom häromveckan nyheten att plötsligt måste alla över 13 år ha ”grönt kort” för att få starta- oavsett hur låg nivå det än är på. 

Vi ligger helt enkelt lite före. Allihop. 

Kritiken mot travsporten är, och har så länge jag levt och haft ett medvetande: varit, att travsport har spel på sig. Det är således stora pengar i omlopp. Det här blandar en och annan svagbegåvad människa ihop med att jag som tränare/ägare/uppfödare skulle ta till vilka metoder som helst mot mina hästar bara för att nån annan kan spela in 20 miljoner på dem. Logiken är obefintlig men det är den vanliga kritiken mot just travsport: ”den går att spela på”. 

Det som ST aldrig berättar är att ATG/sporten genom avtalet med staten är tvingad att lägga sisådär 30 miljoner årligen på hästforskning. Det ST också missar att berätta är att det är en försvinnande liten del av alla dessa genom åren hundratals miljoner travsporten låtit forskare gå lös med har gått till forskning på just travhästar. Vi vet fortfarande inte hur barfotakörning påverkar hästarna. Vi vet fortfarande inte hur munhälsan på just travhästar kan förbättras. Vi bara betalar, låter alla andra delar av hästsporten få lära sig. Och själva står vi kvar med en vd som febrilt bara jämför oss med ridsporten hela tiden. 

Efter två år på Sundbyholm med oräkneliga ridtävlingar på min stallbacke tänker jag kort och gott klargöra: den där hästsportgrenen är inte ett skit att jämföra sig med i syfte att ta lärdom. Den utbredda okunskapen om häst vilket medför horribel hästhållning, den obefintliga kunskapen om det mest basala säkerhetstänket, den totalt icke-existerande insikten om basic smittskydd och hygien, den hänsynslöshet gentemot sin omgivning som leder till potentiella olyckor varenda minut och den helt öppna acceptans för drivning så att ridhästar klippts men lämnar en stor ruta med mycket päls kvar för att sporrar ska kunna användas utan risk för märken i huden har fått mig att direkt hata ridsport och dess utövare. 

Jag förstår dock att detta inte gäller alla alltid. Men 90% av deltagarna på varenda ridmeeting jag nu genomlidit de senaste två åren. Det finns ingenting i den att ta inspiration av. Tänk er massa travhästar som klippts men vi medvetet låtit pälsen vara kvar på rumpan och vi pratade helt öppet om att det var för att hästarna inte skulle få drivningsmärken. Kan ni se drevet framför er?

Parallellt har vi inte gjort ett dugg för att förbättra våra banor så hästarna slipper bli halta av att tävla på dem. Inte ett skit för att justera vissa rutiner med defileringar, provstarter och segerceremonier för att minska stressen för hästarna. Inte ett skvatt för att minska resandet. 

För inget av det här syns ju. Och det är det enda som räknas för nuvarande ledning för Svensk Travsport: allt som SYNS ska vi agera mot. Gärna så bisarrt och stenhårt att vi för säkerhets skull även reagerar på lite av sånt som inte ens finns. Det är lite för många såna exempel på sistone för att utelämna reflektionen. 

Men vi kan inte ens avsätta en liten, liten del av allt ATG ger HNS i forskningsanslag varje år för att ta reda på hur vi kan förhindra dessa 153 av 100.000 hästar årligen som blöder ur munnen i samband med lopp. 

Dessutom har samtliga travhästar som dött i samband med tävling de senaste 25 åren obducerats och dessa obduktioner har sammanställts i två rapporter. Vi VET att den vanligaste dödsorsaken beror på försvagade artärer i lungorna och att orsaken är bristande avmaskning som föl och unghästar så att spolmasken vandrat. Det handlar alltså ingenting om att travhästar pressas så hårt att de dör. Eller tvingas tävla fast de är sjuka. Och allt annat som folk som lyckats skapa ett Facebookkonto skickar ut i etern. Det handlar om för dålig avmaskning som föl och det finns inget som helst vis vi tränare kan se det på hästen när vi sen väl får in den stor nog att bli inkörd. Eller i många fall: får in den först som fullvuxen tävlingshäst. 

Varför tar inte ST den här debatten? Eller blir det fel ur nuvarande lednings Djurens Rätt-hållning och ridhästvurm där avmaskning ska minimeras eftersom det är senaste modet inom de gebiten? Resistens mot avmaskningsmedel. Baserat på studie av danska får. Det är ju t.o.m. den tesen ST’s egna utbildningsorgan Wången försöker trycka i till och med eleverna på A-tränarkursen. 

