En av de vanligaste sakerna en hör på gräsrotsnivå är att ”kuskar (och tränare) skvallrar och snackar massa skit”. Jag skulle säga att kuskar är som vilka människor som helst. De pratar om saker de tycker är viktiga i sina egna liv med sina vänner och sin familj. Och med sina kollegor pratar de om saker som rör deras jobb. Eftersom att träna och köra andra människors hästar är ett eget yrke så uppskattar de som har det yrket att prata med andra som förstår dem. Jag pratar exempelvis väldigt mycket om mitt liv och hur min vardag är med andra personer som också jobbar professionellt med travsport. Det är stort och smått på en nivå som mina vänner som inte jobbar med att träna andras hästar inte är riktigt lika intresserade av.
Vi pratar om våra hästar. Sår, aktionsproblem, blodvärden, avmaskning, fräschör, balansering… Dagarna i ända. Och sen pratar vi om våra hästägare. För det är väldigt speciellt att ägna varje vaken minut åt att ta hand om, träna och grubbla över andra människors hästar. I en blogg tidigare i veckan skrev jag om att travhästar blir halta titt som tätt. Det här kan vara en jättesak att ta med hästägare. En helt ny i travet kan få hjärtattack av att hästen behöver spruta framknäna med ett 14 dagars-preparat. ”Åh nej den är SKADAD!!!” Här är ett jätte-samtal med många hästägare, som ju inte jobbar med hästar själva utan har överlåtit åt andra att ta hand om och träna dem, att lära sig att ”ofräsch” och ”skadad” är två helt olika saker. När en häst blir knivigare sjuk eller skadad är en fullt upptagen med att hjälpa veterinären att göra rätt undersökningar och själv förstå vad det innebär och kanske sjösätta en rehabplan så är långt mer omständlig att genomföra än att bara köra jobb två gånger i veckan med hästen. Sen ska vi förklara allt för ägaren…
I 99% av fallen är ju ägare med häst i träning hos annan både mer välutbildad och ägnar sina dagar åt ett jobb som innebär väsentligt högre lön än vi som tränare hästarna kan uppvisa. Så hästägare är verkligen inte korkade. Men det blir ofta en kunskapskrock och här ligger ansvaret på oss tränare att förklara på ett sätt så hästägaren förstår. Sånt bollar jag och mina travkollegor ofta. Vi är liksom inte så socialt kompetenta- vi vill ju faktiskt leva med hästar och inte människor- och många har ett riktigt uselt ordförråd så det kan behöva bollas en del, utifrån hur man tror just denna hästägare kommer motta infon, i hur man ska lägga fram saker.
När det kommer till tävlingssammanhang så pratar vi såklart fortsatt om det som är viktigt för oss. Här finns en generellt mycket stor skillnad mellan de som arbetar med att köra travlopp och de som har hästar som hobby: säkerhetstänket. Folk som jobbar med hästar hinner naturligtvis skaffa sig mycket fler erfarenheter än folk som har hästar som hobby. Fler erfarenheter innebär också ”sett betydligt fler olyckor och potentiella olyckor.”
In the end of the day vill bara alla som kommer in genom grindarna också gå ut genom dom. Ingen ska liksom behöva dö på sitt jobb i Sverige. Vi tycker faktiskt inte ens det är ok att folk skadas i sitt arbete.
Nu är naturligtvis travsport en högrisksport och med viss egen risk ger man sig på att köra travlopp. Alla som tränar häst har nån gång haft en häst som betett sig illa och blivit en potentiell olycksrisk. Jag också. Man skäms som en jävla hund och överväger att lämna in licensen och drömmer mardrömmar om skallgångskedjan som går i kuskrummen om ens häst.
För det är så här att kuskar är människor som lever på att köra travlopp och de har varken lust eller råd att skadas och bli arbetsoförmögna, eller ännu värre, för att min gulliga bumbibjörn inte behagar volta. Och av ren jefla självbevarelsedrift pratar de med sina kollegor om hästar som uppvisat irrationella beteenden i syfte att andra kuskar ska vi kunna vara på alerten och bistå till att undvika olyckor.
Jag bloggar naturligtvis på förekommen anledning av Zargo igår. En helt fantastisk häst som skött sig excellent i många starter. Men just igår var något fel. Det är inte hästens fel. Han är ett primitivt djur. Nånting gav ett obehag just igår och det responderar han på. Det finns ingenting som säger att det kommer ske igen. Men naturligtvis börjar nu ett inte alls roligt jobb för tränaren: göra allt i sin makt för att finna vad som gav hästen ett obehag just igår och åtgärda. I de allra flesta fallen hittar man faktiskt förklaringen och kan lösa det och hästen tävlar vidare utan att vara en säkerhetsrisk alls.
Det lite tråkiga var att det återigen var ett kallblod. Det har varit många olyckor och tillbud med kallblod senaste månaderna. Här har kallblodssporten ett stort jobb att göra för att visa att varje enskilt fall verkligen gås till botten med. Hamnade själv i samtal med några kuskar häromveckan som alla menade att ”kallblod kan vara skitsnälla i 7 år och plötsligt en dag bara slår de helt utan förvarning.” Jag lyssnade och mådde inte alls särskilt bra då just mina två kallblod i stallet är sjukt genomsnälla. Men drog mig lite till minnes och minns ju ett gäng jävligt plötsliga och oväntade incidenter med andra kallblod, ja. Nu verkar det dock fullt legitimt att tala öppet om detta och då är det som sagt kallblodssporten som får ta taktpinnen och visa att det finns förklaringar bakom varje potentiellt farligt fall.
Åter till Zargo igår. Det medförde en ruskig flygtur, följt av överkörning, av Wäjersten och det var verkligen en högre makt med där som redde ut det här så bra ändå. Hur i helskotta hästen dock får vara med i nästa start är obegripligt. Just på Bergsåker också där domarna varit ordentligt på tapeten på sistone. Ansvaret ligger solidariskt på kusken, banveterinären och måldomaren. Jag säger faktiskt inte tränaren då denne måste ha stått flera hundra meter bort och faktiskt kanske inte riktigt uppfattade vad som hände.
I giltiga starten händer samma sak igen. Fast något senare. Det är ren och skär tur att Lilius är medveten om vad för häst han har invändigt om sig och inte har nån utanpå, framför eller bakom sig själv för annars hade det gått åt helvete en gång till. Och här är skälet till att kuskar, av ren självbevarelsedrift, måste prata med varandra om diverse hästar. Ingen kusk i landet lär nog ha annat än mycket goda säkerhetsmarginaler till Zargo i kvalloppet han nu måste genomföra för att få tävla igen.
Lilius förresten. Gör ett sidospår och hyllar en stor man inom travsporten, lägligt nog kallblodens: JOP! Jörgen Westholm framhålls ofta som den tränare som tagit fram flest nya tränare. Men JOP då. En ung Rikard N Skoglund började där. Jan-Ove Olsen jobbade i många år och är numera framgångsrik tränare. För 4-5 år sen lockade han ner en då rätt anonym Mats Djuse till Hudiksvall och gav honom ekonomisk trygghet och chanser i loppen. Se vart det ledde… Sen några år tillbaka får även Marcus Lilius JOP’s stöd och vilken ruggig utveckling som kusk Lilius tackat med.
JOP’s insatser för kallblodssporten går inte att underskatta men just hans förmåga att hjälpa yngre, och har ruggig näsa för talangscoutning, är inte riktigt lika omtalad. Det borde den faktiskt vara.
Zargo igen då. Det tar liksom inte slut förrän den stackars hästen som inte kunde vara tydligare med att nåt var obehagligt igår utan kusken kör klart loppet, hästen vinglar och kränger hela resterande del men uppvisar enorm inställning och tar sig i mål. Det borde han verkligen ha besparats.
Kära kuskar. Fortsatt snacka er ”skit”. Det handlar inte om hästen som orsakar olyckan: det handlar om de 10-15 övriga ekipage som är på banan. Det är fruktansvärt att ha sin häst och sin kusk på en bana där en skenande häst med vagn rusar runt. Folk som inte varit med om lika mycket har ingen aning om hur otroligt många olyckor ni kuskar, tack vare era skallgångskedjor, besparat oss andra.
Ps: nu ska jag gå och skämmas lite över de potentiellt farliga situationer mina egna hästar orsakat genom åren.