Nyårskrönika som hyllning till årets kuskchampion

Magnus A Djuse blir vid 22 års ålder allsvensk kuskchampion. Min traditionella raljanta nyårskrönika byter i år, på grund av pinsamt dålig omvärldsbevakning på grund av åtta hästar som kräver all min uppmärksammat, istället någon sorts hyllning och ett allvarligt försök att förklara hans storhet. Jag har nämligen aldrig känt mig så mäkta delaktig i en champion nån gång faktiskt som nu. Ena pinnen kom nämligen med den här B-tränarens häst! Eftersom jag är extremt oblyg inför att credda mig själv känner jag mig även en liten smula delaktig i ytterligare en- den med Flocki-dottern A Teaser.

”Vad gör honom så bra?”

Jag har fått frågan några gånger och därför tänkt efter lite. Jag vet inte. Men jag ska ta med er på dagen han svingade sig upp bakom Timotejs Karamell och låta er få fundera själva. En helt vanlig dag på jobbet för en elitkusk. Det största som hänt mig i mitt liv. Och för er som tror ni kommer gå miste om raljans: lugn bara lugn. Jag gjorde bort mig fullt tillräcklig för att fylla upp en krönika själv, aka även Magnus A Djuse går att chocka.

Min lilla Gullis hade galopperat så mycket att även om jag tyckte mig ha förklaringar till alla var och en så började det nu bli många förklaringar. Andras Lövdal kunde inte åka för bara en styrning en måndagslunch och när jag ringde honom i halv panik, cirka 13.52, på anmälningsdagen och rabblade lediga kuskar föreslog han Magnus A Djuse eller Rikard N Skoglund på just Karamell. Det blev Djuse som valde henne. Till delägarnas stora förtjusning. Ingen delägare har någonsin grymtat över något av mina kuskval men jag vet ju att för många ägare är det något alldeles speciellt när en riktig toppkusk hoppar upp bakom deras häst.

Att sela ut häst åt en toppkusk är dock något helt annat och det här med mängder av citat om hästen att leverera till samma upprymda delägare uteblir oftast väldeliga. För många amatörer är det frustrerande att man sällan kan få hästen värmd av kusken men det är liksom så det är. Och kusken behöver inte värma för sin egen skull. De är vi vanliga medelmåttor som tror att kusken måste känna på hästen i en värmning för att förstå den. Vi utgår liksom från vårt eget kassa perspektiv. Däremot kan det ju vara både bökigt och läskigt att värma själv och man därför vill att nån annan ska göra det. Men då får man helt enkelt sätta upp nån som inte har styrningar i så gott som varje lopp.

Efter två galopper var det en tränare med extremt stukat självförtroendet som åkte till Mantorp en helt vanlig måndagslunch i april. Jag åkte dock med Louise Granstedt och Tobias Modig, till vilka jag och alla hästar några månader flyttade hem till, och jag bestämde mig för att bara ha kul den där dagen. Solen sken, vi gick på hästshoppen, jag hade stängt av telefonen och Louise utbrast vid ett tillfälle, kikandes mot solen: ”men gud vilken skön dag- det känns ju som att jag är på semester!”

Någon catchdriver såg jag inte till på hela dagen och jag letade inte heller. Jag selade och värmde Karamell först genom att jogga runt på slingan runt hagarna och sen några varv på banan, inklusive det 1.30/1600 meters-heat vi här hade börjat lägga till för hon ska få springa av sig lite. Karamell hade blivit brunstig dagen till ära och då är hon extremt beskedlig. Hon är lite udda så men jag gissar att hormonerna gör något gott med alla hennes bokstavskombinationer. Hon får liksom annat att tänka på och distraheras lite välbehövligt. Dock blir hon knölig. Hon blir lite öm i bäckenet, drar vänster bak lite mer än vanligt och behöver skritta och jogga lite extra mycket de dagarna.

Hästen värmd och ännu ingen catchdriver i sikte. Inte heller på banan samtidigt som mig och inte heller på stallbacken. Whatever. Jag behövde honom ju inte ännu ändå. Jag selade av och duschade Karamell och kom på att jag inte vet hur lång han är? Nu är ju kuskar rätt otroliga på att anpassa sig till sulkies inställda på alla möjliga och omöjliga vis men det känns ju ändå lite som god ton att faktiskt försöka göra sig en ansträngning och ställa in fotstegen rätt. Det är ju taskigt att skicka upp Emilia Leo i en Kim Eriksson-inställd sulky och vice versa liksom. Och jag hade ju bestämt mig för att inte agera som den lallar-amatör Magnus A Djuse sannolikt hade utläst av programmet att han skulle köra åt utan som en fullfjädrad storstall-skötare.

Ut och upp mot kuskrummet i jakt på en catchdriver som jag öh… Inte ens visste hur han såg ut utan dress..? Sprang på Sofia Adolfsson och frågade om han var i kuskrummet? Nix. ”Hur ser han ut?” Frågade jag. Sofia tittade på mig upp och ner och började måtta höjden och bredden med handen. ”Nä men jag menar hur långa ben har han?” Sofia tittade på mina ben ”som dig ungefär”. ”Toppen, tack, då blir det lagom att han har vagnen på samma inställningar som mig.”

Loppet närmade sig och med fyra minuter kvar till defilering syntes ännu ingen kusk. Jag var helt inställd på att han inte skulle komma till stallet och tog tömmarna, fullt körklädd, viskade de sista orden till Karamell och gick mot sulkyn. Louise knäppte loss hästen och tittade över stallbacken. När ”defilering om tre minuter” ljöd ur högtalarna är det punkten man vet att kusken inte kommer komma utan man kör upp till banan. 1,5 minuter före defileringen kom vi skrittades och såg genast en Magnus Djuse som stod utanför banans infart och såg sig om. Han såg på håll att hans eftersökta nummer närmade sig, jag hoppade ur, gick bredvid vagnen några meter, han tog tömmarna och hoppade upp medan jag promenerade med de kanske sista 20 meterna till banan.

Vad säger man nu då? När man känner att det här loppet är ens kniv mot strupen? Jag älskar hästen så tanken på att förlora henne får mitt hjärta att fullkomligt värka sönder. Det är mina kompisar som äger henne och jag vet de aldrig skulle krossa mig. Samtidigt vet jag att vi alla har en gräns. Vi har tävlingshästar. Hur mycket de ändå är exakt hela mitt liv och min själ måste de emellanåt leverera för att jag ska få och/eller kunna ha dem kvar.

En gång sa jag till en av våra elitkuskar att hästen värmt skitdåligt och en annan catchdriver klargjorde att det är den sista infon man vill ha när man åker ut. Sån info kan knäcka även det starkaste kuskpsyket.

Så jag teg om brunsten och knöligheten. Sa bara ”jag frågade Lövdal om det var nåt särskilt jag skulle berätta för dig men han sa du kommer känna rätt snabbt vad det är för häst. Så jag säger bara ’kör som det känns”. Djuse svarade, inte otrevligt men tydligt utifrån att allt han visste om hästen var vad som stod i programmet- fyra raka galopper: ”först och främst ska vi försöka köra felfritt.” Jag ville berätta allt om varenda galopp och allt han inte kan göra med hästen och hur allt jag egentligen ville bara var att ta de sabla tömmarna och hoppa upp och köra själv för det är ju vansinnigt irriterande att jag då aldrig kör galopp vare sig i jobb eller provlopp men det tydligen är stört omöjligt att köra felfritt i lopp med henne. Jag ville även säga att kör bara felfritt så springer hästen åttor runt ett sto-gäng i den klassen hon då befann i. Men det sistnämnda hade varit världens sämsta info för alla toppkuskar vet att meritlösa amatörer är världsmästare på att överskatta sin häst. Så jag svarade: ”ja raden ljuger inte. Men det raden inte också säger är att det även är en rätt fin häst.”

Ett par varv på defileringsvolten, defilering och en provstart. Jag minns inte om han även gjorde en andra. Ofta gör ju kuskarna en andra provstart från ungefär spåret de har för att känna hur mycket de kan ladda. Men nån kom och pratade med mig och jag själv ville ju bara spy och svimma så jag stod mest och kedjerökte. Jag fullständigt hatar de sista tre minuterna inför start. När man gjort allt och kusken inte kör fram till en för att den vill ändra nåt. När mitt jobb är gjort och allt jag nu kan göra är att se på. Då mår jag så fysiskt dåligt att jag alltid frågar mig själv varför i helvete jag håller på med detta när jag inte tycker det är det minsta kul utan bara mår så fruktansvärt dåligt.

