Hästägare som hör av sig med nån veckas framförhållning, säger att de vill hälsa på, bjuda på lunch och frågar vilken dag som passar. 2 kg morötter till hästarna och lunch med matte. Då ser tränaren det som ren njutning att ta en tre timmars-lunch med hästägarna.😍
ALLA som viger sina liv åt att träna och ta hand om andras hästar förtjänar verkligen vissa av mina hästägare. Efter 10 år med det här har jag sållat ut de med orimliga förväntningar och kvar är drygt 100 helt enastående människor.
De är ”andelsägare” men flera äger 5-10% i flera hästar och äger således totalt motsvarande en betydande del i en häst. Om man lägger ihop vad dessa vanliga löntagare lägger på att ta ledigt, diesel och mat för att se sina hästar tävla några gånger om året så lägger de en betydande del av sin disponibla inkomst på det här. Och de sprider idel ädel goda saker om vår älskade travsport till miljöer där vår sport bara ses som spel och dobbel. Dessa människor är så jäkla viktiga för travsporten.
Och det är inte ett dugg jobbigare att ha 20 pers på en häst än 1-2. Tvärtom. Maila dem. Alla. Samtidigt. Regelbundet. Utförligt. Lägg lite engagemang på att beskriva hur du sliter din röv i stycken för att få deras häst att prestera. Låt det lysa igenom hur mycket du älskar den. Och du får 100%-ig arbetsro och idel ädel pepp tillbaka.
Om jag har 100 andelsägare där många äger 1/20 i flera hästar har jag plötsligt tio betalda hästar i månaden. Just nu är jag inte där, men jag har varit: men målet med andelsägare är ju att de ska köpa in sig i fler hästar. Och locka in egna, nya hästägare. Detta har jag uppnått flera gånger. Jag vet att de lätt faller i den gropen.😎 För man blir inte ett dugg gladare om man äger 1/10 i hästen som levererar än 1/20. Så kan varje 1/20-ägare köpa in sig i två hästar så är det ju bara win/win för alla. Och när de entusiastiskt berättar på sina jobb- apotek, nyhetsredaktioner, ekonomiavdelningar eller vad fasen det nu må vara. När arbetsplatserna som (egentligen) skiter totalt i trav kollar det där loppet som det var så satans viktigt kollegan behövde sluta vid lunch för att bege sig live för att se slutar med att nån över *random tidningsredaktion* utbrister ”helvete vad bra ***’s häst var!!!” över en andraplats i debuten på Mantorp en regnig måndagskväll i mars. Eller apotekaren vars karl köpt in sig i en travhäst vilket ett gäng år senare inte bara innebär att apotekaren själv börjar tycka det är kul utan även får med ungen till Axevalla en lördagskväll (eventuellt mutad med en hel del glass. Avdelningen: underskatta inte kostnaderna delägaren har för hästägandet). Eller delägaren som bor nästgårds stallbacken och får med såväl tonårsdotter som svärmor och halvt ovillig fru. Lagom för att se hästen vinna och hela familjen planerar in gemensam familjeresa för att se katter, Sean Banan och shoppa nåt på vägen hem två veckor senare. Eller bonuspappan som nästlar in ett besök på vägen. Att hästen vann var nog sekundärt. Att få umgås med hästen var nog grejen. Han får det garanterat lättare nästa gång han bara ”råkar” vilja svänga förbi. Eller frun till delägaren sen 11 år tillbaka, gubben som numera råkar deläga fyra stycken eftersom Charmis nuvarande jobb bara är att yngla av sig, som ”jag har inte tyckt trav varit kul på länge men DEN HÄR hästen har fått mig att tycka det är kul igen! Och det beror nog mycket på att det är en tjej som kör honom.”
Eller syrran som aldrig riktigt förstått charmen med hästar men förstått hennes syster är förlorad till dem, bestämmer sig för att försöka göra det bästa av det, inser de här 500 kg-bestarna ändå är rätt charmerande (på sina egna, fläckvis livsfarliga vis), släpar med fullständigt ointresserade tonåringar men som ändå faller lite för dessa übersnälla djur. Nej, det kommer de ta 5-10 år innan dessa ungar ens FÅR bidra konkret till sporten genom att spela på eller äga häst. Men släng upp dem på ryggen på gången eller i rockard bakom nån snäll krake. Och kanske kommer de åter efter sommarlovet och berättar i skolan om hur de kört och ridit Karamell som är värsta bästa hästen som dessutom hade vunnit båda sina senaste tävlingar! Lärarna kommer inte fatta nåt. Kompisarnas föräldrar kommer inte fatta nåt. Men kanske när Karamell sen tävlar på V75 kommer lärare, kompisars föräldrar, syster inom vårdens kollegor och ungarnas farsa verkstadsarbetares jobbarkompisar komma i kontakt med namnet och ba ”wow- var det den snälla, fina hästen du körde och red?!??”
Ska vi som sport nå ut till bredden måste vi också jobba gentemot bredden. Det är långsiktigt. Det är segt. Men det är också vår nyckel till framtida hästägare och till större acceptans i samhället. Mina hästar ÄR supersnälla individer med varsin egen personlighet. Jag är den hästtokiga ungen som lever för och med mina hästar 24/7. Att de även tävlar om pengar och är spelobjekt för miljoner står inte i strid med det. Tvärtom. Det är bara nödvändigt för att jag ska kunna ha så många hästar och viga i princip all min vakna tid åt att vidareutbilda mig i hur jag ska träna och vårda dem på bästa vis.
Vi måste sälja HÄSTEN och hur väl vi inom travsporten tar hand om den. Men absolut. Jag jobbar eller sover. Vill ni att jag ska lägga lite av min tid på er som hästägare: hör av er i god tid, ta med er en morotspåse och bjud er utarbetade tränare på en lunch eller en vinare.😜