Vi kan inte utåt säga ”lite blod är okej!” Den debatten kan vi inte ta. Men det sporten faktiskt kan göra är att ta taktpinnen, förklara, visa att vi går i bräschen för exakt all svensk hästhållning. Och kanske ta en liten andel av forskningsmedlen och lägga på studier på travhästar. Men just nu springer bara ST diverse dårars syften och därför hatar jag exakt allt kring den här ”blodsregeln” sen första gången jag hörde talas om den år 2023. 

Kan inte låta bli att starta bloggen med viss historisk återblick. Senare under denna månad är det nio år sen (9!!!) jag skrev min första krönika i Travronden och såååå många av dagens debatter är ”det här skrev jag i en krönika år 2016 eller nåt. Det går nog att googla fram…”

Sakerna jag skrev under de där åren var långt ifrån alltid- snarare ”sällan”- mina idéer. Jag fick ju uppslagen till alla krönikor nånstans ifrån. Nån nånstans kläckte en idé och ihop med att nån annan tänkt nåt annat högt kuckilurade jag oftast ihop mina krönikor och förslag. Divisionssystemet ”att kunna tävla på sin egna nivå” är väl den som för dagen är den mest hajpade. Kul kul att ni vaknar sisådär 8-9 år senare! Eller 10-12. För jag fick förmodligen även den idén nånstans ifrån… Eller nja. Just den tog jag faktiskt från ridsporten.

Jag var med i en podd https://open.spotify.com/episode/6b4jL8K3VBfqPIcU5SfbSR?si=PLrPKEzWSFKqRRJPAo6X9Q om höstens möte med A-tränarföreningen för nån månad sen. Har inte sett så mycket prat om det så antar ni som läser detta lyssnar lika lite på travpoddar som jag gör. Travfeber undantaget. 

För att bygga divisioner behöver vi såväl stimulera eliten som ge bredden egna lopp. Här löste Tränarföreningen egentligen hela den gordiska knuten: höj V75 så fler anmäler dit, det frigör utrymme för medelklassen till vardags. Och stäng ute de bästa tränarna ur breddloppen. Hela kedjan löstes egentligen. För mer info om just tankebanorna kring det: lyssna på podden jag länkar till. Kan inte ägna 4000 tecken åt att skriva det. 

I den där podden kommer ni höra vurmen för delningsproppar. Från alla håll. Och vi har ett konkret exempel på dess popularitet: till Eskilstuna på måndag 6 januari var det 139 spekulanter till de 72 platserna och dagen efter till Örebro 140 till 72. Nu är siffrorna något dopade då ett gäng till Eskilstuna hade andra proppar de hellre ville med i i första hand och ett gäng som inte kom med på Eskilstuna anmälde till Örebro dagen efter istället. Men likväl. Över 200 intressenter till de 144 platserna i samma region dessa två efterföljande dagar var det. Vilket resulterade i mängder av tvångsstrukna hästar. 

Det rimmar väldigt illa med att det från ST’s håll frekvent tjatas om vikten av att vi tränare behöver starta våra hästar oftare för att bibehålla samma tävlingsvolym. 

Det här med hur tävlingsdagar och prispengar fördelas sker genom ett komplicerat system bland annat beroende på hur många hästar som finns i träning på respektive bana. Här hamnar min gamla hemmabana Örebro riktigt i kläm. Örebro har ingen träningsanläggning som lockar dit tränare och då staden, genom flera årtionden av politiska beslut, blivit en logistik-mittpunkt är markpriserna svindyra. Det är således i princip omöjligt att locka nån att bygga en träningsanläggning i regionen. Samtidigt sitter min nuvarande hemmabana Sundbyholm i en helt annan sits: mängder av småorter och billig mark gör att det finns massor av hästgårdar. Och dessutom finns en hel del anläggningar placerade inom ”valbara” områden så man kan locka tränare att välja Eskilstuna som hemmabana istället för Solvalla, Gävle eller Romme. 

Summa summarum tycker jag det här med incitament baserat på hur många hästar man har i träning på banan blir helt fel. För att det incitamentet ska funka i praktiken måste alla licensinnehavare faktiskt kunna välja själva, oävet vad ST satt för regional avgränsning, vilken bana de vill tillhöra. 

Sen är frågan om det är så viktigt hur många hästar respektive bana har i sin träning? Regionen Örebro har inte fler hästar i träning än vad regionen Eskilstuna har men likt förbannat hade de lika många anmälda till sina ”samma lopp” dagen efter. 

Jag tror inte riktigt på idén med utökat företräde för hemmahästar då det inte hjälper exempelvis Solvallas amatörer och småtränare ett skvatt. Däremot tror jag definitivt på idén att kunna lägga till fler lopp när det nu blir som det blev på Eskilstuna och på Örebro. I slutet av året är banorna mer villiga att lägga till lopp. Jag själv kom exempelvis med på Romme i november enkom tack vare att Romme då hade pengar kvar i prismedelpåsen de ville ösa ut och inte la till bara ett utan två lopp när deras delningsproppar blev överfulla. Det borde gå att göra i början av året också. 

Dock kräver ju det att man även vågar ställa in fler tunt anmälda lopp. Idag kan banan besluta om att ställa in lopp där det bara kvarstår 4-6 hästar i kompletteringslistan. Man ställer dock väldigt sällan in lopp med 5-6 hästar. Ska vi kunna låta fler starta där de vill måste vi också våga ställa in lopp med få anmälda. Det är enkel matematik för att inte prismedelsbudgeten ska sprängas. Och här kommer det bli problem. För varmblodiga treåringar nu under vintern, för kallblodiga tre- och fyraåringar i vår och stup i kvarten för montélopp- kanske allra främst för kallblod. 

Ska vi köra loppen när ägarna och tränarna vill starta eller ska vi från centralt håll bibehålla nån sorts bredd, tvångsstryka 50-100 ”helt vanliga” hästar under kommande måndag-tisdag och istället köra lopp med 5-6 hästar för att deras mångfald är viktigare?

Precis när hela trav-Sverige galaklädda högg in på bubblet på Elite i Eskilstuna inför årets Breeders Crown-bankett publicerades beslutet: Överdomstolen upphäver Licenskommitténs beslut att återkalla Hagmyrentränaren Mathias Anderssons A-licens. Det lade i vart fall smärre sorti över just min förfest och i en dryg månad har det diskuterats i allehanda travmedier, och numera även lokalmedia i Hudiksvall samt mängder av foton, filmer och vittnen har gått ut på sociala medier: hur i helskotta kunde Svensk Travsports högsta beslutande organ tycka att den här personen är lämplig att inneha A-licens?

Till slut kom kvällen då jag orkade läsa om den 18 sidor långa friande domen, nu noggranna, och även läst de beslut ÖD hänvisar till som ska utgöra någon sorts praxis. 

Jag förstår fortfarande inte och skriver mest denna blogg för att rättsdogmatiskt utreda ett specifikt fall alltid är vad som får mig att förstå varför det blev som det blev. Den rättsdogmatiska metoden innebär alltså att man krasst stirrar på verkligen och analyserar gällande rätt. Det har alltid varit min favoritmetod. Den är liksom helt o-flummig. 

A-licens 

En A-licens är så kallad proffslicens och innehavaren får träna fritt antal egna och andras hästar. Det är hårda krav att antas till den årslånga kursen och väl genomförd ställs en rad krav på personen. Det här är travsportens ”certifiering”. Licensen som innebär att ST till allmänheten sätter sin stämpel på att personen har väldigt stora hästkunskaper och insatt i alla för en travverksamhet gällande regler. A-tränare är sportens ”spjutspets”. ST meddelar allmänheten, genom utdelande och fortsatt bibehållande, att A-tränare är trygga att lämna sina hästar till för vård och träning. 

Nu ska exakt alla hästar behandlas väl och även B-tränare måste förstå att de har djur som utsätts för sådan belastning att vi rent av har undantag i djurskyddslagen för våra aktiviteter. Men det är ännu hårdare för A-tränare. Vi ska trots allt vårda och träna andras hästar också. 

Att erhålla A-licens är ingen mänsklig rättighet. Inte B-licens heller. Att beviljas licens av ett sportförbund är ingen som helst självklarhet utan sporten kan sätta upp precis vilka regler den vill för att vi ska anses godkända att få, och bibehålla, licensen. 

Rättssystemet 

ST har, liksom alla andra organiserade sporter, ett eget rättsystem. Sportens regler är alltid långt hårdare än samhällets allmänna rättsregler. Det är inte olagligt att mana en häst två gånger i följd. Ingen kan åka dit för brott mot djurskyddslagen för att den vevar med tömmen två gånger i rad. Men sporten har bestämt att det är ”felaktig maning” och sporten ådömer kusken böter. Det är inte olagligt att komma för sent till en defilering. Men det bryter mot sportens ordningsregler och tränaren får en bot. 

Och så vidare. På samma vis har även sporten olika egna kontroller av att hästarnas hälsa hålls snäppet bättre än vad lagen kräver. Det här har vi sett mängder av prov på. Ett inte helt ovanligt exempel är att banveterinären anser att en häst är i för dåligt hull för att få tävla den dagen. Dessa hästar är inte avmagrade utifrån Länsstyrelsens måttstock. Länsstyrelsen skulle sannolikt hålla med om att hästen är motsatsen till tjock. Men de fall jag sett, som fått startförbud pga dåligt hull, har ändå definitivt varit i betydligt bättre allmänskick än när det går så långt att Länsstyrelsen inte tycker är okej. 

Lägger upp en bild nedan. Det här var Charmant Hornline den 22 maj 2022. Hon var beräknad att föla den 27 maj- alltså fem dagar senare. Den här hästen, och några tiotals till i olika åldrar, var inte i så dåligt skick att Länsstyrelsen agerade. Svensk Travsport gjorde det tack och lov och tack vare ST’s veterinär, och ytterligare en veterinär, kunde jag få bryta mot reglerna att transportera ett sto så nära fölningen. Både ST och min egna veterinär ansåg stoet skulle flyttas för att få en chans att överleva kommande fölning. Länstyrelsen lämnade stuteriet helt utan åtgärd. Mig hotade de istället att inleda ett ärende mot för transport av sto för nära fölning. 

”Be mig fucking guest!” Skrek jag och anmälde omgående mig själv för brott mot djurskyddslagen för att göra det enkelt för den pissdåliga myndigheten. Det ledde såklart ingenstans men här har ni ett personligt exempel på hur sjukt mycket Länsstyrelsen tillåter. ST, tack gud, ställer hårdare krav. ST har inte bara hårdare regler än det allmänna rättsväsendet utan ska och får ha det. 

ST’s inställning

ST anser, vilket Licenskommittén höll med om, att Mathias Andersson under åratal uppvisat en rad brister i sin hästhållning och helt enkelt inte längre uppfyller kraven för att få inneha A-licens. Andersson överklagade beslutet och nu kommer vi då till den 18 sidor långa friande domen i Överdomstolen, publicerad 15 november. 

Överdomstolen

ÖD lyckas alltså fria. ÖD hänvisar till två tidigare fall där Licenskommittén dragit in två licenser. I båda fallen har licensinnehavaren först ådömts böter, ST har då följt upp böterna någon eller några månader senare och när bristerna då kvarstått så drogs licensen. Andersson har blivit av med sin licens tidigare. Efter ett uppmärksammat dopningsbrott i december 2022. 

Domen är komplicerad att förstå. Å ena sidan anför ÖD att:

”För utdömande av påföljd med stöd av Licensbestämmelserna eller Tävlingsreglementet, förefaller ändock framgå att Licenskommittén inte har fordrat att allmän domstol meddelat lagakraftvunnen dom för brott mot Djurskyddslagen. Inte heller synes ha fordrats beslut av Länsstyrelse angående återkallat tillstånd att bedriva verksamhet eller att Länsstyrelse på annat sätt slutfört ett djurskyddsärende och meddelat sanktioner mot djurhållaren. Licenskommitténs prövning om en licensinnehavare åsidosatt djurskyddsbestämmelserna har vilat på självständiga bedömningar.”

Här konstaterar alltså ÖD att vad Länsstyrelsen må tycka eller inte tycka är irrelevant- ST fattar sina beslut självständigt. 

Sen följer då att efter den förra licensinsindragningen upphörde ST’s kontroller medan ärendena hos Länsstyrelsen fortsatt. Under denna licensindragning har då Länsstyrelsen lyckats fastslå att djurhållningen numera är god. ÖD menar då att ST inte har något senare att invända. Slutsatsen måste alltså vara att misstaget ST begick var att inte fortsätta besöka tränaren under licensindragningen. Vilket i sak hade blivit utmanande då det hade rört sig i gränslandet kring vart ST’s jurisdiktion sträcker sig. 

Parallellt väller vittnesuppgifterna fram och många på Hagmyren tar aktivt avstånd. Det har skrivits offentliga protestlistor och Hagmyren har försökt vräka honom som hyresgäst. 

Själv har jag en och annan polare i området och har ända sen 2018 fått mängder av uppgifter, bilder och filmer på hästhållningen. Det är många personer. Som berättar klart och tydligt i sina egna namn. Både rakt i mina ögon och skriver på sociala medier. Under 6-7-8 år har dessa personer kämpat för Mathias Anderssons hästars väl och ve. De ljuger inte. Det är totalt osannolikt att så många, och specifikt dessa personer som redan jobbar 80 timmar varje vecka, orkar fortsätta komma med nya bilder och nya situationer gång på gång. De har annat göra. En liten klick personer drar det trötta ”avundsjuka-kortet” till Anderssons försvar. Patetiskt. Personerna jag åsyftar är så mångfalt mer framgångsrika än vad Andersson någonsin varit att det är rent trams. 

Det är inte lätt att gnälla på sin grannes hästhållning. Jag vill inte att nån ska lägga sig i detaljer hur jag sköter mina djur så man passar sig noga för att gnälla på grannarna. Det blir helt enkelt en omöjlig vardag. 

De här människorna har Mathias Andersson i sin vardag. Det står upp ändå. Varenda dag. År ut och år in. Bättre vittnesmål finns inte. 

ST har åkt på däng en hel del sen de fick sin nya processjurist vid rodret. Eller, taskigt sagt: de har alltid åkt på däng i sitt egna rättssystem. Men det har varit några väldigt uppmärksammade fall på sistone. Orsaken bakom det är en analys ST själva får göra. Vad gäller denna bloggs huvudperson återstår väl bara för ST att öppna en filial i Hudiksvall så de kan utföra ett par kontroller i veckan framöver. 

Måtte den sista hästen plågats klart i det stallet. 

Avslutningsvis. Charmant Hornline återhämtade sig och gick tack och lov sin vana trogen över tiden och fölade först 10 juni. Ingen av oss som engagerade sig i henne den perioden trodde att både hon och fölet skulle överleva. Men två veckor av mycket och bra mat så föddes så ett friskt och starkt stoföl av en märr i klart bättre skick. Charmis själv fick förstås avboka det årets bokade, och till första stuteriet betalade, bokningsavgiften och vila från föl. Hoppas stuteriägaren tog mina pengar för att köpa hästfoder för. Idag har hon hunnit få ännu ett föl och är åter dräktig. Fölet blev Soave, strax 3 år. Hästen som Länsstyrelsen, vid kontrollen inför meddelandet om mitt tillstånd att bedriva professionell hästhållning, gav omdömet ”på gränsen till fet- men inte så att vi vidtar åtgärder.”

Hästar är otroliga på att återhämta sig. Hoppas alla som varit i Mathias Anderssons vård gör detsamma. 

En av de vanligaste sakerna en hör på gräsrotsnivå är att ”kuskar (och tränare) skvallrar och snackar massa skit”. Jag skulle säga att kuskar är som vilka människor som helst. De pratar om saker de tycker är viktiga i sina egna liv med sina vänner och sin familj. Och med sina kollegor pratar de om saker som rör deras jobb. Eftersom att träna och köra andra människors hästar är ett eget yrke så uppskattar de som har det yrket att prata med andra som förstår dem. Jag pratar exempelvis väldigt mycket om mitt liv och hur min vardag är med andra personer som också jobbar professionellt med travsport. Det är stort och smått på en nivå som mina vänner som inte jobbar med att träna andras hästar inte är riktigt lika intresserade av.

Vi pratar om våra hästar. Sår, aktionsproblem, blodvärden, avmaskning, fräschör, balansering… Dagarna i ända. Och sen pratar vi om våra hästägare. För det är väldigt speciellt att ägna varje vaken minut åt att ta hand om, träna och grubbla över andra människors hästar. I en blogg tidigare i veckan skrev jag om att travhästar blir halta titt som tätt. Det här kan vara en jättesak att ta med hästägare. En helt ny i travet kan få hjärtattack av att hästen behöver spruta framknäna med ett 14 dagars-preparat. ”Åh nej den är SKADAD!!!” Här är ett jätte-samtal med många hästägare, som ju inte jobbar med hästar själva utan har överlåtit åt andra att ta hand om och träna dem, att lära sig att ”ofräsch” och ”skadad” är två helt olika saker. När en häst blir knivigare sjuk eller skadad är en fullt upptagen med att hjälpa veterinären att göra rätt undersökningar och själv förstå vad det innebär och kanske sjösätta en rehabplan så är långt mer omständlig att genomföra än att bara köra jobb två gånger i veckan med hästen. Sen ska vi förklara allt för ägaren…

I 99% av fallen är ju ägare med häst i träning hos annan både mer välutbildad och ägnar sina dagar åt ett jobb som innebär väsentligt högre lön än vi som tränare hästarna kan uppvisa. Så hästägare är verkligen inte korkade. Men det blir ofta en kunskapskrock och här ligger ansvaret på oss tränare att förklara på ett sätt så hästägaren förstår. Sånt bollar jag och mina travkollegor ofta. Vi är liksom inte så socialt kompetenta- vi vill ju faktiskt leva med hästar och inte människor- och många har ett riktigt uselt ordförråd så det kan behöva bollas en del, utifrån hur man tror just denna hästägare kommer motta infon, i hur man ska lägga fram saker. 

