Gubbväldet travsporten

Igår meddelade Solvalla att deras ordförande avgår. Eftersom den banan verkar byta ordförande oftare än jag blippar gymkortet rönte det mig ingen större uppmärksamhet. Längre ner i artikeln nämndes dock även, lite i förbifarten, att styrelsens enda kvinnliga ledamot valde att avgå i förtid.

I måndags extraknäckte jag som det roligaste som finns, att sela ut starthästar, och var därför på Mantorp. Då Helen Anns Invitation avgjordes var det många kvinnliga licensinnehavare där. Som av en händelse hade jag tidigare den dagen fått ett telefonsamtal från en kvinnlig A-tränare som bett om hjälp att få bolla lite hur man förhåller sig till det klimatet som kvinnliga utövare ändå anser sig uppleva än idag, år 2020, inom svensk travsport. Jag hamnade på Mantorp i samma stall som en av hästarna som skulle starta i Helen Anns och den ägdes av ett supertrevligt amatörpar. Hamnade i lite sånt där trevligt småprat ihop med den kvinnliga ägaren och kusken. Om hur kul vi, som kvinnliga hästägare, tyckte det var att det finns så många duktiga kvinnliga kuskar numera och att såna här, egentligen föråldrade, saker som damlopp faktiskt fyller en funktion. Med 40.000 i förstapris vill många anmäla och det leder till att några liksom uppmärksammas att ”men gud- den här kusken var ju skitduktig! Henne vill jag definitivt ha igen även i vanliga lopp.” Det är egentligen rätt sjukt att travsporten år 2020 ännu ens har damlopp. Men de fyller dessvärre en jätteviktig funktion. För travsporten är Sveriges de facto kanske mest ojämställda bransch.

Sverige är idag ett av världens de juro mest jämställda länder. Kvinnor och män har samma rättigheter och ingen får diskrimineras på grund av sitt kön. Jämställdhet är dock ingen självklarhet. Det är inte många årtionden sen man i Sverige ansåg mannen var den självklara familjeförsörjaren, att kvinnan skulle ta hand om hus och hem, fru-aga var fullt tillåtet. För bara 100 år sen hade ju liksom inte ens kvinnor rösträtt. Idag är vi juridisk jämställda. Men det betyder inte att folks i allmänhets uppfattning är det.

Så sent som på 80- och 90-talet var det fullt socialt accepterat att framgångsrika, resande män hade ”resesekreterare”. Man brukar prata om ”den tredje feministiska vågen” (den första rörde kvinnlig rösträtt och att bli de juro jämställda och den andra, på 70-talet, frågor som rätten till fri abort och informell könsdiskriminering) vilken fokuserade på medvetenheten om att vi ännu i praktiken inte var helt jämställda. Den handlade om strukturer så som att det i praktiken inte var lika lön för lika arbete och kvinnor inte uppfattade sig tas på lika stort allvar som män. Denna våg ägde rum så sent som på 1990-talet, det vill säga bara drygt 20 år sen. Det ledde till en väldig medvetenhet i samhället och inom de allra flesta områden och branscher är man idag medveten om dessa saker och de är en naturlig del av vardagen.

Jag har i många både bloggar och krönikor påtalat att travsporten är den mest ojämställda bransch jag någonsin satt min fot i. Svensk travsport är i praktiken så långt ifrån jämställd man kan komma i Sverige år 2020. I vardagen råder fortfarande utbredda meningar som att tjejer gärna ska ta hand om hästarna men ansvaret och löpkörningen ska ske av män. Därmed uppfattar många kvinnliga utövare det, i en redan ekonomiskt utmanad bransch, det är extra svårt att slå sig fram som kvinna. Det är i huvudsak män som äger hästarna och män ser gärna att andra män tar ansvaret för dem. Men en tjej får ju gärna pyssla om hästen.