Han vänder upp från spår 7 och Karamell skuttar som vanligt lite just när hon ska accelerera. Här är en skillnad på en ”kusk” och ”en person med körlicens”: Djuse oroar sig inte det minsta utan sitter lugn i båten och litar på att hästen reder ut det. Och det gör hon. När hon känner att kusken är helt lugn får hon den lilla, lilla självförtroendeknuff hon behöver och hoppar inte bara i trav utan kliver även iväg raskt. Han gör sen till synes ingenting utan sitter lugnt där i tredjespår. Men så händer det som ”alltid” händer toppkuskarna men ”aldrig” personerna med körlicens: ett hål! Rakt ner i andra utvändigt sådär bara. Tackar, tackar!

Jag vet inte vad de gör. Men toppkuskarna läser liksom varenda häst och varenda annan kusk i loppen och det löser sig helt enkelt oftare för dem än för resten.

Karamell ser så lugn och fin ut första gången hon passerar mig från min position ca 550 meter kvar. Tempot är alldeles lagom, favoriten har galopperat bort sig och av mellanvarvet minns jag sen inte ett skit för nu hade allt löst sig så perfekt att jag såg diverse halsinfektioner och plötsliga benbrott komma för nu hade vi plötsligt allt att förlora och jag reviderade återigen mina livsval. DET FANNS INGENTING KUL HÄR OCH NU!!! När de närmar sig andra och sista gången har Karamell nästan släppt nån meter. Hon ser trött ut?!? Men så tittar jag på kusken. Och ser Blicken med stort B. Den där blicken bara en toppkusk som vet att han sitter fullständigt på leken kan ha. Den syns särskilt ofta på Färjestad eller Solvalla där man står i sista sväng. De har liksom ett leende. Man ser den speciella nöjdheten i ögonen genom deras ofta färgade glasögon. Kroppsspråket. Sättet de vrider på huvudet för att se när nån bakom kommer. Han vet redan här att han kommer vinna och väntar bara på vad som sker bakom för att veta när han ska dra i högertömmen. Dödenshästen är på väg att stanna så han drar i högertömmen för att gå ut och runda. Då drar dödenskusken tussarna och den får lite fart igen. Ingen kommer bakifrån så Djuse backar lugnt tillbaka ett par hundra meter till. Upploppet är en ren Djuse-hyllning från referenten och jag tror faktiskt inte han säger min hästs namn en enda gång. Segermarginalen blir faktiskt inte stor då ledaren stretar emot strålade. Men ändå så kassaskåpssäker att hon i princip ropas ut som vinnare redan i början av upploppet. Djuse måttar in på ett sätt att jag fattar hela upploppet ner att det är klart även fast det, ur min vinkel, ser ut som att hon är en längd efter i mål.

Djuse hade ju ingen aning om att det här simpla lilla lunchloppet som blev en av hans drygt 250 segrar bara i år och var hans då cirka 650:e seger i livet var det största ögonblicket i hela mitt liv. Han vänder upp och tar en pliktskyldig intervju, ännu sittandes i sulkyn, och kommer intet ont anande om vad som ska vänta honom av banan med ett lagom nöjt lätt leende.

Louise filmade mig efter målgång och jag var rätt samlad. Strålande glad men ändå agerande som en anständig 40-åring. Det sprack när jag såg hästen. Allt illamående man känt under cirka 6 minuter vänds här till euforisk lycka, glädje, stolthet och tacksamhet när man ser hästen för första gången efter målgång. Karamell själv fattade inte riktigt vad hon hade gjort här men att nåt var annorlunda förstod hon ju. När hon kommer av banan och ser mig, spetsar öronen och ba ”hej mamma, är du här?! Är inte du bakom mig?!?” Det mest slående var hennes uppriktigt förvånande blick. Jag tror aldrig hon fattade att vi bytte kusk utan trodde hon sprang med morsan bakom sig. Och efter detta kör jag också upp henne till banan själv för att försöka lura henne. Och de gånger vi inte gjort så efteråt har hon galopperat… Där och då brast det och jag tappade det. Jag varken minns eller uppfattade riktigt hela situationen men Louise har haft vänligheten att uttrycksfullt demonstrera det på såväl travbanor som för mina hästägare som på min egna 40-årsfest senare under sommaren. Om jag någonsin gifter mig är jag övertygad om att hennes inlevelsefulla återberättande om hur synd hon tyckte om Magnus A Djuse i det ögonblicket kommer bli hennes tal.