När det kommer till tävlingssammanhang så pratar vi såklart fortsatt om det som är viktigt för oss. Här finns en generellt mycket stor skillnad mellan de som arbetar med att köra travlopp och de som har hästar som hobby: säkerhetstänket. Folk som jobbar med hästar hinner naturligtvis skaffa sig mycket fler erfarenheter än folk som har hästar som hobby. Fler erfarenheter innebär också ”sett betydligt fler olyckor och potentiella olyckor.”

In the end of the day vill bara alla som kommer in genom grindarna också gå ut genom dom. Ingen ska liksom behöva dö på sitt jobb i Sverige. Vi tycker faktiskt inte ens det är ok att folk skadas i sitt arbete. 

Nu är naturligtvis travsport en högrisksport och med viss egen risk ger man sig på att köra travlopp. Alla som tränar häst har nån gång haft en häst som betett sig illa och blivit en potentiell olycksrisk. Jag också. Man skäms som en jävla hund och överväger att lämna in licensen och drömmer mardrömmar om skallgångskedjan som går i kuskrummen om ens häst. 

För det är så här att kuskar är människor som lever på att köra travlopp och de har varken lust eller råd att skadas och bli arbetsoförmögna, eller ännu värre, för att min gulliga bumbibjörn inte behagar volta. Och av ren jefla självbevarelsedrift pratar de med sina kollegor om hästar som uppvisat irrationella beteenden i syfte att andra kuskar ska vi kunna vara på alerten och bistå till att undvika olyckor. 

Jag bloggar naturligtvis på förekommen anledning av Zargo igår. En helt fantastisk häst som skött sig excellent i många starter. Men just igår var något fel. Det är inte hästens fel. Han är ett primitivt djur. Nånting gav ett obehag just igår och det responderar han på. Det finns ingenting som säger att det kommer ske igen. Men naturligtvis börjar nu ett inte alls roligt jobb för tränaren: göra allt i sin makt för att finna vad som gav hästen ett obehag just igår och åtgärda. I de allra flesta fallen hittar man faktiskt förklaringen och kan lösa det och hästen tävlar vidare utan att vara en säkerhetsrisk alls. 

Det lite tråkiga var att det återigen var ett kallblod. Det har varit många olyckor och tillbud med kallblod senaste månaderna. Här har kallblodssporten ett stort jobb att göra för att visa att varje enskilt fall verkligen gås till botten med. Hamnade själv i samtal med några kuskar häromveckan som alla menade att ”kallblod kan vara skitsnälla i 7 år och plötsligt en dag bara slår de helt utan förvarning.” Jag lyssnade och mådde inte alls särskilt bra då just mina två kallblod i stallet är sjukt genomsnälla. Men drog mig lite till minnes och minns ju ett gäng jävligt plötsliga och oväntade incidenter med andra kallblod, ja. Nu verkar det dock fullt legitimt att tala öppet om detta och då är det som sagt kallblodssporten som får ta taktpinnen och visa att det finns förklaringar bakom varje potentiellt farligt fall. 

Åter till Zargo igår. Det medförde en ruskig flygtur, följt av överkörning, av Wäjersten och det var verkligen en högre makt med där som redde ut det här så bra ändå. Hur i helskotta hästen dock får vara med i nästa start är obegripligt. Just på Bergsåker också där domarna varit ordentligt på tapeten på sistone. Ansvaret ligger solidariskt på kusken, banveterinären och måldomaren. Jag säger faktiskt inte tränaren då denne måste ha stått flera hundra meter bort och faktiskt kanske inte riktigt uppfattade vad som hände. 

I giltiga starten händer samma sak igen. Fast något senare. Det är ren och skär tur att Lilius är medveten om vad för häst han har invändigt om sig och inte har nån utanpå, framför eller bakom sig själv för annars hade det gått åt helvete en gång till. Och här är skälet till att kuskar, av ren självbevarelsedrift, måste prata med varandra om diverse hästar. Ingen kusk i landet lär nog ha annat än mycket goda säkerhetsmarginaler till Zargo i kvalloppet han nu måste genomföra för att få tävla igen. 

Lilius förresten. Gör ett sidospår och hyllar en stor man inom travsporten, lägligt nog kallblodens: JOP! Jörgen Westholm framhålls ofta som den tränare som tagit fram flest nya tränare. Men JOP då. En ung Rikard N Skoglund började där. Jan-Ove Olsen jobbade i många år och är numera framgångsrik tränare. För 4-5 år sen lockade han ner en då rätt anonym Mats Djuse till Hudiksvall och gav honom ekonomisk trygghet och chanser i loppen. Se vart det ledde… Sen några år tillbaka får även Marcus Lilius JOP’s stöd och vilken ruggig utveckling som kusk Lilius tackat med. 

JOP’s insatser för kallblodssporten går inte att underskatta men just hans förmåga att hjälpa yngre, och har ruggig näsa för talangscoutning, är inte riktigt lika omtalad. Det borde den faktiskt vara. 

Zargo igen då. Det tar liksom inte slut förrän den stackars hästen som inte kunde vara tydligare med att nåt var obehagligt igår utan kusken kör klart loppet, hästen vinglar och kränger hela resterande del men uppvisar enorm inställning och tar sig i mål. Det borde han verkligen ha besparats. 

Kära kuskar. Fortsatt snacka er ”skit”. Det handlar inte om hästen som orsakar olyckan: det handlar om de 10-15 övriga ekipage som är på banan. Det är fruktansvärt att ha sin häst och sin kusk på en bana där en skenande häst med vagn rusar runt. Folk som inte varit med om lika mycket har ingen aning om hur otroligt många olyckor ni kuskar, tack vare era skallgångskedjor, besparat oss andra. 

Ps: nu ska jag gå och skämmas lite över de potentiellt farliga situationer mina egna hästar orsakat genom åren. 

Alla höga chefer vill göra avtryck. Nåt att minnas för liksom. Jag med när jag i är såna positioner! Har man ett jobb som är att verkställa saker vill en ju fasen bli lite ihågkommen för sin handlingskraft också. Croon förefaller all in på hästhälsa-spåret här. Jag hyllar. Jag själv sätter ett enormt värde i att mina hästar upplevs vara i ett fint skick. Sen kan de visa sig sjuka eller nåt och underprestera ändå. Men det ska fan inte kunna synas på förhand. De ska vara runda och blanka, inga sår eller ens ärr av sår och om jag får tillåta mig själv att vara stolt över något är det att i princip alla kan tävla utan check, med tredelade ridbett och utan halva selkammaren för att ta sig runt. Så friska, fräscha och starka att de kan springa så naket är mitt aktiva mål med mina tränade hästar. På gränsen till feta, påstår förvisso en och annan… Jag ser det inte som ett problem! Då är det bara att starta vecka-vecka när de är i ordning så slimmar de till sig!

Travhästar är elitidrottare och utsätts för en belastning som rent av kräver undantag i djurskyddslagen. Travhästar slits. Vikten av en bra veterinär- expert på just travhästar- är varje tränares absolut viktigaste samarbetspartner. En veterinär som snabbt kan hjälpa till att avgöra om de där galliga hovlederna är en inflammation eller kommer från kötthoven? Den där vänstertömmen hästen tog till slut i senaste starten: var det en känning och vart sitter den? 

Alla tränare med hög segerprocent har en bra veterinär nära sig. Men framför allt är bra tränare överjävliga på att själva känna minsta avvikelse och agera direkt. 

Hästen är byggd på ett sätt så mest vikt kommer på frambenen. Man brukar säga ”de hänger i carpus”. Fråga varenda travhästveterinär ni känner och samtliga kommer svara att det enskilt vanligaste stället en travhäst blir halt på är i framknänas ledavdelningar. Förenklat så blir travhästar primärt aj aj i sina ben och de får aj aj pga ledinflammationer. Hästen är mycket dålig på att själv läka ut en ledinflammation. Finns nån studie där man släppte ut en hög halta hästar på bete en sommar, utan behandling, och typ ingen blev ens marginellt bättre. 

Sen kan de naturligtvis bli halta på andra ställen också beroende på hästens exteriör, ålder och fysiska utvecklingsfas eller träningsmodell. En bra hovis är A och O för en travhäst. Och antingen att tränaren/skötaren själv är duktig med ett generellt omhändertagande eller att den har frekvent besök av en duktig hästmassör hjälper givetvis till massor i friskvården. Men travhästar som tränas och tävlas kommer bli halta pga ledinflammationer i sina ben. Punkt slut. 