Detta skapar hierarkier som jag vill påstå få andra branscher i Sverige år 2020 ännu lider av. I en tid då kvinnor är överrepresenterade på högskolorna och därmed tar allt större plats inom samhällets viktigaste områden så som politiken och rättsväsendet hamnar den praktiskt lagda, och lågutbildade, travsporten efter. Här anses det fortsatt handla mer om råstyrka, fysiskt arbete och tuffa utmaningar så som att framföra hästar i höga hastigheter i tajta fält: riktiga machogrejer alltså. Stallen ägs och drivs oftast av män (travtränarna) som har tjejer anställda. Redan här är det således ojämställt. Mannen är chef och kvinnorna anställda. Som hästskötare finns ingen vidare karriärutveckling. ”Tränarfru” är lite av det högsta man kan uppnå. Någon sorts status, i en bransch som i allmänhetens ögon är fullständigt statuslös, i att få sköta de bästa hästarna, synas på någon sulkyskalm efter ett V75-lopp och kanske, tack vare de fina hästarna tränarna arbetat sig till: få intervjuas i media någon gång och där emellan hänga med tränaren på resor till uppfödare eller hänga med på nån middag med hästägare. Kanske även uppdatera nån hemsida eller få minska antalet passhästar och istället sköta lite papper också.

För ordningens skull jag pratar jag inte individer nu. En hel del travtränare är så administrativt okunniga att hade de inte haft en rekorderlig fru hade de knappast haft en enda bokad flygresa, ett användarkonto på ST eller ens fått i sig en portion hemlagad mat sen de lämnade mammas näste. Och inget fel med det. Deras yrke är praktiskt. De ska vara praktiker. Jag pratar om strukturerna detta leder till.

Eftersom alla viktiga uppgifter inom travsporten sköts av män blir det också män som syns i debatten. Än idag är jag den enda kvinna som getts utrymme att ”tycka” något i travmedia. Det dröjde ända till år 2016 innan den största facktidningen, tillika ST-ägda, Travronden kontrakterade en kvinnlig krönikör. Som jag alltid säger: det säger mer om branschen än det gör om mig. Det handlar om strukturer. Än idag är jag dock faktiskt lite osäker på om jag getts det utrymmet, och fått det gehör jag fick, om jag inte vid tidpunkten varit så tätt förknippad med travsportens kung Björn Goop. Hur som helst: BG var en milt sagt modern man vid tidpunkten och lät mig få gå lös precis hur mycket jag ville och klargjorde att ”mina åsikter var mina åsikter- ibland höll han med mig och ibland inte. Men mina var de.” Och min rätt att få framföra dem försvarade han vilt.

Än idag kan jag inte komma på en enda kvinna som över huvud taget tas på samma allvar i debatten som jag gör. Varenda blogg jag skriver läses av mellan 1000 och 3000 personer- med enstaka toppar på 15-20.000. Tror ingen annan kvinnas åsikter i trav-Sverige röner det intresset faktiskt. Och det säger mer om travsporten än det gör om mig. Det handlar om strukturer.

”Men den möjligheten har ju alla kvinnor?

Juridiskt: ja. Praktiskt: nej. Alla viktiga personer i branschen är ju män. Hur tänker ni att travsporten skulle attrahera en enda kvinna till att lägga en kvarts miljon på en utbildning för att bli expert på just travsportens organisation när det finns så många andra branscher? Här säger det nog mer om mig. Folk blev milt sagt förvånade när jag valde att skriva min examensuppsats om travsportens organisation…

Men om vi ändå tar steget till den formella makten: ST-organisationen. Jag roade mig, utifrån att Solvallas styrelse idag då endast verkar utgöras av män, med att gå igenom könsfördelningen på landets BAS-organisationer. BAS utgör själva grunden i den svenska travsporten. Här förenar sig landets travtränare, hästägare och uppfödare och de innehar, både formellt och informellt, starka röster. Med reservation för undermåligt uppdaterade hemsidor kan ju något vara fel, men så här säger de idag själva könsfördelningen inom styrelserna ser ut:
Travhästägarna: 6 män/2 kvinnor (manlig ordförande).
ASVT: 5 män/4 kvinnor (manlig ordförande).
Travtränarnas riksförbund: 6 män/ 1 kvinna (manlig ordförande).
B-tränarnas riksförbund: 8 män/ 4 kvinnor (manlig ordförande).
Sveriges travamatörers riksförbund: 5 män/ 0 kvinnor, dock även två suppleanter, varav ena en kvinna, (manlig ordförande).
Sleipner: 7 män/ 2 kvinnor (kvinnlig ordförande).
Svenska ponnytravförbundet: 3 män/ 4 kvinnor (kvinnlig ordförande).

Handlar det här om att män är så vansinnigt mycket mer kompetenta eller handlar det om strukturer?