Jag hade vråltjutit ”GUUUULLIIIIIIS!!!” Och kastat mig runt hästens hals. Djuse hade blivit helt ställd och liksom förstenat i sulkyn. Han kom av och kände sig sannolikt extremt komfortabel. Han satt i en sulky och hade vunnit. Jobbet var gjort. Han var i sin comfort zone. Här möts han av en helt tappad kärring som skriker gullis och gråter. Han hade tittat på Louise. Liksom blek och chockad. Frågande. Fast nollställd. Louise, ”aningen” mer samlad till sin natur, Granstedt hade försökt le lite ursäktande för att inte göra bort mig men ändå velat tydligt bekräfta med en blick att ”ja hon har tappat det och nej jag står inte riktigt bakom detta”.

Jag inser att shit! Här har jag försökt agera som ett proffs hela dagen och dessutom selat ut en häst vältränad nog att vinna. Förstör inte helhetsintrycket nu (observera att jag alltså inte riktigt var medveten om mitt eget agerande de senaste 30 sekunderna) utan respektera hans tajta schema och ta för guds skull hästen så han befrias och får gå vidare till nästa arbetsuppgift! För precis som man lämnar en häst vid banan till en toppkusk så tar man den där efteråt.

Men Djuse satt kvar. Som förstenad. Jag försökte nästan dra tömmarna ur hans hand men han höll dem krampaktigt, satt kvar och började prata. ”Hon var nästan lite flegmatisk..?” Han måste ha sett Django Riff och massa galopper i programmet och trott han skulle upp bakom nån stekhet jävel. Men het är hon ju inte, den lilla Karamellkolan. I synnerhet inte när hon är brunstig. Han tittade ner mot vänster bak: ”det är nästan så hon spattar med vänster bak..?” Här var det dags att vara ärlig: ”hon är brunstig. Hon blir stel då och behagligt smålat. Jag ville inte säga nåt innan för jag har fått förklarat för mig att det knäcker kuskpsyken. Men ja. Hon var inte som bäst för dagen!” Jag fick en mycket förbryllande min till svar som jag har noll koll på vad den betydde. Men Magnus A Djuse åkte med hela vägen in i stallet, knäppte av vagnen och dröjde sig kvar ända tills han kom på att han ju skulle köra nästa lopp och den defileringen visst gick nu (Ps: han vann såklart även det loppet- de sista förberedelserna till trots).

Det är givetvis en medfödd talang hos alla som blir exceptionellt bra på något. En naturlig fallenhet. Men vad gäller just Magnus A Djuse så skulle jag vilja säga att han har något i händerna som vi tidigare bara sett Örjan Kihlström ha. Uffe Ohlsson tar dem på en extrem rutin och sensationellt hög lägstanivå- han gör liksom aldrig nån miss. BG är überintelligent och kan förmodligen inte bara analysera utan även förstå och kunna sätta ord på sin egna analys. Magnus Djuse är iskall och har en känsla i händerna som nog inte riktigt kan förstås. Gemensamt är att de inte behöver mer än en defilering och två provstarter för att känna exakt vad för häst de har mellan skalmarna. Och väl i loppet vet de exakt hur mycket de har kvar. Tömmarna är slaka på Karamell 550 kvar och hon släpper till och med nån meter på sin rygg. Trots det vet han att han har så mycket kvar att han kan köra precis hur som helst för att vinna. Och han har läst resten så han vet att det bara är ledaren kvar att slå och för att göra det räcker det att gå mitt i sista sväng.

Det är ett unikum till travkusk och förhoppningsvis finner han glädje i att köra svenska travlopp under många år. Han är inte lätt att få upp eftersom så många vill ha honom i varje lopp. Men det är en av en handfull kuskar jag utan att tveka skulle sätta upp bakom precis alla typer av hästar.

Karamell själv gick ut och vann även veckan efter, då med Emilia Leo i vagnen, och gjorde några bra prestationer till. Sen skadade hon sig dessvärre och det krävdes till slut en magnetröntgen för att få fullständigt svar på vad som var aj aj i det där höger fram. Efter sex veckors vila är hon igång igen och längtar tills banorna är bra i vår igen. Kanske är hon segermogen lagom till den 11 april igen. Dagen år 2022 då Timotejs Karamell bidrog till att Magnus A Djuse sedermera blev allsvensk kuskchampion.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d