Tränare med hög segerprocent använder också veterinär flitigt. Det här är en av hästägarens största och allra värsta kostnader. Jag skulle säga att träningsavgiften överlag gått från 11 till 15.000 per månad på ett par år inte är största kostnadsproblemet. Inte heller administration, försäkringar eller insatslopp. Dessa är förutsebara kostnader. Kostnader varenda kund själv kan räkna på och budgetera för i förhand. Transportkostnaderna drar ju iväg en del på en starthäst men där får ju ändå hästägaren en omedelbar ROI så att säga. Hästen tävlade Ivf. Det som den trots allt är köpt för att göra. 

Men veterinärkostnaderna… Oh lord. Där finns då varken nåt förutsebart eller nåt som helst roligt….

Hästägarna flyr fältet pga veterinärkostnader, ST och ATG vill att hästarna ska tävla oftare och nuvarande vd för ST vurmar för hästhälsan. Varför i helskotta tävlar vi på de banor vi tävlar på som gör våra hästar halta?!?

Alla är överens om att tusenmetersbanor ger alldeles för snäva svängar, doseringen är på de flesta banor helt fel och varenda banas banmaterial kritiseras alltid av nån. Jag är vaken fysiker eller banmästare så ”hur” detta ska lösas överlåter jag med varm hand åt andra. Men jag vet så pass mycket att jag aldrig ska ställa en fråga om banmaterial till en tränare med egen gård för den (oftast) karln kommer aldrig sluta prata. Tränarna med egna gårdar har liksom banor och banmaterial som fetisch. ST skulle för första gången kunna sätta ihop en arbetsgrupp på tre röda och bli nödgade att neka folks deltagande om de gick ut med detta till landets travtränare. 

Här, Maria Croon, har du vad som skulle kunna göra dig ihågkommen i decennier: vd:n som tog tag i hur 2020-talets banor såg ut och påbörjade arbetet för att få dem mer skonsamma för hästarna!

Skulle vi kunna halvera antalet ledbehandlade travhästar varje år skulle det vara långt fler miljoner kronor för landets hästägare än varenda prismedelshöjning som diskuteras. Och hästarna skulle kunna starta oftare. 

Jag var på en föreläsning med Mälarklinikens chefsveterinär Gustaf Croon häromveckan. Han berättade att Mälarkliniken varje år tar emot ca 400 travhästar på utredning för nedsatt prestation. Ungefär hälften visade sig lida av hälta och hälften av luftvägsproblem som primärt problem. Blott några få procent av invärtes fel, så som hjärtfel, och- det mest intressanta för denna blogg: blott 3% presterade inte som förväntat pga handhavandefel. 3% pga mänsklig okunskap är tydligen väldigt lågt med internationella mått mätt. 

Nu skall ju tydliggöras att när det går så långt att en häst kommer till en klinik har ju minst en fält-veterinär gått bet så dessa 400, eller ca 4% av landets tävlande travhästar, är ju de kniviga fallen. Och sen är sannolikt tränarna med 20 i segerprocent överepresenterade här och inte de med 5. Den sistnämnda gruppen har naturligtvis högre benägenhet att inte förstå att hästen är halt eller sjuk så uppsöker inte veterinär alls. Det är ett stort problem när vi samtidigt önskar att fler ska ta ut B-licens. Vi måste trots allt ha höga krav på personernas hästkunskap. Nu ramlar jag dock iväg lite väl långt så skit i det sidospåret. Min poäng är att här har faktiskt ST riktigt bra statistik att använda. Endast 3% av landets travhästar underpresterar pga mänskliga faktorn. DEN borde fasen ST framhålla! Vi är bland de duktigaste i världen på att ta hand om hästar!

Lyssnade på Hanssons och Lindbergs podd med Jörgen Forsberg igår. Rekommenderas! Trots att Forsberg inte alls höll med undertecknad om det urryckta stycket ur hennes blogg senast. Men det är okej. Bara folk har åsikter och står för dem rätt uppochner är jag fan beredd att ställa mig och ta smällen för dem även om de tycker annorlunda än mig. Hansson sa dock nåt om att folk överlag gärna gnäller om Mellon men inte orkar sätta sig in i USA-valet typ. Och så är det. Folk är lite lata och korkade och må så vara för allmänheten som inte tagit sig ansvar för att göra en större insats för samhället. 

Men när vd:n för Svensk Travsport hellre driver frågor om att en droppe blod ur en hästs mun ska medföra strykning än att ta tag i att få till tävlingsbanor så våra hästar slipper bli halta kallas det ”att sila mygg och svälja elefanter.”