Vi får väl konstatera att ljusglimten är att ponnyförbundet är den enda där 50/50-fördelningen faktiskt slår över till kvinnlig fördel. Det ger ju nåt sorts hopp om framtiden…

Eller gör det verkligen det? Har ni provat att sätta er fot inom travpolitiken? Jag har. När det redan vid välkomstkaffet innan mötet ens börjat handlar om tre manliga ordföringar som förtvivlat gärna vill höra sina egna röster och upptar precis allt luftutrymme och ska bräcka varann i hur de lyckats lura frun till att få slippa klippa gräset och istället stanna en extra natt, på ST:s bekostnad, genom att förlägga mötet dagen efter Elitloppet blir inte stämningen toppen bland de få kvinnliga deltagarna. Ett möte som börjar först efter lunch för de givetvis ville kunna dricka obehindrat kvällen innan. En kväll som kom att handla en hel del om sexskvaller. Hela tiden med undertonen att det finns något imponerande över vilka ”ladies man” en och annan (manlig) aktiv är och hur kärlekskranka tjejerna är. Det handlar om tonläge, enstaka ordval och allmän jargong. Det är inte fel på enstaka ordföring. Det är en struktur. Jag har sett flera kvinnor komma och gå i ST-organisationens maktkorridorer. De går allt som oftast. Och vem fan kan klandra dem när de tvingas anta en försvarsställning redan vid frukostkaffet? Det handlar om strukturer.

Alla nationella organisationer, de med formell makt, utgörs av lokalföreningar. Då föreningssamhället år 2020 är förlegat utifrån svenskens levnadssätt utgörs dessa till största del av de som suttit där sen föreningen skapades på, vanligtvis, 60-talet. Att det på 60-talet rådde strukturer så dessa föreningar till största del utgjordes av män torde vara rätt självklart för alla. Och det är dessa män som sitter kvar. Eller möjligtvis väljer in nya män. Med all respekt för att äldre människor besitter kunskaper jag vid min, i sammanhanget, ringa ålder av 38 ännu inte kunnat uppnå: det blir en bromskloss när majoriteten fokuserar mer på hur det var bättre förr och mindre på hur det faktiskt ser ut idag. Det främjar inte rekryteringen av nya människor. Det blir en väldigt mossig struktur.

Kalla det gärna tillfälligheter i hur könsfördelningen i makten ser ut, kalla alla individer i exemplen jag angivit för ”rötägg”, fortsätt gärna påstå att den unikt skeva könsfördelningen inom såväl A-tränarkåren som skribenter beror på att ”de personerna helt enkelt är bättre lämpade för uppdragen”. Svensk travsport är idag Sveriges mest ojämställda bransch. Det tjatas om att vi ska bli fler. Börja gärna med att över huvud taget inse att halva befolkningen inte känner sig lika välkommen enkom på grund av rådande strukturer.

Med detta ska denna högljudda häxa till rabiata feminist återgå till att hantera vissa konsekvenser till följd av att det i denna struktur även leder till att det är obegränsat synd om en vänsterprasslande man men singelkvinnan givetvis ska kastas till gamarna, ett pågående ST-ärende där man, som av en liten händelse, bestraffat just en kvinnlig utövare hårdare än reglementet tillåter och en (kvinnlig) hästägare som haft ofoget att vägra ta en blåsning av en (manlig) travtränare. Jag ska jobba helt enkelt. Travsporten förlorade mig totalt som både aktiv inom travpolitiken och har nu slutligen även totalt dödat mitt engagemang att försöka attrahera nya hästägare till den. Jag kan helt enkelt inte marknadsföra den här sporten som jag skulle vilja längre. Men den kvarts miljon jag ådrog mig i CSN-lån och de 8 år av mitt liv jag ändå lagt på denna sport har jag ju inte lust att se gå fullständigt förlorat. Det kommer bli förändringar för mig och mitt engagemang i travsporten framöver. Med fullständigt dödad lust kommer jag yrkesmässigt engagera mig annorlunda framöver. Mer fokus på hästarna själva och använda arbetstiden åt enskilda klienter i enskilda tvister. Jag är bara en enskild individ. Men ännu en enskild kvinna i mängden vars ideella insatser i den här sporten är över. Och det på grund av strukturella problem.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: